Om böcker och ålder

Idag fyller jag nitton år. Och vad är väl mer passande än att skriva lite om böcker och ålder då? Det här har nämligen länge varit ett kärt ämne för mig - att böcker saknar åldersgränser, hur liten eller ung man än är kan man njuta av en bra bok. Eller tja, minimiålder kanske det ändå typ finns för det mesta ...

Jag läste böcker som klassas som 15+ när jag var elva. Jag ÄLSKADE dem och hade nog inte varit den bokälskare jag är idag om det inte var för de böckerna. Det är ju så himla, himla kul att läsa om nya, spännande saker längre fram i livet! Och nya, spännande saker som jag aldrig kommer möta på jorden för de finns bara i våra huvuden.

Människan har ju någon form av sjukligt behov att kategorisera världen. Allting ska ha sin egen etikett. Lika så med böcker - eller ja, böcker för under vuxna-åringar. Efter det saknar böckerna ålderskategori. Det är ju ändå logiskt i och med att det finns som mest skillnad mellan olika åldrar just då man är under 20-ish, och det finns ju inget problem i att böcker har en ungefärlig målgrupp.

Men det är just det - målgruppen är ungefärlig. As in: inte en allmän lag. Att en bok går under 9-12 hindrar liksom verkligen inte mig från att läsa och älska den. Nu var det i och för sig inte just precis den här aspekten jag skulle snöa in mig på, även om jag också finner den jätteintressant. Jag menar, det är så himla individuellt vilka böcker en gillar! Och böcker som är på rätt nivå språkmässigt kan vara på helt fel nivå innehållsmässigt - för okej, det är kanske inte sådär jättekul att försöka relatera till en 30-årig trebarnsmammas vardag som tolvåring.

Okej, kort om den här grejen ännu: jag tänker bara att kategorisering som "9-12" ger en så HIMLA snäv bild av vem som kan läsa boken. För både en 7-åring och en 16-åring kan helt säkert gilla vissa böcker lika mycket trots åldersskillnaden. Jag slukade t.ex. Semlan och Gordon som 12-13-åring och PAX som 15-plussare. Båda de klassas som 9-12. Och Harry Potter då? Också mellanåldern, men alltså de sista böckerna är precis lika mörka som vilken 15+-bok som helst. Men det här stoppar ju inte 12-åringar från att älska dem.

OCH: VUXNA KAN LÄSA BÖCKER FÖR UNGDOMAR OCKSÅ!!!

Okej ni som läser den här bloggen vet ju antagligen redan allt det här. Men just det också! Trots att ett barn är skitbra på att läsa behöver det inte nödvändigtvis betyda att en 9-åring ska börja läsa 15+. För läsning behöver inte alltid vara utmanande och språkligt utvecklande etc., det kan helt enkelt bara vara njutningsfullt. Hen hinner läsa Ondskan och vilka andra urgamla klassiker lärare nu alltid prackar på elever senare. Sen är det ju inte farligt för en 11-åring att läsa om folk som dricker och har sex osv., så länge hen fattar vad som händer. Om du är en vuxen i ett läsande barns omgivning, se till att det finns en öppen konversation och aldrig något tvång i läsandet - varken vad gäller vad barnet borde läsa eller inte borde.

Grejen jag egentligen skulle skriva om, från allra första början, var: ålder har ju faktiskt skillnad, också. Jag läste nämligen om Flora Wiströms Stanna för någon vecka sedan och FY F*N vad mycket bättre jag tyckte om den nu. Trots att det är en rätt typiskt 15+-bok utan större konstigheter fattade jag den liksom inte när jag läste den för första gången som 16-åring. Hajade helt enkelt inte grejen, förstod inte livet Ester och hennes gäng lever, valen Ester gör, hennes och Elis relation, jamen det mesta. Och nu gör jag det plötsligt. För det här livet är liksom precis runt hörnet för min del, nästa höst bor jag kanske i en egen lägenhet, studerar, har inga pengar men går ut och klubbar för det. Och det är liksom en tid jag längtar efter och ser framemot, därmed kändes den här berättelsen om 20-nånting-åringarna så himla mycket relevantare för mig när jag läste den nu, som nästan 19-åring.

Felet då jag läste Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson kanske var lite lika - jag kan inte relatera till karaktärerna!! Eller typ någonting alls överhuvudtaget. Kanske jag kan det om något år, kanske inte. Det har inte så stor skillnad, men alltså just det här är ju anledningen till att vi ser på böcker så HIMLA subjektivt hur objektiva vi än vill låtsas vara: vi har totalt olika referensramar.

För det viktigaste för mig då jag läser är ändå sist och slutligen att kunna relatera, på någon nivå. Antingen så att jag känner igen mig i precis vad de gör, eller bara någon karaktär, i tankarna de har, önskningarna. Eller så läser jag en fantasybok och jag vill ju verkligen uppleva äventyr (och magi ...) i mitt liv, så klart jag älskar fantasy och övernaturligheter. Simpelt lagt handlar det ju bara om ens intressen, är man noll procent intresserad av varken karaktärer eller ämne är det ju kört. Speciellt om en inte bryr sig om språk/språket är tråkigt.

Jag slår nog in en massa öppna dörrar med det här inlägget men vad då, okej att det kan te sig självklart men samtidigt: nej? För jag har ju typ inte insett det här förut. Jag har bara inte fattat varför jag inte gillar böcker som andra älskar. Om jag börjar analysera mina bästa böcker någonsin är det ju egentligen självklart att det är såhär (och OKEJ det ÄR ju självklart att man gillar det man är intresserad av/känner till JAJA), det finns ju mönster liksom. Jag har ALLTID älskat böcker jag känner igen mig i därför är Moni Nilssons ungdomsböcker perfektion enligt mig.

Det är liksom saker som det här jag tänker på, för sällan är ju böcker helt igenom dåliga. De har ju gillats av någon på förlaget liksom! Och ofta fattar jag liksom varför man kan gilla boken, men den _doesn't do it for me_ och då kan jag aldrig sätta fingret på vad problemet är. Nu kan jag! Kanske.

Alltså: läs av hjärtans lust! Men också: vissa böcker passar ju helt enkelt bäst vid en viss tidpunkt i livet. Stanna var tydligen perfekt att läsa strax innan högskolelivet, så det kan jag rekommendera! :-)

Och nu får ni ju som vanligt SUPERGÄRNA kommentera vad ni tycker och tänker osv! Är ju mycket tråkigt att föra en diskussion alldeles ensam även om jag tydligen kan göra det x antal rader.

Tre böcker jag läst - om _svåra_ böcker

Jag tror superofta att jag ska älska just precis den här typen av böcker - men så gör jag det aldrig. Vilken typ då? Jo, alltså, grejen är ju att jag inte ens kan förklara riktigt. Men precis sådana som Rosenregimen av Elin Bengtsson, Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson och Antiloper av Ester Roxberg. Böcker om tjejer i den där vilsna åldern mellan ung och vuxen, när man tror att man är odödlig och därför gör en massa dumt i sin desperata önskan att hitta sig själv. Så kanske man påbörjar ett destruktivt förhållande, också. Eller det verkar de åtminstone göra rätt ofta i böckerna jag läser. Allt som blir kvar av Sandra Beijer kan nog också passa in i den här kategorin.

Jag vill kalla de där böckerna svåra böcker, men det är ju bara så jag tar dem. För jag fattar dem inte --> svåra böcker. Eller okej, jag tänker också så om dem för att de nog marknadsförs lite så. Man är liksom cool och _kultiverad_ och påläst om en älskar sådana böcker. Lite sådan status har de fått, känner jag. Och nu menar jag faktiskt inte det som något dåligt, jag är ju bara bitter för att jag hopplöst gärna också vill vara en sådan person som känner att jag äntligen blir förstådd av någon då jag läser dessa böcker. Men det händer inte. Jag är mest förvirrad och tycker mest huvudkaraktärerna är jobbiga för trots att de kanske är realistiska i sin dumhet känns de inte sällan platta. Och klart jag blir irriterad på deras naivitet, ändå.

En till grej som är karakteristik för dessa böcker: språket. Det är alltid lysande och nästan poetiskt. Och kanske är det det? Kanske skapar det en så stor distans mellan mig och boken? Samtidigt är det just precis - eller nästan - som de jag vill skriva, någon gång. Okej njae jag vill nog skriva mer som Lisa Bjärbo eller Moni Nilsson eller kanske en blandning på dem och någon sånhär _svår_ författare?

Grejen med de här böckerna är också att historien verkar sakna en tydlig handling. Visst händer det grejer, men det mest bara ... är. Och för dem som faktiskt har levt ett liknande liv på högskoleinternat eller i universitetslägenhet eller på gatorna i Danmark kanske sådana böcker som skildrar den vardagen är fantastiska. Men jag har inte det. Och jag kan inte låta bli att tycka att en fantastisk författare ska få mig att känna mig som om den värld hen skriver om utan tvekan också kan vara min värld. Men jag känner aldrig det med dessa böcker. Jag fattar inte vad grejen är då jaget i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant leker med koncepten verklighet och fiktion tillsammans med världens konstigaste pojke (för ja, trots att han beksrivs som en ung man är han en pojke i mina ögon). Okej att det är en intressant tanke och så - men jag blir bara förvirrad! Kanske är jag för logiskt lagd för att den här typens böcker ska funka för mig, helt enkelt. För att de inte berättas riktigt linjärt verkar också vara en gemensam nämnare.

Det var det om det, min utläggning kanske blev precis lika förvirrande som jag ofta finner den här typen av böcker men jag ville ändå skriva av mig lite. För jag är så frustrerad pga detta och känner mig typ ... ja men, dum? För att jag inte fattar grejen. Är jag inte tillräckligt djup, helt enkelt?

Okej en grej till! Tanken med böckerna är ofta bra - jag menar pitcharna till Allt som blir kvar (huvudpersonen blir dumpad och det är som om jorden går under), Rosenregimen (hp blir kär för förta gången påriktigt men kan inte hantera det och har svårt att inte falla in i andras ögon och känner sig kvävd i förhållandemallen osv), Antiloper (Astrid och Ellen är bästisar trots att de är totalt olika men Astrid, som oftast är en sol, har ett mörker i sig och lämnar plötsligt Ellen) och Addjstdvs (högskolemiljö, hp passar ej in och men med Honom känns världen mindre grå trots att han faktiskt inte är bra för henne) är alla bra. Det låter bra på pappret och språket är snyggt så vad är problemet? Jag tror det handlar om att det ofta blir för tunt, ändå. För mig åtminstone. För lite sidohandling, liksom. För få karaktärsdrag och för krystad dialog.

Men nu över till lite mer specifika tankar om de tre böckerna ifråga, hipphej ni är säkert ytterst taggade på det efter att jag först sågat hela genren de tillhör! *tycker faktiskt ni kan läsa omdömena med jag menar jag gillade ändå två av böckerna* Eller sågat och sågat. Vridit och vänt på, skulle jag kanske vilja säga. Det är ju bara jag som inte förstår varför jag inte gillar dem, liksom. Men hallå skriv dina tankar om (kring?) ämnet i en kommentar vetja! *Hoppas hoppas att jag inte är ensam* *alt. prove me wrong*

När Antiloper gavs ut - eller nja, måste ha varit något år efter, kring 2012 kanske? - läste jag så många översvållande recensioner på den att jag blev 100% säker på att det skulle bli min bästa bok någonsin. Så köpte jag den när pocketugåvan kom ut, men sen har den fått stå i min hylla, tills i år. Och alltså jag har läst den här historien så många gånger förut, känns det som. I så mycket bättre utförande också, eller det tycker jag åtminstone jag verkar ju egentligen vara rätt ensam med min åsikt men Jag går dit du går t.ex., någon? Eller Jag lever, tror jag? Böcker som handlar om en bästis som dör och den andra bästisen, som blir kvar och måste lära sig leva igen. Antiloper gjorde liksom inget för mig. Kanske är jag bara en känslokall sten i år i min bokläsning för alltså det är inte många böcker jag älskat men - ändå. Kanske hade jag bara helt fel förväntningar.

Om att planera sin läsning

Det här med att planera sin läsning? Jag är för j*vla trött på det. Nu i maj har jag två böcker jag är tvungen att hinna med (bloggstafett (okej, jag bestämde ju detta själv men ja ...) och skolan), i april var hela fyra av sex titlar böcker jag var *tvungen* att läsa av olika anledningar. Det var en liten paus i mars, men i februari hade jag Jane Eyre som måste bli utläst. Alla dessa böker är ju titlar jag vill läsa och själv valt, men det blir ju ändå inte samma spontanitet i läsningen och jag kan inte välja en bok i en plötslig ingivelse.

Mina månadsrapporter är rätt så förutsägbara och så är även min läsning. Jag känner mig begränsad och det känns liksom lite tråkigt att börja på en ny bok, då jag redan vet vilken det blir. Jag vet att det för många är väldigt viktigt att veta vad hen ska läsa näst, men för mig är det mycket intressantare att kunna välja vad jag känner för just då.

Kanske är det därför jag i ren revolt lyssnar på den evighetslånga Kampen om järntronen av George R R Martin. Det är inte ett rec-ex, inte ens ett bibliotekslån eller en bok jag själv äger. Jag lyssnar på den från Nextory och jag älskar det. Det finns ingen press att recensera eller lyssna slut den, jag bara lyssnar. För jag vill inte att läsningen ska vara stressfylld, vilket tyvärr lite varit resultatet nu när jag främst läst böcker jag planerat att jag ska läsa.

I april läste jag Jack av Christina Lindström bara för att jag kände för det. Den var ett riktigt nytt rec-ex och jag har många som egentligen borde gå före. Men jag ville ju läsa den. Så jag gjorde det och älskade.

Det är nog det som lite fattas när jag läser böcker jag planerat i förväg - det blir ett tvång att läsa och då blir det inte lustfyllt. Då gillar jag dem kanske inte heller så mycket som jag skulle kunna, då sinnestämningen enligt mig definitivt inverkar på hur man upplever en bok. Samma historia kan kännas helt olika, beroende på när i livet man läser den.

