Recension: Jaga vatten - Ellen Strömberg

Jag har läst Ellen Strömbergs debut från 2018, Jaga vatten. Om Rakel och Hanna och pappan och mamman och pojkvännen och alla Hannas ex. Allra mest om en skavig kompisrelation.

Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.

Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.

Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.

Jaga vatten känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.

| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |

Störst av allt

Det var först någon timme efter att jag hade lyssnat klart på Störst av allt som jag insåg hur verkligt allting hade känts. Jag kom nämligen på mig själv med att tänka på händelserna i boken som verkliga händelser, på personerna som riktiga personer, som om allting hade hänt på riktigt. Alldeles nyss.

Och om det inte är ett tecken på att en bok är bra vet jag inte vad som är.

Jag gav nog inte Störst av allt de bästa av förutsättningar eftersom jag hetslyssnade på den under en bilresa till Levi. Jag skulle lyssna klart den innan vi var framme, det var liksom bestämt sedan början så jag lyssnade och lyssnade och lyssnade. Alltså blev det inte en direkt naturlig läsupplevelse på det viset, jag läste inte på intuition liksom, utan jag bara lyssnade för att bli klar. Det fanns inget annat jag kunde göra eftersom jag lovat Olivia och eftersom jag hade huvudvärk var att läsa boken inte ett alternativ. Så jag lyssnade.

Med det sagt menar jag inte att jag inte ville lyssna, det var ju trevligt liksom. Bara att det ju kanske blev lite forcerat och att jag nog inte hann känna så mycket under lyssnandet. Inte smälta vad jag hörde. Ja och så är det ju det med att jag lyssnade istället för att läsa, vilket på något sätt tar bort en dimension i upplevelsen för mig, jag tappar liksom ett plan av boken eftersom det finns en främmande röst som läser upp allting, istället för de röster jag ger karaktärerna i mitt huvud. Därför känns det också svårare än vanligt att skriva om den här boken, jag kunde liksom inte notera språket på samma sätt heller. Vilket är extra tråkigt då det kanske speciellt är för språket och berättartekniken som Störst av allt har lovordats. Jag vet egentligen inte hur det går ihop, att jag liksom inte kan skriva om språket, för jag hörde det ju. Men det blev mer en ... dialog än en bok, om det låter logiskt?

Nu skulle jag egentligen inte dyka rakt ner i recensionen utan att nämna vad Störst av allt är för något. Så låt mig berätta nu! Störst av allt är alltså en roman om en rättegång och vad som ledde fram till denna rättegång. Rättegångsthriller går den nog under, men även om det hela tiden finns en spänning skulle jag nog inte kalla Störst av allt för en thriller.

Den tilltalade, personen som står inför rätta, är Maja, 18 år, från Djursholm. En vit, rik flicka med rika vänner och höga betyg. För nio månader sedan ägde en skolskjutning rum på Djursholms allmänna gymnasium. Maja var den enda som stod kvar i klassrummet utan så mycket som en skråma.

I Störst av allt varvas rättegångens framskridande med tillbakablickar till vad som hände innan skolskjutningen. Majas berättarröst är saklig men rätt dryg och arrogant då hon beskriver sina klasskamrater och sina känslor kring allting. Bitter. Det stämmer så otroligt väl in på allt annat vi får veta om Maja, och om händelserna. Det är precis så hon borde berätta efteråt. Det är precis sådan Maja är. Och det är så intressant att hon är gjord just så! För det gör henne inte särskilt sympatisk, men det gör henne väldigt intressant. 

Störst av allt är en väldigt rå berättelse. Till en början förstod jag verkligen inte varför det inte är en unga vuxna-bok men efter att ha lyssnat klart förstår jag bättre. Den är nog alldeles för mörk för att vara det, och alldeles för långrandig ibland. Det är en otroligt tung bok, samtidigt drabbade det tunga mig aldrig med full styrka, kanske just för att jag lyssnade på den i ett streck, utan att bearbeta. Kanske också för att världen Maja och hennes vänner lever i är så långt borta från min egen.

Många av personporträtten är gripande och väldigt, väldigt jobbiga. Vissa av karaktärerna önskar jag att vi hade fått lära känna på ett djupare plan, vissa lämnas väldigt ensidiga och platta. Här finns gott om stereotyper, vilka kanske förstärks av Majas syn på världen, men egentligen känns det inte som någonting negativt, för det känns trovärdigt. Det speglar de strukturer och klasser som de facto finns i samhället på ett väldigt tydligt sätt. Samtidigt: romanen fokuserar inte på relationer. Det är handlingarna som står i centrum, enstaka trevlighetsdialoger ryms inte med. Det är endast det som är relevant för utredningen som tas upp, förutom de kommentarer Maja inte kan låta bli att lägga till om sina jämnåriga och vuxna i deras närhet. I och med det funkar de tydliga karaktärerna rätt bra, de finns liksom inte där för att vara trevliga utan har alla sin roll i händelseförloppet.

Romanen är skickligt uppbyggd i hur jag som läsare sakta men säkert får reda på vad som har hänt. Jag blir aldrig uttråkad, på samma sätt som Sander upprätthåller nämndemännens intresse upprätthåller Persson Giolito min nyfikenhet. Oavsett om jag hade suttit i en bil i tio timmar eller ej tror jag verkligen att jag hade velat läsa vidare konstant. På något vis lyckas hon avslöja precis tillräckligt hela tiden, men samtidigt kan jag inte se vad pusslet föreställer förrän precis på slutet. Så SÅ otroligt snyggt ihoppusslat, seriöst.

Can't stress enough hur äkta allting känns. Som jag nämnde är Maja och hennes kompisars liv helt tvärtemot mitt, men ändå känns allting kristallklart när jag har lyssnat klart. Och som om det faktiskt hade hänt påriktigt. Sjukt.  Förutom att vara ett rättegångsdrama lyckas Störst av allt vara väldigt mycket mer än så, och ta ställning i en massa samhällsfrågor i och med just skildringen av dessa överklasskids och bubblan de lever i.

Efter att ha lyssnat klart känner jag mest att jag vill lyssna en gång till. Eller kanske läsa, egentligen. Långsamt den här gången. Få av karaktärerna i Störst av allt är särskilt sympatiska, men ändå har de lyckats fastna på mig. Och så känner jag att det typ hade varit häftigt att vara jurist, egentligen. Och att världen rika ungdomar lever i är sjuk om den alls liknar Majas verklighet. Och att Malin Persson Giolito är otroligt duktig på det hon gör, att jag vill läsa mer av henne. Att Störst av allt måste ha krävt en hel del research.

Och jag har en klump i magen, och vet inte när den kommer att försvinna. När Majas historia kommer att lämna mig.

Ja och så har jag tänkt på att det hade varit kul med mer skönlitterära skildringar av stockholmseliten! De där som lever världens glammigaste liv på Instagram. Hur har de det egentligen? Varför finns det inte fler sådana böcker? (Do tipsa mig gärna ifall det finns.)

Foto: Anna-Lena Ahlström

| Störst av allt | Malin Persson Giolito 2016 | Wahlström & Widstrand | 367 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus |

The Hate U Give

The Hate U Give av Angie Thomas var en av förra - och då förra - årets mest omtalade ungdomsböcker på media. Boken har tagit inspiration från Black Lives Matter-rörelsen och börjar med att en ung, svart kille blir skjuten av en polis. Bokens huvudperson är enda vittne till händelsen, och sedan fortsätter handlingen med hur händelsen påverkar hennes liv och hur hon allt mer börjar ifrågasätta sig själv och sitt handlande.

