Recension: Den trolovade - Kiera Cass

Men gud en BOKrecension alldeles plötsligt? Jomen faktiskt jag har läst något!! Och boken är till och med rätt ny!

Men, spoiler: superdålig. Läs inte Den trolovade av Kiera Cass för den är ärligt talat rätt ... kass.

Den trolovade handlar alltså om Hollis som plötsligt är den unge kungens favorit och blir uppassad från höger och vänster - vilket ju är frid och fröjd, alla unga hovdamers DRÖM osv. Tills Silas (en mystisk främling™) kommer till hovet och har isigt blå ögon att drunkna i, och får Hollis att ifrågasätta om det liv hon drömt om faktiskt är ett liv hon vill leva.

Jag var faktiskt väldigt taggat på Den trolovade - jag menar se på omslaget! Och handlingen? So far so good liksom - kärlekstrianglar kan vara rätt smaskiga och jag älskar att läsa om kungligheter och slott och intriger etc etc. Om det görs bra. Det görs det nämligen verkligen inte här - Cass har ALLA ingredienser för att kunna skapa en, om inte fantastisk, så ändå rätt trevlig historia. Det borde liksom inte gå att f*cka up. Men det gör hon, allt blir ett enda ... ingenting, på något konstigt himla vis? Och plötsligt är det här den tråkigaste sämst skrivna skitboken jag läst.

Ja, jag kanske låter väldigt hård nu, men ärligt talat: hur är den här boken publicerad överhuvudtaget? Jag förstår det verkligen inte någonstans, för här finns inte ett UNS bra:het. Karaktärerna har INGA personlighetsdrag, förutom att Hollis är en bortskämd skitunge och "vänskapen" mellan henne och Delia Grace är väldigt mystisk. Allt bara ... händer - hon går hit och de kommer här och så är det bal och nu väljer vi lite smycken och oj plötsligt är alla döda - det finns inga käppar i hjulen någonstans, ingenting byggs upp, det finns ingen intrig att bli intresserad av - inget problem helt enkelt. Förutom den sjuka twisten som Cass nog bara slängt in på slutet för att NÅGOT ska hända, men jag förstår verkligen inte varför det hände? Jag bryr mig heller inte alls om nämnda händelse. Inte alls. Vilket är så konstigt? Och verkligen säger någonting om hur dåligt skriven den här boken är, för jag bryr mig faktiskt inte alls om karaktärerna.

Världen försöker vara spännande och annorlunda men det är den inte, den är bara platt. Storyn är platt och språket är krystat och allt är bara ... fel. Den trolovade känns helt enkelt väldigt mycket som en barnbok? Men där barnböcker har charm och faktiskt lyckas säga någonting på få sidor är den här storyn bara tunn och blir aldrig någonting mer än ett skal. Nej hörni, läs något annat. (Förutom om ni vill ha en lektion i hur man INTE ska skriva en bok, då.)

| Den trolovade orig. The Bethroted | Kiera Cass 2020 övers. Carina Jansson | Modernista | 250 sidor | 11+ | läs-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Andra böcker jag läst av Kiera Cass:

Ceremonin (som var långt mycket bättre)

2 x Maria Gripe

Jag har läst två böcker skrivna av Maria Gripe! Var så väldigt nyfiken på vem denna omtalade författarinna var - nu har jag äntligen skrivit vad jag tycker!

Den första jag läste heter Glasblåsarns barn och blev utgiven första gången 1964 med illustartioner av Harald Gripe. Glasblåsarns barn är berättelsen om syskonen Klas och Klara som blir bortrövade på en marknad och tvingas leva ett eländigt liv hos Härskaren och Härskarinnan i deras stenslott.

Glasblåsarns barn är en väldigt mörk berättelse, där alla är fattiga och de godhjärtade ständigt har otur. Egentligen är det nog en väldigt bra bok, med alla ingredienser en saga ska ha - hjälten som verkar i skymundan, en vis korp, en ledare som verkar fel i sin blindhet, elakheten själv och så de godhjärtade, hårt jobbande föräldrarna. Språket är gammalmodigt - såklart - men också tidlöst och enkelt. Det skapar en kvav, dimmig stämning kring varenda scen. Vissa saker är väldigt flummiga men också sådana att de går att diskutera: hur hänger det här ihop? Varför händer det här? Vad står Härskarinnan för, vem är Flaxa?

Den trolska stämningen förhöjs av namn som Glömminneån och Flaxa Mildväder och det är det här jag gillar mest - allt får vara precis lagom skruvat och ologiskt, samtidigt som mycket egentligen bara är diffusa saker i verkligheten förkroppsligade. Glasblåsarns barn är en väldigt klassisk, egentligen rätt enkel, saga som Maria Gripe berättar på ett mästerligt sätt, med känsla för barnen. Jag gillade den inte supermycket då jag läste - takten är inte särskilt rapp och jag bryr mig inte så mycket om personerna. Nu i efterhand känns den dock väldigt vacker och tidlös och jag tänker att det nog finns mycket att begrunda och analysera. Samtidigt undrar jag: är det här verkligen en berättelse för barn? Men det är väll lite det som är grejen, den funkar på så många nivåer.

Pappa Pellerins dotter är från 1963 och även den är illustrerad av Harald Gripe. Loella skiljs från sina småbröder och måste bo på barnhem medan hennes mamma söker lyckan i Amerika. Loella har alltid drömt om sin pappa, som blev tvungen att lämna henne och är precis som hon, som kanske är sjökapten. På barnhemmet och i skola är tanken på honom det enda som håller henne uppe, hon hittar på berättelser om honom, säger att han skriver brev från alla världens hörn och tecknar ett farsdagskort till honom, köper en julklapp. Loella hatar att bo i stan, där alla går förbi varann utan att egentligen se, men mitt i eländet finns plötsligt en oväntad vänskap.

Efter att ha läst två verk av Gripe tycker jag mig kunna säga detta: 1. hon skriver väldigt olika berättelser 2. de är oftast rätt klassiska, med elände i början och lyckligt slut 3. människorna är det viktigaste. Speciellt trean gäller för Pappa Pellerins dotter - det är relationerna och Loellas tankar och känslor kring andra personer som är viktga, handlingen står förövrigt ganska långt stilla. Jag har lite svårt för Loella som person, och blir ganska irriterar när saker börjar gå över styr, men jag uppskattar också att det är den här sortens person Gripe skriver om och inte någon tråkig, perfekt människa.

Ibland är det svårt att hänga med i dialekten som speciellt finns i breven, men det är inte så farligt och egentligen mest intressant eftersom det ger berättelsen mer dimension. Förövrigt är språket mindre trolskt i denna än i Glasblåsarns barn och mer typ, torrt? Rätt så rakt på sak liksom, som Loella. Jag älskar hur Loella jämför staden och landet och hur jag får veta hur livet var i Sverige för typ 60 år sedan. Jag älskar relationen som sakta byggs upp mellan Loella och hennes rumskamrat och den som redan finns till tant Adina och småbröderna.

Pappa Pellerins dotter är till stor del väldigt väldigt mörk och dyster, men ljusglimtarna finns och de är desto finare. Varken denna eller Glasblåsarns barn är något jag är megaimponerad av eller kommer minnas för alltid, men jag är glad att ha läst och kommer nog läsa fler titlar av Maria Gripe ändå. Tror fortfarande att någon av hennes berättelser kan trollbinda mig som de trollbundit andra.

Förresten: dessa nyutgåvor som Modernista ger ut är sjukt fina och lyxiga, perfekta presenter tänker jag! Går att köpa till precis vem som helst också.

| Glasblåsarns barn | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1964 | Modernista 2016 | 151 sidor | 6+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Pappa Pellerins dotter | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1963 | Modernista 2016 | 187 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Wink, Poppy, Midnight

Wink Poppy Midnight är en väldigt vacker bok, med ett lyriskt språk och fantastiskt fina miljöer. Men det är också en mörk, brutal och skrämmande berättelse om svek, sagor och kärlek. Ibland är det en historia jag hade svårt att hänga med i, men ändå fanns den där, hela tiden i bakhuvudet då jag hade den på hälft. Den klibbar sig fast och får mig att tänka, fundera på, beundra, minnas. Det här är en modern saga, med starka karaktärer och mörka hemligheter, handlingsparaleller som binds in i varandra och ett mysterium som löses först på slutet och twistar till allting ännu ett varv.

Vilken genre Wink Poppy Midnight tillhör är för mig supersvårt att säga - det är som en blandning av thriller, skräck, saga och kärleksroman - en modern saga, som jag skrev tidigare - men helt annorlunda än något jag läst tidigare och därför i en helt egen genre. Vad den handlar om vill jag egentligen inte berätta - för det första är det rätt svårt att förklara och ens greppa för mig och för det andra blir det nog bäst om allt man har då man börjar är: En hjälte, en skurk, en lögnare. Vem är vem?

Att det står såhär på framsidan ger den ytterligare en dimension eftersom det här får mig att undra, ifrågasätta, misstänka under hela läsningen. Vad är egentligen sant? Vad är fel? För under hela läsningen är det någonting som känns så; fel. Någonting skaver under ytan och får allt att bli absurt och konstigt men vad det egentligen är får vi veta först på slutet. Och ska jag vara ärlig förstår jag fortfarande inte exakt hur allt hänger ihop.

Slutet är ett sånt slut som Jellicoe Road och Kanske är det allt du behöver veta har - ett slut som förändrar hela boken och får en att vilja börja om från början igen. Vad missade jag? Fanns ledtrådarna där? Det funkar, men jag är ändå inte helt tillfredsställd - det blir liksom lite FÖR virrigt. Men kanske den växer vid en omläsning? Den är ändå såpass kort så en omläsning ej känns omöjlig.

Relationen mellan karaktärerna är i princip allt handlingen lever på - det här är faktiskt inte särskilt actionpackat även om det är lite thriller-aktigt. Men alltså: deras relationer är också, ja - konstiga. Det råder någon sorts diffus sexuell spänning mellan dem och även om det absolut är fråga om ett triangeldrama är det inte ett romantiskt ett - det är något helt annat det här bygger på. Och kanske är det just det som får mig distanserad - jag greppar helt enkelt inte vad det är frågan om. Jag känner inte igen mig, förstår inte.

Då blir ju det viktigaste språket, drivet det för med sig och bilderna det målar upp, som Tucholke faktiskt lyckas med såpass bra att det blev en fyra på Goodreads. Det är något speciellt med Tucholkes berättarteknik och språk - hon väver in mig i berättelsen och gör den svår att släppa, karaktärerna blir levande i sina ord och bilderna som uppstår i mitt huvud är magiska. Överlag är det nog mest det som fastnade - alla ögonblicksbilder av den sagolika, drömska värld Tucholke beskriver. Jag minns ladan, ängen, Bell-barnens röda hår, klänningarna, tarotkorten. Midnights rum på natten och den kvarhängande doften av jasmin.

Det här är en konstig historia som skapar mer frågetecken än den ger svar - men just därför så fascinerande. Jag vill förstå men också, måste man alltid det? Det kan ju vara rätt skönt att bara föras med, att låta det vara dimmigt och diffust och vackert utan att det behöver vara någon större mening bakom. Det här är en riktig saga - för ja, kanske det ändå är mest den genren den passar in i - och jag tycker faktiskt alla som uppskattar SNYGGA historier och har lust att fly en tråkig verklighet ska läsa denna. Fast egentligen kan man ju nästan köpa den bara för att ha framme och glo på. SÅ VACKER!

Foto: Nate Pedersen

| Wink, Poppy, Midnight | April Genevieve Tucholke 2016 övers. Carina Jansson 2017 | Bonnier Carlsen | 250 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Videorec x 2 Den sovande, sländan & de underjordiska

Tjoo!

Jag var nyss och skrinnade för första gången i år! Det var vingligt. Men gick ändå helt okej till slut! Dagens inlägg är någonting jag aldrig gjort förut - nämligen videorecensioner! Jag kör två i en och samma video, därav rätt lång video ... är inte helt säker på vad jag tycker om det här formatet, kände att det blev lite babbligt och så men kan hända att jag gör det igen om jag inte orkar sätta mig ner för att skriva - det var nämligen ändå lättare att sätta mig ner och babbla, tyckte jag då.

Men alltså: här får ni! Videorecension på Den sovande och sländan samt Maan alaiset.

Den sovande och sländan går att köpa här och här, Maan alaiset här och här.

Ja och förresten: tänkte att det här ska vara starten på min recensionsvecka, så nu blir det recensioner framtills nästa söndag! Tror jag. Ska verkligen försöka, men får se hur det blir i praktiken ...

2 x rec - konstigt & smart

Tjolahopp hejsan!

Egentligen är jag inte alls sådär glad som jag låter men vi kan ju låtsas okej? Är trött och varit yr hela dagen och känner mig ringrostig med det här recensionsskrivandet. Men jag har MASSOR av böcker att recensera så why not start. Tänkte börja lite försiktigt med tre två minisar som jag inte har supermycket att säga om. Eller så känns det nu åtminstone ... det kan ju bli långt för det. (Skulle bli tre men pga jag sällan skriver kort blev det bara två. Blir ju alldeles för långt annars.

| Alice's Adventures in Wonderland | Lewis Carroll 1865 ill. Camille Rose Garcia 2010 | Collins Design | 159 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här är en klassiker vars grundidé jag tror de flesta är bekanta med. Så vi skippar handlingen.

För det första måste jag säga att den här versionen är otroligt snygg. Bladen är tjocka och bilderna färgglada och intressanta. Jag tycker Camille Rose Garcia lyckas fånga känslan men samtidigt ge berättelsen en ny twist genom sina bilder. Bilderna är som sagt snygga, men samtidigt gillar jag dem inte helt till 100%. Jag vet inte riktigt varför - men det kanske har något med färgsammansättningarna eller något att göra.

Själva berättelsen far hit och dit och saknar helt logik. Jag gillar att den får vara så skruvad och tror barn faller för de snabba vändningarna. En annan sak jag gillar är att Alice faktiskt blir en karaktär, inte bara vår huvudperson. Hon är kanske inte den mest sympatiske karaktären och kan vara lite självisk ibland, men jag gillar hennes besserwissighet och hennes tankar kring alla händelser.

Det här var min första "riktiga" bok jag läste på engelska, och det gick riktigt bra. Alice's Adventures in Wonderland är full av ordvitsar och därför tror jag man får mest ut av boken genom att läsa den på originalspråk. Visorna hängde jag dock inte riktigt med i, utan skummade mest igenom.

Sammanfattningsvis var det en riktigt trevlig bok, full av kufiska figurer och smartheter trots sin ologiskhet.

4 av 5.

| Om jag inte märks | Josefin Roos 2016 | Vombat förlag | 108 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Om jag inte märks är en bok Agnes recension övertygade mig att plocka upp. Och det är jag mycket glad att jag gjorde!

Om jag inte märks handlar om Emma, som älskar Ella. Det har alltid varit hon och Ella mot världen, tills Ella plötsligt bestämmer sig för att så är det inte mer. Nu vill hon inte vara med Emma mer. Och Emma blir ensam.

Det är så himla typiskt och gör mig så arg - att Emma som vågar tänka själv, som tänker på feminism och skiter i mode ska vara den som anses konstig och hamnar utanför. Att hon kallas lebb och att det är något negativt. Det här är en väldigt kort bok som nästan verkar vara skriven i ett enda svep - men den rymmer så mycket. Emmas funderingar är saker jag egentligen tror varenda ung person kan känna igen sig i - trots att hon känner sig så annorlunda och utanför.

Roos lyckas sätta ord på väldigt mycket i den här lilla boken. Tankar kring sexualitet, jämlikhet, våldtäkt, skilsmässa osv. Det är en hel del viktiga saker som tas upp och jag håller med Agnes om att den kan fungera bra som underlag för diskussion kring en hel del saker i skolan. Dessutom är den ju kort och lättläst - så tipstips alla svensklärare! Och typ hälsokunskapslärare också, fast där kanske man inte har tid att satsa på sånt här? (Det tycker jag man borde ha.)

Den saken som träffade mig var gruppbildningarna - hur det blev klassen mot Emma, hur vissa tjejer var "coolare än andra" trots att de kanske egentligen är de som är minst sig själv. Det är ett gammalt ämne, att få vara sig själv utan att stämplas som konstig eller fel, men det är ett viktigt ämne som tål att tas upp om och om igen. Speciellt om det görs bra - vilket Roos definitivt gör.

Ibland tycker jag dock den känns lite väl "pedagogisk" och tillrättalagt. Emma har liksom inga fel - hon är ju typ okej med sin vardag trots att den inte är okej alls. Eller ja, det är ju lite gnabb med föräldrarna, men jag hade ändå gärna sett att hon fått flera sidor än den perfekta vännen och smarta personen som genomskådar alla. En annan sak som störde mig lite är att den är skriven så "ihoppackat" - dvs allt i ett och ingen kapitelindelning. Bara lite mellanrum här och där men jag hatar att pausa mitt i en sida. Men det stör inte alltför mycket då den är såpass kort.

Det här är en liten pärla till bok som jag vill sätta i händerna på varenda 13plussare som finns. Läs vetja!

4 av 5.

4 x rec - Franskt & kort

| Den lille prinsen orig. Le Petit Prince | Antoine de Saint-Exupéry 1943 övers. Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen 2015 | Modernista | 93 sidor | alla åldrar | Tack så mycket för läs-exet till Modernista! | köpt här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Den lille prinsen är en filosofisk liten saga, som handlar om en vuxen mans möte med en liten prins. Prinsen kommer från en annan planet och berättar historier om sitt ensamma liv där, med en ros som enda sällskap. Prinsen kommer att betyda väldigt mycket för berättaren, som berättar om mötet i öknen med kärlek.

 

Jag tycker mycket om den här lilla - men samtidigt enorma - berättelsen som tar upp många intressanta tankar och som utmanar både mig och barnet att tänka till. Boken har bilder i färg och formgivningen känns väldigt lyxig. Jag känner inte sådär väldigt mycket när jag läser, det är mer lite kufiskt och roligt och liksom mysigt, tycker jag. Jag läste boken högt för mina småbröder, nio, sju och fyra år gamla. Fyra-åringen tror jag faktiskt uppskattade läsningen mest, även om sagans alla lager kanske inte nådde fram till honom. Det är också fint med den här boken - den kan upplevas så olika av alla läsare. En mycket fin liten bok, med mycket mellan raderna men också en underhållande berättelse som "skal". Jag kommer definitivt läsa den många gånger, och bara bläddra i den ännu fler.

Nu såg jag också att den BLIR FILM I HÖST!!! Trailern ser uh-mazing ut. Får ju typ rysningar. Jätteroligt!

 

4 av 5.

| Livet före Legend (Legend #0.5) orig. Life Before Legend: Stories | Marie Lu 2015 övers. Katarina Falk 2015 | Modernista | 50 sidor (i e-boken) | 13+ | Tack för e-boken, Modernista! | köp här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Livet före Legend består av två små noveller om Junes och Days liv innan händelserna i Legend. Vi får svaret på när och hur Day fick sin första kyss och en inblick i Junes liv på Drake-universitet.

 

Jag tycker om Lus skrivsätt och om June och Day som karaktärer så trots att dessa noveller inte tillför mycket till historien så kan jag inte låta bli att tycka om dem väldigt mycket. Allting som har något att göra med Legend-trilogin är bra, helt enkelt! På sätt och vis är det ju faktiskt bra att de inte tillför allt för mycket - då är de ju absolut inget måste för att få ut det mesta möjliga av huvudböckerna. Men för mig är det trevligt att få följa med två karaktärer jag bryr mig mycket om i deras liv innan de mötte varandra. De är båda i lite av ett underläge i dessa historier men de är ändå väldigt coola i det. Kanske mer June, då, men hur Day är tycker jag också är väldigt gulligt haha. Annars så känns de väldigt mycket som de personer de är i resten av trilogin, alltså lite äldre än tolv år ..? Trevlig läsning var det iallafall!

 

Förresten OBS om det här med när den ska läsas! Jag läste den alltså efter att ha läst Legend och Prodigy, men efter Legend kanske också funkar? Jag tycker iallafall att man ska ha läst någon av "huvudböckerna" innan, för att känna karaktärerna bättre. Men den spoilrar inget som ska komma i trilogin.

 

4 av 5.

 

| Hedda ... och den bästa presenten (Hedda #5) | Åsa Hofverberg 2014 | Rosa Huset Förlag | 142 sidor | 9+ | köp här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Också den här Hedda-boken är riktigt mysig att läsa - jag känner igen mig i en hel del och tycker om personerna man får läsa om. Det tar dock ett tag för mig att komma in i berättelsen den här gången - jag gillar alltså inte genast. Men som förut blir det bättre och bättre och när jag stänger boken är jag bara väldigt glad. Det är absolut det bästa med de här böckerna - man blir så glad av dem!

 

Mycket mer än så har jag väll inte att säga, jag har ju redan skrivit om dessa böcker flera gånger. Det är inte helt freaking amazing och språket är lite konstigt här och var, men samtidigt passar det Hedda så bra, känner jag. För stunden riktigtriktigt trevligt att läsa, men ingenting man minns så mycket efteråt.

 

4 av 5. (Iallafall precis efteråt.)

 

| Mamette 1: änglar och duvor orig. Mamette 1: Anges et pigeons | Nob 2006 övers. Lotta Riad 2012 | Wibom Books | 47 sidor | alla åldrar | köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |

 

Nu har jag också fått läsa detta bakverk till seriealbum! Så Himla Söt historia. Jag älskar Mamette, jag älskar den där pojken (som jag inte minns namnet på) hon lär känna, deras realtion är bara För Fin. Jag älskar alla andra tanter det handlar om, men främst Mamette då ... för HUR COOL är hon inte!? Tecknarstilen är också supermysig, färgerna är jättefina och albumet känns liksom hemskt franskt. Rutorna är dock lite små - hade varit ännu bättre om bilderna varit större så man såg mer. Det här är faktiskt det *typ* först seriealbumet jag verkligen gillar, som jag känner något för. De flesta andra jag läst (ja, jag har nämt det här förut) har jag liksom känt mig ganska likgiltig för. Men här är det supermys och massa kärlek och bara åh!

 

Det finns ju förresten en massa fortsättningar! Snäääälla Wibom books översätt!?

 

5 av 5!

3 x små rec - Bilder

Jag har inte så mycket att säga om något av dessa tre verk. Det är något med mig och bilder jag inte riktigt förstå mig på: jag ÄLSKAR bilder och tycker utseende är viktigt för hur en bok uppfattas, men trots att jag gillar bilderna väldigt mycket i alla de här verken blir jag inte berörd på något djupare plan. Jag läser och så var det det med det. Men lite vill jag ju ändå kommentera! Som alltid. (Jag vet inte om ni märkt det - men det verkar vara böcker som får medelbetyg jag ofta väljer att "bara" recensera kort.)

| Alena | Kim W. Andersson 2011 | Kolik förlag | 115 sidor | 13/15+ (för väldigt rå, faktiskt) |

Jag hade väll kanske lite för höga förväntningar på det här seriealbumet - jag ville att det skulle bli albumet som förde mig över kanten till gänget av serieälskare. Men näe, jag är faktiskt inte riktigt där än. Det här är som en nytolkning av Stephen Kings Carrie, och jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara så lika. Det gör kanske att upplevelsen blir lite mindre extrem eftersom jag redan sett (i stort sett) den här historien på TV-rutan. Men jag gillar Kim W. Anderssons tecknarstil HEMSKT mycket och älskar albumets utseende och formgivning! Historien är väldigt ... rå och rätt så extrem, och nej den är ju faktiskt inte rakt av en rip off på Carrie, men lika är det. (Det finns ju faktiskt en rätt så avgörande grej som skiljer dem åt ...)

Nu när jag skriver om den får jag faktiskt lust att läsa om den, kanske mer noggrannt den här gången ... var ju ändå i januari jag läste den.

 

När jag läst ut den kände jag enligt Goodreads att det var en fyra, men just nu tycker jag den är en 3½ av 5.

| Selma Lagerlöfs Bortbytingen | tolkad av Emelie Östergren 2014 | Kolik förlag | 112 sidor | ganska mycket alla åldrar, tycker jag |

Det här albumet har jag varit riktigt nyfiken på efter att ha sett det på ett flertal bloggar, så blev ganska överlycklig när mitt bibliotek, som annars har ett rätt så skralt utbud av seriealbum, hade köpt in den. Jag tycker om hur pappret känns - men av någon anledning hade typ häften av sidorna fallit av redan när jag lånade den, och jag är typ säker på att jag var först? Var ju mindre bra det.

Hursomhelst.

Jag kände inte till Semla Lagerlöfs Bortbytingen sedan tidigare - eller jag hade kanske hört om det, men var inte bekant med det. Histoien var iallafall rätt så likadan som jag hade tänkt att den kanske skulle vara. Tecknarstilen är väldigt (väldigt) fin och speciell, men jag tycker det blir lite tråkigt med de likadana färgerna efter ett tag ...

Jag läste det här albumet väldigt snabbt och utan någon större eftertanke - jag har helt enkelt inte tålamodet att sitta och inspektera varenda millimeter konst och analysera allting som sker och skrivs. Jag tror att man får en långt mycket mer maxad och liksom mäktig upplevelse om man tar sig den tid jag anser det här albumet egentligen behöver. Efterordet flummade jag mig också bara igenom - okej, det kanske inte är så viktigt, men det kändes också hemskt tråkigt och handlade om berättelsen, som för mig inte blev alls så stor som den verkar ha blivit för Andreas Berg som skrev det.

Jag tycker ändå sist och slutligen om historien och utförandet väldigt mycket, bild och text kompletterar varandra fint och jag känner att jag faktiskt kanske ändå någonstans snuddar det där med vad seriealbum går ut på när jag läser det här.

Nu märker jag att jag ju faktiskt har rätt så mycket att berätta om den här, men jag tror vi lämnar denna bildberättelse om en mor vars barn blir kvar i skogen och som istället får med sig en trollunge hem, som allt eftersom får kärleken som var ämnad moderns egen son, nu. Resten lämnar jag till er att upptäcka.

 

Den här fick också en fyra på Goodreads, men just nu känner jag faktiskt också att den här bara får 3½ av 5, för den har inte direkt levt vidare i mig. (Det kan, även här, vara så att den blir bättre för mig efter en omläsning.)

 

| Fristaden (Varelserna #3) | Magnus Nordin 2014 med bilder av Lars Gabel | Berghs | 99 sidor | 11+ |

Jag kan ju heller inte skriva så hemskt mycket om den här för att inte spoila er totalt som inte läst de föregående delarna. Men det finns ju en orsak till att jag fortsätter läsa om detta Zombie-härjade Gotland. Vi får följa med karaktärerna några dagar per bok och Nordin skildrar skickligt de blandade känslorna som kommer upp till ytan i deras situation. Jag hinner inte lära känna dem tillräckligt för att känna någon störra koppling till dem, men jag kan ändå sympatisera med dem. Bilderna och texten samspelar fint och dessa böcker är riktigt snygga med sina svartvitröda bilder på glansigt papper. Rekommenderas som lite slöläsning så man vill ha något bra som inte kräver så mycket tid och tankeverksamhet.

 

3½ av 5.

Oceanen vid vägens slut

Det är rätt himla längesen jag läste Oceanen vid vägens slut, så tro mig när jag säger att den här recensionen absolut inte kommer bli en av mina bästa. Men jag skrev den för ... länge sedan, så då var det alltså kortare tid sen jag läst den. Dessutom kommer mina tankar kring den här boken nog alltid vara rätt flummiga - både då jag alldeles nyligen läst den och nu. För alltså, jag är riktigt kluven angående den här historien. 

För det första är det väldigt otydligt, alltihop. Man vet inte vad som är sant och vad som är fantasi, vad meningen med alltihop är och liksom ... allt. Jag fattar inte på vilket sätt allting hänger ihop, jag vet inte vad jag läser för det går liksom inte ihop i mitt huvud. Men på något vis tycker jag det är rätt bra. Iallafall.

En man kör omkring i sin barndomsstad, han kommer från en begravning och har inget mål. Undermedvetet kör han till huset vid slutet av vägen han bodde vid, och ankdammen som finns där. När han var liten bodde familjen Hempstock i bondgården bredvid, en mamma och en mormor och deras elvaåriga dotter Lettie. An någon anledning antar han att Lettie fortfarande är elva. När han  nu sitter där vid ankdammen minns han plötsligt att hon kallade dammen för en ocean, och plötsligt minns han allt det konstiga han var med om när han var liten.

Det är den historien vi får följa, om hur ondskan anländer till hans hem och ingen vill tro honom när han försöker förklara. Pojken, som är 7 år då han är med om det här, måste låta en gruvarbetare flytta in på hans vindsrum och det är just den här gruvarbetaren som egentligen sätter igång alla märkliga händelser.

Gör er beredda på rätt lång recension (när har mina recensioner nånsin varit korta?), om ni inte orkar läsa hela men är nyfikna vad jag tyckte in general så kan ni läsa lite mindre recension/tankar kring den här.

Gaiman använder ett språk som består av flera nyanser. Det är att läsa mellan raderna, landskap och händelser beskrivna rätt upp och ner som de är, jag tycker verkligen om hans språk. Jag ser allting tydligt framför mig och ibland är det så rakt på sak så jag känner obehag. (Masken i hans fot - yääääääääähgkk!)

Sen har jag skrivit såhär: historien drar sig inte för att bli berättad men den berättas också rakt på. Allting förklaras inte och man får anta, gissa eller strunta i hur allt hänger ihop. Jag förstår verkligen om ni inte förstår vad jag menar, det gör jag knappt själv, men lite såhär: eftersom den berättas rakt på sak förklaras heller inte allting och då det iakttas av en sju år gammal pojke undrar han inte över samma saker som vi, han ser saker som de ser ut, och bryr sig inte så mycket om vad och varför och hur.

Varelserna vi får möta känns urgamla, men de är inga man mött på förr. De beskrivs inte i detalj och förklaras inte på något annat sätt än med i princip bara ett ord: ondska. Det är så pojken ser dem, som svarta oformliga, onda varelser och de är så vi får dem serverade. Som varelser som finns med men som man inte riktigt förstår sig på.

Oceanen vid vägens slut är en saga i ordets rätta bemärkelse. Vi har ett barn, oförstående föräldrar, ondskan utklädd till kvinna och vänskapen mellan två barn. Men det är ingen historia för barn, det är en historia om barndom och den berättas för äldre/vuxna. När den först kom ut på engelska gavs den en plats bland vuxenböckerna, men nu på svenska är den för åldersgruppen unga vuxna. Jag tycker att båda är rätt, men samtidigt lite fel. Jag tror att det finns olika saker för alla att hämta i den här boken, vuxna kanske förstår den på ett annat sett än vi, och vi igen kan hitta andra saker att uppskatta - som den mästerliga berättartekniken Gaiman behärskar. 

Det finns inte många karaktärer i den här boken, men de finns alla de där som bruka

r finnas i sagor. Det är rätt så svartvitt där Letties familj är de goda och säkerheten och pojkens familj de som lurats av ondskan och i sin tur blivit "onda". Pojkens pappa är verkligen ett riktigt svin - men det är rätt intressant också att läsa om hur pojken reagerar på hur pappan beter sig. En sak Gaiman verkligen har lyckats med är att få pojkens berättelse att verka trovärdig. Det känns verkligen som att det är på det här viset en liten pojke skulle kunna se på saker och ting.

Slutet är sorgligt och vackert på samma gång. Det är som sagt verkligen en saga och man hade egentligen inte kunnat tänka sig ett annat slut. Det är språket och magin som är Gaimans säkra kort - men annars tycker jag faktiskt historien är riktigt konstig. Det är duktigt berättat och när jag är klar med Oceanen vid vägens slut lämnar jag den med känslan av att ha läst ett mästerverk jag inte riktigt får grepp om. Jag tror den kan växa vid en omläsning, men då jag har/hade den som e-bok så kan det hända att den är borta nu eftersom min telefon är typ sönder. Kanske skaffar hem den någon gång om den frestar på rean (omslageeet!!!!!!).

Neil Gaiman foto: Sophia Quach

En kort berättelse man knappt får grepp om innan den är slut, ett litet mästerverk på många sätt men också en riktigt konstig saga om saker en liten pojke inte borde uppleva vid så ung ålder. Jag tycker om det och kommer läsa mer av Gaiman, men förstår den här boken gör jag verkligen inte.

| Oceanen vid vägens slut org. The Ocean at the End of the Lane | Neil Gaiman 2013 övers. Kristoffer Leandoer 2014 på Bonnier Carlsen | 218 sidor | 13+/vuxna | på svenska finns också bland annat Kyrkogårdsboken och Coraline | Tack så mycket för e-boken, Bonnier Carlsen! |

Boktyckes läsutmaning #49 Läs en bok med originalutgivningsåret 2013 - avklarad!

Boken om Mademoiselle Oiseau - ett franskt äventyr

 

Isabella är en grå liten flicka som inte verkar ha några vänner och bor i ett våningshus i Paris. I samma hus bor Mademoiselle Oiseau och ingen vet riktigt något om henne: hon lämnar aldrig sin våning utan skickar bara sin mest pålitliga katt på ärenden till henne.

En dag nä Isabella ska ta hissen upp till sin våning råkar hon trycka fel, och så dras hon in i Mademoiselle Oiseaus magiska, krusidulliga, tidlösa och väldigt märkliga vardag.

Det leder till en vänskap som blir viktig för dem båda, och kanske det där skavande, skarpa hålet i Isabella äntligen kan bli suddigt?

 

 

Mademoiselle Oiseau är förresten väldigt underbar, men samtidigt lite sorgsen. Hon är liksom än mörk, tidlös fashionista från Paris. Och enligt mig är sådant fantastiskt.

Jag tycker verkligen om hur de blir vänner, Isabella och Oiseau. Jag älskar att Oiseau är så färgrann och fluffig medan Isabella är vanlig och liksom ... rak. Och att Oiseau liksom räddar Isabella lite, från henne själv.

 

Men det är ändå inte handlingen i sig som gör den här boken speciell. Det är mer sättet den är skriven på - en massa beskrivningar på vad de äter, Oiseaus kläder och omgivningen runt dem. Det är så himla Parisigt (ehm ... så kan man antagligen inte säga men ... I just did!) och franskt. Jag älskar det.

Men det är väldigt konstigt, mycket av det som händer; plötsligt är allting blått, brev från en annan tid, det mesta kring Mademoiselle Oiseau egentligen. Och det är lite irriterande att man aldrig riktigt förstår sig på det. Men samtidigt så himla drömigt.

 

Jag tänkte bara på bilderna när jag ville ha den här - men Andrea de La Barre de Nanteuil lyckades verkligen imponera hon med! Beskrivningarna på allting är liksom som små, fluffiga tårtor - hela boken är som en enda stor gräddbakelse! Det är så himla franskt, precis allting, och jag gillar det verkligen. Det är liksom både djupt och enkelt på samma gång, perfekt för små drömmande barn. Så himla underbart konstigt och (jag kommer ännu säga det tusen gånger antagligen ...) franskt.

Man vet egentligen inte om det som händer är påriktigt eller pålåtsas, och det vet nog inte Isabella heller. Det känns lite som att boken har en liten hemlighet, som man som läsare nästan, men inte riktigt, når fram till. Det är lite Shaun Tan -känsla över det här, faktiskt.

 

Och bilderna! Bilderna. Jag kände till Lovisa Burfitt från tidigare, så att bilderna skulle vara fantastiska hade jag egentligen redan förutspått. Den här boken är absolut en av de vackraste böckerna jag läst (någonsin kommer läsa) och jag hoppashoppashoppas Lovisa nu fått mersmak på det här och bestämmer sig för att illustrera fler böcker. Hennes bilder är liksom enorma konstverk i bilderboksformat. Så himla skickligt gjort och det höjer hela boken till typ skyarna för det blir så magiskt.

(Och alltså kläderna! Jag som älskar kläder älskar verkligen Burfitts bilder för de dryper av franskt mode - de är som små designillustrationer gömda i bilderna som illustrerar berättelsen. Och det blir liksom väldigt väldigt mycket, alltihop.)

 

Det händer en massa i den här relativt korta boken, och det kanske är lite det som gör att den känns lite platt. För det är mest bara saker som händer, ingenting förklaras och det leder inte till något.



Slutet i princip det jag är mest besviken på, för det bara slutar. Jag känner mig liksom lite jaha när jag stänger den. Men det är ju fint iallafall, att Isabella fick en vän och att hålet blev lite mjukare. (<- liten spoiler men rätt uppenbart, markera för att läsa.) (Jag tror dock inte att ovetskapen kommer störa den målgrupp den är tilltänkt för så hemskt mycket, de kommer antagligen uppskatta den väldigt mycket! Och förhopplingsvis sätter den deras fantasi igång.) Men jag kommer bläddra i den många gånger än, drömma mig bort till Paris och önska att jag kunde rita som Lovisa och känna till Paris som Andrea. Och man vet ju aldrig - kanske en dag.

 

Lovisa Burfitt & Andrea de La Barre de Nanteuil Foto: Louise Enhörning



| Boken om Mademoiselle Oiseau | Andra de La Barre de Nanteuil med bilder av Lovisa Burfitt på Rabén&Sjögren 2014 | 138 sidor | 6+ | tusen tack till förlaget för detta mästerverk till bilderbok! |

 

Boktyckes läsutmaning #63 Läs en bok där omslaget innehåller ett flygande djur - avklarad!

Adorable pictures

Nu tänkte jag då ta tag i att skriva recensioner på Sommarregler av Shaun Tan och Nordiska väsen av Johan Egerkrans. Det blir typ minirecensioner, och jag ger då alltså poäng. Men alltså: låt mig börja med att säga att bilderna är bara för underbara i båda!

Sommarregler av Shaun Tan

Handlar typ om två pojkars sommar, eller vad de lärt sig under sommaren. Första gången jag läste fattade jag ingenting, andra gången mer och tredje lite till. Som med de andra böcker jag läst av Tan får läsaren tolka ganska fritt. Man ska läsa mellan raderna och tolka bilderna. Budskapen kan ju därför bli rätt olika, men det är så fint! Hans enkla meningar känns så vackra, och bilderna är ännu tusen gånger vackrare. Han målar rätt surrealistiskt, men jag älskar det! Jag älskar hur man ser varenda penseldrag, jag älskar färgerna. Tan är himla duktig på det han gör. Blir inte riktigt klok på texten, men kan sitta och stirra på bilderna i en evighet. Älskar't!

4 av 5 möjliga får den. Och det är himla bra, bara så ni vet.

Nordiska väsen av Johan Egerkrans

Jag har väl rätt mycket yrat om den här? Har jag? Alltså. Jag gillar väsen. Jag gillar faktaböcker om väsen. För de är ofta så fina! Och denna är nog typ den finaste hittills. Såhär skrev jag på goodreads:
"Så sjukt himla snygga bilder! ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR.
Jag älskar "faktaböcker" om sagoväsen. De är så snygga oftast. Och den här är nog den snyggaste jag läst hittills. De små faktatexterna är också skrivna - smått poetiska - och man får fram det viktiga väldigt kort. Kan stirra på bildrna i en evighet. <3"
Texterna passar både yngre och äldre vilket är braaaa. Man får fram det viktigaste kort och snyggt och jag skulle älska den även om texterna var urdåliga ... haha. Men ded är de ju inte. Så älskar mer.
Speciellt gillar jag bilden med lyktgubben. När jag såg den bara tittade jag rätt länge. Så detaljerad! Om Johan Egerkrans gör något nytt - nåt med mycket bilder - så ska jag definitivt läsa. Jag är inte besviken. Jag är himmelskt tacksam till Johan Egerkrans som skapade detta verk - det enda jag klagar på är längden! Vill ha MER - och B.Wahlströms som skickade den helt gratis till mig. Okej, jag skriver om den, men taaaaack!

5 av 5 förståååååås!

Tack till både Kabusa och B.Wahlström för dessa godingar till "bilderböcker" (det låter så barnsligt bara ... de gick ju utmärkt till mig!), stort fett gilla!

PS. Dessa passar båda för både hundraåringar och femåringar. Passar alla. DS.

Peter Pan och Wendy

Av J.M.Barrie, illusrerad av Robert Ingpen
Översättare: Christina Westman
Serie: B.Wahlströms klassiker (?)
Utgivningsår: 2013 på svenska
Förlag: B.Wahlströms, tack så mycket för den überfina boken!
Sidantal: 216
Ålder: Alla åldrar
Genre: Klassiker, saga

De flesta vet antagligen i stort vad Peter Pan handlar om. Men för dem som inte vet, eller behöver lite uppfriskning av minnet, kommer här en snabb genomgång:
Wendy, John och Michael är syskon. De har en mor som älskar dem innerligt och en far likaså. De bor alla tillsammans i barnkammaren där deras barnjungfru Nana tar hand om dem. I barnkammaren finns det ett fönster och det är genom det fönstret Peter kommer in en natt då han letar efter sin skugga. Ett ljus att flygit i förväg och berättar för honom att skuggan finns i en byrålåda. Peter kan inte få fast skuggan igen och när han förstår det så börjar han gråta. Wendy vaknar av hans gråt och hjälper honom att sy fast skuggan. De börjar prata om älvor och Landet Ingenstans och plötsligt har Wendy väckt sina bröder. Peter lär dem att flyga och rätt som de är befinner de sig i luften påväg mot Landet Ingenstans.
Där finns Kapten Krok, de borttappade pojkarna, en krokodil med en klocka inuti och sjöjungfrur. För att nämna en bråkdel av vad som finns där. I Landet Ingenstans får barna Darling sedan uppleva de mest fantastiska äventyr!


Jag har alltid gillat Peter Pan. Jag har sett filmen med riktiga människor iallafall två gånger och båda gångerna rörs jag till tårar på slutet! Och trots att jag visste hur det skulle sluta klarade jag mig inte tårrögd på slutet av Peter Pan och Wendy. Den är ju väldigt speciellt skriven, då den är gammal och en barnsaga och så. Men jag gillade det. Det var inte så att jag blev alldeles förälskad i språket då det iochför sig inte står ut i mängden men det passade och det var väldigt mysigt att läsa. Den här utgåvan har ju dessutom otroligt vackra bilder och efter denna beundrar jag illustratören Robert Ingpen mycket!

Peter är en väldigt ... nåja, självgod pojke. Jag kan inte bestämma mig för i vilken ålder han är men kanske 7 eller 8 typ? Han har ju iochför sig stannat i barndomen för evigt så han kan ju nog vara 100 år... Man han är iallafall sådan att han vill vara bäst och tycker att han är det också. Peter Pan är egentligen en hemskt orealistisk berättelse, om man tänker på att en sjuårig pojke kan besegra en fullvuxen man (Kapten Krok), att Darlings barnjungfru är en hund och överhuvudtaget hela Landet Ingenstans. Men det är ju en saga. Så det är ju tillåtet.

Det som kanske lite kan ha varit Barries baktanke (om han hade nån) med den här boken är väl då att alla barn borde ha mycket fantasi och att den skulle vara spännande. Det är väl kanske inte kärlek som är huvudtemat i den men det är ändå kärleken som berör mig mest. Det är kärleken som jag tycker är så fin här! Hur man märker att Wendy inte bara vill vara en mamma för Peter utan något helt annat och hur Peter inte alls förstår det, trots att han kanske egentligen har liknande känslor, han kan bara inte placera dem. Men det är ju lite spännande också. Man får läsa om rätt många äventyr men samtidigt så ligger jag nog mest och myser när jag läser. Den är så barnbokig, så sagolik!

Det är rätt fantastiskt hur vissa sagor lever vidare i många, många år. Hur vissa sagor är såna som alla kan. Peter Pan är ju en sån, de flesta har väl iallafall sett filmen. Men jag tycker att för att man ska kunna uppleva det som helhet så borde man läsa den här boken. Den är i himla fint format, så passar säkert himla bra som present, den har underbara bilder och även om den antagligen är bearbetad efter originaltexten känns den som originaltexten. Föråldrad, men ändå tidlös, den funkar än! Jag ska definitivt läsa den för bröderna mina, eller iallafall be mamma eller pappa göra det, verkar verkligen som en perfekt högläsningsbok!