Men efter maj är det sommarlov - ingen bok som ska läsas i skolan, ingen bloggstafett och all tid i världen. Jag ska bara läsa det jag vill. Det känns som det är alldeles för länge sedan.

Vad tycker ni om att planera det ni läser?

Om feminismen i Maresi

Bildkälla

Jag började skriva en recension på Maresi av Maria Turtschaninoff och det blev mest en diskussion med mig själv om hur och om och varför den är feministisk. Om jag tycker den är feministisk och förstår poängen, om huruvida den sticker ut eller egentligen är som en massa andra fantasy-böcker. Det blev så långt och handlade egentligen inte ens om vad jag tyckte om själva boken, utan mer om vad feminism är enligt mig. Så nu får det bli ett eget inlägg. Själva recensionen dyker säkert upp om någon dag eller så!

För det första: jag är himla ny i det här med feminism. Jag vet ju vad det, basically, innebär. Men jag ser det inte direkt om jag inte söker efter det, jag är inte särskilt påläst och det präglar inte min vardag särskilt mycket. Därför blev jag lite förvirrad när det visade sig att Maresi blivit hyllad för sin feminism som så tydligt genomsyrar berättelsen. Jaha?

OBS alltså att jag supergärna blir rättad, för jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag pratar om och det här är liksom mest funderingar. Men jag VILL ju lära mig och förstå, så skulle bli väldigt glad om någon ville kommentera något vettigt och _upplysa_ mig:

Men alltså, den är ju feministisk. Den handlar om ett kloster på en ö där män är förbjudna - men alltså samtidigt funderar jag över hur pass feministiskt det faktiskt är - jag menar, det är ju inte som att män int kan vara underkuvade? Utsatta pga t ex sin sexualitet, sina känslor eller sin hudfärg. Det är väll inte särskilt feministiskt alls att påstå att männen skulle förstöra ön om de satte sin fot på den? Feminism handlar ju inte om att kvinnorna ska vara över männen, utan att alla ska ha rätt till att att vara/göra precis hur/vad de vill. I och för sig så säger de "Männen är inte våra fiender" (s. 75). Kanske det egentligen är helt okej med en ö bara för kvinnor, varför skulle det egentligen vara fel? Det är väll mest det här med att jag inte tycker det är särskilt revolutionerande som gör att jag inte fattar hur den är SÅ HIMLA feministisk.

Men det ÄR ju uppfriskande. Det är ju oftast rövargäng bestående av män, eller slott med män som kungar och soldater som fantasy handlar om. Förutom typ drottningen eller någon prinsessa eller hora. För en gångs skull är kvinnorna huvudpersoner utan att vara där för männens skull. Männen är bara bifigurer, ett hot, en klump, inte personer utan rakt igenom onda. Så då är den väll uppenbart feministisk?

Guden består av tre och alla är de delar av kvinnan - döden, livet och födseln. Ön heter Menos och det är taget från ordet menstruation, läste jag i en recension. Men det JAG främst tycker är feministiskt är hur systrarna tillåts vara så olika, mångfacetterade och liksom ha alla karaktärsdrag man kan ha. Joem är stolt och bitter, Jai tyst, åtminstone till en börja, Maresi kunskapsjuk, snäll och vill gör allting så bra hon kan. Mor är genomgod, Syster O sträng men vänlig osv osv. Jag HATAR om en karaktär är typiskt _stark_ eller _svag_ eller _horig_ eller något annat stereotypiskt. Låt henne vara allihop på en och samma gång! För det är ju så påriktigt, ändå.

Och trots att Maresi kanske inte gillar Joem så mycket, eller syster Ers, så står de ändå tillsammans. Sammanhållningen bland alla dessa kvinnor och flickor är otroligt stark - hade det kunnat vara så om män varit med i bilden? Jag vill ju tro det, att alla människor kan leva tillsammans. Men om männen kommer in i bilden kommer liksom sex genast in i bilden och det verkar som om sex alltid skapar problem. Nog för att sex också kan finnas med i bilden trots att det bara är kvinnor, men jag tänker att de fortfarande är mer lika då och att det därför inte skapar problem på samma sätt. Men det blir så himla motstridigt, för jag har liksom en tanke om att män och kvinnor egentligen inte är på något visst sätt utan att det bara är patriarkatet som skapar alla stereotyper och felaktiga fördomar.

Jag VET faktiskt inte riktigt vad det är jag vill säga med det här inlägget, eller vad jag ens talar om. Men jag tycker det här är sjukt intressant! Och jag vill supergärna lära mig mer och diskutera det etc och Maresi kändes som ett bra underlag till det.

