Let it snow!

Hello! Igår kom det ingen rec pga skrev om nordisk mytologi i tre timmar. Jag anser mig berättigad till att inte ha hunnit. Och idag är den sen, men den kommer hipphurra! Dock utan egentagen bild vilket ju är tråk men kanske kommer det.

Let it Snow består av tre noveller, vilket gör den lite speciell att recensera ... tänkte gå igenom handlingen kort på alla tre, sedan skriva lite om alla enskilt och slutligen mitt allmänna omdöme!

Let it Snow är alltså en novellsamling bestående av tre noveller: den första heter Jubilee-expressen och är skriven av Maureen Johnson, den andra Cheerleaderstormen och är skriven av John Green och den tredje heter Grisarnas skyddshelgon av Lauren Myracle. Och hela tiden tvinnas de alla ihop lite grann! Dock är de i stort sett helt fristående, men det blir ju extra mysigt så karaktärerna och miljön dyker upp på nytt!

Jubilee-expressen handlar om Jubilee vars tåg blir fast i Gracetown pga snöstormen. Det verkar inte som att tåget ska börja rulla på ett bra tag och maten i restaurangvagnen börjar ta slut så Jubilee stiger av tåget och hamnar på ett våffelhus. Hemma har Jubilee sin perfekta pojkvän som ska ha enormt julbord och inte visar något intresse alls då Jubilee ringer honom och berättar om sin situation - ja förresten, anledningen till att hon var på tåget från första början var att hennes försäldrar hamnat till polisstation.

Vid Waffle Houses disk träffar hon hursom Stuart, som var på väg till jobbet. Eftersom ingen kan ta sig någonstans i stormen så besluter de sig för att gå hem till honom istället. Med plastpåsar på händer och fötter plumsar de alltså iväg i snöyran och hamnar efter lite missöden slutligen på soffan i Stuarts hem med kakaokoppar i händerna.

John Greens novell Cheerleaderstormen handlar om tre vänner som slutar sitt filmmarathon för att köra till Waffle House i snöovädret. Anledning: Don Keun har ringt dem och informerat dem om att ett gäng cheerleaders landat där och desperat behöver ett twisterspel. Så de tar Tobins föräldrars bil och kör iväg - vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. De kör till Waffle House i hopp om att kanske hitta kärleken, eller åtminstone någon söt tjej att hänga med om så bara den natten - men det är inte alls vad som händer.

Grisarnas skyddshelgon handlar om en gnällig tjej som heter Addie. Hon har skickat ett mail till sin pojkvän-för-två-veckor-sedan om att hon vill ses, att hon ångrar allt och är hans om han vill det. Men han dök aldrig upp på Starbucks, så hon gick och klippte av sig håret, färgade det rosa och for hem för att gråta. Vilket hennes två bästisar inte stöttar till hundra procent, för Addie måste sluta tänka på sig själv och någon gång finnas där för dem också. Och det vill ju Addie, hon vill förändra sig. Så hon lovar att hämta Tegans tekoppsgris från djurbutiken på morgonen, innan någon annan så mycket som hinner titta på den. Men trots en lapp på bröstet blir det ett litet äventyr att leta reda på den där grisen. för att inte tala om Jeb ...

Jubilee-expressen tycker jag börar rätt långsamt - vilket nog faktiskt gäller för alla de här novellerna men speciellt denna tänkte jag så om. Dessutom blev jag väldigt irriterad på Jubilee och hur länge det tog för henne att inse att Noah är ett as. Plus tyckte hennes och Stuarts kärlekshistoria är megaklyschig och lite konstig pga hon är ju egentligen tillsammans med Noah under största delen av novellen? Och han är en sådan typisk *good-guy* med inga fel och om jag vore din pojkvän så skulle jag ALDRIG ... så blev rätt irriterad på den. Alltså den hade sina stunder och är väl rätt charmig och den gav definitivt lite mysig julkänsla. Men kändes superklyschig ...

John Greens novell gillade jag heller inte ALLS till en början! Störde ihjäl mig på grabbigheten och allt snack om cheerleaders etc. Plus handlingen är även här mycket klyschig. Men alltså efterhand började jag dock gilla denna mer och mer? Började gilla Tobin, JP och Greven rätt mycket på slutet plus tyckte det var kul med tävlingen och rätt söt var den ändå. Gillade spänningen som liksom lite lag i luften då en som läsare i princip hela tiden visste vad som komma skulle. Så himla klyschigt slut, som jag sa, där Tobin växer som person och allt det där men ändå fint på något vis.

Grisarnas skyddshelgon är OCKSÅ en mycket klyschig historia. Gillade verkligen inte anledningen till att tekoppsgrisen försvunnit - alltså SERIÖST. Gillade heller aldrig Addie som VERKLIGEN är en gnällspik. Vilket ju typ var meningen men aja ... gillar hursom relationen mellan henne och Tegan och Dorrie! Gillar också att hon jobbar på Starbuck vet dock ej varför? Blev megairriterad på henne och Charlie-grejen. Och slutet, som jag ju typ sa. Gillade dock gamlingarna! Och grejen med Addie och Nathan var typ rätt fint fast rätt klyschig.

Hela den här boken är så klyschig alltså GUD.

Men. Om vi ser förbi att alla karaktärer är megafåfänga och självcentrerade till en början och sedan blir SOM NYA PERSONER under mindre än ett dygn så gillade jag den här boken. Alla noveller hade en långsam början men efter ett tag kom handlingen igång och då var det stundvis nästan spännande. Språket känns väldigt John Greeniskt i hela boken, även om det också är två andra författare som skrivit. Det är liksom fullt av ironi. Hela boken skimrar av snö, våffelos, vantar, Starbucksdoft och julljus och den höjer defintivt julstämningen i en oavsett årstid. Brist på mys när en läser är det liksom inte. Bara en lyckas skita i hur himla KLYSCHIGT allt är. Sa jag att den är klyschig? Men om en är positiv är det ju inte klyschigt utan bara klassiskt.

Men omslaget är superfint. Den gick sistochslutligen rätt snabbt att läsa, vissa karaktärer var fina och gillade hur varje novell SLUTADE med ett lyckligt par, det blev liksom snyggt. Inte en bok jag minns särskilt länge, men en bok att läsa mitt i julkaoset absolut! Även om jag vill tro att det finns bättre böcker därute.

| Let it Snow | Maureen Johnson, John Green & Lauren Myracle 2008 övers. Ylva Stålmarck 2016 | Bonnier Carlsen | 332 sidor | 13+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Efter Alaska

Jag har läst alla böcker skrivna av John Green! Utom Den andre Will Grayson, men den har han skrivit tillsammans med David Levithan så den räknas typ inte.

Tag i akt att jag läst i princip alla författarens andra verk (men just det! Let it snow finns ju också!), det kan leda till att jag låter lite väl ... allvetande ibland. Ursäkta isåfall!

Efter Alaska alltså. Gillar jag faktiskt nästan mer än Förr eller senare exploderar jag! Eller inte mer än jag gjorde när jag läste den, för då gillade jag FESEJ otroooligt mycket och till den nivån nådde aldrig Alaska. Men nu när jag tänker på dem gillar jag faktiskt Alaska typ mer. För den var så fin. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om FESEJ NU, jag har liksom den här konstiga misstanken att jag kanske skulle tycka att den är lite väl ... pretto? Snofsig? Vi säger att ni fattar okej. Nu blev det visst lite off topic också - let's move on!

Efter Alaska handlar om Miles Halter som börjar på internatskolan Culver Creek. Han får Chip Martin som rumskompis och redan under Miles första dag som internatskole-elev blir han presenterad för Alaska Young. Alaska har ett rum fullt med böcker, vilda, gröna ögon, är pinnsmal, älskad av Höken och röker. Hon är inte direkt världens bästa sällskap, om man säger så, men Miles faller direkt.

Jag vill inte säga så mycket mer än det - det är internatskola, vänskap och en ouppnelig kärlek. Konceptet överraskar nog ingen som läst Green förr, lite nördig, udda kille faller för oemotståndlig, trasig tjej. Men den här boken skiljer sig ändå från Pappersstäder och Katherine-teorin rätt så mycket eftersom berättelsen är indelad i ett efter- och ett före Alaska. Den börjar 136 dagar före "den stora händelsen" och slutar 136 dagar efter. Det skapar en stämning och är ett väldigt intressant sätt att berätta berättelsen på, det betyder också att varje "kapitel" bara är typ en dag och att det ibland hoppar stora stycken dåman bara får anta lite vad som hände.

Jag gillar den första delen mer, tror jag, delvis pga spänningen men också SPOILER pga att Alaska ju bara är med i den delen. SLUT PÅ SPOILER. Delen efter är lite tråkig men också djupare än före-delen. Jag grät faktiskt lite och blev chockad över vad "den stora händelsen" är även om det inte direkt kom som en överraskning. Jag menar: kolla titeln.

Jag tyckte hemskt mycket om Efter Alaska, men jag vet inte riktigt hur mycket. Jag gav den en fyra på Goodreads, och det håller jag fast vid, men det är inte som om jag har gått och tänkt på den i flera dagar efter att den var utläst, faktum är att jag inte direkt tänkte så mycket på den under läsningen heller. Jag minns liksom bara fragment av handlingen och blandar ihop den med andra böcker av honom och Anna och den franska kyssen nu när jag tänker på den. Men när jag läste den gillade jag den väldigt mycket, och när den var slut var jag lite förkrossad och saknade den ypperligt. Det enda som fattades var liksom den där WOW-känslan, jag sögs liksom aldrig helt in i historien och LEVDE den. Ärligt talat krävdes det lite av mig för att jag inte skulle börja fulgråta, men det finns väll en anledning till att jag inte ville fulgråta tänker jag. Och den tror jag är att jag liksom kände mig alltför mycket som den åskådare jag är.

Grejen jag gillar med John Greens böcker är nog mest det där lite udda, ingen karaktär är särskilt vanlig, alla har de någon utstickande egenskap eller vana och jag ÄLSKAR det. Bara det inte blir för överdrivet. Vilket det faktiskt lite haft en tendens att bli, men här tycker jag det överdrivna och den råa verkligheten existerar i en perfekt balans. Därför känns Efter Alaska som den mest fulländade romanen av Green, den känns genomtänkt och så himla verklig. För IBLAND känner jag ändå att jag ÄR där, vissa scener ser jag klart och tydligt framför mig och speciellt Alaska. Jag faller precis som Miles för henne, jag hatar henne också pga hennes egoism och självcentrering och hennes SPEL. Men ändå. Tycker jag hon är en sjukt spännande person.

Miles tycker jag sådär om, han påminner hemskt mycket om Quentin och Colin och alltså jag HATAR att de alltid ska falla för fel flicka!? Och göra allt för henne? Trots att hon bara ignorerar dem!? Jag tycker det är ytterst fånigt, men samtidigt förstår jag ju att det finns sådana mänskor. Och jag mer eller mindre älskar ju alla Greens böcker trots det här. Mer eller mindre. Nu är jag väldigt pepp på filmen! (Men åååh - jag skulle vilja spela Alaska! Fattar ni hur cool roll det skulle vara!?) Och på vad Green skriver till nästa! För han har väll ändå inte slutat efter sin megasuccé? (Jag skulle egentligen förstå honom - HERREGUD vilken press!)

Och det är internatskole-miljö. Åh, vad jag älskar internatskolor! Och Alaskas rum fullt med böcker! Och religionsläraren! och hur allting är gestaltat. Den här boken är så FIN, det är liksom främst det ordet jag vill beskriva den med. Den är också miserabel, rolig och rätt så spännande. Men mest fin.

Foto: Tom Keone

| Efter Alaska orig. Looking for Alaska | John Green 2005 övers. Maggie Andersson 2015 | Bonnier Carlsen | Tidigare utgiven på svenska av Berghs 2007, då som Var är Alaska? | 224 sidor (e-bok) | 13+ | Tack så mycket för e-boken, Bonnier Carlsen! | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Förr eller senare exploderar jag | Pappersstäder | Katherine-teorin

Kaosutmaningen #3 Läs en bok som utspelar sig under vintern - avklarad! (Eller räknas den här? För den utspelar sig i princip över ett helt läsår.)

Alltså. Detta.

Får en så pepp på filmen. Och Nat Wolff är så söt!  Och han sjunger?! Med sin bror?!?!

Jag är suuuper-ex-cited. Är ni?

Har ni sett?!

Det har jag. Och jag antar att ni flesta säkert också gkort det vid det här laget. Hursomhelst: trailern för Papertowns är ju ute! Förra torsdagen (har jag för mig ..?) såg jag den, men jag har liksom inte kommit mig för att skriva om det trots att jag ända från början tänkte det.

Hursomhelst. Jag tror att den kan vara hemskt bra. Men: den verkade liksom lite ... typisk? Tycker jag. För filmig. För lite John Greenig. Men jag vet inte, kanske bara var hur tailerna var gjord ... men en annan sak: hur Cara Delevigne pratar. Hon har så himla mysko röst? Jag vet, så får man inte säga. Men jag stör mig faktiskt lite på det ehem ... Samtidigt så är ju Margo ganska mystisk, så passar ju på det viset.

 

Men fint gjord verkar den vara! Ser väldigt mycket fram emot den faktiskt, är alltid jätteroligt att se en bok omgöras till bioduk.

 

Hur tycker ni det verkar? Är ni peppade?

Katherine-teorin

Jag börjar känna Green nu, känner jag. För som i Pappersstäder så finns det en rätt så nördig, lite utstött, men kanske inte direkt mobbad (iallafall inte som han själv medger) kille som trånar efter en ouppnåelig flicka i Katherine-teorin, den senaste av Greens böcker som har översätts till svenska, och som jag läst.

 

Den här boken är skriven före succén TFiOS och är inte på långa vägar lika storslagen som Greens internationella genombrott.


Förlåt de konstiga fägerna och kvalitén ... kameran fick nåt konstigt fel så golvet blev helt orange hur jag än gjorde?! Så panikredigerade ... och blev kanske liite mer verklighetstroget.

Pojken vi får följa heter Colin Singleton och är ett underbarn. Så påstås det iallafall. Han har deltagit i en quiz (nåt åt det hållet iallafall) för underbarn som sändes på TV och som han vann, så han är rätt så ... rik, för sin ålder. Att Colin kan skapa anagram på sekunder och massvis med språk är ändå inte det enda med honom som sticker ut - det som verkligen utmärker honom är att alla arton tjejer han dejtat har varit döpta till Katherine. Dessutom har Katherine dumpat Colin varje gång.

 

När boken börjar har Katherine den nittonde nyligen dumpat Colin som därför är alldeles uppriven. Colins bästa vän Hassan - som är fet, vilket Green inte är sen att påpeka i boken när helst det kommer ett tillfälle - drar därför med honom på en långresa med bil. Och vem vet kanske de skaffar jobb? Resan blir inte så himla lång, för "redan" i Gutshot, Tennessee möter de på ärkehertigen Franz Ferdinands grav och blir erbjudna jobb. De lär känna Lindsey, Lindseys pojkvän DAC och hans två vänner och DACs ex Katrina. Långsamt bildas starka vänskapsband, Colin lär sig hur man lever och Hassan gör saker som är haram. Kanske hålet i Colins hjärta som Katherine XIX lämnade efter sig, någon gång, kan läka igen?

 

Som med Pappersstäder, så har jag här också lite problem med tempot. Kapitlena känns långa och utdragna och det vill liksom inte hända något överrumplande alls. Det är grabbigt, Colin är lite fånig och Hassan hemskt rolig - men varför all denna fokusering på hans storlek?! Som om jag inte fattar första gången?

 

Nåja, karaktärerna är, som för det mesta med Green, hans starka kort. De lyser med sin charmighet och är långtifrån stereotypa - samtidigt som jag faktiskt känner att de är rätt så smorda i en form? Colin är nörden, som är lite socialt inkompetent, Hassan är tjockisen och skämtaren, Lindsey söt och mystisk, Katrina fnittrig, högljudd och sexig, DAC dryg och fånig, men Lindsey gillar honom för det, DACs polare följer sin ledare, och är kanske möjligtvis bögar i hemlighet. Det känns väldigt we've seen it all before, ändå kan jag inte låta bli att gilla dem.

 

Det är hemskt mycket matta här - jag är bra på matematik och tycker det är intressant - men i en bok jag läser för nöjets skull så kan jag inte säga att det är sådär himla uppskattat, javisst, det har att göra med diagrammet som Colin försöker skapa, som har en väldigt central del i storyn, som faktiskt håller kvar mitt intresse något och som gör att handlingen känns unik. Men alltså ... jag fattar noll av det. Det är detaljerna som graven, jobbet, Lindseys mammas tampongfabrik, att Colin är halvjude och Hassan muslim som ger boken färg (men det stör mig lite att det också ska göras så big deal av ...), som gör den unik och rolig och inte bara ... meningslös.

 

Nu låter det som om jag verkligen inte tyckte om den här boken - men vet ni vad, jag gillade den faktiskt hemskt mycket! Vi kommer snart till varför.

 

John Greens språk - som är fullt av snyggt formulerade meningar, metaforer och komplicerade uppslagsord - gillar jag inte lika mycket här som jag gjort i de andra verk jag läst av honom. Ja, jag gillar det till viss del, men jag tycker också det låter för upptravat och det känns som om det är för mycket författare för lite Colin i berättarjaget. Fotnoterna, som finns på var och varannan sida, störde inte direkt min läsning då jag läste den som e-bok, och då kunde klicka på fotnoterna och snabbt se vad det var, sedan fortsätta läsa på samma ställe. Snabbt och smidigt och bra. Men de om något kändes för mycket John - de var ju faktiskt rakt igenom författare, jag kan inte hitta en endaste liten uns Colin i dem. De bara förklrar saker i boken - och ärligt talat kändes de lite överflödiga. Visst, de deltog till hela nörd-grejen och det var roligt med lite speciella ord som ju faktiskt kräver en förklaring (hatar när författare låter sina karaktärer prata t.ex. franska och jag inte fattar NÅT.), men man tröttnade, helt enkelt.

