Fangirl

Eh såatteh ... det här med att planera och SKRIVA UT HÄR när jag ska publicera mina recensioner? Det gick ju inte sådär superbra. Men helt okej! De ehm flesta har ju iallafall kommit upp typ senast nästa dag, så även denna! Om en bok med superfint omslag och ännu finare innehåll.

Ibland faller man för en bok efter första kapitlet, ibland efter hundra sidor, ibland vänder slutet allting uppochner, ibland faller man inte alls. Ibland är det kärlek vid den första meningen.

 

Det var en kille i Caths rum.

 

Så börjar Fangirl. En bok som börjar på ett så självklart, utmanande, rakt sätt kan man väll inte låta bli att tycka om? Inte om man är jag iallafall.

 

Idag snor jag handlingen av förlaget, för den är väldigt kort och koncis och mitt i prick:

Cath är ett Simon Snow-fan. Att skriva fanfiction om den otroligt populära karaktären är meningen med livet. Redan som barn uppslukade hon och tvillingsystern Wren av Simon Snow-serien. Det hjälpte dem när mamman försvann ur deras liv.

Nu ska de till samma college och Wren har gjort klart för Cath att hon inte villatt de ska dela rum. Cat är utlämnad till en butter rumskompis vars kille hänger i deras rum för jämnan. Ovanpå detta en lärare i skrivarkursen som tycker fanfiction är skräp, och en snygg klasskompis som bara vill prata ord. Och så är det pappan därhemma som hon oroar sig för. Han är känslig och skör och ovan att vara utan sina flickor.

Är Cath redo för ett eget liv utan Wren i sin närhet? Och vill hon gå vidare även om det innebär att hon måste överge Simon Snow?

 

Något jag inte lade destovidare märke till i Eleanor & Park av samma författare, är att Rainbow Rowells språk är helt fantastiskt! Det är som språklig perfektion, egentligen tänkte jag inte så hemskt mycket på det, för jag ville bara sluka allting i ett svep, men när jag gjorde det - oh my. Så himla vackert, så väldigt personligt och inlevelsefullt och bara åh. Ordmagi.

Annars älskar jag också den här boken på cirka alla sätt. Den är rolig, småpirrig och Cath är väldigt lätt att sympatisera med. Och alltså jag säger bara: karaktärerna! Om det är något Rainbow Rowell kan är det att skapa trovärdiga (okej, det går att ifrågasätta), härliga, mångbottnade karaktärer. Mest krut är det dock i de karaktärer som är mest centrala i berättelsen: Cath, Wren, Reagan och Levi. (Resten, hinner man bara bli lite ytligt bekant med.) Främst Reagan och Levi älskar jag. Supermycket. Cath känner jag ganska mycket igen mig i, men det här med att hon har social fobi och så? Jag förstår inte varifrån det kommer. För ibland kan hon vara superkaxig helt plötsligt. Men Cath är cool, henne gillar man. Hon har sina egenheter och är ganska ordentlig men en mycket fin karaktär. Levi är ... Levi. Honom går det inte att inte tycka om - eller kanske vissa faktiskt gör det? För att han är för mycket solsken? Jag håller ändå inte till hundra procent med många som tycker han är för perfekt och glad och så - jag tycker Rainbow Rowell låter oss ana en liten sorg han har inom sig också? Eller? Kanske? Och Reagan är bara übercool.

