Saga volym 1-9

Jag läste nyss ut det nionde Saga-albumet. Känner typ såhär: FYFAAAN. Är så arg och ledsen och typ, bitter? Och så har de gått på paus under obestämd tid. Efter det slutet liksom? Fyfaaaaan.

Men okej, om någon nu inte känner till fenomenet Saga skapat av Brian K Vaughan och Fiona Staples är det en seriealbums"följetong" (ish?) om Alana, Marko och deras dotter Hazel, som inte borde få finnas. Marko och Alana är nämligen svurna fiender, deras nationer har krigat sedan urminnes tider, så länge att kriget mellan planeten Landfall och dess enda måne, Wreath, spridit sig över hela galaxen och tvingat alla andra folkgrupper att välja sidor. Och egentligen vet väl ingen riktigt varför de krigar, förutom att planetfolket är tekniknördar och månfolket magiker med en massa urgamla traditioner.

Hursom. Alana och Marko är soldater på motsatta sidor och trots det blir de kära, och får en dotter. En dotter som blir galaxens mest eftertraktade, inte brottsling, men namn kanske? Person. Alltså är Alana och Marko tvugna att fly för livet.

På sin resa träffar de diverse coola och mindre coola typer, får både nya vänner och fiender och vänner mot sin vilja. I the universe of Saga finns alla sjuka monster du kan tänka dig - och inte tänka dig. Jag tappar hakan gång på gång, allt är helt urflippat. Förutom att det inte är det, och det är det här som är så bra: det är precis vår värld, egentligen, men utklätt till en rymdopera med världens konstigaste varelser och fysikaliska lagar. Det är så himla många aktuella grejer som tas upp - som sexism, aborträtt, rasism, det mesta egentligen. Och att Staples och Vaughan gör det i en så snygg förpackning? Det här är det bästa jag läst på länge.

Var så himla, himla beredd på att bli besviken. Jag har nämligen blivit det väldigt ofta vad gäller seriealbum, aldrig riktigt fattat grejen även om de nog varit bra, de jag läst. Men inte fantastiska. Här var jag kanske inte hooked efter volym 1, men efter det ... jag har flugit igenom alla nio volymer och nu känner jag mig alldeles dränerad. Som att ha binge:at en serie, ni vet? Typ som då Game of Thrones säsong sju tog slut för evigheter sen och vi får en fortsättning först nu i vår.

Så känns det nu - för Saga är HELT FANTASTISKT. Jag fattar typ inte hur de gör? För det kommer fantastisk grej på fantastisk grej och det känns inte ens långsökt? Och sättet Hazel berättar på är genialiskt det med. Och så HIMLA MÅNGA livsvisdomar de kommer med! Blir wow:ad på varje sida. Fiona Staples teckningar är perfektion, karaktärerna är helt fantastiska och jag ÄLSKAR hur gråzonigt allt är!! Ingen är bara ond eller god ÄLSKAR sådan fiktion.

Saga är nog faktiskt lite som Game of Thrones. Nu har jag inte läst GoT, men sett. Och jag kan tänka mig att Saga nog vinner över GoT i bokform. Egentligen serieform också för den delen för genusanalysen är så mycket bättre här. Dessutom är allting så himla nytt och fräscht och inte bara vanlig fantasy - okej inte meningen att jämföra två så totalt olika verk här, jag ÄLSKAR GoT, men ändå. Lite samma handling liksom! Mycket sex, mycket död, en massa karaktärer, familjen är viktig, en massa nationer är inblandade i ett enormt krig - inte lika många huvudkaraktärer - ni fattar, väldigt mycket som GoT. På pappret åtminstone.

Jag trodde faktiskt inte att jag kunde fastna så mycket för personer i seriealbum - jag har alltid tänkt att de är för korta, man får för lite av karaktärerna, inga tankar ju, bara dialog, inget utöver. Men så läste jag Saga och vips var jag motbevisad. Är bara så otroligt bitter över att inte veta när jag får en fortsättning. Och så så arg på slutet.

Men också väldigt taggad på att ta mig an fler seriealbum! Vet ju nu att det kan vara otroligt. (Okej, VEI var också toppen.) (Okej fan går igenom vad jag läste förut nu och älskade ju även Den sommaren hahah - men okej aldrig blivit ÖVERVÄLDIGAD förut.)

Orkar faktiskt inte skriva info om alla album skilt men de är ugivna mellan 2012 och 2018, alla skriva av Brian K Vaughan och tecknade av Fiona Staples. Cirka 150-200 sidor, passlig ålder är väl kanske 18 och äldre? Rätt grova bilder ändå och handlar ju om vuxna men vad vet jag, en väljer ju själv vad en gillar/klarar av. Vill ni köpa dem finns de en googling bort!

Andra seriealbum jag recenserat:
Sword Princess Amaltea ett, två+tre | Vi kommer snart hem igen | VEI 1 | Den sommaren | Mamette | Alena | Selma Lagerlöfs Bortbytingen | Zelda

Två augustnominerade pärlor

Trots att jag har x antal olästa rec-ex från x antal år tillbaka hemma kan jag inte riktigt låta bli att reservera nya, spännande titlar på bibban och sedan läsa dem istället för att avsluta någon av mina miljontals påbörjade serier. Hade tänkt läsa alla Augustnomineringar i barn- och ungdomskategorin i år, eller okej - inte bilderböckerna, men Comedy Queen har jag inte hunnit påbörja än. Tänkte ändå skriva lite om Rymlingarna och Vi kommer snart hem igen. Nu gick ju Gropen och vann redan, så den får jag väl också läsa någon gång.

Rymlingarna av Ulf Stark med illustrationer av Kitty Crowther
| 2018 | Lilla Piratförlaget | 135 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Ett barnbarn hjälper sin farfar att rymma från sjukhuset för att göra en sista resa till platsen farfarn älskar mest.

Jag tycker: Åh, den här är väldigt väldigt fin. Relationen mellan farfar och pojken känns så ärlig och rak, helt utan krångel liksom. Trots att farfadern kan uttrycka sig lite hårt gör det liksom ingenting - Lill-Gottfrid förstår. Deras jargong är så kärleksfull och hela berättelsen full av symbolik och vemodiga ögonblick.

Trots att boken är kort ryms här en hel del funderingar kring livet och döden och det känns så väldigt fint och sorgligt att just denna blev Ulf Starks sista bok, hans avsked. Rymlingarna är skriven på ett sätt jag tror passar barn - lite uppstudsigt, rakt men samtidigt väldigt förklarande. Bilderna tycker jag både om och inte om - de passar historien, men de är liksom inte den typens bilder jag personligen gillar. Men visst är hon duktig, Crowther.

Något fattades för att jag skulle falla pladask för den här berättelsen, kanske den ändå känns lite tunn? Men väldigt fin är den och även om jag personligen kanske hade nominerat någon annan bok så kan jag se varför den fick en nominering.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde med illustrationer av Peter Bergting
| 2018 | Natur & Kultur | 95 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Sex personers historia under andra världskriget - hur de överlevde Förintelsen.

Jag tycker: Den här är helt fantastisk - både på sättet den är berättad och för att det helt enkelt är en så viktig sak. I kombination skapar Peter Bergtings bilder och de hjärtskärande berättelserna någonting otroligt starkt och viktigt. Allting berättas på ett iskallt sätt som nästan slår luften ur mig som läsare - att det här varit människors verklighet, pga andra människor, ja, det gör mig förlamad.

Nu är ju inte det här ett fiktivt verk, vilket gör det än förfärligare - och viktigare. Jag tycker det är ett genidrag att Jessica Bab Bonde valt att berätta i just det här formatet, för det blir så lättillgängligt för alla, samtidigt som det ryms så mycket i så få ord genom bilderna. Peter Bergting är en mästare på att skapa atmosfär och detalj med enkla medel - man kan nästan ta på kylan, lukterna, hopplösheten.

Som så många andra tycker jag också att den här absolut borde användas inom undervisning, för barn i skolan får ju inte den här skildringen av vad som hände - de får kalla fakta, siffror på hur många som dog var osv men de får inte den mänskliga delen, det verkliga. För de flesta är ju andra världskriget och alla dess sjuka händelsern bara något avlägset, något som inte påverkar dem, trots att det egentligen inte ens är särskilt länge sedan - och fortfarande påverkar människor, både pga allt det ledde till och iom att så många fortfarande lever med vad som hände då. Därför är det så sjukt, sjukt viktigt att folk får veta och inser och ... ja.

Så ge den här till alla nioplussare ni känner - alla orkar läsa den här boken. Och alla måste läsa den.

Vikingar & skräck

Två korta recensioner idag! Länge sen. Skööönt med korta ibland. Och måste för att komma någon vart med recenserandet - har så så SÅ mycket på kö!

Innan helgen är över av Kerstin L Hahn

Hon försöker se hur hon ser ut, men det är svårt. Hennes eget jag är liksom i vägen. Hon ser färgerna och dragen förstås, men kan ändå inte se sig utifrån, inte veta hur någon annan uppfattar henne. - kap 12

Handlar om: 15-åriga Stell och hennes syster + kille ska spendera sommarlovets sista dagar på stugan. Redan på vägen dit står plötsligt någon på vägen och de hinner inte stanna. Sedan flyr de platsen. Och på stugan fortsätter obehagliga saker hända ...

Jag tycker: Det här var precis vad jag ville ha just då! Mysryslig sommarlovsläsning liksom. Med det sagt tycker jag inte det är något mästerverk - karaktärerna är bleka och jag blir aldrig särskilt rädd. Ingenting är liksom vidare speciellt - inte språket, inte storyn. Men alltid behöver ju inte allting vara nytänkande, utan det räcker med underhållande, och det tyckte jag detta var. Dessutom finns det ändå en viss charm i det klassiska, och det här är väldigt klassiskt, både vad gäller plats och dramaturgi.

Det finns också saker som är obehagliga, men detta är inte övernaturligheter. Vilket såklart gör det än mer läskigt - kunde ju vara påriktigt. Blir verkligen mycket äcklad av en viss person, och den grejen tycker jag nog är den mest välgjorda delen av boken.

Stämningen finns där och det är inte bara skräck, utan också mycket Stellas tankar. 12-åriga jag känner nog igen mig en hel del i henne och tankarna, 17-åriga jag kanske inte lika mycket - så det här är nog en bok främst för yngre läsare, även om jag hatar att åldersstämpla böcker så.

Gav den 3.5/5 på Goodreads!
| Innan helgen är över | Kerstin Lundberg Hahn 2016 | rabén&sjögren | 231 sidor | 11+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Vei - bok 1 av Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson

Handlar om: Vei, en människa från Jotunheim som blivit dumpad i havet utan att hon vet varför. Sen får vi veta varför och så blir det rätt mycket action och nordisk mytologi med asagudar och jättar.

Jag tycker: Alltså det här VAR ju fantastiskt bra!?! Är typ helt förvånad pga jag pch seriealbum brukar inte alltid funka + hade ändå förväntningar på denna, men det gjorde inget! Det var rätt förväntingar! Och det var nog ändå till och med bättre än jag förväntat mig.

För det första är det ju otroooooligt snyggt. Ääääälskar färgerna, älskar hur jätterna ritas, älskar hur alla kroppar tecknas och hur de faktiskt lyckas med noll sexualisering. (Eller mer - sexualisering utan att det är bara det, och på ett "jämlikt" samt realistiskt sätt.)

Sen en grej det ju är tråkigt att reagera på, men: att det typ främst är kvinnor i maktpositioner! Yaas. Förutom Oden, och alltså det finns ju andra män också men ändå främst kvinnor. Förutom i människornas värld där vi bara ser män ... alltså midgårdmänniskorna.

Älskar Veis driv, hennes glöd och tro på sig själv men också hur hon bryr sig om alla runtom sig. Gillar också prinsen - eller alltså som karaktär. Tycker han är rolig. Och SÅ bra tecknad!

Älskar också hur mycket nordisk mytologi som ryms med och deras personliga twistar på vissa grejer. Tänker att det nog höjer upplevelsen ytterligare att känna till lite om asatron osv från innan, men det här funkar säkert också som en intresseväckare. :)

Så så så bra. Som en Game of Thrones i serieform där världen baseras på den nordiska mytologin och way bättre genustänk. Ser supermycket framemot tvåan tror det blir fab!

5/5 såklart.

| Vei - bok 1 | Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson 2017 | Kartago | 160 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Två sommarpärlor

Idag tänkte jag skriva om två böcker jag läst i sommar, två sommarskildringar, som därför är helt perfekta att läsa just på sommaren. Nu är det ju iochförsig inte supermycket sommarlov kvar – men lite grann! Och de är rätt korta, sluka-på-stranden-böcker, så klart du hinner.

Bok nummer ett heter Skuggsommar och är skriven av Mia Öström. Skuggsommar handlar om Rakel som ska spendera hela sommarlovet på sin kusins nyrenoverade sommarställe. Det är bara det att kusinen, Ellika, plötsligt verkar ha bestämt sig för att hata Rakel – och resten av världen. Det skär sig gång på gång mellan Ellika och hennes föräldrar, och Rakel hamnar emellan, försöker hålla alla nöjda.

Så en dag träffar Rakel två rödhåriga flickor i noppiga baddräkter vid det gamla hopptornet. De är tvillingar, och de vill att Rakel ska bli medlem i hoppklubben. För att bli det måste hon utföra tre uppdrag, men vilka är egentligen tvillingarna? Varifrån kommer de? Och var bor de? Ror de verkligen till stranden i sin slitna båt varje dag?

Stämningen i Skuggsommar är så sommarlovig som den kan bli. Den är långsam, kvav, full av gräshoppor, trollsländor och mygg. De grillar, simmar, spelar brädspel, bråkar, upprepar. Men den blir kapitel för kapitel allt mindre lugn, mer thrilleraktig – det konstiga, spöklika hopar sig och löser sig på ett sätt som både är tillfredsställande och inte. Det här är på många sätt en väldigt klassisk sommarspökbok för mellanåldern, men det är samtidigt en uppväxtskildring och med ett enkelt men skimrande språk väver Öström in en i sommaridyllen.

Jag gillar verkligen hur relationen mellan Rakel och Ellika fortlöper, jag gillar hur ingen av karaktärerna är särskilt färggrann utan mest bara är – de tillåts vara helt vanliga, vilket höjer den typiska sommarkänslan ytterligare. De spökiga elementen är rätt få, men precis så många som behövs för att göra det lite småläskigt. Ärligt blir jag nog aldrig rädd – och det är nog heller inte meningen – , utan mer fascinerad – för det är verkligen så otroligt snyggt skrivet. Jag känner dofterna, ser skärgården, rivningsgubben, Ellikas förädrar, den gröna klänningen. Det här är inte en lång bok – men alla små detaljer är komponerade så att storyn blir väldigt mångbottnad. Jag är ytterst imponerad.

Den andra historien jag läst bär titeln Den sommaren och är skriven av Mariko Tamaki och illustrerad av Jillian Tamaki. Den sommaren är alltså ett seriealbum, och ett riktigt tjockt sådant. Jag läste dock i en sittning – och det var underbart.

Den sommaren handlar om Rose och Windy som spenderat somrarna tillsammans typ så länge de kan minnas. Windy är lite yngre, men det är aldrig något som märks nämnvärt, bara på att hon ibland intresserat frågar saker om Rose och hennes kompisar i tron att de är äldre och längre utvecklade – att de vet saker. Dagarna på Awago Beach går mest ut på att köpa godis i kiosken, spionera på tonåringarna, simma, gå på skogsstigar och se på skräckfilm. En del av Roses tid går också till att fundera över hennes föräldrar, som bråkar hela tiden – vad är det som händer? Är det för det där som hände förra sommaren som fortfarande skaver?

I Rose och Windys liv händer inte supermycket, de är mest åskådare till andras drama. De känner saker de inte helt förstår sig på, undrar över saker tonåringarna håller på med – vill vara äldre än de är. Nu använder jag ett uttryck jag nog använder alldeles för ofta, men – de befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen (precis som Ellika och Rakel) och det är ju min favvotid att läsa om, så klart jag älskar det här albumet. För det gör jag.

Jag ÄLSKAR sommarlovskänslan, jag älskar kontrasten mellan framfusige Windy och försiktiga Rose som plötsligt känner för mycket. Många skriver att det här albumet är långsamt – men det var aldrig någonting jag tyckte. Tvärtom, jag tycker det händer saker hela tiden – det är ju bara det att det sker i bakgrunden. Men trots det påverkar det Rose och Windy. Det här är en väldigt intressant berättarteknik jag nog inte stött på förut – men gärna gör igen, för det blir väldigt snyggt.

Tecknarstilen är också HELT underbar – redan vid första uppslaget drog jag efter andan för att det var så snyggt. Det här är ett seriealbum man bläddrar i långsamt, långsamt för att inte missa någonting. Det är faktiskt rätt lite text, men det händer saker hela tiden ändå – inuti, utanpå, mycket får man kanske tolka själv. Och det är otroligt snyggt!

Tecknarstilen är rätt ”söt” – rund, i blåvitt, lite slarvig, full av natur – vilket står lite i konstrast till storyn, som faktiskt enligt mig är väldigt mörk. Speciellt på slutet, då saker börjar gå upp för en, visar det sig att en himla massa mörker gömde sig mitt i sommaridyllen. jag säger det gång på gång men: det är så SNYGGT. Jag typ ryser.

Älskar också hur stor del både Mindy och Roses föräldrar har, för klart deras föräldrar finns där hela tiden i den åldern. Tycker allt drama dem emellan är skildrat väldigt verklighetstroget och så även Roses reaktioner.

Jag tänker gång på gång att det här skulle göra sig fantastiskt på film, en långsam, spänd film med noll Hollywood-skådisar. Dock är det ju nästan en film vi redan har, i och med formatet, men man kan ju alltid hoppas ...

Jag valde att skriva om dessa i ett och samma inlägg pga de är rätt lika – båda gömmer ett mörker, båda handlar om två flickor på gränsen till tonåringarnas _fria_ värld, båda är rätt långsamma och bygger främst på stämning. Jag älskar båda två, Den sommaren kanske snäppet mer men ändå, och tycker alla ska läsa Skuggsommar och Den sommaren någon sommar.

| Skuggsommar | Mia Öström 2015 | Gilla böcker | 185 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Den sommaren orig. This One Summer | text: Marika Tamaki illustrationer: Jillian Tamaki 2014 övers. Sara Årestedt | Placebo Press 2015 | 317 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Amaltea x 2

De flesta känner säkert till Amaltea - svärdprinsessan som ska rädda en prins för att vinna ett drottningadöme i Natalia Batistas genialiska serie där könsrollerna är omvända.

Nu har jag alltså läst slut den - ettan läste jag för ett år sedan och gillade mycket. Gillade tvåan och trean ännu mer! Tror det har mycket att göra med att jag kommit in i "grejen" nu samt vant mig + börjat gilla karaktärerna mer. Eller liksom känner dem bättre - för det är nog ofta något jag kan sakna i seriealbum: komplexa, personliga, välgjorda karaktärer. Här finns de ju definitivt, men eftersom det sist och slutligen inte kan hända så mycket på 200 sidor manga så hinner en ändå inte fastna för dem - efter en volym. Nu, efter tre stycken, kan jag glatt meddela att här finns många att gilla men nästan fler att ogilla lite kärleksfullt - typ min favorittyp av karaktärer pga känns mest äkta!

Annars älskar jag konceptet som förut - älskar hur grundligt alla ord också är utbytta och hur sorgligt mitt i prick det ofta är. Älskar Amaltea och Ossian som revolterar emot vad som väntas av dem, älskar hur deras relation växer fram och hur de inte är övermogna för sin ålder utan precis rätt. Älskar också den komplicerade relationen mellan Amaltea och hennes syster samt hur samhällskritisk den är - trilogins budskap kommer verkligen fram utan att vara övertydligt.

Något jag hade lite problem med var actionscenerna som är otroligt snygga men väldigt röriga - fattade noll av vad som hände. I och för sig är det i princip samma sak då jag läser en detaljerad beskrivning av en strid i Mistborn så det kan ju vara att det bara är mig det är fel på ... En annan sak jag lite vill påpeka är att språket inte är helt hundra hela tiden utan ibland lite stakigt. Sen hade jag nog gärna också velat att seriens namn var på svenska men det är ju småsaker ...

Gillar magin och världen väldigt mycket - teckningarna är fantastiska och man verkligen är i Amalteas värld då en läser. Batista berättar liksom lite filmiskt - genom att stegvis närma sin scenerna och liksom därmed beskriva miljön runtom. Det är väldigt spännande hela tiden och jag läste snabbt inte bara för att det är snabbläst iom serie utan mest för att jag verkligen ville vata hur det gick. Stämningen som svävar över bilderna och storyn är fantastisk och jag är väldigt väldigt imponerad över Batistas jobb. Slutet ger mig tillfredsställelse, är rätt oväntat, väldigt spännande och snyggt och fint. Ögonen fuktades tom lite.

Natalia Batista by Natalia Batista (bildkälla)

Okej så: fyra för hela den här trilogin, gillar den verkligen himla mycket - egentligen är inte själva storyn särskilt unik om en bortser från de switchade könsrollerna, men karaktärerna, teckningarna och själva könsrollstwisten gör att det här verkligen blir underbar läsning - och tittning!

| Sword Princess Amaltea #3 | Natalia Batista 2015 | Kolik förlag | 204 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Sword Princess Amlatea #2 | Natalia Batista 2014 | Kolik förlag | 171 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

detta gillar jag inte: actionscenerna som är supersnyggt ritade men som jag fattar noll av, Batistas språk är inte alltid helt hundra, fortfarande de där "slarvigt ritade känsloyttringarna", att seriens namn är på engelska. detta gillar jag: twisten på slutet, Ossian och Amalteas relation som tillåts växa fram med tiden, att de inte är övermogna för sin ålder, Doris och Amalteas komplicerade relation, hur samhällskritisk den är, teckningarna som är sjukligt snygga aaah, hur Batis

2 x rec - Amaltea & Eric

Hmm, här var lite tyst igår, visst? Jag HADE tänkt skriva en Top Ten Tuesday men när jag såg vad veckans ämne var så struntade jag i det för jag hade ju redan skrivit om årets bokiga utmaningar ... Så här blev tomt istället, men det är helt okej ibland, visst? Ni har ju fått typ tre inlägg i dagen nu några dagar så lite läsning borde det ju finnas. Okej, men idag tänkte jag skriva om ett seriealbum och en liten novell/bilderbok. Jag har inte hemskt mycket att säga om någon dera så därför blir det små recensioner. Under resten av veckan kommer ni FÖRHOPPNINGSVIS få en recension i dagen, men jag lovar ingenting ... (av någon anledning är recensioner liksom det jag har svårast för att skriva ..?)

| Sword Princess Amaltea #1 | Natalia Batista 2013 | Kolik förlag | 169 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Nu har jag läst den första delen i den väldigt väldigt omtalade Sword Princess Amaltea-trilogin. Det här är svensk fantasy-manga där de som BRUKAR vara män, nu är kvinnor. Prinsessorna i tornen vaktade av drakar är prinsar i Batistas värld och prinsessan som räddar prinsen får halva drottningadömet. Det är helt enkelt rätt så fantastiskt.

Jag är inte van med manga aaaalls och kunde störa mig ibland på när det är såhär typ "slarvigt" ritat. Det hör väll till manga att miner ska "över"ritas och att det inte ska se precis likadant uta hela tiden ... okej, jag vet inte om någon förstår mig nu, men ... ja.

Jag har inte läst särskilt många seriealbum. De få jag läst har jag gillat men inte ÄLSKAT - det når mig liksom inte, det blir inte tillräckligt djupt enligt mig när det bara är dialog och bilder?! Okej, så, nej. Jag tyckte inte att den här var fantastisk. Jag ÄLSKAR konceptet och hur grundligt det är gjort. Storyn är typisk men mysig pga meheartfantasy. Tecknarstilen är faktiskt väldigt fin och detaljrik, oftast, så den gillar jag. Men så finns de där tydliga mangagrejerna ...

4 av 5

| Eric | Shaun Tan 2008 övers. Ulla Roseen 2010 (i Berättelser från yttre förorten) | Kabusa böcker 2015 | 41 sidor | alla åldrar | tack så mycket för rec-exet, Kabusa! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Jag hade egentligen läst den här förut i Berättelser från yttre förorten men när jag såg att Eric skulle få en egen bok ville jag ha den iallafall. Pga bra. Och för att jag trodde att den skulle vara längre än historien vi får i Berättelser från ... ?!? Tyckte jag hade läst det någonstans. Men det var det alltså inte, vilket gjorde mig lite besviken.

Eric är alltså skriven av Shaun Tan vilket betyder = surrealistiskt af. Men bra! Älskar hur bilderna står i konflikt med texten men också fyller ut den. Eh? Okej, så det är rätt så magiskt och man får tolka det preciiiis som man vill. Mysig, superfin historia med underbara bilder. Skulle vara himla bra present I think! *så som alla Shaun Tans böcker*

4 av 5

4 x rec - Franskt & kort

| Den lille prinsen orig. Le Petit Prince | Antoine de Saint-Exupéry 1943 övers. Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen 2015 | Modernista | 93 sidor | alla åldrar | Tack så mycket för läs-exet till Modernista! | köpt här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Den lille prinsen är en filosofisk liten saga, som handlar om en vuxen mans möte med en liten prins. Prinsen kommer från en annan planet och berättar historier om sitt ensamma liv där, med en ros som enda sällskap. Prinsen kommer att betyda väldigt mycket för berättaren, som berättar om mötet i öknen med kärlek.

 

Jag tycker mycket om den här lilla - men samtidigt enorma - berättelsen som tar upp många intressanta tankar och som utmanar både mig och barnet att tänka till. Boken har bilder i färg och formgivningen känns väldigt lyxig. Jag känner inte sådär väldigt mycket när jag läser, det är mer lite kufiskt och roligt och liksom mysigt, tycker jag. Jag läste boken högt för mina småbröder, nio, sju och fyra år gamla. Fyra-åringen tror jag faktiskt uppskattade läsningen mest, även om sagans alla lager kanske inte nådde fram till honom. Det är också fint med den här boken - den kan upplevas så olika av alla läsare. En mycket fin liten bok, med mycket mellan raderna men också en underhållande berättelse som "skal". Jag kommer definitivt läsa den många gånger, och bara bläddra i den ännu fler.

Nu såg jag också att den BLIR FILM I HÖST!!! Trailern ser uh-mazing ut. Får ju typ rysningar. Jätteroligt!

 

4 av 5.

| Livet före Legend (Legend #0.5) orig. Life Before Legend: Stories | Marie Lu 2015 övers. Katarina Falk 2015 | Modernista | 50 sidor (i e-boken) | 13+ | Tack för e-boken, Modernista! | köp här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Livet före Legend består av två små noveller om Junes och Days liv innan händelserna i Legend. Vi får svaret på när och hur Day fick sin första kyss och en inblick i Junes liv på Drake-universitet.

 

Jag tycker om Lus skrivsätt och om June och Day som karaktärer så trots att dessa noveller inte tillför mycket till historien så kan jag inte låta bli att tycka om dem väldigt mycket. Allting som har något att göra med Legend-trilogin är bra, helt enkelt! På sätt och vis är det ju faktiskt bra att de inte tillför allt för mycket - då är de ju absolut inget måste för att få ut det mesta möjliga av huvudböckerna. Men för mig är det trevligt att få följa med två karaktärer jag bryr mig mycket om i deras liv innan de mötte varandra. De är båda i lite av ett underläge i dessa historier men de är ändå väldigt coola i det. Kanske mer June, då, men hur Day är tycker jag också är väldigt gulligt haha. Annars så känns de väldigt mycket som de personer de är i resten av trilogin, alltså lite äldre än tolv år ..? Trevlig läsning var det iallafall!

 

Förresten OBS om det här med när den ska läsas! Jag läste den alltså efter att ha läst Legend och Prodigy, men efter Legend kanske också funkar? Jag tycker iallafall att man ska ha läst någon av "huvudböckerna" innan, för att känna karaktärerna bättre. Men den spoilrar inget som ska komma i trilogin.

 

4 av 5.

 

| Hedda ... och den bästa presenten (Hedda #5) | Åsa Hofverberg 2014 | Rosa Huset Förlag | 142 sidor | 9+ | köp här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Också den här Hedda-boken är riktigt mysig att läsa - jag känner igen mig i en hel del och tycker om personerna man får läsa om. Det tar dock ett tag för mig att komma in i berättelsen den här gången - jag gillar alltså inte genast. Men som förut blir det bättre och bättre och när jag stänger boken är jag bara väldigt glad. Det är absolut det bästa med de här böckerna - man blir så glad av dem!

 

Mycket mer än så har jag väll inte att säga, jag har ju redan skrivit om dessa böcker flera gånger. Det är inte helt freaking amazing och språket är lite konstigt här och var, men samtidigt passar det Hedda så bra, känner jag. För stunden riktigtriktigt trevligt att läsa, men ingenting man minns så mycket efteråt.

 

4 av 5. (Iallafall precis efteråt.)

 

| Mamette 1: änglar och duvor orig. Mamette 1: Anges et pigeons | Nob 2006 övers. Lotta Riad 2012 | Wibom Books | 47 sidor | alla åldrar | köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |

 

Nu har jag också fått läsa detta bakverk till seriealbum! Så Himla Söt historia. Jag älskar Mamette, jag älskar den där pojken (som jag inte minns namnet på) hon lär känna, deras realtion är bara För Fin. Jag älskar alla andra tanter det handlar om, men främst Mamette då ... för HUR COOL är hon inte!? Tecknarstilen är också supermysig, färgerna är jättefina och albumet känns liksom hemskt franskt. Rutorna är dock lite små - hade varit ännu bättre om bilderna varit större så man såg mer. Det här är faktiskt det *typ* först seriealbumet jag verkligen gillar, som jag känner något för. De flesta andra jag läst (ja, jag har nämt det här förut) har jag liksom känt mig ganska likgiltig för. Men här är det supermys och massa kärlek och bara åh!

 

Det finns ju förresten en massa fortsättningar! Snäääälla Wibom books översätt!?

 

5 av 5!

3 x små rec - Bilder

Jag har inte så mycket att säga om något av dessa tre verk. Det är något med mig och bilder jag inte riktigt förstå mig på: jag ÄLSKAR bilder och tycker utseende är viktigt för hur en bok uppfattas, men trots att jag gillar bilderna väldigt mycket i alla de här verken blir jag inte berörd på något djupare plan. Jag läser och så var det det med det. Men lite vill jag ju ändå kommentera! Som alltid. (Jag vet inte om ni märkt det - men det verkar vara böcker som får medelbetyg jag ofta väljer att "bara" recensera kort.)

| Alena | Kim W. Andersson 2011 | Kolik förlag | 115 sidor | 13/15+ (för väldigt rå, faktiskt) |

Jag hade väll kanske lite för höga förväntningar på det här seriealbumet - jag ville att det skulle bli albumet som förde mig över kanten till gänget av serieälskare. Men näe, jag är faktiskt inte riktigt där än. Det här är som en nytolkning av Stephen Kings Carrie, och jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara så lika. Det gör kanske att upplevelsen blir lite mindre extrem eftersom jag redan sett (i stort sett) den här historien på TV-rutan. Men jag gillar Kim W. Anderssons tecknarstil HEMSKT mycket och älskar albumets utseende och formgivning! Historien är väldigt ... rå och rätt så extrem, och nej den är ju faktiskt inte rakt av en rip off på Carrie, men lika är det. (Det finns ju faktiskt en rätt så avgörande grej som skiljer dem åt ...)

Nu när jag skriver om den får jag faktiskt lust att läsa om den, kanske mer noggrannt den här gången ... var ju ändå i januari jag läste den.

 

När jag läst ut den kände jag enligt Goodreads att det var en fyra, men just nu tycker jag den är en 3½ av 5.

| Selma Lagerlöfs Bortbytingen | tolkad av Emelie Östergren 2014 | Kolik förlag | 112 sidor | ganska mycket alla åldrar, tycker jag |

Det här albumet har jag varit riktigt nyfiken på efter att ha sett det på ett flertal bloggar, så blev ganska överlycklig när mitt bibliotek, som annars har ett rätt så skralt utbud av seriealbum, hade köpt in den. Jag tycker om hur pappret känns - men av någon anledning hade typ häften av sidorna fallit av redan när jag lånade den, och jag är typ säker på att jag var först? Var ju mindre bra det.

Hursomhelst.

Jag kände inte till Semla Lagerlöfs Bortbytingen sedan tidigare - eller jag hade kanske hört om det, men var inte bekant med det. Histoien var iallafall rätt så likadan som jag hade tänkt att den kanske skulle vara. Tecknarstilen är väldigt (väldigt) fin och speciell, men jag tycker det blir lite tråkigt med de likadana färgerna efter ett tag ...

Jag läste det här albumet väldigt snabbt och utan någon större eftertanke - jag har helt enkelt inte tålamodet att sitta och inspektera varenda millimeter konst och analysera allting som sker och skrivs. Jag tror att man får en långt mycket mer maxad och liksom mäktig upplevelse om man tar sig den tid jag anser det här albumet egentligen behöver. Efterordet flummade jag mig också bara igenom - okej, det kanske inte är så viktigt, men det kändes också hemskt tråkigt och handlade om berättelsen, som för mig inte blev alls så stor som den verkar ha blivit för Andreas Berg som skrev det.

Jag tycker ändå sist och slutligen om historien och utförandet väldigt mycket, bild och text kompletterar varandra fint och jag känner att jag faktiskt kanske ändå någonstans snuddar det där med vad seriealbum går ut på när jag läser det här.

Nu märker jag att jag ju faktiskt har rätt så mycket att berätta om den här, men jag tror vi lämnar denna bildberättelse om en mor vars barn blir kvar i skogen och som istället får med sig en trollunge hem, som allt eftersom får kärleken som var ämnad moderns egen son, nu. Resten lämnar jag till er att upptäcka.

 

Den här fick också en fyra på Goodreads, men just nu känner jag faktiskt också att den här bara får 3½ av 5, för den har inte direkt levt vidare i mig. (Det kan, även här, vara så att den blir bättre för mig efter en omläsning.)

 

| Fristaden (Varelserna #3) | Magnus Nordin 2014 med bilder av Lars Gabel | Berghs | 99 sidor | 11+ |

Jag kan ju heller inte skriva så hemskt mycket om den här för att inte spoila er totalt som inte läst de föregående delarna. Men det finns ju en orsak till att jag fortsätter läsa om detta Zombie-härjade Gotland. Vi får följa med karaktärerna några dagar per bok och Nordin skildrar skickligt de blandade känslorna som kommer upp till ytan i deras situation. Jag hinner inte lära känna dem tillräckligt för att känna någon störra koppling till dem, men jag kan ändå sympatisera med dem. Bilderna och texten samspelar fint och dessa böcker är riktigt snygga med sina svartvitröda bilder på glansigt papper. Rekommenderas som lite slöläsning så man vill ha något bra som inte kräver så mycket tid och tankeverksamhet.

 

3½ av 5.

3 x små rec - Petit, Emma och Zelda

Alltså jag har alldeles för många böcker jag borde recensera just nu - och det går sådär. För mig tar det oftast lite på en timme att skriva en lång recension, och jag har liksom varken orken eller tiden till så långa sittningar i den här hettan. Men nu har jag knopat ihop några lite kortare recensioner på böcker med bilder, så - enjoy!

| Petit, monstret orig. Petit, el monstruo | Isol 2006 | övers. Annakarin Thorburn på Alfabeta 2013 | alla åldrar | Tack så mycket för rec-exet! |
 

Bra och mitt i prick och så. Gillar speciellt att det verkligen känns som att det berättas från ett barns perspektiv. Illustrationerna är smarta och innebörden är påtaglig men inte glasklar. Känns lite som att Isol har privata små skämt hon vill dela med oss men inte riktigt lyckas...okej nej jag vet inte vad jag babblar! Hemskt söt och fin. Lättläst, smart och rakt på sak. Barnen tas i beaktande och samtidigt som de kan känna igen sig kan äldre läsa mellan raderna. Jag tycker väldit mycket om Isols stil - den är liksom så smart - men samtidigt är det inte så vackert som jag helst vill ha det. Men en väldigt fin liten bok är det. Passar både stor som liten!

 

2½ av 5
Boktyckes läsutmaning #55 Läs en bok av en författare som är utländsk men ej från USA eller Storbritannien - avklarad!

 

Varelserna - Emmas bok | Magnus Nordin | Berghs 2014 | 107 sidor | 9+/11+ |

 

Jag älskar illustrationerna. Iallafall nästan. För de är så himla brutala och blodiga, men jag tycker inte de är så himla fina eller mästerliga, de är liksom nästan. Men jag tycker om dem.

Varelserna-serien är berättade nästan som seriealbum, varje bok berättar om typ bara några dagar och världen det utspelas i är ett zombie-fylld Gotland. Huvudpersonerna är Elias och Emma, första boken slutade med en zombieatack och nu vet vi inte vad som hänt Elias. Nu följer man istället Emma som mirakulöst nog slapp undan zombieatacken tillsammans med en pojke som heter Sebbe. Trots att Sebbe är den enda Emma har nu så är det enda hon kan tänka på att hon måste hitta Elias. Men då måste hon klara sig undan zombierna - och inte minst människorna som nu blivit en sorts monster de med i sin desperata jakt på mat och boplatser.

Det är väldigt väldigt lättläst och jag läste slut på nån timme. Passar antagligen dem i min ålder som inte läst så mycket, men inte äldre än så. Lite för blodigt för typ 7-åringar känns det som. Tyvärr hinner jag inte lära känna karaktärerna så mycket under den korta tiden som jag skulle vilja, jag hinner inte börja bry mig om dem. Samtidigt tycker jag att den här definitivt är en av de bästa kortkorta böcker för äldre som jag läst. För det är actionfyllt, karaktärerna är trovärdiga om än inte så djupa, bilderna höjer berättelsens budskap och får boken att verka längre. Jag tycker nog om det här, och kommer nog läsa den avslutande (?) delen om den kommer till bibban. Definitivt läsvärt!

 

3 av 5
Boktyckes läsutmaning #32 Läs en bok ur genren dystopi - avklarad!

 

Zelda | Lina Neidestam | Kartago förlag 2009 | 150 sidor | 13+/vuxen |

 

Zelda är en åttiotalsfantast och väldigt stolt feminist. Men samtidigt som hon dikterar om kvinnans rätt så längtar hon efter kärlek och bekräftelse, hon med, och är avundsjuk på sina medsystrar. Hon vill skriva en framgångsrik roman men campar liksom istället i skogen av någon anledning. Hon sover hos sin bästa vän Tova och bråkar med sin

Okej så det här är väldigt väldigt roligt. Jag tror att många kan känna igen sig (det gjorde jag, men inte så mycket då jag inte direkt är i den åldern än) och mycket är helt klockrent. Sånt älskar ju jag! Dessutom är Linas stil jäääääättesnygg och liksom ... alltså väldigt bra. Gillar speciellt hennes dubbelmoral och hennes relation med Sigge. Mycket mycket bra gjort! Inte mycket mer att säga.

 

4 av 5 :)
Boktyckes läsutmaning #45 Läs en grafisk roman - avklarad!