Tårar i havet

Förlåt så väldigt för att mitt inlägg är lite sent men skyller på provvecka och enarmad och sådär. Det här är ett inlägg i B Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet av Ruta Sepetys som Just nu - Just här skrev om igår.

Så - jag hetsläste slut den här igår och tänker på den hela tiden. HELA tiden. Så fantastisk bok? Samtidigt tyckte jag typ det inte hände saker största delen av tiden men ändå har den ett konstigt bra driv? Och uppbyggnaden är genialisk. Vi kommer till varför.

Tårar i havet berättar fyra ungas livsöden under andra världskriget. Året är 1945, Tyskland håller på att förlora, det finns ryssar överallt. Det är vinter och alla bär de på en hemlighet - något som hela tiden hotar dra ned dem, som om inte det faktum att de är på flykt, fryser och har ont om mat vore tillräckligt.

De har alla olika bakgrund, alla olika orsaker till flykten och alla olika mål, men när den slutar har deras öden sammanflätats (who saw that one coming). Boken kulminerar i historiens största fartygskatastrof och det är typ olidligt att läsa om. Tänk Titanic. Fast värre.

Jag vet inte var jag ska börja, men alltså: den här boken drabbade mig så himla hårt. Personporträtten är fantastiska, språket dramatiskt men poetiskt, kapitlen korta och laddade och uppbyggnaden himla snygg. Vi får ledtrådar till vad det är för hemligheter de bär på, men det dröjer, oj vad det dröjer!, innan vi får veta något rakt ut. En sitter som på nålar och hela tiden väntar jag mig den där fartygskatastrofen, men den kommer aldrig.

Eller klart den kommer, men det är först på slutet och jag känner mig väldigt lurad. På ett bra sätt. Pga det Ruta Sepetys gjorde där var: hon lät oss lära känna karaktärerna först och försätter dem sedan i enorm fara. Efteråt känns det så himla självklart. Klart en gör så liksom. Nu var jag ju inte alls helt darrig för hur det skulle sluta och satt inte alls med gråtiga kinder alldeles ensam hemma och bläddrade inte alls frenetiskt fast långsamt *för det tar snart slut!* fast mest frenetiskt ändå.

Usch, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte spoila. Finns nämligen många många händelser jag har lust att diskutera och kommentera och allmänt reagera i text till. För Tårar i havet är en bok som väcker känslor - både lyckliga och arga och förvirrade och sorgsna. Arg blir jag för det däringa kriget som pågick i sex djävla år och förstörde deras liv. Glad blir jag pga gemenskapen som skapas i flyktinggruppen och för Florian. Och Joana och Emilia. Alfred står för förvirringen. Och frustrationen. Vill bara skaka om honom så att alla dumma tankar faller ur honom. Sorgsen blir jag pga händelser för visst finns det sorgsna händelser och minnen.

Älskar karaktärerna. Älskar speciellt skopoeten och den vilsekomne pojken och Eva och Florian. Kan känna igen mig i Joana och gillar henne med och Emilia är så fantastiskt gestaltad. Hennes skam och hennes betraktelser av de andra och hennes förtvivlan. Så stark. Alfred vet jag inte vad jag ska göra med. Han gör mig ledsen och frustrerad, samtidigt är han en sådan klockren karaktär - varifrån får hon dem, Ruta? Dessa helt verkliga personer?  

Sedan finns det ju rent objektiva orsaker till att den här boken är amaze: den ger oss en bild av kriget som jag tror är rätt trovärdig (jag menar Sepetys har gjort en hel del research även om hon inte var med själv) och det är sjukt. Det är så förfärligt förfärligt och rått och alltså ... det här är ju inye direkt en kul bok på det sättet. Men viktig. (Och kul tycker jag ändå för karaktärerna i mitt hjärta! Och språket. Och och och! Att den lite smått binds ihop med Strimmor av hopp.) Sedan så älskar en ju alltid böcker som får en att vilja veta mer om något.

Jag ska vara ärlig. Jag var inte helt övertygad om att den här boken passade mig när jag hade läst kanske 50 sidor. Det gick snabbt och så men jag fick varken grepp om karaktärerna eller historien. Den första delen är rätt så händelselös och huvudpersonerna rätt så kryptiska pga de förklara ju inte saker de själva redan vet. Men det tar sig och är värt hela den långa startsträckan för sedan känner man dem plötsligt och så swishar sidorna förbi och så var den utläst och då är det såhär: en vill ha mer.

Imorgon kan ni läsa om samma bok hos Aldrig bara ord!

Foto: Michael Smith

| Tårar i havet orig. Salt to the sea | Ruta Sepetys 2016 övers. Lina Erkelius | B Wahlströms | 415 sidor | 15+ | tusen tack för boken och chansen att delta i stafetten, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Fem (till) böcker att se framemot 2014

Här och här har jag skrivit om andra böcker som kommer ut i år!

 

 

Färgen på drömmar av Ruta Sepetys
maj B.Wahlströms

Läste Strimmor av hopp för cirka ett år sen, och tyckte hemskt mycket om. Därför vill jag hemskt gärna läsa mer av Ruta! Hade verkligen hoppats på att den här skulle bli översatt, är dock lite besviken över omslaget...tycker DEFINITIVT bättre om originalet som jag verkligen gillar. Gillar inte texten och förmörkningen i kanterna på det svenska...hursomhelst vill jag verkligen läsa!

 

 

Första monsterboken av Johan Egerkrans
augusti B.Wahlströms

Blev verkligen imponerad av Egerkrans begåvning i Nordiska väsen och vill verkligen se mer av honom! Då såg jag att denna ska komma ut, men det är dock typ en pekbok tror jag (..?), men små "faktatexter" om nio monster. Om jag inte lyckas på som rec-ex så kommer jag säkert typ köpa den till småbrorsorna! :-)

 

 

Stanna kvar och ge dig av av John Boyne
juli B.Wahlströms

Här har de då valt att behålla originalomslaget. Gillar det! Läste ju nyligen Pojken i randig pyjamas och tyckte om. Den här tror jag är liknande och vill gärna läsa mer av Boyne!

 

 

 

STHLM - av unga för unga
maj B.Wahlströms

Den här skulle jag så gärna vilja läsa! Vet ju typ inget om Stockholm då jag bor i Finland och bara besökt staden omkring en gång. Den här tänker jag att kunde vara ett fantastiskt sätt att lära känna staden!

 

 

Historien om Leon av Leon Leyson

januari B.Wahlströms

När jag då för någon dag sen klickade in mig på B.Wahlströms hemsida så såg jag ju först den här. Jag fann inte omslaget lockande men då jag läste handlingen så ville jag genast läsa.. Såg filmen "Schindlers list" för ett tag sen och bara för sorglig. Den här känns som ett måste för mig.

 

Bubblare

 

 

Ull av Hugh Howey
april Norstedts

 Fick rätt nyligen nys om denna, och av någon anledning finner jag den lockande. Vet inte om den passar min målgrupp då den ges ut på Nordstedts och inte Rabén&Sjögren (men det gör ju Sagan om ringen också!), men skulle vilja läsa. Vet typ inte alls vad den handlar om, men tror att det är nån sorts dystopi/sci-fi..? Omslaget gillar jag tyvärr INTE och sidantalet (omkring 500) finner jag både skrämmande och lockande...

 

Nån av dessa ni finner lockande? Och ge hemskt gärna tips på andra bra böcker som kommer ut som jag missat! (Eller inte...har så himla mycket att läsa!)

Månadsrapport januari 2013

Då har det blivit tid för årets först månadsrapport!:D Det här året ska jag också börja skriva hur många sidor jag läst.

 

I januari har jag hunnit läsa:

Födelsedagsmysteriet - Martin Widmark (89 sidor - en massa bilder)

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning - Emmy Abrahamsson (214 sidor)

Underfors - Maria Turtschaninoff (341 sidor)

Darkside - Tom Becker (234 sidor)

Klassresan - Moni Nilsson (160 sidor)

Strimmor av hopp - Ruta Sepetys (224 sidor)

Förr eller senare exploderar jag - John Green (307 sidor)

Matchad - Ally Condie (350 sidor)

 

Antal lästa böcker: 8 Antal lästa sidor: 1919 Antal lästa omläsningar: 0 Antal recensioner: 6/8 (rätt bra!) (kanske recenserar Darkside med de andra böckerna)

 

Sämsta bok: Jag tänker inte räkna Födelsedagsmysteriet med nu. För alltså, den kanske var sämst, men den är ju inte direkt menad för min ålder. Jag skulle nog gillat den när jag var 7-8 år. Men den sämsta boken av de andra... ingen avr direkt dålig, men jag fastnade inte så mycket för Darkside. Den var väldigt spännande. Men lite alltför kort, och lite tråkig. Så det får bli den.

 

Bästa bok: Jag älskade Underfors och jag älskade Förr eller senare exploderar jag och jag älskade Klassresan samtidigt som jag också älskade klassresan. Så vilken ska jag välja?! Det ligger mellan de två första. Kanske, kanske jag inte kan välja? De är så väldigt olika. Och båda så väldigt bra! Jag njöt varje sekund när jag läste Underfors. Och Förr eller senare exploderar jag är ett riktigt konstverk. Oavgjort!

 

Kommentar: Det är väl ungefär vad jag brukar läsa. Trots att det under hela januari kändes som om jag inte läste nåt.

 

Mål i februari: Jag ska försöka läsa alla mina rec-ex, och andra delen i Darkside. Efter dem kommer Skuggan som jag lånade från bibban. Kanske. Jag har verkligen väldigt många böcker hemme just nu som jag måste läsa!



Strimmor av hopp

Igår läste jag slut Strimmor av hopp. Det var en förfärlig berättelse, här kommer min recension:
Strimmor av hopp
Författare: Ruta Sepetys
Serie: -
Originaltitel: Between shades of gray
Översättare: Lina Erkelius
Sidantal: Själva boken är 356 sidor, men sen finns det "Författarens tack" och "Författarens not" som är 6 sidor
Utgivningsår: 2011
Förlag: B. Wahlströms
Passar åldern: 12+, men den var rätt hemsk, lite obehaglig. Så om man inte gillar sånt som är hemskt och påriktigt, kanske man månste vara äldre, jag vet inte.:)

Handling: Den här gången tänkte jag faktiskt försöka mig på att skriva handlingen själv. Får se hur det går.
Lina är bara 15 år när NKVD (Sovjets hemliga polis) för bort henne i nattlinnet. De klampar in i huset, och ger dem 20 minuter på sig att packa. Linas pappa är inte hemma, och Linas mamma och hennes tio åriga broder tvingas isär från pappan. Tillsammans med andra till synes helt oskyldiga personer åker de på ett lastbilsflak till en tågstation. Väl framma är det alldeles yrt på stationen. männskor far hit och dit för att söka sina käraste, går till tåg, rymma. de förs till en tågvagn, där de tillsammans med väldigt många andra personer sitter och trängs. Inga sängar har de, bara den lilla mat de tog med sig har de, de är svettigt och trångt och luktar illa. Ingen vet vart de är på väg.
Några gissar på Sibirien. Men Sibirien, varför? Där är det ju kallt och... På tåget finns fröken Grybas som är bibliotekarie, den skallige mannen som vill dö, den vräsiga kvinnan och hennes dotter, mannen som alltid tar upp klockan, Ona med sitt nyfödda barn, och så Andrius. Som Lina alltid stör sig på.

Strimmor av hopp är en historia om hut hemska männskor kan vara, men också hur vänliga, och hur mycket de kan offra för sina kära, och om att hitta små ljusglimtar, i det som der ut att vara alldeles svart. Och det är berättelsen om Lina.

Vad jag tyckte om boken: Jag tycker inte att man kan beskriva den som jättebra. Det passar bara inte. Utan jag vill beskriva den som jävligt bra. Trots svärordet. För denna berättelse var hemsk. och det där jävligt kan symbolisera det. Men den var också helt underbar. Och den berörde mig. Detta är nog den bok som berört mig mest av alla jag läst. Jag var nära gråten på väldigt många ställen, och grät på riktigt flera gånger. Jag tycker att Josef Stalin är den hemskaste männskan som levt på vår jord. Förlåt mig, men jag tycker det. Jag hatar det som han gjorde mot Litauen, Lettland och Estland. Och han intog tydligen Finland också. På ett ställe sotd det "Finnarna är ett segt folk. De kommer att kämpa" och jag kan ju inte låta bli att känna mig lite stolt... Jag hatar det han gjorde mot Linas familj. Även om Linas familj egentligen aldrig funnits, men jag slå vad om att det funnits en Lina, bara att hon kanske inte hette just det. Det är faktiskt inte särskilt länge sen allt det här hände. Bara ungefär 60 år sedan. Men det känns lite svårt att tro det. Det känns snarare som 100. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om nåt liknande hände nu. Eller det kan jag faktiskt. För Ruta Sepetys beskriver allt så bra, så jag har faktiskt allt i mitt huvud. Jag älskade den här boken. Den var hemsk, men den fick mig att förstå hur hemskt det varit, och hur bra vi har det. Den fick mig att förstå det mycket bättre än alla hissa och rella böcker i världen.

Sen så älskade jag karaktärerna. Lina är så tuff. Hon ritar sitt hat, och hon struntar i att hålla tyst om det. Hon är väldigt modig. Och hennes kärlek till sin pappa känns så fin. Hennes omsorg för hennes hela familj förresten. Andrius var också en väldigt trovärdig karaktär. Men jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att gilla honom så mycket. Hans sätt, kanske? Och Jonas också. Hur Lina ser på honom som så liten, men han som visar mod och styrka som vuxna män inte ens har. Hur han ser upp till Andrius. Hur han jobbar och kämpar. Han är helt enkelt en kämpe. Linas och Jonas mamma, Elena, är också en underbar karaktär. Hon är så snäll mot andra. Och jag tycket (JÄTTETOR SPOILER!) att det var jävligt onödigt att Ruta måste döda henne, men hon slapp väl till sin man då. Hennes död kändes på nåt vis värre för mig än Kostas. Kanske för att jag lärde kännna henne bättre. (SLUT PÅ DEN JÄTTESTORA SPOILERN) Alla karaktärer är helt enkelt alldeles fantastiska.

Under hela berättelsen var jag lite osäker på om det var på riktigt eller inte. Allting kändes så äkta. Men hur hade Ruta då kunnat skriva om Lina så detaljerat? Kände hon henne? I slutet på boken fick jag iallafall veta att Linas historia iallafall inte var sann. Men att liknande hade hänt.
Jag sög i mig alla information som boken gav. Fick jag ett prov framför mig nu om den, så tror jag att jag skulle kunna svara på dom flesta frågorna. Kanske inte allt, men nästan.

En sak som jag tyckte var så bra i den här boken var också att Lina tecknade. Och att hon tecknade sitt hat för ryssarna. Och att hon gillade en kónstnär, ock skrev vad hon gillade i hans målningar. Hon beskrev dem också. Men när jag googlade på Edvard Munch, som han heter, så passade hans målningar inte alls in på de bilder jag fåt i mitt huvud. Hon skrev att de var fulla av förtvivlan. Men då tänkte jag på svart, förvridna ansikten och liknande. Så här såg en ut:

 

Förtvivlan tror jag den heter. Jag är inte alldeles säker på att det här är hur den påriktigt ser ut, men det här kom på Google.

Skriet heter den här, den gillade Lina väldigt mycket.

Kort sagt är Strimmor av hopp en bok jag rekommenderar alla. Vare sig du gillar fantasy, kärlek eller dystopi mest, så tror jag att vem som helst kan älska och beröras av den här. Love it!

♥