Världarna jag lever i: PAX

Visar inlägg med etikett PAX. Visa alla inlägg

måndag 11 februari 2019

Draugen

Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2018 | 249 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: Sista delen om Viggo och Arvids kamp mot ondskan i Mariefred. Såhär skulle jag beskriva PAX: nordisk mytologi, skräck, 120% action och så så SÅ fina relationer.

Jag tycker: Det här var årets känslo berg-och-dalbana 2018. Fyfan. Hatar slutet så mycket och är ännu inte helt säker på om jag förlåter författarna för det, eller ens ser det som ett nödvändigt slut. Så jag väljer typ att inte låtsas om de sista sidorna.

Men utöver det! Jag har älskat PAX från början till slut, samtidigt är det en kärlek som vuxit sig starkare hela tiden. Draugen är den tionde boken om Arvid och Viggo, Estrid och Magnar och Anders och Laylah. En kan gott säga att jag fäst mig vid dem, tycker om dem alla så otroligt mycket. Speciellt tillsammans!

Utöver fantastiska karaktärer är ju alla PAX-böcker SJUKT spännande - och lite obehagliga - men också väldigt kul. En kombo som verkar ha gått väldigt väl hem hos målgruppen, men också gör det hos mig. Jag älskar hur böckerna är uppbyggda, med superkorta kapitel och små serierutsillustrationer. Jag älskar hur handlingen egentligen är väldigt svart och tung men det främsta jag tänker på då jag tänker på PAX ändå är kärlek och värme. Jag älskar ÄLSKAR att relationen mellan två brorsor är det som står i fokus. Att familjen är en så stor del av allting.

Klart jag egentligen hade velat ha ett avslut lika långt som resten av serien och klart jag hade velat se Henrik Jonssons tappning på alla nordiska väsen som människan någonsin hittat på, men man kan inte få allt. Draugen lyckas ändå vara så nära allt man kan komma, och jag är så glad så glad för att den här serien slutar lika explosivt som den vuxit sig till under nio böcker och inte faller på mållinjen.

Recensioner på övriga delar hittas under min PAX-tagg! Och här finns en kärleksförklaring till serien!

söndag 25 februari 2018

Uppföljare jag läst men inte bloggat om #2

Idag är det sista dagen på sportlovet - ett lov jag rätt gärna hade lagt på att läsa, men istället glodde jag orimligt mycket på How I met your mother och nu på lördag + söndag spelade jag sjukt mycket Stranger Things mobilspel??!? I curse människan som tipsade om det i 925-gruppen. Eller ej. Gillar det nämligen superdupermycket obvi eftersom jag lägger all min himla tid på det ..! Eh.

Lovar att jag gjort annat än glo på skärm också. Men läsa annat än samhällslära har ej blivit av.

Aja! En gång i tiden läste jag ju i alla fall och alla de böckerna har jag inte skrivit om än! Så fortfarande finns det content att komma med ... även om det är rätt sparsamt av det. :-)) Vi fortsätter hursom på samma tema som förra gången: uppföljare! Är ju väldigt tryggt att läsa uppföljare; en vet att en gillar karaktärerna och språket och allt det, sen är det bara storyn det kan falla på.

Handlar om: Nionde delen av tio i denna urban fantasy-serie för mellanåldern och uppåt. Handlar om brorsorna Alrik och Viggo som bor hos en fosterfamilj i Mariefred. Alrik och Viggo är lite speciella, visar det sig och ska tillsammans med det magiska bibliotekets väktare hjälpa till att skydda Mariefred från Svarthäxan och hennes monster. I denna del är det maran som ställer till med problem!

Jag tycker: Kopierar typ rakt av min goodreads sorry alla som är vänner med mig där men tyckte det säger rätt klart vad jag tycker så: SHIT vad bra! Jag fattar inte hur det kan vara så himla spännande - är som ett serieavsnitt ju, sitter på helspänn hela tiden. Konstant spänning liksom + över alldeles för fort. Och det slutet!?! SÅ elakt.

Aja mer konkret detta är bra: Viggo och Alrik och relationen dem emellan - tycker så väldigt väldigt mycket om dem och de känns så otroligt verkliga. Kemin mellan alla karaktärer överlag! Alla cliffhangers. Hur himla mörkt det är. Humorn som ändå tillåts finnas där och gnistrar till ibland! Vill verkligen inte att den här serien ska vara slut efter endast en del till. Tycker det PRECIS blev genialt liksom!?! Eller lyfte liksom till en helt ny nivå i denna.

Men i vår händer det ju tydligen ändå.

5 av 5.

PAX 1-4, Gasten, Näcken, Pestan, Vitormen

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund
Annorlunda förlag 2016 | 410 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus
Handlar om: Det där som de flesta dystopier handlar om: kampen mot systemet. Här är det faktiskt just Systemet det heter, och det känns som om det är typ Norden i framtiden. Huvudkaraktärerna är både killar och tjejer och i lite olika åldrar och med rätt olika bakgrunder och det är en del framtida droger men mest rätt mycket revolution och teknik och spionerande och framtida politik och RELATIONER. (som är värt caps pga AJL gör det så väldigt väldigt bra. Vill understryka osv.) Och nu är vi framme vid slutet!!

Jag tycker: Det känns ju alltid rätt bitterljuvt att avsluta en serie. Speciellt mycket om det är en serie en verkligen verkligen gillar. Speciellt supermycket om en bara fått tre böcker.(!!!) Jag lärde ju nyss känna alla! Jag vill inte säga hejdå än! Och världen. Världen Anna Jakobsson Lund skapat i sin Systemet-trilogi är så otroligt smart och komplex och ändå trovärdig att jag faktiskt inte vill inse att det här är allt vi kommer få läsa från den. Aja jag får väll läsa om gång på gång och äntligen ta tag i Equilibrium påriktigt och njuta av hennes världsbygge som påstås vara fantastiskt i den med ... (men det är den enda boken som kommer om den världen!?!) Okej kom på en lösning: kan alla aspirerande författare börja skriva fanfiction i den här världen? Hade varit så väldigt spännande läsning yes please do någon som kan.

Nu när vi har rett ut att jag är lite ledsen över att det är slut ska vi kanske gå vidare till VARFÖR jag är ledsen. Kom förövrigt på att jag verkligen är ovan vid det här med att avsluta serier ... kommer liksom bara nu snabbt på att jag har åtminstone fyra serier som jag bara har sista delen kvar i eh ...

Kan börja med att säga att even though det suger att jag inte kommer få träffa Ava, Leymah och Levi nåt mer så var det här ju ett värdig slut. Jag fick inte veta allt jag ville om den här världen och alla relationer utvecklades inte så mycket som jag hade hoppats på men det är okej. För det känns rätt att det slutade såhär, det känns rätt att de betedde sig så trovärdigt att det inte blev något ordentligt fairytale-slut där alla loose ends knöts ihop för livet funkar ju inte så. Det finns inte en början och ett slut någonstans. (hej sparka in öppna dörrar)

Let's move on to vad jag skrev precis efter på goodreads: Hade kanske önskat mig mer relationer och mindre datahackning men när det är bra avsett var det handlar om är det egentligen inte ett problem. Älskar dock hur relationerna finns där och pockar hela tiden mitt i kampen! Så snyggt. Förövrigt måster det här vara den smartaste dystopin jag läst ever pga ALLA DETALJER. Känns självklart att det är så här framtiden ser ut. Eller det känns åtminstone som ett ytterst rimligt alternativ. Att teknologin skulle fungera som AJL beskriver den, att man skulle äta näringsgele och använda olika färgers kapslar för att slippa sitt sinne - eller annars bara allt jobbigt som finns. Så väldigt väldigt mörkt, men också obehagligt nära vår egen värld. Jag är så imponerad.

Också 5 av 5!

Tredje principen, Enda vägen

Sovarna av Maggie Stiefvater
original: Blue Lily, Lily Blue 2014 | B Wahlströms 2015 | översättning: Carina Jansson | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: tredje delen om Blue och hennes Korppojkar som följer leylinjer och letar efter greywaren och försöker undvika sina öden. En himla massa konstigheter som en släkt av sierskor, personer som kan drömma fram saker, gamla kungar som sover men också, och det är det jag älskar mest: kärlek och framförallt JOBBIG, OMÖJLIG kärlek. En lider rätt mycket men det är typ värt det för de få ack-så-härliga stunderna?

Jag tycker: Jag älskar den här serien och alltså vet typ ej vad mer jag ska säga? Också: minns inte var Drömtjuvarna slutar och denna tar vid så kan ej kommentera storyn liksom, allt har blandats i mitt huvud. MEN: älskade Blue och Mr Gary mest i denna - Mr Gray seriöst! Så typ rolig karaktär alltså can't handle. Och Gansey såklart men det har varit han och jag sedan ettan.

Jag älskar Stiefvaters språk, humor och fantasi men det vet ni säkert. Allt är superflummigt och drömmigt och hjärtskärande och alla karaktärer känner så mycket och deras relationer till varandra är megastarka men samtidigt supersköra och jag ÄLSKAR hur hetsiga och intensiva de är - men alla på olika sätt. Ah, det här är helt enkelt en mycket underbar serie alla måste ge den en chans! För älskar är den är det seriöst bara ... mycket mycket bra. Ord räcker liksom ej till längre? Dessa karaktärer kommer för alltid finnas i mitt hjärtaaaa. Åh, måste läsa sista delen typ nu ... blev så sugen!

Även denna var en fullpott vad trodde du.

Kretsen, Drömtjuvarna

Nu har jag endast en bok kvar att recensera sen måste jag börja läsa igen! Gillade förövrigt mycket att recensera i detta format kanske fortsätter med det. Men då att varje bok får enskilda inlägg! Tänker att det kan vara rätt mastigt att läsa tre recensioner efter varann nu när de ändå blev relativt långa - trots långtifrån vad mina brukar vara.

torsdag 20 juli 2017

Vitormen

- Ahaaa, du lurade Estrid! utbrister Viggo lågt. Magnar, du är en riktig K.O.R.G. Klurig. Och. Rolig. Gubbe.

Den åttonde delen i serien om Viggo, Alrik och Iris som försöker besegra Svarthäxan är precis som de andra - fullspäckad action från sida ett, väldigt mörk och rätt skrämmande men också med glimtar av humor. Det som kanske gör att den sticker ut från föregångarna är att det bara är en dag det handlar om här - julafton - och att det då känns som om det verkligen går otroligt snabbt. Ändå hinner så väldigt mycket hända.

Vitormen tar vid där Pestan slutade och det tar ett tag för mig att orientera mig och hänga med. För självklart slutade Pestan med en cliffhanger - och nu får vi äntligen veta hur det fortsätter. Men vad gäller nya cliffhangers har författarna ingen nåd utan de bara haglar över en - att vi i princip följer tre personers perspektiv gör heller inte saken bättre. Så man är typ tvungen att flyga igenom. Fast på sätt och vis var det onödigt pga slutet är inte rättvist någonstans HUR ska jag klara av väntan!?!

Att skriva skilda recensioner för varje del i en serie tycker jag är rätt svårt - speciellt en serie som PAX, där varje del är en direkt fortsättning på den förra och alla äventyr leder upp till ett enda. Då flyter de ihop, karaktärerna är samma hela tiden och då kan jag inte se på dem skilt i bara en bok, eftersom jag ju redan har sju andra böckers erfarenhet av dem. (SJU!?!) Därför vet jag heller inte riktigt vad jag ska skriva om specifikt Vitormen, eftersom den helt enkelt inte fungerar enskilt utan är en bit av en större helhet, som jag redan skrivit om många gånger förut. Min åsikt har liksom inte förändrats: PAX är fantastiska slukarböcker, med fantasy och äventyr, spänning, lite skräck och underbara, gotiska illustrationer som förhöjer upplevelsen ytterligare. PAX är precis så brutalt det kan vara utan att bli för mycket och jag är såå glad att de låter det vara såpass rått. Älskar också hur väldigt 2010-tal det är! Lite tråkigt att tidstypiska grejer så snabbt ändras och att kommande generationer då kanske inte hänger med på allt - men kan heller inte låta bli att älska hur de sätter serien i tiden så fullkomligt.

Karaktärerna är alla underbara och växer verkligen på en. Sagt detta förut men: älskar Alrik och Viggo bara mer och mer för varje bok, samma sak med karaktärerna som kom med lite senare. Älskar också Alrik och Viggos förkortningar och deras humor som alltid kommer på exakt rätt ställe. Ärligt är nog humorn något av det bästa med PAX, och hela värmen som liksom skimrar runt Laylah och Anders hus. Det här fick dock lida lite i den här delen, eftersom det verkligen var 100% full on action hela tiden - en fick knappt tid att andas. Ändå rätt intressant att i den del med kortast tidspann får äventyret störst roll? I de andra har det liksom också varit trubbel med Simon osv men här är det bara Svarthäxan Svarthäxan Svarthäxan. Så skickligt gjort ändå - HUR kan de få det så snyggt och invecklat och spännande? Är amazed.

Foto: Thron Ullberg

PAX är helt enkelt en fantastisk mix som passar alla äventyrslystna läsare - och andra med, eftersom vardagen med alla sina små och stora problem är lika närvarande som det övernaturliga (oftast). Jag ÄLSKAR den här serien och det enda jag vill klaga på är att varje bok är alldeles för kort - att vi bara har två böcker kvar i antagligen samma längd!? Makes me sad. En kan ju alltid hoppas på att de växer till sig lite nu på slutet ...

| Vitormen (PAX #8) | text: Åsa Larsson, Ingela Korsell illustrationer: Henrik Jonsson 2017 | Bonnier Carlsen | 192 sidor | 9+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

PAX 1-4

Gasten

Näcken

Pestan

söndag 23 oktober 2016

PAX - Pestan

I Pestan börjar det närma sig jul, men julstämningen i Mariefred är verkligen inte på topp. Människorna stänger in sig i sina hus och ingen ser glad ut. Allt är de där fosterbarnens fel, tänker de. Enda sedan de kom hit har bara fler och fler konstiga saker hänt.

Nu sprider sig en konstig sjukdom som en löpeld i stan - utan förvarning börjar offren plötsligt blöda näsblod och blir alldeles virriga. Är det svarthäxans påhitt? Eller något helt annat?

Samtidigt har Iris kokat ihop en plan för hur de ska få reda på vem svarthäxan är - men det är något i planen som inte riktigt stämmer, känner Alrik. Dessutom luktar den riktigt illa ...

Det första som gör Pestan så väldigt bra är spänningen. Det är högt tempo genom hela boken och jag vänder ivrigt blad för att få veta hur det går. Samtidigt har jag en knut i magen av hur dåligt det kan gå och det känns nästan som om det är jag som springer iväg från impar med adrenalinet pumpande.

Det andra är att det här är sjunde boken jag läser om Viggo, Alrik och Iris och under sex böcker har en ju hunnit lära känna dem lite grann. Och börjat bry sig om dem och gilla dem och förstå dem och nästan se på dem som sina extrasyskon. Jag älskar att läsa om dem! Jag älskar Alrik och Viggo och Iris! (Mest Viggo, fast en har ju inte favoritsyskon ...) De är alla så verkliga och jag betvivlar inte deras existens en sekund. Viggos påhittighet, impulsivitet och klätterskicklighet. Alriks förmåga att hamna i trubbel, hans kärlek till djur och självständighet. Iris besserwissighet, fantasi och längtan efter någon som bryr sig. De är alla så fina och jag HATAR när det går dåligt för dem och Träslöjds-Thomas är VIDRIG.

Så ja, jag hade ju ett visst mått kärlek till den här världen redan innan jag började men för varje bok växer den sig liksom bara större och även om den här enskilt kanske inte är den bästa boken i serien så gillar jag den mest pga alla delar innan, pga längtet innan och pga det ju faktiskt, ändå är en riktigt bra bok.

Det jag kanske saknade lite var en större, enskild handling. SPOILER Nu kändes inte det här med sjukdomen särskilt stort och det blev aldrig direkt läskigt, vilket jag saknade lite. Dessutom känns inte jakten på svarthäxan särskilt intressant då en som läsare i princip redan fått veta vem det är. Men okej, det är PAX vi pratar om, allt kan hända och vi kanske bara blir grundlurade. SLUT PÅ SPOILER. Det här tycker jag ändå spänningen rätt så långt kompenserar - för SHIT POMFRITT vad spännande det är!

Det läskiga här är främst människorna, vilket jag nästan tycker är ännu läskigare än onaturliga varelser. Det är väldigt intressant hur de reagerar och agerar, men obehagligt. Det känns ju väldigt realistiskt och usch vad det gör mig förbannad. Blir arg på en hel del grejer här men det är ju också något som gör en bra bok - den väcker känslor.

Tex början. Blev helt paff av det och var totalt oförberedd. Samtidigt som jag mest hade lust att lägga mig ner och gråta så tycker jag faktiskt det var ett snyggt dramaturgiskt val. SPOILER (markera för att läsa) Saknar dock Hej-Henry SÅ mycket!!! SLUT PÅ SPOILER.

Sen finns det ju ännu en grej som gör dessa böcker. Bilderna. De är sjukligt snygga, sätter stämningen, kompletterar texten och det känns nu aldrig som att de sätter stopp för läsningen. De hade dock gärna fått vara ännu fler ... gillar verkligen hur Henrik Jonsson tecknar människor!

Den här serien är verkligen otrolig och alla borde läsa. Vill du ha något som får dig både lycklig och förbannad och kroppen på helspänn samtidigt som du dreglar över illustrationerna är detta serien för dig. Enda dåliga grejen är väll att Vitormen inte är släppt än ...

Foto: Thron Ullberg

söndag 12 juni 2016

2 x rec - urban & episk fantasy

Här kommer två till lite kortare recensioner, så att jag kommer ifatt någon gång ...

Nelly hade ju en read-a-long i april då vi var ett gäng som tillsammans läste och bloggade om denna. Jag har alltså redan skrivit tre inlägg som ni kan läsa här, här och här.

Jag lyssnade på Siri Pettersen i ett samtal om fantasy på Bokmässan förra året. Hon var så himla härlig och smart! Därför hade jag ju höga förväntningar på hennes debut, Odinsbarn. Förväntningar som tyvärr inte riktigt nåddes. Ändå finns det en hel del jag gillar också.

I det stora hela så gillade jag denna nordiska high fantasy tjockis. Jag älskar hur den nordiska mytologin är invävd i världen på ett himla nytänkande sätt och jag gillar storyn. Men något fattades för att jag skulle falla pladask. Kanske var det att jag inte riktigt fattade tycke för Hirka eller den relativt långsamma handlingen. Jag gillar konkreta saker, men som bok passade inte jag och den riktigt ihop. Kommer ändå läsa fortsättningen, för att jag är nyfiken och för att det absolut inte var dåligt ändå. Hade nog mest hoppats på mer, bara.

3 av 5.

Ännu en toppenbok i PAX-franchisen! Ni vet ju att jag gillar detta. Och att bli besviken finns inte på kartan.

Mest är det ju karaktärerna och deras relationer til varandra som jag tycker är genialiska. Allting känns så himla "up-to-date" och dessutom är mysterierna så himla smarta. Ganska enkla, men alltid med en twist en inte ser komma. Och det där slutet? Inte okej.

Superspännande, som vanligt. Älskar Viggo och Alrik, som vanligt. Kan inte vänta på nästa del, som vanligt. Om du inte läst den här serien än - vad väntar du på?!?

4.5 av 5.

torsdag 17 december 2015

2 x rec - Bilder för mellanåldern

Nu ska här tas ikapp recensioner! Jag har ... sju orecenserade böcker. Men nu tänkte jag ju beta av två och kanske någon till om det känns smidigt! Då kan ju högen minska rätt så snabbt.

Egentligen borde jag läsa på ett finskaförhör jag har imorgon och alldeles nyss kom på att jag inte övat ett sk*t inför. Men jag fick en tia idag i en inlämningsuppgift om skomodet genom tiderna jag jobbade med i år och dar (kändes det som - egentligen jobbade jag på den i typ ... två? dagar. Men det tog på min nattsömn. Och var stressigt och jobbigt. Så nog jobbade jag ändå. Totally värt det nu i efterhand ju.) så jag KAN faktiskt få unna mig lite trevligheter en stund.

Idag är det mellanåldern-fantasy som står på shemat! Imorgon kanske jag skriver om två böcker där bilderna får ännu större plats. Det vet man inte. På veckoslutet kanske jag orkar ta tag i det där med att skriva om Mockingjay part 2 och boken den baseras på. Och så har vi ju det där förbaskade omdömet kring Half Bad: ondskans son ... Men nu! Illusrerad fantasy för mellanåldern! Och mig, tydligen.

Först tänkte jag snicksnacka om senaste tillskottet i PAX-världen. Gasten heter den och handlar om hur en oskyldig lek leder till att en flicka blir gastkramad. Gastarna är inga trevliga typer, och de blir starkare ju fler de lyckas gastkrama ... än en gång blir det Viggo och Alrik som ska rädda Mariefred, trots att nästan ingen i staden gillar dem.

Och mer än så minns jag ärligt talat inte, eller det jag minns är iallafall inte sådant jag tycker jag kan avslöja utan att det blir för mycket spoiler alert! över det hela. Det här är då fantasy/skräck för mellanåldern. Huvudpersoner är två bröder, Alrik och Viggo som rätt så nyligen kommit nya till Mariefred för att flytta till nya fosterföräldrarna Laylah och Anders. (Som visar sig vara rätt så fantastiska.) Viggo och Alrik visar sig vara de utvalda som ska skydda Mariefreds bibliotek från svarthäxan, som återupptväcker och skapar en massa oknytt som ska hjälpa henne att få makten över biblioteket.

Gasten är superspännande. Det har alla böcker varit hittills, men när jag läste Gasten kände jag för första gången att precis allt med den här serien klatchar så himla bra. Det kändes lite som att komma hem, att läsa om de här två pojkarna som inte har det lätt i den nya staden. Men de är så himla coola för det! Berättelsen känns väldigt rätt i tiden, jag älskar slangorden och jag älskar mixen mellan serierutor och prosa. Att de vuxna får ta väldigt mycket plats och blir riktiga karaktärer gillar jag också starkt. Dessutom är det spännande något jävulskt, vilket inte direkt är ett minus i min bok. Snälla ge mig mer NU!

Den andra, liiite liknande bok jag läst under kort tid heter Splods öga - ett galaktiskt äventyr. Egentligen kunde inte de här två böckerna vara mer olika och fortfarande ha likheter. Den ena är fullständigt orealistisk medan den andra kanske inte heller är det, men ändå får en att tro på alltihop. Den ena behandlar också vardagliga bekymmer, medan den andra tar sin början mitt i vardagen men sedan inte bryr sig ett skvatt om vad som är verkligt. Den ena svensk, den andra genombrittisk.

Splods öga ..., eller Fortunately, the Milk är en historia som förklarar varför det tog så länge för pappan att hämta mjölk. Pappan förklarar alltså för sina barn vad han varit med om, som tog så länge och äventyret han upplevt är långt ifrån vad man gör en vanlig dag. Han möter bland annat på vumpyrer, ett folk som tillber en enögd staty och några rymdvarelser. Det är tidshopp och allting berättas väldigt chamigt, lite roligt och ingenting behöver en logisk förklaring. Väldigt Gaimaenskt, om ni frågar mig som innan bara läst en bok och sedan baserar mina antagen på vad andra skrivit.

Jag blev väll varken överväldigad eller besviken, det är ingen ryck-på-axlarna-bok, men heller inte en bok jag pratar om med tindrande ögon. Den är snabbläst, småcharmig och himla sprudlande. Riddells illustrationer är underbara (okej, vem försöker jag lura?! Illustrationerna är fullkomligt fantastiska och gör hela boken snygg något förfärligt!) och historien tror jag passar fenomenalt som högläsning.

Förresten - det där med att det här passar mellanåldern är inte hela sanningen. För ja, visst tycker jag det. Men det passar ju faktiskt en något år yngre åldersgrupp med! Typ 5+ kanske. Men det hindrar ju absolut inte 9-12-åringar från att låta sig charmeras.

Foto: Sophia Quach

fredag 16 oktober 2015

4 x PAX

Tiden pulsar och mörkret vandrar in ...

Nu har jag läst *slukat* de fyra hittills utkomna böckerna i PAX-serien. Så då tycker jag man har rätt att säga att man (jag) gillar den här serien, väldigt mycket! (Och vill ha Gasten typ nu.)

Näe, jag är inte nio eller tolv år eller något där emellan, men den här urban fantasy-serien om två fosterpojkar passar mig superbra! Allra mest är det kanske Alrik och Viggo jag känner kärlek för, vilket kanske lite kan ha att göra med att jag själv har brorsor i samma åldrar som har en liknande relation till varandra. Och liknande intressen. Och liknande personligheter. Eh.

Men jag älskar också den här fantasyn som allt mer börjar likna skräck, som Åsa Larsson och Ingela Korsell beskriver och Henrik Jonsson illustrerar. (Japp, vi SKA prata om hans galet snygga svartvita bilder också. Snart.) En annan sak jag gillar är att det är snabbläst och att mycket hinner hända på få sidor. Och att böckerna verkar bli allt längre!!

Så VAD exakt ÄR det här då, kanske ni mindre insatta undrar? Det är urban fantasy/skräck för mellanåldern. Ibland finns det hela uppslag med serierutor. Det finns också ett elakt mobbargäng, en alkoholiserad mamma, snälla nya fosterföräldrar, en hemlös hund och ett mystiskt gammalt bibliotek. Och två pojkar som är utvalda och ska beskydda Mariefred för ondskan som snart kommer inta staden. Typ så. Någon som är intresserad? Ni BORDE VARA DET. Ni borde typ darra av spänning och nyfikenhet över vad detta kan vara. För det är så braaaaaaa och jag vill inte att det ska ta slut ...

Så himla många vettiga och viktiga tankar ryms också i dessa lättillgängiga böcker! Klassklyftor syns (nu när jag har börjat tänka på det här, slipper jag tydligen inte av med det. Klassklyftor finns i vårt samhälle vare sig vi vill eller inte.), fördmar måste krossas och orättvisa vuxna övervinnas. Det känns befriande att hjältarna inte är perfekta, att Alrik har kort stubin (men samtidigt älskar hundar) och Viggo lätt för att hamna i trubbel. Att de inte VILL vara tvungna att rädda världen men samtidigt vill visa att de duger. Det ÄR ju inte nytänkande med hjältar som inte är som alla andra, som känner sig utanför, rätt så ofta är det ju faktiskt just de som är utanför som brukar få världens tyngd på sina knotiga axlar. De brukar också sakna föräldrar och vilja visa att de duger (hej Harry Potter), ändå KÄNNS den här serien fräsch och modern. Och Alrik och Viggo känns så MÄNSKLIGA med sina talanger och brister. Jag tror pojkar och flickor i den "rätta" målgruppen enkelt kan ta till sig dem, ta till sig deras problem och känna att de INTE ÄR ENSAMMA. Den känslan är enligt mig det finaste en bok kan inge.

Och HUR snyggt är det att sidorna bildar en regnbåge?!? SÅ snyggt.

Nog om bröderna, jag tror ni hajat att jag gillar dem hemskt mycket vid det här laget. Så, varje bok har ett eget nordiskt monster att övervinna. Storyn är snabb och twisterna många, men vardagsproblem ryms som sagt ändå med och blandningen blir superb. Ärligt talat så är ju inte handlingen något vi aldrig sett förut och det går att räkna ut hur allt ska sluta rätt så lätt. Men det är inte det som är det viktiga, det viktiga är att det ändå lyckas vara spännande, att karaktärerna är himla äkta och älskvärda och att det är ett riktigt äventyr, varje bok.

Bilderna är fantastiska och passar de här böckerna perfekt då de är både skrämmande och moderna. Dessutom har alla personer säregna utseenden som gör dem lätta att känna igen och hålla isär.

Jag vill ha mer och jag tycker det är toppen att en sådan här serie skrivs, i dessa tider då läsintresset faktiskt inte är vidare stort hos målgruppen. Skönt att det då kommer böcker som kanske faktiskt kan få ändring på saken. Böcker med fart, bilder, spänning och karaktärer att känna igen sig i. STOOOR tumme upp från mig, nu ska jag försöka få tioåringen i huset att läsa!

Sidor