Starr kommer från ett ”ghetto”, enligt henne själv. Ett område med gäng, slang, droger och fester som ofta urartar till bråk. Så var det även natten då Starrs barndomsvän Khalil blev skjuten – de var på väg hem från en fest där folk börjat skjuta, då polisen stannade Khalil.

Men trots att Starr bor i ghettot – eller kanske just därför – har hennes föräldrar betalat stora summor för att hon ska gå på en snobbig, till största delen vit, skola. Starrs pojkvän är vit, hennes bästa vänner på skolan är vita. Men när Hailey, Starrs bästa vän, börjar använda rasistiska uttryck frågar sig Starr: sviker jag mig själv då jag umgås med Hailey?

The Hate U Give är en bok med många lager – här finns rasismen, som på många sätt genomsyrar det mesta som händer, men också bara Starrs vardag med familjestrul, kärleksproblem, kompisar, basket osv. Att det här tillåts vara en bok full av referenser till populärkultur, en bok som oftare gör mig glad än arg, gör att jag verkligen tycker det är en fantastisk berättelse. Dock påverkas ju kompisbråken, kärleken och ja, det mesta faktiskt, av att Starr ser på det på ett annat sätt som svart – speciellt efter att Khalil skjutits av den vita polisen. Då media och polisen inte verkar ha något intresse av att få fram sanningen, utan istället sprider rykten om att Khalil var droglangare och hade vapen i bilen inser Starr att det faktiskt finns ett vi och dem, bara pga hudfärgen.

Jag antar att det författaren främst vill med sin berättelse är att belysa förtrycket svarta fortfarande blir utsatta för i USA, och hon lyckas verkligen, tycker jag som vit flicka i Finland åtminstone; för jag blir ju arg, då Khalil skjuts vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen för det känns bara fel fel fel. Rasismen och klyftorna fortsätter sedan dyka upp boken igenom och varje gång känns det som en käftsmäll – hur vrickat det är. Och hur sant. The Hate U Give är som en politiskt demonstration, som Angie Thomas version av Starrs tal i boken. Hela boken känns så HIMLA viktig för dne blir aldrig peka med handen det här är rasism-ig, utan den är också fylld av Starrs LIV. Och just därför blir den nog så drabbande, det kommer liksom så nära läsaren då. Så mycket närmare än okända människors ansikten i tidningen. För trots att Starr och gänget är fiktiva blir de ju verkliga under några hundra sidor.

Karaktärerna är mångbottnade, åldern på ungdomarna känns alldeles rätt – Angie Thomas har med rätt sorts referenser, Starrs kompisgäng har en kemi jag köper, Starrs osäkerhet kring förhållandet till Hailey, som länge varit hennes bästa vän, och Chris, hennes pojkvän sedan ett år, känns äkta. Jag tror på Thomas karaktärer – allt från granntanten till rektorn till Khalil till polisen som skjöt. Vissa finns bara med i en mening, men det gör dem inte mindre verkliga. Samhället Thomas byggt upp – för åtminstone Garden Heights, Starrs bostadsområde, är fiktivt – känns tredimensionellt och vattentätt.

Flera gånger under läsningen tänkte jag på hur filmisk The Hate U Give känns – det är mycket amerikansk slang, som känns förvånansvärt naturlig i den svenska översättningen. Men jag tror inte det bara var därför, utan mer en kombination av språket, jargongen som är tydlig speciellt i Starrs familj, miljöbeskrivningarna som naturligt vävs in i berättelsen och skapar färgstarka bilder i mitt huvud men säkert också till stor del själva dispositionen som känns väldigt filmisk. Det börjar med en fest och plötsligt sitter Starr och hulkar vid Khalils döda kropp, för att sedan fortsätta med att folk beklagar sorgen, begravning, förhör, nyhetsreportrar som vill fråga ut Starr, Starrs försök att återvända till vardagen, posttraumatisk stress ... det är både en styrka och en svaghet hos boken att den egentligen inte är särskilt unik. En styrka eftersom Thomas gör det till sitt eget och åtminstone jag faktiskt inte stött på den här typens berättelse i just bokform förut. En svaghet av den självklara anledningen att det inte känns vidare originellt – det är ingen handlingsutveckling vi aldrig sett förut, liksom. Men som jag sa: Thomas gör det till sin styrka.

Jag tyckte så SÅ mycket om den här boken. Karaktärerna känns som mina vänner, och jag är DÄR med Starr hela tiden. Det är en riktig berg- och dalbana av känslor att läsa, det gör så ont men samtidigt finns dryper The Hate U Give av värme och kärlek. Precis alla borde läsa den här boken. Nej - måste. Såklart främst för att den är så sjukt viktig och för att Angie Thomas faktiskt för fram sitt politiska budskap på ett sätt som borde få alla med en hjärna att fatta, men också bara helt enkelt därför att det här är en bra bok. Med fina karaktärer och en engagerande handling och så alldeles full av livsglädje och kämpaglöd. Jag har inte sett filmen än, och vågar knappt, men ska nog ändå. Och om du nu verkligen inte orkar läsa boken - se filmen!! Säger jag som inte sett än. Nejmen för att det här Är Så Viktigt!! Hoppas så att den här boken kommer fortsätta spridas.

| The Hate U Give | Angie Thomas 2017 övers. Amanda Svensson 2017 | Natur & Kultur | 446 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Två augustnominerade pärlor

Trots att jag har x antal olästa rec-ex från x antal år tillbaka hemma kan jag inte riktigt låta bli att reservera nya, spännande titlar på bibban och sedan läsa dem istället för att avsluta någon av mina miljontals påbörjade serier. Hade tänkt läsa alla Augustnomineringar i barn- och ungdomskategorin i år, eller okej - inte bilderböckerna, men Comedy Queen har jag inte hunnit påbörja än. Tänkte ändå skriva lite om Rymlingarna och Vi kommer snart hem igen. Nu gick ju Gropen och vann redan, så den får jag väl också läsa någon gång.

Rymlingarna av Ulf Stark med illustrationer av Kitty Crowther
| 2018 | Lilla Piratförlaget | 135 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Ett barnbarn hjälper sin farfar att rymma från sjukhuset för att göra en sista resa till platsen farfarn älskar mest.

Jag tycker: Åh, den här är väldigt väldigt fin. Relationen mellan farfar och pojken känns så ärlig och rak, helt utan krångel liksom. Trots att farfadern kan uttrycka sig lite hårt gör det liksom ingenting - Lill-Gottfrid förstår. Deras jargong är så kärleksfull och hela berättelsen full av symbolik och vemodiga ögonblick.

Trots att boken är kort ryms här en hel del funderingar kring livet och döden och det känns så väldigt fint och sorgligt att just denna blev Ulf Starks sista bok, hans avsked. Rymlingarna är skriven på ett sätt jag tror passar barn - lite uppstudsigt, rakt men samtidigt väldigt förklarande. Bilderna tycker jag både om och inte om - de passar historien, men de är liksom inte den typens bilder jag personligen gillar. Men visst är hon duktig, Crowther.

Något fattades för att jag skulle falla pladask för den här berättelsen, kanske den ändå känns lite tunn? Men väldigt fin är den och även om jag personligen kanske hade nominerat någon annan bok så kan jag se varför den fick en nominering.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde med illustrationer av Peter Bergting
| 2018 | Natur & Kultur | 95 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Sex personers historia under andra världskriget - hur de överlevde Förintelsen.

Jag tycker: Den här är helt fantastisk - både på sättet den är berättad och för att det helt enkelt är en så viktig sak. I kombination skapar Peter Bergtings bilder och de hjärtskärande berättelserna någonting otroligt starkt och viktigt. Allting berättas på ett iskallt sätt som nästan slår luften ur mig som läsare - att det här varit människors verklighet, pga andra människor, ja, det gör mig förlamad.

Nu är ju inte det här ett fiktivt verk, vilket gör det än förfärligare - och viktigare. Jag tycker det är ett genidrag att Jessica Bab Bonde valt att berätta i just det här formatet, för det blir så lättillgängligt för alla, samtidigt som det ryms så mycket i så få ord genom bilderna. Peter Bergting är en mästare på att skapa atmosfär och detalj med enkla medel - man kan nästan ta på kylan, lukterna, hopplösheten.

Som så många andra tycker jag också att den här absolut borde användas inom undervisning, för barn i skolan får ju inte den här skildringen av vad som hände - de får kalla fakta, siffror på hur många som dog var osv men de får inte den mänskliga delen, det verkliga. För de flesta är ju andra världskriget och alla dess sjuka händelsern bara något avlägset, något som inte påverkar dem, trots att det egentligen inte ens är särskilt länge sedan - och fortfarande påverkar människor, både pga allt det ledde till och iom att så många fortfarande lever med vad som hände då. Därför är det så sjukt, sjukt viktigt att folk får veta och inser och ... ja.

Så ge den här till alla nioplussare ni känner - alla orkar läsa den här boken. Och alla måste läsa den.

Vända världen rätt

Handlar om: Jack som är ansiktsblind i hemlighet och försöker kompensera detta genom att vara världens douche. Libby som en gång blev framröstad till Amerikas största tonåring och rätt länge inte gått i skolan. Nu ska hon göra det igen. Och där finns Jack.

Jag tycker: Alltså var rätt länge sedan jag läste denna och minns ej superbra vad jag tyckte - vilket kanske säger en del. Jag blev iallafall besviken, det här är inte på långa vägar lika bra som Som stjärnor i natten. Grejen är typ denna: Niven vill för mycket. Det är liksom inte nog med att den ena är ansiktsblind, utan den andra måste vara överviktig. Och det känns som om dessa grejer slängs in bara för att skapa konflikt, inte för att det är viktiga ämnen att skriva om.

Eller - antagligen är det ju inte så. Jag antar att Nivens intentioner är rätt, men hon snubblar lite på mållinjen och jag köper det inte helt. Då jag läste "författarens tack" visade det sig ju dock att Libby basically är Jennifer och det känns ju bättre och hon har verkligen researchat kring ansiktsblindhet osv så allt borde ju vara autentiskt. Men trots detta känns det inte särskilt verklighetstroget utan bitvis rätt överdrivet - hon borde liksom ha delat upp Libby och Jack till två olika böcker.

Också: kärlekshistorien är inget som får mig på fall. Och jag brukar verkligen i 99% av fallen bli kär i killen men det blir jag inte här, Jack gör liksom noll för mig haha. Hade verkligen verkligen hellre sett att de bara blev vänner, för den där elektriciteten de påstår finns där känner jag aldrig. Startsträckan är rätt lång och sedan när något väl händer händer allt supersnabbt och det blir lite insta-love varning faktiskt. Hela alltet känns bara mycket framtvingat.

Samtidigt fattar jag ju att de kanske skulle bli kära i varann pga JAG som läsare lär ju känna dem båda och gillar dem rätt bra men tycker ej de lär känna varann särskilt bra innan de börjar prata om hur den andra doftar och men gud Jack Masselin är en KILLE. Blir lite trött, bara.

Annars tycker jag språket är amaze, Libby och Jack är rätt fina karaktärer, Dusty med och superintressant att läsa om ansiktsblindhet pga det var helt främmande för mig. Tycker också Niven lyckas skildra Libby bra, vad nu jag kan bedöma.

Sidokaraktärerna blir dock aldrig särskilt levande och jag blandar mest ihop dem, samt var det VERKLIGEN nödvändigt att göra precis ALLT i både Libbys och Jacks liv helt miserabelt?!? Det är cancer och död och mobbning och trasiga äktenskap vart man än ser. Okej att det kan vara så, men BÅDA?! I princip det jag nämnde innan: tycker Niven hade kunnat spara på krutet lite vad gäller sorglighet, nu tappade det lite effekt liksom.

Gav den ändå 3/5 stjärnor, för alla grejer som var bra. Bara rätt besviken över att det inte var en ny Som stjärnor i natten. Inte för mig åtminstone, sen har jag ju sett att många älskat också.

Foto: Lous Kapeleris

| Vända världen rätt orig. Holding Up the Universe | Jennifer Niven 2016 övers. Ylva Stålmarck 2017 | Gilla böcker | 455 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Som stjärnor i natten

Tio över ett

Efter Augustpris och hyllningsrop från diverse bokbloggare var mina förväntningar omåttligt höga på Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Den lyckades inte införliva alla, men kom riktigt nära!

Tio över ett handlar om Maja som drömmer att bli författare, eller möjligen recensent som Yukiko. Maja bor i Kiruna, Kiruna som snart inte är hennes Kiruna mer – stora områden ska rivas eller flyttas, centrum kommer bli på en helt annan plats, staden kommer bli som ny. Tio över ett varje natt spelar en harpa på Majas mobil. Varje natt vaknar Maja, kollar väskan under sängen, skälver till när mullret kommer. Väntar tyst som en mus på sirenerna.

Rädslan för att gruvan där Majas pappa jobbar ska rasa är det centralaste temat, det genomsyrar allt Maja gör. Ändå blir det aldrig för mörkt i Tio över ett, eller för ensidigt för den delen. För trots att Maja snart måste flytta så fortsätter livet runt omkring henne – Albin kanske märker henne, nu när han börjat i samma bokklubb, det ska ordnas en novelltävling om stadens flyttning – Majas chans! Dessutom har Julias mamma träffat en man på nätet och nu vill hon flytta och ta Julia med sig, till Luleå. Av alla ställen.

Jag tycker Ann-Helén Laestadius prickar många rätt i den här boken. Tonen, Maja, relationerna, rädslan för gruvan och att allt som är bekant ska försvinna – allting känns väldigt verkligt. Dessutom är kapitlen korta och det skapar ett trevligt driv som får en att tänka ”ett kapitel till” x antal gånger.

Jag tror inte Majas ålder nämns en enda gång men jag gissar på att hon går på nian – gymnasiet nämns nämligen som en byggnad hon inte är familjär med och programmet, stämningen, i skolan känns som den på högstadiet. Dessutom känns Maja precis som en vilsen femtonåring, med framtidsdrömmar, en allra bästa vän, rädsla för att någon annan än Julia ska få veta om galningen hon blir på natten och sina oändliga försök att fånga Albin på bild i bussen.

Det känns skönt med en karaktär som Maja, som bryr sig rätt mycket om vad alla tänker om henne, som vill vara till lags men samtidigt vägrar när det gäller mormor, som glömmer alla andra när saker plötsligt börjar rämna i hennes liv. Hon tillåts vara osäker och självcentrerad och det får konsekvenser, men det betyder inte att hon är en dålig person, bara mänsklig.

Konsekvenserna, förresten, de blir aldrig särskilt stora, ändå. Överlag så är nog det jag gillar minst med Tio över ett - hur lätt det mesta går för Maja. Hur Albin plötsligt börjar intressera sig, hur bra hennes modersmålslärare tycker hon är, ja, till och med att komma över skräcken hon har för gruvan går sist och slutligen väldigt enkelt. Dessutom känns det lite väl klyschigt att det ska vara en pojke som får henne att våga ...

På grund av att det mesta löser sig rätt så lätt blir boken också ganska förutsägbar. Det här suckade jag åt en del då jag läste, men samtidigt var det lite charmigt med förutsägbarheten. Hur relationen mellan Albin och Maja utvecklas är supersött och jag smälter lite vid varje scen dem emellan. Albin är gullig, en rätt typisk kärleksintresse-i-svensk-ungdomsbok-kille. Jag gillar honom, men han känns inte vidare speciell och jag har absolut läst om intressantare kärleksintressen. Att jag dessutom glömmer hans namn hela tiden säger kanske också en del.

En karaktär jag gillar desto mer – eller åtminstone finner intressantare – är Majas mormor. Sist och slutligen är hennes roll rätt så liten men hon finns med i bilden lite hela tiden. Relationen mellan henne och Majas mamma verkar vara komplicerad, och Majas pappa har hon då verkligen inte mycket till övers för. Hon är kommunfullmäktiges ordförande, en stram kvinna som hela tiden måste tänka på att hon är en offentlig person som inte kan bete sig hur som helst. Hon visar inte mycket känslor på ytan, men jag får en känsla av att mycket gömmer sig inuti – kärlek till dottern, till Maja, till Kiruna. Kiruna är hela hennes liv, det måste ju göra ont att det snart kommer se helt annorlunda ut.

Det som särskiljer Tio över ett från andra ungdomsromaner är en sak jag inte nämnt mer än i förbifarten hittills – Kiruna. Det är en väldigt speciell miljö att läsa om, hemvan endast för dem som faktiskt bor där. Det är intressant att få veta mer om livet där, om att Kiruna är rätt så stort, att de flesta jobbar i gruvan, att sprängningarna kan nå markytan. Årstiderna är annorlunda, vad de flesta gör på fritiden är annat – papporna gillar att åka skoter medans killarna spelar hockey och tjejerna konståker. Att Kiruna ska flyttas hade jag ingen aning om, en sak som ändå känns rätt viktig att känna till. Att överhuvudtaget känna till hur de lever i norr, hur de sliter och hur det ändå är mångas vardag, känns som en sak en borde veta. Då är det bra att böcker som Tio över ett finns.

Att gruvan, som är allt för Kirunaborna, är offer för Majas rädsla blir väldigt intressant. Hon borde uppskatta den lika mycket som alla andra, förstå att den ger jobb, att hennes familj har det bra p.g.a. den och att pappa gillar de där lediga veckorna. Men det gör hon inte, för hon är rädd för att det ska rasa och att hon inte ska hinna rädda alla. Hon vaknar varje natt, för vem annan gör det? Det får konsekvenser till slut och efter att ha lidit igenom en panikattack i omklädningsrummet måste Maja ta tag i sin rädsla, något hon till en början är väldigt motsträvig till. Hon vill inte bli ett BUP-barn, ett psykfall. Mest är hon rädd för att Albin ska få veta.

Psykologen hon sedan får gå till är fin. Maja gillar honom alltmer med tiden och han blir tillochmed rätt så viktig för henne, men han blir ändå aldrig så mycket mer än just psykologen. Det är en sak jag överhuvudtaget hade velat ha, hos alla karaktärer – mer komplexitet. Nu har de sina roller: bästa vännen, kärleksintresset, lillasystern, stränga mormor, snälla modersmålsläraren, hektiska mamma och pappa som inte riktigt förstår sig på sin flicka. Jag vill att karaktärerna ska bli personer som kliver ut ur pappret, inte bara är några rader text.

Relationerna Maja har till alla dessa karaktärer är ändå något av det finaste med boken. Stängslet som plötsligt verkar finnas mellan Julia och Maja får jag ont i magen av, scenerna mellan Maja och Albin får det att pirra i mig och relationen mellan Maja och hennes pappa gör mig nästan lite tårögd. Så visst, Ann-Helén Laestadius lyckas beröra på många plan trots inte så väldigt mångfacetterade karaktärer.

Ann-Helén Laestadius har själv växt upp i Kiruna, vilket märks. Besk rivningen av staden är detaljrik och kärleksfull, ger Kiruna liv mellan pärmarna. Tankarna kring flytten, gruvan, livet där, känns alla väldigt ärliga och trots att det ibland går lite för enkelt för att vara realistiskt får ärligheten historien att kännas verklig. Som läsare gillar en Maja, förstår hennes tankar och även om vi andra kanske inte ställer klockan på tio över ett varenda natt har vi andra sorters rädslor. Det här är en bok jag tycker alla ska läsa, främst på grund av beskrivningen av Kiruna och Maja, för finare än så här kan nog inte kärleken till en stad skildras.

Foto: Stefan Tell

| Tio över ett | Ann-Helén Laestadius 2016 | rabén&sjögren | 261 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Lina + Rymden = Tobbe

För ett tag sedan läste jag en bok som heter Lina + Rymden = Tobbe. Den har ett riktigt fint omslag och en intressant titel - får en intresserad ju.

Lina + Rymden = Tobbe handlar hursom om Tobbe som börjat i en ny skola, igen. Han funkar inte riktigt med någon, är riktigt nördig vad gäller rymden och bästa vän med Lina, som är nåt år äldre och supercool men som inte går i samma skola.

Trots att det här är en rätt så kort bok är den väldigt mörk - Tobbe blir mobbad och plötsligt finns inte Lina heller där sådär som hon brukar. Och jag blir lite motstridig nu, för jag tycker ju det är bra med böcker som behandlar svåra ämnen men samtidigt känner jag ofta att det kan bli rätt så tråkigt, speciellt om en inte känner så mycket för karaktären annars. Vilket jag nu inte gör helt och hållet, för även om Tobbe har sina egenheter - rymden, den lilla besattheten av Lina, tecknandet, scouterna - så får jag aldrig något ordentligt tag om honom. Jag förstår honom inte, jag blir less på att han inte säger vad han tycker eller gör som han vill utan mest följer med strömmen.

Samtidigt är felet här absolut inte att jag inte skulle känna någonting när jag läser - för det gjorde jag. Jag blev väldigt frustrerad och ilsken på vissa personers handlande och till och med - orättvist nog - lite irriterad på Tobbes handlingslöshet utan Lina. Och trots att det får mig frustrerad är det nog ändå det bästa med historien - hur fel karaktärerna tillåts göra, hur mycket som far åt pipsvängen, att Lina är komplicerad men Tobbes bästa vän för det, att Tobbe är en rätt så grå mus utan Lina och inte har så mycket att sätta emot mobbarna.

Även om Lina + Rymden = Tobbe är en rätt så kort bok så ryms här väldigt mycket. Det är något av en uppväxtroman i miniformat, både vad gäller Lina och Tobbe. Mest är det en bok om vänkskapen mellan Lina och Tobbe, om Tobbes längtan efter mer än vänskap. Deras vänskap är inte okomplicerad men den är fin och känns väldigt ärlig, jag gillar skildringen av den riktigt mycket.

Det som kanske mest får mig att tycka lite mindre om den här boken är hur karaktärernas ålder och deras ageranden inte passar ihop. Jag tycker absolut inte Tobbe känns som 13-snart-14, Lina känns också mer som en vilsen 18-åring. Samtidigt beter de sig rätt så barnsligt gång på gång, så alltså jag vet inte ... men här var jag bor känns inte 14-åringarna som Lina, de kanske skulle kunna göra som hon men inte tala som henne, vara på det sätt hon är. Kanske har jag glömt att jag kände mig rätt stor redan som trettonåring, kanske var det inte så. Men när jag läser nu känns deras åldrar faktiskt inte helt realistiska.

Språket, speciellt dialogen, är en annan sak jag inte fastnade för till 100%. Det här har ju egentligen mycket att göra med hur de verkar som karaktärer också, men alltså dialogen tyckte jag kändes väldigt krystad upprepade gånger. Och SMS-konversationerna ...

Twisten på slutet vet jag inte riktigt vad den har med allting annat att göra, för tycker inte någons agerande tyder på det. Den gör boken ändå intressantare och att den möjligtvis kan växa med en omläsning.

Trots vissa mindre bra saker tycker jag ändå det här är en läsvärd bok. Den tar upp en himla massa *svåra* ämnen - föräldrar som inte bryr sig, alkoholism, destruktiva förhållanden, mobbning ... allt det hade dock kunnats göra grundligare, eller så hade författaren kunnat välja att lägga fokus på färre saker. Här ryms mycket och en kan säkert ha den som underlag för en hel del viktiga och bra diskussioner. Lina + Rymden = Tobbe är en ärlig bok som kanske hade gynnats av att vara längre men funkar fint som den är också, säkert speciellt bra för dem som kan känna igen sig.

| Lina + Rymden = Tobbe | Gustaf Lingmark 2014 | Kikkuli förlag | 152 sidor | 13+ | tack så mycket för rec-exet, Gustaf Lingmark! | köp hos: Adlibris, Bokus |

En viktig bok om att växa upp

När jag skulle fundera ut vilken titel jag skulle skriva om i Sofies bloggstafett var det först helt tomt i huvudet. Vilken bok har JAG läst som kan anses viktig? Jag tänkte mig böcker om depression, ätstörningar, död, historien, tabubelagda ämnen ... men allt jag kom på kändes som så himla typiska böcker, böcker som ÄR viktiga, men kanske inte för mig. Så jag tänkte på böcker som varit viktiga för MIG, på ett rent personligt plan. Först tänkte jag såklart på Harry Potter – duh -, men vem känner INTE till Harry? Så det kunde jag ju inte heller skriva om, tyckte jag. Sedan tänkte jag på älvböckerna, de där som startade alltihop. Så tänkte jag på Moni, hur det alltid verkar leda till hennes verk.

Så även denna gång.

Jag VET att jag skrivit hundraen inlägg om Moni Nilssons böcker – Semlan & Gordon, Tsatsiki, Malin + Rasmus ... jag har läst det mesta hon gett ut och älskat alltihop. Så, trots att ni redan vet hur mycket jag gillar hennes böcker väljer jag att skriva om en av dem än en gång, en jag kanske glömt bort lite grann, för att det var ett tag sedan jag läste den, helt enkelt.

Men nu har jag läst om den. Och vet ni? Den var precis lika bra som jag mindes, ja, bättre tror jag faktiskt.

Jag talar alltså om Klassresan, en bok skriven ur en hel klass perspektiv, men ändå med Malin som främsta huvudperson. Personerna i Klassresan går på sexan, men inte så länge mer. Alla har alltid sagt att de är en så bra klass, ingen blir mobbad, alla hänger ihop. De är en sådan klass de som inte riktigt klarat sig i en annan klass av en eller annan anledning byter till. Men efter sommaren kommer de ha splittras, då börjar de i högstadiet, i en ny skola, med nya elever och lärare och regler. Fast innan det ska de få ett sista minne tillsammans, en klassresa på tre dagar och två nätter. En resa som kommer att bli ett minne för livet.

Okej, ja, det här låter ju inte direkt som en *viktig* bok, för den handlar ju inte om något speciellt, direkt. Den handlar om personer på gränsen till vuxenvärlden, personer som inte är helt färdiga, som tar sina första steg in i förhållandenas värld, som är osäkra och kaxiga och rädda och snälla. Vissa är barnsliga och vill inte alls bli stora, andra tycker de redan är mycket mognare än de andra och kan inte vänta på att få flytta hemifrån. Men det är just precis det som, för mig åtminstone, gjorde – och gör – den här boken så otroligt viktig. Pga dens brutala ärlighet.

För det är precis så här det är. Var, för mig åtminstone. Det tar nästan sjukt i mig att läsa om dem, läsa om deras tankar, känslor, hur de såras och blir glada om vartannat och hur jag verkligen VERKLIGEN känner igen mig i dem, i klassen, i rollerna, i gemenskapen och den där rädslan om att snart, snart är det över. Snart kanske vi aldrig pratar med varandra mer.

Moni skriver om mens, om föräldrar som aldrig är hemma, om föräldrar som inte har pengar, om första kyssen, om snatteri och rädsla för droger men att ändå inte kunna låta bli att röka. Och jag köper alltihop. det är så här det är och jag tror att det kan vara en otroligt befriande känsla för alla 12/13-åringar att få veta det, att inse att de inte är ensamma eller konstiga utan att det finns andra och att alla egentligen är samma. Det var så det var för mig, med böckerna. Det är det som är det allra finaste med att läsa – att inse att en inte är ensam, att en inte är ett freak och att ens tråkiga liv kanske egentligen kan vara magiskt.

Hmm, nu vet jag inte riktigt om ni förstår vart jag vill komma men kort och gott: det här är en ärligt skriven historia om en klass som växer upp tillsammans, om allt vad det innebär och inte innebär och hur himla missförstånd en kan känna sig trots att det kanske inte är så. Det är en bok jag tycker är viktigaste i just 12/13-årsåldern men som jag också tror att man absolut kan njuta av även som äldre, just pga igenkänningen. När jag nu läste om den, det var ... en häftig upplevelse. Jag blev alldeles inne i det men upplevde inte bara Malins klassresa utan även min egen. Och efteråt var jag alldeles skakad. Om en bok kan göra det med en ... då är den väl ändå viktig?

Igår fick ni läsa Bokskåpets inlägg och imorgon är det Gabriellas tur!

Foto: Karl Gabor

| Klassresan | Moni Nilsson 2001 | Natur & Kultur | 156 sidor | 11+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Malin + Rasmus = sant | Klassresan (originalrecension)

(M)ornitologen

Efter fem års långa väntan kom äntligen dagen då (M)ornitologen landade hos mig. Ville kasta mig över den direkt men ett litet tag fick den vänta. Med högaförväntningar började jag läsningen och i ett huj var den slut. Efter läsningen kände jag mest lite ... jaha? Det blev lite antiklimatiskt, sådär. En går och längtar och längtar och sedan är det en längtat till slut och sedan kände jag mest bara jaha?

(M)ornitologen handlar alltså om Moa vars mamma Hedvig stack när hon var liten. Nu har hon hunnit bli rätt van vid det, har en ny mamma och lillebror vill helst inte behöva tänka på att mamma lämnade. Men så en dag hör mamma ändå av sig. Hon vill träffa Moa.

Men varför skulle hon få det? Hon har inte haft något intresse av att veta av Moa på femton år men nu ska Moa plötsligt vilja mötas? Klart hon vägrar.

Otto, Moas bästis, tycker att hon ska träffa Hedvig. Ta chansen, kanske äntligen förstå? Pappa och Susanne tjatar också, säger att de stöder henne, att det är okej osv.

Och ... ja, kanske. Moa skulle ju få en chans att ställa Hedvig mot väggen en gång för alla och sedan glömma för all framtid. Så hon och Otto gör upp en plan ...

... som ger upphov till titeln. Älskar titeln! Så finurlig. Så också deras plan. Otto och Moa är superfina med varandra och deras vänskap får rätt så mycket rum men jag tycker den kunde fått mer. Gillar även bihistorien med Vispen, den hade dock också fått utvecklas lite till. Det hade i och för sig allt kunnat - vara lite mer. Historien spretar åt en massa håll och det finns storylines en kunde bygga mer på men Thydell lämnar dem bara. Då blir det lite tunt. Samtidigt gör det ju storyn mer äkta eftersom det finns en massa oavslutade storylines i verkliga livet med.

Äkta är vad jag vill kalla hela boken. Allting känns väldigt trovärdigt - människor är trasiga, mammor försvinner och en förstår inte alltid varför men det finns oftast så mycket mer till storyn. En gör saker en ångrar och blir ihop med personer en inte älskar och är rädd för att bli lämnad. Men de viktigaste sakerna finns kvar. Dessutom känns karaktärernas gestaltning väldigt on point, väldigt genomtänkt. Det finns en hel del färgglada typer och på dessa 200ish sidor får vi verkligen lära känna MOA - hennes humor, hennes prioriteringar, hur hon sköter om sina förhållanden, hennes ironiska synsätt på livet ... det här är en berättelse, men kanske framförallt ett porträtt av en flicka och hennes mamma. Ett porträtt Thydell gör jäkligt bra..

Den här mamma-dotter-relationen vi får kan jag dock inte riktigt känna igen mig i. Jag tror att det är det som står lite i vägen för att det här ska bli en bok jag attackälskar, det är mer en bok jag tycker är riktigt bra och som jag kanske främst vill sätta i mammors händer. Även andra, men det är kanske främst en "mamma-bok" (vad det nu är), tänker jag. Den blir liksom inte betydelsefull för mig på ett personligt plan.

Språket är sarkastiskt och vattentätt och det fullkomligt strålar om det. När en öppnar boken är det det första som möter en och där har hon en direkt. Moas röst grabbar tag i mig och vill inte släppa. Även om jag inte riktigt gillar yttrycket "väga orden på guldvåg" så passar det ju verkligen in här. Jag vet att Thydell jobbat med (M)ornitologen ett bra tag nu och det märks, för språket är verkligen starkt som diamant.

Den här boken lockar till slukläsning på många nivåer. En vill snabbt snabbt få veta varför och vad Vispen-grejen är. Dessutom är kapitlen rätt så korta och det är inte så mycket text per sida. En rusar igenom och sedan måste en processa allting och försöka förstå och kanske läsa om för - har jag missat något?

Det känns lite snopet, slutet. Jag tycker att jag inte fick så många svar. Samtidigt är det modigt och känns, ja, verkligt. En förstår som sagt inte alltid allt och får inte alla svar. Så funkar livet. Och det går vidare.

Jag hade gärna läst mer om vad som hände efteråt, men det hörde inte till den här historien. Jag kan ju önska mig en uppföljare men det blir nog ingen. Och samtidigt - det funkar så väldigt bra utan.

Foto: Magnus Liam Karlsson

| (M)ornitologen | Johanna Thydell 2016 | Alfabeta bokförlag | 222 sidor | 13+ | tack så väldigt mycket för det efterlängtade rec-exet, Alfabeta! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Tårar i havet

Förlåt så väldigt för att mitt inlägg är lite sent men skyller på provvecka och enarmad och sådär. Det här är ett inlägg i B Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet av Ruta Sepetys som Just nu - Just här skrev om igår.

Så - jag hetsläste slut den här igår och tänker på den hela tiden. HELA tiden. Så fantastisk bok? Samtidigt tyckte jag typ det inte hände saker största delen av tiden men ändå har den ett konstigt bra driv? Och uppbyggnaden är genialisk. Vi kommer till varför.

Tårar i havet berättar fyra ungas livsöden under andra världskriget. Året är 1945, Tyskland håller på att förlora, det finns ryssar överallt. Det är vinter och alla bär de på en hemlighet - något som hela tiden hotar dra ned dem, som om inte det faktum att de är på flykt, fryser och har ont om mat vore tillräckligt.

De har alla olika bakgrund, alla olika orsaker till flykten och alla olika mål, men när den slutar har deras öden sammanflätats (who saw that one coming). Boken kulminerar i historiens största fartygskatastrof och det är typ olidligt att läsa om. Tänk Titanic. Fast värre.

Jag vet inte var jag ska börja, men alltså: den här boken drabbade mig så himla hårt. Personporträtten är fantastiska, språket dramatiskt men poetiskt, kapitlen korta och laddade och uppbyggnaden himla snygg. Vi får ledtrådar till vad det är för hemligheter de bär på, men det dröjer, oj vad det dröjer!, innan vi får veta något rakt ut. En sitter som på nålar och hela tiden väntar jag mig den där fartygskatastrofen, men den kommer aldrig.

Eller klart den kommer, men det är först på slutet och jag känner mig väldigt lurad. På ett bra sätt. Pga det Ruta Sepetys gjorde där var: hon lät oss lära känna karaktärerna först och försätter dem sedan i enorm fara. Efteråt känns det så himla självklart. Klart en gör så liksom. Nu var jag ju inte alls helt darrig för hur det skulle sluta och satt inte alls med gråtiga kinder alldeles ensam hemma och bläddrade inte alls frenetiskt fast långsamt *för det tar snart slut!* fast mest frenetiskt ändå.

Usch, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte spoila. Finns nämligen många många händelser jag har lust att diskutera och kommentera och allmänt reagera i text till. För Tårar i havet är en bok som väcker känslor - både lyckliga och arga och förvirrade och sorgsna. Arg blir jag för det däringa kriget som pågick i sex djävla år och förstörde deras liv. Glad blir jag pga gemenskapen som skapas i flyktinggruppen och för Florian. Och Joana och Emilia. Alfred står för förvirringen. Och frustrationen. Vill bara skaka om honom så att alla dumma tankar faller ur honom. Sorgsen blir jag pga händelser för visst finns det sorgsna händelser och minnen.

Älskar karaktärerna. Älskar speciellt skopoeten och den vilsekomne pojken och Eva och Florian. Kan känna igen mig i Joana och gillar henne med och Emilia är så fantastiskt gestaltad. Hennes skam och hennes betraktelser av de andra och hennes förtvivlan. Så stark. Alfred vet jag inte vad jag ska göra med. Han gör mig ledsen och frustrerad, samtidigt är han en sådan klockren karaktär - varifrån får hon dem, Ruta? Dessa helt verkliga personer?  

Sedan finns det ju rent objektiva orsaker till att den här boken är amaze: den ger oss en bild av kriget som jag tror är rätt trovärdig (jag menar Sepetys har gjort en hel del research även om hon inte var med själv) och det är sjukt. Det är så förfärligt förfärligt och rått och alltså ... det här är ju inye direkt en kul bok på det sättet. Men viktig. (Och kul tycker jag ändå för karaktärerna i mitt hjärta! Och språket. Och och och! Att den lite smått binds ihop med Strimmor av hopp.) Sedan så älskar en ju alltid böcker som får en att vilja veta mer om något.

Jag ska vara ärlig. Jag var inte helt övertygad om att den här boken passade mig när jag hade läst kanske 50 sidor. Det gick snabbt och så men jag fick varken grepp om karaktärerna eller historien. Den första delen är rätt så händelselös och huvudpersonerna rätt så kryptiska pga de förklara ju inte saker de själva redan vet. Men det tar sig och är värt hela den långa startsträckan för sedan känner man dem plötsligt och så swishar sidorna förbi och så var den utläst och då är det såhär: en vill ha mer.

Imorgon kan ni läsa om samma bok hos Aldrig bara ord!

Foto: Michael Smith

| Tårar i havet orig. Salt to the sea | Ruta Sepetys 2016 övers. Lina Erkelius | B Wahlströms | 415 sidor | 15+ | tusen tack för boken och chansen att delta i stafetten, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Som stjärnor i natten

Det är ca en halv timme sedan jag avslutade e-boksversionen av Jennifer Nivens debut för unga vuxna: Som stjärnor i natten. Det var en bok som tog tag i mig, sådär som vissa böcker gör. Här tror jag det var språket som fascinerade mest - hur hon fångade Finch och hans fyrverkerihjärna i vissa kapitel för att sedan plötsligt förvandlas till Violet. Hur tydliga skillnaderna i ton lyckades bli. Hur välutvecklade och noggrannt utmejslade de är, hur mångbottnade och verkliga, helt enkelt.

Som stjärnor i natten handlar alltså om Violet och Finch - de delar ca vart annat kapitel sådär snyggt som YA-författare brukar göra. Violets syster har dött i en bilkrasch för nästan ett år sedan och Violet har fortfarande ine återhämtat sig. Hon orkar inte med något - inte med pojkvännen, cheerleading eller något annat hon förut höll på med. Hon har hela tiden på sig Eleanors gamla, tjocka glasögon och pratar knappt. Minst av allt kör hon bil.

Finch - eller Theodore Freak, om en så vill - har bytt skola väldigt många gånger. Den han går på nu är han dessutom bara på "på prov". Han går hos en kurator för att följa upp att han inte är självskadebenägen och kan vara borta från skolan flera veckor.

”Ta upp dem, fittjävel.” Roamer går förbi mig och knuffar mig i bröstet – hårt – med axeln. Jag vill dunka hans skalle i skåpet och sedan sticka ner handen i hans hals och slita upp hjärtat genom munnen på honom, för grejen med att vara Vaken är att allt hos en är vaket och brinnande och tar igen förlorad tid.

De är så olika någon kan vara men befinner sig ändå plötsligt på samma plats. Uppe i skolans klocktorn, tittandes ner på dem därnere.

På vissa sätt påminner både storyn och språket om John Green - kanske är det det rappa, amerikanska blandat med djupa tankar kring liv och död och filmisk kärlek. Men medan jag på sista tiden alltmer tänkt att John Green inte är den otroliga YA-författare som så många gett honom namn för, så älskar jag Som stjärnor i natten rakt igenom.

I följande två stycken nämner jag grejer som kanske spoilar lite - men samtidigt är saker jag själv visste när jag började läsa. Bestäm själv om du väljer att gör det eller ej.

Det finns ju en del sådana här böcker - böcker om att någon dör och den andra lämnas kvar, det är systrar eller pojkvänner eller mammor eller en själv. Sorg och döden är inte nya ämnen och det är inte revolutionerande - men det är så OTROLIGT himla välskrivet att en nästan får gåshud. Niven fångar mig med vart enda ord, varenda stavelse och jag kan inte låta bli att öppna min e-boksläsare gång på gång under skoldagen och läsa som en besatt. Tills det är slut. Tills det inte finns mer och jag inte vet vad jag ska göra för jaha - nu har ännu en författare rivit ut mitt hjärta, stampat på det och kört det i en mixer. Varför gör jag det här till mig själv?

Jag är en person som avskyr öppna slut. Eller nja - det beror väll på på vilket vis det är gjort. Om en kan anta en fortsättning så är det väll okej, eller om en inte behöver veta fortsättningen, som i (M)ornitologen där just den historien var färdigt berättat just då boken slutade. Här är det en annan sorts öppen slut - själva slutet är egentligen väldigt långt, nästan lite väl kan jag tycka, men frågorna står ändå kvar ... och det är samma frågor som den som blir kvarlämnad lämnas med. Så ingen dera av oss kommer få ett svar. Det finns inget svar att få. Det är det mest frustrerande öppna slutet som finns, det som inte är ett dugg öppet utan helt slutgiltigt. Ugh.

Trots att jag nu säger att den här boken är en bok som påverkar läsaren, som känns på alla sätt som kan och som inte lämnar en lycklig - så tycker jag ändå du ska läsa. Trots min olycka är jag lycklig över den här läsupplevelsen som var fantastisk så länge det varade, som har ett underbart flyt och fantastiska vyer att bjuda på. Jag tycker du också är värdig den lyckan och förståelsen kring saker i livet som den här boken ger. Och att få lära känna Finch och Violet. Jag tycker du ska ge dig det här och sedan kan vi starta en facebook-grupp som heter Vi som hatar Jennifer Niven för vad hon gjorde med oss i Som stjärnor i natten. *skämtskämtskäämt*

”Det finns ett slut inbyggt i allting i världen, visst gör det? Jag menar, en hundrawattslampa är gjord för att vara i sjuhundrafemtio timmar. Solen kommer att dö om fem miljarder år. Vi har alla ett bäst-före-datum. De flesta katter kan leva tills de blir femton, kanske längre. De flesta hundar klarar sig till tolv. Genomsnittsamerikanen är utformad att klara sig tjugoåttatusen dagar efter födseln, vilket innebär att det finns ett specifikt år, en specifik dag och ett specifikt klockslag, på minuten, när vårt liv kommer att ta slut. Din syster råkade vara arton. Men om en människa skulle undvika alla livshotande sjukdomar och infektioner och olyckor borde han – eller hon – kunna leva till hundrafemton.” 

Foto: Louis Kapeleris

| Som stjärnor i natten orig. All the Bright Places | Jennifer Niven 2015 övers. Ylva Stålmarck | Lilla piratförlaget |  299 sidor (e-bok) | 13+ | tack så mycket för e-boken, Lilla Pirat! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

2 x rec - mörkt, mörkt, mörkt

Nu tänkte jag köra några minirecensioner så att jag kommer ikapp lite igen. Är ju pinsamt länge sedan dessa böcker lästes ...

| Työmiehen vaimo | Minna Canth 1885 | nytryck i Minna Canth - Valitut teokset 1973 Arvi A Karisto Osakeyhtiö Hämeenlinna | ca 100 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Först ut är denna finska klassiker! Som faktiskt är en pjäs. Behandlar arbetarklassens kvinnor på slutet av 1800-talet och deras brist på rättigheter. Det här var väldigt jobbig läsning. Minna Canth skrev pjäser och noveller med att påverka som huvudsakliga orsak, inte att skapa konstverk. Det märks i den här, för det är verkligen inte trevlig läsning.

Samtidigt är den händelserik och spännande på ett vardagligt sätt. Jag ekommenderar den kanske inte som nöjesläsning, utan mer att läsa i undervisande/forskande syfte. Men som pjäs att titta på tror jag den hade varit riktigt fartfylld och mer känsloframkallande med rätt skådespelare!

3 av 5.

| Synvilla | Karina Berg Johansson 2010 | rabén&sjögren | 238 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här var en riktigt positiv överraskning! Hade inte läst den om det inte varit så att vi i skolan skulle välja mellan ett antal titlar varav jag läst en, en verkade superdålig och en tredje for innan jag hann välja. Så det blev denna. Som jag faktiskt lånat någon gång men inte tagit mig för att läsa.

Handlingen är relativt typisk och förutsägbar, men tillräckligt välberättad för att hålla mig i sitt grepp. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna och en del lösa trådar binds aldrig riktigt ihop. Men trevlig läsning så länge det varar med en del halvfilosofiska tankar och en riktigt spännande handling.

3.5 av 5.

Billie - Avgång 9:42 till nya livet

Den första boken om Billie, Avgång 9:42 till nya livet, handlar om Billie. Hennes mamma mår inte så bra och eftersom hon knappt kan ta hand om sig själv skickas Billie bort från Stockholm till en liten håla som heter Bokarp. Mamman i fosterfamiljen är präst, pappan håller på med pingis och så finns det två barn, Alvar och Tea. Alvar är lika gammal som Billie, går på sexan, men är konstigt tyst hela tiden och håller mest till i lillstugan på gården. Tea är kring tio, har ett rum helt i rosa och lägger upp sminkvideos på Youtube.

Allting är annorlunda i nya familjen. De har skilda tider för när det ska vara släckt, när de äter, alla har en egen mugg och plats vid matbordet, man får inte vara på datorn särskilt länge, de går i kyrkan och pratar aldrig om något som är viktigt. På ytan verkar de som den perfekta familjen, men Billie anar att en hemlighet av något slag gömmer sig under ytan.

I skolan är Billie ny och spännande med sina dreadlocks och annorlunda stil. Hon vågar säga vad hon tycker och kommer med nya ideér. Alla vill vara med henne, åtminstone till en början. Men när hon inte går med på hierarkin i klassen och vill vara vän med alla får hon fiender istället.

Jag vet inte riktigt vad det är, men något hos den här boken skapar ett visst obehag hos mig. Kanske är det hur mycket det påminner om min tid på femman/sexan, samtidigt som det känns mycket modernare. Nu verkar de ju leka ännu mer vuxna än vi gjorde! Jag känner en viss lättnad över att jag kommit undan det här, om man säger så.

Sara Kadefors böcker har en tendens att bryta normer och innehålla en del svärta, så även här. Den största skillnaden är väll att det här är en bok om 12-åringar och inte gymnasieelever eller vuxna. Den är väldigt kort, vilket säkert är bra för den "verkliga" målgruppen, men för mig känns den för tunn. Jag känner inte att jag når någon av karaktärerna på djupet och det händer inte särskilt mycket. Det blir liksom lite mjeh-läsning. Men jag gillar det samhällskritiska!

Språket är lättläst, men jag stör mig lite på det. Det känns liksom lite väl typiskt "vuxen försöker låta som ungdom"igt. Eller så är det bara Billie jag inte gillar. För det är nog faktiskt där mitt största problem med den här boken ligger - jag fastnar inte alls för Billie. Eller jag är kluven. För på många sätt är hon väldigt cool och jag gillar hur hon vägrar låta den nya skolan förändra henne. Hur hon istället ändrar på DEN. Men hon känns lite väl lillgammal, typ. För hon känns inte som tolv, hon känns som 13-14 minst. Resten av klassen däremot, ja de känns definitivt som tolvåringar. Men alltså jag vet inte ... för ska jag vara helt ärlig tycker jag ju att jag varit likadan typ alltid..? Så jag motsäger ju lite mig själv. Och det är ju säkert skillnad på en storstadsunge och en byunge.

Nu har jag varit väldigt negativ, men egentligen är jag nog inte det. Jag gillar vänskapen som växer fram mellan Alvar och Billie, Alvar är nog faktiskt den enda karaktär jag fastnade lite för. Nadine gillar jag också, men henne lärde man inte känna särskilt bra. Jag gillar delarna med finskan och hemligheten familjen ju *obviously* bär på. Kadefors vill väldigt mycket på få sidor, vilket leder till att det faller lite platt och blir tunt istället.

Jag gillar hur det blir så påtagligt hur skilda världar det faktiskt verkar vara, att bo i Stockholm eller Bokarp. Alla vet liksom allting i en liten by, eller samhälle eller vad det nu är, och därför blir alla likadana av rädsla för att sticka ut, medan det bor så många i t ex Stockholm att man inte sticker ut om man är *annorlunda*, då såpass många andra också är det. (Nu säger jag inte att det här gäller för _alla_ byar och städer, men generellt tycker jag ändå att jag märkt den skillnaden.) Trots att jag verkligen ogillar att läsa om hur barnen i skolan beter sig (alltså - de beter sig ju inte HEMSKT och är inte elaka eller så, men liksom ... så himla typiska, bara), så kan jag inte låta bli att gilla att det faktiskt är ett litet område det handlar om. Känner igen mig så mycket på den punkten!

Det här ska ju dock bli en serie, så som seriestart funkar den och jag har alla förhoppningar om att det här kan bli riktigt bra till slut! Dessutom tror jag absolut att 9-12-åringar kan gilla den riktigt mycket och säkert känna igen sig.

| Billie: Avgång 9:42 till nya livet | Sara Kadefors 2016 | Bonnier Carlsen | 169 sidor | 9+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Sandor slash Ida

Lex bok 

När hundarna kommer

En recension på den här verkar många vilja läsa - och jag förstår varför. Det här är en bok perfekt att diskutera, en bok som känns som ett slag i magen, en bok man vill att alla och helst några till ska läsa och tycka om. Vilket många har gjort - jag har inte läst en enda negativ recension på den här boken och ändå har jag läst mängder. Inte EN ENDA. Det är fantastiskt och förutsägbart att den blev August-nominerad, annat hade varit skandal. Därför har jag varit väldigt nervös inför att skriva om den, väldigt. Jag känner mig liksom inte riktigt ... värdig, att skriva om den här boken. Den känns så stor. Jag vill nog mest bara ansluta mig lite tyst sådär till den lyriska beundrarskaran så att ingen märker mig. För alltså ... jag vet inte vad jag ska säga. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska säga och ändå står det klart för mig att det är ett sju-helsikes-himla-mästerverk jag läst.

När hundarna kommer handlar om två tonåringar vars kärlek älskas sönder, om en bror som misshandlar en pojke till döds och om föräldrarna. Föräldrarna till en mördare.

Det är korta avsnitt och vi får läsa från flera olika perspektiv - det är Ester, det är Isak, det är Anton. Och så tror jag det är någon till men nu minns jag inte. Den här boken är som ett litet mysterium som nystas upp, eller en bomb på väg att explodera, eller ett rus av obehag, extas och alla känslor där emellan. Det händer inte så mycket, egentligen. Ändå bläddrar jag maniskt vidare, jag insuper varje liten prick och bokstav Jessica Schiefauer plitat ner. Språket är fantastiskt. Karaktärsporträtten och miljöbeskrivningarna är otroliga. Allt är perfekt men det är inte det jag gillar, det är inte det faktum att det är ett stort konststycke att få en att sympatisera med en mördare som gör att jag slukar. Jag vet inte vad det är.

Hon får det att verka så lätt, att skapa en vilsen karaktär som mördar en pojke men som man ändå tror på. Hon får det att verka så lätt, att skapa en relation som påminner om ett missbruk. Där ingen dera kan hålla sig borta trots att det skadar dem. Dessa karaktärer är inte sådana jag är van att läsa om och inte heller sådana jag har runt mig - samtidigt kanske jag har just dem i min omgivning. För måste man verkligen vara en elak och kallhjärtad person för att mörda?

Jag tycker det är väldigt intressant, det Schiefauer skriver om. Det är som tre berättelser, men ändå beror de alla på en och samma händelse. Mamman bryter mitt hjärta och eleverna som viskar om Isak ... jag klarar inte av det. Varför förstår de inte? Det var ju inte han. Det ÄR intressant, men det är inte därför jag läser som om det gällde livet.

Jag vet inte vad det är, men jag minns att något liknande hände då jag läste Pojkarna, trots att jag inte förstod ett dugg av vad som hände och mest tyckte det var konstigt. (Tror dock att jag skulle uppskatta idén mycket mer om jag läste den idag. Läste den ju som typ 11-åring ...) Mest är det kanske spänningen, nyfikenheten att få veta mer. För det jag tycker Schiefauer gör absolut bäst är inte att komma på spännande historier, utan att berätta dem. Och egentligen är det ju preis det alla andra också uppskattar, men jag känner att ämnet varit det de allra flesta lagt störst vikt vid. Historien är intressant, men framförandet är magi.

Jag skulle kunna skriva i en liten evighet om Anton, som jag inte förstår mig på eller om Isak som är ett enda virrvarr av frustration och frågetecken. Eller om Ester. Eller om hur snyggt historien är berättad. Samtidigt kan jag inte lägga exakta ord på hela alltet. Dett blir mest bara sås. Så jag tycker ni ska läsa själva. Men ni får gärna återvända och diskutera i kommentarerna!

Foto: Hillevi Nagel

| När hundarna kommer | Jessica Schiefauer 2015 | Bonnier Carlsen | 298 sidor | 15+ | Tack till förlaget för e-boken! | köp hos : Adlibris, Bokus, Cdon |