Renegades

Marissa Meyers Renegades är en berättelse om det goda och det onda och den uråldriga kampen dem emellan. Men Renegades handlar också om vad det egentligen betyder att vara antingen god eller ond - vem bestämmer egentligen vem som är vad?

Våra huvudpersoner kommer från motsatta superhjältelag - Adrian, renegade från födseln, och Nova, vars morbror (eller farbror?) var ledare för anarkisterna under "the Age of Anarchy". Renegades:en (shit, vad svårt att skriva på svenska om en engelsk bok!?) vann över Ace Anarchy i the Battle of Gatlon för kring tio år sedan och allt sedan dess har Renegades:en försökt plocka ihop spillrorna anarkisterna lämnade efter sig.

Under "The Age of Anarchy" kom ett skurkgäng (skurk=googles översättning till villain och jag tycker inte det känns helt hundra men vet heller inte vad annat en ska använda?) till Novas hus och mördade hennes familj. Hennes pappa brukade alltid säga att Renegades:en skulle skydda dem, men Renegades:en gjorde inte det. De kom aldrig. Så när Novas morbror Alec hittar henne och visar sig vara Ace Anarchy ansluter sig Nova till anarkisterna och litar aldrig på en Renegade igen. 

Adrian är däremot född Renagade. Hans mamma, en av de ursprungliga Renegadesen, dog under The Age of Anarchy. Kapten Chronium och Dread Warden (alltså allt låter SÅ fånigt på svenska??) adopterade Adrian och han fick växa upp bland superhjältar ändå.

Nova vill utrota Renegadesen och Adrian vill att rättvisa ska skipas i världen. När deras vägar korsar blir allting väldigt ... komplicerat, minst sagt.

Jag har ju läst en del av Marissa Meyers tidigare verk så visste ju ungefär vad jag kunde förvänta mig av Renegades. Mina förväntningar visade sig vara rätt realistiska, och det här är på många sätt en riktig Marissa Meyer-bok. Kärleken verkar alltid vara komplicerad, oavsett om det är ödet, sociala klasser eller som här - att vara på motsatta sidor i ett krig - som ställer till det. Det är omöjligt för karaktärerna att bli tillsammans och en riktig pina att läsa om det. Men inte bara, såklart. Det är också rätt fantastiskt och underbart och så så känslosamt. Men man kunde definitivt kalla det bitterljuvt.

Hur som helst.

Det här är ändå inte alls lika mycket en kärlekshistoria som det är en spänningsroman, fylld av fajter och intriger och superhjältar. Tekniken är futuristisk (är det ett ord?) och krafterna superhjältarna har är så konstiga, det är liksom inte bara det gamla vanliga kan bli osynlig/flyga/skapa eld eller what not. Slagsmålsscenerna är många men de tar aldrig över hela historien, vilket är tur eftersom jag sällan gillar att läsa om folk som hoppar en hit, en dit och svingar sitt svärd. Som tur är de sällan utdragna i Renegades och för alltid handlingen framåt. Och okej, de är välskivna också även om jag inte är säker på att jag någonsin kommer läsa om ett slagsmål och faktiskt förstå vad exakt som händer hela tiden. :-)

Väldsbygget är också en stor del av Renegades, som i vilken fantasy/dystopi/sci-fi/okej ni fattar som helst. Och världen Marissa Meyer skapar är - som alltid - så cool! Får typ rysningar. Men för mig är ju alltid karaktärerna ändå det allra viktigaste, vilken tur då att Adrian nästan når upp till Jest-nivå på swoon-skalan. Tyckte om honom i samma stund som vi blev presenterade för varandra. Nova är riktigt trevlig hon med, det är bara så OTROLIGT frustrerande att de är tvugna att gömma sina verkliga jag från varandra som läsare klarar jag inte av det jueee!! Bikaraktärerna får man egentligen aldrig lära känna särskilt bra, och de är väldigt många och har förvirrande namn (många har ju liksom både ett vanligt namn och en superhjältealias) vilket är tråkigt för många av dem vill jag ju veta mer om! Men hoppas det kommer i tvåan.

