Jellicoe Road - omläsning

För ett tag sedan läste jag ut Jellicoe Road av Melina Marchetta. Jag har läst den förut, i juni 2013, så jag läste om den. (Mycket för att två bloggare också läste den nyligen och jag insåg att jag inte mindes slutet.) Nu är jag i en himla lässvacka. Annars är jag också rätt så nere just nu. På grund av den här boken.

 Jellicoe Road är som en gåva från Gud. Jag älskar precis allt med den, jag älskar den hundra gånger mer nu än jag gjorde när jag läste den första gången. Jag älskar den sjukt mycket och tårarna rinner i princip hela tiden, för att ibland störas av hysteriska fnissatacker. Den här boken är så bra som en bok bara kan vara och jag känner att jag inte vill läsa något annat mer för vad är det för mening, om det inte är bra?

 

Jag känner med människorna i boken så mycket under läsningen så när den är slut är jag som förlamad. Det forsade tårar ur mina ögon när jag läste de sista sidorna och efteråt, när jag skulle sova, kunde jag inte sluta på ett tag. För de finns inte. Och jag kommer aldrig få det de har.

 

Boken handlar i all korthet *långhet blev det visst* om Taylor, 17 år, som dumpades som 11-åring på 7-eleven. Nu bor hon hos Hannah, som kom och hämtade Taylor som en ängel send från ovan inte länge efter att Taylors mamma kört iväg. Taylor går på internatskolan Jellicoe Road och det är sommarlov (typ?. På sommarlovet kommer alltid kadetterna på ett 6-veckorsläger och under de veckorna är områdena mellan Jellicoe School, skolan i stan och kadetterna revir fulla av gränser man bör akta sig för att överskrida. Taylor går sitt elfte år på skolan och blir utvald som ledare på sin skola. Många är tveksamma för hur bra Taylor kommer tackla den uppgiften, eftersom hon har ett förflutet som bland annat bestå av att fly iväg med en kadett. Dessutom är denna kadett ledare för kadetterna i år.

 

Taylor är något av en outsider, men samtidigt inte, för alla har respekt för henne. Hon är föräldralös, men det i sig är egentligen inget ovanligt på Jellicoe School, de flesta är faktiskt föräldralösa av en eller annan anledning.

 

Förut var Taylor, Raffaella och ben oskiljaktiga, men något hände på åttan och de pratade mindre och mindre med varandra. Det är inte direkt kyligt med dem nu, men de pratar inte heller. Tills de börjar göra det allt mer, för att de måste, för att de vill. För att de sist och slutligen alla står på samma sida.

 

Nu skrev jag visst en himla massa om handlingen, kanske för att skjuta upp på att försöka beskriva den oerhörda sinnestämmning denna bok försätter mig i. Kanske för att jag älskar handlingen, och vill uppleva den igen. Nu. Sen. Hela tiden. Om och om igen. För när jag hade läst ut den, ville jag faktiskt mer än något annat börja om från början, uppleva det pånytt. Den här boken är helt enkelt otrolig.

 Språket är fantastiskt, humorn underbar och sentimentaliteten i allting är så himla ... påtaglig. Den hänger som dimma över hela berättelsen men ändå blir jag så lyckorusig av att läsa så jag förstår inte. När jag inte läser, när jag befinner mig i skolan, när jag glömt den hemma, längtar jag så det gör ont och har lust att skolka. För en himla bok. Som jag läst förut. Jag var hundraen procent allvarlig i mina tankar.

 

Jellicoe Road är så himla mycket över det vanliga. Den är en deckare, en familjehistora, en skildring av internatskolelivet för ungdomar, en kärleksroman, men kanske allra mest en berättelse om vänskap - i alla sorter som vänskap kan existera.

 

Om du inte läst än: läs. Om du läst: läs. Alla som är över 13 år bör uppleva denna fantastiska historia, jag är sjupt imponerad av att en människa kan skriva det här.

 

Det där med att jag skulle ha älskat den hundra gånger mer den här gången än förra gången tror jag förövrigt inte stämmer. Jag kände tydligen nästan exakt likadant första gången. Hatar att man glömmer sådana saker. (Här finns första recensionen.) (Fun fact: sökning på "Jellicoe Road" bland mina inlägg resulterade i 36 inlägg. Ehe. Många av dem innan jag ens läst hela boken.)

Förresten! Jag tänkte och tänkte och tänkte på hur himla fin den kunde vara som film - men samtidigt, jag ser allting i huvudet väääldigt klart, så tänk om det bara skulle förstöras av en filmatisering? Har för mig att det för övrigt ska vara på gång - nån som vet mer? Om det skulle bli bra, skulle det kunna bli en sjuhelsikes fantastisk film. Om inte ... ja, då ångar jag att jag önskade det.

| Jellicoe Road orig. On the Jellicoe Road | Melina Marchetta 2006 övers. Katarina Kuick 2012 | X Publishing nytryck Gilla Böcker 2014 | 352 sidor | 13+ |