The Hate U Give

The Hate U Give av Angie Thomas var en av förra - och då förra - årets mest omtalade ungdomsböcker på media. Boken har tagit inspiration från Black Lives Matter-rörelsen och börjar med att en ung, svart kille blir skjuten av en polis. Bokens huvudperson är enda vittne till händelsen, och sedan fortsätter handlingen med hur händelsen påverkar hennes liv och hur hon allt mer börjar ifrågasätta sig själv och sitt handlande.

Starr kommer från ett ”ghetto”, enligt henne själv. Ett område med gäng, slang, droger och fester som ofta urartar till bråk. Så var det även natten då Starrs barndomsvän Khalil blev skjuten – de var på väg hem från en fest där folk börjat skjuta, då polisen stannade Khalil.

Men trots att Starr bor i ghettot – eller kanske just därför – har hennes föräldrar betalat stora summor för att hon ska gå på en snobbig, till största delen vit, skola. Starrs pojkvän är vit, hennes bästa vänner på skolan är vita. Men när Hailey, Starrs bästa vän, börjar använda rasistiska uttryck frågar sig Starr: sviker jag mig själv då jag umgås med Hailey?

The Hate U Give är en bok med många lager – här finns rasismen, som på många sätt genomsyrar det mesta som händer, men också bara Starrs vardag med familjestrul, kärleksproblem, kompisar, basket osv. Att det här tillåts vara en bok full av referenser till populärkultur, en bok som oftare gör mig glad än arg, gör att jag verkligen tycker det är en fantastisk berättelse. Dock påverkas ju kompisbråken, kärleken och ja, det mesta faktiskt, av att Starr ser på det på ett annat sätt som svart – speciellt efter att Khalil skjutits av den vita polisen. Då media och polisen inte verkar ha något intresse av att få fram sanningen, utan istället sprider rykten om att Khalil var droglangare och hade vapen i bilen inser Starr att det faktiskt finns ett vi och dem, bara pga hudfärgen.

Jag antar att det författaren främst vill med sin berättelse är att belysa förtrycket svarta fortfarande blir utsatta för i USA, och hon lyckas verkligen, tycker jag som vit flicka i Finland åtminstone; för jag blir ju arg, då Khalil skjuts vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen för det känns bara fel fel fel. Rasismen och klyftorna fortsätter sedan dyka upp boken igenom och varje gång känns det som en käftsmäll – hur vrickat det är. Och hur sant. The Hate U Give är som en politiskt demonstration, som Angie Thomas version av Starrs tal i boken. Hela boken känns så HIMLA viktig för dne blir aldrig peka med handen det här är rasism-ig, utan den är också fylld av Starrs LIV. Och just därför blir den nog så drabbande, det kommer liksom så nära läsaren då. Så mycket närmare än okända människors ansikten i tidningen. För trots att Starr och gänget är fiktiva blir de ju verkliga under några hundra sidor.

Karaktärerna är mångbottnade, åldern på ungdomarna känns alldeles rätt – Angie Thomas har med rätt sorts referenser, Starrs kompisgäng har en kemi jag köper, Starrs osäkerhet kring förhållandet till Hailey, som länge varit hennes bästa vän, och Chris, hennes pojkvän sedan ett år, känns äkta. Jag tror på Thomas karaktärer – allt från granntanten till rektorn till Khalil till polisen som skjöt. Vissa finns bara med i en mening, men det gör dem inte mindre verkliga. Samhället Thomas byggt upp – för åtminstone Garden Heights, Starrs bostadsområde, är fiktivt – känns tredimensionellt och vattentätt.

Flera gånger under läsningen tänkte jag på hur filmisk The Hate U Give känns – det är mycket amerikansk slang, som känns förvånansvärt naturlig i den svenska översättningen. Men jag tror inte det bara var därför, utan mer en kombination av språket, jargongen som är tydlig speciellt i Starrs familj, miljöbeskrivningarna som naturligt vävs in i berättelsen och skapar färgstarka bilder i mitt huvud men säkert också till stor del själva dispositionen som känns väldigt filmisk. Det börjar med en fest och plötsligt sitter Starr och hulkar vid Khalils döda kropp, för att sedan fortsätta med att folk beklagar sorgen, begravning, förhör, nyhetsreportrar som vill fråga ut Starr, Starrs försök att återvända till vardagen, posttraumatisk stress ... det är både en styrka och en svaghet hos boken att den egentligen inte är särskilt unik. En styrka eftersom Thomas gör det till sitt eget och åtminstone jag faktiskt inte stött på den här typens berättelse i just bokform förut. En svaghet av den självklara anledningen att det inte känns vidare originellt – det är ingen handlingsutveckling vi aldrig sett förut, liksom. Men som jag sa: Thomas gör det till sin styrka.

Jag tyckte så SÅ mycket om den här boken. Karaktärerna känns som mina vänner, och jag är DÄR med Starr hela tiden. Det är en riktig berg- och dalbana av känslor att läsa, det gör så ont men samtidigt finns dryper The Hate U Give av värme och kärlek. Precis alla borde läsa den här boken. Nej - måste. Såklart främst för att den är så sjukt viktig och för att Angie Thomas faktiskt för fram sitt politiska budskap på ett sätt som borde få alla med en hjärna att fatta, men också bara helt enkelt därför att det här är en bra bok. Med fina karaktärer och en engagerande handling och så alldeles full av livsglädje och kämpaglöd. Jag har inte sett filmen än, och vågar knappt, men ska nog ändå. Och om du nu verkligen inte orkar läsa boken - se filmen!! Säger jag som inte sett än. Nejmen för att det här Är Så Viktigt!! Hoppas så att den här boken kommer fortsätta spridas.

| The Hate U Give | Angie Thomas 2017 övers. Amanda Svensson 2017 | Natur & Kultur | 446 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Tre böcker jag läst - om _svåra_ böcker

Jag tror superofta att jag ska älska just precis den här typen av böcker - men så gör jag det aldrig. Vilken typ då? Jo, alltså, grejen är ju att jag inte ens kan förklara riktigt. Men precis sådana som Rosenregimen av Elin Bengtsson, Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson och Antiloper av Ester Roxberg. Böcker om tjejer i den där vilsna åldern mellan ung och vuxen, när man tror att man är odödlig och därför gör en massa dumt i sin desperata önskan att hitta sig själv. Så kanske man påbörjar ett destruktivt förhållande, också. Eller det verkar de åtminstone göra rätt ofta i böckerna jag läser. Allt som blir kvar av Sandra Beijer kan nog också passa in i den här kategorin.

Jag vill kalla de där böckerna svåra böcker, men det är ju bara så jag tar dem. För jag fattar dem inte --> svåra böcker. Eller okej, jag tänker också så om dem för att de nog marknadsförs lite så. Man är liksom cool och _kultiverad_ och påläst om en älskar sådana böcker. Lite sådan status har de fått, känner jag. Och nu menar jag faktiskt inte det som något dåligt, jag är ju bara bitter för att jag hopplöst gärna också vill vara en sådan person som känner att jag äntligen blir förstådd av någon då jag läser dessa böcker. Men det händer inte. Jag är mest förvirrad och tycker mest huvudkaraktärerna är jobbiga för trots att de kanske är realistiska i sin dumhet känns de inte sällan platta. Och klart jag blir irriterad på deras naivitet, ändå.

En till grej som är karakteristik för dessa böcker: språket. Det är alltid lysande och nästan poetiskt. Och kanske är det det? Kanske skapar det en så stor distans mellan mig och boken? Samtidigt är det just precis - eller nästan - som de jag vill skriva, någon gång. Okej njae jag vill nog skriva mer som Lisa Bjärbo eller Moni Nilsson eller kanske en blandning på dem och någon sånhär _svår_ författare?

Grejen med de här böckerna är också att historien verkar sakna en tydlig handling. Visst händer det grejer, men det mest bara ... är. Och för dem som faktiskt har levt ett liknande liv på högskoleinternat eller i universitetslägenhet eller på gatorna i Danmark kanske sådana böcker som skildrar den vardagen är fantastiska. Men jag har inte det. Och jag kan inte låta bli att tycka att en fantastisk författare ska få mig att känna mig som om den värld hen skriver om utan tvekan också kan vara min värld. Men jag känner aldrig det med dessa böcker. Jag fattar inte vad grejen är då jaget i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant leker med koncepten verklighet och fiktion tillsammans med världens konstigaste pojke (för ja, trots att han beksrivs som en ung man är han en pojke i mina ögon). Okej att det är en intressant tanke och så - men jag blir bara förvirrad! Kanske är jag för logiskt lagd för att den här typens böcker ska funka för mig, helt enkelt. För att de inte berättas riktigt linjärt verkar också vara en gemensam nämnare.

Det var det om det, min utläggning kanske blev precis lika förvirrande som jag ofta finner den här typen av böcker men jag ville ändå skriva av mig lite. För jag är så frustrerad pga detta och känner mig typ ... ja men, dum? För att jag inte fattar grejen. Är jag inte tillräckligt djup, helt enkelt?

Okej en grej till! Tanken med böckerna är ofta bra - jag menar pitcharna till Allt som blir kvar (huvudpersonen blir dumpad och det är som om jorden går under), Rosenregimen (hp blir kär för förta gången påriktigt men kan inte hantera det och har svårt att inte falla in i andras ögon och känner sig kvävd i förhållandemallen osv), Antiloper (Astrid och Ellen är bästisar trots att de är totalt olika men Astrid, som oftast är en sol, har ett mörker i sig och lämnar plötsligt Ellen) och Addjstdvs (högskolemiljö, hp passar ej in och men med Honom känns världen mindre grå trots att han faktiskt inte är bra för henne) är alla bra. Det låter bra på pappret och språket är snyggt så vad är problemet? Jag tror det handlar om att det ofta blir för tunt, ändå. För mig åtminstone. För lite sidohandling, liksom. För få karaktärsdrag och för krystad dialog.

Men nu över till lite mer specifika tankar om de tre böckerna ifråga, hipphej ni är säkert ytterst taggade på det efter att jag först sågat hela genren de tillhör! *tycker faktiskt ni kan läsa omdömena med jag menar jag gillade ändå två av böckerna* Eller sågat och sågat. Vridit och vänt på, skulle jag kanske vilja säga. Det är ju bara jag som inte förstår varför jag inte gillar dem, liksom. Men hallå skriv dina tankar om (kring?) ämnet i en kommentar vetja! *Hoppas hoppas att jag inte är ensam* *alt. prove me wrong*

När Antiloper gavs ut - eller nja, måste ha varit något år efter, kring 2012 kanske? - läste jag så många översvållande recensioner på den att jag blev 100% säker på att det skulle bli min bästa bok någonsin. Så köpte jag den när pocketugåvan kom ut, men sen har den fått stå i min hylla, tills i år. Och alltså jag har läst den här historien så många gånger förut, känns det som. I så mycket bättre utförande också, eller det tycker jag åtminstone jag verkar ju egentligen vara rätt ensam med min åsikt men Jag går dit du går t.ex., någon? Eller Jag lever, tror jag? Böcker som handlar om en bästis som dör och den andra bästisen, som blir kvar och måste lära sig leva igen. Antiloper gjorde liksom inget för mig. Kanske är jag bara en känslokall sten i år i min bokläsning för alltså det är inte många böcker jag älskat men - ändå. Kanske hade jag bara helt fel förväntningar.

Allt som blir kvar

3.5 inte riktigt en fyra pga tycker ändå inte det blir så bra - för här finns ju en del att söka. t.ex. en ordentlig handling, karaktärer med mer en ett karaktärsdrag samt, för mig, igenkänning. jag känner inte igen mig i det här, alls, och ärligt talat tror jag det är rätt extremt för de flesta. sandras språk är ju fantastiskt, dock. det vet en ju. samtidigt blir det kanske snäppet för mycket svett, revben, pulsar och djungler ibland. den övergripande känslan jag får av den här boken är obeNu har jag också läst den! En av årets mest efterlängtade böcker, som dock visade sig bli en enorm besvikelse för många. Inte direkt besvikelse för mig, pga var beredd på det, men absolut inte vad jag hade hoppats på efter Det handlar om dig ... Allt som blir kvar handlar om Matilda som blir lämnad genom ett mobilsamtal. Hon springer rakt till Miron, som säger att han ska göra henne hel, att allt hon känner, känner han. Det ska bli de mot världen i juli. Sedan handlar hela boken om Matilda och Mirons, senare även Simons, äventyr. Om sorgen som vägrar släppa Matilda, ruset hon befinner sig i, hur de isolerar sig från världen och hur Matilda bara skiter i allting och Miron och Simon är de enda som håller henne uppe. Deras sammansvetsade grupp hade kunnat kännas fin, men för mig blir det aldrig så. Det känns mest obehagligt hur hon faller mellan fingrarna på dem, hur de blir allt hon har och allt hon bryr sig om och hur de verkar dölja någonting från henne. Den övergripande känslan av hela boken överlag är mest obehag - obehag för hur hon går in i sorgen, nästan omfamnar den, obehag inför Matildas hjälplöshet, hur hon faller mellan fingrarna på alla andra. Obehag inför drogerna, hur de gång på gång utmanar ödet. Obehag inför Simon och Miron som jag verkligen inte tycker beter sig särskilt bra - främst Simon känner jag mig äcklad av, hur han kallar Matilda lilla vännen, tränger sig på, hans röriga tänder ... samtidigt är han den enda karaktären som får mig att känna någonting. Resten känns alldeles för platta. Matilda är bara sin sorg, Miron förstår jag mig inte på alls och "twisten" som kommer på slutet tycker jag inte det finns tillräckligt med hintar till, Oliver lär vi inte känna alls och Agnes finns mest där, en mycket bättre vän till Matilda än vad hon förtjänar. För: Matilda finns verkligen inte där för någon alls och jag förstår inte hur hon kan göra så, fullständigt skita i allting. Och det är väl det. Hur jag verkligen inte känner igen mig i någonting. Inte i uppbrottet, drogerna, festerna ... Det blir alldeles för extremt för mig, för konstigt, för absurt - det hindrar mig från att verkligen uppleva, känna historien. Men samtidigt - jag har läst böcker som varit allt annat än mitt liv förut, och ändå har jag gillat dem, ändå har jag brytt mig. Att jag nu inte gör det här tror jag alltså främst beror på karaktärerna, på bristen av karaktärsdrag hos dem, hur de blir som skal och hur Olivers pappa, som vi bara träffar i förbifarten, känns mer levande än Matilda. Sandras bild Jag ska heller inte komma och säga att jag inte känner någonting alls, för det gör jag ju. Den här boken är svart rakt igenom så att jag får ont i magen, jag vill blunda för hur Matilda misstolkar, tar förhastade beslut och bara, helt enkelt, struntar i allting. Det är så långt ifrån jag en kan komma. Samtidigt ... vad är det för fel med att bara strunta i allting? Med att isolera sig från världen, vilja se döden i vitögat gång på gång bara för att känna att en fortfarande lever även om det inte känns så? Att vilja höra ihop med någon, att vilja känna närhet och att någon bryr sig, precis efter att någon slutat göra det? Det är skönt att de får fucka upp så hårt och att människorna omkring Matilda finns kvar även när hon försvinner. Egentligen är det ju fullt logiskt. Jag tänker att en sak som kanske också hindrar mig från att egentligen bry mig är saknaden på information från vad som hände innan, varför det tog slut, varför de var tillsammans, hur de var med varandra. Helt enkelt: vad är det Matilda sörjer? Sorgen når mig liksom inte när jag inte förstår den. Nu låter det ju som att jag tycker det mesta är rätt dåligt med den här boken, och ja, jag tycker att handlingen har rätt många brister och att den mer än väl hade kunnat jobbats på lite till, byggas upp och samtidigt som slutet är fint så känns det lite förhastat, lite plötsligt och jag ser inte riktigt poängen med hela boken. Jaha? Ändå finns det grejer jag gillar. Sanda Beijers språk, till exempel. Det är någonting otroligt vackert, hur hon använder metafor på metafor och tar vägar andra inte tar. Samtidigt blir det lite mycket ibland, men fortfarande - Sandras språk är någonting speciellt och egentligen kan man läsa den här boken bara därför. För språkligt tycker jag den är ett mästerverk, men för övrigt funkade inte jag och den, helt enkelt. Den berörde inte delar jag ville att den skulle nå, den engagerade inte på sätt jag ville att den skulle. Ni märker säkert att jag är väldigt kluven, för det är jag. Den är både superbra och jättedålig och jag vet inte om jag ska rekommendera den eller inte. Jag säger såhär: här finns en himla massa att diskutera och kommentera men det var inte en fantastisk läsupplevelse, för mig. (Sen så finns ju faktumet att jag verkligen hade förväntat mig mer - men efter en hel del negativa recensioner var jag rätt beredd på det.) Välj själv - känner du dig intresserad, kör! Men alltså, det här är inte en bok jag direkt kommer trycka upp i folks ansikten, tyvärr. Och omslaget, det är ju fantastiskt.