Den här boken har allting jag vill ha av en riktigt bra bok - någon att crusha på, smart dialog, fantastiskt världbygge, action och spänning och KÄNSLOR. Någonting fattas för att jag ska älska den hämningslöst men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt - är det Nova? Handlingen överlag? Är inte de övernaturliga elementen tillräckligt intressanta? Jag vet inte riktigt, allt jag vet är att jag älskar Adrian och hatar Marissa Meyer för vad hon gör mot sina karaktärer (och mig :))) genom att avsluta Renegades på det sätt hon gör jag menar jag kanske kastade boken tvärs över rummet och skrek av frustration då den tog slut. :-))) Ingen vet.

Foto: Kali Raisl

| Renegades | Marissa Meyer 2017 | Feiwel and Friends | 556 sidor |13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Andra böcker jag läst av Marissa Meyer:

Cinder

Scarlet

Heartless

Heartless

Alltså GUD - var ska jag ens börja? Jag visste att jag skulle älska den här boken redan vid första sidan, ärligt talat, men ja - that feeling grew stronger and stronger. Och nu atack-älskar jag den seriöst och vill sätta i händerna på hela himla världen för FÖRSTÅ VAD SOM HÄNDER om man inte lyssnar på varann och har dumma fördomar och uråldriga regler som har noll sense i sig.

Det här är alltså historien om The Queen of Hearts från Alice's Adventures in Wonderland. Eller egentligen: vad som kom innan och hur hon kom att bli den inte-så-trevliga drottingen över The Kingdom of Hearts. Vår hjältinna är alltså Cathrine, enda dotter till the Marquess of Rock Turtle Cove. Hennes nobla föräldrar har såklart stora planer för sin dotters framtid, men allt Cath vill är att starta ett bageri tillsammans med sin bästa vän och kammarjungfru Mary-Ann. Och träffa pojken från drömmen, med de citrongula ögonen ...

Men ödet har en annan framtid planlagd för Cath - eller rättare sagt, en annan möjlig framtid. En framtid vi som läser vet kommer bli sanning - och det är egentligen bara att pina sig själv att läsa den här boken, för den är en hjärtekrossare - och inte gör det saken bättre att Jest är en av de absolut swoonigaste personer jag mött på inom litteraturen. Dock, så kan man - liksom Cath - inte låta bli att hoppas och gång på gång le åt de fina sakerna, det underbara, pirriga, sagolika som Marissa Meyer är så skicklig på att skildra. För även om slutet bara är mörker, är vägen dit så mycket mer än det - och det är an absolute treat att följa Caths historia. Okej också en hel del vånda, men alla de bästa böckerna har ju både och.

För faktiskt - det här är något av det allra bästa jag någonsin läst, jag är helt mållös av hur rätt och genialisk och helt enkelt underbar den här boken faktiskt är. För allting känns verkligen precis rätt och påriktigt, i Underlandet. JAG - som obs ej är superinsatt i Lewis Carolls originalverk men ändå läst den första berättelsen om Alice - tycker att det här känns precis som Underlandet, till 100%. Känslan finns där, hur Meyer leker mer språket är exakt som det ska, hur kungen uttrycker sig och hur kufiska saker är utan att det egentligen blir diffust är så himla smart och snyggt och true to the original.

