Jellicoe Road

Av Melina Marchetta
Originaltitel: On the Jellicoe Road
Översättare: Katarina Kuick
Utgivningsår: 2012 (engelska 2006)
Förlag: X publiching
Sidanantal: 351
Genre: Livet, döden, kärlek, vänskap, familjen, spänning
Ålder: 13+ (alla därefter, precis alla borde läsa den. Inklusive vuxna, enligt mig.)

Herregud. Herregud. Jag vet inte hur jag ska börja, jag vet verkligen inte med vad jag ska börja, men jag kan lugnt säga det här: Jellicoe Road måste vara en av världens bästa böcker. En av världens underbaraste böcker. Den är verkligen helt fantastisk, och jag blev inte besviken, som jag lätt hade kunnat bli då den är så hypad. För jag hade stora förväntningar, ENORMA förväntningar, men vad jag än hade väntat mig så var det inte det här. Den överträffade dem.

Jellicoe Road handlar om Taylor, en sjuttonårig flicka som blev övergiven på 7-eleven när hon var endast elva år gammal. Hon skulle antagligen svultit ihjäl där om inte Hannah kommit och hämtat henne. Hos Hannah fick Taylor nåt som liknade ett hem och hon blev uppväxt på Jellicoe internatskola. Historien utspelar sig under sommaren, och då utkämpas ett krig mellan tre skolor; Jellisarna, de som Taylor tillhör (uppfattade inte vad de skulle ha kallat sig) och kadetterna som varje sommar kommer på ett tre veckors läger till Jellicoe. Okej, nej, jag ger faktiskt upp nu. Jag har ingen aning om hur jag ska skriva handlingen, men ni kan ju kika in på typ Adlibris (direkt länk) och kolla den där, om det är samma som jag har på baksidan borde den vara rätt bra, eller sen kan ni läsa Karins jättefina handling (som jag har lust att kopiera) här.

Men alltså, det handlar om livet och döden och kärleken.

När jag började läsa var jag lätt förvirrad, var det här allt? tänkte jag. Är det här det där fantastiska jag blivit utlovad? Jag fattade inte grejen, men jag tyckte inte den var seg, som många andra tycker att den är. Jag hade trott att det skulle ta flera veckor att läsa den, jag var redo för det, men den var utläst på några dagar. Jag var skeptisk i början, men jag tyckte om den redan då, även om jag då inte tyckte att den var så speciell som jag trott att den skulle vara. Jag tyckte den var vanlig, helt enkelt. Men från sidan hundrasjutton tog den mig med storm. Jag var kär. Helt förälskad. (För er som läst boken (alla andra: SPOILER!) så är sidan hundrasjutton när Taylor besöker böneträdet och läser namnen på personerna från Hannahs manus: Webb, Fitz, Tate, Narnie och Jude. Det var bara så fantastiskt så jag ville gråta.)  I karaktärerna, språket, miljön - allt. Jag älskade allt med den, älskar ännu, precis allting.

Jag hade tänkt mig en underbar kärlekshistoria, typ som Förr eller senare exploderar jag, men jag fick så mycket mera. Ibland så kommer det stycken skrivna med kursiv text, som handlar om helt andra mänskor än de i Taylors närhet och först förstod jag ju inte riktigt varför man fick läsa om det, men jag antog att de hade något med Taylor och göra, men jag visste ju inte riktigt hur. Och bit för bit får man reda på vem alla är, vilka hemligheter de döljer. Och jag fick ett mysterie och de komplicerade relationerna mellan mänskor och mörka hemligheter. Jag fick en helt underbar historia om livet.

Språket är också speciellt, så vackert! Taylor är en fantastisk berättarröst och jag är alldeles kär i språket. Karaktärerna är underbara, speciellt Jonah (SPOILER! Jag hade blivit spoilad typ om att Taylor och Jonah skulle ha en romans, och det var lite sorgligt att jag visste det, men tillslut gjorde det nog inget. SLUT.), han är så mystisk och döljer så mycket men samtidigt så underbar. Och Taylor är också underbar, och Raffy och Chaz och Ben. Sen älskar jag alla dem som det handlar om i den "parallella" historien (den som är skriven med kursiv och som man senare får veta att är bitar från en bok Hannah skriver på): Narnie, Tate, Jude, Webb och Fitz. Speciellt Fitz. Och Tate och Webb. Och senare också Jude och Narnie.

När jag läst slut den så satt jag en lång stund med tårfyllda ögon och bara stirrade. Jag höll om boken och tänkte på vad jag just läst, och jag ville inget hellre än att den inte skulle vara slut. Jag tänkte på att det var helt fantastiskt, det jag läst. Jag tänkte på att jag antagligen läst en av världens bästa böcker just. Jag var rörd. På djupet. Hela jag var rörd. Är. Bara jag tänker på boken vill jag börja gråta. Det är så äkta och bra skrivet om mänskor och svek och döden och kärleken och allt.

Många gånger tårades mina ögon. Det kunde vara nåt som nån sa, eller en helt perfekt mening. Jag bara brast ut i gråt plötsligt ibland. För att det var så bra, så ledsamt, så vackert eller så roligt. Men om det var roligt så skrattade jag rakt ut. Den är liksom allt, jag kände sorg och kärlek och hat och så vidare, det mesta man kan känna. För det är verkligen en historia om livet.

När jag hade läst den, hade jag lust att läsa om den, men jag avstod, jag har så många andra böcker som väntar... Men jag kommer läsa om den. Antagligen många gånger. Och jag har lust att skrika till alla mänskor som inte läst den att de MÅSTE LÄSA DEN FÖR ANNARS GÅR DE MISTE OM NÅGOT FANTASTISK SÅ SKAFFA FRAM DEN NU! Och jag säger samma sak till er, som inte har läst den.

Jag kommer antagligen att tänka på den hela månaden nu, för jag har redan tänkt på den i typ en vecka...

Och just det! Jag älskar omslaget.

Favoritkaraktär/er:

Taylor, Jonah, Hannah, Tate, Webb, Fitz och alla andra också...

Favoritcitat:

(Spoilervarning)

"Om du inte körde skulle jag kyssa sönder dig", säger jag.

Han kör in till vägkanten och stannar tvärt.

"Jag kör inte."