 

Något annat jag faktiskt tröttnade på efter ett tag var alla anagram Colin gjorde hela tiden. Dessutom kan ju inte anagram bli likadana på svenska som på engelska, så det blir ju lite fåniga översättningar där. På det viset är den här boken mycke svår att översätta, antar jag, och jag skulle nog rekommendera att läsa den på originalspråk för att få ut det mesta av den. Dessutom älskar Colin ordvitsar, så dem finns det gott om. Och man kan ju inte riktigt översätta dem heller.

 

Men nog klagat! Som jag sa tidigare, så gillar jag ju karaktärerna som liksom sprudlar av färg - men det som fick mig att tillslut ge den en fyra, istället för den trea jag tänkte att den var värd under det mesta av tiden, är att den blev rejält bättre på många plan på slutet. För det första; det blev mer "action", mer hände och det var inte bara ... lugnt. För det andra, karaktärerna, speciellt Colin, växte och lärde sig av vad de varit med om, som i alla Greens böcker. För det tredje; den slutade på det sätt jag vetat att den skulle sluta hela tiden, men det var så fint och bra och fint och det var John Green. Han kan ju faktiskt berätta. Riktigt bra.

 

Även om det inte är TFiOS så är det John Green, alltså en riktigt bra berättelse, kanske inte världsomvälvande, men trevlig och man blir liksom glad av att läsa den. Han har onekligen sjunkit i standard för mig, den här mannen. Men jag käner att det inte növändigtvis bara är dåligt - utan tvärtom kan vara bra! Nu kan jag nujta av hans (hoppeligen) kommande böcker utan att bli besviken, bara njuta av detaljrikedomen och alla färgerna som sprakar kring allting. Han är kanske inte den favoritförfattare jag skulle vilja att han var för mig, men jag kommer fortsätta läsa allt han ger ut. Vad det än är.

 

Fina citat:

"'Om det är en enda sak jag har lärt mig, grabben', och Colin tänkte att gamla människor alltid ville berätta för en den där enda saken som de lärt sig, 'så är det att det finns vissa människor i världen som man bara måste älska och älska och älska vad som än händer.'"

 


"Fast det är ju inte en lika bra historia om du dumpade henne. Det är åtminstone så jag kommer ihåg saker. Jag kommer ihåg historier. Jag drar en linje som förbinder alla punkter och så uppstår en historia ur det. Och punkterna som inte passar in i historien kanske bara tonar bort. Som när man upptäcker en stjärnbild. Man tittar upp men man ser inte alla stjärnor. Alla stjärnor ser bara ut som den stora jädra slumpmässiga röra som de är. Men det man vill se är figurer; man vill se historier, så man plockar dem från himlen."(markera dold text för att läsa spoiler)



Foto: Ton Keone

| Katherine-teorin orig. An Abundance of Katherines | John Green 2006 övers. Kristoffer Leandoer 2015 | Bonnier Carlsen | sidor | 13+ | tack till förlaget för den braiga e-boken! |

Förr eller senare exploderar jag (fun fact: den här recensionen är antagligen min mest lästa med sina 377 sidvisningar ;D) | Pappersstäder

Janas och Hannahs läsutmaning #8 Läs en bok vars titel innehåller ett personnamn - avklarad!
Kaosutmaningen #22 Läs en bok om att resa - avklarad! (jag tycker den räknas trots att de inte reser hela tiden - det r ju en stor del av historien liksom)

"Ny" John Green i vår/sommar

Jag brukar vara väldigt tidig med att veta vad som översätts till svenska - men nu råkade iallafall någon vara snabbare än jag, haha. Jag läste hos Carro på romeoandjuliet att Looking for Alaska, av John Green kommer ut i nyöversättning (I guess?) på svenska i juni i år. Woopwoop, tycker jag!

Berghs omslag 2007 - som väll också är originalomslag?

Häromdagen började jag faktiskt undra över om Var är Alaska?, som kom ut på Berghs förlag 2007 och nu är helt slutsåld, skulle ges ut på svenska igen nån gång här, eftersom John Green blivit så himla poppis i och med Förr eller senare exploderar jag. 

 

Hursomhelst, efter att jag läst det, kollade jag ju *of course* Adlibris, och såg då omslaget:

Det är samma "studio"/formgivare som designat omslaget till Förr eller senare exploderar jag som designat det här med. Gillar att de gör helt nya omslag! Den ska heta Efter Alaska och jag vet inte vad jag tycker om den titeln - men På sökning efter Alaska eller dylikt skulle nog heller inte vara sådär himla snärtigt tycker jag.

 

Upplägget ska väll vara lite speciellt - det är indelat i ett "efter" och ett "före" och jag antar att före kommer först. Så räknar man ner till nån omvälvande händelse läsaren vet ska komma men inte vet vad det är. Annars är väll storyn ganska "Greenig" - nördig pojke faller för ouppnåelig/ostabil flicka. Jag har nog inga skyhöga förhoppningar - efter FESEJ så har inget jag läst av honom varit särskilt omvälvande eller speciellt. Men jag känner att jag vet var jag har honom och är klart nyfiken.

 

Nu ska jag söka efter fler nyheter och sedan se på Gone Girl! Ha det fint!

 

Är ni peppade?

 

Bilder lånade från respektive förlags hemsidor

Pappersstäder - lite bevikelse men mest rätt jävla fantastisk

nikon 1 j2

Jag vet inte. Men jag blev faktiskt besviken. Många har skrivit att denna skulle vara John Greens bästa, många har skrivit att Förr eller senare exploderar jag inte är det. Men hittills gillar jag den bäst av dessa två.

 

Quentin Jacobsen har varit hemligt förälskad i sin äventyrlige granne typ - föralltid. I High School är Margo Roth Spiegelman typ den populäraste tjejen på hela skolan och Quentin en av töntarna. Han hänger med Blodige Ben och datanörden Radar och de är bästa vänner mest för att de inte har nån annan. Men sånt räcker ju.

 

Hursomhelst.

 

Vår berättelse börjar med att Margo - som knappt talat med Quentin på många år - knackar på Quntins fönster klädd i svart från topp till tå. Quentin öppnar och Margo drar med honom på ett uppdrag bestående av elva punkter mitt i natten. De åker genom Orlando, besöker Margos vänner och fiender och antingen hämnas eller förlåter. De besöker Sun Trust Buildings högsta våning och när de ser ut över Orlando kallar Margo det för en pappersstad. "Jag kommer sakna dig", viskar hon till Quentin när de skiljs åt.

 

Nästa dag är inte Margo i skolan.

 

Snart upptäcker Quentin ledtrådar Margo lagt ut och så börjar han leta efter henne tillsammans med Radar, Ben och Margos bästa vän Lacey.

 

Jag tror att det som kan vara anledningen till att jag på långa vägar inte gillade den här lika mycket som Förr eller senare är saknaden av kärlek. Men den finns där iallafall - bara på andra sett än i Förr eller senare. Den finns mellan Quentin och hans vänner - mellan alla i boken. Sen så är det tror jag lite tempot också. Gick lite väl långsamt för mig att läsa den här. Det gick rätt långsamt framåt och gick över hundra sidor förren själva sökandet efter Margo började. Är rätt dumt därför att det står på baksidan det som först händer efter en tredje del av boken...

 

Men jag gillar mysteriet. Jag gillar hur det byggs upp långsamt och jag hade faktiskt ingen jävla aning om hur allt skulle sluta.

Boken är idelad i tre delar; Strängarna, Gräset och Kärlet. Jag gillar sista delen mest, för då åker de bil och jag älskar att läsa om det!

 

John Green visar oss återigen sin begåvning i att skapa karaktärer. Alla är så unika och djupa och bara helt enkelt underbara! Ben och Margo är nog mina favoriter, Ben för att han är så ... han liksom bryr sig inte och tar lite allt som det kommer, Margo för att hon helt enkelt är så sjukt intressant!

 

Det som jag liksom lite uppfattar såhär...mellan raderna i den här berättelsen är hur vissa människor är på ett visst sätt t.ex. i skolan men egentligen, innerst inne, är någon helt annan. T.ex. så att skolans populäraste tjej som verkar helt otroligt kaxig och självsäker - men plastig, oäkta - i själva verket är en otroligt djup och blyg person. Eller så att skolans tönt egentligen är värsta trevlig. Fattar ni? Jag tycker inte direkt jag spoilar när jag säger det här, men Margo visar sig vara en helt annan än man trott.

 

Ja och språket är ju fantastiskt. Och mysteriet är helt sjukt välgenomtänkt, John Green är rätt himla genialisk, haha!

 

Slutet verkligen älskar jag. Alltså typ den sista meningen eller nåt så då är boken verkligen i sitt esse. Jag älskar slutet. Det bara krashbombammar allt annat och gör hela boken rätt himla amazing. Det är så fint! Och så bra! Och så fint! Och så jag vill läsa meeeeer!

 

Jag verkligen älskar slutet. Men mitten. Den är sådär. Den går långsamt. Samtidigt är det så bra. Det är ju det som leder till det det leder till. Början och slutet är favvisarna för mig, själva historien är underbar, men mitten går rätt trögt. Samtidigt så kommer det aldrig ner i en okej bok. Den här boken är rätt sjukt jävla bra. Jag bara säger: läs den. Helst på stubinen.

 

Spoiler, läs verklugen ENDAST om du läst slut denna fining. (markera för att läsa): Det är så sjukt genialiskt när Quentin upptäcker att han varit kär i en fantasi och sen märker att han gillar den verklige Margo mycket mer. Och så kysser de varandra. Och lovar att hålla kontakten trots att Margo inte kommer tillbaka till Orlando. Jag älskar't! Spoiler slut. 

 

Av John Green

Översatt av Ylva Stålmarck

Utgiven år 2014 på svenska men 2008 på engelska och då heter den egentligen Paper towns. Bonnier Carlsen gav ut den. Pappersstäder har 362 st sidor. Den hör till genren kärlek, mysterie, vänner och kanske lite familjen. Jag tycker att den passar bäst till åldersgruppen 13+. Jag har tidigare läst Förr eller senare exploderar jag av samma författare och den kommer som film i år.

 

Såhär skrev jag på goodreads.

 

 

Ny John Green! NY JOHN GREEN!!!

Japp. Ni läste rätt. En till bok av mannen bakom allas vår Förr ellers senare exploderar jag ska översättas till svenska igen. Gissa om jag är överlycklig!? Okej, det finns två böcker till av honom på svenska som jag inte läst men stor skillnad...jag är överlycklig.

Och det är då Paper towns som översätts, och den ska då heta Pappersstäder. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

 

 

Handling:

Sällan har en berättelse berört så många, så starkt som hjärtskärande Förr eller senare exploderar jag. Världen över hyllas och älskas boken som nu blir film. I John Greens Pappersstäder trasslas vi in i ett garn av ledtrådar i sökandet efter den mystiska Margo; en ung kvinna som har genomskådat pappersstaden Orlando.

 

Quentin Jacobsen har älskat den iögonenfallande och äventyrslystna Margo på avstånd i hela sitt liv. Ända sedan de som grannbarn lekte tillsammans. Så när hon öppnar fönstret i hans pojkrum och klättrar in i hans liv – klädd som en ninja och övertalar honom att följa med på en genialiskt hämndaktion – följer han med. Efter deras natt tillsammans kommer Quentin till skolan för att upptäcka att Margo – som alltid varit något av en gåta – nu har förvandlats till ett mysterium. Hon brukar försvinna ibland. Men aldrig så här länge. Snart förstår Quentin att det finns ledtrådar och att det är meningen att han ska hitta dem. Vägen mot gåtans lösning är vindlande och tvingar Quentin att inse att ju närmare han kommer Margos gömställe desto mindre känner han igen flickan som han trodde var hans vän. 

 

Pepp pepp pepp!!!

 

(Tycker dock att det hade varit roligt med ett svenskt omslag till den här också, men är ju möjligt att det ändras)

Bokbloggsjerka 25-28 oktober: Halloween-läsning

I veckans jerka undrar Annika följande:

Ska du läsa någonting som lämpar sig väl för Halloween och i så fall vad?

Och njaa, det tror jag inte. Ska nog bara läsa det jag håller på med och om jag hinner läsa slut den så blir det nån av de andra rec-exen. Men nej, jag är ingen skräck-älskare och kommer antagligen heller aldrig bli en. Så det blir inget direkt Halloween-relaterat denna vecka. säg dock gärna till om ni har några fina tips på bra skräck-böcker!

Missade förra veckans jerka (tycker det är konstigt svårt att svara på de här frågorna faktiskt..:P), så tar den nu..:

Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Åh gud! Hade ju inte ens sett denna fråga, men vilken rolig en! För JA!, det finns det verkligen.

• För det första, så äääälskar jag Lisa Bjärbos sätt att skriva på. Och jag tycker hon verkar rätt fin som person också. Älskar hennes blogg, podcast och ja - stil!
• Förstås beundrar jag ju även Joanne Kathleen Rowling. More than anyone. She's the one and she will be forever. Bara faktum, liksom.
• En ny favorit är Sara Beischer, läste ju nyligen hennes Det finns råttor överallt utom på Antrktis och blev helt kär i språket PUNKT.
• Och...Melina Marchetta, gud vad jag älskar hennes språk med!
• Och John Green och Stephen Chbosky. Får ju inte glömmas.

Sen kommer jag inte på fler, men detta var de som jag just nu kom på att jag tycker sticker ut i mängden med sitt sätt att skriva. Och ja, jag hade då verkligen inte haft något emot att kunna skriva som en blandning av Bjärbo och Beischer. Nejdå.

Ni då? Beundrar ni vissa författares språk så där mycket att ni bara läser på grund av det? (Okej, i dessa fall var ju nog även böckerna bra, men JA, språket hade enorm inverkan!)

 

Av nån anledning tycker jag att den här bilden passar här. Kärlek.

♥

"Förr eller senare exploderar jag"s pocketomslag!!!

Häromdan när jag var inne på Adlibris så råkade jag söka på John Green och då såg jag Förr eller senare exploderar jag som pocket! Jag tror det var i september som det stod att den kommer ut, och herregud jag har ju lust att köpa den med det omslaget med!!! För alltså, jag gillar det.

 

Texten är ju typ det enda som är lika... Men trots att jag ÄLSKAR det här omslaget, så tycker jag liiite mer om det inbundna (okej då, häftade), för personerna på pocketomslaget ser inte ut som mina Augustus Waters och Hazel Grace Lancaster. Så även om omslaget är vackert, så förstör det ju lite för dem som läser den i pocket då man får dem som färdiga personer i sitt huvud.

 

Vad tycker ni om pocketomslaget?

 

Infinity

 

 

Bildkälla

 

♥

Tumblr

Okej, förbered er på världens längsta bildbomb nu. Jag har hittat Tumblr, oh my. Och jag har hittat bilder. Som jag tyckte att ni skulle få se.

Kändes som om jag funnit  min tvillingsjäl när jag fann en person som lägger in bilder som dessa:

 

The perks of being a wallflower, The fault in our stars OCH Harry Potter. Om där inte hade funnits Harry Potter hade det ju inte varit min tvillingsjäl, rätt coolt känns det på nåt sätt! :)

 

Och innan det, fann jag dessa bilder:

 

Rätt fina va?

 

Sen hittade jag denna underbara bild:

 

 

Och så sökte jag på "mermaid" och hittade den här:

 

 

Och när jag sökte på "The fault in our stars" hittade jag den här:

 

 

Känns mycket möjligt att om jag nån gång hittar "The love of my life" så kommer jag tvinga den att bära en sån här ring. The fault in our stars är bäst. Måste nog snart köpa den på engelska....:)

 

(Jag äger ingen av bilderna i detta inlägg)

Två grejer med tre böcker

Hej på er! Vad har ni haft för er idag?
Jag har gått i skolan, där skidade vi på jumppan, först några varv runt en bana, och sen fritt. Jag och några kompisar åkte lite ner för en backe, det var roligt!

Jag fick ett plötsligt infall, för en stund sen. Jag satt och läste bokbloggar, och läste en recension på The fault in our stars (nån som inte vet vilken bok det är? Den svenska översättningen heter Förr eller senare exploderar jag, läs den nu, tack. Språket har ingen skillnad för mig), efter att jag läst den ville jag skriva om min recension på den. Jag tyckte att den recensionen jag läste var myyycket bättre än min, att jag inte fått med hur bra den var o.s.v. Sen läste jag min recension, och upptäckte att jag egentligen fått med det jag älskade med den, att den inte behövde omskrivas. Det var den här recensionen jag läste, förresten. Och jag fylls nog också av en sådan sorg när jag läser den, som hon beskriver. Efter att ha läst den har jag ibland kunnat ta den från bokhyllan, bläddra fram ett slumpartat (kan man säga så i det här sammanhanget?) stycke, och fyllas av boken. Av Augustus och Hazel, av språket, av cancern, av sorgen och lyckan. Den här boken innehåller så väldigt mycket. Den har allt en bra bok ska ha, utom fantasy. Men det behövs inte. Jag älskar den. (nu blev det här inlägget ett litet kärleksbrev till The fault in our stars (trots att jag läst den på svenska gillar jag faktiskt engelska titeln mer, den är så fin, har en så fin betydelse.), jag måste ju verkligen gilla den, så som jag hyllade den i min recension, måste jag göra det här också?)

En annan dag, innan idag, läste jag också en recension på Matchad, den här recensionen. Hon som skrev recensionen gillade ju boken. Och berättade om vad hon gillade med den. Och hon skrev sånt som jag inte alls hade skrivit. Så då blev jag lite orolig, måste jag skriva Matchad recensionen igen? Men efter det så läste jag den här recensionen, och hon tycker ju rätt så lika som jag, eller hur? Men idag när jag läste den där TFIOS recensionen, så kollade jag både Matchad och Förr eller senare exploderar jag recensionerna, och tyckte att de var bra, båda två. Jag hade fått med det jag ville. (Även om det i Matchad blev väldigt mycket prat om språket och så...)

Nu kanske det verkar som om jag har världens press på vad jag skriver i mina recensioner. Att jag är rädd för vad andra ska tycka, men det är inte det. Utan det är det att jag vill göra böckerna rättvisa i mina recensioner. Därför dubbelkollade jag. Därför blev jag orolig. För jag var rädd att jag inte skrivit om Förr eller senare exploderar jag´s fantastiskhet. Att jag inte skrivit om allt det som var bra i Matchad, om det som var mindre bra. Så det var det här inläggets mening.

Sen till en lite annan sak, som jag passar på att skriva om. The perks of being a wallflower och The fault in our stars är ju båda böcker som jättemånga bokbloggare skrivit om och hyllat till skyarna på sina bloggar. Jag vet inte hur andra tycker, men jag tycker att det känns som om man liksom lite gemför dem två? Eller, egentligen har jag nog inte läst det nånstans men... de känns som liknande böcker, som om de liksom lite hör ihop. Så nu ska jag skriva min gemförelse.
Ingendera har jag ju läst på originalspråket, utan på andra språk. Men jag gillade båda. Nej, fel, jag älskade båda. Men nu, efter att jag läst båda, tycker jag att de inte borde gemföras. Om de nu gör det. För jag tycker att de båda är så olika. TFIOS är en himlastormande kärlekshistoria. TPOBAW är en historia om en pojke i tånåren, en pojke som tänker mycket, som älskar en vacker flicka, en wallflower. Så, jag älskar dem båda. Men jag tycker inte att de är särskilt lika eller så.
Ska The fault in our stars filmatiserats förresten? Läst det nånstans, men nån som vet säkert?:)

Månadsrapport januari 2013

Då har det blivit tid för årets först månadsrapport!:D Det här året ska jag också börja skriva hur många sidor jag läst.

 

I januari har jag hunnit läsa:

Födelsedagsmysteriet - Martin Widmark (89 sidor - en massa bilder)

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning - Emmy Abrahamsson (214 sidor)

Underfors - Maria Turtschaninoff (341 sidor)

Darkside - Tom Becker (234 sidor)

Klassresan - Moni Nilsson (160 sidor)

Strimmor av hopp - Ruta Sepetys (224 sidor)

Förr eller senare exploderar jag - John Green (307 sidor)

Matchad - Ally Condie (350 sidor)

 

Antal lästa böcker: 8 Antal lästa sidor: 1919 Antal lästa omläsningar: 0 Antal recensioner: 6/8 (rätt bra!) (kanske recenserar Darkside med de andra böckerna)

 

Sämsta bok: Jag tänker inte räkna Födelsedagsmysteriet med nu. För alltså, den kanske var sämst, men den är ju inte direkt menad för min ålder. Jag skulle nog gillat den när jag var 7-8 år. Men den sämsta boken av de andra... ingen avr direkt dålig, men jag fastnade inte så mycket för Darkside. Den var väldigt spännande. Men lite alltför kort, och lite tråkig. Så det får bli den.

 

Bästa bok: Jag älskade Underfors och jag älskade Förr eller senare exploderar jag och jag älskade Klassresan samtidigt som jag också älskade klassresan. Så vilken ska jag välja?! Det ligger mellan de två första. Kanske, kanske jag inte kan välja? De är så väldigt olika. Och båda så väldigt bra! Jag njöt varje sekund när jag läste Underfors. Och Förr eller senare exploderar jag är ett riktigt konstverk. Oavgjort!

 

Kommentar: Det är väl ungefär vad jag brukar läsa. Trots att det under hela januari kändes som om jag inte läste nåt.

 

Mål i februari: Jag ska försöka läsa alla mina rec-ex, och andra delen i Darkside. Efter dem kommer Skuggan som jag lånade från bibban. Kanske. Jag har verkligen väldigt många böcker hemme just nu som jag måste läsa!



Förr eller senare exploderar jag - det håller jag också på att göra, av den här bokens fantastiskhet!

Förr eller senare exploderar jag
Av John Green
Serie: -
Originaltitel: The fault in our stars
Översättare: Ylva Stålmarck
Sidantal: 308
Utgivningsår: 2013 (2012 på engelska)
Förlag: Bonnier Carlsen
Passar åldern: 13+

Handling: (I stort sätt Adlibris beskrivning, med små redigeringar och tillsatta grejer av mig)

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel bara sitter hemma och ser på Americas Next Top Model, läser samma bok om och om igen och ägnar en stor del av sin fritid åt att tänka på döden. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte. En dag när Hazel verkligen inte orkar gå, men hennes mamma tvingar henne till det, träffar hon Augustus Waters som är friskförklarad från sin cancer. Augutus Waters som sitter och tittar på henne hela tiden. Men Hazel kan inte för sitt liv förstå varför.

De börjar iallafall prata. Och umgås, och träffas allt oftare. Och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om.

E-P-I-S-K.

Jag hade jättejättejättejätteJÄTTE stora förväntningar på den här. Och den höll dem. Men den var inte sådan som jag väntat mig att den skulle vara. Jag hade väntat mig att de bara PAM-KABOM blev störtkära. Att de sen resten av boken försökte komma på ett sätt för Hazel att överleva. Att det skulle vara pussar och kramar och så - boken igenom. Egentligen var det nog inte så heller jag tänkte att den skulle vara... Hursomhelst, så var den nog bättre än jag förväntat mig. Jag kan inte komma på nån bok som berört mig så som den här.(isåfall skulle det nog vara Min syster är i tusen bitar. Men jag minns den inte riktigt så jättebra, så jag vet inte. I den låg jag iallafall och lipade typ halva boken.) Jag skrattade med karaktärerna, jag grät med dem, jag hoppades att det skulle lösa sig. Och det kändes som om jag var Hazel, det kändes som om det var jag som älskade Gus, som hade cancer, och allting. Det kändes som om jag läst Ett storslaget lidande. Och älskat den.

Ingen hade förresten berättat för mig att en bok hade en så stor roll i Förr eller senare exploderar jag. Egentligen gjorde det ju ingenting. Men iallafall. Det känns på nåt vis konstigt att ingen tagit upp det (vad jag kommer ihåg), då den verkligen har en stor roll.

Jag älskade karaktärerna. Augustus Waters är den absolut bästa karaktär jag läst om. Hittills alltså. Möjligen med konkurrens av tvillingarna Weasley (Och alla andra i Harry Potter med, för den delen). Den där metafor-grejen älskar jag. (Ids inte skriva den här, om nån som inte läst boken skulle läsa. Men jag antar att ni som läst fattar vad jag menar) Hur han kör är fantastiskt. Okej, kanske inte fantastiskt, men nåt som gör honom till honom. Hur som helst så är han underbar. Hazel Grace var också en fantastisk karaktär. Kanske inte riktigt lika bra (men det är faktiskt svårt att vara så bra som Gus, hon ligger ju inte långt efter) som Augustus, men helt fantastisk. Hur hon är rädd att såra andra med sin död. Hon är en jättebra karaktär, helt enkelt. Isaac gillar jag också suuuuuperdupermycket. Peter van Houten gillar jag också, inte som människa, men som karaktär. Om han inte fanns skulle det göra boken mycket sämre. Han har ju en enorm roll i den.

Språket är också underbart, men mycket mer modernt än jag trott att det skulle vara. Hela boken känns modern, men också väldigt vacker, och som en bok som kan bli en klassiker. Språket känns också väldigt annorlunda. det är en del svåra ord som jag inte riktigt förstår och måste läsa många gånger. Annars flyter det lätt på. När de citerar från Ett storslaget lidande emellanåt, så hade jag ändå väldigt svårt att förstå innebörden. Det kändes ofta väldigt poetiskt, och jag har märkt också när jag läst andra böcker att jag har det svårt att förstå dikter och sånt. Vet inte varför. Men det har säkert också mycket med ordavalet att göra.

Den kändes också väldigt trovärdig. Som något som faktiskt skulle kunna hända. Hela boken var trovärdig: karaktärerna, cancern, allt det som gick snett, det de förundrades över, och - ALLT.

Hmmm... vad ska jag annat skriva? Det här är en F-A-N-T-A-S-T-I-S-K bok. Och om du inte läst den än, så gör det NU, tack. Helst med det samma.

Jag grät förresten hela tiden i sluthalvan av boken. Kan nån (MEGASTOR SPOILER!!!) berätta för mig varför Augustus var tvungen att dö?! Jag klarar inte av det. Jag blev jävligt (ursäkta) förskräckt när man fick veta att cancern kommit tillbaka. Jävla cancer. (SLUT PÅ SPOILER)

Finns Ett storslaget lidande på riktigt, förresten? :)

I min brevlåda #1

Jag har sätt på andra bokbloggar att de skriver vad de fått på posten om det varit något bokrelaterat eller särskillt. Så tänkte även jag göra. För nu när jag börjat skriva mer om böcker och så på bloggen, och börjat läsa bokbloggar och så, så har mitt intresse för böcker växt allt större. Så det här året kommer jag försöka att köpa lite egna böcker (jag lånar typ allt jag läser på biblioteket nu), beställa lite roliga recensionsexemplar och skriva om jag fått Läseposten (Barnens bokklubbs medlemstidning) eller nåt bokpaket. Jag gör det inte på nån särskild dag, utan när jag nu råkat få något!:)

Idag har jag då fått den efterlängtade svenska översättningen på The fault in our stars som förmodligen alla redan visste... eller den var iallafall efterlängtad av mig, för då jag inte kan engelska så bra att jag kan läsa hela böcker så... den har ju fått himla bra recensioner! Och annars också verkar den bra, på handlingen och så. Men tyvärr har jag en väldig hög med olästa böcker just nu, så den får bli till senare.
Så också Den andre Will Greyson som kom tillsammans med den. Jag har inte läst nån bok av David Levithan tidigare, så det här blir då min första. Jag har inte läst en enda recension av den här, men den verkar väldigt bra. Både John Green och David Levithan är ju otyckta författare här på bokbloggarna!
Om dessa två är så bra som jag hoppas och tror, så kommer jag förmodligen också läsa Var är Alaska? och nån bok av David också.:) Var är Alaska? tycker jag verkar jättebra på beskrivningen, den påminner lite om The perks of being a wallflower tycker jag. Nån som läst den? Vad tyckte ni om den?

Det går förresten att lägga in bilder nu. Jippie!

Är det ingen som vågat gissa på böckerna?:D Men okej, nu när det funkar med bilder så ska ni få en suddad bild....

Och här kommer ännu ledtrådarna:
1. Jag har läst två andra böcker av henne. Båda var väldigt bra. Den ena av dem har blivit film, det handlar om vanliga tånårsproblem typ.
2. Den här bokens omslag är grönt. Den är utgiven år 2009. Det är hennes första bok, men hon har givit ut två stycken till sen dess. Det handlar om ätstörningar.
3. den här författaren har skrivit många böcker. Jag tycker hennes efternamn är svårt att stava. Den är utgiven år 2007 på svenska. En av hennes böcker gillade jag väldigt mycket. Den läste jag på sommaren. Omslaget är lila.:)
4 och 5. De två första delarna i en serie med tre. Det handlar om fotboll, fans och ung kärlek. Det är två författare som skriver. Båda är manliga.
6. Den här är av samma författare som 2:an. Det är hennes nyaste bok. Jag vet egentligen inte riktigt vad den handlar om, men den verkar bra. Utdrag från baksidan: "...var dumt. Men Lucinda. Hon såg till att resten av klassen också fick reda på allt."
7. Jag har inte hört något om den här författaren innan. På omslaget är det ett djur. Jag tror att djuren har en rätt stor roll i den här boken. Och det är inte direkt några vanliga djur det är frågan om... Det är första delen i en serie.

Och för att nu nån ska försöka gissa, så skriver jag om den som haft flest rätts blogg. (Jag vet att det där blev en underlig mening, men kom inte på nåt bättre sätt att skriva den.)

Hobbiten som jag läser i nu, är egentligen rätt bra. Jag har inte läst i den just alls, eftersom jag i misstag råkat välja Harry Potter och fenixorden framför den. Men nu ska jag få den utläst. Den är också sån att man inte kan ha för långa pauser, då glömmer man helt bort allt och förstår ingenting!

Men det var väl bara det jag ville skriva. Hejsvejs!

Elvira