lördag 24 juli 2021

Recension: Call Down the Hawk - Maggie Stiefvater

Call Down the Hawk är den första delen i Maggie Stiefvaters nya trilogi The Dreamer Trilogy, en spinoff till den populära kvartetten The Raven Cycle, som också finns översatt till svenska (förutom bok fyra). En kvartett jag älskat, det var alltså väldigt välkommet att få återvända till Stiefvaters drömmare, leylinjer och, inte minst, relationer.

I Call Down the Hawk är The Raven Cycles Ronan huvudkaraktär - men det är inte bara hans perspektiv vi får följa, utan vi får även lära känna en grupp som kallar sig moderators och en helt annan drömmare, Hennessy, som inte kan sluta vakna upp med nya kopior av sig själv. The moderators försöker stoppa världens undergång, och är därför på jakt efter visionaries som kan se vad som kommer att hända. The moderators har i alla fall klart för sig att det är en drömmare som kommer vara orsaken för apokalypsen, och därför gör de sig av med varje drömmare de stöter på. Samtidigt trasslar sig Ronan och hans bröder Declan och Matthew in sig i en konstig härva av drömda tavlor, förfalskningar och viskningar om någon som kallar sig Bryde.

Världen av drömmare är en ... konstig en. Det är mycket här som inte är särskilt logiskt, eller ens greppbart, för att mycket helt enkelt förklaras med att det fungerar så i dreamspace och att drömmarnas värld inte följer vår världs regler. Det var konstigt i The Raven Cycle, men det blir ännu konstigare här - för här är faktiskt två drömmare våra huvudkaraktärer, och då fungerar helt enkelt inte världen riktigt som vi är vana vid. Samtidigt är det ett riktigt spindelnät av lösa trådar som Stiefvater introducerar i denna första bok - vem är Mór Ó Corra, kommer en drömmare faktiskt leda till världens undergång, varför svarar inte Parrish, kan Matthew komma över att han är ett drömföremål? Jag läste Call Down the Hawk under väldigt lång tid, med långa pauser emellan, och kan ärligt talat säga att jag nog knappast minns ens hälften av vad jag läst - så jag har antagligen redan tappat bort hälften av intrigerna -, men det gör mig inte så mycket. För det är liksom himla mysigt att hänga i den här världen, oavsett vad jag tror mig veta och inte, det är bara att flyta med och mycket går förbi och höjer bara känslan och ibland ryser jag till av hur snyggt Stiefvater lyckas beskriva något som egentligen inte går att beskriva, också för att det är det som är så härligt med fantasy - tänk om världen kunde vara en helt annan?

Stiefvaters språk är, som vanligt, utsökt. På samma sätt som hennes drömvärldar vänder och vrider sig gör hennes språk det också - Stiefvater håller sig kvar i känslor, beskriver skeenden på okonventionella sätt, ofta genom dess motsats, ofta på ett finurligt och jamen kul sätt. Hennes ord är som poesi och det är nog också mycket därför som det verkligen inte stör mig att jag inte riktigt har koll på allt, för det är bara trevligt att läsa. Det är också därför som jag låtit den här romanen ta den tid den tagit - lite med flit har jag nog dragit ut på det, för då fanns Stiefvater alltid där för mig när jag behövde omslutas av hennes ord en stund.

Att återse Ronan och Adam - och Declan och Matthew! - är också underbart. Ronan kom verkligen att bli en favorit under The Raven Cycle, med all sin komplexitet, allt sitt mörker, alla sina motstridiga känslor och sin brinnande kärlek för Adam och resten av The Raven Boys. Han har alltid varit, och fortsätter att vara, en av de intressantaste karaktärerna jag läst om. Hennessy och hennes kopia Jordan är också väldigt spännande att följa, jag ser verkligen fram emot att få fortsätta göra det! Lite hade jag kanske önskat att vi fått mer av just The Raven Boys - jag saknar ju dem! -, men kanske de får mer strålkastarljus på sig i kommande böcker. Relationerna - kanske särskilt dem bland männen - Adam-Ronan, Ronan-Matthew, Declan-Ronan etc, får också en hel del rum på sidorna, men jag hade kanske ärligt talat velat se ännu lite mer av brödernas kemi.

