Recension: Jaga vatten - Ellen Strömberg

Jag har läst Ellen Strömbergs debut från 2018, Jaga vatten. Om Rakel och Hanna och pappan och mamman och pojkvännen och alla Hannas ex. Allra mest om en skavig kompisrelation.

Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.

Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.

Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.

Jaga vatten känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.

| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |

Omläsning: Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg

En bok hände mig.

Så påbörjade Flora Wiström sitt inlägg om serien We are who we are, eller ja, teveserie istället för bok då, och jag känner verkligen att det passar in här också. Boken i fråga är Katarina Sandbergs debut från 2013 som, hands down, är det bästa jag läst 2020. Nej men jag är så lycklig för att @boksamtal skrev ett inlägg om henne på sin insta och jag därmed påmindes om den här bokens existens! För ärligt talat har jag varit lite ledsen på litteraturen på sistone, eller mer på just den litteratur jag råkat välja att konsumera. Och kanske allra främst: vuxenlitteraturen, för jag har ju bestämt mig för att bli en _sofistikerad_ läsare, men jag tror inte det går??? Jag har det nog inte i mig. Jag föredrar en klyschig romantisk historia med banal handling framför ett kaosigt tankeflöde som vill _beskriva samtiden_ ALLA DAGAR I VECKAN.

Sån är jag.

Och Cassiopeja och Casper är sådana som inte får varandra i slutet.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar alltså om Cassiopeja Svensson som blev till en stjärnklar natt i Paris för 20 år sedan. Nu pluggar hon juridik i Stockholm och försöker få sitt CSN att räcka till mat och fest och vinterjackor. Cassiopeja har sedan länge dömt ut kärleken som inget mer än ett mänskligt påfund, tills kärleken plötsligt slår ner i henne som en blixt från klar himmel i form av Casper. Casper som bor två trappor upp, med pianofingrar och som ler med ett utropstecken efter. Det finns ingenting för Cassiopeja att säga till om, plötsligt är han allt hon tänker på.

Nejmen. Jag läste första kapitlet för någon vecka sedan och sedan glömde jag lite bort att jag påbörjade den här boken men sen plockade jag upp den igen, en natt. Läste till tre på natten och tror det tog två lässessioner till och boken var utläst. Att jag tycker att Vi är inte sådana som i slutet får varandra är så otroligt bra beror nog dels på att jag befinner mig i väldigt samma livsskede som Cassiopeja, jag tänker på väldigt samma saker som Cassiopeja, jag har också (liten indirekt spoiler) många gånger varit hopplöst kär i upptagna killar (nej men det verkar vara min lott i livet????) (slut på spoiler) - och - OCH! - nej men språket är så roligt och bra och nu när jag redan sagt det så är det ju lätt sjukt att säga detta men: det hade kunnat vara jag som skrivit? Sandberg skriver alltså typ exakt som jag. Eller kanske snarare: jag skriver om henne. Hur Cassiopeja märker ord, hennes obsession med siffror, användning av och i början av meningar ... ja okej det är kanske egentligen ett rätt generiskt svensk-ungdomsspråk, mest, men jag tycker typ inte det ändå? Det känns bara helt enkelt som om Sandberg skrivit min bok. Så mystiska detaljer som känns alldeles på pricken? Jag gav absolut kanske möjligen ifrån mig x antal fåniga tjut under läsningen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra följer en rätt basic mall - det finns få överraskningsmoment (fast jo) och Cassiopeja som karaktär är rätt klyschig - men det gör liksom ingenting, för Sandberg är medveten om det här och gör det bara SUPERSNYGGT. Det är så roligt och dramaturgiskt engagerande och nej men bara helt enkelt stiligt gjort. Hur Sandberg beskriver otrohet är också helt otroligt, fy vad obehagligt det blir, vad nära inpå det kommer. På många sätt känns Vi är inte sådana ... som en omvänd Stanna - vilket ju är lite kul. Det var bara en kommentar, såhär, jag ämnar ej utveckla.

Ibland känns det att stora saker bara svishas förbi - rent fysiskt är det få sidor som behandlar vissa stora saker - t.ex. jättegrejen på slutet sker under de sista 50 sidorna, det är liksom inte lång tid i en bok och jag blev ärligt talat lite orolig - hur ska Sandberg hinna knyta ihop det här? Hinner alla känslor som måste gås igenom gås igenom? Men på något sätt skriver Sandberg så effektivt att det inte behövs mer än de sidor hon ger enstaka händelser? Cassiopejas känslor går rakt in på en gång, kärnan förmedlas till läsaren varje gång. För det händer ändå en del dramatiska saker, det är inte bara kärlekshistorien som står i fokus - nej Cassiopejas familj och vänner är också högst närvarande, och till och med studerandet skymtas ibland!

Ärligt talat hade jag gott och väl klarat mig utan de sista femtio sidorna, jag tyckte det gjorde det hela lite väl snyggt och tillplattat - jag hade ju kanske - som den romantiker jag nu råkar vara då det gäller litterära berättelser - önskat mig ett annat slut. Men det är också snyggt som det är nu, det funkar och skaver lite och lämnar mig suktandes efter mer av detta författarskap (nej men det har vilat i SJU ÅR nu?????), precis som det ska vara.

Läs den här boken. Jag älskade den då jag läste den första gången, som 14-årig romantiker utan några som helst referensramar då det kommer till att festa eller bo själv eller studera för den delen, och jag älskar den ännu mer nu, då jag faktiskt befinner mig i Cassiopejas värld. 

Nu vill jag läsa om med penna i handen. Nej men jag tror inte ni FÖRSTÅR hur mycket jag önskar att jag skrivit den här boken själv?

| Vi är inte sådana som i slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Normala människor - Sally Rooney

Hej!

Har ju egentligen slutat skriva recensioner här typ, men igår läste jag ut Normala människor och känner att jag verkligen vill skriva en lång och rörig recension/tankespya om den. För alltså: jag ÄLSKAR den här boken.

Normala människor är Sally Rooneys andra roman och handlar om Conell och Marianne. Åh, vad jag tycker om dem. Oj, vad mitt hjärta gör ont av att tänka på dem. Conells mamma städar för Mariannes familj och trots att Marianne och Conell ibland pratar lite när Conell hämtar upp Lorraine så låtsas de inte om varandra i skolan. För i skolan är Conell omtyckt fotbollskille och Marianne anses rätt konstig.

Men så börjar de ligga, och det är någonting som känns så helt och hållet rätt med att vara tillsammans. Ändå håller de det hemligt från resten av världen, vilket tillslut får allt att gå i kras. De börjar i college, och där är rollerna plötsligt ombytta - Marianne strålar och är allas vän medan Conell mest hänger med sin rumskompis och hans vänner. Marianne skulle kunna få vem som helst och har ett gäng pojkvänner genom college men alltid hittar Marianne och Conell tillbaks till varandra, för att sedan förstöra det igen.

Och så fortsätter det.

Normala människor utspelar sig under fem år och tidshoppen är alltså stora. Vartannat kapitel är från Mariannes pov och vartannat från Connells, och ofta har det  gått ett halvår mellan kapitlen. Jag tycker faktiskt verkligen om den här uppbyggnaden, för bokens fokus är helt och hållet på Conell och Mariannes relation, inget annat är särskilt relevant - det som har hänt emellan och som är viktigt för storyn kommer ändå fram genom tillbakablickar, och jag tycker att det är så skickligt gjort! Och tidsramen känns också väldigt väldigt realistisk - tänker att relationer ofta kan vara väldigt långsamma, och det kan gå långa perioder utan att man hör av sig, men när man ses igen är det som om inget hänt och man är fortfarande lika viktiga för varandra.

Åh. Ville typ gråta konstant då jag läste, av någon anledning? Typ för att det var så vackert, eller något. Mitt hjärta bara ömmade. Tycker dialogen är underbar, deras tankar känns SÅ VERKLIGA. Marianne och Connell är personer, liksom. Klart de finns påriktigt.

Älskar att det är fester och college och Irland och okej att Marianne är trasig och Connell räddar henne - det är en tråkig trope men den funkar här ändå. Jag tycker de räddar varandra. Marianne kanske inte inser det men hon räddar faktiskt Conell också gång på gång. Det är svinjobbigt att läsa om Marianne ibland, för hon gillar verkligen inte sig själv. Men det känns också som en rätt viktig grej att skildra - trasiga människor som kanske inte alltid fungerar så som samhället vill. Samtidigt känns det ju som om rätt många egentligen inte passar under kategorin _normala människor_ - vem är ens normal? Kände igen mig i rätt mycket. Kanske också därför som läsningen kändes så mycket, för att det blev rätt personligt på sina ställen - den där utanförskänslan, att inte våga tro på att någon älskar en, drömmen om något större.

Hade kanske velat att den lyfte lite mer någon gång - grät liksom aldrig och det blev aldrig SUPERMEGADRAMATISKT. Men samtidigt kändes det _realistiskt_ att det inte var så och verklighetstrogna berättelser tycker en ju om :-)

Ni måste läsa den här boken, så är det bara. Vill se serien så gärna men bävar samtidigt - tänk om allting förstörs? Glad att jag skrev detta innan åtminstone.

| Normala människor orig. Normal People | Sally Rooney 2018 övers. Klara Lindell 2019 | Albert Bonniers förlag | 332 sidor | vuxen (på snudd till unga vuxna) (jag kräver en 20-30 kategori haha) | köp hos: Adlibris, Bokus |

Kvartetten om Nelli & Steffi (perfekt sista minutens julklapp!)

I somras läste(/lyssnade) jag klart Annika Thors kvartett om systrarna Nelli och Steffi. Serien börjar med boken En ö i havet och fortsätter alltså i tre böcker till: Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. 2017 gav Sara Edström böckerna nytt liv då böckerna gavs ut på nytt i ny kostym. Jag kunde verkligen inte motstå de omslagen - SÅ snygga!!! - så jag köpte den första delen. Ångrar mig noll!

En ö i havet utspelar sig under det andra världskriget. Nelli och Steffi flyr tyskarna i Wien och hamnar i Göteborgs skärgård. Kvar i Wien blir mamma och pappa. När de kommer till ön får de veta att de ska bo i skilda familjer - hur ska de klara det här?

Sen handlar hela serien om hur svårt det är att lära sig ett nytt språk, en ny kultur, en ny familj. Om hur svårt det är att försöka hålla kvar vid sin historia när allt det nya tränger sig på. Om kriget, som hela tiden finns i bakgrunden, och oron för mamma och pappa. Men allra mest handlar böckerna om alldeles vanliga saker som alla ungdomar går igenom. Steffi är tolv och Nelli sju när de flyttar till Sverige, vi får följa dem tills Steffi tar studenten så det hinner ju hända en hel del. Steffi blir kär och får fantastiska vänner, men hon träffar också människor som inte vill henne särskilt väl. Åh, det händer så hiiimla mycket och jag älskar älskar ÄLSKAR varenda sida som vi får följa systrarnas liv.

Böckerna är inte särskilt långa, men ändå lyckas Annika Thor få med så otroligt mycket. Trots att böckerna utspelar sig i en helt annan tid än mitt liv finns det så mycket jag känner igen mig i. Och fy, vad mycket jobbiga saker Steffi och Nelli måste gå igenom. Men det som liksom är finast med den här kvartetten är nog ändå all kärlek, som finns där hela hela tiden. Alla bryr sig så mycket om varandra, allt ordnar sig på något sätt. Pengar är superofta ett problem, och klassfrågan är starkt närvarande genom serien - på ett så bra sätt!

Att läsa om Nelli och Steffi är som en hård, varm kram. Men också som en konstant klump i halsen för det händer så mycket hemskt och jobbigt. Men mycket är också varmt och trevligt! Åh, är bara väldigt kär i dessa böcker - och superledsen över att det inte finns mer att läsa om dem. Finns nog också något lite romantiskt i att läsa om en svunnen tid, det är så fascinerande hur människor var precis likadana - såklart! - och vardagen ändå påminner om vår samtidigt som den är HELT annorlunda.

Äh, vet typ inte vad jag ska skriva riktigt, mer än: LÄS (eller lyssna, det gjorde jag typ hälften av tiderna pga sommarjobb). Och lär dig om vad det innebär att vara människa, känns faktiskt nästan som att det är vad En ö i havet-serien handlar om? Om livet.

Kan köpas hos bl.a. Adlibris! Länkade redan första boken, så andra, tredje och fjärde finns på respektive ord!

Champion

Trilogin om Day och June har funnits med mig i ... ja, hur länge blir det? I mars 2014 publicerade jag tydligen min recension på Legend, så i fem år har de varit med mig! Inte förrän i år vågade jag slutligen släppa taget och läste ut Champion.

Legend-trilogin hör till mina absoluta favoriter. Marie Lu är en helt fantastisk författare, det har hon visat gång på gång - jag har gett samtliga böcker jag läst av henne fem stjärnor, med undantag för den allra första boken jag läste - Legend - som fick fyra. (Och novellsamlingen Livet före Legend ...)

Så förväntningarna var superduperjättehöga på Champion, inte bara för att jag älskat allt annat utan också för att det var så länge sedan jag läste Prodigy (januari 2015), som jag ÄLSKADE och under tiden har ju vissa förväntningar byggts upp. Samtidigt betyder Day och June lite mer för mig än många andra karaktärer, eftersom Legend-trilogin hör till de första YA-serierna jag påbörjade och verkligen älskade. Då var jag fortfarande lite av en newbie i genren, och därför kanske Legend-trilogin också har känts så himla häftig ..? Ähh jag vet inte.

Champion är alltså den avslutande delen i Marie Lus Legend-trilogi och tar vid där Prodigy slutade. Tänkte hålla den här recensionen spoilerfri så jag kan inte direkt säga vad exakt som händer här men det är krig och June och Day är mitt i smeten och på många sätt de enda som kan rädda republiken. För att summera premissen för hela trilogin är Day från gatan och June uppväxt bland eliten, skolad toppsoldat osv. Day hatar republiken och så händer en grej som får June att ifrågasätta allt hon tidigare sett som självklart. Och deras vägar binds samman - såklart, rätt basic dystopigrej. Men i Marie Lus händer förblir ingenting basic särskilt länge.

Det tog ett tag för mig att ta mig igenom Champion, eller ähh enligt Goodreads gjorde det egentligen inte ens det? Vet dock ej om startdatumet där är helt rätt ... aja, men rätt långsamt läste jag den nog ändå. Läste liksom ett kapitel här och et kapitel där, gav den aldrig den tid och uppmärksamhet den är värd. Då jag hade en tredjedel kvar kunde jag inte sluta läsa oavsett hur sent det var så då blev den plötsligt utläst i ett nafs. Så ja, Champion är fantastisk. Och ett så SÅ bra avslut på en underbar trilogi tycker jag också!!

Grejen med dessa böcker är att kapitlen är rätt långa, och ni som hängt här ett tag vet ju vad jag känner inför det ... därav den hackiga läsningstakten, jag känner liksom sällan att jag har tid att ta mig igenom flera 15-sidors kapitel efter varandra. Okej OKEJ det säger ju onekligen också någonting om vad jag tyckte om läsningen, och ärligt: jag förväntade mig inte att det faktiskt skulle bli fem stjärnor för Champion. Under början av läsningen var jag rätt förvirrad för det är inte mycket som förklaras av vad som har hänt innan, jag hängde inte riktigt med på vilka var och varför Day och Junes relation var som den var osv. Men det är ju till stor del mitt eget fel för att inte ha läst denna tidigare. Aja - men så småningom hängde jag med igen och jag tycker verkligen så så mycket om dessa böcker!!

Champion känns lite som en Marvel-film med alla actionscener och alla olika nationer som är inblandade och all hyperteknologi. Skulle SÅ gärna se dessa böcker bli film, men då borde det göras som Hungergames och ej som typ ... Divergent. Doch blev filmrättigheterna sålda för evigheter sedan och det har inte hänt någonting så det ser inte särskilt ljust ut för en filmatisering. :-( Böckerna i sig är liksom redan så filmiska så det hade verkligen kunnat bli otroligt bra.

Världsbygget i Champion är otroligt, Marie Lus framtidsvision är så obehaglig men också så häftig! Vi får inte supermycket bakgrund till hur världen ser ut och varför, inte heller särskilt mycket politik utöver relationerna mellan Antarktis och Republiken (ish USA) - tycker det är så så roligt hur Marie Lu gjort Antarktis! Den här världsbilden känns verkligen ej helt omöjlig, snarare högst möjlig. Vilket gör det både skrämmande och fascinerande.

Det är något särskilt med Marie Lus skrivsätt, hon drar in mig i sina berättelser på ett sätt som få författare kan. Varje gång blir jag lika fängslad. Att Champion är väldigt väldigt spännande och driven av olika twistar gör ju sitt till att läsningen blir gripande. Dessuom hör Day och June till mina favoritpersoner att läsa om - tycker också så mycket om hur deras relation utvecklas!

Det som ändå gör att Champion faktiskt är så fantastisk som den är enligt mig, är slutet. Marie Lu lyckas verkligen binda ihop allting och jag är så tillfredsställd med hur allting slutar! Samtidigt är det helt jävla förkrossande och elakt och brutalt, men också så vackert. Grät och log på samma gång när jag hade läst slut.

Känns på något sätt som om jag har avslutat en era i min läsning iom att jag har läst slut Champion, inte för att jag egentligen förstår varför? Jag läser liksom fortfarande väldigt långt samma böcker. Men det här var liksom 14-åriga Elviras serie, nu är den slut. Kanske är det det att jag läser på ett annat sätt nu, bara? Jag vet inte. Allt jag vet är att Legend-trilogin är helt fantastisk och att alla som gillar omöjliga kärlekshistorier, spänning och fläckfritt världsbygge också kommer tycka om den här serien. Min 11-åriga lillebror sträckläste hela trilogin och älskade - gör det du också!

| Champion | Marie Lu 2013 övers. Katarina Falk 2014 | Modernista | 336 sidor | 13+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Legend | Prodigy | Livet före Legend

Den unga eliten | Rosensällskapet | Midnattsstjärnan

The Hate U Give

The Hate U Give av Angie Thomas var en av förra - och då förra - årets mest omtalade ungdomsböcker på media. Boken har tagit inspiration från Black Lives Matter-rörelsen och börjar med att en ung, svart kille blir skjuten av en polis. Bokens huvudperson är enda vittne till händelsen, och sedan fortsätter handlingen med hur händelsen påverkar hennes liv och hur hon allt mer börjar ifrågasätta sig själv och sitt handlande.

Starr kommer från ett ”ghetto”, enligt henne själv. Ett område med gäng, slang, droger och fester som ofta urartar till bråk. Så var det även natten då Starrs barndomsvän Khalil blev skjuten – de var på väg hem från en fest där folk börjat skjuta, då polisen stannade Khalil.

Men trots att Starr bor i ghettot – eller kanske just därför – har hennes föräldrar betalat stora summor för att hon ska gå på en snobbig, till största delen vit, skola. Starrs pojkvän är vit, hennes bästa vänner på skolan är vita. Men när Hailey, Starrs bästa vän, börjar använda rasistiska uttryck frågar sig Starr: sviker jag mig själv då jag umgås med Hailey?

The Hate U Give är en bok med många lager – här finns rasismen, som på många sätt genomsyrar det mesta som händer, men också bara Starrs vardag med familjestrul, kärleksproblem, kompisar, basket osv. Att det här tillåts vara en bok full av referenser till populärkultur, en bok som oftare gör mig glad än arg, gör att jag verkligen tycker det är en fantastisk berättelse. Dock påverkas ju kompisbråken, kärleken och ja, det mesta faktiskt, av att Starr ser på det på ett annat sätt som svart – speciellt efter att Khalil skjutits av den vita polisen. Då media och polisen inte verkar ha något intresse av att få fram sanningen, utan istället sprider rykten om att Khalil var droglangare och hade vapen i bilen inser Starr att det faktiskt finns ett vi och dem, bara pga hudfärgen.

Jag antar att det författaren främst vill med sin berättelse är att belysa förtrycket svarta fortfarande blir utsatta för i USA, och hon lyckas verkligen, tycker jag som vit flicka i Finland åtminstone; för jag blir ju arg, då Khalil skjuts vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen för det känns bara fel fel fel. Rasismen och klyftorna fortsätter sedan dyka upp boken igenom och varje gång känns det som en käftsmäll – hur vrickat det är. Och hur sant. The Hate U Give är som en politiskt demonstration, som Angie Thomas version av Starrs tal i boken. Hela boken känns så HIMLA viktig för dne blir aldrig peka med handen det här är rasism-ig, utan den är också fylld av Starrs LIV. Och just därför blir den nog så drabbande, det kommer liksom så nära läsaren då. Så mycket närmare än okända människors ansikten i tidningen. För trots att Starr och gänget är fiktiva blir de ju verkliga under några hundra sidor.

Karaktärerna är mångbottnade, åldern på ungdomarna känns alldeles rätt – Angie Thomas har med rätt sorts referenser, Starrs kompisgäng har en kemi jag köper, Starrs osäkerhet kring förhållandet till Hailey, som länge varit hennes bästa vän, och Chris, hennes pojkvän sedan ett år, känns äkta. Jag tror på Thomas karaktärer – allt från granntanten till rektorn till Khalil till polisen som skjöt. Vissa finns bara med i en mening, men det gör dem inte mindre verkliga. Samhället Thomas byggt upp – för åtminstone Garden Heights, Starrs bostadsområde, är fiktivt – känns tredimensionellt och vattentätt.

Flera gånger under läsningen tänkte jag på hur filmisk The Hate U Give känns – det är mycket amerikansk slang, som känns förvånansvärt naturlig i den svenska översättningen. Men jag tror inte det bara var därför, utan mer en kombination av språket, jargongen som är tydlig speciellt i Starrs familj, miljöbeskrivningarna som naturligt vävs in i berättelsen och skapar färgstarka bilder i mitt huvud men säkert också till stor del själva dispositionen som känns väldigt filmisk. Det börjar med en fest och plötsligt sitter Starr och hulkar vid Khalils döda kropp, för att sedan fortsätta med att folk beklagar sorgen, begravning, förhör, nyhetsreportrar som vill fråga ut Starr, Starrs försök att återvända till vardagen, posttraumatisk stress ... det är både en styrka och en svaghet hos boken att den egentligen inte är särskilt unik. En styrka eftersom Thomas gör det till sitt eget och åtminstone jag faktiskt inte stött på den här typens berättelse i just bokform förut. En svaghet av den självklara anledningen att det inte känns vidare originellt – det är ingen handlingsutveckling vi aldrig sett förut, liksom. Men som jag sa: Thomas gör det till sin styrka.

Jag tyckte så SÅ mycket om den här boken. Karaktärerna känns som mina vänner, och jag är DÄR med Starr hela tiden. Det är en riktig berg- och dalbana av känslor att läsa, det gör så ont men samtidigt finns dryper The Hate U Give av värme och kärlek. Precis alla borde läsa den här boken. Nej - måste. Såklart främst för att den är så sjukt viktig och för att Angie Thomas faktiskt för fram sitt politiska budskap på ett sätt som borde få alla med en hjärna att fatta, men också bara helt enkelt därför att det här är en bra bok. Med fina karaktärer och en engagerande handling och så alldeles full av livsglädje och kämpaglöd. Jag har inte sett filmen än, och vågar knappt, men ska nog ändå. Och om du nu verkligen inte orkar läsa boken - se filmen!! Säger jag som inte sett än. Nejmen för att det här Är Så Viktigt!! Hoppas så att den här boken kommer fortsätta spridas.

| The Hate U Give | Angie Thomas 2017 övers. Amanda Svensson 2017 | Natur & Kultur | 446 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Draugen

Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2018 | 249 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: Sista delen om Viggo och Arvids kamp mot ondskan i Mariefred. Såhär skulle jag beskriva PAX: nordisk mytologi, skräck, 120% action och så så SÅ fina relationer.

Jag tycker: Det här var årets känslo berg-och-dalbana 2018. Fyfan. Hatar slutet så mycket och är ännu inte helt säker på om jag förlåter författarna för det, eller ens ser det som ett nödvändigt slut. Så jag väljer typ att inte låtsas om de sista sidorna.