Det är ju inte som att man inte kan ändra åsikt ibland

P g a ingen tid till att blogga om vettiga saker kommer här ett litet funderingsinlägg, för såhär tyckte jag tydligen när jag läste Divergent, för ~2.5 år sedan:

"Okej, jag har ingen aning om vad jag hade tänkt skriva nu. För jag har ingen aning om vad jag tyckte om den här boken. Eller, jag tyckte väldigt mycket om den, men jag vet inte, kanske jag bara är trött på dystopier eller nåt?? För den gick liksom inte ända fram. Och jag vet egentligen inte varför. För den har ju liksom typ allt; bra språk, bra karaktärer, kärlek, familjeproblem, dystopi och så vidare men det känns liksom bara suck. Eller nåt. 

Four gillar jag, och Tris också. Och deras relation. Jag gillar världen de lever i, eller nja, gillar och gillar... Men alltså, den är sjukt spännande, romantisk och hemsk. Det handlar mycket om vad människor kan göra för att vinna, och om vad människor är villiga att förlora för att få vara lyckliga och sådär. Jag tyckte faktiskt heeeemskt mycket om den, hade gärna legat vaken hela natten och läst! Menmen..ska iallafall definitivt läsa fortsättningen!!!"

Jag gav den 4.5 stjärnor. FYRA KOMMA FEM!!! Whaaat the effing eff? När jag nu tänker på den tänker jag verkligen inte på den som en nästan-full-pott-bok. Jag tänker på den som en trea. Och jag har ju inte ens läst Insurgent än. Jaha? Men ... ska iallafall definitivt läsa fortsättningen!!!

Umhm. We'll see about that.

Har ni någon bok som bara fortsätter blekna i minnet, trots att ni *tydligen* gillade den supermycket när ni läste?

Ang. det här med att jag idag skulle publicera en recension på Blod och stjärnstoft kan vi säga att jag ska sluta lova er inlägg. Jag håller cirka aldrig mina scheman, när det gäller bloggen. Har jag märkt. Det är faktiskt ingeting jag är särskilt stolt över, men nu verkar det ju vara så. Så jag tänker inte lova er en TTT imorgon heller.

Det här med bokens målgrupp

Jag nämner det lite nu och då - jag tycker att böcker för ungdomar definitivt kan läsas av vuxna bara för nöjets skull och att böcker "för" mellanåldern definitivt kan läsas av tonåringar. (Jag menar - HARRY POTTER!) Jag tycker det är bra med en rekommenderad yngsta ålder - passar FRÅN OCH MED t ex nio år, men att man sedan måste tillsätta ett TILL är det jag har problem med. Och jag tror det är det som också hindrar många från att plocka upp de där "ungdoms"böckerna.

En liten fingervisning tycker jag bara är bra - en 6-åring vill ju antagligen inte läsa en bok om 20-åringar, så det skulle ju vara tråkigt om man råkade köpa en sådan bok till hen. Men det är allt jag tycker det kan vara. En fingervisning. Och ja, på vissa sätt kanske det är det då Adlibris markerar sina böcker 12-15. Men nej. Det är ju inte det. Det är som att säga "Den här boken är för barnslig för dig som fyllt 16". Eh? (Jag tycker alltså det räcker med att skriva typ "rekommenderas från och med 6-år" el. dyl.)

Erfarna läsare känner ju sig själva och VET vilka böcker som passar dem, för jag säger inte att alla 16-åringar vill läsa om busiga 10-åringar. Många förstår ju att det inte är förbjudet att läsa böcker "för yngre". Jag tycker bara att alternativet ska kännas MER självklart.

Under hösten hade vi en uppgift i modersmål då vi skulle skriva en insändare - dvs en åsiktstext med fakta och åsikter om en viss sak som man var upprörd eller glad etc över. Jag skrev om det här. Jag tog rollen som skolbibliotekarie med man och barn och skrev om hennes - men samtidigt min - syn på ungdomslitteraturens krassa status bland dem som fyllt 18. (In general - absolut inte bland alla.) (För till exempel bland bokbloggarna finns det ju himla måga "vuxna" som läser en massa ungdomslitt.)

Här kommer texten:

Låt barn- och ungdomslitteraturen få mer uppmärksamhet

Jag är 32 år, småbarnsmamma och skolbibliotekarie. Jag läser ofta ungdomslitteratur, men jag gör det inte bara p.g.a. mitt jobb utan för att jag tycker det är roligt! Jag får ut något av det. På senare tid har jag faktiskt börjat föredra böcker om 13-åringar framför böcker om par i medelåldern. Är det något fel på mig då? Är jag en kvinna som vägrar inse att hon faktiskt inte är i skolåldern mer, som lever vidare som ung genom böckerna och eleverna? Nej, jag vet fullt och väl att jag inte är någon ungdom mer. Men det stoppar mig inte från att kunna uppskatta ungdomsförfattarnas moderna språk, snabba vändningar och älskvärda karaktärer.

