2 x Maria Gripe

Jag har läst två böcker skrivna av Maria Gripe! Var så väldigt nyfiken på vem denna omtalade författarinna var - nu har jag äntligen skrivit vad jag tycker!

Den första jag läste heter Glasblåsarns barn och blev utgiven första gången 1964 med illustartioner av Harald Gripe. Glasblåsarns barn är berättelsen om syskonen Klas och Klara som blir bortrövade på en marknad och tvingas leva ett eländigt liv hos Härskaren och Härskarinnan i deras stenslott.

Glasblåsarns barn är en väldigt mörk berättelse, där alla är fattiga och de godhjärtade ständigt har otur. Egentligen är det nog en väldigt bra bok, med alla ingredienser en saga ska ha - hjälten som verkar i skymundan, en vis korp, en ledare som verkar fel i sin blindhet, elakheten själv och så de godhjärtade, hårt jobbande föräldrarna. Språket är gammalmodigt - såklart - men också tidlöst och enkelt. Det skapar en kvav, dimmig stämning kring varenda scen. Vissa saker är väldigt flummiga men också sådana att de går att diskutera: hur hänger det här ihop? Varför händer det här? Vad står Härskarinnan för, vem är Flaxa?

Den trolska stämningen förhöjs av namn som Glömminneån och Flaxa Mildväder och det är det här jag gillar mest - allt får vara precis lagom skruvat och ologiskt, samtidigt som mycket egentligen bara är diffusa saker i verkligheten förkroppsligade. Glasblåsarns barn är en väldigt klassisk, egentligen rätt enkel, saga som Maria Gripe berättar på ett mästerligt sätt, med känsla för barnen. Jag gillade den inte supermycket då jag läste - takten är inte särskilt rapp och jag bryr mig inte så mycket om personerna. Nu i efterhand känns den dock väldigt vacker och tidlös och jag tänker att det nog finns mycket att begrunda och analysera. Samtidigt undrar jag: är det här verkligen en berättelse för barn? Men det är väll lite det som är grejen, den funkar på så många nivåer.

Pappa Pellerins dotter är från 1963 och även den är illustrerad av Harald Gripe. Loella skiljs från sina småbröder och måste bo på barnhem medan hennes mamma söker lyckan i Amerika. Loella har alltid drömt om sin pappa, som blev tvungen att lämna henne och är precis som hon, som kanske är sjökapten. På barnhemmet och i skola är tanken på honom det enda som håller henne uppe, hon hittar på berättelser om honom, säger att han skriver brev från alla världens hörn och tecknar ett farsdagskort till honom, köper en julklapp. Loella hatar att bo i stan, där alla går förbi varann utan att egentligen se, men mitt i eländet finns plötsligt en oväntad vänskap.

Efter att ha läst två verk av Gripe tycker jag mig kunna säga detta: 1. hon skriver väldigt olika berättelser 2. de är oftast rätt klassiska, med elände i början och lyckligt slut 3. människorna är det viktigaste. Speciellt trean gäller för Pappa Pellerins dotter - det är relationerna och Loellas tankar och känslor kring andra personer som är viktga, handlingen står förövrigt ganska långt stilla. Jag har lite svårt för Loella som person, och blir ganska irriterar när saker börjar gå över styr, men jag uppskattar också att det är den här sortens person Gripe skriver om och inte någon tråkig, perfekt människa.

Ibland är det svårt att hänga med i dialekten som speciellt finns i breven, men det är inte så farligt och egentligen mest intressant eftersom det ger berättelsen mer dimension. Förövrigt är språket mindre trolskt i denna än i Glasblåsarns barn och mer typ, torrt? Rätt så rakt på sak liksom, som Loella. Jag älskar hur Loella jämför staden och landet och hur jag får veta hur livet var i Sverige för typ 60 år sedan. Jag älskar relationen som sakta byggs upp mellan Loella och hennes rumskamrat och den som redan finns till tant Adina och småbröderna.

Pappa Pellerins dotter är till stor del väldigt väldigt mörk och dyster, men ljusglimtarna finns och de är desto finare. Varken denna eller Glasblåsarns barn är något jag är megaimponerad av eller kommer minnas för alltid, men jag är glad att ha läst och kommer nog läsa fler titlar av Maria Gripe ändå. Tror fortfarande att någon av hennes berättelser kan trollbinda mig som de trollbundit andra.

Förresten: dessa nyutgåvor som Modernista ger ut är sjukt fina och lyxiga, perfekta presenter tänker jag! Går att köpa till precis vem som helst också.

| Glasblåsarns barn | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1964 | Modernista 2016 | 151 sidor | 6+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Pappa Pellerins dotter | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1963 | Modernista 2016 | 187 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

2 x rec - konstigt & smart

Tjolahopp hejsan!

Egentligen är jag inte alls sådär glad som jag låter men vi kan ju låtsas okej? Är trött och varit yr hela dagen och känner mig ringrostig med det här recensionsskrivandet. Men jag har MASSOR av böcker att recensera så why not start. Tänkte börja lite försiktigt med tre två minisar som jag inte har supermycket att säga om. Eller så känns det nu åtminstone ... det kan ju bli långt för det. (Skulle bli tre men pga jag sällan skriver kort blev det bara två. Blir ju alldeles för långt annars.

| Alice's Adventures in Wonderland | Lewis Carroll 1865 ill. Camille Rose Garcia 2010 | Collins Design | 159 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här är en klassiker vars grundidé jag tror de flesta är bekanta med. Så vi skippar handlingen.

För det första måste jag säga att den här versionen är otroligt snygg. Bladen är tjocka och bilderna färgglada och intressanta. Jag tycker Camille Rose Garcia lyckas fånga känslan men samtidigt ge berättelsen en ny twist genom sina bilder. Bilderna är som sagt snygga, men samtidigt gillar jag dem inte helt till 100%. Jag vet inte riktigt varför - men det kanske har något med färgsammansättningarna eller något att göra.

Själva berättelsen far hit och dit och saknar helt logik. Jag gillar att den får vara så skruvad och tror barn faller för de snabba vändningarna. En annan sak jag gillar är att Alice faktiskt blir en karaktär, inte bara vår huvudperson. Hon är kanske inte den mest sympatiske karaktären och kan vara lite självisk ibland, men jag gillar hennes besserwissighet och hennes tankar kring alla händelser.

Det här var min första "riktiga" bok jag läste på engelska, och det gick riktigt bra. Alice's Adventures in Wonderland är full av ordvitsar och därför tror jag man får mest ut av boken genom att läsa den på originalspråk. Visorna hängde jag dock inte riktigt med i, utan skummade mest igenom.

Sammanfattningsvis var det en riktigt trevlig bok, full av kufiska figurer och smartheter trots sin ologiskhet.

4 av 5.

| Om jag inte märks | Josefin Roos 2016 | Vombat förlag | 108 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Om jag inte märks är en bok Agnes recension övertygade mig att plocka upp. Och det är jag mycket glad att jag gjorde!

Om jag inte märks handlar om Emma, som älskar Ella. Det har alltid varit hon och Ella mot världen, tills Ella plötsligt bestämmer sig för att så är det inte mer. Nu vill hon inte vara med Emma mer. Och Emma blir ensam.

Det är så himla typiskt och gör mig så arg - att Emma som vågar tänka själv, som tänker på feminism och skiter i mode ska vara den som anses konstig och hamnar utanför. Att hon kallas lebb och att det är något negativt. Det här är en väldigt kort bok som nästan verkar vara skriven i ett enda svep - men den rymmer så mycket. Emmas funderingar är saker jag egentligen tror varenda ung person kan känna igen sig i - trots att hon känner sig så annorlunda och utanför.

Roos lyckas sätta ord på väldigt mycket i den här lilla boken. Tankar kring sexualitet, jämlikhet, våldtäkt, skilsmässa osv. Det är en hel del viktiga saker som tas upp och jag håller med Agnes om att den kan fungera bra som underlag för diskussion kring en hel del saker i skolan. Dessutom är den ju kort och lättläst - så tipstips alla svensklärare! Och typ hälsokunskapslärare också, fast där kanske man inte har tid att satsa på sånt här? (Det tycker jag man borde ha.)