Men utöver det! Jag har älskat PAX från början till slut, samtidigt är det en kärlek som vuxit sig starkare hela tiden. Draugen är den tionde boken om Arvid och Viggo, Estrid och Magnar och Anders och Laylah. En kan gott säga att jag fäst mig vid dem, tycker om dem alla så otroligt mycket. Speciellt tillsammans!

Utöver fantastiska karaktärer är ju alla PAX-böcker SJUKT spännande - och lite obehagliga - men också väldigt kul. En kombo som verkar ha gått väldigt väl hem hos målgruppen, men också gör det hos mig. Jag älskar hur böckerna är uppbyggda, med superkorta kapitel och små serierutsillustrationer. Jag älskar hur handlingen egentligen är väldigt svart och tung men det främsta jag tänker på då jag tänker på PAX ändå är kärlek och värme. Jag älskar ÄLSKAR att relationen mellan två brorsor är det som står i fokus. Att familjen är en så stor del av allting.

Klart jag egentligen hade velat ha ett avslut lika långt som resten av serien och klart jag hade velat se Henrik Jonssons tappning på alla nordiska väsen som människan någonsin hittat på, men man kan inte få allt. Draugen lyckas ändå vara så nära allt man kan komma, och jag är så glad så glad för att den här serien slutar lika explosivt som den vuxit sig till under nio böcker och inte faller på mållinjen.

Recensioner på övriga delar hittas under min PAX-tagg! Och här finns en kärleksförklaring till serien!

Saga volym 1-9

Jag läste nyss ut det nionde Saga-albumet. Känner typ såhär: FYFAAAN. Är så arg och ledsen och typ, bitter? Och så har de gått på paus under obestämd tid. Efter det slutet liksom? Fyfaaaaan.

Men okej, om någon nu inte känner till fenomenet Saga skapat av Brian K Vaughan och Fiona Staples är det en seriealbums"följetong" (ish?) om Alana, Marko och deras dotter Hazel, som inte borde få finnas. Marko och Alana är nämligen svurna fiender, deras nationer har krigat sedan urminnes tider, så länge att kriget mellan planeten Landfall och dess enda måne, Wreath, spridit sig över hela galaxen och tvingat alla andra folkgrupper att välja sidor. Och egentligen vet väl ingen riktigt varför de krigar, förutom att planetfolket är tekniknördar och månfolket magiker med en massa urgamla traditioner.

Hursom. Alana och Marko är soldater på motsatta sidor och trots det blir de kära, och får en dotter. En dotter som blir galaxens mest eftertraktade, inte brottsling, men namn kanske? Person. Alltså är Alana och Marko tvugna att fly för livet.

På sin resa träffar de diverse coola och mindre coola typer, får både nya vänner och fiender och vänner mot sin vilja. I the universe of Saga finns alla sjuka monster du kan tänka dig - och inte tänka dig. Jag tappar hakan gång på gång, allt är helt urflippat. Förutom att det inte är det, och det är det här som är så bra: det är precis vår värld, egentligen, men utklätt till en rymdopera med världens konstigaste varelser och fysikaliska lagar. Det är så himla många aktuella grejer som tas upp - som sexism, aborträtt, rasism, det mesta egentligen. Och att Staples och Vaughan gör det i en så snygg förpackning? Det här är det bästa jag läst på länge.

Var så himla, himla beredd på att bli besviken. Jag har nämligen blivit det väldigt ofta vad gäller seriealbum, aldrig riktigt fattat grejen även om de nog varit bra, de jag läst. Men inte fantastiska. Här var jag kanske inte hooked efter volym 1, men efter det ... jag har flugit igenom alla nio volymer och nu känner jag mig alldeles dränerad. Som att ha binge:at en serie, ni vet? Typ som då Game of Thrones säsong sju tog slut för evigheter sen och vi får en fortsättning först nu i vår.

Så känns det nu - för Saga är HELT FANTASTISKT. Jag fattar typ inte hur de gör? För det kommer fantastisk grej på fantastisk grej och det känns inte ens långsökt? Och sättet Hazel berättar på är genialiskt det med. Och så HIMLA MÅNGA livsvisdomar de kommer med! Blir wow:ad på varje sida. Fiona Staples teckningar är perfektion, karaktärerna är helt fantastiska och jag ÄLSKAR hur gråzonigt allt är!! Ingen är bara ond eller god ÄLSKAR sådan fiktion.

Saga är nog faktiskt lite som Game of Thrones. Nu har jag inte läst GoT, men sett. Och jag kan tänka mig att Saga nog vinner över GoT i bokform. Egentligen serieform också för den delen för genusanalysen är så mycket bättre här. Dessutom är allting så himla nytt och fräscht och inte bara vanlig fantasy - okej inte meningen att jämföra två så totalt olika verk här, jag ÄLSKAR GoT, men ändå. Lite samma handling liksom! Mycket sex, mycket död, en massa karaktärer, familjen är viktig, en massa nationer är inblandade i ett enormt krig - inte lika många huvudkaraktärer - ni fattar, väldigt mycket som GoT. På pappret åtminstone.

Jag trodde faktiskt inte att jag kunde fastna så mycket för personer i seriealbum - jag har alltid tänkt att de är för korta, man får för lite av karaktärerna, inga tankar ju, bara dialog, inget utöver. Men så läste jag Saga och vips var jag motbevisad. Är bara så otroligt bitter över att inte veta när jag får en fortsättning. Och så så arg på slutet.

Men också väldigt taggad på att ta mig an fler seriealbum! Vet ju nu att det kan vara otroligt. (Okej, VEI var också toppen.) (Okej fan går igenom vad jag läste förut nu och älskade ju även Den sommaren hahah - men okej aldrig blivit ÖVERVÄLDIGAD förut.)

Orkar faktiskt inte skriva info om alla album skilt men de är ugivna mellan 2012 och 2018, alla skriva av Brian K Vaughan och tecknade av Fiona Staples. Cirka 150-200 sidor, passlig ålder är väl kanske 18 och äldre? Rätt grova bilder ändå och handlar ju om vuxna men vad vet jag, en väljer ju själv vad en gillar/klarar av. Vill ni köpa dem finns de en googling bort!

Andra seriealbum jag recenserat:
Sword Princess Amaltea ett, två+tre | Vi kommer snart hem igen | VEI 1 | Den sommaren | Mamette | Alena | Selma Lagerlöfs Bortbytingen | Zelda

The Raven King

Tänkte försöka mig på ett nytt format i mina recensioner! Eller nytt och nytt, det är väl egentligen såhär recensioner har sett ut sedan urminnes tider - så även mina "minirecensioner" på senare tid. Har märkt att något liksom släpper när jag ska hålla mig kort och delar upp det i en kort handling-del och en lite längre reflekterande del. Hoppas ni också tycker det är trevligt med lite kortare, men förhoppningsvis tydligare, recensioner! Sen kan jag ju inte lova att det inte blir romanrecensioner någon gång ibland för det. :-)

*Den här recensionen är spoilerfri trots avslutande del!*

The Raven King av Maggie Stiefvater

Scholastic 2016 | 438 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: I The Raven Cycle är egentligen karaktärerna det enda viktiga - det finns inte supermycket annat som har särskilt stor skillnad. Okej, språket är också poesi och handlingen är som en dröm men karaktärerna lyckas av någon anledning vara tusen gånger bättre ensamma en allt det där omkringliggande tillsammans. Och fortfarande är handlingen (eller bristen därpå ...) något av det coolaste och mest fascinerande jag läst.

Jaha okej Elvira du tycker inte det där var lite väl kryptiskt? Okej men alltså: Blue lär känna fyra Korppojkar, som går på den prestigefyllda pojkskolan Aglionby. På ytan kunde de inte vara mer olika, men deras öden visar sig vara sammanflätade.

The Raven Cycle är en kvartett om döda kungar, leylinjer, spådamer, en torped, trasiga familjer och omöjlig kärlek.

Jag tycker: Såhär: minns inte särskilt mycket av den här boken för det är lite som att befinna sig i en dröm hela tiden. Jag vet liksom ungefär vad jag läst men samtidigt kan jag inte få något grepp om det? Men det gör inte så mycket för jag minns det här: jag älskade den här boken, också.

