Störst av allt

Det var först någon timme efter att jag hade lyssnat klart på Störst av allt som jag insåg hur verkligt allting hade känts. Jag kom nämligen på mig själv med att tänka på händelserna i boken som verkliga händelser, på personerna som riktiga personer, som om allting hade hänt på riktigt. Alldeles nyss.

Och om det inte är ett tecken på att en bok är bra vet jag inte vad som är.

Jag gav nog inte Störst av allt de bästa av förutsättningar eftersom jag hetslyssnade på den under en bilresa till Levi. Jag skulle lyssna klart den innan vi var framme, det var liksom bestämt sedan början så jag lyssnade och lyssnade och lyssnade. Alltså blev det inte en direkt naturlig läsupplevelse på det viset, jag läste inte på intuition liksom, utan jag bara lyssnade för att bli klar. Det fanns inget annat jag kunde göra eftersom jag lovat Olivia och eftersom jag hade huvudvärk var att läsa boken inte ett alternativ. Så jag lyssnade.

Med det sagt menar jag inte att jag inte ville lyssna, det var ju trevligt liksom. Bara att det ju kanske blev lite forcerat och att jag nog inte hann känna så mycket under lyssnandet. Inte smälta vad jag hörde. Ja och så är det ju det med att jag lyssnade istället för att läsa, vilket på något sätt tar bort en dimension i upplevelsen för mig, jag tappar liksom ett plan av boken eftersom det finns en främmande röst som läser upp allting, istället för de röster jag ger karaktärerna i mitt huvud. Därför känns det också svårare än vanligt att skriva om den här boken, jag kunde liksom inte notera språket på samma sätt heller. Vilket är extra tråkigt då det kanske speciellt är för språket och berättartekniken som Störst av allt har lovordats. Jag vet egentligen inte hur det går ihop, att jag liksom inte kan skriva om språket, för jag hörde det ju. Men det blev mer en ... dialog än en bok, om det låter logiskt?

Nu skulle jag egentligen inte dyka rakt ner i recensionen utan att nämna vad Störst av allt är för något. Så låt mig berätta nu! Störst av allt är alltså en roman om en rättegång och vad som ledde fram till denna rättegång. Rättegångsthriller går den nog under, men även om det hela tiden finns en spänning skulle jag nog inte kalla Störst av allt för en thriller.

Den tilltalade, personen som står inför rätta, är Maja, 18 år, från Djursholm. En vit, rik flicka med rika vänner och höga betyg. För nio månader sedan ägde en skolskjutning rum på Djursholms allmänna gymnasium. Maja var den enda som stod kvar i klassrummet utan så mycket som en skråma.

I Störst av allt varvas rättegångens framskridande med tillbakablickar till vad som hände innan skolskjutningen. Majas berättarröst är saklig men rätt dryg och arrogant då hon beskriver sina klasskamrater och sina känslor kring allting. Bitter. Det stämmer så otroligt väl in på allt annat vi får veta om Maja, och om händelserna. Det är precis så hon borde berätta efteråt. Det är precis sådan Maja är. Och det är så intressant att hon är gjord just så! För det gör henne inte särskilt sympatisk, men det gör henne väldigt intressant. 

Störst av allt är en väldigt rå berättelse. Till en början förstod jag verkligen inte varför det inte är en unga vuxna-bok men efter att ha lyssnat klart förstår jag bättre. Den är nog alldeles för mörk för att vara det, och alldeles för långrandig ibland. Det är en otroligt tung bok, samtidigt drabbade det tunga mig aldrig med full styrka, kanske just för att jag lyssnade på den i ett streck, utan att bearbeta. Kanske också för att världen Maja och hennes vänner lever i är så långt borta från min egen.

Många av personporträtten är gripande och väldigt, väldigt jobbiga. Vissa av karaktärerna önskar jag att vi hade fått lära känna på ett djupare plan, vissa lämnas väldigt ensidiga och platta. Här finns gott om stereotyper, vilka kanske förstärks av Majas syn på världen, men egentligen känns det inte som någonting negativt, för det känns trovärdigt. Det speglar de strukturer och klasser som de facto finns i samhället på ett väldigt tydligt sätt. Samtidigt: romanen fokuserar inte på relationer. Det är handlingarna som står i centrum, enstaka trevlighetsdialoger ryms inte med. Det är endast det som är relevant för utredningen som tas upp, förutom de kommentarer Maja inte kan låta bli att lägga till om sina jämnåriga och vuxna i deras närhet. I och med det funkar de tydliga karaktärerna rätt bra, de finns liksom inte där för att vara trevliga utan har alla sin roll i händelseförloppet.

Romanen är skickligt uppbyggd i hur jag som läsare sakta men säkert får reda på vad som har hänt. Jag blir aldrig uttråkad, på samma sätt som Sander upprätthåller nämndemännens intresse upprätthåller Persson Giolito min nyfikenhet. Oavsett om jag hade suttit i en bil i tio timmar eller ej tror jag verkligen att jag hade velat läsa vidare konstant. På något vis lyckas hon avslöja precis tillräckligt hela tiden, men samtidigt kan jag inte se vad pusslet föreställer förrän precis på slutet. Så SÅ otroligt snyggt ihoppusslat, seriöst.

Can't stress enough hur äkta allting känns. Som jag nämnde är Maja och hennes kompisars liv helt tvärtemot mitt, men ändå känns allting kristallklart när jag har lyssnat klart. Och som om det faktiskt hade hänt påriktigt. Sjukt.  Förutom att vara ett rättegångsdrama lyckas Störst av allt vara väldigt mycket mer än så, och ta ställning i en massa samhällsfrågor i och med just skildringen av dessa överklasskids och bubblan de lever i.

Efter att ha lyssnat klart känner jag mest att jag vill lyssna en gång till. Eller kanske läsa, egentligen. Långsamt den här gången. Få av karaktärerna i Störst av allt är särskilt sympatiska, men ändå har de lyckats fastna på mig. Och så känner jag att det typ hade varit häftigt att vara jurist, egentligen. Och att världen rika ungdomar lever i är sjuk om den alls liknar Majas verklighet. Och att Malin Persson Giolito är otroligt duktig på det hon gör, att jag vill läsa mer av henne. Att Störst av allt måste ha krävt en hel del research.

Och jag har en klump i magen, och vet inte när den kommer att försvinna. När Majas historia kommer att lämna mig.

Ja och så har jag tänkt på att det hade varit kul med mer skönlitterära skildringar av stockholmseliten! De där som lever världens glammigaste liv på Instagram. Hur har de det egentligen? Varför finns det inte fler sådana böcker? (Do tipsa mig gärna ifall det finns.)

Foto: Anna-Lena Ahlström

| Störst av allt | Malin Persson Giolito 2016 | Wahlström & Widstrand | 367 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus |

Renegades

Marissa Meyers Renegades är en berättelse om det goda och det onda och den uråldriga kampen dem emellan. Men Renegades handlar också om vad det egentligen betyder att vara antingen god eller ond - vem bestämmer egentligen vem som är vad?

Våra huvudpersoner kommer från motsatta superhjältelag - Adrian, renegade från födseln, och Nova, vars morbror (eller farbror?) var ledare för anarkisterna under "the Age of Anarchy". Renegades:en (shit, vad svårt att skriva på svenska om en engelsk bok!?) vann över Ace Anarchy i the Battle of Gatlon för kring tio år sedan och allt sedan dess har Renegades:en försökt plocka ihop spillrorna anarkisterna lämnade efter sig.