Den saken som träffade mig var gruppbildningarna - hur det blev klassen mot Emma, hur vissa tjejer var "coolare än andra" trots att de kanske egentligen är de som är minst sig själv. Det är ett gammalt ämne, att få vara sig själv utan att stämplas som konstig eller fel, men det är ett viktigt ämne som tål att tas upp om och om igen. Speciellt om det görs bra - vilket Roos definitivt gör.

Ibland tycker jag dock den känns lite väl "pedagogisk" och tillrättalagt. Emma har liksom inga fel - hon är ju typ okej med sin vardag trots att den inte är okej alls. Eller ja, det är ju lite gnabb med föräldrarna, men jag hade ändå gärna sett att hon fått flera sidor än den perfekta vännen och smarta personen som genomskådar alla. En annan sak som störde mig lite är att den är skriven så "ihoppackat" - dvs allt i ett och ingen kapitelindelning. Bara lite mellanrum här och där men jag hatar att pausa mitt i en sida. Men det stör inte alltför mycket då den är såpass kort.

Det här är en liten pärla till bok som jag vill sätta i händerna på varenda 13plussare som finns. Läs vetja!

4 av 5.

2 x rec - mörkt, mörkt, mörkt

Nu tänkte jag köra några minirecensioner så att jag kommer ikapp lite igen. Är ju pinsamt länge sedan dessa böcker lästes ...

| Työmiehen vaimo | Minna Canth 1885 | nytryck i Minna Canth - Valitut teokset 1973 Arvi A Karisto Osakeyhtiö Hämeenlinna | ca 100 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Först ut är denna finska klassiker! Som faktiskt är en pjäs. Behandlar arbetarklassens kvinnor på slutet av 1800-talet och deras brist på rättigheter. Det här var väldigt jobbig läsning. Minna Canth skrev pjäser och noveller med att påverka som huvudsakliga orsak, inte att skapa konstverk. Det märks i den här, för det är verkligen inte trevlig läsning.

Samtidigt är den händelserik och spännande på ett vardagligt sätt. Jag ekommenderar den kanske inte som nöjesläsning, utan mer att läsa i undervisande/forskande syfte. Men som pjäs att titta på tror jag den hade varit riktigt fartfylld och mer känsloframkallande med rätt skådespelare!

3 av 5.

| Synvilla | Karina Berg Johansson 2010 | rabén&sjögren | 238 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här var en riktigt positiv överraskning! Hade inte läst den om det inte varit så att vi i skolan skulle välja mellan ett antal titlar varav jag läst en, en verkade superdålig och en tredje for innan jag hann välja. Så det blev denna. Som jag faktiskt lånat någon gång men inte tagit mig för att läsa.

Handlingen är relativt typisk och förutsägbar, men tillräckligt välberättad för att hålla mig i sitt grepp. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna och en del lösa trådar binds aldrig riktigt ihop. Men trevlig läsning så länge det varar med en del halvfilosofiska tankar och en riktigt spännande handling.

3.5 av 5.

Sommarboken

Det känns lite svårt att skriva en text om Sommarboken av Tove Jansson. För det första läste jag den under en väldigt lång tidsperiod - kring ett halvår tog det mig att läsa de 186 sidorna -, för det andra är den något av en klassiker och för det tredje så är det lite svårt att värdera en bok som egentligen består av flera olika berättelser. 

Såhär skrev jag på Goodreads när jag nyss läst ut den: "Dialogerna är guld och Tove Jansson sätter verkligen fingret på spiken gång på gång.

Men något fattades för att jag personligen skulle bli särskilt tagen av farmorn, pappan och Sofia där ute på ön. Kanske för att jag inte kan känna igen mig i det där med att bo på en ö i skärgården, kanske för att jag sällan berörs av noveller. Men fortfarande en riktigt fin bok."

Och det är ju så jag känner, i stora drag. Jag läste den långsamt, långsamt, en novell lite nu som då. De har egentligen inget att göra med varandra, så det funkade finfint. Kanske t o m extra bra, då jag liksom njöt av den i mindre portioner. Jag tror att jag liksom blivit lite mätt om jag läst den i ett svep, samtidigt som det kanske hade blivit en mäktigare upplevelse.

Sommarboken består alltså av 22 noveller, eller kapitel om man så vill, om en pappa, Sofia och farmor på en ö i Finlands skärgård. Det är doftar saltvatten, är finstämt och lugnt men åskar till ibland. Det är så himla typiskt finsk sommar och Tove lyckas verkligen pricka precis rätt med alla formuleringar.

Men jag är inte skärgårdsbo. Jag har inte ens en stuga på en ö. Ja, jag bor vid havet, men på en helt annan tid. Här finns inte den där tidslösheten och känslan av att vara borta från all civilation. Därför känner jag inte igen mig särskilt mycket, och jag tror det är därför jag inte blir särskilt berörd, även om jag älskar Toves berättarröst och mysryser när jag läser.

Det är speciellt att läsa en finlandssvensk bok, för en gångs skull. För visst är språket annorlunda på sina ställen. Det tänker jag inte på, för jag läser ju främst rikssvenska texter. När jag väl läser en finlandssvensk blogg eller bok reagerar jag alltså på om formuleringen är typisk finlandssvensk, även om det borde vara tvärtom, haha.

De där stunderna på kvällsnatten, då jag läste något kapitel i min lilla pocket, var faktiskt väldigt mysiga. Novellerna behandlar allt från tjuvar, alkohol, klassklyftor, fördomar och framför allt familjekonflikter. Jag älskar hur det blir som ett eget litet samhälle på ön, att stan är något avlägset och ingenting annat än växtligheten, de tre generationerna mänskor som bor på ön och enstaka förbikörande båtar existerar. Det blir så himla påtagligt, jag kan tänka mig att det faktiskt känns så, där ute på sommarstugan.

Relationen mellan Sofia och farmorn känns otroligt äkta. De kan bråka, men också prata om viktiga saker och ingenting alls. Man känner hur de verkligen känner varandra, att de vet precis vad den andra menar med en nick. Livet på ön är segt som flugor på vintern, men Tove får till det vardagliga så himla precist att det blir intressant och framförallt BRA.

Foto: Per Olov Jansson

Det här är en bok att läsa precis när som helst, men allra helst då man längtar efter sommaren. För den finns i den här boken.

| Sommarboken | Tove Jansson 1972 illustrationer 1976 | Albert Bonniers förlag - Klassiker (Pocket) 2009 | 186 sidor | 11+ (obs ALLA åldrar över elva!!!) | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Jane Eyre

Men VAAA??? En RECENSION?!? JAA! Jag publicerar en recension!!! Det är inte varje dag det händer, hörrni. För en gångs skull kom faktiskt orden till mig på rätt så löpande band och det var svårt att inte skriva mer än det här. Som redan är mycket. Men - bra bok! Mycket att diskutera! Jag har faktiskt supermånga saker kvar som jag vill nämna - typ Rochesters och Janes relation, som ju faktiskt är FEL på många sätt, men som samtidigt känns så rätt när man läser om den? Okej, nu gjorde jag ju det ändå ... ni är välkomna att fundera vidare med mig i kommentarsfältet, som alltid. Hoppas ni gillar resten av recensionen! :-)

Jag har läst en klassiker! En supertjock, långsam klassiker! Om en föräldralös flicka som blir kär i sin arbetsgivare. Hon blir väldigt dåligt behandlad av sin moster som barn och betraktas som en lögnaktig och elak person för att hon sätter emot då hon blir orättvist behandlad och är rätt så livlig. Dessutom ser hon inte typiskt vacker ut, så hon kommer inte undan något tack vare hur hon ser ut. När mostern (som alltså är hennes döda morbrors fru, inte hennes riktiga moster) tillslut får nog och skickar henne till en fattigskola blir livet både bättre och sämre. Jane får vänner för första gången men förhållandena på skolan är HEMSKA. När hon får nog av att skola sig och lära ut på skolan söker hon plats som guvernant, och det får hon. Hos Mr Rochester, som sällan syns till men har en fransk liten flicka som skyddsling.

Jane Eyre handlar om i princip hela Jane Eyres liv och är en delvis självbiografisk bok av Charlotte Brontë. Språket känns väldigt gammalmodigt och Janes och Rochesters konversationer väldigt pretentiösa och nästan stolpiga. Till en början fann jag hela boken sådan - stolpig och alltför pretentiös. Språket är väldigt svårt och historien rätt så vardagig och tråkig. Men jag kämpade på, och ska jag vara ärlig var det nog främst de första hundra sidorna jag hade svårt med, även om jag även efter det hade lust att skratta rakt ut åt de enligt mig fåniga samtalen mellan Jane och Rochester. (Även om de antagligen är rätt så normala för den tiden.)

För sedan var det något som klickade på plats - jag upptäckte att jag brydde mig om Jane, om hennes relationer och om hur i all världen hon skulle klara sig, alldeles ensam och utlämnad i världen. Jag gillar hur normbrytande hon är, hur hon ser på världen och ifrågasätter systemet samtidigt som hon delvis underkuvar sig det. Jag gillar hur hennes och Rochesters relation växer fram, hennes vördnad gentemot Adèle och tjänsteflickan hon hade som liten. Det är Jane och hennes sätt att se på saker som för mig är bokens kärna, samt de varma och realistiska personporträtten.

Till en början känns Jane Eyre väldigt långsam. Jag läste enbart för att jag var tvungen (jag läste den till skolan) och det enda nöje jag hade var hur absurt de pratade. Jag fattade cirka noll och kände mig lite dum, haha. Som sagt, så blev det bättre efter ett tag - jag vande mig vid den lunkande takten och språket och började bry mig allt mer om vad som hände. På slutet var jag riktigt sorgsen över att den var slut, för det är ju en riktigt vacker historia ändå. Rätt så mörk och lite gotisk på sina ställen, men lycklig på slutet.

Språket är alltså VÄLDIGT svårt, ibland. Men när man väl har valt sig är det faktiskt väldigt vackert och om något, väldigt BRA, rent tekniskt. Jag fann det lite torrt till en början, men det släppar alltså. När man väl kommer igång med läsningen flyter det på och är faktiskt riktigt njutningsfullt. På ett ställe blev jag dessutom väldigt berörd och lite tårögd, vilket ju defintivt mycket beror på språket och det är enligt mig ett väldigt högt betyg!

Det är intressant att få en inblick i hur livet kunde se ut på den här tiden, för det är ju faktiskt väldigt olikt mitt. Samtidigt är de viktigaste sakerna lika - att kärleken och personerna i en människas närhet är det som sist och slutligen gör hen lycklig. Jag fascineras och förundras av hur hårt livet var, hur mycket tron genomsyrar allting och att det är en ovanlighet att INTE ha någon som uppassar på en. Jag ÄLSKAR att lära mig om olika tidsperioder - speciellt i England, Skotland, Frankrike etc - och endast det är ju en anledning att läsa den här och andra klassiker.

Sammanfattningsvis får jag nog säga att jag blev lite besviken. Jag hade hoppats på en stormande förälskelse mellan mig och den här boken, istället blev det en långsam en, men väldigt stark på slutet. För jag tycker verkligen den här boken är otroligt bra, jag känner dock att jag antagligen skulle gilla den ännu mer om jag läste den som lite äldre och hade mer tid att ge den.

Nu har jag ju ändå jobbat med den ett tag, i och med skolan. Jag märkte redan av det hur gärna jag pratar om den här historien, hur stor och mångbottnad den är. Jag ser fram emot att läsa om den och fundera på den under resten av mitt liv!

Det här är inte på långa vägar allt jag har att säga om denna uppväxtskildring från mitten av 1800-talet, men jag tror det får räcka så kanske jag läser om den någon gång och skriver ett kompletterande inlägg. :-)

| Jane Eyre | Charlotte Brontë 1847 övers. Ingegärd von Tell 1943/Gun-Britt Sundström 1999 (jag läste två upplagor, den ena hemma, den andra kunde jag ta med mig överallt, då den var i pocket - det var superintressant att jämföra dem!) | Modernista 2014/Bonnier Pocket | 574/538 sidor | 15+/vuxen | tack så mycket för den lyxiga boken, Modernista! | köp hos: Adlibris; inb. pocket, Bokus; inb. pocket, Cdon; inb. pocket |