Karaktärerna är det finaste någonsin. Jag älskar precis varenda Korppojke och alla Blues mostrar och hennes mamma och den döde kungen med. Jag ville verkligen inte att den här boken skulle ta slut för jag ville inte sluta läsa om Blue, Gansey, Ronan och Adam. (Men Maggie Stiefvater håller på med en spin-off!!!) Och den förbjudna kärleken (_de_ förbjudna kärlekarna?) är också något av det bästa jag läst om.

Jag älskar också den här världen och det här magisystemet så väldigt mycket. Det är fullständigt ologiskt och flummigt men det är så vackert och obehagligt och spökligt och urgammalt så jag älskar det ändå. Jag älskar hur Maggie Stiefvater väver in legender, älskar Ganseys besatthet, älskar allt som kommer fram om deras familjer. De har alla en något trasig bakgrund, liksom, vilket ofta skapar himla komplexa karaktärer (om författaren gör det bra, såklart). Så är det här - alla är så mångfacetterade och jaja jag har sagt det hundra gånger men jag ÄLSKAR dem. Speciellt Ronan och Gansey. Kanske mest Gansey, är kär i honom.

Sen är ju Maggie Stiefvaters språk magi i all sin finurlighet och poetiskhet. Slutet kanske inte var precis allt jag hade velat ha, och på ett sätt var det rätt så antiklimatiskt, men det var också supervackert och hjärtskärande och jag kommer sakna dem. (Också: egentligen kan nog Maggie Stiefvater skriva vilken bullshit som helst bara Ronan, Gansey, Blue, Adam och Noah finns med och jag kommer älska det ...) Det finns ett antal som blivit väldigt besvikna på den här avslutande delen, men som tur hör jag inte till dem!

Kretsen | Drömtjuvarna | Sovarna

A Discovery of Witches - serien

Såg en så himla bra serie igår! Eller såg den slut igår, började i förrgår - ja, det går, den hade faktiskt bara åtta avsnitt det är helt normalt. Men alltså! A Discovery of Wtiches heter den och första säsongen släpptes för inte länge sedan alls. På HBO går det att kolla och åtminstone två säsonger till har utlovats. A Discovery of Witches är baserad på Deborah Harkness All Souls Trilogy och första boken heter alltså just A Discovery of Witches.

Jag var inte särskilt insatt då jag började kolla, mer än att den tipsats om som bra häxserie i någon Facebook-grupp jag är med i och att den var baserad på en bokserie. Men alltså bokserien vet jag heller inte något om. Så allt var nytt!

Själva ploten är egentligen inget speciellt - Dianas föräldrar dog när hon var liten på ett mystiskt sätt och trots att de var mäktiga häxor har Diana aldrig känt sig dragen till häxvärlden. Istället har hon gjort en strålande karriär inom det akademiska, med alkemi som sitt ämne. Så en dag behöver hon en bok för sin forskning, en bok som det senare visar sig att ingen har sett på evigheter. Hur lyckades Diana få tillgång till den? Varför vill både vampyrer och häxor få tillgång till boken? Och vad är egentligen fel på Dianas magi?

Så är det lite kärlek på det, helt OTROLIGA miljöer och en helt FANTASTISK konceptdesign och jag är fast. Eller förhäxad om en så vill.

Jellicoe Road

Läste om min allra bästa bok för tredje gången i början av sommaren. Har egentligen inte supermycket att tillägga till de två redan existerande recensionerna, men äh, vill skriva om den ändå för alltså faktiskt: ALLA borde läsa den här boken. Den är ett jävla mästerverk och jag kommer aldrig sluta sjunga Jellicoe Roads lovsång.

För den som inte hört om denna bok, så är det berättelsen om Taylor och hennes mamma. Taylors mamma lämnade Taylor på en 7-eleven nära Jellicoe School då Taylor var elva år gammal, Hannah hämtade henne och sedan dess har Jellicoe varit Taylors hem. Jellicoe är ett fiktivt samhälle i Australien (damn it!), med en skola i centrum och en internatskola mer på landet. Några veckor varje år sätter kadetterna upp sina tält och territoriekriget är igång.

I kursiverat får vi också följa en annan berättelse - en berättelse som till en början kan verka onödig och flummig men som på slutet känns självklar och sättet allt vävs ihop på är helt genialiskt. Så håll ut! Överlag är Jellicoe Road typ mer en mysterieroman än något annat - varför lämnade Taylors mamma henne? Vem är egentligen Hannah? Vem var eremiten som Taylor såg ta livet av sig? Och vad var det egentligen han viskade i Taylors öra? Rent dramaturgiskt och handlingsmässigt är den här boken helt fenomenal - vilket jag faktiskt inte säger särskilt ofta, jag brukar inte bli imponerad av handlingar per se - oftast är det karaktärer eller språk eller miljöer eller liknande som är det bästa i böckerna jag läser. Här är allt det OCKSÅ fantastiskt, men hur Jellicoe Road är uppbyggd är det som verkligen gör det unik och helt, liksom ... alltså fattar knappt att en människa skrivit detta?

Sen är ju karaktärerna såklart underbara med. Jonah är typ min bästa karaktär - okej säger så rätt ofta men han är definitivt topp fem - och Hannah, Raffy, Chaz ... ALLA i den här boken och kanske framförallt gänget de bildar är så fint så fint gråter typ bara av tanken.

Såhär skrev jag andra gången jag läste:

Jellicoe Road är som en gåva från Gud. Jag älskar precis allt med den, jag älskar den hundra gånger mer nu än jag gjorde när jag läste den första gången. Jag älskar den sjukt mycket och tårarna rinner i princip hela tiden, för att ibland störas av hysteriska fnissatacker. Den här boken är så bra som en bok bara kan vara och jag känner att jag inte vill läsa något annat mer för vad är det för mening, om det inte är bra?

Och det tycker jag ju igen. Dessutom tycker jag ju att jag den här gången tyckte om den ännu hundra gånger mer, men det kanske bara handlar om att jag glömt hur bra den är?

Så skrev jag också:

Jellicoe Road är så himla mycket över det vanliga. Den är en deckare, en familjehistora, en skildring av internatskolelivet för ungdomar, en kärleksroman, men kanske allra mest en berättelse om vänskap - i alla sorter som vänskap kan existera.

 För ändå är det vänskapen som rör mig mest, som känns påtaglig i den här boken, och kärleken överlag som genomsyrar relationerna mellan så många i den här boken. På många sätt känns den som den dröm, ett påhitt, den här boken. Men ändå inte? Att de i den kursiverade historien skulle ha träffats som de gjorde känns så himla romantiskt och filmiskt och hela grejen med territoriekrig känns också som en fantasi. Trots det känns varenda sida verklig. Varje person hade kunnat finnas, varje dike, stig och träd tror jag på. Hur gör Marchetta?

Jag vill så mycket att varje bok jag läser ska vara som denna - men då skulle ju inte diamanterna skina lika starkt. Läs den här.

Första gången jag läste skrev jag såhär.

| Jellicoe Road orig. On the Jellicoe Road | Melina Marchetta övers. | X Publishing (Gilla böcker ger ut nu) | sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Midnattsstjärnan

 Jag älskar böcker. Jag älskar bra böcker som i underbara läsupplevelser som i vad jag lever för. Okej, jag vet inte vad jag menade där riktigt men nu får det vara så. Hursomhelst, så kvalar Den unga eliten direkt in under kategorin "bra böcker". Jag blir handlöst förälskad redan på första sidan, jag faller och faller genom hela boken och har inte slutat än. Den här berättelsen har allt.

Så påbörjade jag min recension av Den unga eliten för fyra år sedan, första delen i Marie Lus fantasytrilogi som jag nu avslutat. Det året var Den unga eliten det bästa jag läste. Rosensällskapet var lite för långsam, eller något. Det blev åtminstone inte samma hetsiga kärlek för den. Men Midnattsstjärnan? SÅ otroligt bra återigen. Midnattsstjärnan är en läsupplevelse som får mig att minnas varför jag brukade älska att skriva om böcker. För nu sitter jag här igen, händerna bränner mot tangentbordet av iver att få ur sig all kärlek jag har för denna avslutande del. Och för hela trilogin i stort, som är genialisk.