Under "The Age of Anarchy" kom ett skurkgäng (skurk=googles översättning till villain och jag tycker inte det känns helt hundra men vet heller inte vad annat en ska använda?) till Novas hus och mördade hennes familj. Hennes pappa brukade alltid säga att Renegades:en skulle skydda dem, men Renegades:en gjorde inte det. De kom aldrig. Så när Novas morbror Alec hittar henne och visar sig vara Ace Anarchy ansluter sig Nova till anarkisterna och litar aldrig på en Renegade igen. 

Adrian är däremot född Renagade. Hans mamma, en av de ursprungliga Renegadesen, dog under The Age of Anarchy. Kapten Chronium och Dread Warden (alltså allt låter SÅ fånigt på svenska??) adopterade Adrian och han fick växa upp bland superhjältar ändå.

Nova vill utrota Renegadesen och Adrian vill att rättvisa ska skipas i världen. När deras vägar korsar blir allting väldigt ... komplicerat, minst sagt.

Jag har ju läst en del av Marissa Meyers tidigare verk så visste ju ungefär vad jag kunde förvänta mig av Renegades. Mina förväntningar visade sig vara rätt realistiska, och det här är på många sätt en riktig Marissa Meyer-bok. Kärleken verkar alltid vara komplicerad, oavsett om det är ödet, sociala klasser eller som här - att vara på motsatta sidor i ett krig - som ställer till det. Det är omöjligt för karaktärerna att bli tillsammans och en riktig pina att läsa om det. Men inte bara, såklart. Det är också rätt fantastiskt och underbart och så så känslosamt. Men man kunde definitivt kalla det bitterljuvt.

Hur som helst.

Det här är ändå inte alls lika mycket en kärlekshistoria som det är en spänningsroman, fylld av fajter och intriger och superhjältar. Tekniken är futuristisk (är det ett ord?) och krafterna superhjältarna har är så konstiga, det är liksom inte bara det gamla vanliga kan bli osynlig/flyga/skapa eld eller what not. Slagsmålsscenerna är många men de tar aldrig över hela historien, vilket är tur eftersom jag sällan gillar att läsa om folk som hoppar en hit, en dit och svingar sitt svärd. Som tur är de sällan utdragna i Renegades och för alltid handlingen framåt. Och okej, de är välskivna också även om jag inte är säker på att jag någonsin kommer läsa om ett slagsmål och faktiskt förstå vad exakt som händer hela tiden. :-)

Väldsbygget är också en stor del av Renegades, som i vilken fantasy/dystopi/sci-fi/okej ni fattar som helst. Och världen Marissa Meyer skapar är - som alltid - så cool! Får typ rysningar. Men för mig är ju alltid karaktärerna ändå det allra viktigaste, vilken tur då att Adrian nästan når upp till Jest-nivå på swoon-skalan. Tyckte om honom i samma stund som vi blev presenterade för varandra. Nova är riktigt trevlig hon med, det är bara så OTROLIGT frustrerande att de är tvugna att gömma sina verkliga jag från varandra som läsare klarar jag inte av det jueee!! Bikaraktärerna får man egentligen aldrig lära känna särskilt bra, och de är väldigt många och har förvirrande namn (många har ju liksom både ett vanligt namn och en superhjältealias) vilket är tråkigt för många av dem vill jag ju veta mer om! Men hoppas det kommer i tvåan.

Den här boken har allting jag vill ha av en riktigt bra bok - någon att crusha på, smart dialog, fantastiskt världbygge, action och spänning och KÄNSLOR. Någonting fattas för att jag ska älska den hämningslöst men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt - är det Nova? Handlingen överlag? Är inte de övernaturliga elementen tillräckligt intressanta? Jag vet inte riktigt, allt jag vet är att jag älskar Adrian och hatar Marissa Meyer för vad hon gör mot sina karaktärer (och mig :))) genom att avsluta Renegades på det sätt hon gör jag menar jag kanske kastade boken tvärs över rummet och skrek av frustration då den tog slut. :-))) Ingen vet.

Foto: Kali Raisl

| Renegades | Marissa Meyer 2017 | Feiwel and Friends | 556 sidor |13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Andra böcker jag läst av Marissa Meyer:

Cinder

Scarlet

Heartless

Draugen

Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2018 | 249 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: Sista delen om Viggo och Arvids kamp mot ondskan i Mariefred. Såhär skulle jag beskriva PAX: nordisk mytologi, skräck, 120% action och så så SÅ fina relationer.

Jag tycker: Det här var årets känslo berg-och-dalbana 2018. Fyfan. Hatar slutet så mycket och är ännu inte helt säker på om jag förlåter författarna för det, eller ens ser det som ett nödvändigt slut. Så jag väljer typ att inte låtsas om de sista sidorna.

Men utöver det! Jag har älskat PAX från början till slut, samtidigt är det en kärlek som vuxit sig starkare hela tiden. Draugen är den tionde boken om Arvid och Viggo, Estrid och Magnar och Anders och Laylah. En kan gott säga att jag fäst mig vid dem, tycker om dem alla så otroligt mycket. Speciellt tillsammans!

Utöver fantastiska karaktärer är ju alla PAX-böcker SJUKT spännande - och lite obehagliga - men också väldigt kul. En kombo som verkar ha gått väldigt väl hem hos målgruppen, men också gör det hos mig. Jag älskar hur böckerna är uppbyggda, med superkorta kapitel och små serierutsillustrationer. Jag älskar hur handlingen egentligen är väldigt svart och tung men det främsta jag tänker på då jag tänker på PAX ändå är kärlek och värme. Jag älskar ÄLSKAR att relationen mellan två brorsor är det som står i fokus. Att familjen är en så stor del av allting.

Klart jag egentligen hade velat ha ett avslut lika långt som resten av serien och klart jag hade velat se Henrik Jonssons tappning på alla nordiska väsen som människan någonsin hittat på, men man kan inte få allt. Draugen lyckas ändå vara så nära allt man kan komma, och jag är så glad så glad för att den här serien slutar lika explosivt som den vuxit sig till under nio böcker och inte faller på mållinjen.

Recensioner på övriga delar hittas under min PAX-tagg! Och här finns en kärleksförklaring till serien!

Saga volym 1-9

Jag läste nyss ut det nionde Saga-albumet. Känner typ såhär: FYFAAAN. Är så arg och ledsen och typ, bitter? Och så har de gått på paus under obestämd tid. Efter det slutet liksom? Fyfaaaaan.

Men okej, om någon nu inte känner till fenomenet Saga skapat av Brian K Vaughan och Fiona Staples är det en seriealbums"följetong" (ish?) om Alana, Marko och deras dotter Hazel, som inte borde få finnas. Marko och Alana är nämligen svurna fiender, deras nationer har krigat sedan urminnes tider, så länge att kriget mellan planeten Landfall och dess enda måne, Wreath, spridit sig över hela galaxen och tvingat alla andra folkgrupper att välja sidor. Och egentligen vet väl ingen riktigt varför de krigar, förutom att planetfolket är tekniknördar och månfolket magiker med en massa urgamla traditioner.

Hursom. Alana och Marko är soldater på motsatta sidor och trots det blir de kära, och får en dotter. En dotter som blir galaxens mest eftertraktade, inte brottsling, men namn kanske? Person. Alltså är Alana och Marko tvugna att fly för livet.

På sin resa träffar de diverse coola och mindre coola typer, får både nya vänner och fiender och vänner mot sin vilja. I the universe of Saga finns alla sjuka monster du kan tänka dig - och inte tänka dig. Jag tappar hakan gång på gång, allt är helt urflippat. Förutom att det inte är det, och det är det här som är så bra: det är precis vår värld, egentligen, men utklätt till en rymdopera med världens konstigaste varelser och fysikaliska lagar. Det är så himla många aktuella grejer som tas upp - som sexism, aborträtt, rasism, det mesta egentligen. Och att Staples och Vaughan gör det i en så snygg förpackning? Det här är det bästa jag läst på länge.

Var så himla, himla beredd på att bli besviken. Jag har nämligen blivit det väldigt ofta vad gäller seriealbum, aldrig riktigt fattat grejen även om de nog varit bra, de jag läst. Men inte fantastiska. Här var jag kanske inte hooked efter volym 1, men efter det ... jag har flugit igenom alla nio volymer och nu känner jag mig alldeles dränerad. Som att ha binge:at en serie, ni vet? Typ som då Game of Thrones säsong sju tog slut för evigheter sen och vi får en fortsättning först nu i vår.

Så känns det nu - för Saga är HELT FANTASTISKT. Jag fattar typ inte hur de gör? För det kommer fantastisk grej på fantastisk grej och det känns inte ens långsökt? Och sättet Hazel berättar på är genialiskt det med. Och så HIMLA MÅNGA livsvisdomar de kommer med! Blir wow:ad på varje sida. Fiona Staples teckningar är perfektion, karaktärerna är helt fantastiska och jag ÄLSKAR hur gråzonigt allt är!! Ingen är bara ond eller god ÄLSKAR sådan fiktion.

Saga är nog faktiskt lite som Game of Thrones. Nu har jag inte läst GoT, men sett. Och jag kan tänka mig att Saga nog vinner över GoT i bokform. Egentligen serieform också för den delen för genusanalysen är så mycket bättre här. Dessutom är allting så himla nytt och fräscht och inte bara vanlig fantasy - okej inte meningen att jämföra två så totalt olika verk här, jag ÄLSKAR GoT, men ändå. Lite samma handling liksom! Mycket sex, mycket död, en massa karaktärer, familjen är viktig, en massa nationer är inblandade i ett enormt krig - inte lika många huvudkaraktärer - ni fattar, väldigt mycket som GoT. På pappret åtminstone.

Jag trodde faktiskt inte att jag kunde fastna så mycket för personer i seriealbum - jag har alltid tänkt att de är för korta, man får för lite av karaktärerna, inga tankar ju, bara dialog, inget utöver. Men så läste jag Saga och vips var jag motbevisad. Är bara så otroligt bitter över att inte veta när jag får en fortsättning. Och så så arg på slutet.

Men också väldigt taggad på att ta mig an fler seriealbum! Vet ju nu att det kan vara otroligt. (Okej, VEI var också toppen.) (Okej fan går igenom vad jag läste förut nu och älskade ju även Den sommaren hahah - men okej aldrig blivit ÖVERVÄLDIGAD förut.)

Orkar faktiskt inte skriva info om alla album skilt men de är ugivna mellan 2012 och 2018, alla skriva av Brian K Vaughan och tecknade av Fiona Staples. Cirka 150-200 sidor, passlig ålder är väl kanske 18 och äldre? Rätt grova bilder ändå och handlar ju om vuxna men vad vet jag, en väljer ju själv vad en gillar/klarar av. Vill ni köpa dem finns de en googling bort!

Andra seriealbum jag recenserat:
Sword Princess Amaltea ett, två+tre | Vi kommer snart hem igen | VEI 1 | Den sommaren | Mamette | Alena | Selma Lagerlöfs Bortbytingen | Zelda

Vitormen

- Ahaaa, du lurade Estrid! utbrister Viggo lågt. Magnar, du är en riktig K.O.R.G. Klurig. Och. Rolig. Gubbe.

Den åttonde delen i serien om Viggo, Alrik och Iris som försöker besegra Svarthäxan är precis som de andra - fullspäckad action från sida ett, väldigt mörk och rätt skrämmande men också med glimtar av humor. Det som kanske gör att den sticker ut från föregångarna är att det bara är en dag det handlar om här - julafton - och att det då känns som om det verkligen går otroligt snabbt. Ändå hinner så väldigt mycket hända.

Vitormen tar vid där Pestan slutade och det tar ett tag för mig att orientera mig och hänga med. För självklart slutade Pestan med en cliffhanger - och nu får vi äntligen veta hur det fortsätter. Men vad gäller nya cliffhangers har författarna ingen nåd utan de bara haglar över en - att vi i princip följer tre personers perspektiv gör heller inte saken bättre. Så man är typ tvungen att flyga igenom. Fast på sätt och vis var det onödigt pga slutet är inte rättvist någonstans HUR ska jag klara av väntan!?!

Att skriva skilda recensioner för varje del i en serie tycker jag är rätt svårt - speciellt en serie som PAX, där varje del är en direkt fortsättning på den förra och alla äventyr leder upp till ett enda. Då flyter de ihop, karaktärerna är samma hela tiden och då kan jag inte se på dem skilt i bara en bok, eftersom jag ju redan har sju andra böckers erfarenhet av dem. (SJU!?!) Därför vet jag heller inte riktigt vad jag ska skriva om specifikt Vitormen, eftersom den helt enkelt inte fungerar enskilt utan är en bit av en större helhet, som jag redan skrivit om många gånger förut. Min åsikt har liksom inte förändrats: PAX är fantastiska slukarböcker, med fantasy och äventyr, spänning, lite skräck och underbara, gotiska illustrationer som förhöjer upplevelsen ytterligare. PAX är precis så brutalt det kan vara utan att bli för mycket och jag är såå glad att de låter det vara såpass rått. Älskar också hur väldigt 2010-tal det är! Lite tråkigt att tidstypiska grejer så snabbt ändras och att kommande generationer då kanske inte hänger med på allt - men kan heller inte låta bli att älska hur de sätter serien i tiden så fullkomligt.

Karaktärerna är alla underbara och växer verkligen på en. Sagt detta förut men: älskar Alrik och Viggo bara mer och mer för varje bok, samma sak med karaktärerna som kom med lite senare. Älskar också Alrik och Viggos förkortningar och deras humor som alltid kommer på exakt rätt ställe. Ärligt är nog humorn något av det bästa med PAX, och hela värmen som liksom skimrar runt Laylah och Anders hus. Det här fick dock lida lite i den här delen, eftersom det verkligen var 100% full on action hela tiden - en fick knappt tid att andas. Ändå rätt intressant att i den del med kortast tidspann får äventyret störst roll? I de andra har det liksom också varit trubbel med Simon osv men här är det bara Svarthäxan Svarthäxan Svarthäxan. Så skickligt gjort ändå - HUR kan de få det så snyggt och invecklat och spännande? Är amazed.

Foto: Thron Ullberg

PAX är helt enkelt en fantastisk mix som passar alla äventyrslystna läsare - och andra med, eftersom vardagen med alla sina små och stora problem är lika närvarande som det övernaturliga (oftast). Jag ÄLSKAR den här serien och det enda jag vill klaga på är att varje bok är alldeles för kort - att vi bara har två böcker kvar i antagligen samma längd!? Makes me sad. En kan ju alltid hoppas på att de växer till sig lite nu på slutet ...

| Vitormen (PAX #8) | text: Åsa Larsson, Ingela Korsell illustrationer: Henrik Jonsson 2017 | Bonnier Carlsen | 192 sidor | 9+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

PAX 1-4

Gasten

Näcken

Pestan

Ordbrodösen

så otroligt bra alltså! något fattades för att det skulle bli full pott men det var inte mycket alltså. detta är alltså en 4.5. älskar ordbrodöserna, älskar vissa av karaktärerna, älskar spänningen, stämningen, fotointresset som syns här och var, Lo och Klaras relation, mormor och morfar, Irland ... allt. SÅ SNYGGT SKRIVET OCKSÅ. vet egentligen inte vad som är problemet, men kände aldrig att det lyfte helt och hade kanske velat ha mer av x antal saker. summan av kardemumman: megasuperjättebra. L så fånig men upptäckte att jag hade en bättre bild så då byter jag obvi. sorry not sorry Ordbrodösen av Anna Arvidsson var en av årets allra mest efterlängtade böcker för mig, och kom ut redan i januari. Som väntat nästan kastade jag mig över den och hade läst slut på några dagar. För det här är verkligen en väldigt snabbläst bok - inte bara pga spänningen och de korta kapitlen, utan också för att det liksom finns någonting i Anna Arvidssons sätt att berätta som suger mig in i boken, får mig att bäva inför att lämna Albas äventyr och längta tillbaka. Ordbrodösen handlar om Alba som på sin 18-årsdag ska gå igenom inträdesprovet varje ordbrodös i generationer före henne genomgått. Ordbrodöser är kvinnor som med sina skrivna ord kan påverka människors handlingar - ja, de kan till och med få dem att glömma saker. Provet är egentligen mer av en ceremoni än ett prov - Alba kommer inte misslyckas, hennes mamma var ordbrodös, hennes mormor är det. Det är självklart att Alba också är en av dem - det är den framtid som förutspåtts henne hela hennes liv. Men av någon anledning funkar inte kraften för Alba, det pulserande klotet av värme i bröstet som mormor beskrivit finns inte där och Alba misslyckas. Men varför? Egentligen är det verkligen inte det Ordbrodösen handlar om - orsaken till varför Alba misslyckats blir nämligen klar rätt fort och sedan leder detta till en sorts kapplöpning mellan Alba och någon som vill illa, för att hitta till "orsaken" innan den andra. Det blir helt enkelt mycket mer action- och deckare över det hela än fantasy, även om ett tydligt sagoskimmer svävar över det hela och ordbrodösernas intressanta kraft ger allting en extra twist. Ordbrodösen gjorde mig inte besviken - vilket säger en hel del eftersom mina förväntningar verkligen var stora. Jag hade väntat mig något helt annat än det jag fick, men det jag fick var ändå så mycket bättre - för det känns nytt och modernt med en fantasyberättelse som är en contemporary och deckare på samma gång. Jag älskar hur spännande den är, hur mysteriet nästlas upp på ett intressant sätt utan att vara alltför komplicerat. Allting är löst på slutet och upplösningen känns helt logisk då en väl får den förklarad för sig. Det här är alltså lite av en blandning på Cirkeln och någon långsam, mystisk saga i Maria Gripe-anda. Det här är en kombination som i händerna på Arvidsson känns helt klockren - det är fartfyllt ena stunden för att sedan trappa ner och bli mysigt och sagolikt. Historier om ordbrodöserna vävs snyggt in i berättelsen ger ordbrodösernas samhälle ett etxra lager. Allting binds helt enkelt ihop otroligt snyggt och den här världen med ordbrodöser i Värmland känns lika verklig som min egen. Det enda jag kanske inte föll för till hundra procent är faktiskt Alba. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför - för nog lärde jag ändå känna henne. Men hon är liksom rätt vanlig och betedde sig aldrig på något sätt som fick mig att älska henne - samtidigt är det ju skönt med en *vanlig* hjältinna, som är osäker men ändå stark, som blir kär, som gillar vissa och ogillar andra, som har en rätt speciell relation till sin mormor och älskar att fota. Men det klickade liksom inte helt mellan oss. Klara och Lo, däremot, dem ÄLSKAR jag! Så fina och snälla och härliga och åh. Mormor och morfar och fera av karaktärerna som presenteras efterhand tycker jag också om mycket. Gillar också hur kemin mellan Alba och en viss person var tydlig från första sekund utan att det behövde sägas rakt ut. Delvis kändes dock kärleksstoryn lite lite onödig, men är man en sucker för kärlek så är man och då är det ändå aldrig för mycket. Summan av kardemumman: megasuperjättebra författat - snygg story, otroligt koncept, rätt känsla, rätt ton osv. Enda jag egentligen kan klaga på är att det inte verkar som om det blir en tvåa (samtidigt som det är skönt och fräscht pga hur många trilogier har vi inte redan) - jag menar, konceptet är ju för bra för att bara försvinna efter en bok! Men vem vet - kanske det är en helt ny ordbrodös vi snart får läsa om!? *hoppas hoppas*

Foto: Göran Segeholm

| Ordbrodösen | Anna Arvidsson 2017 | rabén&sjögren | 321 sidor | 13+ | tack så väldigt mycket för läs-exet, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Harry Potter & the Cursed Child

DET HÄR ÄR MITT TUSENDE INLÄGG!!! Omg. Och vad passar väll bättre då än att skriva om the eight story. Årets mest efterlängtade och fruktade "bok".

Det finns flera anledningar till att jag dröjt med att skriva den här recensionen. En är att alla gör det, alla läser den här boken, vem bryr sig om vad jag tillägger till diskussionen? En annan är att vårt exemplar varit utlånat hit och dit så har inte kunnat ta bild. En tredje är att jag inte vet hur jag ska göra det, för mina tankar kring den känns liksom inte helt klara. Men nu bestämde jag mig för att jag vill göra det iallafall, om inte annat så för att jag själv ska ha kvar de här tankarna. Och för att jag inte kan låta bli - jag måste också få skriva om den åttonde berättelsen i Harry Potter-franchisen.

Harry Potter & the Cursed Child vet högst antagligen alla som inte är födda igår vad det är. Så jag tänker inte börja gå in på handling och så. Vill också säga att jag säkert kommer spoila Harry Potter-serien så ni som inte läst den kan skippa det här inlägget oki?

Mitt överhängande omdöme kring det här manuset landar någonstans mellan Å VAD JAG ÄLSKADE ATT LÄSA DEN och men eh, den var ju långt ifrån så fantastisk som böckerna om originaltrion. Det jag gillar mest är hela grejen: vi får återvända till Hogwarts, vi får återse Harry, Ron, Ginny, Draco och Hermione som vuxna, vi får lära känna deras barn och se tillbaka på händelser som skett tidigare. Det blir en kärleksfylld nostagitripp, men inte så mycket mer än det.

Storyn baseras ju väldigt långt på vad som hänt förut och den tillägger inte så mycket nytt. Det är väll här jag blev lite besviken, för det här är ingen ny, mångbottnad historia utan det är någonting som en fanfiction-skribent hade kunnat knåpa ihop. Tyvärr. Jag blev supernostalgisk och vill läsa om Harry Potter och den flammande bägaren prick nu men det blir jag av Harry Potter-videos gjorda av fans på YouTube med. Ville liksom hamna i samma känsla som med originalserien men det händer inte. Myser till fullo med det här känns helt enkelt inte som någonting som påriktigt hör ihop med HP, den känns helt distanserad. (Har ju säkert till viss del att göra med formatet, Rowlings språk är ju en sak för sig.)

Dessutom finns det en himla massa grejer jag inte köper, som (SPOILERALERT TILL ER SOM EJ LÄST THE CURSED CHILD):

• VARFÖR skulle Cedric bli en dödsätare endast pga den där förudmjukelsen? Fattar inte alls. Kan inte se det framför mig - Cedric var ju en good guy hela den tid han var med. Tycker J K Rowling lite smutskastade hans minne där.
• skrattade rakt ut då vi fick veta att Delphi är Bellatrix Lestrange och Voldemorts barn. Yeah sure. Mest orealistiska saken ev-er.
• varför har timeturnersen förstörts? Fattar ej. De har ju fått finnas i all fred förut? Fattar liksom inte varför de blivit ett så stort porblem nu plötsligt ..?

Men det finns ju grejer jag älskar också:

• att Dramione på sätt och vis görs till verklighet genom Scorpius och Rose. Har av någon anledning alltid gillat den fanteorin även om jag ÄLSKAR Ron och Hermione ...
• Scorpius & Malfoy. Malfoy är en karaktär jag alltid haft någon form av hatkärlek förhållande till - han gör ju så många hemska saker men samtidigt skymtar man hundra lager av annat med. Ofta har jag mer tyckt synd om honom än ogillat. Så även här. Hans fru har ju dött, liksom ... Och Scorpius är som en freakin' sol.
• Scenen med Snape <333 Hela tidsresande grejen störde jag mig en del på och tyckte jag var rätt så ologisk. Men den tidsresan då Snape var med var KÄRLEK.
• Grejen med the Trolley witch också ... hahaha. HUR skulle Albus och Scorpius kunna komma av tåget om ingen annan klarat det någonsin? Känner rätt mycket yeah sure för det med.
• att det började ta ont i Harrys ärr fick ju heller aldrig någon riktig förklaring? Var det pga Delphi liksom?


SLUT PÅ SPOILERS

En annan grej jag störde mig på är: var är flickorna? Inte ens Rose fick vara med särskilt mycket, vilket jag tyckte var supertråkigt. Delphi är ju i och för sig flicka och så, men hade gärna sett att åtminstone någon av huvudpersonerna - som jag nu tänker är Harry, Albus och Scorpius - var flicka. För att fortsätta med gnällandet kan jag ju också säga att Ron fick supertråkiga repliker. Eller de är roliga men varför ENDAST roliga? Han säger liksom ingenting av större värde ... det gjorde han väll ändå förr?

Självklart är det ju väldigt mycket formatet som står i vägen för vissa saker med, som att storyn inte har rum att utvecklas utan bara blir ytlig och allting måste gå fort, fort. Det här är ju redan en väldigt lång pjäs, så det fanns ju helt enkelt inte riktigt möjlighet att avancera storyn. De kunde ju heller inte då ha med alla karaktärer en ville - som Teddy, Mrs Weasley och George. Hade SÅ gärna velat få veta något om dem!

Men överlag störde inte manusformatet mig (och jag tänker faktiskt att de flesta grejer jag stör mig på inte kan skyllas på det). Jag tyckte man kunde se allting väldigt tydligt framför sig trots att det främst bestod av dialog, jag gillade hur scenerna beskrevs och jag gillade att läsa på engelska och tänka mig deras röster i huvudet. Om det är någonting Rowling kan så är det ju dialog - även om jag inte tycker att alla karaktärer vi känner från tidigare riktigt håller här.

Men Harry känner jag igen. Jag skulle faktiskt, sorgligt nog, kunna tänka mig att han blev en sådan pappa som han är här. Det gör riktigt ont i mig att läsa om hans och Albus förhållande och hur han blivit påverkad av sitt förflutna. Albus gillade jag, men han blev aldrig riktigt någon fantastisk karaktär som jag älskar och bryr mig mycket om. Det var mest Scorpius isåfall. Och ja! Relationen mellan de två var så fin, så fin.

Fast jag nu gnäller på det ena och det andra är jag ändå glad över att ha läst den här. Det var så himla roligt att återvända till Hogwarts, McGonagall, the golden trio och all magi och Hogwartsexpressen ... <3 Blev väldigt nostalgisk, helt enkelt. Jag kommer dock aldrig tänka på den här som en helt "legit" fortsättning på ... dödsrelikerna utan mer som en alternativ, trots att J K Rowling skrivit till viss del.

Det är nog lite så jag gick in i det hela också, och därför blev jag inte alltför besviken, trots listan av fel. Jag kommer alltid bli hjärtögd av att läsa om dessa, speciellt då det görs såpass bra som det ändå görs här. Och jag skulle oerhört gärna se teatern på riktigt ...

Photograph: Pal Hansen/Observer New Review

| Harry Potter and the Cursed Child - special rehearsal edition script | J K Rosling, John Tiffany & Jack Thorne 2016 | Little Brown | 330 sidor | köp hos: Adlibris, Bokus |

Harry Poter och fången från Azkaban

Harry Potter och den flammande bägaren

Harry Potter och dödsrelikerna

Harry Potter och de vises sten - illustrerad

En väktares bekännelser

Igår kring midnatt läste jag ut Elin Säfströms En väktares bekännelser med andan i halsen. Alltså verkligen. De ca 50 sista sidorna var SÅ spännande och bra dog lite.

Vad handlar den om då? Jo, om Tilda som är femton år och väktare. I hennes värld (eller kanske vår med VEM VET är ju ej väktare) finns det rådare lite överallt - hon har en hustomte, älvor dansar i parkerna om nätterna, troll kan jobba som portvakter och tomtarna har en egen liten bar. Men det är bara Tilda och hennes mormor som ser dem, för det är bara väktarna vändsynen inte påverkar.

Väktarnas uppgift är att se till så att rådarna sköter sig och att stoppa dem ifall de tänker göra en överträdelse. Till sin hjälp har Tilda mormors gamla hund som känner på sig när en överträdelse håller på att ske och leder Tilda till den. Vanligtvis brukar Tilda mest vara mormors sidekick och inte ha så mycket ansvar, men nu var mormor tvungen att hjälpa Ankar-Stina i Norrland och då blev Tilda ensam med ansvaret över hela mellersta Sverige.

Vilket är rätt jobbigt - speciellt då Tilda absolut och på inga villkor får berätta om väktarskapet för någon. Dessutom ser Hakims fantastiskt bruna ögon bara onaturligt vackra Natta och mamma bryr sig bara om sig själv och att äta Dumle. Och pappa hoppade framför ett tåg innan Tilda ens var född.

En väktares bekännelser är berättad lite som en dagboksroman där Tilda alltså är berättare. Språket är humoristiskt och ungdomligt och känns verkligen som Tilda hela vägen. Genom det får en en väldigt bra bild av Tilda och hon är en karaktär jag verkligen gillar. Hon skämtar mycket, är rätt så ironisk, blir rätt ofta irriterad på personer i henne närhet men gillar dem ändå. Hon känns som en typisk 15-åring och är ingen översmart superhjälte, vilket är skönt. Ändå hamnar hon ur för en hel del saker och jag blev riktigt överraskad av hur snyggt och invecklat huvud"mysteriet" var - jag blev lurad minst lika många gånger som Tilda.

Jag gillar Tilda, men hon är absolut inte den enda personen jag faller för. Mormor tycker jag är superhärlig och Imane med. Sedan finns det en hel del intressanta personer som en kanske inte gillar men som känns väldigt verkliga och det är intressant hur Säfström forskar i mamma-barn-relationen i denna urban fantasy-roman. Fast mest gillar jag ändå Dumpe. Han är så härligt trogen och pigg, tror verkligen vi skulle gilla varandra.

Urban fantasy-roman är väll just precis vad det här är - även om jag inte ser skymten av trangeldrama eller vampyrer vilket är superskönt. Istället är det nordisk folkmytologi som är grunden till rådarna och det gillar jag verkligen. Förstår verkligen inte varför det inte finns fler böcker där det övernaturliga baseras på våra folksagor, för tomtar, troll, älvor och skogsrån är de väsen jag finner mest fascinerande.

Till en början tyckte jag En väktares bekännelser var lite långsam, det tog ett tag för den att komma igång och jag kunde inte riktigt fokusera på läsningen. Till en början finns det heller ingen riktig huvudhandlig utan det händer lite det ena och det andra i Tildas liv. Senare så uppskattar jag ändå det här för det funkade ju som en introduktion till Tildas vardag och personerna kring henne. Dessutom blev allting viktigt i slutändan, utan att vi märkte det till en början.

Förövrigt finns det en hel del storylines att hålla reda på här - den med Natta, den om pappan, mamman därhemma, mormor i Norrland och så alla överträdelser Dumpe och Tilda försöker stoppa. Plus en älva som beter sig konstigt och så det som allting leder fram till. Det hade kunnat bli rörigt, men Säfström gör det väldigt snyggt och jag är riktigt imponerad av hur allting sedan flätas ihop.

Igår sträckläste jag kanske sista halvan av boken och OJ! så bra det var. Det är i mitten allting verkligen börjar ta fart, jag blir alltmer fascinerad av Säfströms värld, olycklig då Tilda är olycklig och alldeles spänd då hon är i fara. Slutet hetsläste jag verkligen för kunde inte för allt i världen förstå hur de skulle klara sig och blev lite rädd av hela grejen helt ärligt. Slutet är verkligen fantastiskt - perfekt längd, sjukt spännande och framförallt så väldigt snyggt.

Det här är en bok jag verkligen VERKLIGEN rekommenderar. Speciellt om en gillar nordiska väsen, men även om en föredrar "vardagsböcker" om relationsproblem för det är något som är minst lika stor del av den här boken som den övernaturliga delen. Läs, hörni! Det här är riktigt, riktigt bra.

Foto: Ola Kjelbye

| En väktares bekännelser | Elin Säfström 2016 | Gilla böcker | 283 sidor | 11/13+ | tack så mycket för rec-exet, Elin och Gilla böcker! | köp hos: Adlibris. Bokus, Cdon |

PAX - Pestan

I Pestan börjar det närma sig jul, men julstämningen i Mariefred är verkligen inte på topp. Människorna stänger in sig i sina hus och ingen ser glad ut. Allt är de där fosterbarnens fel, tänker de. Enda sedan de kom hit har bara fler och fler konstiga saker hänt.

Nu sprider sig en konstig sjukdom som en löpeld i stan - utan förvarning börjar offren plötsligt blöda näsblod och blir alldeles virriga. Är det svarthäxans påhitt? Eller något helt annat?

Samtidigt har Iris kokat ihop en plan för hur de ska få reda på vem svarthäxan är - men det är något i planen som inte riktigt stämmer, känner Alrik. Dessutom luktar den riktigt illa ...

Det första som gör Pestan så väldigt bra är spänningen. Det är högt tempo genom hela boken och jag vänder ivrigt blad för att få veta hur det går. Samtidigt har jag en knut i magen av hur dåligt det kan gå och det känns nästan som om det är jag som springer iväg från impar med adrenalinet pumpande.

Det andra är att det här är sjunde boken jag läser om Viggo, Alrik och Iris och under sex böcker har en ju hunnit lära känna dem lite grann. Och börjat bry sig om dem och gilla dem och förstå dem och nästan se på dem som sina extrasyskon. Jag älskar att läsa om dem! Jag älskar Alrik och Viggo och Iris! (Mest Viggo, fast en har ju inte favoritsyskon ...) De är alla så verkliga och jag betvivlar inte deras existens en sekund. Viggos påhittighet, impulsivitet och klätterskicklighet. Alriks förmåga att hamna i trubbel, hans kärlek till djur och självständighet. Iris besserwissighet, fantasi och längtan efter någon som bryr sig. De är alla så fina och jag HATAR när det går dåligt för dem och Träslöjds-Thomas är VIDRIG.

Så ja, jag hade ju ett visst mått kärlek till den här världen redan innan jag började men för varje bok växer den sig liksom  bara större och även om den här enskilt kanske inte är den bästa boken i serien så gillar jag den mest pga alla delar innan, pga längtet innan och pga det ju faktiskt, ändå är en riktigt bra bok.

Det jag kanske saknade lite var en större, enskild handling. SPOILER Nu kändes inte det här med sjukdomen särskilt stort och det blev aldrig direkt läskigt, vilket jag saknade lite. Dessutom känns inte jakten på svarthäxan särskilt intressant då en som läsare i princip redan fått veta vem det är. Men okej, det är PAX vi pratar om, allt kan hända och vi kanske bara blir grundlurade. SLUT PÅ SPOILER. Det här tycker jag ändå spänningen rätt så långt kompenserar - för SHIT POMFRITT vad spännande det är!

Det läskiga här är främst människorna, vilket jag nästan tycker är ännu läskigare än onaturliga varelser. Det är väldigt intressant hur de reagerar och agerar, men obehagligt. Det känns ju väldigt realistiskt och usch vad det gör mig förbannad. Blir arg på en hel del grejer här men det är ju också något som gör en bra bok - den väcker känslor.

Tex början. Blev helt paff av det och var totalt oförberedd. Samtidigt som jag mest hade lust att lägga mig ner och gråta så tycker jag faktiskt det var ett snyggt dramaturgiskt val. SPOILER (markera för att läsa) Saknar dock Hej-Henry SÅ mycket!!! SLUT PÅ SPOILER.

Sen finns det ju ännu en grej som gör dessa böcker. Bilderna. De är sjukligt snygga, sätter stämningen, kompletterar texten och det känns nu aldrig som att de sätter stopp för läsningen. De hade dock gärna fått vara ännu fler ... gillar verkligen hur Henrik Jonsson tecknar människor!

Den här serien är verkligen otrolig och alla borde läsa. Vill du ha något som får dig både lycklig och förbannad och kroppen på helspänn samtidigt som du dreglar över illustrationerna är detta serien för dig. Enda dåliga grejen är väll att Vitormen inte är släppt än ...

Foto: Thron Ullberg

| PAX #7 Pestan | Åsa Larsson & Ingela Korsell illust. Henrik Jonsson 2016 | Bonnier Carlsen | 195 sidor | 9+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Stand by Me - Höstgärning

Jag såg Stand by Me, filmatiseringen på Stephen Kings längre novell The Body/Höstgärning i maj i år och blev golvad. Hade verkligen inte väntat mig det när jag hittade den på Netflix och tänkte att den kanske kunde funka för hela familjen. Det gjorde den - jag tror att alla njöt. Fast kanske ändå allra mest jag.

Så det blev som med The Notebook, en film som jag - om någon missat det - också blev besatt av och därför var tvungen att läsa bokversionen av. I det fallet blev jag väldigt, väldigt besviken på boken (tänkte så sent som idag på att det antagligen berodde på att det är en sådan stor skillnad på KÄNSLAN de olika medierna väljer att förmedla - i filmen är det romantiskt och hjärtskärande vackert medan det mest är platt och sexigt i boken. Vilket känns helt fel.). Vilket inte alls var fallet den här gången - jag älskade vart enda ord av den ca 70 sidor långa texten.