| Allt som blir kvar | Sandra Beijer 2016 | Natur & Kultur | 206 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Natur & Kultur! | köp hos: Adlibris, Bokus |

En viktig bok om att växa upp

När jag skulle fundera ut vilken titel jag skulle skriva om i Sofies bloggstafett var det först helt tomt i huvudet. Vilken bok har JAG läst som kan anses viktig? Jag tänkte mig böcker om depression, ätstörningar, död, historien, tabubelagda ämnen ... men allt jag kom på kändes som så himla typiska böcker, böcker som ÄR viktiga, men kanske inte för mig. Så jag tänkte på böcker som varit viktiga för MIG, på ett rent personligt plan. Först tänkte jag såklart på Harry Potter – duh -, men vem känner INTE till Harry? Så det kunde jag ju inte heller skriva om, tyckte jag. Sedan tänkte jag på älvböckerna, de där som startade alltihop. Så tänkte jag på Moni, hur det alltid verkar leda till hennes verk.

Så även denna gång.

Jag VET att jag skrivit hundraen inlägg om Moni Nilssons böcker – Semlan & Gordon, Tsatsiki, Malin + Rasmus ... jag har läst det mesta hon gett ut och älskat alltihop. Så, trots att ni redan vet hur mycket jag gillar hennes böcker väljer jag att skriva om en av dem än en gång, en jag kanske glömt bort lite grann, för att det var ett tag sedan jag läste den, helt enkelt.

Men nu har jag läst om den. Och vet ni? Den var precis lika bra som jag mindes, ja, bättre tror jag faktiskt.

Jag talar alltså om Klassresan, en bok skriven ur en hel klass perspektiv, men ändå med Malin som främsta huvudperson. Personerna i Klassresan går på sexan, men inte så länge mer. Alla har alltid sagt att de är en så bra klass, ingen blir mobbad, alla hänger ihop. De är en sådan klass de som inte riktigt klarat sig i en annan klass av en eller annan anledning byter till. Men efter sommaren kommer de ha splittras, då börjar de i högstadiet, i en ny skola, med nya elever och lärare och regler. Fast innan det ska de få ett sista minne tillsammans, en klassresa på tre dagar och två nätter. En resa som kommer att bli ett minne för livet.

Okej, ja, det här låter ju inte direkt som en *viktig* bok, för den handlar ju inte om något speciellt, direkt. Den handlar om personer på gränsen till vuxenvärlden, personer som inte är helt färdiga, som tar sina första steg in i förhållandenas värld, som är osäkra och kaxiga och rädda och snälla. Vissa är barnsliga och vill inte alls bli stora, andra tycker de redan är mycket mognare än de andra och kan inte vänta på att få flytta hemifrån. Men det är just precis det som, för mig åtminstone, gjorde – och gör – den här boken så otroligt viktig. Pga dens brutala ärlighet.

För det är precis så här det är. Var, för mig åtminstone. Det tar nästan sjukt i mig att läsa om dem, läsa om deras tankar, känslor, hur de såras och blir glada om vartannat och hur jag verkligen VERKLIGEN känner igen mig i dem, i klassen, i rollerna, i gemenskapen och den där rädslan om att snart, snart är det över. Snart kanske vi aldrig pratar med varandra mer.

Moni skriver om mens, om föräldrar som aldrig är hemma, om föräldrar som inte har pengar, om första kyssen, om snatteri och rädsla för droger men att ändå inte kunna låta bli att röka. Och jag köper alltihop. det är så här det är och jag tror att det kan vara en otroligt befriande känsla för alla 12/13-åringar att få veta det, att inse att de inte är ensamma eller konstiga utan att det finns andra och att alla egentligen är samma. Det var så det var för mig, med böckerna. Det är det som är det allra finaste med att läsa – att inse att en inte är ensam, att en inte är ett freak och att ens tråkiga liv kanske egentligen kan vara magiskt.

Hmm, nu vet jag inte riktigt om ni förstår vart jag vill komma men kort och gott: det här är en ärligt skriven historia om en klass som växer upp tillsammans, om allt vad det innebär och inte innebär och hur himla missförstånd en kan känna sig trots att det kanske inte är så. Det är en bok jag tycker är viktigaste i just 12/13-årsåldern men som jag också tror att man absolut kan njuta av även som äldre, just pga igenkänningen. När jag nu läste om den, det var ... en häftig upplevelse. Jag blev alldeles inne i det men upplevde inte bara Malins klassresa utan även min egen. Och efteråt var jag alldeles skakad. Om en bok kan göra det med en ... då är den väl ändå viktig?

Igår fick ni läsa Bokskåpets inlägg och imorgon är det Gabriellas tur!

Foto: Karl Gabor

| Klassresan | Moni Nilsson 2001 | Natur & Kultur | 156 sidor | 11+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Malin + Rasmus = sant | Klassresan (originalrecension)

2 x feminism

Runt augusti/september råkade jag läsa hela två böcker om feminism. Jag som läser faktaböcker typ aldrig? Men okej. Dessa var ju lite speciella iom att de var korta och rikligt illustrerade --> lättläst. Nu tänkte jag tipsa om dem!

Den första jag läste var alltså Feminismens ABC, en bok där kvinnor valts ut för hela alfabetet. Moa Hoff har illustrerat porträtt och Lisa Mattisson skrivit korta faktatexter om kvinnan i fråga. Jag älskar idén och tycker den funkar rätt så långt - vi får en övergripande bild av många stora kvinnor genom lite text och det väcker ju intresse till att själv läsa vidare om dem.

Men. Det boken faller på för mig är kvaliteten på bilderna - de är väldigt suddiga, helt enkelt. Vilket inte är jättesnyggt. Rent tekniskt sätt tycker jag de är fina och kreativa, men färgerna och suddigheten sänker ju detta. Tråkigt, för annars känns det här som en perfekt presentbok. Kanske det bara ärlig som är kinkig och den funkar ändå. Pappret är ju trevligt och så även fonten.

Den andra boken heter Feminism pågår och för det första är det en riktigt slagkraftig titel. För det andra älskar jag kombinationen av text och illustrationer i denna. Många av illustrationerna har humoristiska pratbubblor också, och jag kunde relatera till många av dem.

I Feminism pågår benas begreppet "feminism" ut på ett tydligt och lättillgängligt sätt. Rätt så enkelt och ytligt, ja, men det funkar som en perfekt introduktion och överblicksbild. Språket är personligt och inte alls så torrt som facktext har en tendens att bli. Fakta förs tydligt fram, förklaras och det blir precis så slagkraftigt som titeln antyder. De historiska texterna och begreppsförklaringarna blandas upp av texter från verkliga livet, som 12-13-åringar varit med om. Det är ironiskt, infospäckat och estetiskt tilltalande. Det är såhär jag tycker att alla läroböcker borde vara, för det är när det görs såhär som det verkligen når fram.

| Feminismens ABC | Lisa Mattisson illust. Moa Hoff 2016 | Leopard förlag | 33 sidor | alla åldrar | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Feminism pågår | Sassa Buregren & Elin Lindell 2015 | Natur & Kultur | 75 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Tsatsiki x 7

Nu tänkte jag recensera en hel rätt så lång serie i ett och samma inlägg. Istället för att göra som med t ex Semlan & Gordon, dvs skriva hundra enskilda recensioner där jag upprepar samma saker om och om igen.

Serien om Tsatsiki är inte direkt ny - förutom de två senaste böckerna, som faktiskt kom ut så sent som på hösten 2015. Alla böckerna har fått uppdaterade omslag, inlageillustrationer och tydligen har vissa saker ändrats i handlingen också för att passa den nuvarande generationen. Jag har läst originalen, förutom i första bokens fall. Reagerade dock inte på att den skulle ha varit särskilt modern?

Den första boken, Tsatsiki & morsan kom hur som helst ut för första gången 1995. Tsatsiki börjar ettan och träffar Per Hammar, vars mamma ser helt annorlunda ut än morsan. De blir bästa vänner rätt så snabbt och deras vänskap räcker hela serien ut och är typ finaste vänskapen jag läst om.

Jag sträckläste den här serien på några dagar när jag var sjuk - det är en sådan serie. En serie en inte blir trött på och som är så lättläst att den funkar trots att tankarna är slöa. Dessutom får den en på gott humör, vilket ju alltid kan behövas.

Karaktärerna och humorn är det som gör dessa böcker så himla härliga. Alla personbeskrivningar är väldigt färggranna och originella, samtidigt som de känns trovärdiga. Vissa saker är kanske lite överdrivna, men det hålls på en sådan nivå att det bara blir roligt, inte störande. Beskrivs liksom ändå så realistiskt så en köper allt.

Det är hög igenkänning i den här serien, galna upptåg, normbrytande figurer och fina funderingar. Tsatsiki växer och är ju rätt så stor i den senaste, Tsatsiki & olivkriget. Jag föredrar dock att läsa om den yngre Tsatsiki, då kärleken var oskyldig, morsan viktigast och fantasin enorm. Dessutom vågar Moni blanda in svartare, tyngre saker i Tsatsikis liv, som alkoholism, rasism osv. Resultatet blir trevliga böcker som ändå får en att tänka och tar upp grejer som barn verkligen borde bli medvetna om, på ett sätt en förstår, genom Tsatsikis ögon.

Jag gillar som sagt böckerna där Tsatsiki är yngre mer - vilket jag tror till viss del kan bero på moderniserngen av de nyare. Eller alltså: Tsatsiki & olivkriget och Tsatsiki & Hammarn kom ju ut för bara ett år sedan, så de är ju helt enkelt nyare. Då blir det ju av sig självt smartphone-generation över det hela, vilket jag är lite trött på. Dessutom känns Tsatsiki & olivkriget väldigt mycket som en typisk, svensk familjefilm (vilket den ju också blivit) och jag vet inte ... det funkar inte riktigt för mig.

Förstå mig rätt nu: jag gillar fortfarande boken, jag älskar Tsatsiki och Hammarn och morsan men Tsatsiki & olivkriget blir på något vis lite avskild från resten av serien, då jag tycker vissa saker motsäger vad som hänt innan. Dessutom är Hammarn med rätt så lite och han är typ min favorit ... och så händer det en supertråkig, onödig sak på slutet av Tsatsiki & olivkriget. Främst tycker jag väll det är tråkigt VARFÖR det händer ... och att det händer. Känns alldeles för tråktypiskt.

Summan av kardemumman: de här böckerna är otroligt njutningsfylld läsning som innehåller både skratt och tårar, äventyr och missöden. Karaktärerna är härliga och berättelsen skrivs med glimten i ögat. Jag föredrar de äldre böckerna, men allt som allt är den här serien definitivt en fullpott.

| Tsatsiki & morsan | Moni Nilsson 1995 illust. Pija Lindenbaum 1995/Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 172 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & farsan | Moni Nilsson 1996 illust. Pija Lindenbaum 1996/Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 150 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Bara Tsatsiki | Moni Nilsson 1997 illust. Pija Lindenbaum 1997/Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 139 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & kärleken | Moni Nilsson 1999 illus. Pija Lindenbaum 1999/Sarah Sheppard 2016 | Natur & Kultur | 134 sidor | 6/9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & Retzina | Moni Nilsson 2001 illust. Pija Lindenbaum 2001/Sarah Sheppard 2016 | Natur & Kultur | 150 sidor | 6/9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & Hammarn | Moni Nilsson 2015 illust. Sarah Sheppard | Natur & Kultur 205 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & olivkriget | Moni Nilsson 2015 illust. Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 229 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon | tusen tack för rec-exet, Natur & Kultur! |

Vattnet drar

Nu tänkte jag en gång för alla ta tag i denna mycket försenade recension. Madeleine Bäcks Vattnet drar läste jag ut i april, dvs för över två månader sedan, och den visade sig bli en rätt så medioker läsupplevelse. Antagligen är det det som stoppat mig från att skriva om den - både för att det är svårt att skriva om sådana böcker och för att jag hade mycket högre förväntningar. Jag menar - titta på omslaget.

Vattnet drar handlar om ett gäng olika karaktärer: Viktor, som startar alltihop då han och ett gäng kompisar bryter sig in i kyrkan för att stjäla en madonnastaty de ska sälja dyrt. Madonnastatyn är dock inte det enda de får med sig, för Viktor känner sig dragen till en rund sten. Som passar perfekt i hans hand.

Jäder, småbarnspappan som är trött på att allt de har att skriva om på redaktionen är sommarens bästa glassmaker. Tills en kvinns hittas död och olaglga spritlangare verkar härja i Hofors.

Krister, som misslyckats i livet men har onaturligt bra hand med djur.

Beata, vars bästis inte blir sig lik efter att ha träffat en kille med ögon som får det att isa i Beata.

Mitt största problem med den här boken är att jag inte bryr mig. Bäck har valt att göra sina karaktärer antingen tråkiga eller osympatiska vilket leder till att jag helt enkelt inte känner så mycket för någon av dem. Visst, jag är helt för att fler skurkar ska få huvudrollen i böcker, men då får de gärna vara mer mångbottnade än personerna vi möter här. Delvis beror det nog också på att det finns så många olika perspektiv - ingen får liksom chansen att bli superdjup då. Samtidigt tycker jag det multipla perspektivet gynnar handlingen, då det blir fler paralellhistorier och en kanske inte orkar läsa om vad Viktor håller på med hela tiden. Så där är jag lite kluven.

Kluven är jag nog faktiskt till hela boken, som inte var det jag hade väntat mig utan något intressantare, mer annorlunda. Jag blev aldrig rädd, vilket jag hade väntat mig då detta skulle vara riktig _bruksskräck_, jag blev mest äcklad. Och det var inte ens det onaturliga som var mest obehagligt - det var hur Harta betedde sig och hur Viktor blev påverkad av stenen.