Midnattsstjärnan tar vid där Rosensällskapet lämnade oss, men inte alltför snabbt: jag som läste den andra delen för alldeles för länge sedan och knappt minns något alls hänger snabbt med igen, för grejer förklaras i förbifarten eller så hjälper bara påminnelsen om dem. Jag kom faktiskt in i allting oväntat snabbt med tanke på att det här ändå är high fantasy? (Eller epic fantasy vad nu som är vad)

Den unga eliten handlar om Adelina, som ända sedan hon fick sitt märke blivit behandlad som något katten släpat in. Hennes far är värst, och Adelina lever i ständig rädsla. Tills den dag då hon upptäcker sina krafter och flyr faderns våld. Hon hittar ett sällskap som kallar sig "de unga eliterna" och tillsammans med dem försöker hon skipa rättvisa på gatorna. Och så blir hon förälskad, såklart. Och får en massa vänner. Och blir argare och mer hatisk för var sida som går.

SPOILERVARNING HÄREFTER FÖR DE TVÅ FÖRSTA BÖCKERNA (främst första stycket)

Hursom, settingen i Midnattsstjärnan är typ denna: Adelina erövrar land efter land tillsammans med Magiano och Sergio. Hon bär på en brinnande ilska för hur Violetta lämnade henne, och förväntar sig ständigt att bli förrådd, till och med av hennes närmaste. Adelina härskar med grymhet och påstår att hon gör det för att skipa rättvisa för de märkta - varför skulle hon visa sina mobbare någon nåd? Men så börjar elitärernas krafter svika dem - varför det? Och vad är sist och slutligen viktigast för Adelina?

Hahah så svårt att skriva om handlingen kan ju bara beskriva den kryptiskt händer ju nya saker konstant kan ju ej undgå att spoila delar av boken ..! Aja, Adelina är typ den mörkaste karaktären jag läst om; hon är typ ond, men ändå inte? En kan liksom sympatisera med henne för det och jag tycker det är så otroligt intressant att läsa om en sådan karaktär! Hennes ondska och paranoidhet och eremitsida kommer ju främst pga hennes gåva, vad de verkar, och jag tycker Marie Lu har gjort ett fantastisk jobb i att gestalta henne som mänsklig, men grym och brutal. Så otroligt komplex hon blir!

Även om Adelina kanske inte är en karaktär man faller för, så finns det en hel del andra än faller desto hårdare för. Jag faller nog aldrig lika hårt för Magiano som jag gjorde för Enzo, men det är inte långt ifrån alltså. Jag kan tycka att det hade varit trevligt om vi fått mer scener mellan dem två (mer heta scener skrivna av Marie Lu åt folket - tycker de är för korta), och överlag mer av Magiano och många andra karaktärer, för nog är Midnattsstjärnan en rätt så kort bok för att vara sista delen i en fantasytrilogi. Handlingen i sig tycker jag funkar superbra, hade inte behövt något mer där - men fördjupning i karaktärer och kanske också världen och politiken där hade verkligen inte stört mig.

Raffaele är fortfarande en av mina favoriter, även om det är så hiiimela sorgligt hur det slutade mellan honom och Adelina. :-((( Och Enzo och Adelina för den delen!! AJJ mitt hjärta. Enzo överlag förresten? Fyfaaan han som var min favvo typ ever Marie Lu why you so cruel??!?? Karaktärskemi är förövrigt en grej Marie Lu är typ nummer ett på - relationen mellan cirka alla i den här serien är sååå fin och bara verklig. Och all sorg alla bär med på? En FATTAR varför de beter sig som de gör för en vet liksom orsaken vilket gör dem så otroligt verkliga.

Vad gäller storyn är jag typ alldeles överväldigad det här är så bra??? Ärligt hade jag inte superhöga förväntningar på denna då jag hade läst en del ljumma recensioner och var ju inte superpepp efter andra delen som jag blev lite besviken på. Så gick in i den utan förväntningar och så blev det det bästa jag läst hittills i år? Tror också det delvis kan vara just därför jag tyckte den var så bra men vad har det för skillnad. Efter tvåan hade jag heller ingen aning om var vi skulle hamna till slut, därmed händer ju en hel del i Midnattsstjärnan som vänder allting upp och ner. Och jag gillar det så mycket det blir så sjukt dramatisk och en massa fina möten och ett storslaget avslut och dessutom verkligen ett AVSLUT vilket jag uppskattar otroligt mycket HATAR öppna slut.

Älskar älskar ÄLSKAR hur Adelina utvecklas i denna del, äääälskar delarna vi får från andra karaktärers synvinkel, älskar den här världen så SÅ mycket, älskar älskar älskar resan på slutet, älskar legenden på slutet, älskar alla miljöer alltså FATTAR NI kärleken jag känner för den här serien?!?! Älskar att den här boken fick mig att minnas varför jag älskar att läsa. Läste i timmar mitt i natten utan avbrott bara för att det var så bra. NÄR hände det senast? Älskar att den gav mig lusten att skriva den här överdådiga recensionen där ordet älskar använts så det börjar sakna mening.

Ibland rätt ofta läser jag recensioner på Goodreads av böcker jag läst och så tycker de annorlunda och plötsligt känns min åsikt fel. Ärligt tänker jag lite så även denna gång: VAR den verkligen så bra, liksom? Men alltså så ska en ju verkligen inte tänka - så får en inte tänka om en ska vara en trovärdig recensent. För jag älskade den här boken PUNKT och jag tror och hoppas att du kanske också kan göra det? Älskar fantasy så så mycket.

| Midnattsstjärnan orig. The Midnight Star | Marie Lu 2016 övers. Katarina Falk 2017 | Modernista | 272 sidor | 13+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Den unga eliten
Rosensällskapet

Netflix-serier jag sett

Världarna jag lever i verkar mer och mer glida över i en tv-serieblogg vad händer??? Eller böcker-ibland-men-mest-serier-blogg. Alltså inte mig emot egentligen, jag älskar ju *obvi* serier, men kanske att läsarkretsen förändras då? Äh vad vet jag jag kör på tv-serievärlden är också en värld jag lever i så den får självklart vara med här. Och så kan det kanske hända att det åtminstone för tillfället inte känns lika jobbigt att recensera serier som det känns att recensera böcker - har alldeles för höga krav på mina bokrecensioner nuförtiden måste verkligen komma på ett sätt att få det att kännas mindre kravlöst igen.

Hursom. Har ju sett ett gäng serier i sommar, och nu tänkte jag skriva kort om fyra av dem! Fyra Netflixproduktioner, eller alltså de har väl sänts på någon kanal i USA också kanske åtminstone någon men för mig är de Netflix:are.

Everything sucks (säsong 1)

Handlar om: Ett gäng mediaklubbnördar främst, men också ett gäng teatrare och dessutom vissa föräldrar. Kärlek, sexuellt förvirrade tonåringar, drömmar och alltså _allt som hör High School till_ i 90-talets USA.

Jag tycker: Alltså förväntade mig verkligen inte detta??? Tycker promon är en katastrof - en förväntar sig typ Disney Channel, max Degrassi och får Freaks & Geeks!?! What. (Menar alltså de där bilderna den promoteras med på Netflix) ÄLSKADE Freaks & Geeks, äääälskar detta. Älskar att karaktärerna ser ut som sin ålder, älskar hur genuina verkligen alla karaktärer är även om det definitivt finns en del gamla klyschor. ÄLSKAR hur authentic den ser ut vad gäller årtal!!!

Älskar hur fåniga alla är och ... alltså den här känns bara så fräsch och så fin och rolig och åh. Finns seriöst inget jag ogillar. Eller okej: att den är nedlagd. :-)))))))))

Anne with an E (säsong 1+2)

Handlar om: Anne på Grönkulla-remake de flesta vet väl vad detta är? Men i kort: föräldralös flicka som levt ett skitjobbigt liv och alltid varit annorlunda hittar äntligen ett hem. <3

Jag tycker: Även denna tycker jag är UND-ER-BAR. Aldrig sett den tidigare adaptionen, heller inte läst böckerna så har inget att jämföra med men alltså tycker den är underbar bara!!! Alla är så kärleksfulla och fina och de som har fördomar kan liksom ändra sig. Anne är fantastisk och så himla bra på alla sätt, finns så mycket en känner igen sig i trots 100 år sedan!?! Blev gång på gång imponerad av att författaren faktiskt behandlat dessa ämnen redan då. Anne på Grönkulla måste ha varit en revolutionär???