Stand by Me/The Body/Höstgärning handlar alltså om ett kompisgäng 12-åringar som beger sig ut på vandring. Vern råkade ligga under terassen då hans bror kom tillbaka med en kompis från en körtur. I panik pratade de två killarna om en ung pojke de sett ligga nära järnvägen. Död. Så snart Verns bror försvunnit från synhåll springar han till trädkojan och beättar för de andra och det blir en sorts besatthet för dem att hitta pojken.

Det här är inte någon spökhistoria, som Kings böcker brukar vara. Den har onekligen vissa scener som är lite kusliga, men främst är det en uppväxtskildring, skildrad ur den vuxna Gordies ögon. Den är till viss del självbiografisk, men av det jag fick fram när jag googlade vet jag inte till hur stor del. Gordie skriver - så det stämmer ju åtminstone in - sedan så tror jag den här grejen med kroppen är en sak King tagit inspiration till från sin egen barndom, men inte upplevt just på det här sättet.

Då jag läser Höstgärning, får jag samma känsla som då jag såg filmen. En lite melankolisk känsla, men också kärleksfylld och äventyrslysten. Pojkarna har en hel del djupa konversationer med varandra, men det känns aldrig krystat. Det känns rätt och fint och verkligt där de går i skogen och funderar på var de ska börja i college.

I filmen är färgerna, miljön och skådespelarinsatserna något av det mesta, medan delarna som inte kom med där, eller ändrats på lite, är de som gör novellen till en pärla. Jag älskar Gordies korta historier vi får läsa emellanåt, som är oerhört brutala och som jag inte alltid förstår, men som är väldigt intressanta. Jag älskar språket - och tror att det är ännu bättre i original.

Relationen karaktärerna har till varandra älskar jag också. Den är skildrad med sådan kärlek och sådan ärlighet att en inte kan låta bli att falla för dessa udda personer. De kommer alla från familjer som är trasiga på olika sätt och har alla sina egenheter - Teddy är inte rädd för något och utmanar döden jämt och ständigt. Chris är misstrodd av alla, bara för att hans familj har dåligt rykte om sig. Vern har en jobbig bror och är lite feg, men samtidigt vill han gärna vara med. Gordie ... Gordie har en död storebror har inte kände särskilt bra och som alla tycker var så mycket bättre än honom. Hemma är han nästan osynlig och hans föräldrar har helt och hålelt tappat gnistan. Hur Gordies relation och tankar kring sin bror skildrar fastnar jag också för - det är så himla hjärtskärande hur motstridiga känslor han har inom sig och jag tror verkligen på det.

Men de har varandra och det är inte så lite. För det är ju verkligen karaktärerna som för storyn framåt, med sina små äventyr och samtal om allt och inget. Ja, River Phoenix i rollen som Chris Chambers stal lite av mitt hjärta. En så himla fin karaktär, en så himla fin insats av en så ung skådespelare. (Men rätt så erfaren var han ju ...)

Det är svårt att med ord och meningar försöka förklara vad det är jag fastnar för i den här historien som egentligen bara handlar om en vandring på två dagar. Det blir helt enkelt briljant med kombinationen av att hitta den döda kroppen, pojken i deras ålder som varit försvunnen och de hela tiden pratar om på radio, funderingarna kring vad som kommer hända då de byter skola - kommer de fortfarande förbli vänner? -, hotet av storebrorsorna som kan hinna före till kroppen, om de vill och Gordies korta berättelser. Dessutom vill jag citera cirka allt de säger och hänga upp på väggen.

Höstgärning (ugh - gillar verkligen inte den svenska titeln) är inte lång, men den rymmer så mycket. På Goodreads skriver de att den är något av det bästa King skrivit, och det kan jag inte svara på för jag har inte läst något annat. Jag kan bara säga att Carrie, Det och Jurtjyrkogården måste vara hiskeligt bra böcker om de övervinner det här.

Och så verkar jag ju falla för den här tidsperioden - 1960-talet - om och om igen.

| Ingår i novellsamlingen Årstider orig. Different Seasons | Stephen King 1982 övers. Jimmy Hofsö & Mårten Edlund i version från 2015 | ca 70 sidor (om jag minns rätt ... kan ha varit 140 haha) | 15+ (är kluven. De är ju 12. Men jag betvivlar att jag hade gillat den lika mycket som 13-åring. Trots att jag tycker jag är precis likadan nu som då.) | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

2 x rec - urban & episk fantasy

Här kommer två till lite kortare recensioner, så att jag kommer ifatt någon gång ...

| Odinsbarn (Korpringarna #1) | Siri Pettersen 2013 övers. Ylva Kempe 2015 | B Wahlströms | 661 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Nelly hade ju en read-a-long i april då vi var ett gäng som tillsammans läste och bloggade om denna. Jag har alltså redan skrivit tre inlägg som ni kan läsa här, här och här.

Jag lyssnade på Siri Pettersen i ett samtal om fantasy på Bokmässan förra året. Hon var så himla härlig och smart! Därför hade jag ju höga förväntningar på hennes debut, Odinsbarn. Förväntningar som tyvärr inte riktigt nåddes. Ändå finns det en hel del jag gillar också.

I det stora hela så gillade jag denna nordiska high fantasy tjockis. Jag älskar hur den nordiska mytologin är invävd i världen på ett himla nytänkande sätt och jag gillar storyn. Men något fattades för att jag skulle falla pladask. Kanske var det att jag inte riktigt fattade tycke för Hirka eller den relativt långsamma handlingen. Jag gillar konkreta saker, men som bok passade inte jag och den riktigt ihop. Kommer ändå läsa fortsättningen, för att jag är nyfiken och för att det absolut inte var dåligt ändå. Hade nog mest hoppats på mer, bara.

3 av 5.

| Näcken | Ingela Korsell & Åsa Larsson illustr. Henrik Jonsson 2016 | Bonnier Carlsen | 197 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Ännu en toppenbok i PAX-franchisen! Ni vet ju att jag gillar detta. Och att bli besviken finns inte på kartan.

Mest är det ju karaktärerna och deras relationer til varandra som jag tycker är genialiska. Allting känns så himla "up-to-date" och dessutom är mysterierna så himla smarta. Ganska enkla, men alltid med en twist en inte ser komma. Och det där slutet? Inte okej.

Superspännande, som vanligt. Älskar Viggo och Alrik, som vanligt. Kan inte vänta på nästa del, som vanligt. Om du inte läst den här serien än - vad väntar du på?!?

4.5 av 5.

2 x rec - mörkt, mörkt, mörkt

Nu tänkte jag köra några minirecensioner så att jag kommer ikapp lite igen. Är ju pinsamt länge sedan dessa böcker lästes ...

| Työmiehen vaimo | Minna Canth 1885 | nytryck i Minna Canth - Valitut teokset 1973 Arvi A Karisto Osakeyhtiö Hämeenlinna | ca 100 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Först ut är denna finska klassiker! Som faktiskt är en pjäs. Behandlar arbetarklassens kvinnor på slutet av 1800-talet och deras brist på rättigheter. Det här var väldigt jobbig läsning. Minna Canth skrev pjäser och noveller med att påverka som huvudsakliga orsak, inte att skapa konstverk. Det märks i den här, för det är verkligen inte trevlig läsning.

Samtidigt är den händelserik och spännande på ett vardagligt sätt. Jag ekommenderar den kanske inte som nöjesläsning, utan mer att läsa i undervisande/forskande syfte. Men som pjäs att titta på tror jag den hade varit riktigt fartfylld och mer känsloframkallande med rätt skådespelare!

