Prodigy

Nu får den här recensionen vara färdig punkt. Jag tycker den är okej, hoppas ni också gillar den.
Det finns så mycket med Prodigy som jag gillar - och samtidigt kan jag inte riktigt sätta fingret på vad exakt det är som gör det så himla bra.

Republikens två underbarn - June, Republikens älskling, och Day, Republikens värsta brottsling och rebell, folkets hjälte - är på flykt undan regeringen. De ska hitta Tess, som anslutit sig till Patrioterna, och försöka få deras hjälp med att hitta Days lillebror Eden, som regeringen har och gör gud vet vad med. Day och June är ultrasmarta och mega sportsliga, de har känt varandra i nån månad och är handlöst förälskade. Men June kommer från överklassen - Day från slummen, klassklyftorna och problemen det skapar går inte att förneka.

 

Marie Lu är då verkligen en duktig författare - det är bara fakta. Hon skapar en värld så trovärdig, lagerfylld och skrämmande att jag inte är sen att tro på alltihop om nån skulle be mig. Hennes USA är hemskt fascinerande och jag överväldigas och förundras gång på gång över hur fantastiskt uppbygt allting är.

 

Men hur mycket jag än gillar världsuppbygnaden och miljöerna är det ingenting jämfört med känslorna Prodigy framkallar hos mig. Det är hat gentemot regeringen, frustration över att June och Day ska vara så barnsliga mot varandra, glädje över att de lyckas, misstänksamhet mot allt och alla, passionen mellan våra huvudkaraktärer och sorgen, paniken, ilskan, över slutet. Längtan efter nästa bok.

 

Jag står nästan inte ut med hur himla miserabelt och liksom onödigt slutet är. (Jag vet att jag använder väldans mycket adjektiv, men vet inte vad annat jag ska använda för att försöka visa den fustration och uppgivenhet jag känner över hur allt det här måste sluta.) När jag hade läst den sista boken, smällt igen boken och smält allting kom tårarna. Det blev inget snyftande, det blev ett hysteriskt lipande och jag bara hatade hatade hatade Marie Lu för att hon gjorde det här mot mig. Samtidigt är det de där känslorna som gör en bok alldeles paff boom bang bra.

 

Det berörde mig alldeles inpå skinnet, allting jag läste. Allting är så realistiskt, så bitterljuvt, så bra och jag blir bara så himla ... handikapp, typ, för att jag inget kan göra åt hur Day och June beter sig. Men det är så himla realistiskt - och jag hatar dem för vad de gör mot varandra. Ni som läst boken vet.

 

Men som jag älskar dem för det! June blev mycket mer djup i mina ögon nu i Prodigy, och hon är smart. Riktigt smart. Jag blir så imponerad av hennes intelligens och klokhet! June var nog min favorit här, även om jag älskar Day något otroligt just för att han inte bara är. Lu låter dem leva, agera som de skulle påriktigt, jag irriterar mig till döds på Days beteende men det är också det som gör honom till Day. Och boken så bra.

 

Prodigy är välskriven, spännande, känslofylld och hjärtekrossande. Mitt i allt blir jag bedövad av en älskad karaktärs död för att i nästa stund bita på naglarna av spänning och rädsla för hur Days och Junes nästa steg ska gå. Trilogin växer här i tvåan, den stannar inte stilla. Jag tror på alla lovord folk ger dessa böcker och vill inget annat än stämma in. Nu hoppas jag bara trean håller måttet och inte krossar mitt hjärta för hårt.

 

| Prodigy (Legend-trilogin #2) orig. Prodigy | Marie Lu 2013 övers. Katarina Falk 2014 | Modernista | 338 sidor | 13+ | Tack så mycket för det fina rec-exet, Modernista! |

 Läsutmaning #17 Läs en bok av en författare som kommer från Asien - avklarad!

Kaosutmaning #16 Läs en bok vars omslag är till största del gårtt - avklarad!