Sååååå vackert foto dessutom.

Karaktärerna är fina på samma sätt som de i Downton Abbey och allt är så lugnt och vardagligt men ändå så sjukt spännande!?! Och alltsåååå alla sorgsna kärlekshistorier som ryms med mitt hjärta bristeeer. Är självklart kär i Gilbert. Nästa säsong kan ej komma fort nog måste beställa ett box set med alla böckerna nu.

Stranger things (säsong 2)

Handlar om: Okej tar ej säsong tvås handling eftersom det såklart spoilar ettan men Stranger things handlar om hur en pojke försvinner och hur hans vänner försöker ta reda på vad som hänt honom. En massa konstigt börjar hända, t.ex. en flicka utan namn dyker upp. Det är 80-tal och referenser till 80-talspopkultur ska tydligen regna men jag som ej är insatt på sådant hänger kanske med på en hundradel av dem. :-))) Okej alla vet väl vad Stranger things är eller har du levt under en sten??? Seriöst.

Jag tycker: Jag var faktiskt inte frälst efter första säsongen. Blev aldrig hooked, tyckte inte det var något speciellt helt enkelt. Kände mig mest lost pga allt var bara konstigt ingenting var logiskt och en fick ju aldrig några svar heller?? Fastnade inte ens för karaktärerna ärligt.

MEN! Andra säsongen gillade jag så mycket mer!!! ÄNTLIGEN börjar en förstå saker och plötsligt har jag fastnat för varenda en av karaktärerna. Dessutom är andra säsongen nog lite mörkare än första vilket jag gillar det var liksom nog lite för mjäkigt i ettan kan jag känna?

Tycker estetiken är underbar, älskar hur de blandar karaktärernas vardag med action, äääälskar all kärlek som finns mellan alla alltså relationen mellan Will och Mike <333 och Jonathan och Nancy <333. Steve blir till och med världens gullo i den här säsongen!?! Även om jag stör ihjäl mig på alla pojkars hår SNÄLLA MÄNNISKOR. Gud.

Amen skådisarna är briljanta, scenografin fantastisk, storyn spännande och till och med smart kan jag tycka och alltså 80-talet är ju definitivt uppskattat av oss 00:are kolla H&M liksom.

Och ja, jag såg klart andra säsongen igår.

Riverdale (säsong 2)

Handlar om: Riverdale som är _en liten stad där inget händer_ *aldrig hört den förut* blir plötsligt världens mest actionfyllda. I säsong ett är det någon som mördar folk till höger och vänster i säsong två är det ett mer omfattande hut som påverkar hela the Southside. Skulle kanske beskriva Riverdale som en mjukare version av Scream som tv-serie? Lite Pretty Little Liars också. Men mindre glam. Vissa är rika och andra fattiga, vissa har makt och andra lever i slummen.

Jag tycker: Alltså grejen med Riverdale är att här finns så mycket potential. Estetiken tilltalar mig något enormt, settingen med. Karaktärsupplägget också, med "the girl next door", rika, bortskämda tjejen, den mystiska författaren och "the boy next door" som turns bad. Okej det gör "the girl next door" också. Dessutom sjunger de en del! High School är en frekvent miljö! Borde vara amazing enligt mig men något gör att jag inte fastnar helt?

Tror det kan vara för att det är så sjuuuukt mörkt. Alla blir helt vrickade i huvudet och alla föräldrar är redan det. Dessutom känns aldrig karaktärerna särskilt originella, efter två säsonger tycker jag fortfarande de flesta är rätt intetsägande. Tycker Veronica är så stel? Och Betty glor typ konstant och är himla allvarlig. De känns liksom inte särskilt äkta? Beter sig inte som normala människor helt enkelt mer som modeller eller skyltdockor eller något.

Okej ska sluta nu så farliga är de inte jag gillar Jug. Och hans pappa. Men annars är karaktärerna verkligen inte den här seriens styrka, TYVÄRR!! Är ju det allra viktigaste.

 

Sen gillar jag också det här att Riverdale är medvetna om att de är en klyscha och liksom hänger på det, föder det men på ett kul sett - with a twist, så att säga.

Ibland kan jag tycka att det blir för långsamt - och sällan är det så spännande att jag måste se ett till avsnitt samma kväll. Musikalavsnittet var kul men långt ifrån det genialiska som Buffys musikalavsnitt var. De tar sig själva på för stort allvar typ??? Men älskar ändå grejen med gamla rika släkter, med uppdelningen i the South och the North side. Älskar the Serpents. Jughead är typ det snyggaste en kan hitta på Netflix för tillfället. Cheryl är fabulous, och alltså de vet hur en gör en cliffhanger, ändå. Men alltså ... det gick lite överstyr där ett tag, tycker ni inte? Alla som sett vet. Hade lust att döda någon efter det. :-))) Tack Riverdales manusförfattare. :-))) Men alltså det betyder ju att jag nog gillar det en hel del ändå eftersom jag känner så hahah.

Vad har du sett på sistone?? Och vad tycker du om dessa?

Buffy the vampire slayer

Jag kollade slut en serie häromdagen! En serie med en HIMLA massa säsonger. Med 22 45-minuters avsnitt i varje säsong. Jag har lagt 115 timmar och 30 minuter av mitt liv på den här serien. Okej, egentligen är det inte superdupermycket, det låter mer än det är. Dock så tog det sin lilla tid - började i slutet av april 2015, slutade i maj 2018. Hade megalånga pauser emellanåt, faktiskt. Men då jag väl tittade, då var jag minsann fast!

För er som då inte vet vad detta är: det är en serie från 1996-2003 med Sarah Michelle Gellar i huvudroll som Buffy Summers, vampire slayer. Sen är ploten typ att Buffy och hennes bästisar Willow och Xander samt Buffys watcher Giles bekämpar ondskan gång på gång. Det låter typ som det fånigaste ever, men det är precis tvärtom: det här är typ den bästa serien jag sett. (!?!!)

För att: trots alla rätt dåliga specialeffekter - jag menar det är 90-tal - är storyn FANTASTISK och jag blir gång på gång imponerad av Josh Whedon som lyckas ta något så klassiskt, och skapa något helt unikt. Okej att det är det succéer oftast handlar om, men alltså: det här är klassikernas klassiker-story. Och ändå är det så himla bara ... nytt. Och att den här serien har 20 år på nacken? Och håller till 100%? Jag fattar inte ens.

Men alltså: det här är en serie som bara blir bättre och bättre faktiskt. Eller okej, vissa very much beloved karaktärer faller bort med tiden, vilket såklart är trist men nya kommer till! Och jag älskar typ alla så sjukt mycket är typ ett hål i mitt bröst nu för saknar dem så mycket?? Så ja: som med det allra mesta som är fantastiskt, är det karaktärerna som gör det här. De är und-er-bara och jag älskar dem alla.

Ännu angående specialeffekterna: det blir bättre! Och mig störde de ärligt talat inte ens mycket i början, de var mest rätt roliga och många gånger äckligare än dagens? Överlag är det här en serie som kan bli rätt så spännande, ibland. Inte direkt skräck, men det är ju olika för alla vad de tål och det här är liksom inte ett barnprogram, om vi säger så.

Det bästa är ju självklart alla karaktärer och relationerna dem emellan - ÄLSKAR Giles-Buffy-realtionen, älskar Buffy-Willow-Xander, älskar Cordelia. Plus SÅ mycket viktigt tas upp! Stereotyper krossas utan att det görs narr av folk som avviker från dem, en himla massa kring ensamhet och gruppdynamik och sexualitet och familjerelationer och alltså bara otroligt otroligt bra och noll procent unket.

Egentligen vet jag inte så mycket vad mer jag ska säga. Vill inte gå in i detaljerade funderingar kring handlingen pga spoilar ju bara, är ju ändå slutet jag nu har i färskast minne, mest ville jag bara skrika ut min kärlek till detta fantastiska och så hoppas jag att åtminstone något till 00-talskid tar till sig detta och kollar! Den här serien har verkligen åldrats väl, och är många gånger bättre än mycket som kommer nuförtiden. Och då finns det ju en hel del riktigt bra nya serier. SE denna!!!

Uppföljare jag läst men inte bloggat om #2

Idag är det sista dagen på sportlovet - ett lov jag rätt gärna hade lagt på att läsa, men istället glodde jag orimligt mycket på How I met your mother och nu på lördag + söndag spelade jag sjukt mycket Stranger Things mobilspel??!? I curse människan som tipsade om det i 925-gruppen. Eller ej. Gillar det nämligen superdupermycket obvi eftersom jag lägger all min himla tid på det ..! Eh.

Lovar att jag gjort annat än glo på skärm också. Men läsa annat än samhällslära har ej blivit av.

Aja! En gång i tiden läste jag ju i alla fall och alla de böckerna har jag inte skrivit om än! Så fortfarande finns det content att komma med ... även om det är rätt sparsamt av det. :-)) Vi fortsätter hursom på samma tema som förra gången: uppföljare! Är ju väldigt tryggt att läsa uppföljare; en vet att en gillar karaktärerna och språket och allt det, sen är det bara storyn det kan falla på.

Maran av Åsa Larsson & Ingela Korsell
illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2017 | 197 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus 

Handlar om: Nionde delen av tio i denna urban fantasy-serie för mellanåldern och uppåt. Handlar om brorsorna Alrik och Viggo som bor hos en fosterfamilj i Mariefred. Alrik och Viggo är lite speciella, visar det sig och ska tillsammans med det magiska bibliotekets väktare hjälpa till att skydda Mariefred från Svarthäxan och hennes monster. I denna del är det maran som ställer till med problem!

Jag tycker: Kopierar typ rakt av min goodreads sorry alla som är vänner med mig där men tyckte det säger rätt klart vad jag tycker så: SHIT vad bra! Jag fattar inte hur det kan vara så himla spännande - är som ett serieavsnitt ju, sitter på helspänn hela tiden. Konstant spänning liksom + över alldeles för fort. Och det slutet!?! SÅ elakt.

Aja mer konkret detta är bra: Viggo och Alrik och relationen dem emellan - tycker så väldigt väldigt mycket om dem och de känns så otroligt verkliga. Kemin mellan alla karaktärer överlag! Alla cliffhangers. Hur himla mörkt det är. Humorn som ändå tillåts finnas där och gnistrar till ibland! Vill verkligen inte att den här serien ska vara slut efter endast en del till. Tycker det PRECIS blev genialt liksom!?! Eller lyfte liksom till en helt ny nivå i denna.

Men i vår händer det ju tydligen ändå.

5 av 5.

PAX 1-4, Gasten, Näcken, Pestan, Vitormen 

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund
Annorlunda förlag 2016 | 410 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus
Handlar om: Det där som de flesta dystopier handlar om: kampen mot systemet. Här är det faktiskt just Systemet det heter, och det känns som om det är typ Norden i framtiden. Huvudkaraktärerna är både killar och tjejer och i lite olika åldrar och med rätt olika bakgrunder och det är en del framtida droger men mest rätt mycket revolution och teknik och spionerande och framtida politik och RELATIONER. (som är värt caps pga AJL gör det så väldigt väldigt bra. Vill understryka osv.) Och nu är vi framme vid slutet!!

Jag tycker: Det känns ju alltid rätt bitterljuvt att avsluta en serie. Speciellt mycket om det är en serie en verkligen verkligen gillar. Speciellt supermycket om en bara fått tre böcker.(!!!) Jag lärde ju nyss känna alla! Jag vill inte säga hejdå än! Och världen. Världen Anna Jakobsson Lund skapat i sin Systemet-trilogi är så otroligt smart och komplex och ändå trovärdig att jag faktiskt inte vill inse att det här är allt vi kommer få läsa från den. Aja jag får väll läsa om gång på gång och äntligen ta tag i Equilibrium påriktigt och njuta av hennes världsbygge som påstås vara fantastiskt i den med ... (men det är den enda boken som kommer om den världen!?!) Okej kom på en lösning: kan alla aspirerande författare börja skriva fanfiction i den här världen? Hade varit så väldigt spännande läsning yes please do någon som kan.

Nu när vi har rett ut att jag är lite ledsen över att det är slut ska vi kanske gå vidare till VARFÖR jag är ledsen. Kom förövrigt på att jag verkligen är ovan vid det här med att avsluta serier ... kommer liksom bara nu snabbt på att jag har åtminstone fyra serier som jag bara har sista delen kvar i eh ...

Kan börja med att säga att even though det suger att jag inte kommer få träffa Ava, Leymah och Levi nåt mer så var det här ju ett värdig slut. Jag fick inte veta allt jag ville om den här världen och alla relationer utvecklades inte så mycket som jag hade hoppats på men det är okej. För det känns rätt att det slutade såhär, det känns rätt att de betedde sig så trovärdigt att det inte blev något ordentligt fairytale-slut där alla loose ends knöts ihop för livet funkar ju inte så. Det finns inte en början och ett slut någonstans. (hej sparka in öppna dörrar)

Let's move on to vad jag skrev precis efter på goodreads: Hade kanske önskat mig mer relationer och mindre datahackning men när det är bra avsett var det handlar om är det egentligen inte ett problem. Älskar dock hur relationerna finns där och pockar hela tiden mitt i kampen! Så snyggt. Förövrigt måster det här vara den smartaste dystopin jag läst ever pga ALLA DETALJER. Känns självklart att det är så här framtiden ser ut. Eller det känns åtminstone som ett ytterst rimligt alternativ. Att teknologin skulle fungera som AJL beskriver den, att man skulle äta näringsgele och använda olika färgers kapslar för att slippa sitt sinne - eller annars bara allt jobbigt som finns. Så väldigt väldigt mörkt, men också obehagligt nära vår egen värld. Jag är så imponerad.

Också 5 av 5!

Tredje principen, Enda vägen 

Sovarna av Maggie Stiefvater
original: Blue Lily, Lily Blue 2014 | B Wahlströms 2015 | översättning: Carina Jansson | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: tredje delen om Blue och hennes Korppojkar som följer leylinjer och letar efter greywaren och försöker undvika sina öden. En himla massa konstigheter som en släkt av sierskor, personer som kan drömma fram saker, gamla kungar som sover men också, och det är det jag älskar mest: kärlek och framförallt JOBBIG, OMÖJLIG kärlek. En lider rätt mycket men det är typ värt det för de få ack-så-härliga stunderna?

Jag tycker: Jag älskar den här serien och alltså vet typ ej vad mer jag ska säga? Också: minns inte var Drömtjuvarna slutar och denna tar vid så kan ej kommentera storyn liksom, allt har blandats i mitt huvud. MEN: älskade Blue och Mr Gary mest i denna - Mr Gray seriöst! Så typ rolig karaktär alltså can't handle. Och Gansey såklart men det har varit han och jag sedan ettan.

Jag älskar Stiefvaters språk, humor och fantasi men det vet ni säkert. Allt är superflummigt och drömmigt och hjärtskärande och alla karaktärer känner så mycket och deras relationer till varandra är megastarka men samtidigt supersköra och jag ÄLSKAR hur hetsiga och intensiva de är - men alla på olika sätt. Ah, det här är helt enkelt en mycket underbar serie alla måste ge den en chans! För älskar är den är det seriöst bara ... mycket mycket bra. Ord räcker liksom ej till längre? Dessa karaktärer kommer för alltid finnas i mitt hjärtaaaa. Åh, måste läsa sista delen typ nu ... blev så sugen!

Även denna var en fullpott vad trodde du.

Kretsen, Drömtjuvarna

Nu har jag endast en bok kvar att recensera sen måste jag börja läsa igen! Gillade förövrigt mycket att recensera i detta format kanske fortsätter med det. Men då att varje bok får enskilda inlägg! Tänker att det kan vara rätt mastigt att läsa tre recensioner efter varann nu när de ändå blev relativt långa - trots långtifrån vad mina brukar vara.