Två sommarpärlor

Idag tänkte jag skriva om två böcker jag läst i sommar, två sommarskildringar, som därför är helt perfekta att läsa just på sommaren. Nu är det ju iochförsig inte supermycket sommarlov kvar – men lite grann! Och de är rätt korta, sluka-på-stranden-böcker, så klart du hinner.

Bok nummer ett heter Skuggsommar och är skriven av Mia Öström. Skuggsommar handlar om Rakel som ska spendera hela sommarlovet på sin kusins nyrenoverade sommarställe. Det är bara det att kusinen, Ellika, plötsligt verkar ha bestämt sig för att hata Rakel – och resten av världen. Det skär sig gång på gång mellan Ellika och hennes föräldrar, och Rakel hamnar emellan, försöker hålla alla nöjda.

Så en dag träffar Rakel två rödhåriga flickor i noppiga baddräkter vid det gamla hopptornet. De är tvillingar, och de vill att Rakel ska bli medlem i hoppklubben. För att bli det måste hon utföra tre uppdrag, men vilka är egentligen tvillingarna? Varifrån kommer de? Och var bor de? Ror de verkligen till stranden i sin slitna båt varje dag?

Stämningen i Skuggsommar är så sommarlovig som den kan bli. Den är långsam, kvav, full av gräshoppor, trollsländor och mygg. De grillar, simmar, spelar brädspel, bråkar, upprepar. Men den blir kapitel för kapitel allt mindre lugn, mer thrilleraktig – det konstiga, spöklika hopar sig och löser sig på ett sätt som både är tillfredsställande och inte. Det här är på många sätt en väldigt klassisk sommarspökbok för mellanåldern, men det är samtidigt en uppväxtskildring och med ett enkelt men skimrande språk väver Öström in en i sommaridyllen.

Jag gillar verkligen hur relationen mellan Rakel och Ellika fortlöper, jag gillar hur ingen av karaktärerna är särskilt färggrann utan mest bara är – de tillåts vara helt vanliga, vilket höjer den typiska sommarkänslan ytterligare. De spökiga elementen är rätt få, men precis så många som behövs för att göra det lite småläskigt. Ärligt blir jag nog aldrig rädd – och det är nog heller inte meningen – , utan mer fascinerad – för det är verkligen så otroligt snyggt skrivet. Jag känner dofterna, ser skärgården, rivningsgubben, Ellikas förädrar, den gröna klänningen. Det här är inte en lång bok – men alla små detaljer är komponerade så att storyn blir väldigt mångbottnad. Jag är ytterst imponerad.

Den andra historien jag läst bär titeln Den sommaren och är skriven av Mariko Tamaki och illustrerad av Jillian Tamaki. Den sommaren är alltså ett seriealbum, och ett riktigt tjockt sådant. Jag läste dock i en sittning – och det var underbart.

Den sommaren handlar om Rose och Windy som spenderat somrarna tillsammans typ så länge de kan minnas. Windy är lite yngre, men det är aldrig något som märks nämnvärt, bara på att hon ibland intresserat frågar saker om Rose och hennes kompisar i tron att de är äldre och längre utvecklade – att de vet saker. Dagarna på Awago Beach går mest ut på att köpa godis i kiosken, spionera på tonåringarna, simma, gå på skogsstigar och se på skräckfilm. En del av Roses tid går också till att fundera över hennes föräldrar, som bråkar hela tiden – vad är det som händer? Är det för det där som hände förra sommaren som fortfarande skaver?

I Rose och Windys liv händer inte supermycket, de är mest åskådare till andras drama. De känner saker de inte helt förstår sig på, undrar över saker tonåringarna håller på med – vill vara äldre än de är. Nu använder jag ett uttryck jag nog använder alldeles för ofta, men – de befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen (precis som Ellika och Rakel) och det är ju min favvotid att läsa om, så klart jag älskar det här albumet. För det gör jag.

Jag ÄLSKAR sommarlovskänslan, jag älskar kontrasten mellan framfusige Windy och försiktiga Rose som plötsligt känner för mycket. Många skriver att det här albumet är långsamt – men det var aldrig någonting jag tyckte. Tvärtom, jag tycker det händer saker hela tiden – det är ju bara det att det sker i bakgrunden. Men trots det påverkar det Rose och Windy. Det här är en väldigt intressant berättarteknik jag nog inte stött på förut – men gärna gör igen, för det blir väldigt snyggt.

Tecknarstilen är också HELT underbar – redan vid första uppslaget drog jag efter andan för att det var så snyggt. Det här är ett seriealbum man bläddrar i långsamt, långsamt för att inte missa någonting. Det är faktiskt rätt lite text, men det händer saker hela tiden ändå – inuti, utanpå, mycket får man kanske tolka själv. Och det är otroligt snyggt!

Tecknarstilen är rätt ”söt” – rund, i blåvitt, lite slarvig, full av natur – vilket står lite i konstrast till storyn, som faktiskt enligt mig är väldigt mörk. Speciellt på slutet, då saker börjar gå upp för en, visar det sig att en himla massa mörker gömde sig mitt i sommaridyllen. jag säger det gång på gång men: det är så SNYGGT. Jag typ ryser.

Älskar också hur stor del både Mindy och Roses föräldrar har, för klart deras föräldrar finns där hela tiden i den åldern. Tycker allt drama dem emellan är skildrat väldigt verklighetstroget och så även Roses reaktioner.

Jag tänker gång på gång att det här skulle göra sig fantastiskt på film, en långsam, spänd film med noll Hollywood-skådisar. Dock är det ju nästan en film vi redan har, i och med formatet, men man kan ju alltid hoppas ...

Jag valde att skriva om dessa i ett och samma inlägg pga de är rätt lika – båda gömmer ett mörker, båda handlar om två flickor på gränsen till tonåringarnas _fria_ värld, båda är rätt långsamma och bygger främst på stämning. Jag älskar båda två, Den sommaren kanske snäppet mer men ändå, och tycker alla ska läsa Skuggsommar och Den sommaren någon sommar.

| Skuggsommar | Mia Öström 2015 | Gilla böcker | 185 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Den sommaren orig. This One Summer | text: Marika Tamaki illustrationer: Jillian Tamaki 2014 övers. Sara Årestedt | Placebo Press 2015 | 317 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |