Glassvärdet

NU får det vara nog! Nu skiter jag i att jag inte har mycket alls att säga om denna uppföljare och så skriver jag bara det jag faktiskt KAN säga och det får vara nog. Varje recension behöver inte motsvara två sidor text faktiskt. Okej. Nog med selfrant nu också, let's do this!! Glassvärdet är alltså andra delen i Victoria Aveyards serie om Mare Barrow. Så SPOILERS FRÅN FÖRSTA BOKEN FÖREKOMMER. (Mest i de tre första styckena) Vsg för varningen. Ettan slutade med en enorm fightscen på samma arena som Mare upptäckte sina krafter första gången, I think. Mare och Cal skulle egentligen dö men de lyckades istället ta död på sina bödlar och är nu på flykt i ett flygplan. Det här skulle ju kunna vara helt okej om det inte var så att Cal och Mare inte direkt är bästa vänenr nuförtiden och att Cal egentligen inte vill förråda kungahuset, han var ju egentligen inte skyldig och vet inte riktigt var han befinner sig i kriget. Med sig på planet har Mare listan hon fick av Julius, med alla Julius kände till som är som hon. Så Cal och Mare hämtar först upp hjälpstyrkor och börjar sedan sin jakt på "rödsilvrar", personer Maven annars hade dödat men som nu kanske kan hjälpa Mare i kampen istället. Det tog mig rätt länge att komma in i Glassvärdet. Jag tyckte inte särskilt mycket hände, det tog länge att läsa, Mare är inte min favoritkaraktär och allt var jobbigt med henne och Cal, som jag ändå fortfarande håller på ..! (Även om kärlek ju definitivt inte verkar vara en prioritering i Mares liv, direkt.) De sökte helt enkelt mest upp andra rödsilvrar, tränade upp dem, mötte på något motstånd ibland, gjorde en större räd, förlorade lite soldater och sådär. Många har påpekat att Mare börjar bli rätt ond. Och ja, det kanske hon är, men jag tycker ändå inte det gått överstyr, jag kan liksom fortfarande sympatisera med henne. Hon har aldrig varit någon favoritperson i mina ögon, vilket hon fortfarande inte är, men jag tycker hon blir alltmer intressant, ju ilsknare hon är. Jag tycker verkligen hennes reaktioner känns realistiska och hennes åtgärder verkar logiska. Men samtidigt engagerar jag mig nog inte i henne så mycket som jag borde, för att den här boken ska kännas i mig. Aja, jag gillar världen och huvudstroyn med de röda mot silvrarna som alltid har styrt. Jag gillar vad kärleken gör med personerna och hur otroligt grym Maven är. Jag gillar en viss scen i en hytt under vattnet, jag gillar en hel del av personerna som dyker upp i Glassvärdet och hatar att vissa dör. och det här var min reaktion när den var utläst: Ah! Äntligen! Älskade sista kanske 150 sidorna men det här är en bok som kräver tid och i början kom jag ingenstans. Himla dramatiskt men med snygga twistar och gillar att Mare är som hon är trots att jag inte riktigt gillar henne som person. Alla är så sjukt våldsamma! Gillar liksom ändå det mesta, det blev bara lite för långsamt för mig. Och med det där slutet ..! Kungens fånge KAN inte komma ut fort nog! Så gillar du blod, kamp mellan gott och ont där det inte är helt svartvitt vem som är vad, omöjlig kärlek som moler i karaktärernas magar mitt i en kamp på död och liv, gammaldags kungadömen och superkrafter - då är det här serien för dig!

Foto: Stephanie Girdard

| Glassvärdet orig. Glass Sword | Victoria Aveyard 2016 övers. Katarina Falk | Modernista | 447 sidor | 13/15+ | tack så mycket för rec-exet, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus | 

Röd drottning

Röd drottning

Skype-bokcirkelns första cirkelbok var Röd drottning, nu när vi både läst och diskuterat en helt annan tycker jag tydligen det är dags att skriva om den.

Jag har faktiskt haft väldigt svårt att fånga några konkreta tankar kring den här fantasyaktiga dystopin. För samtidigt som jag inte fann den tråkig eller dålig på något sätt så sticker den liksom inte ut ... den är faktiskt som en mashup av cirka alla dystopier jag läst. Det finns drag av Den unga eliten (inte en dystopi i och för sig) (nyupptäckt förmåga, klassamhället, världen, förmågorna överlag), Hungerspelen (revolt - men det finns ju typ i alla dystopier ehe), Rör mig inte! (språket, förmågorna, revolten, hatet), Enders spel (träningen) ... men egentligen kan jag inte direkt säga att det är DÅLIGT, för blandningen blir faktiskt väldigt bra. Men helt originell är den då rakt inte.

Som ni kanske förstod av det jag skrev här ovanför är Röd drottning, som så många andra dystopier, en historia om en förstörd värld. Silvrarna härskar med järnhand över de röda som lever i fattigdom som slavar under adeln. Av en slump träffar Mare Barrow - en röd - en hovtjänare precis innan sin artonårsdag, alltså dagen då hon skulle skickas till militärtjänst eftersom hon inte har något jobb. Mirakulöst nog fixar han ett jobb till henne på palatset där drottningproven snart ska dra igång.

Så Mare hamnar på slottet som en tjänare, plötsligt en av dem hon förr föraktat. Men om hennes famij får det bra tack vare det, är det värt det. Snart får hon veta att hovet är infiltrerat av en medlemmar i en rebellgrupp och hon är inte sen att ansluta sig till den.

Så händer en annan hemskt viktig sak, som inte direkt är en spoiler om ni läst förlagets handling någonstans men jag lämnar det osagt iallafall, även om det är rätt så uppenbart. Så finns det ett litet triangeldrama också - eller faktiskt nästan kvadratdrama - men konstigt nog är det en av de saker jag tycker känns lite mer originella i den här boken. För det funkar, det känns naturligt. Antagligen för att Mare egentligen inte faller handlöst för någon av dem. Det är överhuvudtaget inte särskilt mycket kärlek, utan mer spioneri och lömska planer. Hursomhelst håller jag på Cal ...

Det händer väldans mycket, det är twist på twist på twist men samtidigt så förutser jag det mesta. När jag väl läste var det väldigt beroendeframkallande och trevligt att läsa. Men ganska rörigt? Tror det delvis är därför jag har svårt att greppa boken - så mycket hände att ingenting hann ta fäste. Det mest bara flimrade förbi. Språket är lätt och rätt så vackert och jag gillar Mare - för hon är varken genomgod eller genomond, hon tar vara på sig SJÄLV. Jag har liiite svårt att sympatisera med henne ibland men jag hejar på henne iallafall. På slutet kan jag tycka att hon blev lite väl stor på sig, men hon är komplex. Det är ju bra. Och såklaaaart jag föll för Cal - NÄR faller jag inte för de där perfekta men ack så ouppnåeliga hjärtekrossarna?!?

På tal om karaktärer tycker jag det är väldigt intressant att läsa om deras lömska planer och manipulation. VEM är de sist och slutligen trogna? VAD spelar roll - blod, kärlek, agenda ..? Samtidigt som de medel de använder sig av är väldigt extrema känns det realistiskt, de har sina anledningar, typ. Flera karaktärer känns helt igenom elaka - men antagligen finns det ju en anledning, tänker jag.

Världen får man faktiskt inte veta vidare mycket om. Det är ett litet minus, men samtidigt känner jag att vi kommer få veta varför allting är som det är efterhand - det kommer ju ändå tre böcker till. Så personligen hade jag inte så stora problem med att det saknades bakgrundshistoria, men jag ser att det är en liten brist. Jag tycker dock att Mare inte heller visste särskilt mycket om varför världen var som den var, så vi kommer kanske få veta det tillsammans med henne då ..? (Men miljöerna man FÅR läsa om - ÅH! Älskar slottmiljöer. Smälter av sådant.)

En sak som överraskade mig är hur himla blodig Röd drottning faktiskt är (men gud - jag borde ju ha fattat det med den titeln!). Fingrar skärs av och folk dör lite hela tiden. Man har ingen aning om vem man kan lita på och det känns lite som om varken rebellgruppen eöer silvrarna har helt rätt världsbild ... Som någon annan bokbloggare också sa - det känns faktiskt (för en gångs skull) som att den goda sidan kommer få det riktigt svårt (vem nu sen de goda ens är ..?) att vinna! Och visst vore det ändå intressant om de INTE gjorde det?

Summan av kardemumman: riktigt riktigt bra. Jag kan ärligt talat inte riktigt förstå hajpen då den inte var särskilt SPECIELL men det hindrar ju inte mig från att tycka om att läsa den. Väldigt mycket. Nu hoppas jag bara att braigheten höjs minst en nivå uppåt till bok två, så är jag nöjd!

Foto: Stephanie Girdard

| Röd drottning orig. Red Queen | Victoria Aveyard 2015 övers. Katarina Falk | Modernista | 378 sidor | 15+ | Tack så hemskt mycket för den spännande boken, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Nu är det här en sådan bok jag bara MÅSTE få skriva lite spoilers om, så läs inte det här nedanför om du inte läst boken!

• Twisten på slutet - jag lyckades spoila den för mig själv genom att kika på sista sidan ... eh. Ärligt talat blev jag inte så överraskad. Jag litade aldrig riktigt på Maven. Iallafall inte efter att ha vslöjat honom xD Och är det bara jag eller böt han inte rätt så plötsligt sida?!?
• Julius är superfin hoppas inte han är död :((( Har faktiskt en liten känsla av att han inte är det ..? :S
• Bara jag som tycker Kilorn är SÅ Jacob ..? xDDD (Från Twilight) Bästa vännen som blir hopplöst förälskad ni vet ...
• Tycker att de kom för enkelt undan på slutet - jag trodde att Mare skulle kunna använda sin kraft trots att Arren dämpade eftersom hon kan skapa den själv. Hon BEHÖVER ju inte få den från omgivningen. Jag var typ säker på att det var så de skulle rädda sig, annars såg det ju rätt så mörkt ut ... För överleva skulle de ju ;D)

Om du vill kommentera någon av spoilersena (HUR ska man böja det???), gör det mer än gärna! Men varna vänligen för spoilers innan.