Champion

Trilogin om Day och June har funnits med mig i ... ja, hur länge blir det? I mars 2014 publicerade jag tydligen min recension på Legend, så i fem år har de varit med mig! Inte förrän i år vågade jag slutligen släppa taget och läste ut Champion.

Legend-trilogin hör till mina absoluta favoriter. Marie Lu är en helt fantastisk författare, det har hon visat gång på gång - jag har gett samtliga böcker jag läst av henne fem stjärnor, med undantag för den allra första boken jag läste - Legend - som fick fyra. (Och novellsamlingen Livet före Legend ...)

Så förväntningarna var superduperjättehöga på Champion, inte bara för att jag älskat allt annat utan också för att det var så länge sedan jag läste Prodigy (januari 2015), som jag ÄLSKADE och under tiden har ju vissa förväntningar byggts upp. Samtidigt betyder Day och June lite mer för mig än många andra karaktärer, eftersom Legend-trilogin hör till de första YA-serierna jag påbörjade och verkligen älskade. Då var jag fortfarande lite av en newbie i genren, och därför kanske Legend-trilogin också har känts så himla häftig ..? Ähh jag vet inte.

Champion är alltså den avslutande delen i Marie Lus Legend-trilogi och tar vid där Prodigy slutade. Tänkte hålla den här recensionen spoilerfri så jag kan inte direkt säga vad exakt som händer här men det är krig och June och Day är mitt i smeten och på många sätt de enda som kan rädda republiken. För att summera premissen för hela trilogin är Day från gatan och June uppväxt bland eliten, skolad toppsoldat osv. Day hatar republiken och så händer en grej som får June att ifrågasätta allt hon tidigare sett som självklart. Och deras vägar binds samman - såklart, rätt basic dystopigrej. Men i Marie Lus händer förblir ingenting basic särskilt länge.

Det tog ett tag för mig att ta mig igenom Champion, eller ähh enligt Goodreads gjorde det egentligen inte ens det? Vet dock ej om startdatumet där är helt rätt ... aja, men rätt långsamt läste jag den nog ändå. Läste liksom ett kapitel här och et kapitel där, gav den aldrig den tid och uppmärksamhet den är värd. Då jag hade en tredjedel kvar kunde jag inte sluta läsa oavsett hur sent det var så då blev den plötsligt utläst i ett nafs. Så ja, Champion är fantastisk. Och ett så SÅ bra avslut på en underbar trilogi tycker jag också!!

Grejen med dessa böcker är att kapitlen är rätt långa, och ni som hängt här ett tag vet ju vad jag känner inför det ... därav den hackiga läsningstakten, jag känner liksom sällan att jag har tid att ta mig igenom flera 15-sidors kapitel efter varandra. Okej OKEJ det säger ju onekligen också någonting om vad jag tyckte om läsningen, och ärligt: jag förväntade mig inte att det faktiskt skulle bli fem stjärnor för Champion. Under början av läsningen var jag rätt förvirrad för det är inte mycket som förklaras av vad som har hänt innan, jag hängde inte riktigt med på vilka var och varför Day och Junes relation var som den var osv. Men det är ju till stor del mitt eget fel för att inte ha läst denna tidigare. Aja - men så småningom hängde jag med igen och jag tycker verkligen så så mycket om dessa böcker!!

Champion känns lite som en Marvel-film med alla actionscener och alla olika nationer som är inblandade och all hyperteknologi. Skulle SÅ gärna se dessa böcker bli film, men då borde det göras som Hungergames och ej som typ ... Divergent. Doch blev filmrättigheterna sålda för evigheter sedan och det har inte hänt någonting så det ser inte särskilt ljust ut för en filmatisering. :-( Böckerna i sig är liksom redan så filmiska så det hade verkligen kunnat bli otroligt bra.

Världsbygget i Champion är otroligt, Marie Lus framtidsvision är så obehaglig men också så häftig! Vi får inte supermycket bakgrund till hur världen ser ut och varför, inte heller särskilt mycket politik utöver relationerna mellan Antarktis och Republiken (ish USA) - tycker det är så så roligt hur Marie Lu gjort Antarktis! Den här världsbilden känns verkligen ej helt omöjlig, snarare högst möjlig. Vilket gör det både skrämmande och fascinerande.

Det är något särskilt med Marie Lus skrivsätt, hon drar in mig i sina berättelser på ett sätt som få författare kan. Varje gång blir jag lika fängslad. Att Champion är väldigt väldigt spännande och driven av olika twistar gör ju sitt till att läsningen blir gripande. Dessuom hör Day och June till mina favoritpersoner att läsa om - tycker också så mycket om hur deras relation utvecklas!

Det som ändå gör att Champion faktiskt är så fantastisk som den är enligt mig, är slutet. Marie Lu lyckas verkligen binda ihop allting och jag är så tillfredsställd med hur allting slutar! Samtidigt är det helt jävla förkrossande och elakt och brutalt, men också så vackert. Grät och log på samma gång när jag hade läst slut.

Känns på något sätt som om jag har avslutat en era i min läsning iom att jag har läst slut Champion, inte för att jag egentligen förstår varför? Jag läser liksom fortfarande väldigt långt samma böcker. Men det här var liksom 14-åriga Elviras serie, nu är den slut. Kanske är det det att jag läser på ett annat sätt nu, bara? Jag vet inte. Allt jag vet är att Legend-trilogin är helt fantastisk och att alla som gillar omöjliga kärlekshistorier, spänning och fläckfritt världsbygge också kommer tycka om den här serien. Min 11-åriga lillebror sträckläste hela trilogin och älskade - gör det du också!

| Champion | Marie Lu 2013 övers. Katarina Falk 2014 | Modernista | 336 sidor | 13+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Legend | Prodigy | Livet före Legend

Den unga eliten | Rosensällskapet | Midnattsstjärnan

Uppföljare jag läst men inte bloggat om #2

Idag är det sista dagen på sportlovet - ett lov jag rätt gärna hade lagt på att läsa, men istället glodde jag orimligt mycket på How I met your mother och nu på lördag + söndag spelade jag sjukt mycket Stranger Things mobilspel??!? I curse människan som tipsade om det i 925-gruppen. Eller ej. Gillar det nämligen superdupermycket obvi eftersom jag lägger all min himla tid på det ..! Eh.

Lovar att jag gjort annat än glo på skärm också. Men läsa annat än samhällslära har ej blivit av.

Aja! En gång i tiden läste jag ju i alla fall och alla de böckerna har jag inte skrivit om än! Så fortfarande finns det content att komma med ... även om det är rätt sparsamt av det. :-)) Vi fortsätter hursom på samma tema som förra gången: uppföljare! Är ju väldigt tryggt att läsa uppföljare; en vet att en gillar karaktärerna och språket och allt det, sen är det bara storyn det kan falla på.

Maran av Åsa Larsson & Ingela Korsell
illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2017 | 197 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus 

Handlar om: Nionde delen av tio i denna urban fantasy-serie för mellanåldern och uppåt. Handlar om brorsorna Alrik och Viggo som bor hos en fosterfamilj i Mariefred. Alrik och Viggo är lite speciella, visar det sig och ska tillsammans med det magiska bibliotekets väktare hjälpa till att skydda Mariefred från Svarthäxan och hennes monster. I denna del är det maran som ställer till med problem!