Jag tycker inte det är konstigt alls att jag läser böcker om elvaåriga häxor, tonårsdepression, skolliv och förfärliga samhällen vid randen till undergång. Men det tycker min man, mina elever och till och med min femåriga son, som jag själv har uppfostrat! Vi lever i ett samhälle där normen är att läsa böcker om huvudpersoner i ens egen ålder, eller kanske något år äldre. Men när en når en viss ålder, kanske 20 eller så, då passar det sig inte att läsa om tolvåringar mer. Samtidigt är det inte bara det att det inte passar sig, en själv tycker ju också att en inte ska läsa så ”barnsliga” böcker, en tycker helt enkelt inte lika mycket om dem när man inte är i rätt ålder mer. Visst, så kan det också vara. Kanske man när man är femton helt enkelt inte har något intresse i att läsa om tioåringar som känns en hel livstid yngre. Det kan också vara tvärtom, att läsa om de där barnen med enorm fantasi kan kännas som att komma hem.

Jag tillhör den senare gruppen, åtminstone just nu. Jag är i en fas då jag älskar dessa böcker som onekligen är mer lättsmälta än böcker ”för vuxna” (inte alla, långt ifrån alla), men det betyder inte att de skulle vara mindre bra eller att jag inte älskar dem lika mycket som jag kan älska en klassiker. Bilderböcker kan vara djupa och jag kan uppfatta saker som en tvååring inte uppfattar, alla upplever litteratur olika beroende på livserfarenhet och ålder. Därför tror jag en enorm mängd fantastiska läsupplevelser går förlorade då barn- och ungdomslitteratur inte alls får samma uppmärksamhet som vuxenlitteraturen, den ”riktiga” litteraturen.

När man talar om litteratur på tv, i radio eller skriver om det i tidningar är det vuxenlitteraturen som uppmärksammas. Vi pratar om ungas sänkta läsförståelse men tycker ändå inte det är så viktigt att man kunde recensera någon ungdomsbok lite då och då. De som skriver för vuxna är fantastiskt duktiga och får intressanta intervjufrågor, medan ungdomsförfattare lätt ses ner på i jämförelse och får tråkiga frågor som: Varför skriver du just ungdomsböcker – varför inte, ja, t. ex. vuxenromaner?

Låt barn- och ungdomslitteraturen få mer rum i pressen och era hem, säger jag bara. Så ska ni se att den där läsförståelsen alla är så oroliga över snart ska ha nått sin tidigare nivå.

Kajsa Olin, skolbibliotekarie (OBS! OM DET FINNS EN VERKLIG PERSON SOM HETER DET HÄR *ANTAGLIGEN*, SÅ ÄR DET INTE HENNES, UTAN EN FIKTIV PERSONS ÅSIKTER.)

Jag lämnar det såhär, och hoppas kanske att ni har någon åsikt i kommentarerna för jag diskuterar gärna vidare kring ämnet! 

Om Harry Potter i allmänhet och Tom Dolder i synnerhet

Nu minns jag faktiskt inte riktigt när och varför, men för ett tag sedan slog tanken mig: om det är någonting jag inte riktigt fått ett svar på i Harry Potter, så är det varför ett visst föräldralöst trollkarlsbarn blev så elakt.

OM DU NU MOT ALL FÖRMODAN INTE HAR LÄST ALLA HARRY POTTER BÖCKER, GÅ OCH GÖR DET GENAST OCH KOM SEDAN TILLBAKA FÖR ATT LÄSA DET HÄR.

Jag tycker ju annars Harry Potter är perfektion - men VEM är Tom Dolder? VARFÖR blev han Lord Voldemort? Vi får ju vaga förklaringar, som att han föraktade sina föräldrars ynklighet och tyckte att han blivit orättvist behandlad etc. Men han är ju faktiskt elak redan som BARN - det får mig att undra: var han sjuk?

Att älska fienden är något som vi bok- och filmälskare är vana vid. Jag älskar en perfekt skurk. Det finns ondisar jag stundtals har känt medlidande för osv. Men Lord Voldemort ... han är ju bara ond. Ändå har han också varit en männska.

VAD får en 17-årig pojke att fråga sin lärare om horrocruxer? Han törstar ju efter makt, letar ständigt efter nya sätt att bli bäst och odödlig på. Slytherins arvinge, herre över döden ... det tar aldrig slut, hans försök att undslippa döden. Då undrar jag: varför vill han ens det? Han har ju ingenting att leva för.

Om J K Rowling någon dag beslöt sig för att skriva en bok om Tom Gus Mervolo Dolders (Tom Marvolo Riddle) liv, skulle jag definitivit läsa. Jag är så otroligt nyfiken - hurdan var han? Vad beror svärtan inuti honom på? Finns det ingen han älskar?

Som det ser ut nu kommer vi nog aldrig få veta - vad tror ni?

(En annan sak jag förövrigt tänkte på samtidigt är att alla chefspositioner/avgörande roller innehas av män, i Harry Potter. Trots att en kvinna har skrivit. Mr Fudge, Dumbledore, Voldemort, Harry etc ... dock så finns ju kvinnorna också där, visst är de många de med: McGonagall, Hermione, Bellatrix ... eh? Typ de? Alltså det finns ju många kvinnliga karaktärer, men de allra viktigaste är ju ändå män. Allihopa. Är det för att det är så samhället ser ut idag och man gör så utan att tänka, eller är det helt enkelt för att de SKA VARA män enligt Rowling, eller - är det egentligen en större mening bakom, som att kvinnorna sist och slutligen är de som löser det mesta? (Jag menar, Harry skulle vara SÅ borta utan Hermione. Faktiskt.))

Det här med personlig åsikt

På torsdag för en vecka sedan läste jag ett inlägg skrivet av Katja på Bokhuset där hon skriver om vad som egentligen gör en bok BRA. Hon skriver att det är själva läsupplevelsen hon recenserar, inte kvalitéten. Samtidigt går ju läsupplevelse och kvalité ofta hand i hand, de behöver bara inte nödvändigtvis göra det. På fredag följde Anna på Sagan om sagorna upp Katjas inlägg och för någon månad sedan skrev Klara på Klaraasbooks ett inlägg jag genast drar paraleller till då jag läser Katjas. Klara skriver om hur hon tänker när hon recenserar en bok, medan Katja skriver om kriterierna för en bra bok, finns de ens? Två egentligen olika saker, som samtidigt har hemskt mycket att göra med varandra. (Duh.) Sedan Klaras inlägg har tankarna kring det molat i bakhuvudet, och när jag på torsdag läste Katjas inlägg bestämde jag mig för att verkligen skriva om det. Vilket jag tänker göra nu. Bered er på långt och flummigt - och kanske lite vettiga funderingar emellanåt.

Alltså, jag ÄLSKAR böcker rätt så ofta. Jag har nog gett fler femmor på Goodreads i år än många andra. Det KAN ju också hända att jag bara råkat pricka rätt, så är det nog rätt så långt, men samtidigt kan en femma kännas mycket bättre än en annan femma när det gått en tid, även om de båda kändes som fullpoängare vid läsning.

För mig är det ofta väldigt svårt att betygsätta böcker på Goodreads och jag medger att jag ibland ändrar dem i efterhand. För jag tycker att läsupplevelsen fortsätter långt efter att man läst den sista sidan och stängt boken. Om en bok finns kvar i tankarna långt efter att den är utläst men inte kändes så hemskt fantastisk vid läsning, kan betyget mycket väl höjas. Men inte så ofta, för det som väger mest för mig är nog ändå UPPLEVELSEN. Ibland känns en bok fantastisk då jag läser, men när jag tänker på den efteråt minns jag den knappt. Då kan betyget absolut sänkas, även om man kanske inte borde göra det ...

Jag är ingen professionell recensent och jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli det heller, därför är mina omdömen helt enkelt VÄLDIGT personliga ibland. Det kan inte hjälpas, det bara är så. Saker som anspelar på vad man tycker om en bok är enligt mig:

• egna erfarenheter (igenkänning, inlevelse, jämförelse etc)
• tidpunkt (är man inne i en stressig/lugn/glad/trött period etc)
• vad man är sugen på just då (har mycket att göra med föregående punkt, tror jag. Men också med vad man läste senast - men orkar kanske inte med t.ex. två episk fantasy efter varann)
• förväntningar (vi har alla blivit besvikna på en bok. Och överraskade. Förväntningarna beror ju på författarens tidigare verk, omdömen, omslag och handling.)
•  omslag & utseende överlag (egentligen stämmer inte det här kanske riktigt, men omslaget påverkar förväntingarna .... och om en bok har ett riktigt fult omslag/typsnitt etc så känns kanske berättelsen också lite B? Eller jag vet inte riktigt ...)
• vad man är intresserad av (gillar man fotboll är det ju kul att läsa om det, är man totalt ointresserad känns det ju kanske inte lika kul)

Det är nog mest det, tror jag. För det finns ju faktiskt ingen bok som är DÅLIG, det finns bara läsare den inte passar för. Jag vågar faktiskt nästan påstå att för varje bok finns det minst en perfekt läsare. Sen är det ju det här med VARFÖR man läser boken - är det för ren underhållning eller för att uppleva en riktigt välskriven historia?

Ja, det som väger störst i mina omdömen är upplevelsen, men samtidigt skriver jag ofta om språk, karaktärer, tempo, utveckling etc. Jag tänker på det när jag läser, jag tänker inte bara på om jag gillar eller inte. Det är ju alltid något som FÅR en att gilla en bok, och då är ju antagligen den delen välgjord.

Låt oss ta Twilight som exempel, som fick så många att börja läsa, som de flesta hetsigt läste. Så även jag. Men som om man börjar analysera språk, karaktärer och story känns rätt så fånig - betyder det att böckerna är DÅLIGA? Jag tycker absolut inte det, då de definitivt underhåller och har ett tempo som för berättelsen framåt hela tiden och de flesta som läser bryr dig nog ändå rätt så mycket om karaktärer. ÄVEN om de är rätt så fåniga.

Vissa böcker vet man redan på förtid att de inte är särskilt bra enligt litteraturvetare, men det struntar man i för man älskar kanske karaktärerna och man älskar kanse spänningen. Just nu är The Mortal Instruments en sådan serie för mig, jag vet att jag inte kommer få något FANTASTISKT när jag börjar läsa, men nog underhåller det alltid.

Recensioner, framförallt på bloggar, kan ju aldrig göra en bok fullständig rättvisa då så hemskt mycket spelar in. Det GÅR inte att tänka på alla olika vis man kan tänka och man kan varken vara totalt utan erfarenheter eller inneha alla erfarenheter och upplevelser som finns. Så på min blogg skriver jag helt enkelt vad JAG tycker, det är ju kul om du tycker lika och jag lyckas tipsa dig om en bra bok, men är det inte nästan ännu roligare om man tycker totalt olika och en debatt uppstår?

Jag kunde skriva om det här i en mindre evighet, men nu får jag nog stoppa mig själv. Låt gärna "debatten" fortgå i kommentarsfältet, I'm dying to hear what you think!

Analys #1 Internatskolan i boken

Hejhej! Jag har en hel del mer ehem DJUPgående "analyser" av barn- och undomslitteratur på lager som jag skulle vilja slänga ut i cyberrymden, så why don't make a serieinlägg av det?! Först ut är internatskolor, vi börjar lite grunt tycker jag.

Foto: http://www.ukboardingschools.com/schools/loretto-school/

Föregående bok jag läste ut var Efter Alaska, den svenska översättningen av nästa års John Green-filmatisering, Looking for Alaska. Jag tyckte om den, men mina mer specifika tankar kring den tänker jag låta vara tills vidare, för idag vill jag skriva om en annan sak, en sak jag började tänka på när jag läste den.

I Efter Alaska börjar huvudkaraktären, vars namn jag pinsamt nog hade glömt (det är Miles), på en internatskola. Eftersom han bor på skolan finns där inga övervakande föräldrar, berättelsens fokus kan läggas på vänskapsrelationer, bus och elaka lärare. Att placera en historia i internatskolemiljö ger uppenbara fördelar, och är också något jag faller lika extra hårt för.

Jag älskar att vara på läger. Jag älskar att bara vara med en viss grupp människor och bli riktigt sammansvetsad med dem under kort tid. Det är lite det som händer på en internatskola, men under längre tid. Och jag ÄLSKAR att läsa om det.

Jag har inte läst supermånga böcker där huvudpersonen går på internatskola, men några: Harry Potter, Jellicoe Road, Anna & den franska kyssen och nu Efter Alaska. Förutom nternatskole-grejen har dess böcker en annan sak gemensamt - jag mer eller mindre Ä-L-S-K-A-R dem alla. Därför har jag kommit fram till detta: internatskolan är den perfekta bokmiljön, där allt kan händ utan att hela världen märker det. Karaktärerna kan hitta på hyss, upptäcka nya världar och bilda staaaarka vänskapsband utan att behöva tänka på hemkomsttider, skjutsar etc. Det blir lite som en ilusion av att de lever i en bubbla, där allting kan hända.

Först tänkte jag skriva att internatskolan är som contemporaryns överklass (baler, kungar och prinsessor, det jag faller lite extra för inom high fantasy.) men det stämmer ju inte riktigt. Contemporary-genren har ju faktiskt inte monopol på internat, inom t. ex. middle grade-fantasyn finns ju många trollkarlsskolor. Vad heter förresten den subgenren av fantasy som Harry Potter tillhör? För urban fantasy är det ju inte ..? Och inte direkt portal och absolut inte high ..?

Jag tycker det är väldigt, väldigt intressant det här med särskilda grejer i böcker det börjar tindra i ögonen av, för det är ju olika för alla. Jag gillar klass- och internatskole-skildringar. Vad gillar ni?