Samtidigt är det här ju en helt annansorts berättelse - mycket längre, där saker som hur hovet fungerar, hur folket set ut och hur Hearts är får mycket mer plats än i Alice och då har nog Meyer också tagit sig en del konstnärliga friheter. Men jag köper allt och älskar allt och gillade ju inte Alice mer än måttligt mycket så det här är faktiskt perfekt för mig. För världen, åh Underlandet vad jag älskar dig! Jag ääääälskar alla ordlekar, jag älskar festerna vid hovet, jag älskar den fåniga kungen, Caths föräldrar, Chesire, JEST, Raven, Hatta, The White Rabbit, smådetaljer som att knäktarna - som alltså är kort - lägger sig framför vagnarna som en matta till slottet, labyrinten mellan Chess och Hearts, att Chess är ett land delat itu av två stridande drottningar, Caths dröm om bageriet och alla drömmar som blir till träd i hennes sovrum. Den här boken är så himla himla konstig och fantasifylld, rolig och varm men ändå actionfylld, mörk och passionerad. Den är helt enkelt precis allt det jag vill ha av en bok - och allt jag inte visste jag behövde.

Så, Underlandet med The Looking Glass och djur som lever tillsammans med människorna är en grej som är helt amaze - en annan grej är relationen mellan Jest och Cath som är HJÄRTÖGONEMOJI x oändligt. Jag ÄÄÄÄLSKAR Jest i sin svarta dräkt, med sina citrongula, brinnande ögon omringade av kol och sina magnifika trick. Han är verkligen en sagoprins och jag ÄÄÄÄÄLSKAR honom. Men alltså: han är verkligen ingen fånig, lame prins utan rätt mörk och inte helt osjälvisk och verkligen min dröm. Ja och han är ju heller ingen prins, utan en joker, vilket gör att jag älskar honom ännu ett snäpp till.

Fast okej: ibland blir jag verkligen irriterad på Cath som inte säger åt dem. Som förgås inuti men inte gör något åt saken för det. Samtidigt: så väldigt realistiskt, egentligen, att hon faktiskt inte vågar sätta sig upp mot sina föräldrar i första taget. Och det här, att hon verkligen inte är en perfekt människa, gör att jag gillar henne och Heartless desto mer. Vissa av karaktärerna kan jag medge är lite väl stereotypa, men alltså det är inte många och de viktigaste tycker jag är långt ifrån.

Jag läste alltså den här på engelska och det är verkligen ingenting jag ångrar pga 1. alla namn låter så mycket bättre på engelska än svenska (typ Queen of Hearts = Hjärter dam *ugh*) och 2.: the wordplay. Som är överallt. Och som jag ju ärligt säkert också missar en del av pga min engelska är ju ej perfekt. Men det jag förstår ÄLSKAR jag! Och det är faktiskt mycket som är byggt på ord - nu är ju svenska ändå rätt nära engelskan med sina ord så översättningen blir nog inte så konstig, men allt låter ju absolut bättre i original för det.

Borde nog sluta svärma om den här boken nu, jag menar: tror ni fattat. Hoppas ni gjort det. Här kommer det ändå svart på vitt: HAR DU EJ LÄST DEN HÄR BOKEN MÅSTE DU GÖRA DET OMEDELBUMS. Ges lägligt ut av Modernista på svenska i höst, ifall en 450-sidors engelsk bok ej lockar. Kan hända att det här inte passar alla i hela världen för man måste ändå verkligen uppskatta fantasi och ord och kärlek, men känner du dig träffad av vad den här boken handlar om: do it. Köp den. Bästa överraskningen på ett tag faktiskt.

Foto: Kali Raisl

| Heartless | Marissa Meyer 2016 | 455 sidor | Macmillan Children's Books | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus | Hjärtlös |

Cinder
Scarlet

Scarlet + TÄVLING!

Ni minns kanske att jag mer eller mindre föll rätt så stenhårt för Cinder? Nu har jag läst uppföljaren, Scarlet, eller inte direkt nu ... men för ett tag sedan. Och jag gillade den med!

SPOILERVARNING FÖR DIG SOM INTE LÄST CINDER

Nu är det faktiskt så länge sedan jag läste så jag inte riktigt kan skriva en bra summerande handling. Men Scarlet är alltså en re-telling på Rödluvan och vargen och Marissa Meyer återberättar den välkända sagan fint med egna twister. Man känner igen det men samtidigt är det mer en egen historia med inspiration från Rödluvan än en renodlad retelling, enligt mig. Men jag vet nu inte riktigt var gränsen går heller ...

Hursom så är Scarlet främst huvudperson här, även om vi också får följa med Cinder emellanåt. Scarlet är tuff och kaxig men hennes attityd börjar flimra lite när hon möter Wolf, en stor kille som roar sig med att slåss olagligt i gömda lagerbyggnader. Scarlet vet att hon inte kan lite på Wolf men samtidigt kan hon inte låta bli att bli lite nyfiken. När hennes alkoholmissbrukande pappa plötsligt befinner sig på gården hetsigt sökandes efter NÅGOT och berättar en sak som tyder på att Wolf har med farmor att göra blir Scarlet tvungen att söka upp honom igen. Samtidigt rymmer Cinder från Samväldets fängelse med storbrottslingen Kapten Thorne.

Om jag föll pladask för berättelsen i Cinder så faller jag väll inte lika pladask här. Jag läser rätt så långsamt och det finns många paralella berättelser som gör att ingen av dem känns riktigt stor. Samtidigt älskar jag att läsa om Meyers värld och karaktärer och jag gillar faktiskt Scarlet och Wolf rätt så mycket även om jag faktiskt föredrar att läsa om Cinder, Thorne och Iko. Det är inte lika försiktigt-smyga-runt-varandra-romantiskt här som i Cinder utan mer attraktion. Hela berättelsen känns hårdare, mer kall och distanserad.

Det är spännande och charmigt och småroligt och egentligen är det allt som krävs för jag gillar ju faktiskt den här boken hemskt mycket. Jag gillar karaktärerna och jag bryr mig om dem. Jag kanske inte KÄNNER så mycket men det skyller jag faktiskt på att jag läste så långsamt. Allting har ett lite trollskt skimmer över sig, språket känns magiskt och sagolikt och det är väll mest det jag finner så underbart med den här serien.

Jag älskar konceptet med androider, cyborger, folk på månen, monarkier och republiker, magi som inte kallas magi, olika sorters kärlek och den klassiska kampen mellan gott och ont. Världen fascinerar och äcklar mig och personerna likaså. Allting är komplext och färggrannt och jag förstår inte varför man inte skulle falla för det här.

Så i det stora hela är jag hemskt nöjd med Scarlet. Innan hade jag läst rätt så många negativare omdömen så var orolig att den inte skulle hålla efter Cinder. Men det tycker jag den gör. Jag gillar miljön och samhället, jag avgudar språket och älskar karaktärerna. Det händer någt hela tiden som för berättelsen framåtoch håller intresset uppe. Det är nog mest det att allt det här inte var NYTT mer som gör att jag inte är fullt lika lyriskt som över ettan.

| Scarlet (The Lunar Chronicles #2) orig. Scarlet | Marissa Meyer 2013 övers. Ylva Spångberg 2013 (Mix)/2015 | Modernista | 374 sidor | 13/15+ | Tack så hemskt mycket för den fina pocketen, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Cinder

Nu över till tävlingen! För jag har råkat få dubbla ex av både Scarlet och uppföljaren, Cress - så nu får en lyckligt lottad båda två! Tävlingen går alltså till så här:

1. Kommentera det här inlägget och skriv att du är med + svara på frågorna: Det snyggaste omslaget du vet? Favoritgodis/snacks? Bästa fantasyserien du läst? (KAN alltså hända att något annat än böckerna hamnar i paketet ...)

2. Tipsa om tävlingen på blogg/instagram/facebook/twitter för extra vinstchans.

3. Du måste bo i Finland, då jag betalar portot själv, eller komma på Bokmässan i Göteborg fredag/lördag/söndag. Jag kan möjligtvis posta paketet i Göteborg också, så egentligen funkar det att bo i både Sverige och Finland.

4. Sista tävlingsdatum är 23.9.2015! Alltså om typ en och en halv vecka.

5. Lycka till och tack så mycket till Modernista för de extra exemplaren!

(OBS! På Scarlet-pocketen står det "LÄS-EX" eftersom jag fick den som rec-ex.)

Cinder

Av någon anledning har jag lite glömt bort att jag ska skriva en recension om den här trots att jag gått och tänkt på hur bra den är i typ ... *kollar Goodreads* ... en vecka. Det var ju inte sådär superlänge ... Hursom: Jag freakin' älskade den här boken. Alltså verkligen.

Cinder är en retelling på bröderna Grimms klassiska saga Cinderella (eller Askungen, om man så vill.). Men medan originalsagan är utan tidsangivelser, den befinner sig ju helt enkelt bara i sagornas värld, så är Cinder, skriven av Marissa Meyer, en dystopi. Världen är i princip den vi känner till, med några få ändringar. T. ex. är månen befolkad av ett konstigt folk som kallas lunarer, efter det fjärde världskriget har jorden delats in i sex stormakter (Amerika, Australien, Afrika, Europa, Asien, Storbritannien.) och Linh Cinder, vår hjältinna, bor i Östra Samväldet, som typ är Asien. En annan sak som är annorlunda är tekniken, som utvecklats något enormt. Våra bilar är ett minne blott och nu kan man överleva trots att hjärnan blivit mos. Vilket är precis vad Cinder gjort. Hon har överlevt en fruktansvärd olycka tack vare forskningens utveckling och är nu både robot och människa. Cyborg.

Cinder lever som skyddsling hos Adri och hennes två döttrar, Adris man dog då de hämtade Cinder från Europa och nu är Adri något motvilligt hennes förmyndare. Cinder jobbar som mekaniker på torget och får på det viset in största delen av familjens inkomst. En dag kommer kronprins Kai till Cinders lilla torg och vill få sin android lagad. Det blir början på en färgsprakande historia fylld av allt det där en bra berättelse behöver: en kamp mellan det goda och det onda, omöjlig kärlek, hemlighetsmakeri och dödsfall.

 

Och baler. Eller egentligen är det väll bara en bal men ändå. Baler och slott och elaka drottningar och människor som tillhör den "undre världen" i ett klass-samhälle men av ¨någon anledning får tillgång till den högsta adelns hemligheter får mig direkt på fall. Skriv om kristallkronor och vackra kvinnor som döljer ett ont inre och jag är handlöst förälskad. Typ. VARFÖR finns det inte fler böcker om klänningar och fest och avundsjuka, högdragna, bortskämda flickor som förlorar sin prins till en smutsig fattigflicka?! Jag kommer på typ tre. Den här, Den unga eliten och Mistborn. Och egentligen är inte ens de helt klockrena. Sen så har jag för mig att det skulle finnas lite baler och sådant i De utvalda -trilogin av Kristin Cashore men så är det kanske inte? Det kanske bara är kungar och prinsar, drottningar och prinsessor?

 

Egentligen ogillar jag väldigt mycket tanken på ett sådant samhälle, ett samhälle där klass spelar rolloch klyftorna är så synliga. Där kvinnor endast bär klänning och män endast kostym. Okej, nu kom vi lite off topic, nu ska vi snacka om den första delen i Månkrönikan!

 

Jag kan egentligen inte riktigt sätta fingret på vad exakt det är som gör att jag tycker om den här så hemskt mycket. Förutom då det jag babblade om här ovan. Den är väldigt förutsägbar, tycker jag. Men det är ju rätt så självklart eftersom den är en retelling och jag känner till sagan. Marissa Meyer skriver förresten om Askungen på ett sjukt snyggt sätt; skelettet av originalsagan finns där, men det är i princip allt. Det har byggts på med en vänlig styvsyster, "prinsessans" ovilja att gå på balen, ett väldgt tekniskt samhälle, liv på månen etc etc. Jag ÄLSKAR världen hon byggt upp, faktiskt är livet på jorden ett samhälle jag kunde tänka mig att leva i - om där inte fanns pesten och en lunardrottning som hotar med krig. Men som värld i en bok tycker jag den är väldigt snyggt utformad och den känns ... logisk. Den är lagom modifikerad från vår, lagom enkel att förstå. Att livsstilen lite gått tillbaka till det gamla, trots att det är väldigt modernt, uppskattar jag också hemskt mycket. Berättelsen får förresten lite sci-fi över sig av det här lite diffusa hotet i rymden!

 

Cinder då, hurdan är hon? Och resten av de viktiga personerna - vilka ÄR de ens? Cinder tog det mig ett tag att fästa mig vid. Först kändes hon rätt så tråkig, lite platt och blek. Men ju mer man fick lära känna henne - desto coolare blev hon. Jag tycker riktigt mycket om hennes personlighet som både är tuff och jag-kan-ta-vara-på-mig-själv-ig samtidigt som den är mild och just det ja! Sarkastisk! Cinder är sjukt sarkastisk! Jag älskar det! Kai smälter jag som smör i solen för, men han är heller inte Helt Perfekt utan han är osäker och liksom hemskt mänsklig. Iko är så söööt! (Och hemskt rolig!) Och Peony verkar ju också hur fin som helst. Sen så har vi Adri, den elake styvmodern, och det är hon ju. Hon är inte direkt så hemskt som hon kunde vara, men en riktig skurk, det tycker jag ändå hon är.

 

Jag skulle inte säga att den är särskilt SPÄNNANDE, direkt, men ändå hemskt beroendeframkallande efter ett tag. Jag var inte helt övertygad i början över vad alla andra tyckte var så fantastiskt med den här retelling-dystopin. Jag vet inte ännu heller vad det är som gör den här boken lite speciellare än många andra, den liksom bara är det.

 

Men språket kan ha mer än något att göra med det. Jag tänkte inte alls på språket som särskilt bra (eller dåligt) i början, det mest bara var. Men ju mer jag läste, ju mer insåg jag hur mycket språket faktiskt inverkade på läsningen av just den här boken. Det drog en in i historien, beskrivningarna är vackra men anspråkslösa och dialogen är - åh, dialógen! - jag kunde läsa en hel bok med bara dialog skriven av Marissa Meyer. För den är SÅ rolig. Och SÅ inlevelsefull. Och SÅ trovärdig.

 

Hmm ... någon som vill ta på sig uppdraget att räkna hur många gånger jag skrivit "så" i den här recensionen?

 

Nåt mer jag vill tillägga? Ja, det här: jag avundas dig som inte läst än. (Gå gör det nu!) Och jag väntar desperat på att Modernista ska ge ut Scarlet så jag kan läsa den! (Ja, jag laddade ner det trettiosidiga gratisutdraget (från förra upplagan) som fanns tillgängligt på Play Böcker och läste det i ett nafs. Det hjälpte inte nämnvärt mot begäret efter mer ...)

Foto: Kali Raisl

 

| Cinder (Månkrönikan #1) orig. Cinder (The Lunar Chronicles #1) | Marissa Meyer 2012 övers. Lena Karlin 2012 (Mix)/2015 | Modernista | 310 sidor (e-bok) | 13/15+ | Tack så mycket för e-boken, Modernista! | Kan (och bör) köpas bl.a. här: Adlibris, Bokus |

 

Kaosutmaningen #5 Läs en bok av en författare med initialerna M.M. - avklarad!

 

Och nu när vi ändå talar om den här serien:

De ÄR SÅ FINA! Jag har ju skrivit om dem förut, men då hade jag inte hittat Winter än, som är sååååå fin. Åh. Och iallafall på Cinder så är den färgade kanten av texten glittrig i verkligheten! Så lyxigt. (Jag såg den i Akademiska bokhandeln. Men jag köpte den inte ... :'( )