Jag tycker: Kopierar typ rakt av min goodreads sorry alla som är vänner med mig där men tyckte det säger rätt klart vad jag tycker så: SHIT vad bra! Jag fattar inte hur det kan vara så himla spännande - är som ett serieavsnitt ju, sitter på helspänn hela tiden. Konstant spänning liksom + över alldeles för fort. Och det slutet!?! SÅ elakt.

Aja mer konkret detta är bra: Viggo och Alrik och relationen dem emellan - tycker så väldigt väldigt mycket om dem och de känns så otroligt verkliga. Kemin mellan alla karaktärer överlag! Alla cliffhangers. Hur himla mörkt det är. Humorn som ändå tillåts finnas där och gnistrar till ibland! Vill verkligen inte att den här serien ska vara slut efter endast en del till. Tycker det PRECIS blev genialt liksom!?! Eller lyfte liksom till en helt ny nivå i denna.

Men i vår händer det ju tydligen ändå.

5 av 5.

PAX 1-4, Gasten, Näcken, Pestan, Vitormen 

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund
Annorlunda förlag 2016 | 410 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus
Handlar om: Det där som de flesta dystopier handlar om: kampen mot systemet. Här är det faktiskt just Systemet det heter, och det känns som om det är typ Norden i framtiden. Huvudkaraktärerna är både killar och tjejer och i lite olika åldrar och med rätt olika bakgrunder och det är en del framtida droger men mest rätt mycket revolution och teknik och spionerande och framtida politik och RELATIONER. (som är värt caps pga AJL gör det så väldigt väldigt bra. Vill understryka osv.) Och nu är vi framme vid slutet!!

Jag tycker: Det känns ju alltid rätt bitterljuvt att avsluta en serie. Speciellt mycket om det är en serie en verkligen verkligen gillar. Speciellt supermycket om en bara fått tre böcker.(!!!) Jag lärde ju nyss känna alla! Jag vill inte säga hejdå än! Och världen. Världen Anna Jakobsson Lund skapat i sin Systemet-trilogi är så otroligt smart och komplex och ändå trovärdig att jag faktiskt inte vill inse att det här är allt vi kommer få läsa från den. Aja jag får väll läsa om gång på gång och äntligen ta tag i Equilibrium påriktigt och njuta av hennes världsbygge som påstås vara fantastiskt i den med ... (men det är den enda boken som kommer om den världen!?!) Okej kom på en lösning: kan alla aspirerande författare börja skriva fanfiction i den här världen? Hade varit så väldigt spännande läsning yes please do någon som kan.

Nu när vi har rett ut att jag är lite ledsen över att det är slut ska vi kanske gå vidare till VARFÖR jag är ledsen. Kom förövrigt på att jag verkligen är ovan vid det här med att avsluta serier ... kommer liksom bara nu snabbt på att jag har åtminstone fyra serier som jag bara har sista delen kvar i eh ...

Kan börja med att säga att even though det suger att jag inte kommer få träffa Ava, Leymah och Levi nåt mer så var det här ju ett värdig slut. Jag fick inte veta allt jag ville om den här världen och alla relationer utvecklades inte så mycket som jag hade hoppats på men det är okej. För det känns rätt att det slutade såhär, det känns rätt att de betedde sig så trovärdigt att det inte blev något ordentligt fairytale-slut där alla loose ends knöts ihop för livet funkar ju inte så. Det finns inte en början och ett slut någonstans. (hej sparka in öppna dörrar)

Let's move on to vad jag skrev precis efter på goodreads: Hade kanske önskat mig mer relationer och mindre datahackning men när det är bra avsett var det handlar om är det egentligen inte ett problem. Älskar dock hur relationerna finns där och pockar hela tiden mitt i kampen! Så snyggt. Förövrigt måster det här vara den smartaste dystopin jag läst ever pga ALLA DETALJER. Känns självklart att det är så här framtiden ser ut. Eller det känns åtminstone som ett ytterst rimligt alternativ. Att teknologin skulle fungera som AJL beskriver den, att man skulle äta näringsgele och använda olika färgers kapslar för att slippa sitt sinne - eller annars bara allt jobbigt som finns. Så väldigt väldigt mörkt, men också obehagligt nära vår egen värld. Jag är så imponerad.

Också 5 av 5!

Tredje principen, Enda vägen 

Sovarna av Maggie Stiefvater
original: Blue Lily, Lily Blue 2014 | B Wahlströms 2015 | översättning: Carina Jansson | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: tredje delen om Blue och hennes Korppojkar som följer leylinjer och letar efter greywaren och försöker undvika sina öden. En himla massa konstigheter som en släkt av sierskor, personer som kan drömma fram saker, gamla kungar som sover men också, och det är det jag älskar mest: kärlek och framförallt JOBBIG, OMÖJLIG kärlek. En lider rätt mycket men det är typ värt det för de få ack-så-härliga stunderna?

Jag tycker: Jag älskar den här serien och alltså vet typ ej vad mer jag ska säga? Också: minns inte var Drömtjuvarna slutar och denna tar vid så kan ej kommentera storyn liksom, allt har blandats i mitt huvud. MEN: älskade Blue och Mr Gary mest i denna - Mr Gray seriöst! Så typ rolig karaktär alltså can't handle. Och Gansey såklart men det har varit han och jag sedan ettan.

Jag älskar Stiefvaters språk, humor och fantasi men det vet ni säkert. Allt är superflummigt och drömmigt och hjärtskärande och alla karaktärer känner så mycket och deras relationer till varandra är megastarka men samtidigt supersköra och jag ÄLSKAR hur hetsiga och intensiva de är - men alla på olika sätt. Ah, det här är helt enkelt en mycket underbar serie alla måste ge den en chans! För älskar är den är det seriöst bara ... mycket mycket bra. Ord räcker liksom ej till längre? Dessa karaktärer kommer för alltid finnas i mitt hjärtaaaa. Åh, måste läsa sista delen typ nu ... blev så sugen!

Även denna var en fullpott vad trodde du.

Kretsen, Drömtjuvarna

Nu har jag endast en bok kvar att recensera sen måste jag börja läsa igen! Gillade förövrigt mycket att recensera i detta format kanske fortsätter med det. Men då att varje bok får enskilda inlägg! Tänker att det kan vara rätt mastigt att läsa tre recensioner efter varann nu när de ändå blev relativt långa - trots långtifrån vad mina brukar vara.

Om du såg mig nu

Det nyaste tillskottet i Sofia Nordins apokalyptiska ungdomsserie heter Om du såg mig nu och var väldigt efterlängtad hos mig. Gillade Som om jag vore fantastisk väldigt väldigt mycket och även om denna inte når upp till helt samma nivå för mig är det fortfarande en riktigt bra bok!

Utan att spoila kan jag kanske säga att det här är fjärde delen i en serie där massor med människor plötslig har dött i en konstig sjuka utan förvarning. Vissa har överlevt - men bara ungdomar, verkar det som. Det är dem vi får läsa om - om hur det var då alla dog, om kampen för att överleva varje dag, om osäkerheten i ett obefintligt samhälle, om känslor som hör till att vara ung som finns där oavsett om världen rasar omkring en eller ej.

I Om du såg mig nu är det Esmaels tur. Då febern kom var han på disco, skulle dansa med Monika och kände sig som en vinnare. Åttan skulle bli det bästa året någonsin. Men efter någon timme började folk känna sig dåliga och ta sig hem - och så plötsligt var de bara fyra kvar på discot. Fyra levande.

Det allra bästa med de här böckerna är hur väldigt äkta de känns - de är hemska, obehagliga men också bräckiga, fulla av känslor och tankar, osäkerhet kring hur en ska vara, vad andra tycker, vad en tycker om andra - och hur svårt men ändå nödvändigt det är att samarbeta med de andra som blivit kvar.

Till skillnad mot nästan alla dystopiska och postapokalyptiska böcker jag läst är det här inte någon actionfylld bok. Tempot är lugnt och det är inte många dagar vi hänger i Esmaels huvud. Ändå är det så väldigt spännande - för trots att de är så få kvar, eller kanske just därför, uppstår det en hel del drama och krångligheter. Texten består allra mest av Esmaels tankar och för mig funkar det superbra för det är så väldigt intressant hur Nordin skildrar deras tankar kring katastrofen, livet, världen innan, personerna runt omkring. Det svävar en lite Ragnarökisk stämning över hela boken och miljön ser jag tydligt framför mig hela tiden - hur öde det är, bilarna som stannat mitt på vägen, de sönderslagna butiksfönstren, knastret på radion, mobilerna som varnar om att det bara finns 5% batteri kvar. Det är nästan som att luften blir lite kvav då jag läser - det går nästan att röra vid, den här känslan och världen och möjliga framtiden Sofia Nordin skapat.

Jag älskar verkligen hur att överleva och komma överens verkligen kommer i första hand - att förstå vad som hänt kommer helt i andra hand, om ens alls och något snack om att rädda världen syns inte till så långt ögat når. Det känns fräscht, precis som med de tidigare delarna. Språket är snyggt, karaktärerna är vanliga och just därför så väldigt äkta - de har motstridiga känslor, väljer fel ibland, missförstår saker, tänker på sex mitt i den döda världen ... De fångar alla mitt hjärta, och kanske speciellt Ivar med sina uppfinningar och Ella med sina nycker och sin sårighet. Den här serien är helt enkelt genialisk i sitt sätt att skildra ungdomar. Visst, nästan alla har dött - men det är aldrig bokens huvudhandling och därför sticker de här böckerna ut bland alla dystopier vi annars är vana vid efter Hungerspelen.

Vad katastrofen nu egentligen berodde på kommer vi nog aldrig få veta - för nu kommer det tydligen inget mer! Hade väldigt väldigt gärna velat ha något mer i och med SLUTET men jaha, okej, det funkar ju ändå som slut - även om det tillhör de öppnaste ...

Foto: Sara Moritz

| Om du såg mig nu | Sofia Nordin 2017 | rabén&sjögren | 181 sidor | 11/13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

En sekund i taget
Spring så fort du kan & Som om jag vore fantastisk
Äventyrsveckan

Glassvärdet

NU får det vara nog! Nu skiter jag i att jag inte har mycket alls att säga om denna uppföljare och så skriver jag bara det jag faktiskt KAN säga och det får vara nog. Varje recension behöver inte motsvara två sidor text faktiskt. Okej. Nog med selfrant nu också, let's do this!! Glassvärdet är alltså andra delen i Victoria Aveyards serie om Mare Barrow. Så SPOILERS FRÅN FÖRSTA BOKEN FÖREKOMMER. (Mest i de tre första styckena) Vsg för varningen. Ettan slutade med en enorm fightscen på samma arena som Mare upptäckte sina krafter första gången, I think. Mare och Cal skulle egentligen dö men de lyckades istället ta död på sina bödlar och är nu på flykt i ett flygplan. Det här skulle ju kunna vara helt okej om det inte var så att Cal och Mare inte direkt är bästa vänenr nuförtiden och att Cal egentligen inte vill förråda kungahuset, han var ju egentligen inte skyldig och vet inte riktigt var han befinner sig i kriget. Med sig på planet har Mare listan hon fick av Julius, med alla Julius kände till som är som hon. Så Cal och Mare hämtar först upp hjälpstyrkor och börjar sedan sin jakt på "rödsilvrar", personer Maven annars hade dödat men som nu kanske kan hjälpa Mare i kampen istället. Det tog mig rätt länge att komma in i Glassvärdet. Jag tyckte inte särskilt mycket hände, det tog länge att läsa, Mare är inte min favoritkaraktär och allt var jobbigt med henne och Cal, som jag ändå fortfarande håller på ..! (Även om kärlek ju definitivt inte verkar vara en prioritering i Mares liv, direkt.) De sökte helt enkelt mest upp andra rödsilvrar, tränade upp dem, mötte på något motstånd ibland, gjorde en större räd, förlorade lite soldater och sådär. Många har påpekat att Mare börjar bli rätt ond. Och ja, det kanske hon är, men jag tycker ändå inte det gått överstyr, jag kan liksom fortfarande sympatisera med henne. Hon har aldrig varit någon favoritperson i mina ögon, vilket hon fortfarande inte är, men jag tycker hon blir alltmer intressant, ju ilsknare hon är. Jag tycker verkligen hennes reaktioner känns realistiska och hennes åtgärder verkar logiska. Men samtidigt engagerar jag mig nog inte i henne så mycket som jag borde, för att den här boken ska kännas i mig. Aja, jag gillar världen och huvudstroyn med de röda mot silvrarna som alltid har styrt. Jag gillar vad kärleken gör med personerna och hur otroligt grym Maven är. Jag gillar en viss scen i en hytt under vattnet, jag gillar en hel del av personerna som dyker upp i Glassvärdet och hatar att vissa dör. och det här var min reaktion när den var utläst: Ah! Äntligen! Älskade sista kanske 150 sidorna men det här är en bok som kräver tid och i början kom jag ingenstans. Himla dramatiskt men med snygga twistar och gillar att Mare är som hon är trots att jag inte riktigt gillar henne som person. Alla är så sjukt våldsamma! Gillar liksom ändå det mesta, det blev bara lite för långsamt för mig. Och med det där slutet ..! Kungens fånge KAN inte komma ut fort nog! Så gillar du blod, kamp mellan gott och ont där det inte är helt svartvitt vem som är vad, omöjlig kärlek som moler i karaktärernas magar mitt i en kamp på död och liv, gammaldags kungadömen och superkrafter - då är det här serien för dig!

Foto: Stephanie Girdard

| Glassvärdet orig. Glass Sword | Victoria Aveyard 2016 övers. Katarina Falk | Modernista | 447 sidor | 13/15+ | tack så mycket för rec-exet, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus | 

Röd drottning

Mina bästa: dystopier & postapokalyps

Hej cyber space!

Idag är en speciell, en stor, en fantastisk dag. Jag tänkte nämligen börja en ny inläggsserie här på bloggis! WOOHOO. För inläggsserier har funkat så bra in the past! *hej genremånad*

Nej men tror verkligen det här kan bli kul.

Men vad är grejen då? Jo, jag tänkte börja skriva inlägg om mina bästa böcker inom olika kategorier - som fantasy, middle grade, contemporary, och det jag tänkte börja med: dystopier och postapokalyps! Det här är ju ingen ny grej, det är nog en rätt vanlig typ av inlägg inom bokbloggsrvärlden vågar jag påstå. Men idén med det här är alltså att jag ska tipsa om böcker som kanske blivit lite bortglömda, som jag itne skrivit om på länge men ändå älskar. Plus enkla inlägg att skriva när inspirationen är noll plus jag tror många gillar sådana här inlägg - det är ju lite "gillade du x så kommer du gilla y" över det hela. Ja och på tal om det så kanske jag kan börja skriva renodlade sådana inlägg när jag inte kommer på fler kategorier att behandla på det här sättet ..!

Förövrigt så har jag ingen aning om NÄR exakt dessa inlägg kommer komma upp. Lite nu och då antar jag. Och det finns ingen bestämd siffra på hur många böcker jag tipsar om/kategori, utan jag skriver helt enkelt om de bästa jag läst!

Edens blod-trilogin av Julie Kagawa

SÅ blodig och åtminstone andra delen var heartbreaking. Har inte läst tredje än, men ska! Tror den är toppen också.

Juliette-trilogin av Tahereh Mafi

Alltså ettan var bra, typ, tvåan älskade jag personligen och trean var lite besvikelse. Inte den smartaste dystopin som finns, bygger mycket på en kärlekstriangel och kan nog anses rätt klyschig av äldre läsare, men jag tyckte ändå väldigt mycket om - de har ett pseciellt MÅSTE HA MER-drag, liksom.

Den femte vågen-trilogin av Rick Yancey

Tredje delen kommer ut nu i mars, faktiskt! Jag har endaste läst ettan, som jag älskade. har hört att tvåan är rätt mycket sämre, men vill ändå rekommendera den här serien pga ettan var FAB.

En sekund i taget-serien av Sofia Nordin

Det här är den minst övernaturliga av alla dessa, tror jag. Väldigt nära vår egen tid, skulle basically kunna hända när som, det som hänt i denna. Eller alltså är ju kanske lite otroligt att alla förutom några barn helt plötsligt skulle dö, men aja. Mycket relationer, tankar kring en själv och världen i denna. Inte mycket action, men jag gillar verkligen. Fjärde delen kom ut alldeles nyss, den heter Om du såg mig nu och jag har inte hunnit läsa ...

Delirium-trilogin av Lauren Oliver

Den här är nog rätt känd, och faktiskt lite gammal nu också, men vill ändå rekommendera. Minns att jag älskade ettan och tvåan, speciellt tvåan, men trean var något av ett antiklimax. Hade velat ha mer där, även om jag inte hatade den lika mycket som jag vet att vissa gjorde. Tyckte slutet var intressant, helt enkelt. Heartbreaking kärlek i denna, är väll typ det jag brydde mig om då jag läste ...

Systemet-trilogin Anna Jakobsson Lund

Läste ut den här trilogin så sent som igår natt och alltså SHIT vilket trilogi. Så himla smart, realistisk och originell. Och spännande. Med underbara karaktärer. Alla måste läsa.

Legend-trilogin av Marie Lu

Har FORTFARANDE inte läst tredje delen gash ... MÅSTE göra det i år. Legend och Prodigy är annars två av de bästa dystopiböckerna jag läst. Älskar karaktärerna, spänningen, världsuppbygget ... KÄRLEK. Vill inte att det ska ta slut så kommer säkert ändå aldrig läsa Champion haha.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Säkert den kändaste dystopin i modern tid, eller vad tror ni? Förtjänar det dock absolut, enligt mig. Läste om sista delen inför sista filmen och ÄLSKADE ah, så bra. Gillade de andra två när jag läste, för kanske fem år sedan ... men alltså älskar ju filmerna så de är nog bra även om jag inte minns så mycket. STOR miss i din allmänbildning som boknörd om du ej läst, skulle jag vilja påstå.

The Lunar Chronicles-kvartetten av Marissa Meyer

Är lite tjurig pga Winter har fortfarande inte heller getts ut av Modernista. VAD är det här. Jag har inte läst Cress än, men ändå. Har känt ett enormt sug på sista tiden dock ... det här är tydligt att det är i vår värld, men det är som en blandning av Star Wars och Askungen. Älskar det.

Och det var alla mina tips! Tipsa gärna om dina i kommentarernaaaa.

Pusshej.

Ceremonin

Det här inlägget är en del av B Wahlströms bloggstafett om Ceremonin av Kiera Cass.

Kiera Cass Ceremonin för tankarna till Delirium av Lauren Oliver och Anna & den franska kyssen av Stephanie Perkins. Samhället är dystopiskt och klassuppdelat, reglerna är strikta och landet är i krig. Men kärleken är gullig och romantisk som i Anna & den franska kyssen eller Johanna Lindbäcks Lite ihop. Precis så är den här boken - sjukt himla gullig, men också spännande och med en del svärta under ytan.

America Singer är en femma. Femmorna är konstnärer som måste klara sig på de pengar de får ihop under högtider och Americas familj har det knappt, även om det finns de som har det sämre. När det är dags för Illéas kronprins att hitta sig en drottning ser Americas mamma chansen - det är klart America ska anmäla sig till lottdragningen! Med lite tur lyckas hon bli en av de 35 flickor som får tävla om att bli prins Maxons brud.

Även om America envist nekar till en början anmäler hon sig till slut. Men vilka är oddsen att hon blir vald? Rätt så höga tydligen, för det är klart hon blir en av De Utvalda - vad skulle annars vara meningen med boken? Mot sin vilja flyger America till slottet och slängs in i något som enklast beskrivs som The Bachelor. Det är glamour, kameror och hotfulla blickar. America har inget hopp om att falla för Maxon, som mest verkar vara en ytlig tölp. Men hon vill inte heller falla ut genast för familjen behöver checkarna de får varje vecka och där hemma finns Aspen, som lämnade henne precis innan Urvalets deltagare tillkännagavs. Dessutom kanske inte Maxon är så träig som hon först trodde ...

Ceremonin är triangeldrama (till viss del - inte alls lika stor som jag först befarade!), frasiga klänningar och systerskap. Det är en väldigt snabbläst munsbit man gärna slukar på en gång och sedan vill fortsätta på. När jag började läsningen trodde jag det verkligen inte, men nu kan jag verkligen förstå alla som är ivriga att lägga händerna på tvåan - Eliten. Trots att läsningen är väldigt trevlig och gör an glad och bubblig, så blir det inte riktigt mer än så. Det är en söt kärlekshistoria, bara det att pojkarna är två och 34 andra flickor också vill ha den ene av dem. Vi har sett det förut, men det stör mig faktiskt inte så mycket, för jag gillar ändå att läsa Ceremonin.

Karktärerna är lätta att tycka om, även om de har rätt så fåniga namn. America är som de flesta andra kvinnliga huvudpersoner i de senaste årens bästsäljande dystopier. Hon har en fattig bakgrund och ogillar systemet, dessutom vågar hon vara sig själv och föraktar översittare. Och så verkar ju prinsen dessutom falla för henne. Ja och så är hon otroligt vacker också! Hon är som en lite mildare version av Katniss och jag gillar henne trots att hon inte sticker ut. Hon känns rätt så mångbottnad och jag uppskattar hennes medmänsklighet och styrka, även om hon ibland ligger på gränsen till för perfekt.

Maxon är ännu lättare att gilla. Han är en typisk, charmig prins. Lite tafatt, en riktig gentleman, vill göra det rätta och har humor. Dessutom är gnistan mellan honom och America påtaglig. Aspen tycker jag inte man fick något riktigt grepp om, då de flesta scenerna mellan honom och America gick ut på att de hånglade. Marlee är riktigt söt och omöjlig att tycka om - jag undrar dock vad det är hon döljer?

Ceremonin känns väldigt mycket om första delen i en serie i det avseendet att många handlingsparaleller blir halvfärdiga. Jag gillar att det hintas om att rebellerna kommer få större plats i senare böcker och att systemet kanske inte är så fungerande som alla tror. Jag gillar också hur vår tid tas med och att man får en rätt så tydlig bild om när det här är och varför samhället ser ut som det gör. Det känns dock lite för amerikanskt och nutida enligt mig - t. ex. teknik, hus, mat och kläder tycker man ju att skulle ha utvecklats väldigt mycket sedan vår tid. Dock gör det ju berättelsen lättare att ta till sig om där finns bekanta element och inte allting är nytt.

Jag blev överraskad av hur spännande och dystopisk Ceremonin faktiskt är. Jag hade verkligen bara väntat mig en sockersöt historia av omslaget och andras recensioner att döma. Vilket det ju tll viss del är, men samtidigt känns den rätt så mörk och jag tror dessutom den kommer bli ännu mörkare.

När jag läser Ceremonin förs jag tillbaka till tiden då jag slukade dystopier och paranormal romance-bästäljare som Hush hush och Twilight. Handlingen är lättillgänglig och karaktärsregistret rätt så skapat efter mall - en mörk kille, en ljus kille, en kaxig huvudperson, en sexig men elak rival, en lojal vän, en nära far-dotter relation ... Men det störde mig verkligen inte att den kändes precis som Delirium eller Hungerspelen - för jag tycker verkligen om hur lättläst och beroendeframkallande den är. Jag gillar hur Americas och Maxons relation växe fram, jag gillar att få veta hur Illéa kom till, jag gillar rebellerna, jag gillar hovlivet och jag gillar mystiken kring krigen. Och det här med att den påminner om så många andra bra böcker är ju faktiskt inget minus, uten en sak som bidrar till att jag gillar den här boken så mycket, ja på gränsen till älskar! 

För även om Ceremonin är en enda stor klyscha så är den också så otroligt mycket mer då karaktärerna och handlingen är så levande. Det enda - förutom titeln som jag inte förstår då de aldrig pratar om någon CEREMONI utan om URVALET - som jag har att klaga på är att andra delen inte redan finns översatt och tillgänlig, för jag vill ju precis NU veta hur det går för America, Maxon, Aspen och Marlee. Vem vinner kronan? Och vem vinner Americas hjärta?

Foto: Dustin Cohen

Imorgon kommer Melanie på Iheartfantasy att blogga om samma bok!

| Ceremonin (The Selection #1) orig. The Selection | Kiera Cass 2012 övers. Carina Jansson 2016 | B Wahlströms | 296 sidor | 13+ | tack så mycket för rec-exet, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

2 x vänskap & kamp i ett dystopiskt Norden

Jag har ju redan nämnt Anna Jakobsson Lunds verk både en och två gånger, men nu är det dags för en lite längre text där de får all uppmärksamhet och inte bara nämns sådär lite i förbifarten.

Tredje principen påbörjar denna svenska trilogi. Berättarperspektiv är Levi och Ava, vars vägar kommer korsas. Leymah finns också med, men det är främst från Ava och Levis perspektiv allting sker. Ava är rebell, hennes mamma är död och Ava lever under systemet. Hon har lyckats hålla sig undan TeBUS radar hela sitt liv tack vare falska identiter hon skapat genom proffsiga ansiktsjobb och hackande av personlighetschip. Hon jobbar för motståndet, är ung men väldigt skicklig och betydelsefull tack vare sitt sinne och sin starka relation till moståndets ledarfigurer.

Levis föräldrar är också döda, de dog för motståndet och efter deras död blev hans syster Lo en stark figur inom cellen på deras hemort. Levi slutade tro på att motståndet var den rätta vägen när han förlorade sina föräldrar. Nej, han går på kärlekens väg och har en drake tatuerad på armen.

När Lo blir tillfångatagen på ett uppdrag måste Levi ändå göra något, så han tar sig till huvudstaden. Där träffar han Ava som tar honom under sina vingar då hon sett draken och fått veta vem hans föräldrar är.

Handlingen låter ju väldigt typisk för den här genren, men de här böckerna har visat sig vara så mycket mer än en typisk, action- och instalove-fylld dystopi.

För det första är världsuppbyggnaden så nära man kan komma magnifik. Systemet, alla termer, historien till varför världen ser ut som den gör och HUR den ser ut, är otroligt grundligt uttänkt och jag tvivlar inte på att det skulle kunna gå precis såhär. Dessutom har Jakobsson Lund ett språk och en berättarstil som hela tiden ger en fler pusselbitar att sätta ihop till en väldigt mångfacetterad värld. Visst finns det saker jag kan undra över hur de kunnat överleva krigen, men dem kan jag förlåta då jag förstår att inte precis allting kan vara nytt. Vi måste ju kunna känna igen oss i NÅGOT åtminstone.

Dessutom förklaras alla saker på ett sätt som får mig att tro på dem - t. ex. ansiktsjobben låter helt övernaturliga men förklaringen till hur de funkar köper jag. Och sinnespersoner! Det tycker jag är mycket intressant och vissa drag av det är sådant jag själv funderat på - att vi alla egentligen sitter ihop. Hur det funkar tycker jag är väldigt kul och gör det mer påtagligt. Jag måste dock ärligt erkänna att jag fortfarande har lite svårt att greppa hur det fungerar.

Jakobsson Lund underskattar aldrig sin läsare utan låter allting vara precis så komplicerat och uttänkt som det behöver vara. Ibland har jag lite svårt att hänga med men jag gillar det också väldigt mycket och tycker allting är ytterst intressant även om det inte är klara fakta ...

Det andra jag gillar riktigt mycket är alla karaktärers bakgrund, som också sätts ihop bit för bit. De har alla en lite trasslig eller sorglig historia och att vi får ta del av den ger dem så mycket mer djup än om vi bara fick veta hurdana de är nu.

Karaktärerna var annars en sak jag hade lite svårt med i första boken. Jag hade problem med att hålla isär Leymah och Ava och fastnade inte riktigt för någon av dem. Men samtidigt som de här böckerna är riktigt actionpackade så är karaktärerna och deras relationer till varandra en sak som långsamt och varligt byggs upp. Det resulterar i att jag efter den andra boken gillar dem alla mycket och faktiskt känner himla starkt för allihop. Speciellt Levi, som jag tycker känns väldigt realistisk. Men även Ava, som jag gillar pga henner ilska och skicklighet. Leymah har jag lite svårt att få ett tag om, hon känns lite trasig men väldigt omtänksam. Ibland gillar jag henne supermycket men ibland förstår jag henne inte alls.

Och relationerna de utvecklar är ju bara för fina. Att de lär sig lita på varandra, luta sig mot varandra och dela sina innersta rädslor med varann. Att det så småningom blir självklart att de är vänner, att de finns där för varandra hela tiden, alltid, aldrig ensamma. Kemin mellan vissa och den varma, genuina vänskapen mellan andra. Historien som står som ett avgrudsdjupt helvetesgap mellan vissa, omöjligt att ta sig över. Jag älskar hur helt igenom verkliga de känns, men både skavanker och talanger. De lär känna varandra i en lugn och realistisk takt, vilket gör deras relationer starkare och renare. Vänskapen är faktiskt nästan det som gör dessa böcker så otroligt starka.

En sak jag hade små problem med var dock att veta när vem sa vad. Det är hemskt ofta så att det inte står vem exakt som säger vad, det är meningen att man ska förstå det av sammanhanget. Men antingen är jag lite dum eller så var det fakiskt inte så tydligt alla gånger. Deras talestätt skulle antingen få skilja sig tydligare från varandra eller så borde det helt enkelt stå vem som säger vad oftare, tycker jag. Visst, det är mycket smidigare att läsa om det inte finns en massa "sa Ava" etc hela tiden men om en inte förstår vem som säger vad utan det så blir det ju inte smidigare i längden.

Det finns en tydlig skillnad mellan den första och andra delen. Den första delen är en rätt så hastig introduktion till världen, äventyret och karaktärerna. Det är mycket som behöver förklaring och karaktärerna är inte så vana vid varandra. Uppdraget i första delen är bara början på något mycket större, så också själva boken. Den andra delen fokuserar mycket mer på relationerna och äventyret blir mer komplicerat. Den känns mycket modigare och mognare. Den är lugnare vad gäller händelser men det kompenseras stort av relationsdraman.

Jag gillar den första delen riktigt mycket, den är en snygg början på en smart och nytänkade dystopi. Men den känns liksom mest som en etta. Jag blev aldrig riktigt fäst varken i handling eller karaktärer och den kändes lite långsam.

Den andra delen har mer av allting förutom konkreta händelser som för "uppdraget" framåt. Aldrig ensamma kan jag knappt slita mig ifrån när jag väl börjat läsa. Varje kapitel slutar olidligt spännande och det är så kul att få veta mer om världen efter krigen. Jag älskar ALLT med uppföljaren! Aldrig ensamma är mörkare, sexigare, större och jag kan inte få nog. Och man kan inte lite på NÅGON! Jag hoppas på ännu mer av alltihopa i den tredje och, tyvärr, avslutande delen.

Och JA! Att ingen karaktärs sexualitet ifrågasätts utan bara får vara? Tror jag typ ALDRIG stött på det förut. SÅ glad att det är skitsamma om man gillar en tjej eller kille i denna. En bra sak med den nya världen iallafall. ;-D

Det här är i klass med Legend-trilogin av Marie Lu och Brandon Sandersons Mistborn. Det är helt eget men har ändå starka, igenkännande drag för genren. Den här trilogin vill du absolut inte missa.

Foto: Petre Berggren

| Tredje principen | Anna Jakobsson Lund 2015 | Annorlunda förlag | 324 sidor | 15+ | tusen tack för rec-exet, Anna (Annorlunda förlag)! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Aldrig ensamma | Anna Jakobsson Lund 2015 | Annorlunda förlag | 358 sidor | 15+ | tack så himla mycket för rec-exet, Annorlunda förlag! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Mockingjay part 2 & omläsning av Revolt

I november såg jag, som så många andra, den avslutande delen i Hungergames-kvartetten. För det blev ju en kvartett på bio ... Innan jag såg filmen hann jag faktiskt läsa om boken, så nu tänkte jag både skriva lite vad jag tyckte om omläsningen och överföringen av text till bild.

Trots att jag då läste om boken lagom till att jag såg den på bio, kan jag nu tyvärr inte innan de saker som hade ändrats på osv ... tyvärr. Var ju liksom lite meningen med att läsa om boken, men aja.

Jag marathonläste hela trilogin en sommar, kanske var det 2012. Jag minns att jag gillade dem otroligt mycket, men ju mer tid det gått sedan jag läste desto mer har de bleknat i mitt minne. Jag har blivit osäker kring om böckerna faktiskt är särskilt bra och min kärlek för filmerna har då istället varit större.

Både för att det var sista filmen och för att jag ville se om böckerna var något för mig tog jag mig då an att läsa Revolt. Jag var faktiskt rätt så orolig inför det - tänk om den skulle vara långsam, tänk om jag nu skulle börja ogilla serien?

Jag hade verkligen inte behövt oroa mig så.

Åh, som jag tyckte om att läsa om Katniss igen! Så spännande det var! Så himla smart och snyggt och BRA alltihopa! Jag gick omkring och sa till alla som ville lyssna hur bra Revolt var.

De flesta är säkert bekanta med Hungerspelen-franchisen, om inte, det här är vad första boken går ut på: Varje år håller huvudstaden, Panem, i en sorts tävling där två tävlande, en flicka och en pojke, från var och ett av de tolv distrikten väljs ut för att tävla mot varandra i en främmande miljö. Till döden. Då Katniss 12-åriga systers namn ropas ut i distrikt 12 anmäler sig Katniss som frivillig att ta Prims plats.

Hungerspelen följer samma mall som många andra dystopier i den mån att en eller flera personer gör uppror mot ett orättvist, förfärligt samhälle.

FÖLJANDE STYCKEN KAN INNEHÅLLA SMÅ SPOILERS

I Revolt är då upproret i full gång, Fatta eld avslutas med att Katniss skjuter en pil genom spelarenans tak och räddas till distrikt 13. Peeta är fånge i huvudstaden men har räddats av rebellerna i Mockingjay part 2. Hans minnen har dock blivit lekta med, så nu tror han att Katniss är fienden.

För det första: jag var alldeles överväldigad när jag kom från bion efter att ha sett Mockingjay part 1. Catching fire och The Hunger Games var också riktigt bra, men Mockingjay part 1 grabbade liksom tag i mig på ett mäktigare sätt. Förväntningarna var definitivt höga då jag gick för att se del två, både pga att ettan var så fantastisk och för att jag nyligen läst boken och var full av återupptäckt kärlek till serien. Höll den då måttet?

Ja men, det gjorde den ju. Men den blev inte så mycket mer än så. Slutet blev inte alls så mäktigt och tårfyllt som jag hoppats, händelseförloppet var lite rörigt ibland och den höll sig liksom rätt så lugn. Ingenting extravagant hände, den höll sig på samma godkännbara nivå hela tiden. När jag gick från bion var jag nöjd, men faktiskt inte så mycket mer än det, tyvärr.

Revolt är ju också den del där det är mest krig, så man kan ju egentligen inte förvänta sig så mycket mer. Bröllopet mellan Finnick och Annie gillade jag, men det hade också gärna fått ta mer plats. Nu hände det lite i skymundan, jag hade velat KÄNNA hur det gav invånarna i tretton ett litet hopp i allt det mörka.

Men gud vad SNYGGA de här filmerna ändå är, det måste jag säga! Så himla snygga kläder, miljöer etc. Och musiken är det ju heller ingent fel på.

Lite tråkigt att den avslutande delen antagligen kommer stanna som den jag tyckte minst om av de fyra filmerna, men så blev det iallafall. En riktigt bra film är det ju fortfarande, bara lite blek i jämförelse med de andra.

Så, faktiskt - del två gillade jag ändå bättre i bokform. De är ju riktigt bra, de här böckerna. Måste ta och försöka läsa om Hungerspelen och Fatta eld snart nu också!

Foto: Charles Pryor

| Revolt orig. Mockingjay | Suzanne Collins 2010 övers. Lena Jonsson & Emma Jonsson Sandström | Bonnier Carlsen | 335 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Bildkälla

| The Hunger Games: Mockingjay - part 2 | 2015 | regi: Francis Lawrence | manus: Peter Craig, Danny Strong & Suzanne Collins | stora roller: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth & Woody Harrelson | köp hos: Cdon |

Röd drottning

Skype-bokcirkelns första cirkelbok var Röd drottning, nu när vi både läst och diskuterat en helt annan tycker jag tydligen det är dags att skriva om den.

Jag har faktiskt haft väldigt svårt att fånga några konkreta tankar kring den här fantasyaktiga dystopin. För samtidigt som jag inte fann den tråkig eller dålig på något sätt så sticker den liksom inte ut ... den är faktiskt som en mashup av cirka alla dystopier jag läst. Det finns drag av Den unga eliten (inte en dystopi i och för sig) (nyupptäckt förmåga, klassamhället, världen, förmågorna överlag), Hungerspelen (revolt - men det finns ju typ i alla dystopier ehe), Rör mig inte! (språket, förmågorna, revolten, hatet), Enders spel (träningen) ... men egentligen kan jag inte direkt säga att det är DÅLIGT, för blandningen blir faktiskt väldigt bra. Men helt originell är den då rakt inte.

Som ni kanske förstod av det jag skrev här ovanför är Röd drottning, som så många andra dystopier, en historia om en förstörd värld. Silvrarna härskar med järnhand över de röda som lever i fattigdom som slavar under adeln. Av en slump träffar Mare Barrow - en röd - en hovtjänare precis innan sin artonårsdag, alltså dagen då hon skulle skickas till militärtjänst eftersom hon inte har något jobb. Mirakulöst nog fixar han ett jobb till henne på palatset där drottningproven snart ska dra igång.

Så Mare hamnar på slottet som en tjänare, plötsligt en av dem hon förr föraktat. Men om hennes famij får det bra tack vare det, är det värt det. Snart får hon veta att hovet är infiltrerat av en medlemmar i en rebellgrupp och hon är inte sen att ansluta sig till den.

Så händer en annan hemskt viktig sak, som inte direkt är en spoiler om ni läst förlagets handling någonstans men jag lämnar det osagt iallafall, även om det är rätt så uppenbart. Så finns det ett litet triangeldrama också - eller faktiskt nästan kvadratdrama - men konstigt nog är det en av de saker jag tycker känns lite mer originella i den här boken. För det funkar, det känns naturligt. Antagligen för att Mare egentligen inte faller handlöst för någon av dem. Det är överhuvudtaget inte särskilt mycket kärlek, utan mer spioneri och lömska planer. Hursomhelst håller jag på Cal ...

Det händer väldans mycket, det är twist på twist på twist men samtidigt så förutser jag det mesta. När jag väl läste var det väldigt beroendeframkallande och trevligt att läsa. Men ganska rörigt? Tror det delvis är därför jag har svårt att greppa boken - så mycket hände att ingenting hann ta fäste. Det mest bara flimrade förbi. Språket är lätt och rätt så vackert och jag gillar Mare - för hon är varken genomgod eller genomond, hon tar vara på sig SJÄLV. Jag har liiite svårt att sympatisera med henne ibland men jag hejar på henne iallafall. På slutet kan jag tycka att hon blev lite väl stor på sig, men hon är komplex. Det är ju bra. Och såklaaaart jag föll för Cal - NÄR faller jag inte för de där perfekta men ack så ouppnåeliga hjärtekrossarna?!?

På tal om karaktärer tycker jag det är väldigt intressant att läsa om deras lömska planer och manipulation. VEM är de sist och slutligen trogna? VAD spelar roll - blod, kärlek, agenda ..? Samtidigt som de medel de använder sig av är väldigt extrema känns det realistiskt, de har sina anledningar, typ. Flera karaktärer känns helt igenom elaka - men antagligen finns det ju en anledning, tänker jag.

Världen får man faktiskt inte veta vidare mycket om. Det är ett litet minus, men samtidigt känner jag att vi kommer få veta varför allting är som det är efterhand - det kommer ju ändå tre böcker till. Så personligen hade jag inte så stora problem med att det saknades bakgrundshistoria, men jag ser att det är en liten brist. Jag tycker dock att Mare inte heller visste särskilt mycket om varför världen var som den var, så vi kommer kanske få veta det tillsammans med henne då ..? (Men miljöerna man FÅR läsa om - ÅH! Älskar slottmiljöer. Smälter av sådant.)

En sak som överraskade mig är hur himla blodig Röd drottning faktiskt är (men gud - jag borde ju ha fattat det med den titeln!). Fingrar skärs av och folk dör lite hela tiden. Man har ingen aning om vem man kan lita på och det känns lite som om varken rebellgruppen eöer silvrarna har helt rätt världsbild ... Som någon annan bokbloggare också sa - det känns faktiskt (för en gångs skull) som att den goda sidan kommer få det riktigt svårt (vem nu sen de goda ens är ..?) att vinna! Och visst vore det ändå intressant om de INTE gjorde det?

Summan av kardemumman: riktigt riktigt bra. Jag kan ärligt talat inte riktigt förstå hajpen då den inte var särskilt SPECIELL men det hindrar ju inte mig från att tycka om att läsa den. Väldigt mycket. Nu hoppas jag bara att braigheten höjs minst en nivå uppåt till bok två, så är jag nöjd!

Foto: Stephanie Girdard

| Röd drottning orig. Red Queen | Victoria Aveyard 2015 övers. Katarina Falk | Modernista | 378 sidor | 15+ | Tack så hemskt mycket för den spännande boken, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Nu är det här en sådan bok jag bara MÅSTE få skriva lite spoilers om, så läs inte det här nedanför om du inte läst boken!

• Twisten på slutet - jag lyckades spoila den för mig själv genom att kika på sista sidan ... eh. Ärligt talat blev jag inte så överraskad. Jag litade aldrig riktigt på Maven. Iallafall inte efter att ha vslöjat honom xD Och är det bara jag eller böt han inte rätt så plötsligt sida?!?
• Julius är superfin hoppas inte han är död :((( Har faktiskt en liten känsla av att han inte är det ..? :S
• Bara jag som tycker Kilorn är SÅ Jacob ..? xDDD (Från Twilight) Bästa vännen som blir hopplöst förälskad ni vet ...
• Tycker att de kom för enkelt undan på slutet - jag trodde att Mare skulle kunna använda sin kraft trots att Arren dämpade eftersom hon kan skapa den själv. Hon BEHÖVER ju inte få den från omgivningen. Jag var typ säker på att det var så de skulle rädda sig, annars såg det ju rätt så mörkt ut ... För överleva skulle de ju ;D)

Om du vill kommentera någon av spoilersena (HUR ska man böja det???), gör det mer än gärna! Men varna vänligen för spoilers innan.

3 x rec - Kärlek & zombies

Nu är det mycket länge sedan jag läste dessa tre böcker jag nu kommer recensera. Så jag minns ju inte vidare mycket ... men ågot smått ska jag iallafall knåpa ihop och dela med mig, minsann!

| Jag biter i apelsiner | Annakarin Thorburn 2013 | Gilla böcker | 231 sidor | 15+/vuxen | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Jag biter i apelsiner handlar om en ung kvinna som bor med Ödlan, en konstnärssjäl som kommer hem med kinamat och biter i dina äppar men sedan försvinner igen. Hon börjar gå en franskakurs på Universitet för hon har franska släktingar och där träffar hon Lo. Lo som kallar henne mon chouchou. Lo vet inte om Ödlan och Ödlan känner inte till Lo och det kan ju aldrig sluta bra.

Språket skimrar kring den här romanen. Berättelsen skildras precis som den är, utan krumelurer men samtidigt flummigt och otydligt. Trots att den här boken KÄNNS fantastisk och som något jag kunde äslak gör jag det inte för jag kan inte ta det till mig. Jag känner inte igen mig och jag förstår inte. Eller det gör jag ju, men jag FÖRSTÅR det inte.  Lite som med Kapituera omedebart eller dö av Sanne Näsling som har ett fantastiskt (om än hemskt klyschigt) språk men en lika vag handling och jag reaterar inte det minsta. Så jag kan inte ta till mig.

Jag gillar ändå hur historien är uppbygd och att det egentligen är föräldrarna som är det viktiga, att det kanske finns en djupare förklaring till varför hon gör som hon gör.

3 av 5

| Uppror (Varelserna #4) | Magnus Nordin med bilder av Lars Gabel 2015 | Berghs | 147 sidor | 11+ | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Den sista boken om ett zombiefyllt Gotland. Det är rått och blodigt, död och överlevnad. Jag läste den en solig sommardag i slutet av juni och  kntrasten hade inte kunnat vara större. Den här serien kontrasterar också annars väldigt mot det jag vanligtvis läser, och det är nog delvis det som gör att jag är så fascinerad över att Nordin lyckas få det så spännande och kraftfull med några få ord och svart-röd-vita bilder. Bilderna passar bra med texten; de är hetsiga, starka och dramatiska.

Jag tycker nog mest om den här boken i kvartetten och var faktiskt riktigt ledsen över att det var sista gången vi sa farväl. Slutet hade ju kunnat vara lyckligare och mer absolut, men egentligen kunde man inte förvänta sig något annat av den här serien.

4 av 5

| Lite mer än en kram (Manne #1) | Mårten Melin 2014 | rabén&sjögren | 143 sidor | 9+ | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Jag har inte varit imponerad av något jag tidigare läst av Melin, men fortsätter tydligen önska att det ska ändras för jag fortsätter ju läsa. Lite mer än en kram handlar om 13-åriga Manne som upptäcker sin sexualitet tillsammans med Amanda, hans syrras kompis som är två år äldre. Men allt ska vara hemligt, ingen får veta.

Den här historien tycker jag är hemskt intressant och faktiskt väldigt fin. Den känns ärlig och inte lika framTVINGAD som jag tyckt att hans andra verk varit. De har liksom SKRIKIT efter uppmärksamhet, har jag tyckt. Egentligen är ju den här nästan den mest exentriska men den känns ändå trovärdig och det har nog varit det där övernaturliga jag haft problem med i hans andra böcker. Det har kännats för KONSTIGT.

Jag gillar karaktärern och att de läser (hehe). Så gillar jag byn de bor i! För den känns rätt så mycket som den jag själv bor i ;D.

4 av 5

Scarlet + TÄVLING!

Ni minns kanske att jag mer eller mindre föll rätt så stenhårt för Cinder? Nu har jag läst uppföljaren, Scarlet, eller inte direkt nu ... men för ett tag sedan. Och jag gillade den med!

SPOILERVARNING FÖR DIG SOM INTE LÄST CINDER

Nu är det faktiskt så länge sedan jag läste så jag inte riktigt kan skriva en bra summerande handling. Men Scarlet är alltså en re-telling på Rödluvan och vargen och Marissa Meyer återberättar den välkända sagan fint med egna twister. Man känner igen det men samtidigt är det mer en egen historia med inspiration från Rödluvan än en renodlad retelling, enligt mig. Men jag vet nu inte riktigt var gränsen går heller ...

Hursom så är Scarlet främst huvudperson här, även om vi också får följa med Cinder emellanåt. Scarlet är tuff och kaxig men hennes attityd börjar flimra lite när hon möter Wolf, en stor kille som roar sig med att slåss olagligt i gömda lagerbyggnader. Scarlet vet att hon inte kan lite på Wolf men samtidigt kan hon inte låta bli att bli lite nyfiken. När hennes alkoholmissbrukande pappa plötsligt befinner sig på gården hetsigt sökandes efter NÅGOT och berättar en sak som tyder på att Wolf har med farmor att göra blir Scarlet tvungen att söka upp honom igen. Samtidigt rymmer Cinder från Samväldets fängelse med storbrottslingen Kapten Thorne.

Om jag föll pladask för berättelsen i Cinder så faller jag väll inte lika pladask här. Jag läser rätt så långsamt och det finns många paralella berättelser som gör att ingen av dem känns riktigt stor. Samtidigt älskar jag att läsa om Meyers värld och karaktärer och jag gillar faktiskt Scarlet och Wolf rätt så mycket även om jag faktiskt föredrar att läsa om Cinder, Thorne och Iko. Det är inte lika försiktigt-smyga-runt-varandra-romantiskt här som i Cinder utan mer attraktion. Hela berättelsen känns hårdare, mer kall och distanserad.

Det är spännande och charmigt och småroligt och egentligen är det allt som krävs för jag gillar ju faktiskt den här boken hemskt mycket. Jag gillar karaktärerna och jag bryr mig om dem. Jag kanske inte KÄNNER så mycket men det skyller jag faktiskt på att jag läste så långsamt. Allting har ett lite trollskt skimmer över sig, språket känns magiskt och sagolikt och det är väll mest det jag finner så underbart med den här serien.

Jag älskar konceptet med androider, cyborger, folk på månen, monarkier och republiker, magi som inte kallas magi, olika sorters kärlek och den klassiska kampen mellan gott och ont. Världen fascinerar och äcklar mig och personerna likaså. Allting är komplext och färggrannt och jag förstår inte varför man inte skulle falla för det här.

Så i det stora hela är jag hemskt nöjd med Scarlet. Innan hade jag läst rätt så många negativare omdömen så var orolig att den inte skulle hålla efter Cinder. Men det tycker jag den gör. Jag gillar miljön och samhället, jag avgudar språket och älskar karaktärerna. Det händer någt hela tiden som för berättelsen framåtoch håller intresset uppe. Det är nog mest det att allt det här inte var NYTT mer som gör att jag inte är fullt lika lyriskt som över ettan.

| Scarlet (The Lunar Chronicles #2) orig. Scarlet | Marissa Meyer 2013 övers. Ylva Spångberg 2013 (Mix)/2015 | Modernista | 374 sidor | 13/15+ | Tack så hemskt mycket för den fina pocketen, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Cinder

Nu över till tävlingen! För jag har råkat få dubbla ex av både Scarlet och uppföljaren, Cress - så nu får en lyckligt lottad båda två! Tävlingen går alltså till så här:

1. Kommentera det här inlägget och skriv att du är med + svara på frågorna: Det snyggaste omslaget du vet? Favoritgodis/snacks? Bästa fantasyserien du läst? (KAN alltså hända att något annat än böckerna hamnar i paketet ...)

2. Tipsa om tävlingen på blogg/instagram/facebook/twitter för extra vinstchans.

3. Du måste bo i Finland, då jag betalar portot själv, eller komma på Bokmässan i Göteborg fredag/lördag/söndag. Jag kan möjligtvis posta paketet i Göteborg också, så egentligen funkar det att bo i både Sverige och Finland.

4. Sista tävlingsdatum är 23.9.2015! Alltså om typ en och en halv vecka.

5. Lycka till och tack så mycket till Modernista för de extra exemplaren!

(OBS! På Scarlet-pocketen står det "LÄS-EX" eftersom jag fick den som rec-ex.)