Omläsning: Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg

En bok hände mig.

Så påbörjade Flora Wiström sitt inlägg om serien We are who we are, eller ja, teveserie istället för bok då, och jag känner verkligen att det passar in här också. Boken i fråga är Katarina Sandbergs debut från 2013 som, hands down, är det bästa jag läst 2020. Nej men jag är så lycklig för att @boksamtal skrev ett inlägg om henne på sin insta och jag därmed påmindes om den här bokens existens! För ärligt talat har jag varit lite ledsen på litteraturen på sistone, eller mer på just den litteratur jag råkat välja att konsumera. Och kanske allra främst: vuxenlitteraturen, för jag har ju bestämt mig för att bli en _sofistikerad_ läsare, men jag tror inte det går??? Jag har det nog inte i mig. Jag föredrar en klyschig romantisk historia med banal handling framför ett kaosigt tankeflöde som vill _beskriva samtiden_ ALLA DAGAR I VECKAN.

Sån är jag.

Och Cassiopeja och Casper är sådana som inte får varandra i slutet.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar alltså om Cassiopeja Svensson som blev till en stjärnklar natt i Paris för 20 år sedan. Nu pluggar hon juridik i Stockholm och försöker få sitt CSN att räcka till mat och fest och vinterjackor. Cassiopeja har sedan länge dömt ut kärleken som inget mer än ett mänskligt påfund, tills kärleken plötsligt slår ner i henne som en blixt från klar himmel i form av Casper. Casper som bor två trappor upp, med pianofingrar och som ler med ett utropstecken efter. Det finns ingenting för Cassiopeja att säga till om, plötsligt är han allt hon tänker på.

Nejmen. Jag läste första kapitlet för någon vecka sedan och sedan glömde jag lite bort att jag påbörjade den här boken men sen plockade jag upp den igen, en natt. Läste till tre på natten och tror det tog två lässessioner till och boken var utläst. Att jag tycker att Vi är inte sådana som i slutet får varandra är så otroligt bra beror nog dels på att jag befinner mig i väldigt samma livsskede som Cassiopeja, jag tänker på väldigt samma saker som Cassiopeja, jag har också (liten indirekt spoiler) många gånger varit hopplöst kär i upptagna killar (nej men det verkar vara min lott i livet????) (slut på spoiler) - och - OCH! - nej men språket är så roligt och bra och nu när jag redan sagt det så är det ju lätt sjukt att säga detta men: det hade kunnat vara jag som skrivit? Sandberg skriver alltså typ exakt som jag. Eller kanske snarare: jag skriver om henne. Hur Cassiopeja märker ord, hennes obsession med siffror, användning av och i början av meningar ... ja okej det är kanske egentligen ett rätt generiskt svensk-ungdomsspråk, mest, men jag tycker typ inte det ändå? Det känns bara helt enkelt som om Sandberg skrivit min bok. Så mystiska detaljer som känns alldeles på pricken? Jag gav absolut kanske möjligen ifrån mig x antal fåniga tjut under läsningen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra följer en rätt basic mall - det finns få överraskningsmoment (fast jo) och Cassiopeja som karaktär är rätt klyschig - men det gör liksom ingenting, för Sandberg är medveten om det här och gör det bara SUPERSNYGGT. Det är så roligt och dramaturgiskt engagerande och nej men bara helt enkelt stiligt gjort. Hur Sandberg beskriver otrohet är också helt otroligt, fy vad obehagligt det blir, vad nära inpå det kommer. På många sätt känns Vi är inte sådana ... som en omvänd Stanna - vilket ju är lite kul. Det var bara en kommentar, såhär, jag ämnar ej utveckla.

Ibland känns det att stora saker bara svishas förbi - rent fysiskt är det få sidor som behandlar vissa stora saker - t.ex. jättegrejen på slutet sker under de sista 50 sidorna, det är liksom inte lång tid i en bok och jag blev ärligt talat lite orolig - hur ska Sandberg hinna knyta ihop det här? Hinner alla känslor som måste gås igenom gås igenom? Men på något sätt skriver Sandberg så effektivt att det inte behövs mer än de sidor hon ger enstaka händelser? Cassiopejas känslor går rakt in på en gång, kärnan förmedlas till läsaren varje gång. För det händer ändå en del dramatiska saker, det är inte bara kärlekshistorien som står i fokus - nej Cassiopejas familj och vänner är också högst närvarande, och till och med studerandet skymtas ibland!

Ärligt talat hade jag gott och väl klarat mig utan de sista femtio sidorna, jag tyckte det gjorde det hela lite väl snyggt och tillplattat - jag hade ju kanske - som den romantiker jag nu råkar vara då det gäller litterära berättelser - önskat mig ett annat slut. Men det är också snyggt som det är nu, det funkar och skaver lite och lämnar mig suktandes efter mer av detta författarskap (nej men det har vilat i SJU ÅR nu?????), precis som det ska vara.

Läs den här boken. Jag älskade den då jag läste den första gången, som 14-årig romantiker utan några som helst referensramar då det kommer till att festa eller bo själv eller studera för den delen, och jag älskar den ännu mer nu, då jag faktiskt befinner mig i Cassiopejas värld. 

Nu vill jag läsa om med penna i handen. Nej men jag tror inte ni FÖRSTÅR hur mycket jag önskar att jag skrivit den här boken själv?

| Vi är inte sådana som i slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jellicoe Road

Läste om min allra bästa bok för tredje gången i början av sommaren. Har egentligen inte supermycket att tillägga till de två redan existerande recensionerna, men äh, vill skriva om den ändå för alltså faktiskt: ALLA borde läsa den här boken. Den är ett jävla mästerverk och jag kommer aldrig sluta sjunga Jellicoe Roads lovsång.

För den som inte hört om denna bok, så är det berättelsen om Taylor och hennes mamma. Taylors mamma lämnade Taylor på en 7-eleven nära Jellicoe School då Taylor var elva år gammal, Hannah hämtade henne och sedan dess har Jellicoe varit Taylors hem. Jellicoe är ett fiktivt samhälle i Australien (damn it!), med en skola i centrum och en internatskola mer på landet. Några veckor varje år sätter kadetterna upp sina tält och territoriekriget är igång.

I kursiverat får vi också följa en annan berättelse - en berättelse som till en början kan verka onödig och flummig men som på slutet känns självklar och sättet allt vävs ihop på är helt genialiskt. Så håll ut! Överlag är Jellicoe Road typ mer en mysterieroman än något annat - varför lämnade Taylors mamma henne? Vem är egentligen Hannah? Vem var eremiten som Taylor såg ta livet av sig? Och vad var det egentligen han viskade i Taylors öra? Rent dramaturgiskt och handlingsmässigt är den här boken helt fenomenal - vilket jag faktiskt inte säger särskilt ofta, jag brukar inte bli imponerad av handlingar per se - oftast är det karaktärer eller språk eller miljöer eller liknande som är det bästa i böckerna jag läser. Här är allt det OCKSÅ fantastiskt, men hur Jellicoe Road är uppbyggd är det som verkligen gör det unik och helt, liksom ... alltså fattar knappt att en människa skrivit detta?

Sen är ju karaktärerna såklart underbara med. Jonah är typ min bästa karaktär - okej säger så rätt ofta men han är definitivt topp fem - och Hannah, Raffy, Chaz ... ALLA i den här boken och kanske framförallt gänget de bildar är så fint så fint gråter typ bara av tanken.

Såhär skrev jag andra gången jag läste:

Jellicoe Road är som en gåva från Gud. Jag älskar precis allt med den, jag älskar den hundra gånger mer nu än jag gjorde när jag läste den första gången. Jag älskar den sjukt mycket och tårarna rinner i princip hela tiden, för att ibland störas av hysteriska fnissatacker. Den här boken är så bra som en bok bara kan vara och jag känner att jag inte vill läsa något annat mer för vad är det för mening, om det inte är bra?

Och det tycker jag ju igen. Dessutom tycker jag ju att jag den här gången tyckte om den ännu hundra gånger mer, men det kanske bara handlar om att jag glömt hur bra den är?

Så skrev jag också:

Jellicoe Road är så himla mycket över det vanliga. Den är en deckare, en familjehistora, en skildring av internatskolelivet för ungdomar, en kärleksroman, men kanske allra mest en berättelse om vänskap - i alla sorter som vänskap kan existera.

 För ändå är det vänskapen som rör mig mest, som känns påtaglig i den här boken, och kärleken överlag som genomsyrar relationerna mellan så många i den här boken. På många sätt känns den som den dröm, ett påhitt, den här boken. Men ändå inte? Att de i den kursiverade historien skulle ha träffats som de gjorde känns så himla romantiskt och filmiskt och hela grejen med territoriekrig känns också som en fantasi. Trots det känns varenda sida verklig. Varje person hade kunnat finnas, varje dike, stig och träd tror jag på. Hur gör Marchetta?

Jag vill så mycket att varje bok jag läser ska vara som denna - men då skulle ju inte diamanterna skina lika starkt. Läs den här.

Första gången jag läste skrev jag såhär.

| Jellicoe Road orig. On the Jellicoe Road | Melina Marchetta övers. | X Publishing (Gilla böcker ger ut nu) | sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jack-omläs

Hallå eller!

Är tydligen så en hälsar i Göteborg. Måste ju lära mig inför bokmässan som JAG SKA PÅ!!! Är megalycklig och pepp AH. Lite inför den, men mest pga abstinens, läste jag om min favvo Jack av Christina Lindström. Var lite rädd att jag inte skulle gilla lika mycket andra gången men DÄR HADE JAG JÄTTEFEL. Älskade, igen. Typ mer? Nej, alltså tror ändå inte det blev ju atack-kär förra gången, typ som Jack i Freija, men älskade ändå. I senaste avsnittet av Noel & Ludwig - Riddarna med brustna hjärtan pratar de en kort stund om hur länge en kan vara förälskad. Fyra månader gissar Noel, två veckor säger Ludwig (dock nog ej 100% seriöst) men hursom: är nog det som hänt här. Är ej FÖRälskad mer MEN älskar fortfarande.

Dock orkar jag ej skriva någon ordentlig recension pga 1. onödigt och 2. har tio andra böcker att recensera. Men vill ändå kommentera lite. Och lyfta fram citat och boken igen för glöm ej denna! Den är fantastisk och det är supersynd att den ej getts ut som pocket men än finns det hopp!

För det första är Jack en rätt rolig bok - det är nog det första en märker, för den är liksom rolig i vart annat stycke. Inte gapflabbs-rolig, men le och må bra-rolig. Jack som berättare är annars rätt sarkastisk och självgod, vilket nog inte alla orkar med, för det är liksom så precis hela tiden och ärligt blev jag lite trött på det den här gången - märkte det dock knappt första. Men det är hans språk och det är 100% vattentätt, tonen släpper ALDRIG. Sånt uppskattar en ju.

Jag är halvvägs genom kronikan när spårvagnen plötsligt tvärstannar i en kurva. Bromsarna kvider som om deras morsa sagt åt dem att tömma diskmaskinen just när de höll på att rasera skyskrapor i centrala Shanghai i Battlefield 4. Alla vet ju hur det känns.

OCH ytteeerst grabbig. Jag menar: mycket. Men det gillar jag faktiskt supermycket! Pga de böcker jag läser är sällan så, och det är så befriande mainstream allting på något vis. Samtidigt som det är stereotypt är det liksom 100% verklighetstroget.

Jack kommenterar också sig själv och sina vanor en del, vilket ju kan få en att undra över hur han ej insett hurdan han är framtill Freija? Samtidigt kanske det är just därför, för att han vet men förklarat med något annat och sedan godtagit det som sanningen.

Så säger jag ofta. Skämtade bara. Men det är inte meningen att någon ska vara säker på att det bara var ett slämt. Det är meningen att orden ska sticka i huden. Att den där yxan i väskan ska dra blickarna till sig så länge som möjligt.

Och sidospåret om att Jack bor ensam med sin morsa som blev singelmamma som 18-åring är en av de bästa grejerna med hela boken. Relationen mellan Jack och hans morsa och farsa skildras så så snyggt. Och den mellan Jack och Enar också, för den delen.

Med benen dinglande över klippkanten och huvan på tröjan uppdragen över huvudet sitter jag här och försöker förstå varför farsan ska ta hand om den där fem- eller sexåringen. Han har aldrig tagit hand om mig. Han har aldrig dragit handen genom mina lockar. Aldrig signalerat typ välkommen, kul att du är här. Det är morsan som har sagt ”Du är hela min värld” rakt ut i luften när jag har drämt igen ytterdörren efter mig med en smäll. Men till Enar ska farsan tydligen skaffa bilbarnstol och datorspel medan jag fan knappt ens har fått födelsedagspresenter varje år. När jag fyllde tolv fick jag en Kalle Anka och fyra gamla Illustrerad vetenskap som han hade tagit med sig från väntrummet hos tandläkaren.

Vill mest säga: den här boken är så väldigt läsvärd, mycket pga underhållningsvärdet men också pga alla viktiga grejer som tas upp - för det görs så bra! Och aldrig skolbokigt! Och en älskar alla karaktärer och det finns så många fina scener. Typ samtalet mellan Lucas och Jack eller det som följer mellan Jack och morsan efter eller Lovisas fest.

Så här avslutade jag min recension efter att ha läst förra året:

Ni har atagligen förstått det redan, men för att få det alldeles klart: jag älskar prick allt med den här boken. Jag tycker alla ska läsa den för det här är helt enkelt briljant. Ja, jag är kär i Jack. Ja, man blir överlycklig av att läsa den. Ja, jag tycker du ska sluta läsa den här recensionen och läsa Jack istället. Köp den, låna den, jag bryr mig inte. Men bara läs! Gör det nu. Du kommer definitivt inte ångra dig.

Och det håller ju än idag. DOCK skrattar jag detta stycke rakt i texten:

Mest av allt älskar jag det nog för att historien känns så nära mig, då jag känner igen mig i Freija något enormt. (Samtidigt tycker jag ju inte jag är på långa vägar lika cool som hon, så det är ju kanske mer att jag VILL vara som hon ... men alltså, hon är ju faktiskt sjutton. Så än har jag lite tid att bygga upp hennes självförtroende på. ;-D) 

 Hahaha you wish KAN Freija sluta vara så smart?!? Skämt åsido älskar henne. Och jag vet inte, är nog ändå rätt nöjd med den jag är för tillfället. Trots att jag kanske inte är en exakt kopia av Freija - men what's the fun in that, liksom. Sist och slutligen.

Och OBS! De tre första citerade texterna kommer alltså från Christina Lindströms Jack (B Wahlströms 2016) och ägs ej av mig.

2 slukböcker

Har SÅ. HIMLA. MÅNGA. BÖCKER. ATT. RECENSERA. Så därför blir några kortare recar! Tänkte att jag börjar med några sådana så att jag kommer igång, så får de längre komma efter hand. Vi börjar med en megaefterlängtad och en omläsning!

Hade längtat efter denna i hundra år typ? Eller kändes så. Läste hennes debut Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag i slutet av 2012, läste om den i början av 2014. Tyckte nog bättre om den andra gången, även om jag faktiskt inte älskade vid någon dera läsning. Minns den dock som slukläsning med fantastiskt språk, så hade ändå enorma förväntningar på denna - som 100% är bättre känner jag nu.

Ingen normal står i regnet och sjunger är hurom berättelsen om Ella och Charlie och Niki som hamnar emellan. De går i gymnasie, Ella är rätt vilsen och känner att hon inte riktigt funkar med någon medan Charlie plötsligt får andra vänner än henne.

Språket är det bästa med den här boken - språket är nämligen helt himla perfekt. Det är vackert men också fullt av humor och bara ... så väldigt smart! Det här är en contemporary med mycket driv, mycket känslor, den känns ärlig och går väldigt snabbt att läsa. Gillar karaktärerna men ingen av dem stannade kvar hos mig särskilt länge. Ville att det här skulle vara en femma men det blev det nog ändå inte - jag kände helt enkelt inte tillräckligt mycket. Blev ändå rätt ledsen när den tog slut ... Ett riktigt lyckopiller till bok med en hel del feminism inbakat mellan raderna, en av de finaste vänskapskildringarna jag läst och en väldigt söt romans. Ja och låtreferenser i böcker tacker jag aldrig nej till - vilket det finns ett antal av här!

Ja och både titeln och omslaget är perfektion!

| Ingen normal står i regnet och sjunger | Sara Ohlsson 2016 | Gilla böcker | 216 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Detta var en omläsning! Himla efterlängtad sådan. Har läst om Allt jag säger är sant för något år sedan, men aldrig denna. Läste även denna på hösten 2012 första gången! Gillade mycket då, gillade nog ungefär lika mycket nu.

Det är så logiskt alla fattar utom du handlar hursom om Ester och Johan som varit bästisar för alltid. Nästan lika länge har Johan också varit kär i Ester, men aldrig sagt något. Ester vet ingenting utan berättar glatt för Johan om den mörkhåriga esteten hon drömmer om. Men Johan börjar få nog av att bara vara Esters granne och bästa vän sedan alltid.

Bashistorien här är ju inte megaspeciell, men det är utförandet som gör det fräscht. Lisa Bjärbo tillhör absolut en av de skarpaste ungdomsförfattarna enligt mig, hennes böcker är likt Sara Ohlssons alltid väldigt snyggt skrivna, med glimten i ögat och fina karaktärer.

Det är så logiskt alla fattar utom du går väldigt snabbt att läsa, och likt Ingen normal (...) så är nog det typ bokens enda svaghet - jag läser och njuter men sen är det gjort och då tänker jag inte så mycket på saken mer. Aja, gillar både Johan och Ester men kanske Johan lite mer. Han är superfin men absolut inte perfekt vilket är skönt. Den här boken är liksom inte en dans på rosor på något vis utan rätt hjärtskärande faktiskt. Blir lite irriterad på vissa av karaktärernas ageranden, men samtidigt känns det väldigt realistiskt. Älskar, älskar slutet. Superglad att jag läste om och "återupptäckte" - tycker alla ska läsa Lisa Bjärbo!

| Det är så logiskt alla fattar utom du | Lisa Bjärbo 2010 | rabén&sjögren | 250 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Harry Potter och de vises sten - illustrerad

Jag tänkte börja ta tag i den enorma hög böcker som ska recenseras lite försiktigt - med en omläsningsrec. Nu såg jag att jag tydligen inte ens recenserat originlet på denna?

Harry Potter och de vises sten tror jag de flesta är bekanta med. Harry är föräldralös och bor hos sin moster och morbror och hans jämnåriga kusin Dudley. Hans liv är inte särskilt trevligt - moster Petunia och morbror Vernon tycker av någon anledning väldigt illa om honom och han blir mobbad både i skolan och hemma av Dudley. Han har inga vänner heller, för ingen vågar så mycket som prata med honom av rädsla för Dudley.

En dag kommer ett brev på posten, precist adresserat till Mr H. Potter, skrubben under trappan, Privet Drive 4, Little Whinging, Surrey. Men Harrys morbror vägrar låta Harry läsa brevet och tar till alla konster för att få slut på dem. För breven bara fortsätter komma och bli fler och fler.

Till sist får Harry sitt brev, personligen levererat till sig av Hagrid, nyckelväktare på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Och det visar sig att Harry är så mycket mer än bara en föräldralös pojke med ärvda kläder.

Själva storyn har jag ju inte så mycket att säga om - den är som den alltid varit. Den första boken är mer mysig än spännande och slutstriden är rätt enkel. Startsträckan är lång - nästan halva boken har gått innan vi är på Hogwarts men det funkar ju ändå. Jag gillar hur Dursleys får bli ordentliga karaktärer och man får veta hurdant Harrys liv var innan Hogwarts. Den där långa startsträckan fungerar som en introduktion till Rowlings enorma värld och den är både nödvändig och charmig.

Jag har läst den här boken ... jag vet inte ens hur många gånger. Kanske fem. Eller något åt det hållet åtminstone. Det är helt enkelt en av mina mest omlästa böcker och jag kan den nästan utantill. Det säger ju lite. Men alltså ... samtidigt har jag inte så mycket att säga om den. Det är början på min favoritserie genom tiderna och jag avgudar Rowlings språk och fantasi. Jag blir liksom invaggad i en sorts trygghetskänsla av detta välkända men samtidigt är det lite spännande att läsa varje gång.

Jag läste den ju - än en gång - som sjukling. Det här är en sjuk-bok för mig, även om det ju kanske inte är världens vackraste benämning ... den får mig på bättre humör och är liksom lite trösterik. Det finns så himla många mysiga scener - som den på tåget, då Harry och Ron träffas, eller juldagsmorgonen, eller då Hagrid räcker fram sin tårta, eller sorteringsceremonin ...

Det här är ju klassikernas klassiker bland middle grade-fantasy och följer ju en viss mall - en utvald pojke som ska slåss mot ondskan. Men det är ju inte bara det Harry Potter är. Det som gör den här serien så himla magisk tycker jag framför allt är allt det där som finns på sidan om. Vänskapen, Harrys saknad efter att höra till, alla fester på Hogwarts, Hogsmeade, Snape och hans bakgrund osv osv. Det är humorn och allvaret, omgivningarna och bakgrundsberättelserna som gör de här böckerna så episka.

Källa

Sedan så har vi ju Jim Kays illustrationer som är ett kapitel för sig. De är fantastiska. Deras färgvärld är underbart magisk och ger verkligen liv åt Rowlings ord. Hans illustrationer är unika och hans teknik underbart precis och slarvig. Jag älskar hur lyxig boken blir med sin färgsättning och hur STOR!

Och de skolaffishliknande bilderna gillar jag särskilt. På troll och drakägg. SÅ fina!!!

Det här är en verkligt fin utgåva, inget snack om saken. Och Harry Potter-böckerna blir aldrig omoderna.

| Harry Potter och De vises sten orig. Harry Potter and the Philosopher's Stone | J K Rowling 1997 illust. Jim Kay 2015 övers. Lena Fries-Gedin 1999 | rabén&sjögren | 245 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Mockingjay part 2 & omläsning av Revolt

I november såg jag, som så många andra, den avslutande delen i Hungergames-kvartetten. För det blev ju en kvartett på bio ... Innan jag såg filmen hann jag faktiskt läsa om boken, så nu tänkte jag både skriva lite vad jag tyckte om omläsningen och överföringen av text till bild.

Trots att jag då läste om boken lagom till att jag såg den på bio, kan jag nu tyvärr inte innan de saker som hade ändrats på osv ... tyvärr. Var ju liksom lite meningen med att läsa om boken, men aja.

Jag marathonläste hela trilogin en sommar, kanske var det 2012. Jag minns att jag gillade dem otroligt mycket, men ju mer tid det gått sedan jag läste desto mer har de bleknat i mitt minne. Jag har blivit osäker kring om böckerna faktiskt är särskilt bra och min kärlek för filmerna har då istället varit större.

Både för att det var sista filmen och för att jag ville se om böckerna var något för mig tog jag mig då an att läsa Revolt. Jag var faktiskt rätt så orolig inför det - tänk om den skulle vara långsam, tänk om jag nu skulle börja ogilla serien?

Jag hade verkligen inte behövt oroa mig så.

Åh, som jag tyckte om att läsa om Katniss igen! Så spännande det var! Så himla smart och snyggt och BRA alltihopa! Jag gick omkring och sa till alla som ville lyssna hur bra Revolt var.

De flesta är säkert bekanta med Hungerspelen-franchisen, om inte, det här är vad första boken går ut på: Varje år håller huvudstaden, Panem, i en sorts tävling där två tävlande, en flicka och en pojke, från var och ett av de tolv distrikten väljs ut för att tävla mot varandra i en främmande miljö. Till döden. Då Katniss 12-åriga systers namn ropas ut i distrikt 12 anmäler sig Katniss som frivillig att ta Prims plats.

Hungerspelen följer samma mall som många andra dystopier i den mån att en eller flera personer gör uppror mot ett orättvist, förfärligt samhälle.

FÖLJANDE STYCKEN KAN INNEHÅLLA SMÅ SPOILERS

I Revolt är då upproret i full gång, Fatta eld avslutas med att Katniss skjuter en pil genom spelarenans tak och räddas till distrikt 13. Peeta är fånge i huvudstaden men har räddats av rebellerna i Mockingjay part 2. Hans minnen har dock blivit lekta med, så nu tror han att Katniss är fienden.

För det första: jag var alldeles överväldigad när jag kom från bion efter att ha sett Mockingjay part 1. Catching fire och The Hunger Games var också riktigt bra, men Mockingjay part 1 grabbade liksom tag i mig på ett mäktigare sätt. Förväntningarna var definitivt höga då jag gick för att se del två, både pga att ettan var så fantastisk och för att jag nyligen läst boken och var full av återupptäckt kärlek till serien. Höll den då måttet?

Ja men, det gjorde den ju. Men den blev inte så mycket mer än så. Slutet blev inte alls så mäktigt och tårfyllt som jag hoppats, händelseförloppet var lite rörigt ibland och den höll sig liksom rätt så lugn. Ingenting extravagant hände, den höll sig på samma godkännbara nivå hela tiden. När jag gick från bion var jag nöjd, men faktiskt inte så mycket mer än det, tyvärr.

Revolt är ju också den del där det är mest krig, så man kan ju egentligen inte förvänta sig så mycket mer. Bröllopet mellan Finnick och Annie gillade jag, men det hade också gärna fått ta mer plats. Nu hände det lite i skymundan, jag hade velat KÄNNA hur det gav invånarna i tretton ett litet hopp i allt det mörka.

Men gud vad SNYGGA de här filmerna ändå är, det måste jag säga! Så himla snygga kläder, miljöer etc. Och musiken är det ju heller ingent fel på.

Lite tråkigt att den avslutande delen antagligen kommer stanna som den jag tyckte minst om av de fyra filmerna, men så blev det iallafall. En riktigt bra film är det ju fortfarande, bara lite blek i jämförelse med de andra.

Så, faktiskt - del två gillade jag ändå bättre i bokform. De är ju riktigt bra, de här böckerna. Måste ta och försöka läsa om Hungerspelen och Fatta eld snart nu också!

Foto: Charles Pryor

| Revolt orig. Mockingjay | Suzanne Collins 2010 övers. Lena Jonsson & Emma Jonsson Sandström | Bonnier Carlsen | 335 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Bildkälla

| The Hunger Games: Mockingjay - part 2 | 2015 | regi: Francis Lawrence | manus: Peter Craig, Danny Strong & Suzanne Collins | stora roller: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth & Woody Harrelson | köp hos: Cdon |

Två omläsningar

(Det här skrevs för, var blir det nu ... kanske tre veckor sedan? Så orsakerna till varför jag läste och så är ju inte JUST NU utan DÅ, notera också att "igår" och "på lördag" brtyder då för tre veckor sedan. Men - det kanske inte gör så mycket?)

Som jag ju lite sådär vagt nämnt så typ ... KÄNNER jag väldigt mycket just nu. Jag känner mig sjukt vilsen och kan inte koncentrera mig på något. Samtidigt är det bara när jag är sysselsatt som jag kan låta bli att tänka ... okej, så jag tänker obviously inte säga rakt ut varför det känns såhär så kanske det är bäst att jag skippar skriva om det överhuvudtaget. Okej. (Men bara så ni kanske lite förstår varför jag inte är helt lika närvarande som jag brukar här just nu.)
 

Hursom, pga detta har jag läst om två böcker jag gillar lite extra. Två böcker som får mig att KÄNNA en massa, just för att det är det jag gör just nu. Jag vet inte riktigt varför jag gör det - den ena känner jag igen mig sjukt mycket i och den andra är typ raka motsatsen till mitt liv just nu. Men alltså ... jag älskar de här böckerna. De är helt enkelt en trygghet, de är någon annans än min egen smärta. Kanske det är det?
 

I ... förrgår, kanske, (18 juni) läste jag om Det handlar om dig av Sandra Beijer. Den är skriven som ett brev till jagets första stora kärlek. De är femton och blir kära, hon som knappt haft någon förut, han som strular med allt och alla. Det är ingen lätt kärlek, hon känner kanske lite för mycket och han ... kan inte riktigt, har lite svårt för att stadga sig till en, kanske? Men de dras till varandra och de blir helt enkelt kära. Det är det denna blossande debut av storbloggaren Sandra Beijer i princip handlar om. Kärleken mellan två femtonåringar som inte riktigt hittat sin plats i livet ännu.
 

Jag tycker ju om den här boken, ni vet ju det, så ofta som jag för den på tal. Jag älskar Sandras skrivsätt och ögonblicksbetraktelser och små fina saker som ingen annan märker än den som ser allt. Kärleken är så bräcklig och stor som den bara är när man är så ung att man knappt känner sig själv. Det är ju så det är när man är femton, man vet inte riktigt hur, var, vem man ska vara.
 

Första gången jag läste var jag helt överväldigad och älskadeälskadeälskade. Nu ... vet jag inte riktigt. Jag älskar den fortfarande, men ... jag kände helt enkelt inte riktigt lika mycket nu. Kanske för att ... jag vet inte, kanske för att jag mindes den som mer storslagen? Den gjorde mig mest lite ledsen för att det inte var jag, för att det är så mycket alkohol och rökande och för att föräldrarna knappt nämns. Alltså - den handlar ju om kärleken och det märks ju. Den är ju som ett långt kärleksbrev, men alltså ... vi klatchade liksom inte riktigt lika precist som förra gången nu. Kanske den var som med kärleken - lite extra flammig första gången?
 

Den andra boken jag läst om läste jag idag (lördag 20 juni). Malin + Rasmus = sant heter den och första gången jag läste den gjorde jag det också på en dag. Då grät jag också floder på slutet. Nu grät jag nästan konstant för jag visste vad som skulle komma. Malin + Rasmus = sant är en uppföljare till Klassresan och skriven av Moni Nilsson(-Brännström?). Jag nämner även den här lite titt som tätt så ni vet att jag älskar den. Tvärtemot Det handlar om dig så gillade jag den här nästan mer nu. Nu kände jag igen mig i typ varenda mening och alltså bara åh. Denna Bok Är Så Fruktansvärt Fin.
 

Den handlar om vad som händer efter klassresan på sexan, då genomskinliga Malin blev tillsammans med Rasmus, killen som blivit på klassen och är en riktig bråkmakare. Nu ska de börja sjuan och klassen, som blev otroligt sammansvetsad på resan, splittras igen och alla får olika social status. Malin hänger med Emelie, Knutte och Oscar och Rasmus är plötsligt tillsammans med Elin på åttan som kallar Malin tönt. Men varken Malin eller Rasmus kan glömma den andra.
 

Jag älskar att läsa om deras kärlek, jag älskar att läsa om hur Malin känner sig för jag känner precis likadant, jag älskar att läsa om Knutte som vägrar flytta på sig i korridoren och går med i feministgruppen. Jag tycker om dem alla Så Mycket. Det är så svårt att skriva om den här boken för jag känner så mycket!? Näe men alltså ja. Jag känner igen mig så det gör ont, Malins tankar kunde liksom lika gärna varit mina, Rasmus är U N D E R B A R. Jag hatarhatarhatar slutet och det faktum att det här typ hänt påriktigt? Kanske? Eller? SÅ BRA BOOOK bara. Läs! Nu tack.

| Det handlar om dig | Sandra Beijer 2014 | raben&sjögren | 255 sidor | 13+ | köp här: adlibris, bokus, cdon |


| Malin + Rasmus = sant | Moni Nilsson 2003 pocket 2013 | natur & kultur | 222 sidor | 11/13+ | köp här: adlibris, bokus, cdon |

"Originalrecensoner": Det handlar om dig | Malin + Rasmus = sant

Jellicoe Road - omläsning

För ett tag sedan läste jag ut Jellicoe Road av Melina Marchetta. Jag har läst den förut, i juni 2013, så jag läste om den. (Mycket för att två bloggare också läste den nyligen och jag insåg att jag inte mindes slutet.) Nu är jag i en himla lässvacka. Annars är jag också rätt så nere just nu. På grund av den här boken.

 Jellicoe Road är som en gåva från Gud. Jag älskar precis allt med den, jag älskar den hundra gånger mer nu än jag gjorde när jag läste den första gången. Jag älskar den sjukt mycket och tårarna rinner i princip hela tiden, för att ibland störas av hysteriska fnissatacker. Den här boken är så bra som en bok bara kan vara och jag känner att jag inte vill läsa något annat mer för vad är det för mening, om det inte är bra?

 

Jag känner med människorna i boken så mycket under läsningen så när den är slut är jag som förlamad. Det forsade tårar ur mina ögon när jag läste de sista sidorna och efteråt, när jag skulle sova, kunde jag inte sluta på ett tag. För de finns inte. Och jag kommer aldrig få det de har.

 

Boken handlar i all korthet *långhet blev det visst* om Taylor, 17 år, som dumpades som 11-åring på 7-eleven. Nu bor hon hos Hannah, som kom och hämtade Taylor som en ängel send från ovan inte länge efter att Taylors mamma kört iväg. Taylor går på internatskolan Jellicoe Road och det är sommarlov (typ?. På sommarlovet kommer alltid kadetterna på ett 6-veckorsläger och under de veckorna är områdena mellan Jellicoe School, skolan i stan och kadetterna revir fulla av gränser man bör akta sig för att överskrida. Taylor går sitt elfte år på skolan och blir utvald som ledare på sin skola. Många är tveksamma för hur bra Taylor kommer tackla den uppgiften, eftersom hon har ett förflutet som bland annat bestå av att fly iväg med en kadett. Dessutom är denna kadett ledare för kadetterna i år.

 

Taylor är något av en outsider, men samtidigt inte, för alla har respekt för henne. Hon är föräldralös, men det i sig är egentligen inget ovanligt på Jellicoe School, de flesta är faktiskt föräldralösa av en eller annan anledning.

 

Förut var Taylor, Raffaella och ben oskiljaktiga, men något hände på åttan och de pratade mindre och mindre med varandra. Det är inte direkt kyligt med dem nu, men de pratar inte heller. Tills de börjar göra det allt mer, för att de måste, för att de vill. För att de sist och slutligen alla står på samma sida.

 

Nu skrev jag visst en himla massa om handlingen, kanske för att skjuta upp på att försöka beskriva den oerhörda sinnestämmning denna bok försätter mig i. Kanske för att jag älskar handlingen, och vill uppleva den igen. Nu. Sen. Hela tiden. Om och om igen. För när jag hade läst ut den, ville jag faktiskt mer än något annat börja om från början, uppleva det pånytt. Den här boken är helt enkelt otrolig.

 Språket är fantastiskt, humorn underbar och sentimentaliteten i allting är så himla ... påtaglig. Den hänger som dimma över hela berättelsen men ändå blir jag så lyckorusig av att läsa så jag förstår inte. När jag inte läser, när jag befinner mig i skolan, när jag glömt den hemma, längtar jag så det gör ont och har lust att skolka. För en himla bok. Som jag läst förut. Jag var hundraen procent allvarlig i mina tankar.

 

Jellicoe Road är så himla mycket över det vanliga. Den är en deckare, en familjehistora, en skildring av internatskolelivet för ungdomar, en kärleksroman, men kanske allra mest en berättelse om vänskap - i alla sorter som vänskap kan existera.

 

Om du inte läst än: läs. Om du läst: läs. Alla som är över 13 år bör uppleva denna fantastiska historia, jag är sjupt imponerad av att en människa kan skriva det här.

 

Det där med att jag skulle ha älskat den hundra gånger mer den här gången än förra gången tror jag förövrigt inte stämmer. Jag kände tydligen nästan exakt likadant första gången. Hatar att man glömmer sådana saker. (Här finns första recensionen.) (Fun fact: sökning på "Jellicoe Road" bland mina inlägg resulterade i 36 inlägg. Ehe. Många av dem innan jag ens läst hela boken.)

Förresten! Jag tänkte och tänkte och tänkte på hur himla fin den kunde vara som film - men samtidigt, jag ser allting i huvudet väääldigt klart, så tänk om det bara skulle förstöras av en filmatisering? Har för mig att det för övrigt ska vara på gång - nån som vet mer? Om det skulle bli bra, skulle det kunna bli en sjuhelsikes fantastisk film. Om inte ... ja, då ångar jag att jag önskade det.

| Jellicoe Road orig. On the Jellicoe Road | Melina Marchetta 2006 övers. Katarina Kuick 2012 | X Publishing nytryck Gilla Böcker 2014 | 352 sidor | 13+ |

Top Ten Tuesday - or not

Idag är det tisdag, vilket betyder att jag borde (eller borde och borde ...) delta i The Broke and the Brookish (bloggar från mobilen så: http://brokeandbookish.com) Top Ten Tuesday, som jag gjort varje vecka ett tag nu. Men:

a) Jag känner mig inte inspirerad alls till att orka hitta alla citat som skulle kunna passa och

b) jag vill skriva om något helt annat: omläsningar.

 

Så idag skippar vi Top Ten Tuesday och snackar (skriver) omläsning! För jag har märkt att jag är rätt så bra på sånt.

 

Omläsning, alltså. Vissa läser aldrig om böcker, vissa läser bara om favoritböcker, iallafall ibland. Jag är någonstans mitt i mellan - jag läser om när jag känner att jag inte minns en bra bok, eller helt enkelt är på humör för den. Jag kom att tänka på hela den här grejen med omläsningar när jag kollade på alla bokryggar i biblioteket idag, för det visade sig att jag faktiskt läst om ... ganska många av böckerna där. Åtminstone fler än jag väntat mig. Dessa böcker har jag (exempelvis) läst om de senaste typ två (möjligtvis tre ... är inte så säker på den punkten) åren:

- Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

- Himlen börjar här av Jandy Nelson (mindre än ett år mellan läsgångerna här)

- Harry Potter, 1-4 och sexan har jag för mig .., av J.K.Rowling

- Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

- Tretton skäl varför av Jay Asher

- Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson

- Jellicoe Road av Melina Marchetta

- Wallflower av Stephen Chbosky (på olika språk)

- Förr eller senare exploderar jag av John Green, delvis

- Cirkusflickan av Camilla Lagerqvist

Det blev ju tydligen TTT med omläsningar nu istället hehe ... nåja, det var faktiskt ALLA jag kunde komma på (men nu kom jag på några till! Daisy meadows älsböcker, de jag äger, till och från. Och tror att jag kanske läst om Den första flickan skogen möter av Moa Erikssom Sandberg också ..?), så SÅ himla många var det ju inte. Har nog bara blivit ganska många nu på senaste tiden, en i månaden nu tre månader (inräknat denna).

Förresten, dedär tre ungdomsböckern mellan HP och JR? Som egentligen inte är HELT FANTASTISKA och därför inte borde vara värda en omläsning tycker man? (Nä nu var jag dum. ALLA böcker som man ... är sugen på just då är ju herregud värda att läsas om om man vill det. Dessutom är nog de där tre riktigt bra ändå. Finns ju ändå nån anledning till att jag löste om dem.) Jag fick ett ryck, någongång i förra året har jag för mig, och ville läsa om dessa böcker som jag läste när de var nya. *snabb googling* Alltså 2010/11. Fatta jag läste dessa som liten elvaåring! SÅ LITEN JUH! Fattar ni varför jag ville läsa om dem nu?! Okej, om ni inte gör det, två orsaker (kanske tre):

a) jag mindes inte hurdana de var

b) jag VILLE JU VETA VAD DET VAR JAG LÄSTE FÖR ... tre år sedan. Och

c) för att jag tänkte att de framförallt skulle passa bättre då och som följd vara bättre.

Det var det, kan jag säga nu. Nån logik in dessa åldersbestämmelser jag vägrar följa finns det ju tydligen.

Förresten, har det inte varit oönskat tyst från alla dessa tre författare nu sedan ... dess? Tycker jättemycket om Sara Ohlssons novell i Gilla böckers nivellsamling Het, mer eller mindre gillar allt jag läst av Thydell och Jay Asher är en riktigt intressant författare. Kan ju också delvis ha något att göra med omläsningarna att det inte fanns nytt av någon av dem.

NI DÅ? Brukar ni läsa om böcker? Varfö/varför inte? Tell mee! Sååu intressant sånt här.

Fun fact btw: mitt förra inlägg var mitt 600:nde inlägg på denna blogg. Har sett att det närmar sig i evigheter och så när det gäller märker jag det inte ens. Annan rolig grej (antagligen bara för mig och ingen annan men aja): jag tror jag når 40 000 sidvisningar inom en månad typ! SÅ GLAD! Tusen tack för att bi tittar in här, brtyder så. Himla. Mycket. Ni vet inte <333

Allt jag säger är sant

Av Lisa Bjärbo

Serie: -

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 233

Ålder: 12+

Genre: Kärlek, familjen, livet, döden, verklighet, vänskap

Övrigt: Omläsning

"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen."

Boken börjar med att Alicia är kissnödig, väldigt kissnödig. När hon äntligen slipper på toa går dörren i baklås och hon börjar fundera på om det verkligen är det hon vill göra med sitt liv. Hon kommer fram till att det verkligen inte är det. Hon vill uträtta stordåd, och inte sitta i skolan och mögla. Så hon hoppar av gymnasiet.

Alicia är en väldigt självsäker och färgstark karaktär. Alltså hon är verkligen självsäker, och verkligen färgstark. Hennes relation till sina föräldrar blir trasig på grund av att hon hoppas av gymnasiet, hon tycker inte att de ger henne det stöd hon behöver. Så fon flyttar till sin mormor, som är världens äldsta och världens coolaste.

Efter att hon förklarat för skolan (ja eller, lärarna där då) att hon tänker hoppa av, så är hon tvungen att tänka ut en konkret plan för vad hon ska göra i framtiden.

Och jag tror att det räcker med handling nu va'? Gör det det? För jag vill ju inte avslöja vad hon kommer fram till (förutom att uträtta stordåd), eller vad som händer sen. Men det kommer kärlek med i bilden, och kompiskonflikt. (Bilderna med citat läser ni med egen risk. Men de jag har tagit med spoilar nog inte så farligt. Inte så mycket alls faktiskt. Ni får bara lite provsmaka på Lisas språk!)

Men till vad jag tyckte;

Jag älskar Lisas språk. Jag typ avgudar det. Det är så fixt, eller nåt. Så ... klokt? Nej men, det jag vill komma fram till är att jag tycker att det är väldigt ... äsch, jag kommer inte på. Men typ finurligt. För det är liksom småroligt hela tiden samtidigt som det går rakt in i hjärtat också.

Och Alicia. Jag typ avgudar henne med. Jag vet att många stör sig på hennes kaxighet (och kanske tänker lite whaaat?! när hon gör lite underliga saker), men jag ör inte en av dem. Jag tycker det är riktigt roligt att läsa om en så självsäker och kaxig tjej. Och hennes klädstil! Rosetter, en massa färger, kjolar och strumpbyxor. Påminner ju lite om min stil! :) Tycker det är jätteroligt att läsa om den.

 

Titeln förresten, den kommer från att Alicia säger rätt ofta att Allt hon säger är sant. Jag tycker det är rätt fixt. Lite som hennes mantra liksom.

 

Handlingen är också väldigt bra, för den är faktiskt inte bara nån ... meningslös-historia-om-en-tjej-som-hoppar-av-gymnasiet-bok. Nämen, den har djup.

Lisa Bjärbo är nog typ min idol. För hennes språk! Hennes humor! Hennes blogg, podcast, böcker!!! Jag vill ju bli sån jag med.

Allt jag säger är sant är absolut en favorit. Var andra gången jag läste den och jag gillade den mer än första gången. Är hemskt sugen på att läsa om Det är så logiskt alla fattar utom du också, men jag har ju Vi måste sluta ses på det här sättet, yey! (Eller inte, programmet jag läser den på så strular. Funkar inte. Så kan antagligen inte läsa den. Nu iallafall.)