Finns det björkar i Sarajevo?

Finns det björkar i Sarajevo? marknadsförs väldigt långt som en kärlekshistoria - det står så på omslaget och på baksidan handlar utdraget högst upp också om kärlekshistorien. Men jag tycker främst det är en berättelse om vänskap, för relationen mellan Hannes och Kevin är den som växer mest på mig. Det är också en historia om att ha föräldrar som varit tvugna att fly ett krig och om att försöka hitta sin storebror som försvunnit på Göteborgs gator - något som absolut inte skulle få hände, speciellt inte när mamma och pappa är i Sarajevo och Charlie är under Kevins ansvar.

Som jag sagt förut: det är lite svårt att recensera böcker av författare man läst förut, för ofta tycker man rätt samma. Ni som hängt här ett tag vet ju t.ex. antagligen vid det här laget att Jack tillhör mina absoluta favoritböcker någonsin. Alltså är det mesta bra på samma sätt som i Jack och Hälsningar från havets botten i Finns det björkar i Sarajevo?; språket är helt fantastiskt med all sin värme, humor och rapphet, karaktärerna är älskvärda och mångbottnade och relationerna likväl tredimensionella.

Historien är också fin - med Charlie som försvinner, kriget i bakgrunden, vänskapen mellan Hannes och Kevin och kärleken som växer fram, lite vid sidan av, mellan Kevin och Amanda. Men faktum är att det blir lite för mycket av det goda. Ingenting blir liksom kärnan i berättelsen, istället spretar det åt alla håll - Lindström vill berätta så mycket, vilket slutar med att ingenting blir berättat till 100%. Tråkigt nog. Jag tycker om alla element så, så mycket, och förstår verkligen tanken med dem men jag vill ha en kärlekshistoria till 120%! Om den nu ska vara med, liksom. Då vill jag konstant heja på dem! Eller så vill jag ha en jakt på en brorsa till 120%, samtidigt som vänskapen mellan Kevin och Hannes hade djupnat och nyanserats hela tiden. Nu fastnar jag aldrig riktigt för Kevin och Amanda-grejen, vilket nog förvånar mig själv mest av alla - jag ÄLSKAR kärlek. Jack och Freja är typ det finaste jag läst om. Ofta tycker jag böcker är urtråkiga om de saknar romantisk kärlek, sådan är jag liksom. Men här - ja, alltså, Amanda och Kevin-grejen känns rakt ut sagt alldeles onödig för det finns ju STOFF! Här finns en MASSA annat som istället hade kunnat ta plats.

En del av mig tänker alltså såhär, medan en annan del säger: men vaddå? Livet är ju så. Allting händer på en gång det är ju fullt realitiskt att det här kunde hända typ såhär. Och det för ju berättelsen framåt att Linn, Amanda, Hannes och Kevin blir ett tight gäng. Men kanske det är det som är grejen, också - det hade kunnat stanna där. De hade kunnat bli bästisar genom det här äventyret, det hade varit skitnajs. Att det står En kärlekshistoria som undertitel på framsidan är jag också lätt förvirrad över - för det är ju inte huvudgrejen. Om nu något är det så är det väl ändå att hitta Charlie och att Linn, Amanda, Hannes och Kevin i och med det blir väldigt bra vänner. Att Amanda och Kevin sen blir kära därpå är ju på ett sätt kul för handlingen, men ... ja. Det är ju liksom inte dem jag tar med mig när jag läst slut.

Med det sagt så tycker jag ändå verkligen, verkligen om den här boken. Jag älskar att Christina Lindström skildrar sådant som inte direkt har skildrats i svensk ungdomslitteratur, att hon lyckas bryta normer trots att hon egentligen bara skildrar en tonårings vardag. Hon är helt fantastisk på att ta sig in i tonåringarnas huvuden, att härma deras talsätt och få till kemin mellan killbästisar. Trots att många av sidoberättelserna kanske hade kunnat utvecklas mer så tycker jag om att de finns där, för redan att de finns är ju viktigt, att en pojke vars föräldrar flytt från ett krig skildras i ungdomslitteratur är ju viktigt, för representationen. Så många av trådarna i spindelnätet som utgör Finns det björkar i Sarajevo? är liksom najs bara för att det är nytt att man ens får läsa om det. På det viset kanske det faktiskt var Lindströms mening att inte riktigt gå in på allting på djupet, för då förloras pointen - pointen är ju att det är Kevins vardag. Att han blir kär i Amanda är inte direkt vardagligt, det är något häftigt, för Kevin, så därför kanske det är meningen att det ska bli huvudgrejen?

Oavsett ändrar ju inte det på att jag vill läsa mer om allting. Mer om Amanda och Kevins relation, för alltså nu kände jag inte den fullt ut, mer om Charlie och Kevin, mer om allt. Jag älskar att läsa Christina Lindströms berättelser, och kanske var det de enorma förväntningarna som gjorde att jag inte kände mig klar då jag avslutat boken. För jag kan ju inte få nog.

Finns det björkar i Sarajevo? når aldrig riktigt upp till det Jack är för mig, men det är fortfarande en fantastisk berättelse. Läs och njut!

| Finns det björkar i Sarajevo? | Christina Lindström 2018 | B. Wahlströms | 270 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jack

Hugo och kepskampen

Hälsningar från havets botten

Jack-omläs

Hallå eller!

Är tydligen så en hälsar i Göteborg. Måste ju lära mig inför bokmässan som JAG SKA PÅ!!! Är megalycklig och pepp AH. Lite inför den, men mest pga abstinens, läste jag om min favvo Jack av Christina Lindström. Var lite rädd att jag inte skulle gilla lika mycket andra gången men DÄR HADE JAG JÄTTEFEL. Älskade, igen. Typ mer? Nej, alltså tror ändå inte det blev ju atack-kär förra gången, typ som Jack i Freija, men älskade ändå. I senaste avsnittet av Noel & Ludwig - Riddarna med brustna hjärtan pratar de en kort stund om hur länge en kan vara förälskad. Fyra månader gissar Noel, två veckor säger Ludwig (dock nog ej 100% seriöst) men hursom: är nog det som hänt här. Är ej FÖRälskad mer MEN älskar fortfarande.

Dock orkar jag ej skriva någon ordentlig recension pga 1. onödigt och 2. har tio andra böcker att recensera. Men vill ändå kommentera lite. Och lyfta fram citat och boken igen för glöm ej denna! Den är fantastisk och det är supersynd att den ej getts ut som pocket men än finns det hopp!

För det första är Jack en rätt rolig bok - det är nog det första en märker, för den är liksom rolig i vart annat stycke. Inte gapflabbs-rolig, men le och må bra-rolig. Jack som berättare är annars rätt sarkastisk och självgod, vilket nog inte alla orkar med, för det är liksom så precis hela tiden och ärligt blev jag lite trött på det den här gången - märkte det dock knappt första. Men det är hans språk och det är 100% vattentätt, tonen släpper ALDRIG. Sånt uppskattar en ju.

Jag är halvvägs genom kronikan när spårvagnen plötsligt tvärstannar i en kurva. Bromsarna kvider som om deras morsa sagt åt dem att tömma diskmaskinen just när de höll på att rasera skyskrapor i centrala Shanghai i Battlefield 4. Alla vet ju hur det känns.

OCH ytteeerst grabbig. Jag menar: mycket. Men det gillar jag faktiskt supermycket! Pga de böcker jag läser är sällan så, och det är så befriande mainstream allting på något vis. Samtidigt som det är stereotypt är det liksom 100% verklighetstroget.

Jack kommenterar också sig själv och sina vanor en del, vilket ju kan få en att undra över hur han ej insett hurdan han är framtill Freija? Samtidigt kanske det är just därför, för att han vet men förklarat med något annat och sedan godtagit det som sanningen.

Så säger jag ofta. Skämtade bara. Men det är inte meningen att någon ska vara säker på att det bara var ett slämt. Det är meningen att orden ska sticka i huden. Att den där yxan i väskan ska dra blickarna till sig så länge som möjligt.

Och sidospåret om att Jack bor ensam med sin morsa som blev singelmamma som 18-åring är en av de bästa grejerna med hela boken. Relationen mellan Jack och hans morsa och farsa skildras så så snyggt. Och den mellan Jack och Enar också, för den delen.

Med benen dinglande över klippkanten och huvan på tröjan uppdragen över huvudet sitter jag här och försöker förstå varför farsan ska ta hand om den där fem- eller sexåringen. Han har aldrig tagit hand om mig. Han har aldrig dragit handen genom mina lockar. Aldrig signalerat typ välkommen, kul att du är här. Det är morsan som har sagt ”Du är hela min värld” rakt ut i luften när jag har drämt igen ytterdörren efter mig med en smäll. Men till Enar ska farsan tydligen skaffa bilbarnstol och datorspel medan jag fan knappt ens har fått födelsedagspresenter varje år. När jag fyllde tolv fick jag en Kalle Anka och fyra gamla Illustrerad vetenskap som han hade tagit med sig från väntrummet hos tandläkaren.

Vill mest säga: den här boken är så väldigt läsvärd, mycket pga underhållningsvärdet men också pga alla viktiga grejer som tas upp - för det görs så bra! Och aldrig skolbokigt! Och en älskar alla karaktärer och det finns så många fina scener. Typ samtalet mellan Lucas och Jack eller det som följer mellan Jack och morsan efter eller Lovisas fest.

Så här avslutade jag min recension efter att ha läst förra året:

Ni har atagligen förstått det redan, men för att få det alldeles klart: jag älskar prick allt med den här boken. Jag tycker alla ska läsa den för det här är helt enkelt briljant. Ja, jag är kär i Jack. Ja, man blir överlycklig av att läsa den. Ja, jag tycker du ska sluta läsa den här recensionen och läsa Jack istället. Köp den, låna den, jag bryr mig inte. Men bara läs! Gör det nu. Du kommer definitivt inte ångra dig.

Och det håller ju än idag. DOCK skrattar jag detta stycke rakt i texten:

Mest av allt älskar jag det nog för att historien känns så nära mig, då jag känner igen mig i Freija något enormt. (Samtidigt tycker jag ju inte jag är på långa vägar lika cool som hon, så det är ju kanske mer att jag VILL vara som hon ... men alltså, hon är ju faktiskt sjutton. Så än har jag lite tid att bygga upp hennes självförtroende på. ;-D) 

 Hahaha you wish KAN Freija sluta vara så smart?!? Skämt åsido älskar henne. Och jag vet inte, är nog ändå rätt nöjd med den jag är för tillfället. Trots att jag kanske inte är en exakt kopia av Freija - men what's the fun in that, liksom. Sist och slutligen.

Och OBS! De tre första citerade texterna kommer alltså från Christina Lindströms Jack (B Wahlströms 2016) och ägs ej av mig.

Hugo & dinosaurierna

Dags för två kortare recensioner igen! Denna gång två böcker med rätt ung målgrupp men som ändå passade mig superbra - läs vidare för att förstå varför.

Handlar om Hugo som går på sexan och inte riktigt passa in någonstans. Han går med shorts mitt i vintern - som Tarzan, spelar hellre Minecraft än World of Warcraft och har Rea, Lilla Aktuellt och Miljöhjältarna som favoritprogram på tv. Han har ofta svårt att sittä stilla på timmarna och säger ofta saker andra helst låtit bli att höra. Helst stannar han inne på rasten och hjälper läraren vattna blommorna. Men så vill ingen bli elevrådsrepresant så Hugo erbjuder sig - och nu blir han plötsligt något värd för de andra, nu kan han göra skillnad - nu kan han kanske få lärarna att tillåta keps inomhus. Just det där med huvudbonader blir rätt viktigt för Hugo - för om han inte klarar det, då kanske allting går tillbaka till som det var igen. Då när han åt ensam och Klara knappt ägnade honom en blick.

Det gör så väldigt väldigt ont att läsa om Hugo - om hur han vägrar ändra på sig, hur han nästan tänjer på gränserna med flit bara för att det är sådan han är - han känner mycket och säger precis vad han känner. Han vill vara hjälpsam och snäll mot alla och bjuda dem på russin för då kanske, kanske han kan gå med dem till butiken någon gång. Jag älskar Hugo - älskar hans naivitet, hur kluven han känner sig, hur han ger efter för fel saker, hans humor, hans russin, hur han pratar med sin mormor ... han känns så väldigt väldigt äkta och jag köper honom rakt av. För det är ju verkligen så här det är - att en egentligen föredrar någonting men ger efter, låtsas ändra sig bara för att passa in, en lär sig passa in helt enkelt och då blir det kanske inte alltid helt rätt för barn i den åldern är inte alltid snälla.

Alla andra känns också så väldigt verkliga - Hampus, Edin och speciellt Alexander. De känns mitt i prick sin ålder och tonen boken har är också precis rätt. Jag tänker att den här boken är fantastisk, välbehövlig läsning för barn i samma ålder, men alltså inte bara för budskapet för det här är ändå en väldigt varm, glad, underhållande bok - inte bara mörk och realistisk. Christina Lindström levererar som vanligt. Hoppas det kommer mer om Hugo!

| Hugo och kepskampen | Chritina Lindström 2017 | B Wahlströms | 139 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Alla tiders dinosaurier är en faktabok om dinosaurier med stora bilder i färg och korta texter om de utvalda dinosaurierna till. Den är indelad efter tidsålder - Trias, Jura och Krita och börjar med en definition av vad en dinosaurie egentligen är, förklaring av släktträdet och några korta texter om andra sorters djur som levde ungefär samtidigt. Jag ÄLSKAR den här utformningen - den var helt perfekt för mig som läste boken för en skoluppgift. Jag älskar också tjockleken på boken - den är nämligen inte särskilt tjock och helt fantastisk för yngre dinosauriefantaster och wannabe-fantaster. Lite lite tunn ändå kan jag personligen tycka, som skulle vilja ha allas släktband uppritade och beskrivna i detalj - vill få en större helhet liksom. Texterna är intressanta och allting är grundligt förklarat - det är verkligen lätt att ta till sig informationen.

Jag älskade denna! Jag menar: bok som får en att vilja veta mer, diskutera det en läst och berätta för andra om det en läst = bra bok. Egerkrans har dinosaurierna på koll vilket märks då han jämför dem med varandra och förklarar varifrån de härstammar osv. Bilderna är grymma, som alltid, trots att det här är mycket mer modernt än jag är van vid.

Men - hade väldigt gärna sett att deras familjer/släkten/vad det nu är fanns med vid varje enskild dinosaurie + dessa begrepp hade kunnat benats ut. Och FLER dinos skulle heller inte ha skadat! Jag blev definitivt dino-fantast nu - pga HUR COOLT att dessa jättar gått på samma planet som jag, att det flugit varelser med vingspann på tio meter på denna himmel?!? SÅ COOLT. Det här vinner ju nästan seriöst alla fantasyvarelser. För det här är pår iktigt - och hörni, ibland verkar verkligheten faktiskt övervinna dikten.

| Alla tiders dinosaurier | Johan Egerkrans 2017 | B Wahlströms | 63 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jack

Det är kring två veckor sedan jag läste ut Christina Linströms Jack. Den har fått hyllande recensioner på löpande band och *trumvirvel* här kommer en till! Jag läste ut den på två dagar med bultande hjärta och efteråt var jag mest helt tom. Jag behöver ju mer! Jack hör nog faktiskt till en av mina starkaste läsupplevelser, någonsin. Jag får fortfarande en varm, bubblig känsla i kroppen av att tänka på den - jag är kär i Jack, helt enkelt. I dubbel bemärkelse.

"Det är klart jag vill ha henne. Det är klart jag skulle vilja föra hennes läppar mot mina. Men just det är inget nytt. Jag är liksom jävligt hetero. Det ska alla ha klart för sig. Jävligt hetero. Stoppa ner vilken tjej som helst i ett badkar med Jack och Jack will show her heaven. Men det här är annorlunda." s. 30 i e-boken

Jack är den typiska bad boyn som kan göra lite som han tyker men ändå komma undan med det mesta. Tjejerna älskar honom, killarna vill vara honom och lärarna har tröttnat på honom. I skolan är han kung, men hemma finns en mamma som byter kille lite hela tiden och ingen pappa. Pappan har han bara sporadisk kontakt med, som främst består av att pappan skryter om allt han gjorde bättre än Jack i sin ungdom.

Freja har stor näsa och rosa mössa, hon dricker inte alkohol utan föredrar att bli berusad av livet och utmanar döden lite nu och då för att känna att hon lever. Hon är en virvelvind som vägrar kuvas av samhället, älskar att vara glad och tar hand om sin storebror som har lite svårt med andra människor.

När spårvagnen där Jack sitter plötsligt tvärbromsar, Freja kliver upp från vägen och deras blickar möts, finns ingen väg tillbaka.

"Försiktigt för jag mina läppar mot hennes när jag någonstans bortanför munnarna och andetagen känner en liten elektrisk stöt i hjärtat. Det är som att tappa gaffeln i brödrosten, fast bättre. Det sprakar om oss. Om våra tungor och hudar och fingertoppar." s. 36 i e-boken

Jag vet inte från vilken ända jag ska börja med att berätta om hur bra jag tycker Jack är. För samtidigt som jag har en miljon tankar som vill komma fram så känns en allra viktigast: ALLA borde läsa den här boken. För det här är en bok som gör en lycklig, som har karaktärer för de flesta att känna igen sig i, som har ett snyggt språk och en underhållande, gripande och viktig story. Allt på samma gång.

Christina Linströms debut för ungdomar, Hälsningar från havets botten, tyckte jag riktigt mycket om då jag läste den förra sommaren. Men den här är ännu strået vassare, perfektion från början till slut och en bok man helt enkelt inte kan sluta läsa när man väl börjat. När man sedan är klar är den fastetsad i minnet som en sommarkväll man aldrig vill ska ta slut och som man, när den väl gör det, vill uppleva om igen helst prick genast NU.

Lindströms språk är träffande, fyllt av humor och värme. Det påminner väldigt mycket om språket i Hälsningar från havets botten men känns samtidigt så självklart Jacks. Jacks humor är underbar och jag skrattar till både en och två gånger, men samtidigt innehåller den här boken också svärta i form av mobbning och ostabila föräldrar. Den där blandningen av lyckopirr och svärta är det Lindström är allra bäst på, tycker jag. Hon får till en perfekt balans som är precis som livet själv, aldrig förutsägbar och både spännande och tråkig. (Men inte tråkig på ett dåligt sett!) Det känns trovärdigt - Lindströms skildring av ungdomarna känns trovärdig - och det är nog det som främst får mig att rysa av igenkänning och bli ett med karaktärernas känslor.

För känslorna är många. Jack och Frejas kärlekshistoria går snabbt, men så plötsligt får Freja veta vem Jack verkligen är, eller har varit, och då blir allting plötsligt mycket mer komplicerat. Det gör så ont att läsa om, om hur Jack inte vet vad han ska ta sig till, om hans förtvivlan och som läsaren blir man nästan lika förtvivlad över att det kanske inte kommer sluta så lyckligt heller.

Hela grejen med boken är ju egentligen Jacks utveckling från mobbare till någon med öppnade ögon, som förstår att hans tidigare tankesätt var fel men inte kan göra något ogjort. Det är ju något vi sett förr, men det blir aldrig klyschigt eller förutsägbart för det. Och trots att Jack ju, till en början, faktiskt inte är världens mest sympatiska person, så kan en inte låta bli att gilla honom. Jag skulle liksom inte ha något emot att vara Freja.

Lindström lyckas verkligen fånga hur ungdomar är idag. Hon fångar fördomarna, modet, gruppbildningarna, skämten och språkbruket. Känslorna tänker jag är de samma oberoende på vilket årtionde man är född i, men visst fångar hon dem med. Å, vad hon gör det! Det här är ju en kärleksroman, framförallt, även om den också handlar om Jacks väg till självinsikt.

Jag älskar att läsa om den kärlekskranke Jack och att för en gångs skull ens få läsa om en kär pojke utan att det ska vara något annat tema boken marknadsförs med. Jag älskar att läsa om hur han faller för en flicka som verkligen inte är hans typ, älskar att Freja är så udda och Jack så hopplöst mainstream. Jag älskar hur de blir kära, oavsett de vill det eller inte. Mest av allt älskar jag det nog för att historien känns så nära mig, då jag känner igen mig i Freija något enormt. (Samtidigt tycker jag ju inte jag är på långa vägar lika cool som hon, så det är ju kanske mer att jag VILL vara som hon ... men alltså, hon är ju faktiskt sjutton. Så än har jag lite tid att bygga upp hennes självförtroende på. ;-D)

Och Jack och Freja är inte ens de enda underbara karaktärerna i den här boken. För sedan finns ju Rolf, morsan, Abrahamsson och Ola också. Och farsan, såklart. Det är ju egentligen inte det att jag skulle ÄLSKA dem alla - det är att de alla känns så himla genomtänkta, komplexa och levande. Verkliga. Hela boken känns verklig, inget känns krystat och kanske är det det som är det allra, allra bästa med Jack. 

Ni har atagligen förstått det redan, men för att få det alldeles klart: jag älskar prick allt med den här boken. Jag tycker alla ska läsa den för det här är helt enkelt briljant. Ja, jag är kär i Jack. Ja, man blir överlycklig av att läsa den. Ja, jag tycker du ska sluta läsa den här recensionen och läsa Jack istället. Köp den, låna den, jag bryr mig inte. Men bara läs! Gör det nu. Du kommer definitivt inte ångra dig.

Foto: Therese Sandell

| Jack | Christina Lindström 2016 | B Wahlströms | 200 sidor (e-bok) | 13/15+ | tack så mycket för rec-exet, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Hälsningar från havets botten

Hälsningar från havets botten

Om känslan när jag läst ut Som eld mestadels kan beskrivas som fin, så är känslan efter att ha läst ut Hälsningar från havets botten rätt så annorlunda. Jag är överraskad men också hemskt glad! Titeln tycker jag känns rätt så mörk, men efter de här lässtunderna känner jag främst ... hopp. Glädje.

Jag läste även denna som e-bok, så jag tänkte bjuda på lite citat igen. Den här gången HAR jag faktiskt inte mycket att säga, så därför blir det mest citat. Hoppas de räcker för att få er att läsa den här boken, för det tycker jag faktiskt ni ska.

"När jag vaknar tjugo minuter senare av att mobiltelefonen ringer, badar rummet i ljus och den där respekten farmor pratar om ligger hopskrynklad bredvid jeansen på golvet."

Hälsningar från havets botten är något så sorgligt ovanligt som en renodlad tonårsförälskelse berättad ur en killes perspektiv.

Fille ska börja på musikgymnasium. På uppropet nämns hennes namn och Fille får en chock, kan det vara hon? Nu plötsligt, efter så många år? Han har ju inte tänkt aktivt på henne under alla dessa år, men när hon plötsligt är där är hon allt han kan tänka på. Som om det inte gått någon tid alls.

"Vi rinner och väller in i campingstugorna och paxar våningssängar, packar upp chipspåsar och gräver i väskorna efter badbrallor, munspel och kortlekar."

Ettorna ska campa för att lära känna varandra, spela musik vid lägerelden och sådant. Världens chans, tycker Fille. 

"Antingen menar hon att det är lugnt att jag hjälper henne eller så menar hon att hon klarar sig bra själv och att jag kan dra till varmare breddgrader där det finns bra grogrund för pepparodling. Jag väljer att tolka det som att hon verkligen, verkligen tigger om att jag ska gå bredvid henne och att hon är tacksam över min blyertspenna även om det är tydligt att hon inte vill snacka med mig eftersom hon har ansiktet vänt bort från mig medan vi går."

Men Hanna verkar inte så himla intresserad. Det är hon som har övertaget, han som trånar. De har båda det rätt så tufft hemma, hon lite värre. Hon är van vid att isolera sig, att klara sig själv, att inte låta någon komma för nära.

"Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra."

Och även om han märker att hon inte behandlar honom schysst, kan han inta låta bli att vilja vara med henne och bli lyrisk de få gånger hon inte struntar i honom.

"Det är en gammal stuga och hundratals människor måste ha legat i den här våningssängen före mig och tittat på britsen ovanför. En del av dem har ristat in namn, hjärtan, könsord och mejladresser i virket. Jag grips av en impuls att skriva Hanna , men inser att det är ocoolt och att jag måste skärpa till mig. Vara sval och cool och andas rätt och fan inte klottra hennes namn på britsen ovanför."

Språket är väldigt intressant, miljöerna beskrivs som levande varelser och jag vill kunna skriva och gestalta som Christina Lindström. Jag vill kunna blanda svärta och humor hejvilt och få läsarna att tro på det jag skriver. Hon lyckas så himla bra, för samtidigt som historiern inte saknar djup och vemod så tycker jag den är himla härlig.

"Jag ser hur Matilda och hon visar varandra något på en mobiltelefon och jag kan höra henne skratta lågt. Men hon tittar inte på mig mer den morgonen och vi är inte i samma grupp under förmiddagens aktiviteter. I bussen på vägen hem sätter hon sig långt från mig. Som om ingenting hänt. Det skaver i min hals och trycker i min bröstkorg."

Alltså! Sista meningen här ovanför - fattar ni att det känns precis som Fille och inte krystat alls! Och inte fånigt heller. Bara jättebra.

"”Jag gillar nya årstider. Mest av allt gillar jag faktiskt när det blir höst. När allt är levande och dött på samma gång. Man står på en tröskel mellan liv och död, och så måste man välja.”"

Hon låter karaktärerna vara PERSONER. Alltså, klart de är personer. Men de har sådana klara, färggranna, utspridda persnligheter som passar perfekt! De är varken tråkiga eller extraordinära, men de är VERKLIGA. Hanna kan slänga ur sig saker som citatet här ovan och farmorn kan slänga ur sig sarkastiska kommentarer helt plötsligt.

"”Vi har helt vansinnigt mycket att göra så vi hinner tyvärr inte komma ”, säger jag till farmor i telefonen. ”Jag kan inte ens räkna upp allt eftersom det skulle ta hela eftermiddagen att bara räkna upp det. Men någon annan dag kanske vi kommer.” ”Jag förstår”, säger farmor och ställer in glas i ett skåp. Jag hör hur det klirrar och hur skåpet glider igen. ”Vi kanske kan komma på söndag”, säger jag. ”Jag kan hjälpa till att laga mat.” ”Du är ju så bra på att värma mat i mikron”, säger farmor beskt. Jag sitter tyst någon sekund. ”Herregud farmor, man skulle nästan kunna tro att du var ironisk.” ”Du skulle ju kunna laga mjölk med cornflakes annars”, säger farmor som har kommit igång ordentligt nu tydligen. ”Mjölk med chokladpuffar är en underskattad söndagsmiddag. Det skulle jag kunna bjuda på. Du behöver inte tacka än.” ”Vi får väl se om ni över huvud taget kommer på söndag”, säger farmor och låter inte retsam längre."

Farmorn förresten. Och pappan för den delen. Och kanske mest mamman. De har precis så stor roll i 16-åriga Filles liv som de borde ha. De kanske inte finns där precis alltid, men de är viktiga. Det blir liksom en alldeles egen historia det här med relationen till farmorn och pappan, var mamman är, vems sida Fille ska vara på. Vem han ska tro på.

"”Och kolatårta till efterrätt.” ”Den är sjukt god. Jag har aldrig ätit något godare i hela mitt liv. Jag brukar säga till alla att du borde ha ett eget matlagningsprogram på teve.” Min röst låter desperat. Jag hör det själv. Det dåliga samvetet sipprar igenom mina ord, som svettlukt. Omöjligt att inte uppfatta. ”Då sparar jag lite till dig om du vill komma en annan dag i stället.” ”Tack.” ”Jag sparar lite till Martin också. Hälsa honom det.” ”Han hälsar grattis. Han säger det här i bakgrunden.” ”Hälsa och säg att han inte behöver säga grattis i bakgrunden. Han kanske överanstränger sig.” Oj. Jag hade glömt att farmor har gått och blivit sarkastisk. Det är lite kul."

Foto: Therese Sandell

Alltså, Christina Lindström aktar sig inte för mörkret, men det är långt ifrån för mörkt och jag känner mig mest glad och bekymmerlös när jag stänger boken. Himla trevligt sådant är ibland.

| Hälsningar från havets botten | Christina Lindström 2015 | B Wahlströms | 159 sidor (e-boken) | 13+ | Tack så mycket för e-boken, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Förretsen OBS texten som är både kursiverad och tjock är INTE skriven av mig, utan av Christina Lindström (copyright och sådant - men man får väll ändå ta citat så här va'?)