Jag älskar böcker. Jag älskar bra böcker som i underbara läsupplevelser som i vad jag lever för. Okej, jag vet inte vad jag menade där riktigt men nu får det vara så. Hursomhelst, så kvalar Den unga eliten direkt in under kategorin "bra böcker". Jag blir handlöst förälskad redan på första sidan, jag faller och faller genom hela boken och har inte slutat än. Den här berättelsen har allt.Så påbörjade jag min recension av Den unga eliten för fyra år sedan, första delen i Marie Lus fantasytrilogi som jag nu avslutat. Det året var Den unga eliten det bästa jag läste. Rosensällskapet var lite för långsam, eller något. Det blev åtminstone inte samma hetsiga kärlek för den. Men Midnattsstjärnan? SÅ otroligt bra återigen. Midnattsstjärnan är en läsupplevelse som får mig att minnas varför jag brukade älska att skriva om böcker. För nu sitter jag här igen, händerna bränner mot tangentbordet av iver att få ur sig all kärlek jag har för denna avslutande del. Och för hela trilogin i stort, som är genialisk.
Midnattsstjärnan tar vid där Rosensällskapet lämnade oss, men inte alltför snabbt: jag som läste den andra delen för alldeles för länge sedan och knappt minns något alls hänger snabbt med igen, för grejer förklaras i förbifarten eller så hjälper bara påminnelsen om dem. Jag kom faktiskt in i allting oväntat snabbt med tanke på att det här ändå är high fantasy? (Eller epic fantasy vad nu som är vad)
Den unga eliten handlar om Adelina, som ända sedan hon fick sitt märke blivit behandlad som något katten släpat in. Hennes far är värst, och Adelina lever i ständig rädsla. Tills den dag då hon upptäcker sina krafter och flyr faderns våld. Hon hittar ett sällskap som kallar sig "de unga eliterna" och tillsammans med dem försöker hon skipa rättvisa på gatorna. Och så blir hon förälskad, såklart. Och får en massa vänner. Och blir argare och mer hatisk för var sida som går.
SPOILERVARNING HÄREFTER FÖR DE TVÅ FÖRSTA BÖCKERNA (främst första stycket)
Hursom, settingen i Midnattsstjärnan är typ denna: Adelina erövrar land efter land tillsammans med Magiano och Sergio. Hon bär på en brinnande ilska för hur Violetta lämnade henne, och förväntar sig ständigt att bli förrådd, till och med av hennes närmaste. Adelina härskar med grymhet och påstår att hon gör det för att skipa rättvisa för de märkta - varför skulle hon visa sina mobbare någon nåd? Men så börjar elitärernas krafter svika dem - varför det? Och vad är sist och slutligen viktigast för Adelina?
Hahah så svårt att skriva om handlingen kan ju bara beskriva den kryptiskt händer ju nya saker konstant kan ju ej undgå att spoila delar av boken ..! Aja, Adelina är typ den mörkaste karaktären jag läst om; hon är typ ond, men ändå inte? En kan liksom sympatisera med henne för det och jag tycker det är så otroligt intressant att läsa om en sådan karaktär! Hennes ondska och paranoidhet och eremitsida kommer ju främst pga hennes gåva, vad de verkar, och jag tycker Marie Lu har gjort ett fantastisk jobb i att gestalta henne som mänsklig, men grym och brutal. Så otroligt komplex hon blir!
Även om Adelina kanske inte är en karaktär man faller för, så finns det en hel del andra än faller desto hårdare för. Jag faller nog aldrig lika hårt för Magiano som jag gjorde för Enzo, men det är inte långt ifrån alltså. Jag kan tycka att det hade varit trevligt om vi fått mer scener mellan dem två (mer heta scener skrivna av Marie Lu åt folket - tycker de är för korta), och överlag mer av Magiano och många andra karaktärer, för nog är Midnattsstjärnan en rätt så kort bok för att vara sista delen i en fantasytrilogi. Handlingen i sig tycker jag funkar superbra, hade inte behövt något mer där - men fördjupning i karaktärer och kanske också världen och politiken där hade verkligen inte stört mig.
Raffaele är fortfarande en av mina favoriter, även om det är så hiiimela sorgligt hur det slutade mellan honom och Adelina. :-((( Och Enzo och Adelina för den delen!! AJJ mitt hjärta. Enzo överlag förresten? Fyfaaan han som var min favvo typ ever Marie Lu why you so cruel??!?? Karaktärskemi är förövrigt en grej Marie Lu är typ nummer ett på - relationen mellan cirka alla i den här serien är sååå fin och bara verklig. Och all sorg alla bär med på? En FATTAR varför de beter sig som de gör för en vet liksom orsaken vilket gör dem så otroligt verkliga.
Vad gäller storyn är jag typ alldeles överväldigad det här är så bra??? Ärligt hade jag inte superhöga förväntningar på denna då jag hade läst en del ljumma recensioner och var ju inte superpepp efter andra delen som jag blev lite besviken på. Så gick in i den utan förväntningar och så blev det det bästa jag läst hittills i år? Tror också det delvis kan vara just därför jag tyckte den var så bra men vad har det för skillnad. Efter tvåan hade jag heller ingen aning om var vi skulle hamna till slut, därmed händer ju en hel del i Midnattsstjärnan som vänder allting upp och ner. Och jag gillar det så mycket det blir så sjukt dramatisk och en massa fina möten och ett storslaget avslut och dessutom verkligen ett AVSLUT vilket jag uppskattar otroligt mycket HATAR öppna slut.
Älskar älskar ÄLSKAR hur Adelina utvecklas i denna del, äääälskar delarna vi får från andra karaktärers synvinkel, älskar den här världen så SÅ mycket, älskar älskar älskar resan på slutet, älskar legenden på slutet, älskar alla miljöer alltså FATTAR NI kärleken jag känner för den här serien?!?! Älskar att den här boken fick mig att minnas varför jag älskar att läsa. Läste i timmar mitt i natten utan avbrott bara för att det var så bra. NÄR hände det senast? Älskar att den gav mig lusten att skriva den här överdådiga recensionen där ordet älskar använts så det börjar sakna mening.
Den unga eliten
Rosensällskapet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar