lördag 4 april 2015

Den unga eliten

Jag älskar böcker. Jag älskar bra böcker som i underbara läsupplevelser som i vad jag lever för. Okej, jag vet inte vad jag menade där riktigt men nu får det vara så.
 Hursomhelst, så kvalar Den unga eliten direkt in under kategorin "bra böcker". Jag blir handlöst förälskad redan på första sidan, jag faller och faller genom hela boken och har inte slutat än. Den här berättelsen har allt.
 
Vi får följa Adelina Amouteru, ett malfetto, alltså någon som överlevt blodfebern som gick hårt fram i Kenettra för några år sedan. Malfettona har allt annat än hög status i Kenettra, men det går rykten om att vissa av dem har särskilda förmågor. Den unga eliten går det vilda rykten om, ett sälskap av malfettoungdomar som upptäckt sina krafter och använder dem för att motverka regeringen.
Adelinas far är nära konkurs och går därför med på att sälja Adelina som älskare till en handelsman för en summa som kan täcka alla hans skulder. Då får Adelina nog, hon bestämmer sig för att fly från fadern som aldrig bemött henne väl och den perfekta systern. Men hennes far upptäcker rymningsförsöket och kommer efter Adelina i natten. I sina försök att undslippa faderns klor väcks någonting inom Adelina, plötsligt är hon och hennes far inte ensamma på den mörka gatan mer, utan omringade av svarta, ilskna skuggor ...
Jag vet inte var jag ska börja, de böcker man älskar mest är alltid svårast att recensera! (Och jag har märkt att jag inte är den enda som tycker så, efter att ha läst om andra bloggar i och med Bokbloggskärlek.) Det är de recensionerna man vill få till bäst, dessutom kan man inte riktigt alltid lägga fingret på exakt vad som är så himla bra.
 
Men det är klart att jag ska försöka, också denna gång.
 
Jag hade enorma förväntingar på den här boken, jag älskar ju Marie Lu. Men den lyckades överskina dem! Med råge. Jag är så lycklig för det.
 
(Nu känns det som om allt jag skriver blir helt fel, för krystat, för ... som om jag försöker för mycket? *helt tydligt*)
 
Framör allt är det väll kanske karaktärerna. Jag älskar varenda en av dem! Till och med Teren tror jag kan ha något gott inom sig, iallafall lite, men mest hatar jag nog honom. Kanske han kommer utvecklas till en sådan jag "älskar att hata"? Vem vet, mycket finns det iallafall kvar att utforska, det är då ett som är säkert. (Men vem har ens sagt att vi får läsa mer om Teren i framtiden?) Enzo älskar jag oerhört mycket, han är bara alldeles, alldeles underbar. Samtidigt känns han ganska typisk - och vem SPOILER (markera för att läsa) såg det inte komma att det skulle bli han och Adelina? Men usch när man fick veta att hon ser ut som någon han älskade förut (ack så typsikt) blev jag faktiskt lite besviken ... deras relation falnade liksom lite för mig då. SLUT PÅ SPOILER. - men japp. I love him. Och Marie Lu krossar mitt hjärta gång på gång.
 
Så finns ju Adelina! Vår huvudperson. Hon är en riktigt snyggt utmejslad karaktär, hon med. Jag älskar att hon har det där mörkret inom sig, jag älskar SPOILER (markera för att läsa) att mörkret får en förklaring? SLUT PÅ SPOILER och att hon är så himla sårbar, samtidigt som hon är hård. Förresten, så har Lu lyckas fantastiskt bra med hennes berättarröst! Det känns nästan som om jag är Adelina när jag läser, så himla inlevelsefullt är det.
 Rafaelle kan man ju inte heller annat än älska, men det är faktiskt lite hate-love mellan oss med. Han påminner förresten om Magnus Bane, tycker jag. Någon annan som drog den paralellen?
 
Något jag gång på gång fascinerades av är miljön, världen som Lu bygger upp. Jag ser allting helt klart och tydligt framför mig och som jag tycker om det jag ser! Kenettra måste vara vackert, det säger jag bara. Främst Estenzia (såg ju inte mycket av något annat ställe heller, men whatevs.) med sina hamnar och ståtliga byggnader. (See? Told you man lever sig in i det.)

Det här är alltså fantasy, och jag måste säga att jag var lite orolig över hur Lu skulle tackla det - det hade jag absolut inte behövt vara. Jag måste säga att jag kanske till och med tycker hon lyckas bättre med att gestalta denna icke-existerande fantasy-värld än hon lyckades gestalta ett dystopiskt USA - men nja, kan ju också ha att göra med att jag läste ut denna mer nyss, då känner jag ju liksom genuint mer kärlek för den än för Legend-böckerna, just nu iallafall.
Samtidigt är det här ju också en dystopi - det är ett efter katastrofen -scenario och jag älskar det koncept de två genrerna skapar - det blir alldeles magiskt.
 
Det är riktigt spännande hela tiden och jag vill aldrig sluta läsa. Det här är verkligen en bok jag älskade lite mer än vanligt (jag veeet. Jag säger det hela tiden.), för jag längtade efter den och tänkte på den hela tiden. Jag kunde bara inte sluta läsa och när den var slut var jag helt förkrossad för hallååå, jag kommer antagligen få vänta i minst ett år innan nästa del kommer ut på svenska! Ett år är så långt borta.

Det är över en vecka sedan jag avslutade denna fantastiska bok. Jag har inte slutat tänka på den för det. Jag kan fortfarande återvända till känslan den framkallar i tanken, jag tänker fortfarande på det jobbiga slut vi får, på den underbara värld Lu skapat, på hennes målande, djupa språk och trovärdiga karaktärer. Jag kan helt enkelt inte släppa den - utan har lust att läsa om den igen och igen och igen tills jag kan läsa nästa del; The Rose Society. Jag kan inte vänta på att få utforska världen utanför Kenettra tillsammans med Adelina! Det enda jag antagligen kommer sörja är att vi nog inte kommer se så mycket av andra älskade karaktärer ...

Den här recensionen är flummig, spoilrig och kanske helt meningslös. Men den här boken knockar mig, den här boken får mig att känna allt på samma gång och då är det svårt att pränta ner något konkret. Dessutom tror jag inte det kommer lugna sig på ett tag, så det här är vad jag kan skapa.


Foto: Paul Gregory
Hoppas iallafall inte detta blev oklart: Jag älskar den här boken sanslöst mycket och jag tycker du ska låna/köpa/be om den prick nu om du inte redan läst. Eller läsa om den. Det är den ju onekligen värd.

| Den unga eliten (Den unga eliten #1) orig. The Young Elites | Marie Lu 2014 övers. Katarina Falk 2015 | Modernista | 306 sidor | 13/15+ | Tusen tack till Modernista för det fina recensionsexemplaret! | Köp den hos: CDon, Bokus, Adlibris |

Prodigy | Legend

Och det här är väll ändå episk fantasy tycker jag, är det inte? Isåfall passar den in på Janas och Hannahs läsutmaning #39
Om den här inte inte utspelar sig i Europe eller USA så vet jag inte vilken bok som passar under Kaosutmaningens punkt 7, där väljer jag också den här.

7 kommentarer:

  1. De bästa böckerna är helt klart de som stannar kvar i en! De som bygger ett litet bo inuti en och vägrar att släppa taget. Det är alltid den känslan som du beskriver som jag letar efter. Det är därför jag fortsätter att läsa för när man väl hittar den där känslan är det så himla underbart. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis! Det är Absolut därför jag opckså fortsätter läsa, för att få uppleva det gång på gång. ville faktiskt skriva det i recensionen både en och två gånger men lät bli för känns som om jag skriver det så ofta haha ;D (men hellre det än aldrig)

      Radera
  2. Älskade också den här boken! Visst är Rafaelle lik Magnus Bane?! Man kan ju inte annat än älska honom <3

    (Ps. Din recension är superbra, inte alls flummig, man blir bara glad när man läser den! ^^)

    SvaraRadera
    Svar
    1. JA VISST ÄR HAN!? Älskar båda två <3 :D Och taack vad glad jag blir gjorde min dag :DDD :')

      Radera
  3. Svar
    1. Hoppas du kanske läser den då :)

      Radera
  4. Haha, jag bara, direkt när Enzo dök upp i boken: Han är det. Han med stort H.

    SvaraRadera