Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.
Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.
Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.
Jaga vatten känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.
| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar