The Raven King

Tänkte försöka mig på ett nytt format i mina recensioner! Eller nytt och nytt, det är väl egentligen såhär recensioner har sett ut sedan urminnes tider - så även mina "minirecensioner" på senare tid. Har märkt att något liksom släpper när jag ska hålla mig kort och delar upp det i en kort handling-del och en lite längre reflekterande del. Hoppas ni också tycker det är trevligt med lite kortare, men förhoppningsvis tydligare, recensioner! Sen kan jag ju inte lova att det inte blir romanrecensioner någon gång ibland för det. :-)

*Den här recensionen är spoilerfri trots avslutande del!*

The Raven King av Maggie Stiefvater

Scholastic 2016 | 438 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: I The Raven Cycle är egentligen karaktärerna det enda viktiga - det finns inte supermycket annat som har särskilt stor skillnad. Okej, språket är också poesi och handlingen är som en dröm men karaktärerna lyckas av någon anledning vara tusen gånger bättre ensamma en allt det där omkringliggande tillsammans. Och fortfarande är handlingen (eller bristen därpå ...) något av det coolaste och mest fascinerande jag läst.

Jaha okej Elvira du tycker inte det där var lite väl kryptiskt? Okej men alltså: Blue lär känna fyra Korppojkar, som går på den prestigefyllda pojkskolan Aglionby. På ytan kunde de inte vara mer olika, men deras öden visar sig vara sammanflätade.

The Raven Cycle är en kvartett om döda kungar, leylinjer, spådamer, en torped, trasiga familjer och omöjlig kärlek.

Jag tycker: Såhär: minns inte särskilt mycket av den här boken för det är lite som att befinna sig i en dröm hela tiden. Jag vet liksom ungefär vad jag läst men samtidigt kan jag inte få något grepp om det? Men det gör inte så mycket för jag minns det här: jag älskade den här boken, också.

Karaktärerna är det finaste någonsin. Jag älskar precis varenda Korppojke och alla Blues mostrar och hennes mamma och den döde kungen med. Jag ville verkligen inte att den här boken skulle ta slut för jag ville inte sluta läsa om Blue, Gansey, Ronan och Adam. (Men Maggie Stiefvater håller på med en spin-off!!!) Och den förbjudna kärleken (_de_ förbjudna kärlekarna?) är också något av det bästa jag läst om.

Jag älskar också den här världen och det här magisystemet så väldigt mycket. Det är fullständigt ologiskt och flummigt men det är så vackert och obehagligt och spökligt och urgammalt så jag älskar det ändå. Jag älskar hur Maggie Stiefvater väver in legender, älskar Ganseys besatthet, älskar allt som kommer fram om deras familjer. De har alla en något trasig bakgrund, liksom, vilket ofta skapar himla komplexa karaktärer (om författaren gör det bra, såklart). Så är det här - alla är så mångfacetterade och jaja jag har sagt det hundra gånger men jag ÄLSKAR dem. Speciellt Ronan och Gansey. Kanske mest Gansey, är kär i honom.

Sen är ju Maggie Stiefvaters språk magi i all sin finurlighet och poetiskhet. Slutet kanske inte var precis allt jag hade velat ha, och på ett sätt var det rätt så antiklimatiskt, men det var också supervackert och hjärtskärande och jag kommer sakna dem. (Också: egentligen kan nog Maggie Stiefvater skriva vilken bullshit som helst bara Ronan, Gansey, Blue, Adam och Noah finns med och jag kommer älska det ...) Det finns ett antal som blivit väldigt besvikna på den här avslutande delen, men som tur hör jag inte till dem!

Kretsen | Drömtjuvarna | Sovarna

Biofilmerna jag såg 2018

Nu är ju det här inlägget alldeles för sent, egentligen. Eller ähh vaddå vem har bestämt att års bästa-inlägg MÅSTE komma upp precis i början av det nya året/slutet av det gamla? jag har faktiskt inte hört om någon sådan bestämmelse så då måste det ju vara okej. Och alltså filmer blir ju ändå inte out of style, det är kul att läsa om dem (förhoppningsvis) och kul att skriva om dem oavsett tid på året!

Nu har jag bara en större anledning att göra det, typ. Hursom: filmer jag såg på bio i år! Aka typ alla filmer jag såg, är väldigt väldigt dålig på att se på film hemma nuförtiden.

THE GREATEST SHOWMAN
Den här var så, så hajpad i slutet av 2017/början av 2018 - förväntningarna var höga. Men alltså jag blev rätt besviken. Scenografin och kläderna är helt fantastiska, musiken lika så - det är en show. Men själva handlingen var tråkig och spretig och jag kunde liksom inte ta till mig karaktärerna riktigt. Men en riktig karamell för ögat och örat är det för det!

COCO
Den här var så söt! Och otroligt vacker. Både vad gäller handling och estetik! Handlingen i sig är ganska basic, men att det utspelar sig i Mexiko och att man därmed får ta del av en kultur som inte superofta lyfts fram inom mainstream populärkultur höjer dne ju, och gör den väldigt trevlig.

CALL ME BY YOUR NAME
Är typ superkluven vad gäller denna? Miljöerna är helt OTROLIGA och själva stämningen som ligger över den är så najs, men sen fastnade jag inte riktigt för handligen eller karaktärerna. Vill se den igen för att se vad jag tänker nu!

BLACK PANTHER
Den här är HELT OTROLIG OCH JAG ÄLSKADE DEN!!! Allt från effekter till karaktärer till själva handlingen är helt amazing var helt tom efteråt. ALLA måste se denna oavsett Marvel-fan eller ej!!! ÄLSKADE Wakanda.

LADY BIRD
Också denna tyckte jag SÅ SÅ mycket om!! Älskar hur Lady Bird är och hur rått hennes liv och karaktär porträtteras. Gör så ont att bevittna relationen mellan henne och mamman, men där finns så mycket kärlek, också.

AVENGERS: INFINITY WAR
Okej så: kommer typ inte ihåg så mycket från denna? Mer än att jag var rätt paff efteråt för att: VAD FAN. Är ju iochförsig så väldigt ofta efter en Marvel-film. Har verkligen försökt undvika spoilers inför fortsättningen så är fortfarande väldigt förvirrad och har noll aning om vad de kommer hitta på.

OCEAN'S 8
Har inte sett en enda Ocean's innan denna och tyckte den var så cool. Men så dumt att den får en att vilja bli superskurk ju? Hhahha. Tyckte nog inte den var fantastisk, dramaturgin är ju väldigt basic och så men uppskattade klart att det var en massa badass kvinnor i fokus!

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN
Alla verkar typ älska denna?? Jag fattar inte jag var faktiskt rätt så besviken. Jag tycker den är all over the place och den slutar precis när den kommer igång. Kändes väldigt halvt då det var två paralella historier, de blev ju liksom bara halva historier då. Och tyckte typ inget stämde överens med ettan! MEN: miljöerna är så vackra jag dör en smula och jag ÄLSKAR musikaler oavsett hur dålig ramhandlingen är. Eller okej bara sångerna är najs då. Och skådisarna karismatiska.

UNGA ASTRID
Astrid är så cool så cool och det visste jag ju ännu lite säkrare efter att ha sett denna. Tyckte det var lite synd att den inte berörde Astrid som författare typ alls, men den här delen av hennes historia är ju också väldigt intressant och passar sig så bra på film. Hon som spelar Astrid gör det superbra och hela filmen är väldigt vackert filmad. Den känns äkta också! Förskönar inte, jag gick definitivt ut från bion med en klump i halsen.

THE INCREDIBLES 2
Älskade faktiskt denna, och är så glad för det för SOM vi har väntat! Skrattade konstant. Sen tänker jag inte börja analysera den på något djupare plan för The Incredibles är The Incredibles jag älskar dem föralltid. (Också: det hade ju kunnat bli superfel SÅ GLAD att det inte blev så!)

A STAR IS BORN
Även denna älskar typ alla jag känner som sett. Jag är inte särskilt övertygad storyn tycker jag är precis som allt vi sett förut. Men okej, det är en musikal så jag sitter med gåshud oavsett jag vill eller inte, och det är skönt att den problematiserar en så romantiserad bransch. Och Gaga och Bradley Cooper gör ju båda bra insatser. Så den är inte dålig, bara inte så fantastisk som hela världen verkar tycka. Enligt mig då.

FANTASTIC BEASTS: THE CRIMES OF GRINDELWALD
Såhär: det finns hundra saker som inte stämmer med originalböckerna, det finns en massa grejer som är långsökta och alltså jag skulle kunna irritera mig på allting. Men. Det är the wizarding world, magin är fantastisk och SPOILER MARKERA FÖR ATT LÄSA jag gråter typ lite då vi är tillbaka på Hogwarts. Och då vi ser Jude Law som Dumbledore. Och åt Grindelwald och Dumbledore-grejen. SLUT PÅ SPOILER. Jag ÄLSKAR alla konstiga monster, jag älskar kampen mellan gott och ont. Det finns väldigt mycket som är fel men också så himla mycket som är rätt och Newt är ju fin, faktiskt.

Sammanfattningsvis: Ett år fyllt av uppföljare. Och många väldigt fina filmer! Mina bästa var nog Black Panther, Lady Bird och The Incredibles 2. Vilka har du sett? Har du sett någon av dessa?

Om böcker och ålder

Idag fyller jag nitton år. Och vad är väl mer passande än att skriva lite om böcker och ålder då? Det här har nämligen länge varit ett kärt ämne för mig - att böcker saknar åldersgränser, hur liten eller ung man än är kan man njuta av en bra bok. Eller tja, minimiålder kanske det ändå typ finns för det mesta ...

Jag läste böcker som klassas som 15+ när jag var elva. Jag ÄLSKADE dem och hade nog inte varit den bokälskare jag är idag om det inte var för de böckerna. Det är ju så himla, himla kul att läsa om nya, spännande saker längre fram i livet! Och nya, spännande saker som jag aldrig kommer möta på jorden för de finns bara i våra huvuden.

Människan har ju någon form av sjukligt behov att kategorisera världen. Allting ska ha sin egen etikett. Lika så med böcker - eller ja, böcker för under vuxna-åringar. Efter det saknar böckerna ålderskategori. Det är ju ändå logiskt i och med att det finns som mest skillnad mellan olika åldrar just då man är under 20-ish, och det finns ju inget problem i att böcker har en ungefärlig målgrupp.

Men det är just det - målgruppen är ungefärlig. As in: inte en allmän lag. Att en bok går under 9-12 hindrar liksom verkligen inte mig från att läsa och älska den. Nu var det i och för sig inte just precis den här aspekten jag skulle snöa in mig på, även om jag också finner den jätteintressant. Jag menar, det är så himla individuellt vilka böcker en gillar! Och böcker som är på rätt nivå språkmässigt kan vara på helt fel nivå innehållsmässigt - för okej, det är kanske inte sådär jättekul att försöka relatera till en 30-årig trebarnsmammas vardag som tolvåring.

Okej, kort om den här grejen ännu: jag tänker bara att kategorisering som "9-12" ger en så HIMLA snäv bild av vem som kan läsa boken. För både en 7-åring och en 16-åring kan helt säkert gilla vissa böcker lika mycket trots åldersskillnaden. Jag slukade t.ex. Semlan och Gordon som 12-13-åring och PAX som 15-plussare. Båda de klassas som 9-12. Och Harry Potter då? Också mellanåldern, men alltså de sista böckerna är precis lika mörka som vilken 15+-bok som helst. Men det här stoppar ju inte 12-åringar från att älska dem.

OCH: VUXNA KAN LÄSA BÖCKER FÖR UNGDOMAR OCKSÅ!!!

Okej ni som läser den här bloggen vet ju antagligen redan allt det här. Men just det också! Trots att ett barn är skitbra på att läsa behöver det inte nödvändigtvis betyda att en 9-åring ska börja läsa 15+. För läsning behöver inte alltid vara utmanande och språkligt utvecklande etc., det kan helt enkelt bara vara njutningsfullt. Hen hinner läsa Ondskan och vilka andra urgamla klassiker lärare nu alltid prackar på elever senare. Sen är det ju inte farligt för en 11-åring att läsa om folk som dricker och har sex osv., så länge hen fattar vad som händer. Om du är en vuxen i ett läsande barns omgivning, se till att det finns en öppen konversation och aldrig något tvång i läsandet - varken vad gäller vad barnet borde läsa eller inte borde.

Grejen jag egentligen skulle skriva om, från allra första början, var: ålder har ju faktiskt skillnad, också. Jag läste nämligen om Flora Wiströms Stanna för någon vecka sedan och FY F*N vad mycket bättre jag tyckte om den nu. Trots att det är en rätt typiskt 15+-bok utan större konstigheter fattade jag den liksom inte när jag läste den för första gången som 16-åring. Hajade helt enkelt inte grejen, förstod inte livet Ester och hennes gäng lever, valen Ester gör, hennes och Elis relation, jamen det mesta. Och nu gör jag det plötsligt. För det här livet är liksom precis runt hörnet för min del, nästa höst bor jag kanske i en egen lägenhet, studerar, har inga pengar men går ut och klubbar för det. Och det är liksom en tid jag längtar efter och ser framemot, därmed kändes den här berättelsen om 20-nånting-åringarna så himla mycket relevantare för mig när jag läste den nu, som nästan 19-åring.

Felet då jag läste Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson kanske var lite lika - jag kan inte relatera till karaktärerna!! Eller typ någonting alls överhuvudtaget. Kanske jag kan det om något år, kanske inte. Det har inte så stor skillnad, men alltså just det här är ju anledningen till att vi ser på böcker så HIMLA subjektivt hur objektiva vi än vill låtsas vara: vi har totalt olika referensramar.

För det viktigaste för mig då jag läser är ändå sist och slutligen att kunna relatera, på någon nivå. Antingen så att jag känner igen mig i precis vad de gör, eller bara någon karaktär, i tankarna de har, önskningarna. Eller så läser jag en fantasybok och jag vill ju verkligen uppleva äventyr (och magi ...) i mitt liv, så klart jag älskar fantasy och övernaturligheter. Simpelt lagt handlar det ju bara om ens intressen, är man noll procent intresserad av varken karaktärer eller ämne är det ju kört. Speciellt om en inte bryr sig om språk/språket är tråkigt.

Jag slår nog in en massa öppna dörrar med det här inlägget men vad då, okej att det kan te sig självklart men samtidigt: nej? För jag har ju typ inte insett det här förut. Jag har bara inte fattat varför jag inte gillar böcker som andra älskar. Om jag börjar analysera mina bästa böcker någonsin är det ju egentligen självklart att det är såhär (och OKEJ det ÄR ju självklart att man gillar det man är intresserad av/känner till JAJA), det finns ju mönster liksom. Jag har ALLTID älskat böcker jag känner igen mig i därför är Moni Nilssons ungdomsböcker perfektion enligt mig.

Det är liksom saker som det här jag tänker på, för sällan är ju böcker helt igenom dåliga. De har ju gillats av någon på förlaget liksom! Och ofta fattar jag liksom varför man kan gilla boken, men den _doesn't do it for me_ och då kan jag aldrig sätta fingret på vad problemet är. Nu kan jag! Kanske.

Alltså: läs av hjärtans lust! Men också: vissa böcker passar ju helt enkelt bäst vid en viss tidpunkt i livet. Stanna var tydligen perfekt att läsa strax innan högskolelivet, så det kan jag rekommendera! :-)

Och nu får ni ju som vanligt SUPERGÄRNA kommentera vad ni tycker och tänker osv! Är ju mycket tråkigt att föra en diskussion alldeles ensam även om jag tydligen kan göra det x antal rader.