Jag gillade verkligen att återvända till Stiefvaters drömmare, men får nog vänta en stund förrän jag gör det igen, då den andra boken (som bär den otroligt fåniga titeln Mister Impossible) inte ännu kommit ut i en utgåva som matchar min. :-)

| Call Down the Hawk | Maggie Stiefvater 2019 | Scholastic | 469 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Av Maggie Stiefvater har jag tidigare recenserat:
Kretsen
Frost
Drömtjuvarna
Sovarna
The Raven King

lördag 17 april 2021

Filmtips: Palm Springs

Foto: Hulu
Jag älskar Andy Samberg. Så när jag såg att Palm Springs äntligen gick att hyra på Elisa var jag inte sen att se till att det blev veckans fredagsfilm.

Palm Springs är - okej, såhär: det är roligare att gå in i det utan att veta något annat än titeln, Andy Samberg och Cristin Milioti. Inte såld än? Nä, då kommer du högst antagligen inte gilla den här filmen.

Palm Springs är en klassisk romcom på en och en halv timme men med en lite övernaturlig tvist. (Ja, de vill få det att bli vetenskap, men - eh.) Här finns bröllop, existentiella samtal, klyschiga bröllopstal, och kanske allra viktigast: en jäkla kemi mellan Samberg och Milioti. Nej, det här är inte ett romantiskt drama i stil med The Notebook där kärleken är ALLT. Miliotis karaktär är alldeles för cynisk för det och Sambergs för fånig - men kärlekshistorien är inte heller det som är viktigt, utan det är allting Nyles (Samberg) och Sarah (Milioti) upplever tillsammans som gör detta till en sådan karamell! Alla karaktärer som lyckas bli hela personer på några få meningar, den konstiga gråttan, Roy, att allt Samberg säger blir kul - men också funderingarna kring vad det egentligen innebar att leva, vad som är viktigt i livet och om någonting alls egentligen har någon mening.

Ploten är väldigt enkel, men den görs så himla bra - med små medel har de lyckats få till en riktigt underhållande film som lämnar mig alldeles lycklig efteråt. Filmer likt denna kan fort bli väldigt tråkiga, men här är tempot högt och jargongen mellan Sarah och Nyles så trevlig att den inte hinner bli det. Se!

Trailern spoilar det mesta men just putting it here ifall någon gillar att kolla trailers innan! I don't haha.

måndag 5 april 2021

Serietips: Sex Education

Foto: Sam Taylor/Netflix

Hej det är jag jag har sluksett en serie.

Sex Education heter den och om man bortser från att de använder sig av billiga trick för att försäkra att huvudpersonerna verkligen ALDRIG har ett lugnt och bra liv så är det en underbar, beroendeframkallande serie.

Sex Education handlar om Otis, vars mamma är sex- och relationsterapeut och som av en slump hjälper Adam som inte kan komma. Skolans största jag-bryr-mig-inte-om-någonting Maeve Wiley har ont om pengar och är med när det händer, så när Otis råd faktiskt hjälper får hon en idé: de startar en sexklinik. Maeve sköter administrering och bokningar medan Otis bara gör sin grej, och delar med sig av kunskapen han samlat på sig under sina 16 år som son till en sexterapeut.

Sen är en liten twist att Otis är oskuld och råkar bli kär i Maeve, som börjar dejta guldpojken Jackson. Det är tonårsangst, relationsdrama, otroliga vyer, ett fantastiskt soundtrack och underbar styling. Jag tänker flera gånger på SKAM och om jag skulle säga en bok som påminde om Sex Education är den enda jag kommer på Saker ingen ser av Anna Ahlund. För även om Maeve och Otis får mest uppmärksamhet i början, finns här flera andra karaktärer som också får mycket skärmtid och nästlar sig in i tittarens hjärta. På många sätt känns Sex Education väldigt snäll - men också inte. Den är rekommenderad från 16 år och är ändå väldigt grafiskt - vilket sällan känns störande, utan mer faktiskt stöder seriens budskap: att det är okej att vara osäker kring sex, att alla gillar olika saker, men framförallt: att sexualitet och allt det för med sig är helt naturligt och jätteokej.

Sex Education känns väldigt relevant då det kommer till representation - de har hittills täckt bi-, a-, pan-, homo- och heterosexualitet. Absolut att vissa grenar fått mer tid i ljuset än andra, men ändå - flera av de större karaktärerna är inte heterosexuella. På vissa sätt är Sex Education rätt polerad - det är typisk high school-seriestyling och alla är SNYGGA - men också inte. Väldigt mycket mindre polerad än det mesta från staterna, vill jag ändå påstå - och det är någonting jag överlag märkt att jag faktiskt gillar med brittiska serier: saker får vara lite ruffiga, sex och nakenhet är inte så farligt, karaktärerna blir faktiskt fulla då de dricker alkohol. Med det sagt är det här en väldigt väldigt vacker serie - vyerna är helt fantastiska, alla bor i underbara hus, skolan är fantastisk - nej men det här är ögongodis om någonting.

Utöver det så är också karaktärerna underbara, kanske framförallt Eric och Adam, men också Otis och Maeve - som alla tillåts vara komplexa, bete sig fånigt och dumt. Det är också jättekul att (vissa av) föräldrarna får ta så mycket plats! Gillian Andersson (Jean), Asa Butterfield (Jean), Ncuti Gatwa (Eric), Connor Swindells (Adam) och Tanya Reynolds (Lily) är heeelt fantastiska i sina roller.

Åh, jag vill bara ha tredje säsongen precis exakt nu, det här är den sortens serie - det går inte att få nog. Jag har legat uppe till fyra på natten för att jag inte kunnat sluta titta, vilket för mig tillbaka till nätterna jag upptäckte SKAM. Serier, hörni! Vilken grej.

fredag 15 januari 2021

Musiken 2020

Hejhej jag ÄLSKAR Spotify wrapped. Som de allra flesta andra då, antar jag. Nej men 100% en av årets höjdpunkter?? Går och längtar i månader i förväg.

Så även om jag redan babblat om detta på min personliga instastory tänker jag nu också ägna ett helt inlägg åt året musik - för att det är kul, för att det var så länge sedan jag skrev om vad jag lyssnar på och varför och för att kunna se tillbaka och faktiskt ha en överblick av vad jag lyssnade på 2020!

First things first, såhär ser statistiken ut:
Jag trodde verkligen inta Hov1 skulle sitta på tronen ytterligare ett år (nej men måste vara ... fjärde året nu?), men tydligen gör de det. Klamrar sig fast. Jag lyssnar inte megamycket på musik, blir nog mer serier och ... annat, bara. Liv? Heh. Men en del! Och i år har jag då tydligen lyssnat mest på Hov1, Victor Leksell (som jag verkligen trodde skulle vara etta - jag menar, ni ser ju topplåtarna), Taylor Swift, Klara & Jag och Nadja Evelina - väldigt svenskt, vilket jag absolut var beredd på. Att Taylor Swift finns där hade jag kanske inte direkt förutspått, dock? Favoritartisterna beror antagligen rätt långt också på hur många olika låtar av x artist man lyssnat på, och då har ju Hov1 en klar advantage - Victor Leksell har inte släppt särskilt mycket, inte Alex Järvi, vars låtar jag typ lyssnat sönder i år (ja, han hade absolut platsat på prisplats han med).

Många av topplåtarna på min topp 100-lista finns främst där för att jag recenserat ett album och därmed lyssnat om och om igen - Sarah Klang, Taylor Swift, hela Hov1s mixtape Montague. Vilket ju är lite tråkigt, jag menar - det betyder ju inte att det är favoritlåtar, direkt. Men det är ju som det är!

One Day är min jag-vet-inte-vad-jag-ska-lyssna-på-men-jag-vill-lyssna-på-någoting-låt. Blir så lugn av den, bara helt uppfylld av hur SJUKT bra den är??? Verkligen det snyggaste som skrivits. Typ. Ändå svårt att hävda att det verkligen skulle vara Världens Bästa Låt - men ja ni fattar.

Att Victor har x antal låtar på topplistan är ingen direkt överraskning. :-)))) Mvh lyssnade om och om och om igen när det kom. Calpe kom nog mest med för att den var det första nya av Klara & Jag på ett tag och en del av den är såå bra. Men nu har jag nog spelat sönder den, tyvärr.

Har lyssnat på väldigt mycket ... kärlekskrank musik? Ungdomsmusik? Nej men såhär: One Direction och typ Backstreet boys har verkligen varit MY JAM i perioder. Har helt enkelt inte orkar lyssna på något mer ... nej men, med mer, substans, typ? rätt ofta, så då har de alltid funnits där och jag har kunnat sjunga med och falla ner i kärleksproblemen. Samma sak med Victor och Alex, också, ändå. För såhär: jag vill hävda att min absoluta favoritartist är Bleachers, men ja, okej, han har inte släppt något på en miljon år (förutom nu äntligen!!!) så ... ja, you guessed it, jag har lite sönderspelat den repertoar han faktiskt har. Men i november kom Chinatown och är VÄRLDENS BÄSTA LÅT! (Som sagt: typ.) Hade året varit längre hade den absolut antagligen kunnat tävla i nivå med One day.

Sam Smith släppte också album på årets senare halva, lyssnade ändå väldigt mycket på det så är lite konfunderad över att endast en låt trängde sig in på topp 100?? Men tja. Då är det väl så då. Älskar speciellt: Kids again och Young - men mer om det kan ni läsa i min recension. :')))

På slutet av året upptäckte jag också Maustetytöt som trevligt nog släppte nytt album - Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin har en otroligt deprimerande titel men en såå trevlig melodi. Resten av albumet är också bra, men den har verkligen fastnat hos mig. Likväl Viidestoista päivä från deras debutalbum!

Andra trevliga bekantskaper så här på årets senare halva: Girls med Sarah Klang och Glad för din skull med Norlie & KKV (älskarrr).

Hmm, så, typ? Perfect på sjundeplats och Riccione på sjätte. Har som vanligt fastnat på någon låt och loopat skiten ur den. Har nog lyssnat mer på hela album än tidigare! Kul ju.

Vad lyssnade du på?

lördag 9 januari 2021

Böckerna 2020

 Jag läste 29 böcker 2020. Det är sex stycken färre än året före det, men det känns ändå helt okej. Jag hade 52 böcker - en i veckan - som mål, men det var ju inte ens nära. Men tja - har haft mycket annat för mig, helt enkelt! Anordnat fest och gått på fest (då det varit möjligt eh), utan att för den delen glömma diverse distansprogram osv. Sett på serier, lagat mat, ritat, hängt med folk. Sen är det ju faktiskt så att min lästakt väldigt långt, naturligtvis, beror på boken jag läser - är den jättebra läser jag den på två dagar, funkar vi inte ihop kan det ta månader.

Men aja - det om det! Nu dyker vi in i årets statistik!!

Det roligaste Goodreads Year in books gav mig är att årets böcker i medeltal fått 3,3 stjärnor av mig och varit kring 250 sidor långa. Inte ett särskilt högt medeltal, känner jag - det känns rent krasst inte heller som om jag läst särskilt mycket megabra, så det är inte vidare överraskande.

Och det är faktiskt bara en enda bok som inte var en omläsning som fick fem stjärnor!??? SJUKT. Har läst om fyra böcker (Det handlar om dig, Jellicoe Road, Harry Potter & the Prisoner of Azkaban och Vi är inte sådana som i slutet får varandra) som alla är favoritböcker, och av dem var faktiskt Vi är inte sådana som i slutet får varandra nog årets största läsupplevelse. Jellicoe Road fortsätter naturligtvis vara min bästa bok någonsin, men den börjar jag kunna lite nu. Vi är inte sådana var en sån CHOCK nu helt enkelt, hade helt glömt hur bra den är.

Men förutom ovannämnda fick alltså Jaga vatten fem stjärnor! Jag gillade den veeeerkligen. LÄS!

Den trolovade var hands down årets sämsta bok. Antagligen det sämsta jag läst någonsin???

Normala människor var faktiskt alldeles underbar och välskriven och jamen KÄNDES, En dag (recension to come) likaså - det är ju väldigt långt samma plot där, gillar veeerkligen den ploten. Den långsamma kärleken som växer ur en vänskap. Aj mitt hjärta. Nationen var också en otroligt positiv överraskning - så rolig, så on point, så bra! Nattsagor för sömnlösa var faktiskt också en väldigt positiv överraskning för den passade mig EXAKT då jag läste den! Så välskriven och med ett fantastiskt driv. Varför är den inte mer omtalad? Anna Ahlund levererade som vanligt med Ganska nära sanningen som nog är årets varmaste läsupplevelse.

Silver och Dagarna, dagarna, dagarna känns det som om alla älskar - förutom jag.

Så har jag lyssnat på/läst de fyra första Gossip Girl-böckerna! Sen tröttnade jag, för hörni: jag gillar verkligen seriens Chuck tusen gånger bättre. Han är en douche, ja, men han är åtminstone en sexig douche och KEMIN mellan honom och Blair??? SÅ tråkiga relationer i böckerna, usch.

Tripprapporter (recension antagligen to come) förstod jag mig inte på, riktigt. Men Schunnessons språk är snyggt ibland, det ska hon ha. Roxy minns jag knappt, den var väldigt ... intetsägande? Hände inte så mycket.

Har läst de två första böckerna i Cassandra Clares The Infernal Devices-trilogi! Gillar den men det är liksom inte FANTASTISK och ingenting jag inte sett förut. Jag är team Will ifall någon undrar. :-))) är halvvägs igenom trean och har tyvärr spoilat mig själv därav har jag inte ett enormt drag att avsluta, men det är mysig läsning. Trollkarlar och vampyrer och skuggjägare är verkligen ibland det enda som kan trösta en.

Annars har det varit ett väldigt fantasyfattigt år - förutom HP och TID är A Court of Mist and Fury den enda fantasyn jag läst. Den var också mysig! Och med ett väldigt driv. Och med en sexig male protagonist hejhej. Är halvvägs i Call down the hawk men ja, bara halvvägs.

Förutom dessa har jag också läst:

Om det regnar i Ahvaz av Nioosha Shams

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Första gången - novellantologi

Tecknar snö av Lina Bonde

Trollvinter av Tove Jansson

Pumpkinheads av Rainbow Rowell & Faith Erin Hicks

Du är aldrig ensam av Sarah Dessen

(någon sorts kommentar för dem som saknar länk - åtminstone ett betyg - hittas på min Goodreads!)

Lite rolig statistik: en enda bok är skriven av en man???? Ojdå. Några av novellerna i Första gången är ju också det, men annars läser jag tydligen väldigt långt bara kvinnor :-)))) Fem engelska böcker och resten svenska!

Överlag ett rätt lugnt läsår. Har läst det jag känt för och nog sökt trygghet i läsningen - därav fyra omläsningar. Tråkigt att inte fler var megabra, kanske borde skärpa mig och börja läsa mer fantasy helt enkelt? Vet att jag ofta blir tagen med storm då jag läser det, nämligen. Återkommer med tankar kring årets läsning!

Vad var det bästa du läste i år?

onsdag 16 december 2020

Recension: Jaga vatten - Ellen Strömberg

Jag har läst Ellen Strömbergs debut från 2018, Jaga vatten. Om Rakel och Hanna och pappan och mamman och pojkvännen och alla Hannas ex. Allra mest om en skavig kompisrelation.

Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.

Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.

Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.


Jaga vatten
känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.

| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |

onsdag 9 december 2020

Recension: Den trolovade - Kiera Cass

Men gud en BOKrecension alldeles plötsligt? Jomen faktiskt jag har läst något!! Och boken är till och med rätt ny!

Men, spoiler: superdålig. Läs inte Den trolovade av Kiera Cass för den är ärligt talat rätt ... kass.

Den trolovade handlar alltså om Hollis som plötsligt är den unge kungens favorit och blir uppassad från höger och vänster - vilket ju är frid och fröjd, alla unga hovdamers DRÖM osv. Tills Silas (en mystisk främling™) kommer till hovet och har isigt blå ögon att drunkna i, och får Hollis att ifrågasätta om det liv hon drömt om faktiskt är ett liv hon vill leva.

Jag var faktiskt väldigt taggat på Den trolovade - jag menar se på omslaget! Och handlingen? So far so good liksom - kärlekstrianglar kan vara rätt smaskiga och jag älskar att läsa om kungligheter och slott och intriger etc etc. Om det görs bra. Det görs det nämligen verkligen inte här - Cass har ALLA ingredienser för att kunna skapa en, om inte fantastisk, så ändå rätt trevlig historia. Det borde liksom inte gå att f*cka up. Men det gör hon, allt blir ett enda ... ingenting, på något konstigt himla vis? Och plötsligt är det här den tråkigaste sämst skrivna skitboken jag läst.

Ja, jag kanske låter väldigt hård nu, men ärligt talat: hur är den här boken publicerad överhuvudtaget? Jag förstår det verkligen inte någonstans, för här finns inte ett UNS bra:het. Karaktärerna har INGA personlighetsdrag, förutom att Hollis är en bortskämd skitunge och "vänskapen" mellan henne och Delia Grace är väldigt mystisk. Allt bara ... händer - hon går hit och de kommer här och så är det bal och nu väljer vi lite smycken och oj plötsligt är alla döda - det finns inga käppar i hjulen någonstans, ingenting byggs upp, det finns ingen intrig att bli intresserad av - inget problem helt enkelt. Förutom den sjuka twisten som Cass nog bara slängt in på slutet för att NÅGOT ska hända, men jag förstår verkligen inte varför det hände? Jag bryr mig heller inte alls om nämnda händelse. Inte alls. Vilket är så konstigt? Och verkligen säger någonting om hur dåligt skriven den här boken är, för jag bryr mig faktiskt inte alls om karaktärerna.

Världen försöker vara spännande och annorlunda men det är den inte, den är bara platt. Storyn är platt och språket är krystat och allt är bara ... fel. Den trolovade känns helt enkelt väldigt mycket som en barnbok? Men där barnböcker har charm och faktiskt lyckas säga någonting på få sidor är den här storyn bara tunn och blir aldrig någonting mer än ett skal. Nej hörni, läs något annat. (Förutom om ni vill ha en lektion i hur man INTE ska skriva en bok, då.)

| Den trolovade orig. The Bethroted | Kiera Cass 2020 övers. Carina Jansson | Modernista | 250 sidor | 11+ | läs-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Andra böcker jag läst av Kiera Cass:
Ceremonin (som var långt mycket bättre)