3 av 5.

| Synvilla | Karina Berg Johansson 2010 | rabén&sjögren | 238 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här var en riktigt positiv överraskning! Hade inte läst den om det inte varit så att vi i skolan skulle välja mellan ett antal titlar varav jag läst en, en verkade superdålig och en tredje for innan jag hann välja. Så det blev denna. Som jag faktiskt lånat någon gång men inte tagit mig för att läsa.

Handlingen är relativt typisk och förutsägbar, men tillräckligt välberättad för att hålla mig i sitt grepp. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna och en del lösa trådar binds aldrig riktigt ihop. Men trevlig läsning så länge det varar med en del halvfilosofiska tankar och en riktigt spännande handling.

3.5 av 5.

Blod & stjärnstoft

Den första delen i Laini Taylors trilogi om Önskemånglarens dotter, var en av de bästa böckerna jag läste 2014. Nu har jag ÄNTLIGEN tagit tag i att läsa uppföljaren - höll den måttet?

Alltså det gjorde den faktiskt inte riktigt. Om man mäter den med föregångaren. Men annars så är det ju en superbra bok, på himla många vis. Språket, till exempel. Och karaktärerna! Och miljöerna!

SAKER SOM SPOILAR DEL ETT (OCH LÄTTARE SPOILERS ANG. DENNA) KAN FÖREKOMMA

Nu är alltså Akiva och Karou fiender. Typ. Akiva tror att Karou är död och dödade därför i princip hela hennes folk, men det var hon inte och han älskar ju henne forfarande. Men hur skulle hon kunna förlåta?

Karou befinner sig i människornas värld, i typ Marocko. I ett ödsligt slott mitt i ingenstans har hon samlat de överlevande kimärerna. De rustar för krig. Hon är ständigt bevakad av Thiago och hennes jobb kräver mycket. Man återupplivar inte en hel arme som genom ett trollslag direkt.

Akiva drar fram genom Eretz med en armé av bastarder vars uppgift är att slakta alla kimärer de stöter på. Det är krig. Men vill någon dera sida verkligen strida?

Jag kan ju börja med det här: jag var lite förvirrad under större delen av läsningen. För jag kunde verkligen inte komma på vad exakt det var som skapat det scenario vi börjar med. Man slängs rakt in i berättelsen och skulle verkligen tjäna på att ha den första delen i färskt minne. Det hade inte jag. Jag hade den i ett minne sjuttio böcker bort.

Som tur så klarnar det ju efter ett tag, men jag ångrar faktiskt lite att jag inte körde en omläsning innan, då Blod & stjärnstoft faktiskt inte fick en helt ärlig chans nu. Samtidigt så var det ju antagligen romansen som fick mig att slukläsa och attackälska första delen. Och den är ju rätt så frånvarande här, åtminstone konkret. Mellan raderna finns ju deras kemi där, men jag börjar faktiskt tvivla på att de någonsin kommer kunna hitta tillbaka till varann igen och jag hatar att Laini Taylor får mig att känna så. (För jag tror ju fortfarande att de ändå blir tillsammans på slutet. Tror det verkligen. STÖRRE SPOILER Men alltså jag förstod för övrigt inte riktigt slutet här - rustar de för krig? Emot vem? Akivas farbror? För änglarnas härskare har ju dött. SLUT PÅ SPOILER)

Och faktiskt är nog ovannämnda det enda som sänker betyget, för annars tycker jag ju fortfarande Taylors språk är onaturligt vackert och världsuppbygget riktigt intressant. Jag gillar hur klassisk sagan får vara men forfarande ha moderna inslag och fräscha karaktärer.

Zuzana har ett delvis eget perspektiv, det gillar jag! Hon är så himla charmig. Och envis. Tycker så mycket om henne och Mik! Så har vi ett helt nytt perspektiv också! Som jag tyckte var lite tråkigt och kände att inte förde något framåt. Men hur deras historia vävs in i de andras är ändå snyggt gjort och jag börjar gilla dem efter hand. 

Överhuvudtaget är hela historien uppbyggd på ett fantastiskt sett. Blod & stjärnstoft är en helt annan berättelse än Mörk ängel var. Och jag tror absolut att Gudar & monster också kommer vara det. Det känns som om Taylor tagit inspiration från all världens sagor och ändå kokat ihop något helt unikt. "Citaten" som finns mellan varje del höjer känslan och får boken att kännas lite gammal - eller kanske mer tidlös? Men alla skilda komponenter väv liksom samman på ett magnifikt sätt och jag blir alldeles hänförd.

 Världsuppbygget nämnde jag ju lite kort, men alltså - Laini Taylors miljöer är så hila vackra och tydliga. Jag ser Eretz, jag ser Marocko, jag ser döden och livet. Änglarnas huvudstad beskrivs väldigt tydligt och att hon liksom kommit på det själv? För det känns helt enkelt bara RÄTT och naturligt att det ser ut som det gör. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Tempot är inte särskilt högt, i och med de multipla perspektiven sackar det också ner lite extra emallan åt. Men det gör inte så mycket, för den här historien vill man inte få berättad för sig i all hast. Den kan gärna ta tid. Och nu har jag bara en del kvar ...

| Blod & stjärnstoft orig. Days of Blood and Starlight | Laini Taylor 2012 övers. Lena Karlin 2014 | Bazar förlag | 461 sidor | 13/15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Mörk ängel

Bokbloggsjerkan 8 - 11 april

Hej på er! Tänkte bara kika in nu under söndagens sista timmar för att svara på veckans jerka. Som ni kanske märkt så blev det ingen recension idag, hade ju fullt upp igår så ville bara slappa idag och så hade jag ju en del saker jag var TVUNGEN att göra. Så jag hittade varken tiden, inpirationen eller orken till att skriva recension. Men kanske imorgon!

Idag har jag iallafall läst ut två böcker - Työmiehen vaimo av Minna Canth (egentligen en pjäs) och Vattnet drar av Madeleine Bäck. ÄNTLIGEN - vad gäller båda. Vad jag tyckte får ni veta i en förhoppningsvis nära framtid då de blir recenserade. :-)

Har också sett på sista avsnittet Shadowhunters säsong ett, vad jag förstått? Alltså SUCK de följer inte böckerna ALLS?!? Och de överdramatiserar så hiiimla mycket. Och han som spelar Valentine gör det precis likadant som när han spelar king Henry i Reign så känns inte supertrovärdigt. Även om de ju båda är skurkar men jaa ... tror jag ska göra ett samlingsinlägg med mina tankar, har ju skrivit nästan varej vecka så borde vara lätt att sammanställa!

Men, över till jerkan alltså! --> Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!

Egentligen läser jag nog inte supermånga böcker som går under kategorin "spänning". Och det finns ju olika sorters spänning ... men ett exempel är ju Aldrig ensamma, som jag läste riktigt nyss. Den var riktigt riktigt spännande, även om den inte innehöll supermycket konkret action. Men jag kunde inte sluta läsa!

Vattnet drar som jag avslutade idag är också riktigt spännande! När man väl börjar läsa sitter man lätt som fastklistrad, för här haglar cliffhangersen, även om de inteär superstora alltid.

De odödligas hunger av Julie Kagawa och Prodigy av Marie Lu inns jag också som riktiga nagelbitare! Dystopier överlag är ofta väldigt spännande. Jag läser ju varken särkilt mycket deckare, thrillers eller skräck, så dystopi och postapokalyps är nog de genren som är mest spännande av de jag brukar läsa från.

På tal om Prodigy och De odödligas hunger ... jag borde VERKLIGEN ta tag i Champion och De odödligas sång!