Jellicoe Road

Läste om min allra bästa bok för tredje gången i början av sommaren. Har egentligen inte supermycket att tillägga till de två redan existerande recensionerna, men äh, vill skriva om den ändå för alltså faktiskt: ALLA borde läsa den här boken. Den är ett jävla mästerverk och jag kommer aldrig sluta sjunga Jellicoe Roads lovsång.

För den som inte hört om denna bok, så är det berättelsen om Taylor och hennes mamma. Taylors mamma lämnade Taylor på en 7-eleven nära Jellicoe School då Taylor var elva år gammal, Hannah hämtade henne och sedan dess har Jellicoe varit Taylors hem. Jellicoe är ett fiktivt samhälle i Australien (damn it!), med en skola i centrum och en internatskola mer på landet. Några veckor varje år sätter kadetterna upp sina tält och territoriekriget är igång.

I kursiverat får vi också följa en annan berättelse - en berättelse som till en början kan verka onödig och flummig men som på slutet känns självklar och sättet allt vävs ihop på är helt genialiskt. Så håll ut! Överlag är Jellicoe Road typ mer en mysterieroman än något annat - varför lämnade Taylors mamma henne? Vem är egentligen Hannah? Vem var eremiten som Taylor såg ta livet av sig? Och vad var det egentligen han viskade i Taylors öra? Rent dramaturgiskt och handlingsmässigt är den här boken helt fenomenal - vilket jag faktiskt inte säger särskilt ofta, jag brukar inte bli imponerad av handlingar per se - oftast är det karaktärer eller språk eller miljöer eller liknande som är det bästa i böckerna jag läser. Här är allt det OCKSÅ fantastiskt, men hur Jellicoe Road är uppbyggd är det som verkligen gör det unik och helt, liksom ... alltså fattar knappt att en människa skrivit detta?

Sen är ju karaktärerna såklart underbara med. Jonah är typ min bästa karaktär - okej säger så rätt ofta men han är definitivt topp fem - och Hannah, Raffy, Chaz ... ALLA i den här boken och kanske framförallt gänget de bildar är så fint så fint gråter typ bara av tanken.

Såhär skrev jag andra gången jag läste:

Jellicoe Road är som en gåva från Gud. Jag älskar precis allt med den, jag älskar den hundra gånger mer nu än jag gjorde när jag läste den första gången. Jag älskar den sjukt mycket och tårarna rinner i princip hela tiden, för att ibland störas av hysteriska fnissatacker. Den här boken är så bra som en bok bara kan vara och jag känner att jag inte vill läsa något annat mer för vad är det för mening, om det inte är bra?

Och det tycker jag ju igen. Dessutom tycker jag ju att jag den här gången tyckte om den ännu hundra gånger mer, men det kanske bara handlar om att jag glömt hur bra den är?

Så skrev jag också:

Jellicoe Road är så himla mycket över det vanliga. Den är en deckare, en familjehistora, en skildring av internatskolelivet för ungdomar, en kärleksroman, men kanske allra mest en berättelse om vänskap - i alla sorter som vänskap kan existera.

 För ändå är det vänskapen som rör mig mest, som känns påtaglig i den här boken, och kärleken överlag som genomsyrar relationerna mellan så många i den här boken. På många sätt känns den som den dröm, ett påhitt, den här boken. Men ändå inte? Att de i den kursiverade historien skulle ha träffats som de gjorde känns så himla romantiskt och filmiskt och hela grejen med territoriekrig känns också som en fantasi. Trots det känns varenda sida verklig. Varje person hade kunnat finnas, varje dike, stig och träd tror jag på. Hur gör Marchetta?

Jag vill så mycket att varje bok jag läser ska vara som denna - men då skulle ju inte diamanterna skina lika starkt. Läs den här.

Första gången jag läste skrev jag såhär.

| Jellicoe Road orig. On the Jellicoe Road | Melina Marchetta övers. | X Publishing (Gilla böcker ger ut nu) | sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |