Omläsning: Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg

En bok hände mig.

Så påbörjade Flora Wiström sitt inlägg om serien We are who we are, eller ja, teveserie istället för bok då, och jag känner verkligen att det passar in här också. Boken i fråga är Katarina Sandbergs debut från 2013 som, hands down, är det bästa jag läst 2020. Nej men jag är så lycklig för att @boksamtal skrev ett inlägg om henne på sin insta och jag därmed påmindes om den här bokens existens! För ärligt talat har jag varit lite ledsen på litteraturen på sistone, eller mer på just den litteratur jag råkat välja att konsumera. Och kanske allra främst: vuxenlitteraturen, för jag har ju bestämt mig för att bli en _sofistikerad_ läsare, men jag tror inte det går??? Jag har det nog inte i mig. Jag föredrar en klyschig romantisk historia med banal handling framför ett kaosigt tankeflöde som vill _beskriva samtiden_ ALLA DAGAR I VECKAN.

Sån är jag.

Och Cassiopeja och Casper är sådana som inte får varandra i slutet.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar alltså om Cassiopeja Svensson som blev till en stjärnklar natt i Paris för 20 år sedan. Nu pluggar hon juridik i Stockholm och försöker få sitt CSN att räcka till mat och fest och vinterjackor. Cassiopeja har sedan länge dömt ut kärleken som inget mer än ett mänskligt påfund, tills kärleken plötsligt slår ner i henne som en blixt från klar himmel i form av Casper. Casper som bor två trappor upp, med pianofingrar och som ler med ett utropstecken efter. Det finns ingenting för Cassiopeja att säga till om, plötsligt är han allt hon tänker på.

Nejmen. Jag läste första kapitlet för någon vecka sedan och sedan glömde jag lite bort att jag påbörjade den här boken men sen plockade jag upp den igen, en natt. Läste till tre på natten och tror det tog två lässessioner till och boken var utläst. Att jag tycker att Vi är inte sådana som i slutet får varandra är så otroligt bra beror nog dels på att jag befinner mig i väldigt samma livsskede som Cassiopeja, jag tänker på väldigt samma saker som Cassiopeja, jag har också (liten indirekt spoiler) många gånger varit hopplöst kär i upptagna killar (nej men det verkar vara min lott i livet????) (slut på spoiler) - och - OCH! - nej men språket är så roligt och bra och nu när jag redan sagt det så är det ju lätt sjukt att säga detta men: det hade kunnat vara jag som skrivit? Sandberg skriver alltså typ exakt som jag. Eller kanske snarare: jag skriver om henne. Hur Cassiopeja märker ord, hennes obsession med siffror, användning av och i början av meningar ... ja okej det är kanske egentligen ett rätt generiskt svensk-ungdomsspråk, mest, men jag tycker typ inte det ändå? Det känns bara helt enkelt som om Sandberg skrivit min bok. Så mystiska detaljer som känns alldeles på pricken? Jag gav absolut kanske möjligen ifrån mig x antal fåniga tjut under läsningen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra följer en rätt basic mall - det finns få överraskningsmoment (fast jo) och Cassiopeja som karaktär är rätt klyschig - men det gör liksom ingenting, för Sandberg är medveten om det här och gör det bara SUPERSNYGGT. Det är så roligt och dramaturgiskt engagerande och nej men bara helt enkelt stiligt gjort. Hur Sandberg beskriver otrohet är också helt otroligt, fy vad obehagligt det blir, vad nära inpå det kommer. På många sätt känns Vi är inte sådana ... som en omvänd Stanna - vilket ju är lite kul. Det var bara en kommentar, såhär, jag ämnar ej utveckla.

Ibland känns det att stora saker bara svishas förbi - rent fysiskt är det få sidor som behandlar vissa stora saker - t.ex. jättegrejen på slutet sker under de sista 50 sidorna, det är liksom inte lång tid i en bok och jag blev ärligt talat lite orolig - hur ska Sandberg hinna knyta ihop det här? Hinner alla känslor som måste gås igenom gås igenom? Men på något sätt skriver Sandberg så effektivt att det inte behövs mer än de sidor hon ger enstaka händelser? Cassiopejas känslor går rakt in på en gång, kärnan förmedlas till läsaren varje gång. För det händer ändå en del dramatiska saker, det är inte bara kärlekshistorien som står i fokus - nej Cassiopejas familj och vänner är också högst närvarande, och till och med studerandet skymtas ibland!

Ärligt talat hade jag gott och väl klarat mig utan de sista femtio sidorna, jag tyckte det gjorde det hela lite väl snyggt och tillplattat - jag hade ju kanske - som den romantiker jag nu råkar vara då det gäller litterära berättelser - önskat mig ett annat slut. Men det är också snyggt som det är nu, det funkar och skaver lite och lämnar mig suktandes efter mer av detta författarskap (nej men det har vilat i SJU ÅR nu?????), precis som det ska vara.

Läs den här boken. Jag älskade den då jag läste den första gången, som 14-årig romantiker utan några som helst referensramar då det kommer till att festa eller bo själv eller studera för den delen, och jag älskar den ännu mer nu, då jag faktiskt befinner mig i Cassiopejas värld. 

Nu vill jag läsa om med penna i handen. Nej men jag tror inte ni FÖRSTÅR hur mycket jag önskar att jag skrivit den här boken själv?

| Vi är inte sådana som i slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Bli kvar - Olivia Hagéus

Bli kvar är Olivia Hagéus debut, hon skrev den i rasande fart då hon flytt sitt uppbrott till Cannes. Typ, något sådant. Fort lär det ha gått, och rätt självbiografisk är den nog. Och ung var hon när hon skrev! Möjligen lite avundsjuk.

Bli kvar är ingen lång bok, och den känns väldigt essäisk (är det ett ord?) i det att den flyter på och allting kretsar kring en enda sak: uppbrottet som Erika varit med om, eller kanske snarare är med om - går igenom är antagligen rätt term? Hur hon återhämtar sig dag för dag, reflekterar kring det med sina vänner, lever vidare.

Erikas tankar kommer väldigt nära inpå, hela läsningen är som en enda inandning - när jag läst klart kan jag äntligen andas ut. Tillsammans med Erika går läsaren igen en berg-och-dalbana av känslor, Olivia fångar Erikas verklighet med otrolig fingertoppskänsla - det är en klyscha, men varje ord verkar ha vägts på våg.

Det gör så ont så ont, men samtidigt är det njutig läsning iom språket - det liksom porlar fram och suger med sig läsaren. Bli kvar är väldigt kort - bara lite på 100 sidor, och det händer inte särskilt mycket. Skrivsättet är rätt fragmentariskt, det känns inte som en renodlad roman typ alls. Men det gör inte särskilt mycket - för den är så fin, en riktig pärla av text under det korta tag det tar att insupa den. Läs!

(Den har precis getts ut som ljudbok också! Kul!)

| Bli kvar | Olivia Hagéus 2017 | Calidris | ca 100 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Kvartetten om Nelli & Steffi (perfekt sista minutens julklapp!)

I somras läste(/lyssnade) jag klart Annika Thors kvartett om systrarna Nelli och Steffi. Serien börjar med boken En ö i havet och fortsätter alltså i tre böcker till: Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. 2017 gav Sara Edström böckerna nytt liv då böckerna gavs ut på nytt i ny kostym. Jag kunde verkligen inte motstå de omslagen - SÅ snygga!!! - så jag köpte den första delen. Ångrar mig noll!

En ö i havet utspelar sig under det andra världskriget. Nelli och Steffi flyr tyskarna i Wien och hamnar i Göteborgs skärgård. Kvar i Wien blir mamma och pappa. När de kommer till ön får de veta att de ska bo i skilda familjer - hur ska de klara det här?

Sen handlar hela serien om hur svårt det är att lära sig ett nytt språk, en ny kultur, en ny familj. Om hur svårt det är att försöka hålla kvar vid sin historia när allt det nya tränger sig på. Om kriget, som hela tiden finns i bakgrunden, och oron för mamma och pappa. Men allra mest handlar böckerna om alldeles vanliga saker som alla ungdomar går igenom. Steffi är tolv och Nelli sju när de flyttar till Sverige, vi får följa dem tills Steffi tar studenten så det hinner ju hända en hel del. Steffi blir kär och får fantastiska vänner, men hon träffar också människor som inte vill henne särskilt väl. Åh, det händer så hiiimla mycket och jag älskar älskar ÄLSKAR varenda sida som vi får följa systrarnas liv.

Böckerna är inte särskilt långa, men ändå lyckas Annika Thor få med så otroligt mycket. Trots att böckerna utspelar sig i en helt annan tid än mitt liv finns det så mycket jag känner igen mig i. Och fy, vad mycket jobbiga saker Steffi och Nelli måste gå igenom. Men det som liksom är finast med den här kvartetten är nog ändå all kärlek, som finns där hela hela tiden. Alla bryr sig så mycket om varandra, allt ordnar sig på något sätt. Pengar är superofta ett problem, och klassfrågan är starkt närvarande genom serien - på ett så bra sätt!

Att läsa om Nelli och Steffi är som en hård, varm kram. Men också som en konstant klump i halsen för det händer så mycket hemskt och jobbigt. Men mycket är också varmt och trevligt! Åh, är bara väldigt kär i dessa böcker - och superledsen över att det inte finns mer att läsa om dem. Finns nog också något lite romantiskt i att läsa om en svunnen tid, det är så fascinerande hur människor var precis likadana - såklart! - och vardagen ändå påminner om vår samtidigt som den är HELT annorlunda.

Äh, vet typ inte vad jag ska skriva riktigt, mer än: LÄS (eller lyssna, det gjorde jag typ hälften av tiderna pga sommarjobb). Och lär dig om vad det innebär att vara människa, känns faktiskt nästan som att det är vad En ö i havet-serien handlar om? Om livet.

Kan köpas hos bl.a. Adlibris! Länkade redan första boken, så andra, tredje och fjärde finns på respektive ord!

Störst av allt

Det var först någon timme efter att jag hade lyssnat klart på Störst av allt som jag insåg hur verkligt allting hade känts. Jag kom nämligen på mig själv med att tänka på händelserna i boken som verkliga händelser, på personerna som riktiga personer, som om allting hade hänt på riktigt. Alldeles nyss.

Och om det inte är ett tecken på att en bok är bra vet jag inte vad som är.

Jag gav nog inte Störst av allt de bästa av förutsättningar eftersom jag hetslyssnade på den under en bilresa till Levi. Jag skulle lyssna klart den innan vi var framme, det var liksom bestämt sedan början så jag lyssnade och lyssnade och lyssnade. Alltså blev det inte en direkt naturlig läsupplevelse på det viset, jag läste inte på intuition liksom, utan jag bara lyssnade för att bli klar. Det fanns inget annat jag kunde göra eftersom jag lovat Olivia och eftersom jag hade huvudvärk var att läsa boken inte ett alternativ. Så jag lyssnade.

Med det sagt menar jag inte att jag inte ville lyssna, det var ju trevligt liksom. Bara att det ju kanske blev lite forcerat och att jag nog inte hann känna så mycket under lyssnandet. Inte smälta vad jag hörde. Ja och så är det ju det med att jag lyssnade istället för att läsa, vilket på något sätt tar bort en dimension i upplevelsen för mig, jag tappar liksom ett plan av boken eftersom det finns en främmande röst som läser upp allting, istället för de röster jag ger karaktärerna i mitt huvud. Därför känns det också svårare än vanligt att skriva om den här boken, jag kunde liksom inte notera språket på samma sätt heller. Vilket är extra tråkigt då det kanske speciellt är för språket och berättartekniken som Störst av allt har lovordats. Jag vet egentligen inte hur det går ihop, att jag liksom inte kan skriva om språket, för jag hörde det ju. Men det blev mer en ... dialog än en bok, om det låter logiskt?

Nu skulle jag egentligen inte dyka rakt ner i recensionen utan att nämna vad Störst av allt är för något. Så låt mig berätta nu! Störst av allt är alltså en roman om en rättegång och vad som ledde fram till denna rättegång. Rättegångsthriller går den nog under, men även om det hela tiden finns en spänning skulle jag nog inte kalla Störst av allt för en thriller.

Den tilltalade, personen som står inför rätta, är Maja, 18 år, från Djursholm. En vit, rik flicka med rika vänner och höga betyg. För nio månader sedan ägde en skolskjutning rum på Djursholms allmänna gymnasium. Maja var den enda som stod kvar i klassrummet utan så mycket som en skråma.

I Störst av allt varvas rättegångens framskridande med tillbakablickar till vad som hände innan skolskjutningen. Majas berättarröst är saklig men rätt dryg och arrogant då hon beskriver sina klasskamrater och sina känslor kring allting. Bitter. Det stämmer så otroligt väl in på allt annat vi får veta om Maja, och om händelserna. Det är precis så hon borde berätta efteråt. Det är precis sådan Maja är. Och det är så intressant att hon är gjord just så! För det gör henne inte särskilt sympatisk, men det gör henne väldigt intressant. 

Störst av allt är en väldigt rå berättelse. Till en början förstod jag verkligen inte varför det inte är en unga vuxna-bok men efter att ha lyssnat klart förstår jag bättre. Den är nog alldeles för mörk för att vara det, och alldeles för långrandig ibland. Det är en otroligt tung bok, samtidigt drabbade det tunga mig aldrig med full styrka, kanske just för att jag lyssnade på den i ett streck, utan att bearbeta. Kanske också för att världen Maja och hennes vänner lever i är så långt borta från min egen.

Många av personporträtten är gripande och väldigt, väldigt jobbiga. Vissa av karaktärerna önskar jag att vi hade fått lära känna på ett djupare plan, vissa lämnas väldigt ensidiga och platta. Här finns gott om stereotyper, vilka kanske förstärks av Majas syn på världen, men egentligen känns det inte som någonting negativt, för det känns trovärdigt. Det speglar de strukturer och klasser som de facto finns i samhället på ett väldigt tydligt sätt. Samtidigt: romanen fokuserar inte på relationer. Det är handlingarna som står i centrum, enstaka trevlighetsdialoger ryms inte med. Det är endast det som är relevant för utredningen som tas upp, förutom de kommentarer Maja inte kan låta bli att lägga till om sina jämnåriga och vuxna i deras närhet. I och med det funkar de tydliga karaktärerna rätt bra, de finns liksom inte där för att vara trevliga utan har alla sin roll i händelseförloppet.

Romanen är skickligt uppbyggd i hur jag som läsare sakta men säkert får reda på vad som har hänt. Jag blir aldrig uttråkad, på samma sätt som Sander upprätthåller nämndemännens intresse upprätthåller Persson Giolito min nyfikenhet. Oavsett om jag hade suttit i en bil i tio timmar eller ej tror jag verkligen att jag hade velat läsa vidare konstant. På något vis lyckas hon avslöja precis tillräckligt hela tiden, men samtidigt kan jag inte se vad pusslet föreställer förrän precis på slutet. Så SÅ otroligt snyggt ihoppusslat, seriöst.

Can't stress enough hur äkta allting känns. Som jag nämnde är Maja och hennes kompisars liv helt tvärtemot mitt, men ändå känns allting kristallklart när jag har lyssnat klart. Och som om det faktiskt hade hänt påriktigt. Sjukt.  Förutom att vara ett rättegångsdrama lyckas Störst av allt vara väldigt mycket mer än så, och ta ställning i en massa samhällsfrågor i och med just skildringen av dessa överklasskids och bubblan de lever i.

Efter att ha lyssnat klart känner jag mest att jag vill lyssna en gång till. Eller kanske läsa, egentligen. Långsamt den här gången. Få av karaktärerna i Störst av allt är särskilt sympatiska, men ändå har de lyckats fastna på mig. Och så känner jag att det typ hade varit häftigt att vara jurist, egentligen. Och att världen rika ungdomar lever i är sjuk om den alls liknar Majas verklighet. Och att Malin Persson Giolito är otroligt duktig på det hon gör, att jag vill läsa mer av henne. Att Störst av allt måste ha krävt en hel del research.

Och jag har en klump i magen, och vet inte när den kommer att försvinna. När Majas historia kommer att lämna mig.

Ja och så har jag tänkt på att det hade varit kul med mer skönlitterära skildringar av stockholmseliten! De där som lever världens glammigaste liv på Instagram. Hur har de det egentligen? Varför finns det inte fler sådana böcker? (Do tipsa mig gärna ifall det finns.)

Foto: Anna-Lena Ahlström

| Störst av allt | Malin Persson Giolito 2016 | Wahlström & Widstrand | 367 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus |

Draugen

Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2018 | 249 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: Sista delen om Viggo och Arvids kamp mot ondskan i Mariefred. Såhär skulle jag beskriva PAX: nordisk mytologi, skräck, 120% action och så så SÅ fina relationer.

Jag tycker: Det här var årets känslo berg-och-dalbana 2018. Fyfan. Hatar slutet så mycket och är ännu inte helt säker på om jag förlåter författarna för det, eller ens ser det som ett nödvändigt slut. Så jag väljer typ att inte låtsas om de sista sidorna.

Men utöver det! Jag har älskat PAX från början till slut, samtidigt är det en kärlek som vuxit sig starkare hela tiden. Draugen är den tionde boken om Arvid och Viggo, Estrid och Magnar och Anders och Laylah. En kan gott säga att jag fäst mig vid dem, tycker om dem alla så otroligt mycket. Speciellt tillsammans!

Utöver fantastiska karaktärer är ju alla PAX-böcker SJUKT spännande - och lite obehagliga - men också väldigt kul. En kombo som verkar ha gått väldigt väl hem hos målgruppen, men också gör det hos mig. Jag älskar hur böckerna är uppbyggda, med superkorta kapitel och små serierutsillustrationer. Jag älskar hur handlingen egentligen är väldigt svart och tung men det främsta jag tänker på då jag tänker på PAX ändå är kärlek och värme. Jag älskar ÄLSKAR att relationen mellan två brorsor är det som står i fokus. Att familjen är en så stor del av allting.

Klart jag egentligen hade velat ha ett avslut lika långt som resten av serien och klart jag hade velat se Henrik Jonssons tappning på alla nordiska väsen som människan någonsin hittat på, men man kan inte få allt. Draugen lyckas ändå vara så nära allt man kan komma, och jag är så glad så glad för att den här serien slutar lika explosivt som den vuxit sig till under nio böcker och inte faller på mållinjen.

Recensioner på övriga delar hittas under min PAX-tagg! Och här finns en kärleksförklaring till serien!

Finns det björkar i Sarajevo?

Finns det björkar i Sarajevo? marknadsförs väldigt långt som en kärlekshistoria - det står så på omslaget och på baksidan handlar utdraget högst upp också om kärlekshistorien. Men jag tycker främst det är en berättelse om vänskap, för relationen mellan Hannes och Kevin är den som växer mest på mig. Det är också en historia om att ha föräldrar som varit tvugna att fly ett krig och om att försöka hitta sin storebror som försvunnit på Göteborgs gator - något som absolut inte skulle få hände, speciellt inte när mamma och pappa är i Sarajevo och Charlie är under Kevins ansvar.

Som jag sagt förut: det är lite svårt att recensera böcker av författare man läst förut, för ofta tycker man rätt samma. Ni som hängt här ett tag vet ju t.ex. antagligen vid det här laget att Jack tillhör mina absoluta favoritböcker någonsin. Alltså är det mesta bra på samma sätt som i Jack och Hälsningar från havets botten i Finns det björkar i Sarajevo?; språket är helt fantastiskt med all sin värme, humor och rapphet, karaktärerna är älskvärda och mångbottnade och relationerna likväl tredimensionella.

Historien är också fin - med Charlie som försvinner, kriget i bakgrunden, vänskapen mellan Hannes och Kevin och kärleken som växer fram, lite vid sidan av, mellan Kevin och Amanda. Men faktum är att det blir lite för mycket av det goda. Ingenting blir liksom kärnan i berättelsen, istället spretar det åt alla håll - Lindström vill berätta så mycket, vilket slutar med att ingenting blir berättat till 100%. Tråkigt nog. Jag tycker om alla element så, så mycket, och förstår verkligen tanken med dem men jag vill ha en kärlekshistoria till 120%! Om den nu ska vara med, liksom. Då vill jag konstant heja på dem! Eller så vill jag ha en jakt på en brorsa till 120%, samtidigt som vänskapen mellan Kevin och Hannes hade djupnat och nyanserats hela tiden. Nu fastnar jag aldrig riktigt för Kevin och Amanda-grejen, vilket nog förvånar mig själv mest av alla - jag ÄLSKAR kärlek. Jack och Freja är typ det finaste jag läst om. Ofta tycker jag böcker är urtråkiga om de saknar romantisk kärlek, sådan är jag liksom. Men här - ja, alltså, Amanda och Kevin-grejen känns rakt ut sagt alldeles onödig för det finns ju STOFF! Här finns en MASSA annat som istället hade kunnat ta plats.

En del av mig tänker alltså såhär, medan en annan del säger: men vaddå? Livet är ju så. Allting händer på en gång det är ju fullt realitiskt att det här kunde hända typ såhär. Och det för ju berättelsen framåt att Linn, Amanda, Hannes och Kevin blir ett tight gäng. Men kanske det är det som är grejen, också - det hade kunnat stanna där. De hade kunnat bli bästisar genom det här äventyret, det hade varit skitnajs. Att det står En kärlekshistoria som undertitel på framsidan är jag också lätt förvirrad över - för det är ju inte huvudgrejen. Om nu något är det så är det väl ändå att hitta Charlie och att Linn, Amanda, Hannes och Kevin i och med det blir väldigt bra vänner. Att Amanda och Kevin sen blir kära därpå är ju på ett sätt kul för handlingen, men ... ja. Det är ju liksom inte dem jag tar med mig när jag läst slut.

Med det sagt så tycker jag ändå verkligen, verkligen om den här boken. Jag älskar att Christina Lindström skildrar sådant som inte direkt har skildrats i svensk ungdomslitteratur, att hon lyckas bryta normer trots att hon egentligen bara skildrar en tonårings vardag. Hon är helt fantastisk på att ta sig in i tonåringarnas huvuden, att härma deras talsätt och få till kemin mellan killbästisar. Trots att många av sidoberättelserna kanske hade kunnat utvecklas mer så tycker jag om att de finns där, för redan att de finns är ju viktigt, att en pojke vars föräldrar flytt från ett krig skildras i ungdomslitteratur är ju viktigt, för representationen. Så många av trådarna i spindelnätet som utgör Finns det björkar i Sarajevo? är liksom najs bara för att det är nytt att man ens får läsa om det. På det viset kanske det faktiskt var Lindströms mening att inte riktigt gå in på allting på djupet, för då förloras pointen - pointen är ju att det är Kevins vardag. Att han blir kär i Amanda är inte direkt vardagligt, det är något häftigt, för Kevin, så därför kanske det är meningen att det ska bli huvudgrejen?

Oavsett ändrar ju inte det på att jag vill läsa mer om allting. Mer om Amanda och Kevins relation, för alltså nu kände jag inte den fullt ut, mer om Charlie och Kevin, mer om allt. Jag älskar att läsa Christina Lindströms berättelser, och kanske var det de enorma förväntningarna som gjorde att jag inte kände mig klar då jag avslutat boken. För jag kan ju inte få nog.

Finns det björkar i Sarajevo? når aldrig riktigt upp till det Jack är för mig, men det är fortfarande en fantastisk berättelse. Läs och njut!

| Finns det björkar i Sarajevo? | Christina Lindström 2018 | B. Wahlströms | 270 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jack

Hugo och kepskampen

Hälsningar från havets botten

Två augustnominerade pärlor

Trots att jag har x antal olästa rec-ex från x antal år tillbaka hemma kan jag inte riktigt låta bli att reservera nya, spännande titlar på bibban och sedan läsa dem istället för att avsluta någon av mina miljontals påbörjade serier. Hade tänkt läsa alla Augustnomineringar i barn- och ungdomskategorin i år, eller okej - inte bilderböckerna, men Comedy Queen har jag inte hunnit påbörja än. Tänkte ändå skriva lite om Rymlingarna och Vi kommer snart hem igen. Nu gick ju Gropen och vann redan, så den får jag väl också läsa någon gång.

Rymlingarna av Ulf Stark med illustrationer av Kitty Crowther
| 2018 | Lilla Piratförlaget | 135 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Ett barnbarn hjälper sin farfar att rymma från sjukhuset för att göra en sista resa till platsen farfarn älskar mest.

Jag tycker: Åh, den här är väldigt väldigt fin. Relationen mellan farfar och pojken känns så ärlig och rak, helt utan krångel liksom. Trots att farfadern kan uttrycka sig lite hårt gör det liksom ingenting - Lill-Gottfrid förstår. Deras jargong är så kärleksfull och hela berättelsen full av symbolik och vemodiga ögonblick.

Trots att boken är kort ryms här en hel del funderingar kring livet och döden och det känns så väldigt fint och sorgligt att just denna blev Ulf Starks sista bok, hans avsked. Rymlingarna är skriven på ett sätt jag tror passar barn - lite uppstudsigt, rakt men samtidigt väldigt förklarande. Bilderna tycker jag både om och inte om - de passar historien, men de är liksom inte den typens bilder jag personligen gillar. Men visst är hon duktig, Crowther.

Något fattades för att jag skulle falla pladask för den här berättelsen, kanske den ändå känns lite tunn? Men väldigt fin är den och även om jag personligen kanske hade nominerat någon annan bok så kan jag se varför den fick en nominering.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde med illustrationer av Peter Bergting
| 2018 | Natur & Kultur | 95 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Sex personers historia under andra världskriget - hur de överlevde Förintelsen.

Jag tycker: Den här är helt fantastisk - både på sättet den är berättad och för att det helt enkelt är en så viktig sak. I kombination skapar Peter Bergtings bilder och de hjärtskärande berättelserna någonting otroligt starkt och viktigt. Allting berättas på ett iskallt sätt som nästan slår luften ur mig som läsare - att det här varit människors verklighet, pga andra människor, ja, det gör mig förlamad.

Nu är ju inte det här ett fiktivt verk, vilket gör det än förfärligare - och viktigare. Jag tycker det är ett genidrag att Jessica Bab Bonde valt att berätta i just det här formatet, för det blir så lättillgängligt för alla, samtidigt som det ryms så mycket i så få ord genom bilderna. Peter Bergting är en mästare på att skapa atmosfär och detalj med enkla medel - man kan nästan ta på kylan, lukterna, hopplösheten.

Som så många andra tycker jag också att den här absolut borde användas inom undervisning, för barn i skolan får ju inte den här skildringen av vad som hände - de får kalla fakta, siffror på hur många som dog var osv men de får inte den mänskliga delen, det verkliga. För de flesta är ju andra världskriget och alla dess sjuka händelsern bara något avlägset, något som inte påverkar dem, trots att det egentligen inte ens är särskilt länge sedan - och fortfarande påverkar människor, både pga allt det ledde till och iom att så många fortfarande lever med vad som hände då. Därför är det så sjukt, sjukt viktigt att folk får veta och inser och ... ja.

Så ge den här till alla nioplussare ni känner - alla orkar läsa den här boken. Och alla måste läsa den.

Tre böcker jag läst - om _svåra_ böcker

Jag tror superofta att jag ska älska just precis den här typen av böcker - men så gör jag det aldrig. Vilken typ då? Jo, alltså, grejen är ju att jag inte ens kan förklara riktigt. Men precis sådana som Rosenregimen av Elin Bengtsson, Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson och Antiloper av Ester Roxberg. Böcker om tjejer i den där vilsna åldern mellan ung och vuxen, när man tror att man är odödlig och därför gör en massa dumt i sin desperata önskan att hitta sig själv. Så kanske man påbörjar ett destruktivt förhållande, också. Eller det verkar de åtminstone göra rätt ofta i böckerna jag läser. Allt som blir kvar av Sandra Beijer kan nog också passa in i den här kategorin.

Jag vill kalla de där böckerna svåra böcker, men det är ju bara så jag tar dem. För jag fattar dem inte --> svåra böcker. Eller okej, jag tänker också så om dem för att de nog marknadsförs lite så. Man är liksom cool och _kultiverad_ och påläst om en älskar sådana böcker. Lite sådan status har de fått, känner jag. Och nu menar jag faktiskt inte det som något dåligt, jag är ju bara bitter för att jag hopplöst gärna också vill vara en sådan person som känner att jag äntligen blir förstådd av någon då jag läser dessa böcker. Men det händer inte. Jag är mest förvirrad och tycker mest huvudkaraktärerna är jobbiga för trots att de kanske är realistiska i sin dumhet känns de inte sällan platta. Och klart jag blir irriterad på deras naivitet, ändå.

En till grej som är karakteristik för dessa böcker: språket. Det är alltid lysande och nästan poetiskt. Och kanske är det det? Kanske skapar det en så stor distans mellan mig och boken? Samtidigt är det just precis - eller nästan - som de jag vill skriva, någon gång. Okej njae jag vill nog skriva mer som Lisa Bjärbo eller Moni Nilsson eller kanske en blandning på dem och någon sånhär _svår_ författare?

Grejen med de här böckerna är också att historien verkar sakna en tydlig handling. Visst händer det grejer, men det mest bara ... är. Och för dem som faktiskt har levt ett liknande liv på högskoleinternat eller i universitetslägenhet eller på gatorna i Danmark kanske sådana böcker som skildrar den vardagen är fantastiska. Men jag har inte det. Och jag kan inte låta bli att tycka att en fantastisk författare ska få mig att känna mig som om den värld hen skriver om utan tvekan också kan vara min värld. Men jag känner aldrig det med dessa böcker. Jag fattar inte vad grejen är då jaget i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant leker med koncepten verklighet och fiktion tillsammans med världens konstigaste pojke (för ja, trots att han beksrivs som en ung man är han en pojke i mina ögon). Okej att det är en intressant tanke och så - men jag blir bara förvirrad! Kanske är jag för logiskt lagd för att den här typens böcker ska funka för mig, helt enkelt. För att de inte berättas riktigt linjärt verkar också vara en gemensam nämnare.

Det var det om det, min utläggning kanske blev precis lika förvirrande som jag ofta finner den här typen av böcker men jag ville ändå skriva av mig lite. För jag är så frustrerad pga detta och känner mig typ ... ja men, dum? För att jag inte fattar grejen. Är jag inte tillräckligt djup, helt enkelt?

Okej en grej till! Tanken med böckerna är ofta bra - jag menar pitcharna till Allt som blir kvar (huvudpersonen blir dumpad och det är som om jorden går under), Rosenregimen (hp blir kär för förta gången påriktigt men kan inte hantera det och har svårt att inte falla in i andras ögon och känner sig kvävd i förhållandemallen osv), Antiloper (Astrid och Ellen är bästisar trots att de är totalt olika men Astrid, som oftast är en sol, har ett mörker i sig och lämnar plötsligt Ellen) och Addjstdvs (högskolemiljö, hp passar ej in och men med Honom känns världen mindre grå trots att han faktiskt inte är bra för henne) är alla bra. Det låter bra på pappret och språket är snyggt så vad är problemet? Jag tror det handlar om att det ofta blir för tunt, ändå. För mig åtminstone. För lite sidohandling, liksom. För få karaktärsdrag och för krystad dialog.

Men nu över till lite mer specifika tankar om de tre böckerna ifråga, hipphej ni är säkert ytterst taggade på det efter att jag först sågat hela genren de tillhör! *tycker faktiskt ni kan läsa omdömena med jag menar jag gillade ändå två av böckerna* Eller sågat och sågat. Vridit och vänt på, skulle jag kanske vilja säga. Det är ju bara jag som inte förstår varför jag inte gillar dem, liksom. Men hallå skriv dina tankar om (kring?) ämnet i en kommentar vetja! *Hoppas hoppas att jag inte är ensam* *alt. prove me wrong*

När Antiloper gavs ut - eller nja, måste ha varit något år efter, kring 2012 kanske? - läste jag så många översvållande recensioner på den att jag blev 100% säker på att det skulle bli min bästa bok någonsin. Så köpte jag den när pocketugåvan kom ut, men sen har den fått stå i min hylla, tills i år. Och alltså jag har läst den här historien så många gånger förut, känns det som. I så mycket bättre utförande också, eller det tycker jag åtminstone jag verkar ju egentligen vara rätt ensam med min åsikt men Jag går dit du går t.ex., någon? Eller Jag lever, tror jag? Böcker som handlar om en bästis som dör och den andra bästisen, som blir kvar och måste lära sig leva igen. Antiloper gjorde liksom inget för mig. Kanske är jag bara en känslokall sten i år i min bokläsning för alltså det är inte många böcker jag älskat men - ändå. Kanske hade jag bara helt fel förväntningar.

Norra Latin

Var ett bra tag sedan jag läste Norra Latin, Sara Bergmark Elfgrens return till ungdomsboken! Ensam denna gång! Var så så pepp på denna och fick den i posten på den tiden då jag fortfarande täcktes fråga om rec-ex pga hade en aktiv blogg. Läste den ändå relativt snabbt efter detta, men sedan blev det ingen recension??? Vet ej 100% varför. Men alltså delvis var det nog pga att jag hade sådana SKYHÖGA förväntingar och att de nog inte nåddes riktigt. Så då ... visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva.

Det vet jag nog ännu mindre idag, men what to do imorgon har det gått ännu längre tid sedan jag läste slut!

Var hursom megapepp då jag började läsa Norra Latin pga övernaturligheter på en gammal teaterskola + världens snyggaste omslag vad kan gå fel!!? Inte mycket, visade det sig: stämningen finns där, det är spännande och kusligt och snygga miljöer och trevliga karaktärer och supersnygg story med en massa legender om Puck invävt i alltihopa. Och så en del kärlek och tonåringsangst på det.

Norra Latin är Tamar och Cleas berättelse. Tamar kommer från en liten ort långt från Stockholm medan Clea har en känd skådespelarmamma och därmed har fått växa upp på scenen. Att Tamar kommer in på Norra Latin är för henne något fantastiskt, medan det för Clea är en självklarhet. Clea har redan sin klick då hon börjar på skolan, ett sammanhang där Tim ingår, son till en skådespelare Cleas mamma haft en flört med i unga dar. Tim och Clea har ett destruktivt på och av-förhållande - för sådan ska ju kärleken vara, den ska vara krånglig och ta ont.

Tamar har inget sammanhang på skolan, och hittar det inte heller. Till kompisarna och familjen där hemma ljuger hon om hur bra Stockholm är medan hon i själva verket undrar vad hon egentligen gör på Norra Latin - inget blir som hon vill. Och Clea som är så vacker och fantastisk märker henne knappt. Men så börjar konstiga saker hända Tamar - eller kanske det redan hände något på hennes provspelning? -, någon verkar vilja kontakta henne och försöker hjälpa henne på skolan, men på vilka villkor?

Jag gillar det mesta - jag gillar verkligen den övernaturliga delen, även om jag faktiskt tycker det hade fått vara bra mycket skräckigare jag menar folk sa att den gjort dem rädda så var ju beredd på det, men det hände ej? Aja det här är liksom inte skräck, enligt mig, det är någon form av hybrid mellan urban fantasy och skräck, väldigt mycket i samma stil som Engelsfors-trilogin skulle jag våga påstå. Jag älskar verkligen den mixen oavsett, och ja så är det ju en hel del vardag emellan allting också. Och det är najs!

*Keep in mind då ni läser följande att ALLT RUNTOM faktiskt är bra det är bara jag som är sämre på att peka ut bra än dåliga saker och jag måste bara få utlopp för min besvikelse någonstans, samt att jag hade rätt klara antaganden kring vad detta skulle vara och hur kan något någonsin vara precis vad en tror?*

Kärleken

*OBS! att jag först skrev om denna som en litteraturanalys till skolan - alltså verkligen försökte analysera saker som miljö och dramaturgi typ och sådant, så det här är skrivet på ett rätt annorlunda sätt än hur jag vanligtvis skriver, mer sakligt och så hahah. :-) Och kanske kan kännas hoppigt? Pga originaltexten är ju full av spoilers ... okej skitsamma jag orkar inte skriva en ny text så nu är det detta som publiceras här woo enjoy!*

Kärleken är den första boken i Jonas Gardells trilogi om homosexuella i 80-talets Sverige. Trilogin handlar om ett kompisgäng där alla är bögar och hur HIV-epidemin drabbar dem. Mer specifikt handlar den om två unga men som förälskar sig i varandra, trots sina olikheter. Kärleken är mest en upptrappning till detta, historien bakom hur Rasmus och Benjamin kommer in i gänget och träffar varann.

Till en början förstod jag inte hela trilogins titel alls: Torka aldrig tårar utan handskar. Det lät underligt, som en sensmoral eller någonting. Men redan i inledningen får vi förklaringen till titeln, och nu finner jag den oerhört passande, och liksom både tragisk och lite komiskt för det ligger något fåfängt över de orden; som om det skulle hjälpa, liksom. Och också: så otroligt hemskt att inte kunna röra någon i ansiktet utan vara tvungen att bära handskar på grund av smittorisken.

Just den här delens individuella titel, Kärleken, finner jag kanske mindre slående, även om jag ser symboliken och det periodiska i att böckerna heter Kärleken, Sjukdomen och Döden. För samtidigt som den här boken inte hinner handla om kärleken särskilt mycket, så är den början på den och därmed början på allt som ska komma: sjukdomen och till sist döden.

Genom hela boken hade jag det lite svårt att ta till mig berättelsen om Rasmus och Benjamin och senare deras gäng. Kanske för att både tiden och handlingen känns så avlägsen för mig. Rasmus och Benjamin är inte långt ifrån mig i ålder, men annars är deras liv drastiskt annorlunda mitt. Jag känner inte igen mig i vare sig familjekonstellationer, livet som Jehovas vittne, ett så enormt utanförskap eller att vara homosexuell i en tid då homosexualitet fortfarande förknippades med sjukdom.

Samtidigt är ämnet såpass viktigt, så stort och så okänt för mig i 2010-talets Finland att en bok som denna känns rentav allmänbildande, och ja, viktig. Och fortfarande obehagligt aktuell, då fallet fortfarande kan vara liknande på andra håll i världen. Det är hemsk läsning, och jag ser det som ren barmhärtighet till läsaren att Gardell inte skrivit det på ett hemskare sätt. Samtidigt händer ju ingenting än, inte egentligen. Det är i de två följande böckerna jag antar att det kommer hända och då finns det nog inget språk i världen som kan stoppa den här historien från att drabba den mest empatilösa person.

Att det är först på slutet som saker börjar hända påverkar nog också vad jag tyckte om läsningen. Först på slutet börjar man som läsare lära känna karaktärerna, Paul kommer in i bilden och är allt annat än blek, miljön blir intressantare och interaktionen mellan Rasmus och Benjamin och omvärlden blir större. Händelserna i början av boken skildras även väldigt kort och vagt, med stora tidshopp och det finns liksom ingen klar handling förrän på slutet. Det känns som en summering av Benjamin och Rasmus liv egentligen ända framtill de möter Paul, för Rasmus del då han möter Paul för andra gången.

Summeringen av huvudpersonernas liv behövs dock för att resten ska gå att förstå, så jag ser idén med att skriva det såhär. Dramaturgiskt funkade det inte superbra för mig, inte om man ska se det här som nöjesläsning. Men jag antar att det kommer ändras då berättelsen om Rasmus och Benjamin, som jag antar är trilogins kärna, äntligen kommer igång.

Miljön har Gardell lyckats med, och att verkligen få det att kännas som 80-tal och inte nutid – eller, det kan egentligen inte jag uttala mig om då jag saknar erfarenhet av denna tidsperiod, men det stämmer åtminstone överens med den bild jag fått. Miljön sätter ofta stämningen i scenerna, istället för språket.

Rätt ofta irriterar jag mig på karaktärerna, men de känns också väldigt verkliga – kanske för att de delvis är (var) det. Samtidigt kändes det inte som att jag lärde känna varken Rasmus eller Benjamin vidare väl förrän lite grann alldeles på slutet. De mest gjorde saker och jag förstod inte varför och ibland kändes det totalt emot den personlighet min hjärna gett dem. Paul gillar jag mest, kanske för att han är färgstarkast och trots att han inte är med supermycket hinner han på något vis få mest dimension av dem alla.

Det känns svårt att ha åsikter om något som så tydligt är bara en del av en större helhet – den är inte färdig som ensam bok. Jag kan ju säga att jag högst antagligen kommer läsa vidare, för det blev så på hälft och för att jag på något vis ändå saknar Rasmus och Benjamins Stockholm och livet de påbörjat där. Och för att jag antagligen någon gång kommer vilja läsa något megasorglig, vilket människor – jag inräknad – konstigt nog ofta verkar vilja.

Foto: Stellan Herner

| Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken | Jonas Gardell 2012 | Norstedts | 291 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Under odjurspälsen

Nu var det ju ett tag sedan jag läste denna ... och sedan den var aktuell för den delen, eller ny liksom. Nu kanske ni är trötta på den? I och för sig är man nog ofta tröttast på böcker då de är som nyast och skrivs om ÖVER- ALLT.

Tänker att om jag någon gång ska få skrivet om denna så måste jag väl bara bestämma mig helt enkelt. Alltså! Nu ska jag göra det! Och det behöver inte bli långt eller megadjupt det är helt okej Elvira släpp alla krav lite grann va', bara låt orden komma! Woo. Ska göra precis det!

*ja jag är en hemsk människa som kastar på böcker för att få snygga gif:ar.*

Under odjurspälsen är Klara Krantz andra ungdomsroman, har jag för mig. Antar jag. Debuten Ge mig arsenik (som ju också är en populärkulturell referens!) läste jag då den kom och älskade jag då, även om jag kanske inte egentligen blev golvad och knappt minns den idag. Tyckte den var lite konstig, säkerligen lite svår för då-åriga jag. Var kanske 13? Möjligt att jag skulle tycka annorlunda idag. Att vi skulle klicka mer.

Men var ej debuten jag skulle prata om! Detta är hursom en högst värdig uppföljare, har fått en bild av att hennes bägge romaner kritikerrosats, men kan vara att jag har fel och att det bara gällt i precis mina medier. Krantz har åtminstone ett ytterst specifikt skrivsätt: det är rått och ärligt, tillåts vara fult och skämmigt och handlingen är inte särskilt viktig det är det inre som räknas.

Under odjurspälsen handlar om Signe som hittat på ett alter ego för att kunna chatta med sin crush utan att han ska veta att det är hon. De är grannar i verkligheten, men tjejen Joel chattar med heter Frida och bor i Karlstad. På höstlovet vill Joel att de ska träffas, men det funkar ju inte. Vad ska Signe göra? Och det är inte allt som är jobbigt. Det är också jobbigt mellan Signe och hennes bästis, och sedan träffar hon Manga-Magnus som är äcklig men ändå får det att pirra i henne. Med honom går Signe på nattliga promenader och övernattar i skogen.

Jag ÄLSKAR hur Krantz valt att göra Signe: hon är så otroligt svår att tycka om. Och kanske just därför gör jag det så mycket, för jag är så otroligt trött på bokkaraktärer ingen känner igen sig i, personer som är fantastiska på en massa sätt och kanske har lite rädslor och sådant för att få dem att verka mänskliga - men ändå är hjältar. Signe är ingen hjälte. Signe gör allting fel och så många dumma val men alltså det är ju så en gör, på riktigt. Signes känslor och sexualitet är noll censurerade och sådant är så skönt att läsa om - för klart de flesta av oss har rätt _fula_ känslor och tankar lite nu som då.

Språket är ... som Signe. Lite dystert, rätt metaforiskt, hårt och rätt avskalat. Poetiskt. För vissa kanske det blir för mycket men jag gillar det. Jag gillar också miljöerna Krantz placerar Signe i - mycket natur, mycket väder som sätter stämning. Att det är början av 00-talet och inte nu! Så gillar jag att Under odjurspälsen saknar en vanlig dramaturgisk båge med början, mitt och slut - det bara slutar. Det är varken ett lyckligt eller ett olyckligt slut och en massa saker bara lämnas men det är slut för det. Sådant kan irritera mig - och ärligt gör det nog lite det här med - men jag ser idén med det. Det funkar.

Det här är bra, på en massa olika sätt och jag uppskattar liksom hantverket - det är den sortens bok jag kan tänka mig att skriva någon dag. Ändå saknar den något för att bli en fullpott för mig, kanske är det just att känslorna får ta så mycket plats att det blir rätt lågmält, att nästan ingen annan karaktär än Signe får ta plats, att det mesta bara händer. Men det är en otroligt snygg och känslofylld bok, som jag verkligen tycker folk ska läsa! Allra mest för att det är härligt att läsa om osympatiska personer ibland, tycker jag.

Foto: Magnus Liam Karlsson

| Under odjurspälsen | Klara Krantz 2017 | Alfabeta | 285 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus  |

Ge mig arsenik

Vikingar & skräck

Två korta recensioner idag! Länge sen. Skööönt med korta ibland. Och måste för att komma någon vart med recenserandet - har så så SÅ mycket på kö!

Innan helgen är över av Kerstin L Hahn

Hon försöker se hur hon ser ut, men det är svårt. Hennes eget jag är liksom i vägen. Hon ser färgerna och dragen förstås, men kan ändå inte se sig utifrån, inte veta hur någon annan uppfattar henne. - kap 12

Handlar om: 15-åriga Stell och hennes syster + kille ska spendera sommarlovets sista dagar på stugan. Redan på vägen dit står plötsligt någon på vägen och de hinner inte stanna. Sedan flyr de platsen. Och på stugan fortsätter obehagliga saker hända ...

Jag tycker: Det här var precis vad jag ville ha just då! Mysryslig sommarlovsläsning liksom. Med det sagt tycker jag inte det är något mästerverk - karaktärerna är bleka och jag blir aldrig särskilt rädd. Ingenting är liksom vidare speciellt - inte språket, inte storyn. Men alltid behöver ju inte allting vara nytänkande, utan det räcker med underhållande, och det tyckte jag detta var. Dessutom finns det ändå en viss charm i det klassiska, och det här är väldigt klassiskt, både vad gäller plats och dramaturgi.

Det finns också saker som är obehagliga, men detta är inte övernaturligheter. Vilket såklart gör det än mer läskigt - kunde ju vara påriktigt. Blir verkligen mycket äcklad av en viss person, och den grejen tycker jag nog är den mest välgjorda delen av boken.

Stämningen finns där och det är inte bara skräck, utan också mycket Stellas tankar. 12-åriga jag känner nog igen mig en hel del i henne och tankarna, 17-åriga jag kanske inte lika mycket - så det här är nog en bok främst för yngre läsare, även om jag hatar att åldersstämpla böcker så.

Gav den 3.5/5 på Goodreads!
| Innan helgen är över | Kerstin Lundberg Hahn 2016 | rabén&sjögren | 231 sidor | 11+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Vei - bok 1 av Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson

Handlar om: Vei, en människa från Jotunheim som blivit dumpad i havet utan att hon vet varför. Sen får vi veta varför och så blir det rätt mycket action och nordisk mytologi med asagudar och jättar.

Jag tycker: Alltså det här VAR ju fantastiskt bra!?! Är typ helt förvånad pga jag pch seriealbum brukar inte alltid funka + hade ändå förväntningar på denna, men det gjorde inget! Det var rätt förväntingar! Och det var nog ändå till och med bättre än jag förväntat mig.

För det första är det ju otroooooligt snyggt. Ääääälskar färgerna, älskar hur jätterna ritas, älskar hur alla kroppar tecknas och hur de faktiskt lyckas med noll sexualisering. (Eller mer - sexualisering utan att det är bara det, och på ett "jämlikt" samt realistiskt sätt.)

Sen en grej det ju är tråkigt att reagera på, men: att det typ främst är kvinnor i maktpositioner! Yaas. Förutom Oden, och alltså det finns ju andra män också men ändå främst kvinnor. Förutom i människornas värld där vi bara ser män ... alltså midgårdmänniskorna.

Älskar Veis driv, hennes glöd och tro på sig själv men också hur hon bryr sig om alla runtom sig. Gillar också prinsen - eller alltså som karaktär. Tycker han är rolig. Och SÅ bra tecknad!

Älskar också hur mycket nordisk mytologi som ryms med och deras personliga twistar på vissa grejer. Tänker att det nog höjer upplevelsen ytterligare att känna till lite om asatron osv från innan, men det här funkar säkert också som en intresseväckare. :)

Så så så bra. Som en Game of Thrones i serieform där världen baseras på den nordiska mytologin och way bättre genustänk. Ser supermycket framemot tvåan tror det blir fab!

5/5 såklart.

| Vei - bok 1 | Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson 2017 | Kartago | 160 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

2 x Maria Gripe

Jag har läst två böcker skrivna av Maria Gripe! Var så väldigt nyfiken på vem denna omtalade författarinna var - nu har jag äntligen skrivit vad jag tycker!

Den första jag läste heter Glasblåsarns barn och blev utgiven första gången 1964 med illustartioner av Harald Gripe. Glasblåsarns barn är berättelsen om syskonen Klas och Klara som blir bortrövade på en marknad och tvingas leva ett eländigt liv hos Härskaren och Härskarinnan i deras stenslott.

Glasblåsarns barn är en väldigt mörk berättelse, där alla är fattiga och de godhjärtade ständigt har otur. Egentligen är det nog en väldigt bra bok, med alla ingredienser en saga ska ha - hjälten som verkar i skymundan, en vis korp, en ledare som verkar fel i sin blindhet, elakheten själv och så de godhjärtade, hårt jobbande föräldrarna. Språket är gammalmodigt - såklart - men också tidlöst och enkelt. Det skapar en kvav, dimmig stämning kring varenda scen. Vissa saker är väldigt flummiga men också sådana att de går att diskutera: hur hänger det här ihop? Varför händer det här? Vad står Härskarinnan för, vem är Flaxa?

Den trolska stämningen förhöjs av namn som Glömminneån och Flaxa Mildväder och det är det här jag gillar mest - allt får vara precis lagom skruvat och ologiskt, samtidigt som mycket egentligen bara är diffusa saker i verkligheten förkroppsligade. Glasblåsarns barn är en väldigt klassisk, egentligen rätt enkel, saga som Maria Gripe berättar på ett mästerligt sätt, med känsla för barnen. Jag gillade den inte supermycket då jag läste - takten är inte särskilt rapp och jag bryr mig inte så mycket om personerna. Nu i efterhand känns den dock väldigt vacker och tidlös och jag tänker att det nog finns mycket att begrunda och analysera. Samtidigt undrar jag: är det här verkligen en berättelse för barn? Men det är väll lite det som är grejen, den funkar på så många nivåer.

Pappa Pellerins dotter är från 1963 och även den är illustrerad av Harald Gripe. Loella skiljs från sina småbröder och måste bo på barnhem medan hennes mamma söker lyckan i Amerika. Loella har alltid drömt om sin pappa, som blev tvungen att lämna henne och är precis som hon, som kanske är sjökapten. På barnhemmet och i skola är tanken på honom det enda som håller henne uppe, hon hittar på berättelser om honom, säger att han skriver brev från alla världens hörn och tecknar ett farsdagskort till honom, köper en julklapp. Loella hatar att bo i stan, där alla går förbi varann utan att egentligen se, men mitt i eländet finns plötsligt en oväntad vänskap.

Efter att ha läst två verk av Gripe tycker jag mig kunna säga detta: 1. hon skriver väldigt olika berättelser 2. de är oftast rätt klassiska, med elände i början och lyckligt slut 3. människorna är det viktigaste. Speciellt trean gäller för Pappa Pellerins dotter - det är relationerna och Loellas tankar och känslor kring andra personer som är viktga, handlingen står förövrigt ganska långt stilla. Jag har lite svårt för Loella som person, och blir ganska irriterar när saker börjar gå över styr, men jag uppskattar också att det är den här sortens person Gripe skriver om och inte någon tråkig, perfekt människa.

Ibland är det svårt att hänga med i dialekten som speciellt finns i breven, men det är inte så farligt och egentligen mest intressant eftersom det ger berättelsen mer dimension. Förövrigt är språket mindre trolskt i denna än i Glasblåsarns barn och mer typ, torrt? Rätt så rakt på sak liksom, som Loella. Jag älskar hur Loella jämför staden och landet och hur jag får veta hur livet var i Sverige för typ 60 år sedan. Jag älskar relationen som sakta byggs upp mellan Loella och hennes rumskamrat och den som redan finns till tant Adina och småbröderna.

Pappa Pellerins dotter är till stor del väldigt väldigt mörk och dyster, men ljusglimtarna finns och de är desto finare. Varken denna eller Glasblåsarns barn är något jag är megaimponerad av eller kommer minnas för alltid, men jag är glad att ha läst och kommer nog läsa fler titlar av Maria Gripe ändå. Tror fortfarande att någon av hennes berättelser kan trollbinda mig som de trollbundit andra.

Förresten: dessa nyutgåvor som Modernista ger ut är sjukt fina och lyxiga, perfekta presenter tänker jag! Går att köpa till precis vem som helst också.

| Glasblåsarns barn | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1964 | Modernista 2016 | 151 sidor | 6+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Pappa Pellerins dotter | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1963 | Modernista 2016 | 187 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Om du såg mig nu

Det nyaste tillskottet i Sofia Nordins apokalyptiska ungdomsserie heter Om du såg mig nu och var väldigt efterlängtad hos mig. Gillade Som om jag vore fantastisk väldigt väldigt mycket och även om denna inte når upp till helt samma nivå för mig är det fortfarande en riktigt bra bok!

Utan att spoila kan jag kanske säga att det här är fjärde delen i en serie där massor med människor plötslig har dött i en konstig sjuka utan förvarning. Vissa har överlevt - men bara ungdomar, verkar det som. Det är dem vi får läsa om - om hur det var då alla dog, om kampen för att överleva varje dag, om osäkerheten i ett obefintligt samhälle, om känslor som hör till att vara ung som finns där oavsett om världen rasar omkring en eller ej.

I Om du såg mig nu är det Esmaels tur. Då febern kom var han på disco, skulle dansa med Monika och kände sig som en vinnare. Åttan skulle bli det bästa året någonsin. Men efter någon timme började folk känna sig dåliga och ta sig hem - och så plötsligt var de bara fyra kvar på discot. Fyra levande.

Det allra bästa med de här böckerna är hur väldigt äkta de känns - de är hemska, obehagliga men också bräckiga, fulla av känslor och tankar, osäkerhet kring hur en ska vara, vad andra tycker, vad en tycker om andra - och hur svårt men ändå nödvändigt det är att samarbeta med de andra som blivit kvar.

Till skillnad mot nästan alla dystopiska och postapokalyptiska böcker jag läst är det här inte någon actionfylld bok. Tempot är lugnt och det är inte många dagar vi hänger i Esmaels huvud. Ändå är det så väldigt spännande - för trots att de är så få kvar, eller kanske just därför, uppstår det en hel del drama och krångligheter. Texten består allra mest av Esmaels tankar och för mig funkar det superbra för det är så väldigt intressant hur Nordin skildrar deras tankar kring katastrofen, livet, världen innan, personerna runt omkring. Det svävar en lite Ragnarökisk stämning över hela boken och miljön ser jag tydligt framför mig hela tiden - hur öde det är, bilarna som stannat mitt på vägen, de sönderslagna butiksfönstren, knastret på radion, mobilerna som varnar om att det bara finns 5% batteri kvar. Det är nästan som att luften blir lite kvav då jag läser - det går nästan att röra vid, den här känslan och världen och möjliga framtiden Sofia Nordin skapat.

Jag älskar verkligen hur att överleva och komma överens verkligen kommer i första hand - att förstå vad som hänt kommer helt i andra hand, om ens alls och något snack om att rädda världen syns inte till så långt ögat når. Det känns fräscht, precis som med de tidigare delarna. Språket är snyggt, karaktärerna är vanliga och just därför så väldigt äkta - de har motstridiga känslor, väljer fel ibland, missförstår saker, tänker på sex mitt i den döda världen ... De fångar alla mitt hjärta, och kanske speciellt Ivar med sina uppfinningar och Ella med sina nycker och sin sårighet. Den här serien är helt enkelt genialisk i sitt sätt att skildra ungdomar. Visst, nästan alla har dött - men det är aldrig bokens huvudhandling och därför sticker de här böckerna ut bland alla dystopier vi annars är vana vid efter Hungerspelen.

Vad katastrofen nu egentligen berodde på kommer vi nog aldrig få veta - för nu kommer det tydligen inget mer! Hade väldigt väldigt gärna velat ha något mer i och med SLUTET men jaha, okej, det funkar ju ändå som slut - även om det tillhör de öppnaste ...

Foto: Sara Moritz

| Om du såg mig nu | Sofia Nordin 2017 | rabén&sjögren | 181 sidor | 11/13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

En sekund i taget
Spring så fort du kan & Som om jag vore fantastisk
Äventyrsveckan

Ordbrodösen

så otroligt bra alltså! något fattades för att det skulle bli full pott men det var inte mycket alltså. detta är alltså en 4.5. älskar ordbrodöserna, älskar vissa av karaktärerna, älskar spänningen, stämningen, fotointresset som syns här och var, Lo och Klaras relation, mormor och morfar, Irland ... allt. SÅ SNYGGT SKRIVET OCKSÅ. vet egentligen inte vad som är problemet, men kände aldrig att det lyfte helt och hade kanske velat ha mer av x antal saker. summan av kardemumman: megasuperjättebra. L så fånig men upptäckte att jag hade en bättre bild så då byter jag obvi. sorry not sorry Ordbrodösen av Anna Arvidsson var en av årets allra mest efterlängtade böcker för mig, och kom ut redan i januari. Som väntat nästan kastade jag mig över den och hade läst slut på några dagar. För det här är verkligen en väldigt snabbläst bok - inte bara pga spänningen och de korta kapitlen, utan också för att det liksom finns någonting i Anna Arvidssons sätt att berätta som suger mig in i boken, får mig att bäva inför att lämna Albas äventyr och längta tillbaka. Ordbrodösen handlar om Alba som på sin 18-årsdag ska gå igenom inträdesprovet varje ordbrodös i generationer före henne genomgått. Ordbrodöser är kvinnor som med sina skrivna ord kan påverka människors handlingar - ja, de kan till och med få dem att glömma saker. Provet är egentligen mer av en ceremoni än ett prov - Alba kommer inte misslyckas, hennes mamma var ordbrodös, hennes mormor är det. Det är självklart att Alba också är en av dem - det är den framtid som förutspåtts henne hela hennes liv. Men av någon anledning funkar inte kraften för Alba, det pulserande klotet av värme i bröstet som mormor beskrivit finns inte där och Alba misslyckas. Men varför? Egentligen är det verkligen inte det Ordbrodösen handlar om - orsaken till varför Alba misslyckats blir nämligen klar rätt fort och sedan leder detta till en sorts kapplöpning mellan Alba och någon som vill illa, för att hitta till "orsaken" innan den andra. Det blir helt enkelt mycket mer action- och deckare över det hela än fantasy, även om ett tydligt sagoskimmer svävar över det hela och ordbrodösernas intressanta kraft ger allting en extra twist. Ordbrodösen gjorde mig inte besviken - vilket säger en hel del eftersom mina förväntningar verkligen var stora. Jag hade väntat mig något helt annat än det jag fick, men det jag fick var ändå så mycket bättre - för det känns nytt och modernt med en fantasyberättelse som är en contemporary och deckare på samma gång. Jag älskar hur spännande den är, hur mysteriet nästlas upp på ett intressant sätt utan att vara alltför komplicerat. Allting är löst på slutet och upplösningen känns helt logisk då en väl får den förklarad för sig. Det här är alltså lite av en blandning på Cirkeln och någon långsam, mystisk saga i Maria Gripe-anda. Det här är en kombination som i händerna på Arvidsson känns helt klockren - det är fartfyllt ena stunden för att sedan trappa ner och bli mysigt och sagolikt. Historier om ordbrodöserna vävs snyggt in i berättelsen ger ordbrodösernas samhälle ett etxra lager. Allting binds helt enkelt ihop otroligt snyggt och den här världen med ordbrodöser i Värmland känns lika verklig som min egen. Det enda jag kanske inte föll för till hundra procent är faktiskt Alba. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför - för nog lärde jag ändå känna henne. Men hon är liksom rätt vanlig och betedde sig aldrig på något sätt som fick mig att älska henne - samtidigt är det ju skönt med en *vanlig* hjältinna, som är osäker men ändå stark, som blir kär, som gillar vissa och ogillar andra, som har en rätt speciell relation till sin mormor och älskar att fota. Men det klickade liksom inte helt mellan oss. Klara och Lo, däremot, dem ÄLSKAR jag! Så fina och snälla och härliga och åh. Mormor och morfar och fera av karaktärerna som presenteras efterhand tycker jag också om mycket. Gillar också hur kemin mellan Alba och en viss person var tydlig från första sekund utan att det behövde sägas rakt ut. Delvis kändes dock kärleksstoryn lite lite onödig, men är man en sucker för kärlek så är man och då är det ändå aldrig för mycket. Summan av kardemumman: megasuperjättebra författat - snygg story, otroligt koncept, rätt känsla, rätt ton osv. Enda jag egentligen kan klaga på är att det inte verkar som om det blir en tvåa (samtidigt som det är skönt och fräscht pga hur många trilogier har vi inte redan) - jag menar, konceptet är ju för bra för att bara försvinna efter en bok! Men vem vet - kanske det är en helt ny ordbrodös vi snart får läsa om!? *hoppas hoppas*

Foto: Göran Segeholm

| Ordbrodösen | Anna Arvidsson 2017 | rabén&sjögren | 321 sidor | 13+ | tack så väldigt mycket för läs-exet, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Nordiska gudar

Nordiska gudar är ett himla mästerverk till bok. Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad mer jag ska säga?

Aja, det här är något av en uppföljning på 2013s Nordiska väsen, men nu är det gudarna i den nordiska mytologin som fokuset är på. Eller egentligen den nordiska mytologin i stort - vi får lära oss hur världens skapades, vad olika naturfenomen beror på och hur världen en dag ska gå under. Allt enligt hur man tänkte kring de här sakerna i det medeltida Norden.

Egerkrans börjar boken med att berätta om skapelsen - om hur de första gudarna, Oden, Ve och Vile dräper urjätten Ymer och sedan skapar världen av honom -, han presenterar därefter de nio världarna - sammankopplade av världsträdet Yggdrasil - och de viktigaste gudarna. Sedan går han djupare in på gudarnas roll i världsalltet och återberättar enskilda legender om hur de fick sina laster och vapen. Varge gud/gudinna illustreras också med minst en färgbild på Egerkrans tolkning av dem.

Efter att systematiskt ha gått igenom gudarna presenteras vi för olika jättar och monster som finns i de olika världarna för att sedan slutligen få läsa om Ragnarök, det oifrånkomliga slutet på världen.

För det första vill jag applådera kronologin Egerkrans valt - en förstår verkligen allting och får en riktigt omfattande bild av den nordiska världssynen genom hans texter och bilder. Skapelseberättelsen är riktigt absurd och fångar inte den en läsares intresse vet jag inte vad som gör det. Det funkar bra att få en grund att stå på för att sedan förstå hur allting hör ihop - även om förklaringarna inte alltid är logiska. Det känns lite svindlande att tänka på att det här verkligen var - ungefär - hur nordborna en gång i tiden såg på världen och att dessa sägner, myter och legender berättades vidare från generation till generation och säkerligen kändes väldigt verkliga för dem.

Och det är ju det - en bok om det här ämnet kan nog inte bli ointressant för mig, för jag tycker det är sjukt coolt och fascinerande och på alla sätt och vis intressant. Det låter ju som fånigt ihopkok för mig, men för dem var det religion. Det står i så stark konstrast mot vår tids sekulariserade samhälle. Att det känns som just berättelser för mig - och inte studielitteratur - gör också att jag njuter väldigt mycket av det, på samma sätt som jag gör av en Harry Potter-bok, i princip, trots att Nordiska gudar är uppbygd som en fackbok.

Sedan finns ju bilderna, som höjer Egerkrans grundliga bakgrundsforskning till en helt ny nivå. Det är inte nog med att Egerkrans verkligen verkar kunna sitt ämne och gör det lättillgängligt för den mindre insatta - han illustrerar också texten med otroliga mästerverk till bilder. Mörka, skarpa bilder som ändå känns tidlösa och trolska. Blandningen av genomarbetade målningar och tunna skisser passar historierna som "hand i handske" - jag kan inte tänka mig en snyggare förpackning för de här berättelserna.

Det här är verkligen en otroligt vacker bok - alla kanske inte är lika fascinerad av myterna som jag, men en person som inte gillar Egerkrans illustrationer kan nog inte finnas. Det här är ett riktigt lyxigt bakverk till bok - snyggt på utsidan och himla smaskigt inuti. Läs! Ge bort! Beundra!

Foto: Åsa Liffner

| Nordiska gudar | Johan Egerkrans 2016 | B Wahlströms | 159 sidor | alla åldrar | köp hos: Adlibris, Bokus |