Dessutom värjar sig inte Bäck för våld, blod, sex eller sprit. Vilket även det leder till en del kväljningar. Det är väldigt mycket av alltihop och historien är rå, brutal och mörk. Vissa gillar att läsa om sådant, men det passade inte riktigt mig. Språket är fullt av svordomar, rappt och stämningsgivande. Det passar handlingen och håller en i sitt grepp. Jag gillar det.

De övernaturliga elementen förblir väldigt diffusa, mycket lämnas osagt och få saker förklaras. Det här störde jag mig en del på, då en förstår väldigt lite. Jag antar dock att saker kommer få sin förklaring i följande delar och hoppas att den blir lika intressant och verklig som det vi hittills sett. För jag gillar ändå magisystemet (eller vad en ska kalla det) som Bäck byggt upp. Det bygger på offergåvor, blod, skinn och tjärr vilket får det att kännas obehagligt trovärdigt. Det är korpar, saturnuslinjer och uråldriga föremål av metall. Bäck har tagit inspiration från den nordiska mytologin och gjort något helt eget av det som lämnar mig imponerad.

Tempot är en annan faktor som drar ner på läsupplevelsen för mig. Det är ojämnt - spännande ibland men för ofta alldeles för långsamt. Slutet är rätt så hastigt och rörigt, mitten tråkig och början faktiskt väldigt bra. Boken hade tjänat på att vara kortare, helt enkelt. Nu blev läsningen istället långsam och intresset svalare ju mer jag läste.

Stämningen och miljön gillar jag dock mycket. Jag ser allting framför mig - den torra sommarvärmen, Gunhilds stuga, hundarna, de sprittörstiga ungdomarna. Det är smutsigt men trollskt och trots att tempot inte håller boken igenom så gör stämningen och språket det.

Sammanfattningsvis hade jag hoppats på djupare karaktärer och högre tempo, men annars tycker jag Vattnet drar är en stark första del och att den här serien har potential. Konceptet och miljön är intressant, dessutom är designen så otroligt snygg så jag kunde tänka mig att läsa endast därför ...

| Vattnet drar | Madeleine Bäck 2016 | Natur & Kultur | 421 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Natur & Kultur! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Isdraken

Isdraken är en väldigt kort bok för att vara författad av George R R Martin. Den kom första gången ut år 1980, då endast i en samling berättelser, har jag för mig ..? Den handlar hur som helst om Adara, ett vintebarn som alla finner lite konstig. Hon leker inte som de andra barnen och skyggar inte för kyla. Varje vinter kommer isdraken till byn, isdraken är Adaras vän som hon rider på redan som femåring. Varje år blir vintern allt längre och kallare. Det pågår ett krig som snart kommer nå Adaras by. Adaras farbror råder familjen att flytta, men hon vill inte. Inte utan isdraken.

Illustrationerna i den här boken är magiska. De går i blåvitt och är väldigt skissiga med en hel del streck. De finns överallt i boken och gör boken väldigt snygg och ger den en lyxig känsla.

Det här är en barnbok, men jag skymtar en underliggande filosofisk mening som ger den ett större djup. Överlag är det en fåordig, rätt så ytlig barnbok där varken berättelse eller karaktärer hinna växa till sig särskilt mycket innan sagan är slut. Men handlingen är dubbelsidig, man måste läsa lite mellan raderna, tycker jag. Det i samband med de förtrollande bilderna gör det här till en riktig pärla.

Exempel på illustration från boken, dock i isblått i min version - källa

Historien hade dock fått vara fylligare, det är väldigt mycket bakgrumdsstory i början och först på slutet blir det lite spännande. Äventyret hade fått vara längre och jag hade gärna lärt känna Adara bättre. Det här kunde definitivt bli en mysig serie. :-) Förutom att den inte kan det om det inte redan är det ... jag gillar den tidlösa världen med drakryttare och krig. Jag tolkar det som en första idé till vad som blev Westeros, och det är ju kul.

Jag rekommenderar den här gärna till mindre erfarna läsare, men även fantasyälskare i alla åldrar eller någon som helt enkelt söker efter en söt men spännande bok som går snabbt att läsa. Bilderna är dessutom helt fantastiska så jag kunde nästan rekommendera den bara pga dem. Det var roligt att läsa något av George R R Martin även om den här boken har några år på nacken - jag gillade hans språk och händelsförlopp väldigt mycket i denna och läser gärna något annat av honom. (Även om hans språk i Sagan om is och eld högst antagligen är väldigt annorlunda för annars förstår jag inte hur de kan vara så förbannat långa ...)

| Isdraken orig. The Ice Dragon | George R R Martin 1980 illustrationer Luis Royo 2014 övers. Jan Risheden 2016 | Natur & Kultur | 120 sidor | 6/9+ | tack så mycket för rec-exet, Natur & kultur! | köp hos: Adlibris, Cdon, Bokus |

Gudarna

Jag blir liksom alldeles tom av att försöka forma några konkreta tankar kring Elin Cullheds Gudarna. För jag är väldigt, väldigt kluven till vad jag egentligen tyckte. Såhär är det: jag blev inte särskilt berörd. Ändå sker det en hel del obehagliga, sorgliga, frustrerande saker i Tierp. Frustrerad, det blir jag faktiskt. Rätt så mycket på hur dumma alla vuxna verkar vara i den här romanen (förutom typ Bitas föräldrar) men mer på mig själv som inte fastnar utan bara läser för att jag måste få den utläst så snabbt som möjligt. Jag tror faktiskt att det kan vara en relativt stor anledning till att jag inte riktigt fastnade. För att jag bara swishade igenom.

Berättarjaget är Jane, eller Janne. Hennes bästa vänner är Bita och Lilly. Bita är radikalfeminist, bor i hyreslägenhet och är lite den som styr gänget. Lilly är tillsammans med Daniel Abdollah, ett svin som driver framgångsrikt pizzakartongsföretag. Alla vuxna älskar honom och blundar så fort de hör ett enda ont ord om vad han håller på med. Jane då? Hon är väldigt vilsen. Vill väldigt mycket, gör saker utan att tänka först och gömmer sig ofta bakom de två andra. Trots att hon också kan och vill och ibland faktiskt gör. Men då vill det liksom bli lite fel ibland. Hon bor ensam med sin pappa som inte förstår någonting och är en väldigt sorglig varelse. För mamman har lämnat dem och hittat någon annan. De är sexton år och bor i en håla där inget händer. Men de får saker att hända.

Jag blir alldeles till mig över hur himla rå, radikal och ärlig den här debuten är. Den är otroligt modig och kanske är det det som får mig att rygga tillbaka. Mitt undermedvetna får panik och jag blir liksom lite avskärmad. Kanske. För när jag läser om och tittar tillbaka så tänker jag: GUD vilket skimrande nattsvart bok. Språket är otroligt unikt - fullt av liknelser liknande den här nedanför:

Det är kaxigt, argt och träffande och historien är snabb och ångestig. Jag älskar powern som genomsyrar allting - för det här är verkligen ingen kärleksbok utan en bok om tre tjejer som hämnas på patriarkatet och gör lite som de vill. De är brustna inuti men perfekta och okrossbara på ytan. De är sköra men samtidigt hårda som stål. De är som tre superhjältar. Eller gudar - för gudar sägs ju vara mäktiga men också ha mänskliga svagheter.

Titelns betydelse kommer fram redan i början där de skriver ett manifest och byter ut ordet tjej till gud, en blandning på guzz och brudar. Det är en väldigt träffande titeln, den passar berättelsen och är samtidigt intresseväckande. Och omslaget är något av det snyggaste jag sett. Och innerpärmarna är freakin' leopardmönstrade. I rosa.

Janes mamma är som sagt borta. Det är väldigt fint hur hennes relation till modern skildras. Hatkärleken till pappan som inte gör något rätt men ändå finns kvar och saknaden efter mamman. Men också där - hatet, eller frustrationen och sorgen över att hon bara försvann. Jane försöker inte visa något utåt och inte tänka på det heller. Men det finns där hela tiden och det gör så ont.

Jag gillar ju det mesta - ärligheten, de såriga karaktärerna, språket, vanligheten. Men något skaver lite iallafall för att jag ska säga att jag tycker att det här är en otrolig bok. För läsupplevelsen blev inget utöver det vanliga, det var mest bara att jag läste, fastnade för någon rad här eller där men mest brydde jag mig inte så mycket. Det är nog där det största problemet finns - förutom att jag läste under press -, jag kände liksom inte så mycket för någon. De betedde sig liksom inte som några härliga personer man ska känna med. Samtidigt tycker jag ju de är himla fina och bra och skulle typ gärna vara deras vän men alltså JAG VET INTE. Det är nog också lite det här med att vi är lika gamla men ändå så långt borta från varandra.

Ni får ett till citat. För att jag tycker det är fint och inte riktigt har så mycket mer att tillägga. Jag tycker du ska läsa den här boken, men låt den ta tid och tänk på vad du läser. Le åt intressanta formuleringar och låt dig ryckas med i Bita, Lilly och Janes gråa värld som ändå skimrar till ibland. De är alldeles vanliga, men ändå så extraordinära. Jag tror faktiskt att de hör till den sorten jag kommer vilja återvända till.

| Gudarna | Elin Cullhed 2016 | Natur & Kultur | 238 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, natur & kultur! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

PEPPEN

Så himla kul att komma hem, öppna Bloglovin' och mötas av denna nyhet:

Tillåt mig skrika.

Påriktigt - WHAT???? Hade VERKLIGEN inte väntat mig det här. Tänkte att hennes nästa skulle komma typ ... TIDIGAST 2017?!? Men jaha, plötsligt kommer den redan i år i freakin' augusti!?! Jag KUNDE INTE VARA LYCKLIGARE JUST NU, det här bokåret blir så sjukt himla fantastiskt hörrni!!! Och aahh - titeln - Allt som blir kvar - vad är detta? Titeln får mig att tänka på döden, så det kanske är någon som dör då? Eller? Augusti, kom på en gång är du snäll! (Sandras inlägg) 

Förövrigt? Askfödd är så himla sjukt braaaa! Och jag kommer definitivt försöka skriva de tre recensioner jag har kvar från 2015 den här veckan. Och imorgon kommer en top ten tuesday!

Och ni, tack för att ni läser, verkligen. Jag säger det alldeles för sällan, men jag uppskattar det något enormt. En kommentar kan ofta göra min dag så mycket bättre! Så - tack tack tack, älskar er! <3

I min brevlåda #45 december

December har både varit en lugn och inte så lugn månad vad gäller mängden böcker som landat hos mig. Recensionse har jag inte fått så farligt många av, men så blev det ju jul ... Nåja, låt oss gå igenom vad jag fått nu då!

Först ut! Lite rec-ex, första julklappen och en bok jag läst men fick av någon som inte ville ha den mer.

Rör mig inte! har jag alltså läst förut men vi fick ett gäng begagnade böcker så då tog jag den här. Nu har jag hela serien i inbundet! Den är så snygg! Och jag tror jag ska försöka läsa om iallafall den här i år. Kanske till och med hela serien ..?

Så har jag fått två rec-ex från allas vår Modernista; Utpost av Ann Aguirre och Jag var här av Gayle Forman. Jag måste säga att omslaget till Jag var här ser bättre ut i verkligheten än på dataskärmen, så bytet var väll helt okej ändå ... det gamla var still bättre. Nåja, den ska nog bli läst när tiden kommer - för tillfället är jag dock ej jättesugen ..?

Utpost är alltså andra delen i Razorland-trilogin (det ÄR väll en trilogi?) och jag har INTE läst första delen än - så trodde verkligen inte att jag skulle få den andra. Men det fick jag! Och jag SKA verkligen läsa dem typ snart. Men alltså - jag har 90 olästa böcker så när snart är vet ingen ...

Så fick jag ett mystiskt paket från Natur&Kultur! Det innehöll en julhälsning, nyaste boken av min favvoförfattare och en bok som inte kommit ut än men som jag är jättepepp på. Böckerna var alltså Tsatsiki och olivkriget av Moni Nilsson (sjunde boken om Tsatsiki) och Vattnet drar av Madeleine Bäck. Som har ett omslag TO DIE FOR. Åh, blev så himla glad för det här paketet! Finaste julklappen juh!

Så blev det julafton! Och jag fick superfina presenter! Måste ha varit megasnäll i år. :') Böckerna är alltså Blod & stjärnstoft av Laini Taylor och den illustrerade utgåvan av Harry Potter och de vises sten av J K Rowling. Det var verkligen precis de böcker jag velat ha allra mest, Blod & stjärnstoft läser jag just nu och Harry Potter bläddrar jag i lite nu som då ... den är SÅ FIN!!! Tusen tack för i år, julgubben!

Och stort tack till Natur&kultur och Modernista också!

Vad fick ni i julklapp? Har ni läst någon av böckerna jag fått och vad tyckte ni isåfall?

Två omläsningar

(Det här skrevs för, var blir det nu ... kanske tre veckor sedan? Så orsakerna till varför jag läste och så är ju inte JUST NU utan DÅ, notera också att "igår" och "på lördag" brtyder då för tre veckor sedan. Men - det kanske inte gör så mycket?)

Som jag ju lite sådär vagt nämnt så typ ... KÄNNER jag väldigt mycket just nu. Jag känner mig sjukt vilsen och kan inte koncentrera mig på något. Samtidigt är det bara när jag är sysselsatt som jag kan låta bli att tänka ... okej, så jag tänker obviously inte säga rakt ut varför det känns såhär så kanske det är bäst att jag skippar skriva om det överhuvudtaget. Okej. (Men bara så ni kanske lite förstår varför jag inte är helt lika närvarande som jag brukar här just nu.)
 

Hursom, pga detta har jag läst om två böcker jag gillar lite extra. Två böcker som får mig att KÄNNA en massa, just för att det är det jag gör just nu. Jag vet inte riktigt varför jag gör det - den ena känner jag igen mig sjukt mycket i och den andra är typ raka motsatsen till mitt liv just nu. Men alltså ... jag älskar de här böckerna. De är helt enkelt en trygghet, de är någon annans än min egen smärta. Kanske det är det?
 

I ... förrgår, kanske, (18 juni) läste jag om Det handlar om dig av Sandra Beijer. Den är skriven som ett brev till jagets första stora kärlek. De är femton och blir kära, hon som knappt haft någon förut, han som strular med allt och alla. Det är ingen lätt kärlek, hon känner kanske lite för mycket och han ... kan inte riktigt, har lite svårt för att stadga sig till en, kanske? Men de dras till varandra och de blir helt enkelt kära. Det är det denna blossande debut av storbloggaren Sandra Beijer i princip handlar om. Kärleken mellan två femtonåringar som inte riktigt hittat sin plats i livet ännu.
 

Jag tycker ju om den här boken, ni vet ju det, så ofta som jag för den på tal. Jag älskar Sandras skrivsätt och ögonblicksbetraktelser och små fina saker som ingen annan märker än den som ser allt. Kärleken är så bräcklig och stor som den bara är när man är så ung att man knappt känner sig själv. Det är ju så det är när man är femton, man vet inte riktigt hur, var, vem man ska vara.
 

Första gången jag läste var jag helt överväldigad och älskadeälskadeälskade. Nu ... vet jag inte riktigt. Jag älskar den fortfarande, men ... jag kände helt enkelt inte riktigt lika mycket nu. Kanske för att ... jag vet inte, kanske för att jag mindes den som mer storslagen? Den gjorde mig mest lite ledsen för att det inte var jag, för att det är så mycket alkohol och rökande och för att föräldrarna knappt nämns. Alltså - den handlar ju om kärleken och det märks ju. Den är ju som ett långt kärleksbrev, men alltså ... vi klatchade liksom inte riktigt lika precist som förra gången nu. Kanske den var som med kärleken - lite extra flammig första gången?
 

Den andra boken jag läst om läste jag idag (lördag 20 juni). Malin + Rasmus = sant heter den och första gången jag läste den gjorde jag det också på en dag. Då grät jag också floder på slutet. Nu grät jag nästan konstant för jag visste vad som skulle komma. Malin + Rasmus = sant är en uppföljare till Klassresan och skriven av Moni Nilsson(-Brännström?). Jag nämner även den här lite titt som tätt så ni vet att jag älskar den. Tvärtemot Det handlar om dig så gillade jag den här nästan mer nu. Nu kände jag igen mig i typ varenda mening och alltså bara åh. Denna Bok Är Så Fruktansvärt Fin.
 

Den handlar om vad som händer efter klassresan på sexan, då genomskinliga Malin blev tillsammans med Rasmus, killen som blivit på klassen och är en riktig bråkmakare. Nu ska de börja sjuan och klassen, som blev otroligt sammansvetsad på resan, splittras igen och alla får olika social status. Malin hänger med Emelie, Knutte och Oscar och Rasmus är plötsligt tillsammans med Elin på åttan som kallar Malin tönt. Men varken Malin eller Rasmus kan glömma den andra.
 

Jag älskar att läsa om deras kärlek, jag älskar att läsa om hur Malin känner sig för jag känner precis likadant, jag älskar att läsa om Knutte som vägrar flytta på sig i korridoren och går med i feministgruppen. Jag tycker om dem alla Så Mycket. Det är så svårt att skriva om den här boken för jag känner så mycket!? Näe men alltså ja. Jag känner igen mig så det gör ont, Malins tankar kunde liksom lika gärna varit mina, Rasmus är U N D E R B A R. Jag hatarhatarhatar slutet och det faktum att det här typ hänt påriktigt? Kanske? Eller? SÅ BRA BOOOK bara. Läs! Nu tack.

| Det handlar om dig | Sandra Beijer 2014 | raben&sjögren | 255 sidor | 13+ | köp här: adlibris, bokus, cdon |


| Malin + Rasmus = sant | Moni Nilsson 2003 pocket 2013 | natur & kultur | 222 sidor | 11/13+ | köp här: adlibris, bokus, cdon |

"Originalrecensoner": Det handlar om dig | Malin + Rasmus = sant

Läst i april 2014 och så

~

Rekviem - Lauren Oliver

Kompisen längtar - Moni Nilsson

Kompisen är för liten - Moni Nilsson

Salmiak och Spocke - Moni Nilsson

Sommarregler - Shaun Tan (och här finns min gamla recension)

Stjärnskott - Anna Lena Stålnacke

Lex bok - Sara Kadefors

Petit, monstret - Isol

~

Antal lästa böcker: 8 st

Antal lästa sidor: ca 1180 st (ej alla bilderböcker inräknade)

Omläsningar: en

Antal manliga författare: en

Antal kvinnliga författare: 5 st

Kvar i olästhögen: 36 st (förra gången var det 37 ( - 4 + 3)) (dock inte säker alls...tror mina räkningar gått lite fel här menmen...)

Övernaturliga inslag: inget helt tydligt övernaturligt, men skulle isåfall vara alla Monis, då det i S&S finns en "Spocke" från en annan värld och i de två andra handlar det om en nalle. Som kan tala och gå. 

Inga övernaturliga inslag: resten

Påbörjade serier: en (Salmiak & Spocke har en uppföljare)

Fortsättningar på serier (varken första eller sista delen): noll (tar kompis-böckerna som helt fristående)
Avslutade serier: en (!)

Antal recenserade böcker: två...ehm. Men kommer på två till, S&S skrev jag lite om på Goodreads och Sommarregler är omläsning, skrev dock lite om den på goodreads, då jag nu äntligen förstod något annat än bilderna, och ändrade betyget till en femma! (Från fyra/trea (minns inte))

Fådda/köpta böcker denna månad: 3 st

Lästa recensionsex: 4 st

Lästa bibliotekslån: fyra (räknar med lex bok här då jag lånade den på bibban och läste trots att jag har den som rec-ex...som E-BOK. Så den är både rec-ex och bibba-lån då.)
Noveller/seriealbum/bilderböcker: 4 st

Böcker som påbörjades i april men inte lästes ut: Du glömde säga hejdå. Läste dock slut den första maj och nån form av recension borde dyka upp! har även smått börjat påSagoberättaren men kände mig inte på humör för den och plockade igår upp Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Som hittills varit JAG DÖR SÅ BRA. Huvudpersonen påminner lite om Lex (Lex bok) och Joanna (jag är ju så jävla easy going). Jag gillar sånt.

Månadens finaste: 

Tycker det är mycket snyggt.

Bästa bok: Egentligen Sommerregler, men den var ju omläsning (blev dock först nu såhär bra enligt mig!) Men Rekviem var ju förbannat bra. Och Lex bok.

Största överraskning: Lex bok!!! Är så glad att jag gillade.

Sämsta bok: Så...ingen var dålig. Men Stjärnskott kändes liksom lite alltför...platt jämfört med resten. Petit, monstret så vet jag inte riktigt om jag gillar eller inte. Den är smart, men samtidigt inte...

Största besvikelse: INGEN. Alltså de var ju typ alla vad jag förväntade mig att de skulle vara. Men jag blev liiiiite besviken på Isol. Lite.

Spännande saker som hänt i april: Jag är fortfarande alldeles OBSESSED with Gossip Girl. Can't help it. Inte hittat nån ny tindrande stjärna i musikväg...amen visst, det har jag ju! Här ska ni lyssna på the duktigaste boy in da world på att spela gitarr:

ja och det har i princip blivit sommar. Men nu är det rätt kallt igen.
Och jag höll min presentation om Moni Nilsson och det gick bra.
Har ju varit påsk också, när jag tänker efter.
Ja och både vårfest-övningar och stafettkarneval-övningar har satt igång! och jag ÄLSKAR det! Mycket mer än att ha prov på prov på f*cking j*vla prov.
Kommentar: Har tagit väldigt lugnt med läsningen och läst vad jag haft lust att läsa. har sett på Gossip Girl och haft massa prov också så är nöjd.

 Hur det gick med planeringen: Läste över 1000 sidor så allt är frid och fröjd och jag är glad och nöjd! (Men ingen Det handlar om dig :'( (jag veeeeet, jag SKA sluta gnälla över det...)
Planer inför maj: jag ska läsa vad jag har lust med och en bok från TBR-jaren. Försöka få igång läslusten! (Känns som att jag försökt det det närmaste halvåret, haha.)
TBR-bok i maj: Första boken som jag drog upp ur min TBR-jag var *tamtadadampampaaaaa*
.... Familjen Bliss och den magiska kokboken av Kathryn Littlewood! Är inte himla pepp på att läsa den, men den är kort och det måst bli gjort nångång, ska börja med den snarast möjligt!

Malin + Rasmus = sant - läs den bara, okej?

Nu önskar vi att jag klarar av att skriva den här recensionen utan att bryta ihop. Får se hur det går.

 

Varning för lång recension, så för att göra en lång historia kort, one word: perfection. Om du inte vill bli spoilad för något som händer i Klassresan (länk på min recension, men ärligt gillar jag inte den recensionen, den är ju bara något blaj. För jag älskar den boken. Hade jag glömt det kanske?!) så ta för guds skull och läs den NU och läs sen den här. SNÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLAAAAAA?????!!

 

Den passar allra bäst såndärna små trettonåringar (ehm...uups fjorton, men jag tänker mig som en trettonåring, okej?) som jag. Klassresan passar tolvåringar bäst, men för att man ska få ut det mesta av den här tycker jag att man ska vara 13. Eller äldre, för då kan man också känna igen sig. Men vet inte om de där som är typ femton skulle gilla den så mycket då den kanske kan kännas barnslig, men i vuxen ålder tror jag igen man kan uppskatta den. Äsch, vad vet jag. Bra litteratur borde man ju uppskatta i alla åldrar, eller hur? Så vad sitter jag då här och babblar för?!

 

Som de som läst min blogg en längre tid borde veta så älskar jag det mesta Moni skriver. Iallafall det jag hittills läst. (Har undvikit Tsatsiki, känns som att jag kanske inte skulle gilla dem så mycket ... men allteftersom jag läst mer av henne så börjar jag tro att jag verkligen kunde gilla precis allt hon skriver (och Tsatsiki har dykt upp i hennes andra böcker - han verkar kul!), verkligen.)

Jag läste Klassresan för lite på ett år sen och blev helt kär. Jag tyckte den var underbar! Hade verkligen inte förväntat mig det, så överraskningen och glädjen var total när den var så bra.  Och igenkänningen hundra.

I Malin + Rasmus = sant får vi träffa alla från Klassresan igen, men nu har de börjat sjuan. Klassresan slutade typ med orden "och om vi aldrig haft den hade det hemska aldrig hänt" eller nåt i den stilen. Så jag antog att det fanns en fortsättning, men hittade ingen. Efter några månader hittade jag dock fortsättningen, och lyckan var total när jag såg att både Klassresan och uppföljaren skulle komma ut i nyutgåva i pocket. Då ville jag ju genast köpa båda två, men gjorde inte. Så tillslut i år i samband med bokrean köpte jag Malin + Rasmus = sant. Igår började jag och igår läste jag ut den. Nu är jag fullständigt slagen i spillror.

Som Klassresans slut hänvisar till så är det som händer i slutet av Malin+Rasmus hemskt. Men det som händer före är:

Det är sommar och både Malin och Rasmus längtar efter varandra men har ingen kontakt. Rasmus börjar strula med en tjej och Malin träffar en kille på landet. När de börjar sjuan hänger de med helt olika gäng och det dröjer ända till Lucia innan de hittar varandra igen. Och så händer en massa saker, både underbara och hemska. Och en av de där hemska sakerna tänkta jag skulle vara det hemska. Men det var det inte, för det hemska är tusen gånger värre. Det krossade mitt jävla hjärta.

Alltså jag kan faktiskt tydligen inte börja från någon annan ända än slutet. För slutet tog nästan livet av mig. De tjugo sista sidorna satt jag och storbölade. Alltså jag har aldrig - ALDRIG - gråtit så till en bok. Alla vet att Harry Potter och dödsrelikerna och TFioS är sorgliga böcker, men inte ens till dem grät jag så mycket. Och jag älskar dem båda, så jag borde ha gråtit, men det gjorde jag inte.

 

Jag önskar faktiskt nästan att jag inte hade läst slutet. Att jag när det sjuka hände hade stängt boken och fantiserat ihop ett eget sagoslut. Men det gjorde jag inte. Och det kommer ta evigheter innan jag slutar tänka på slutet som leder till tårar lika ofta. Hatar slutet. VARFÖR?!?!

Men resten av boken. (Eller ja, slutet också, även om det är förbannat hemskt och sorgligt.) Så älskar jag. Jag älskar verkligen precis allt med den. Språket är så sjukt himla underbart att jag dör lite av avundsjuka. Och handlingen. Älskar hur ärligt Moni berättar, älskar allt som tas upp, så himla bra.

Det som säkert gör att jag verkligen älskar Monis böcker är nog att huvudpersonerna är i samma ålder som jag (Iallafall i Semlan & Gordon och denna. Varför tog Semlan & Gordon slut?!) och jag känner igen mig så mycket att det gör ont. Är väl därför jag blir så berörd också, för att det känns så nära.

 

Jag har sagt det förut men säger det igen - hon skriver så rätt. Så precis som det verkligen är. Inga förskönanden här inte. Så ärligt. Även om vissa av sakerna känns rätt avlägsna, och nästan ingen av karaktärerna är sådär svag, sådär som jag tycker att jag är ibland ... Monis karaktärer är mina idoler. Största någonsin.

 

Malin är en helt ... fantastisk karaktär. Man förstår henne så himla bra. Hennes motstridiga känslor, vilsenhet, självsäkerhet ... alltså jag kan sympatisera med precis allt hon gör. Typ. Sen gillar jag Adam, Malins storebror, han känns så underbart storebrorig! Och Knutte. Han lackar naglarna och är med i skolans feministgrupp. Han påminner om Gordon, eller jag antar att Gordon påminner om Knutte då denna kom innan. Så jag antar att Moni hade Knutte i tankarna när hon kom på Gordon ... Knutte är alltså en av pojkarna från gamla klassen som också går på Malins nya och Malin blir bästis med. Emelie och Almaz är Malins två närmaste tjejvänner som jag ser det och jag gillar båda. Malin hänger iallafall mycket med dem, Almaz tror på änglar och är vacker medan Emelie fortsätter vara "olyckligt" kär i Elliot.

 

Rasmus gillar jag bara mer och mer. Han är nog nästan den finaste karaktär jag nånsin läst om. Han är helt upp över öronen förälskad i Malin, men vågar inte riktigt visa det då de hör till helt olika gäng - han till de coola och hon till nördarna eller de osynliga, de snälla. Rasmus är då istället med tjejen han strulade med på sommaren, Elin på åttan. För att hon är sexig och då får han ligga - och att se Rasmus med henne krossar Malins hjärta.

 

Jag älskar att återse alla från Klassresan! De är alla så fina och speciella. Jag älskar hur de utväcklas i den nya skolan; hittar nya vänner, gäng, osv. Moni beskriver allting helt enkelt så klockrent!

 

Deras kärlekshistoria är egentligen så simpel, men så underbar! Jag älskar den, den är så så fin! Hur de båda älskar den andra något otroligt, men hur de har svårt att våga. Och hur det slutar. Jag hatar det. Jag hatar det SPOILER FÖR DEM SOM INTE LÄST TFioS (Förr eller senare exploderar jag) och denna! Markera för att läsa tusen gånger så mycket som jag hatar att Augustus dör. Jag vet att det är dumt att jag tycker så, men alltså, hon skulle ju också dö, och de var äldre, och på nåt vis känns deras tid tillsammans längre än Malin och Rasmus! Och jag hatar sättet han dör på, så jävla tragiskt. Så himla onödigt, jävla satans Oscar, jävla satans pedo som lurade honom, jävla satans Rasmus! SLUT PÅ SPOILERN. Snälla gör en film av den här! Snälla? En Eva & Adam lik, en underbar svensk!

 

Prologen och epilogen. Jag vet ju att Moni faktiskt hittar sina historier i verkligheten. Så var allt det där sant?! Slutet läste jag på Monis sida att då när hon skrev boken hade SPOILER FÖR ER SOM INTE LÄST M&R markera för att läsa en pojke i Malin och Rasmus ålder just dött på det sättet, att hon var tvungen att skriva om det. SLUT PÅ SPOILERN. Jag dör, jag hatar, jag älskar.

 

För det här är verkligen en av de bästa böckerna jag läst på länge. Jag älskar (och hatar!!!) den av hela mitt hjärta. För språket. Karaktärerna. Handlingen. Precis ALLT.

 

Ps. Sen tar den också upp det där med relationen till familjen i tonåren, och det tycker jag var bra, fint.

 

Malin + Rasmus = sant av Moni Nilsson

först utgiven 2003, nyutgåva 2013 på Natur&Kultur

221 sidor

Och genren tänker jag börja skippa, för jag är dålig på sånt, taggar bara möjligtvis med några "genren" jag tycker passar...