Blod & stjärnstoft

Den första delen i Laini Taylors trilogi om Önskemånglarens dotter, var en av de bästa böckerna jag läste 2014. Nu har jag ÄNTLIGEN tagit tag i att läsa uppföljaren - höll den måttet?

Alltså det gjorde den faktiskt inte riktigt. Om man mäter den med föregångaren. Men annars så är det ju en superbra bok, på himla många vis. Språket, till exempel. Och karaktärerna! Och miljöerna!

SAKER SOM SPOILAR DEL ETT (OCH LÄTTARE SPOILERS ANG. DENNA) KAN FÖREKOMMA

Nu är alltså Akiva och Karou fiender. Typ. Akiva tror att Karou är död och dödade därför i princip hela hennes folk, men det var hon inte och han älskar ju henne forfarande. Men hur skulle hon kunna förlåta?

Karou befinner sig i människornas värld, i typ Marocko. I ett ödsligt slott mitt i ingenstans har hon samlat de överlevande kimärerna. De rustar för krig. Hon är ständigt bevakad av Thiago och hennes jobb kräver mycket. Man återupplivar inte en hel arme som genom ett trollslag direkt.

Akiva drar fram genom Eretz med en armé av bastarder vars uppgift är att slakta alla kimärer de stöter på. Det är krig. Men vill någon dera sida verkligen strida?

Jag kan ju börja med det här: jag var lite förvirrad under större delen av läsningen. För jag kunde verkligen inte komma på vad exakt det var som skapat det scenario vi börjar med. Man slängs rakt in i berättelsen och skulle verkligen tjäna på att ha den första delen i färskt minne. Det hade inte jag. Jag hade den i ett minne sjuttio böcker bort.

Som tur så klarnar det ju efter ett tag, men jag ångrar faktiskt lite att jag inte körde en omläsning innan, då Blod & stjärnstoft faktiskt inte fick en helt ärlig chans nu. Samtidigt så var det ju antagligen romansen som fick mig att slukläsa och attackälska första delen. Och den är ju rätt så frånvarande här, åtminstone konkret. Mellan raderna finns ju deras kemi där, men jag börjar faktiskt tvivla på att de någonsin kommer kunna hitta tillbaka till varann igen och jag hatar att Laini Taylor får mig att känna så. (För jag tror ju fortfarande att de ändå blir tillsammans på slutet. Tror det verkligen. STÖRRE SPOILER Men alltså jag förstod för övrigt inte riktigt slutet här - rustar de för krig? Emot vem? Akivas farbror? För änglarnas härskare har ju dött. SLUT PÅ SPOILER)

Och faktiskt är nog ovannämnda det enda som sänker betyget, för annars tycker jag ju fortfarande Taylors språk är onaturligt vackert och världsuppbygget riktigt intressant. Jag gillar hur klassisk sagan får vara men forfarande ha moderna inslag och fräscha karaktärer.

Zuzana har ett delvis eget perspektiv, det gillar jag! Hon är så himla charmig. Och envis. Tycker så mycket om henne och Mik! Så har vi ett helt nytt perspektiv också! Som jag tyckte var lite tråkigt och kände att inte förde något framåt. Men hur deras historia vävs in i de andras är ändå snyggt gjort och jag börjar gilla dem efter hand. 

Överhuvudtaget är hela historien uppbyggd på ett fantastiskt sett. Blod & stjärnstoft är en helt annan berättelse än Mörk ängel var. Och jag tror absolut att Gudar & monster också kommer vara det. Det känns som om Taylor tagit inspiration från all världens sagor och ändå kokat ihop något helt unikt. "Citaten" som finns mellan varje del höjer känslan och får boken att kännas lite gammal - eller kanske mer tidlös? Men alla skilda komponenter väv liksom samman på ett magnifikt sätt och jag blir alldeles hänförd.

 Världsuppbygget nämnde jag ju lite kort, men alltså - Laini Taylors miljöer är så hila vackra och tydliga. Jag ser Eretz, jag ser Marocko, jag ser döden och livet. Änglarnas huvudstad beskrivs väldigt tydligt och att hon liksom kommit på det själv? För det känns helt enkelt bara RÄTT och naturligt att det ser ut som det gör. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Tempot är inte särskilt högt, i och med de multipla perspektiven sackar det också ner lite extra emallan åt. Men det gör inte så mycket, för den här historien vill man inte få berättad för sig i all hast. Den kan gärna ta tid. Och nu har jag bara en del kvar ...

| Blod & stjärnstoft orig. Days of Blood and Starlight | Laini Taylor 2012 övers. Lena Karlin 2014 | Bazar förlag | 461 sidor | 13/15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Mörk ängel

december 2014

Nytt år, nya tag och allt det där ... herre vad 2014 gick fort. Men är nog rätt så nöjd med året, iallafall angående vad jag läst och bloggen. Men vi "börjar" (har ju skrivit några inlägg redan ...) nya året med något traditionsenligt - en månadssummering.

~
Outtalat - Sarah Rees Brennan
Maze Runner: I dödens labyrint - James Dashner
The Return of Hjärtans Fröjd - Per Nilsson
Flickan på tavlan - Rebecka Åhlund
Ibland blir skogen vred - Rebecka Åhlund
Super-Charlie och monsterbacillerna - Camilla Läckberg ill. Millis Sarri
Mörk ängel - Laini Taylor
~
Antal lästa böcker: sju

Antal lästa sidor: 1601 st

Omläsningar: noll

Antal manliga författare: två

Antal kvinnliga författare: fyra

Kvar i olästhögen: 41 - jag räknade för en gång skull.

Övernaturliga inslag: Fem klockrena och en typ? (Är ännu osäker på om dystopier är eller inte? För det skulle ju typ gå men joo...)

Påbörjade serier: eh fyra.

Fortsättningar på serier (varken första eller sista delen): två
Avslutade serier: en (för kommer väll mer om Ella..?)

Antal recenserade böcker: fem! Kommer på Maze Runner ännu!

Fådda/köpta böcker denna månad: Typ två kanske? Mörk ängel och Uppstigandet isåfall.

Lästa recensionsex: 2 st

Lästa bibliotekslån: fyra
e-böcker: noll
Noveller/seriealbum/bilderböcker: en bilderbok

Böcker som påbörjades i december men inte lästes ut: Prodigy av Marie Lu.
Månadens finaste: 


<3

Bästa bok: Outtalat och Mörk ängel!! SÅ HIMLA BRA.

Största överraskning: Ingen. Eller isåfall att jag faktiskt tyckte så mycket (och mer) om ovannämnda som jag hoppats på.

Sämsta bok: Flickan på tavlan

Största besvikelse: Jag gillade inte Maze Runner lika mycket som många andra verkar göra ... och jag hade tänkt att jag skulle gilla Rebecka Åhlunds böcker mer ...

Spännande saker som hänt under den här perioden: JULJULJUL dah. Inte så mycket mer faktiskt. Julfest och så men ja.
Hur det gick med planeringen: Njaa ... sådär. hann inte med de 11 böcker som krävdes för att klara mitt Goodreads-mål, men läste Maze Runner, Outtlat och hälften av Prodigy. Skrev inte heller något. Läste iallafall typ flest sidor/månad vad jag har gjort på hela året så är nöjd. Det var ju jul trots allt.

Planer inför januari: Hälsa nya året på bästa sätt! Peppa, fylla år, komma in i rutiner igen, blogga mer, komma ikapp med recensioner, vara glad och kanske skriva. Rita! På läsfronten ska jag bara läsa just precis det jag vill. Och när jag vill. Avsluta Prodigy (gjort! Behöver Champion NU) och Kaninhjärta. Kanske börja på Sätt mig i brand! för den måste läsas men jag är rädd, Sagoberättaren är det lite samma sak med ...

Hur var årets sista månad för er? Och hur hälsar ni det nya året?

2014
november
augusti september oktober
juli
juni
maj
april
mars
februari januari

Mörk ängel

Ibland matchar man sådär helt perfekt med en bok - det bildas någon sorts kärlek mellan boken och en själv och man kan inte komma på en enda sak som skulle kunna vara mer perfekt. Ibland macthar man inte alls - man läser knappt ut boken och skummar kanske mest igenom slutet eftersom det mest känns som slösande av tid. Tillhör Mörk ängel då den första eller andra kategorin för mig?

 

Den första. There's no doubt about it.
 

 

Vi får möta Karou - en 17-årig flicka med blått hår och ögontatueringar på  händerna. Hon lever i Prag, föräldralös. Hon ritar hela tiden och berättar om varelserna i sitt ritblock som om de fanns påriktigt. Alltid med ett retsamt flin på läpparna, så att ingen ska ta henne på allvar. Men Twiga, Issa, Brimstone och Yasri finns faktiskt i en mörk butik fylld med tänder, de har tagit hand om Karou så länge hon kan minnas trots att de vad hon vet inte är det minsta släkt med henne. Om någon frågar Karou om vem hon är, så kan hon faktiskt inte ge dem ett svar. Hon har ingen aning om varifrån hon kommer själv.

 

Runtom i världen märks dörrar som leder till Brimstones butik med handmärken. Människor säger sig ha sett ojordiskt vackra män och kvinnor lägga sina händer på dörrarna varpå det gnistrar om dem. Vissa svär till och med på att de efteråt sett skönheterna flyga iväg.

 

Allting leder till ett äventyr du aldrig tidigare mött på, en jakt efter Karous verkliga identitet och en historia så magnifik att du inte kommer kunna lämna världen Laini Taylor byggt upp ens när du slutat läsa.

 

Ja eller, så var det för mig.

 

Jag säger egentligen relativt ofta att jag älskar en bok. Jag menar det då, absolut, men den kärlek jag känner för den här boken är i stil med den jag känner för Harry Potter. Det är hänförelse över vad författaren skapat, sympati för karaktärerna, det är mer verkligt än för andra böcker. Mer påtagligt, mer sällsynt.

 

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med att ta upp det här - min slösaktighet med ordet älskar. Jag vill väll bara säga, att man kan älska böcker, och så kan man älska dem - nästan dyrka dem. (Okej nu gick jag över en gräns där...) Jag kan liksom inte förklara det på något annat vis, tror jag, för jag vill verkligen att ni ska förstå hur mycket jag tycker om den här boken. Jag tycker om den så. Hemskt. Mycket.

 

Språket Taylor använder är väldigt speciellt. Det är exotiskt, färggrannt, poetiskt. Det är vackert på ett dett jag inte visste att språk kunde vara vackert, beskrivningarna och liknelserna hon använder är udda och jag förstår exakt hur det ska se ut. Eller, jag har iallafall en hemskt tydlig bild i mitt huvud.

 

Världen Taylor byggt upp och varelserna som finn i den, är väldigt annorluna dem jag brukar läsa om. Det påminner om religion och mytologi, men på ett nytänkande sätt. Det är sjukt fantasifullt, alltihopa, och medan jag läser återkommer tanken på att det kunde bli en fantastisk film gång på gång. Samtidigt som jag kanske är lite rädd för det - skulle någon filmskapare någonsin kunna återskapa ens något som liknar det Taylor lyckades skapa i mitt huvud?

 

Jag älska alla karaktärer. Jag älskar Karou för att hon är så underbart annorlunda, både hemskt kaxig och väldigt vilsen. Jag älskar Zuzana som är liten och nätt men som kan sticka om man inte aktar sig, lojal, romatisk och begåvad. Jag älskar Brimstone som påminner mig om Hagrid, han är så fin så fin. Och jag älskar Akiva mest - han är bara för perfekt, egentligen inte så utstickande bland alla swooniga killar i ungdomslitteratur, men ändå speciell. Underbar, fantastisk, pålitlig, fin, ärlig. Jag har totally crushat på honom. Hur skulle jag kunna låta bli när jag ryser medan jag läser varje scen där han finns med?!

 

Hon beskriver allting så bra, Laini Taylor. All frustration, kärlek, ilska, sorg, smärta - varenda liten gnista till känsla som karaktärerna känner förmedlar hon till mig med. Det gör sjukt i mig av längtan att få vara med dem. Jag hoppas så på att allting inte är så förstört och omöjligt som det verkar på slutet, om allt inte ordnar sig går jag sönder. Men alltså påriktigt, det är ... ehm ... relativt länge sedan jag läst en bok som berört mig så på djupet. (Alltså, senaste var kanske typ hela en halv månad sedan ... *Outtalat* och innan det var det kanske liksom, hela några dagar sen *De odödligas hunger* 8som jag btw inte ens recenserat än) och innan det var det kanske en helt månad sen *Kanske är det alt du behöver veta*. Alltså läser ju BARA fantastiska böcker nu för tiden!?) Ärligt var det här kanske ändå lite mer än de där innan. Det här var så himla mycket. Jag var så himla inte här medan jag läste, jag var i Prag, i Marrakesh, i Annorstädes.

 

Jag hade rätt så höga förhoppningar, faktiskt. Men jag var också rätt så säker på att jag faktiskt skulle falla för den. Som jag gjorde. Allting som hände med mina höga förhoppningar var att de blev ännu lite högre, till nästa bok, som måste hålla måttet!

 

Det är spännande rätt så hela tiden i den här boken. Men det är också roligt, väldigt mycket kärlek och himla mycket världsuppbyggnad! Som jag för en gång skull gillar väldigt mycket, för det görs liksom lite i förbifarten, medan allting händer. Åh, vad jag älskar världen Taylor bygger upp. Det här är så annorlunda från allting jag tidigare läst, och jag älskar det så mycket. Jag vill ha andra delen nu. Annars typ dör jag.

 

SPOILER (markera för att läsa) Jag blev väldigt arg när jag insåg vad Akiva gjort. Alltså seriously?!

Gick inte Karous och Akivas kärlek lite väl snabbt till allvar? Jag menar, de hade knappt kysst varann och offrade redan livet för varandra?! Alltså, det fick ju sin förklaring, och jag kände definitivt av kemin mellan dem, så jag förstår ju. Men ändå rätt så insta-lovigt. SLUT PÅ SPOILER!

 

 | Mörk ängel (Önskemånglarens dotter #1) orig. Daughter of Smoke and Bone | Laini Taylor 2011 övers. Lena Karlin 2013 | Bazar Förlag | 375 sidor | 13+ |