På många sätt är den här historien suuuperförutsägbar, men det stör liksom inte. För den är så härlig att läsa! Det blir aldrig tråkigt, samtidigt som inte sådär jättemycket händer. Det är helt enkelt en så mysig och glad stämning över allting så t.o.m. det mörka inte känns så farligt. För den här boken är ju faktiskt långt ifrån en dans på rosor - det finns en mamma som lämnat och en instabil pappa, dessutom vill ju inte Wren ha något att göra med Cath på college. Familjetrubbel, helt enkelt. Det är något jag inte tycker vidare mycket alls om att läsa om, men här är det helt okej. Samtidigt så skrapas det bara lite på ytan av det, känner jag? Trots att det är en stor grej i Caths liv och faktiskt för berättelsen med,  tycker jag, så tillåts liksom inget av det att ta särskilt mycket rum nånsin. Och det lämnas lite på hälft, känner jag. (SPOILER MARKERA FÖR ATT LÄSA Såååå glad att det tillsist blev bra med Wren. Och alltså vad var det där med mamman?! Man KAN helt enkelt inte göra så? Bara sticka? Igen? Usch. SLUT PÅ SPOILER)

Fanfiction är ju (som titeln hänvisar till, samtidigt som det inte är en såå stor del av berättelsen) en stor del av Caths liv, och vi får läsa utdrag ur både riktiga Simon Snow (Simon Snow är typ lite som en fiktiv Harry Potter (näe för Harry är ju INTE fiktiv nej), men eh Harry Potter nämns också? Jaha.) och från Caths fanfics mellan kapitlen. (För Cath gillar ju att skriva! Superroligt att läsa om någon som verkligen brinner för det!) Ne-ej, de tillför inte mycket, men bara jag som blev irriterad när man "spoilades"? Som hade velat läsa den här serien själv? Jag käns liksom något av den kärlek Cath känner för Simon Snow-världen, så konstigt! Men var helt inne i Caths huvud när jag läste så sist och slutligen kanske det är helt logiskt. Så jag är bara positivt inställd till allt som hade med fanfiction att göra i boken. Kan förstå om vissa tycker det är supertråkigt och inte ens läser de passagerna men me like it. Är suuuuperpepp på Carry on!!!!!

Mycket underbar och fin liten bok. Betydligt mer positivt inställd till Rainbow Rowell nu än jag var efter Eleanor & Park haha. Kanske inte något som jag EFTERÅT tänker så hemskt mycket på eller som lär mig något stort om livet. Men superbra medan jag läste. Man blir på så himla bra humör, helt enkelt!!

Anledning till alla parenteser? Jag skrev denna recension först lite snabbt på mobilen och redigerade den sedan på dator. Och märkte att jag hade glömt att nämna lite saker. Så nu får de ju nämnas lite snabbt iallafall.

| Fangirl | Rainbow Rowell 2013 övers. Carla Wiberg 2015 | Berghs | 427 sidor | 13+/15+ (för karaktärerna är faktiskt relativt gamla) | Många tack till förlaget som skickade mig denna fina bok som rec-ex! | köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |

Eleanor & Park

Eleanor & Park - känner mig splittrad



Åh, är sååå kär i omslaget! (Nikon 1 J2)

Kortfattat handlar Eleanor & Park om det här: Eleanor kommer ny till stan och har ingentans att sitta i bussen. Den halvkoreanska, halvcoola killen Park erbjuder buttert platsen bredvid sig till henne och det är så det börjar. Eller, det börjar med att de delar hörlurar. Park visar Eleanor musik och lånar henne sina serietidningar, men de pratar inte med varandra. Sen börjar de prata, och sen blir de kära. Och ja, typ så är det. Att året är 1986 kan ni ju också få veta.

 

Jag antar att typ ingen har missat Eleanor & Park, så mycket som det babblats om den! Och nu har jag då också läst denna mycket hypade bok. Och nu ska jag försöka få mina tankar till en relevant recension...hmm.

Jag ... jag vet ärligt talat inte typ alls vad jag tycker om den här. Alltså, jag gillar den, men det tar emot att säga att jag älskar den. Så det gör jag då inte, då har vi det klart för oss.

Jag hade hemskt stora förhoppningar på denna. Alltså ENORMA. Jag tänkte att det skulle vara Förr eller senare expldorar jag. Eller inte som den, men i samma klass. Och det tycker jag då att den kanske inte riktigt var. Okej, jag ska försöka starta med nåt som någon kanske förstår, som jag kanske förstår, så att jag får ett litet hum om vad det här är, om vad jag tyckte.

 

Karaktärerna. Jag känner mig lätt ... splittrad till karaktärerna. För jag tycker de är hemskt bra karaktärer, men jag gillar dem inte direkt. Eller jag gillar inte Eleanor, direkt. Eleanor är tjock (enligt sig själv iallafall och enligt klasskamraterna som kallar henne "stora röda".), klär sig i manskläder, har en massa grejer i sitt krulliga röda hår och hennes självförtroende är inte direkt på topp. Park är halvkorean, varken utan- eller innanför i skolan, besatt av serier och typ punk, snäll och hemskt realistisk. Det är de båda. Man får liksom ett bra tag om karaktärerna, man förstår dem samtidigt som man själv kanske inte tycker precis likadant. Park gillar jag mycket - jag älskar honom inte på samma sätt som jag älskar Gus och Ron och Hazel och Harry och alla de, men jag gillar honom starkt -, han är så himla bra beskriven.

 

För det är så här: samtidigt som han inte vill bli utfryst och mobbad så står han upp för vem han är och han står upp för Eleanor. Eleanor gillar jag inte lika mycket. Ingen annan har nämnt det här i någon recension jag läst, och kanske är det inte ens så, men jag tycker på nåt vis att hon inte är så snäll mot Park alltid. Jag förstår faktiskt inte alltid varför de gillar varandra. Eller jo ... men nja. För alltså Park är sjukt snäll emot Eleanor, men Eleanor ifrågasätter alltid vad han säger för att hon är så osäker på sitt utseende, hon har svårt att tro att han verkligen gillar henne. Men det gör han ju, och jag tycker det känns så dumt när Eleanor inte ... typ ... bemöter Park på samma sätt som han bemöter henne. Jag menar, han drar sig inte för att säga "Jag älskar dig". Han säger det rätt ofta. Men hon säger det inte - vad jag märkte iallafall - en enda gång i hela boken till honom. Hon typ bara "Jag vet". För samtidigt som hon är så osäker så känns hon lite ... arrogant ibland.

 

Nej men jag vet inte. Jag tycker bara att hon var lite ... typ alltför kylig mot Park. För man förstår ju att hon gillar honom sjukt mycket, men hon visar det inte direkt till honom. Så jag tycker Park är himla fin och jag gillar inte Eleanor. Men jag tycker hon är bra beskriven och känns realistisk. Och det där med hennes dåliag självförtroende. Jag förstår ärligt inte riktigt varifrån det kommer, men jag antar att det kan ha med hennes utseende och kanske hennes familj att göra.

 

Nu känns det liksom rätt naturligt att gå över till deras relation, så då gör jag det. Alltså deras "förhållande"/"relation"/"vänskap"/vad man nu ska säga börjar ju då som sitter-bredvid-varandra-i-bussen-kompisar. Sedan upptäcker Park att Eleanor läser hans serier över axeln på honom, och han börjar låna henne seriealbum. Park vill prata med henne, han börjar tycka att hon verkar riktigt intressant, och sedan gör han det då en dag. Eleanor har klottrat en massa låttexter och artistnamn på sina skolböcker och Park frågar om dem. Så får han veta att Eleanor inte har hört så mycket musik och då bandar han in en kasett med låtar till henne. Så börjar de lyssna på musik tillsammans. Och sen börjar de prata mer - bara om musiken och serierna till en början - och så blir de bra vänner, och så blir det kärlek.

 

Hela det här konceptet - med att de först inte känner varandra, att båda är rätt udda, att det börjar med att de sitter bredvid varandra i bussen och sedan läser serier tillsammans - tycker jag är väldigt sött. Väldigt bra. Men deras kärlek ... gillar jag inte helt. Enligt mig känns den rätt mycket som vänskap, men sen samtidigt så när man läser vad de tycker om varandra så förstår man ju. Det är kärlek, himla söt kärlek. Men det där med att de "lever för varandra" tycker jag nog är lite överdrivet. Lite orealistiskt. Samtidigt som jag förstår att de rätt snabbt kan få starka känslotr för någon, eftersom de inte direkt fått så mycket socialt liv annars. Då känns det ju kanske rätt fantastiskt när de faktiskt hittar någon de verkligen gillar. Då blir det kärlek. Kärlek jag gillar att läsa om även om jag inte direkt förstår den. Så här står det antagligen på baksidan (eller här användes det iallafall i handlingen):

Slowly, steadily, through late-night conversations and an ever-growing stack of mixtapes, Eleanor and Park fall in love. They fall in love the way you do the first time, when you´re sixteen, and you have nothing and everything to lose... 

 

Det passar rätt bra som beskrivning, tycker jag. (Gillar förresten recensionen väldigt mycket, hennes tankar är ungefär lika som mina, bara att jag nog gillade denna snäppet mer...)

 

 Deras familjer är rätt olika. Parks är till det närmaste perfekt, utom små konflikter han har med sin pappa eftersom de är så olika. Eleanors föräldrar är skilda, hennes pappa dricker och hennes mamma är tillsammans med ett riktigt svin. Hon har bott hos en annan familj i typ ett år eftersom hennes styvfader slängde ut henne och kommer tillbaka i bokens början. Och nja, hennes relation till styvpappan är INTE bra. Eleanor har även tre (?) småsyskon och de måste alla klara sig igenom nätter då deras mamma gråter och de inget kan göra. Det är väldigt hemskt, det är det. Alltså jag HATAR Eleanors styvpappa. Och jag hatar hennes mamma för att hon är så svag. Men alltså, så kan det ju vara? Jag känner mig väldigt lycklig som inte har det så! Det här med Eleanors familj har en rätt stor roll i berättelsen, då det försvårar saker och ting betydligt och då det händer en rätt drastisk sak förenad med den på slutet. Parks familj har också en stor roll, Parks mamma gillar inte riktigt Eleanor till en början då hon tycker att Eleanor inte är vad hon kallar en fin flicka. Alla karaktärerna i familjerna är också bra beskrivna.

 

Sen så finns det ju det här "innegänget", som består av ett "innepar" och deras anhängare. Och de för också med saker till berättelsen, men för att ni nu inte ska få hela boken spoilad så lämnar jag det till var och en att upptäcka.

 

Språket då? Det brukar ju jag nämna, huh? Språket ... är bra. Det är enkelt men inte för enkelt och det flyter på bra. Det är stundtals väldigt vackert också och en sak Rainbow Rowell gjort mycket bra är att få Eleanor och Parks berättarröster att låta som dem. De är olika, alltså, man märker skillnad.

 

Tempot i boken känns sådär. Alltså det börjar fint. Sen blev jag sjuk och orkade bara med Harry Potter i en vecka. Sen plockade jag upp den igen och läste slut på två dagar. Jaha? Så det var dåligt tempo?! Nej men alltså mitten. Jag tror inte att det endast berodde på att jag var sjuk att jag inte läste vidare. För om jag nu tyckt att den var jättebra så hade jag väl fortsatt?! men det gjorde jag inte. För jag hade ingen lust att läsa Eleanor & Park. För den var inne i ett långsamt skede. Men när jag då äntligen tog upp den igen så tyckte jag om den. Det gick snabbt att läsa, för jag ville läsa.

 

Slutet. Går väldigt snabbt. Alltså jag tycker att det lite väl hastigt blir hemskt dramatiskt och allt det där, men det känns ändå inte för snabbt. Jag gillar inte direkt slutet. Jag tycker att det hade kunnat vara annorlunda. Hemskt många har skrivit att slutet är så himla tragiskt but I DON'T GET THAT! Antingen är jag väldigt efterbliven, väldigt cold-hearted eller så är det inte så tragiskt som alla andra tycker. Enligt mig då. Alltså, själva slutet tycker jag är hemskt. Men sen, sista sidan, ni har väl inte missat den?! För jag tycket att liksom SISTA MENINGEN är bara för underbar. Japp, jag grät lite i slutet, men ja, sista meningen. Den förändrar ju typ allt, hey? Den gör ju inte slutet sorgligt, mest bara öppet och vackert, huh? SPOILER För om det står "med bara tre ord på" så då kan det ju inte betyda annat än jag älskar dig. Och det tycker jag isåfall är så himla fint! För Eleanor sa det inte en enda gång under deras tid tillsammans, men så skriver hon det, när det gått länge sen de sågs. Och det ger ju hela deras lilla kärlekshistoria lite hopp? Alltså, det är väl inte så sorgligt? De har ju en chans! SLUT PÅ SPOILERN.

 

Och jag gillar att det är 80-tal. Jag liksom typ .. det känns som att jag är där trots att jag aldrig varit det. Kan mycket väl hända att Grease har något med saken att göra dock...men den kanske inte är 80-tal? Är den inte typ...60/70?? :O

 

Alltså så himla söt är den. Och den var verkligen värd att läsa. (Eller den var värd att läsa, men jag tror inte att jag läser om den ... eller jag gör det nog iallafall. Jag läser om böcker rätt ofta.) Om Fangirl översätts till svenska kommer jag ABSOLUT INTE dra mig för att läsa den, och tur för den så kommer jag antagligen inte ha enorma förhoppningar då denna gjorde mig lite besviken! ;D Hoppas verkligen de översätter den, för jag tyckte väldigt mycket om språket och karaktärerna. Fick bra försmak av Rowell med denna!

 

Ja och jag gillar det där att vissa stycken bara är nån mening. Har alltid gillat sådana stycken. För då är de ofta vackra och meningsfulla och ja...vackra.

 

Fyra stjärnor fick den på goodreads! (Men hade kanske gett 3½ om det gått...:P) Och här är mina statusuppdateringar och andra grejer jag skrivit om den där:

"Har svårt att få några konkreta tankar kring den här. Tror att det mest kanske är Eleanor jag stör mig på...för av någon anledning har jag fått för mig att hon inte alls ÄR fet. Men vet inte. Slutet var bara för bra och sorgligt. Men alltså SISTA MENINGEN!!"

 

"Asså jag vet inte. Söt men lite händelselös i mitten och föll inte för Eleanor. Slutet var plötsligt fart och fläng och så var den utläst. Måste nog samla tankarna lite och återkomma med en hel recension för bloggen."

 

"Finner av nån anledning inget sug för att läsa denna .. det jag hittills läst har dock varit underbart och hoppas verkligen att jag älskar!" 

 

"Har inte läst denna på länge nu...vill men vill inte... tror det blir mer när jag är frisk! Just nu är det bara Harry och Vänner som gäller... :D"

Okej, lång och antagligen virrig recension. Men hmm...jag tycker ni ska läsa den om ni vill ha nåt lite speciellt och sött. Och rätt bra. 

 

(Saft och fastlagsbulle åt er om ni orkade läsa denna wayyyyyyy too långa recension!)

 

Av Rainbow Rowell

Översatt av Carla Wiberg

Ges ut i mars 2014 på svenska men 2013 på engelska. Berghs ger ut den. Eleanor & Park har 329 st sidor. Den hör till genren kärlek och familjen. (Okej jag är dålig på genren, vt knappt om de där är genren?? Men kanske YA elle nåt..?) Jag tycker att den passar bäst till åldersgruppen 13+. Jag fick den som recensionsexemplar av Berghs förlag, tack så himla mycket! (är dessutom extra glad över att jag fick den innan den egentligen ges ut ;D)

Här finner ni förretsen sjukt snygga fanarts till Eleanor & Park!

Boktyckes läsutmaning punkt 40: Läs en bok som utspelar sig för minst 20 år sedan - avklarad!