Finns det björkar i Sarajevo?

Finns det björkar i Sarajevo? marknadsförs väldigt långt som en kärlekshistoria - det står så på omslaget och på baksidan handlar utdraget högst upp också om kärlekshistorien. Men jag tycker främst det är en berättelse om vänskap, för relationen mellan Hannes och Kevin är den som växer mest på mig. Det är också en historia om att ha föräldrar som varit tvugna att fly ett krig och om att försöka hitta sin storebror som försvunnit på Göteborgs gator - något som absolut inte skulle få hände, speciellt inte när mamma och pappa är i Sarajevo och Charlie är under Kevins ansvar.

Som jag sagt förut: det är lite svårt att recensera böcker av författare man läst förut, för ofta tycker man rätt samma. Ni som hängt här ett tag vet ju t.ex. antagligen vid det här laget att Jack tillhör mina absoluta favoritböcker någonsin. Alltså är det mesta bra på samma sätt som i Jack och Hälsningar från havets botten i Finns det björkar i Sarajevo?; språket är helt fantastiskt med all sin värme, humor och rapphet, karaktärerna är älskvärda och mångbottnade och relationerna likväl tredimensionella.

Historien är också fin - med Charlie som försvinner, kriget i bakgrunden, vänskapen mellan Hannes och Kevin och kärleken som växer fram, lite vid sidan av, mellan Kevin och Amanda. Men faktum är att det blir lite för mycket av det goda. Ingenting blir liksom kärnan i berättelsen, istället spretar det åt alla håll - Lindström vill berätta så mycket, vilket slutar med att ingenting blir berättat till 100%. Tråkigt nog. Jag tycker om alla element så, så mycket, och förstår verkligen tanken med dem men jag vill ha en kärlekshistoria till 120%! Om den nu ska vara med, liksom. Då vill jag konstant heja på dem! Eller så vill jag ha en jakt på en brorsa till 120%, samtidigt som vänskapen mellan Kevin och Hannes hade djupnat och nyanserats hela tiden. Nu fastnar jag aldrig riktigt för Kevin och Amanda-grejen, vilket nog förvånar mig själv mest av alla - jag ÄLSKAR kärlek. Jack och Freja är typ det finaste jag läst om. Ofta tycker jag böcker är urtråkiga om de saknar romantisk kärlek, sådan är jag liksom. Men här - ja, alltså, Amanda och Kevin-grejen känns rakt ut sagt alldeles onödig för det finns ju STOFF! Här finns en MASSA annat som istället hade kunnat ta plats.

En del av mig tänker alltså såhär, medan en annan del säger: men vaddå? Livet är ju så. Allting händer på en gång det är ju fullt realitiskt att det här kunde hända typ såhär. Och det för ju berättelsen framåt att Linn, Amanda, Hannes och Kevin blir ett tight gäng. Men kanske det är det som är grejen, också - det hade kunnat stanna där. De hade kunnat bli bästisar genom det här äventyret, det hade varit skitnajs. Att det står En kärlekshistoria som undertitel på framsidan är jag också lätt förvirrad över - för det är ju inte huvudgrejen. Om nu något är det så är det väl ändå att hitta Charlie och att Linn, Amanda, Hannes och Kevin i och med det blir väldigt bra vänner. Att Amanda och Kevin sen blir kära därpå är ju på ett sätt kul för handlingen, men ... ja. Det är ju liksom inte dem jag tar med mig när jag läst slut.

Med det sagt så tycker jag ändå verkligen, verkligen om den här boken. Jag älskar att Christina Lindström skildrar sådant som inte direkt har skildrats i svensk ungdomslitteratur, att hon lyckas bryta normer trots att hon egentligen bara skildrar en tonårings vardag. Hon är helt fantastisk på att ta sig in i tonåringarnas huvuden, att härma deras talsätt och få till kemin mellan killbästisar. Trots att många av sidoberättelserna kanske hade kunnat utvecklas mer så tycker jag om att de finns där, för redan att de finns är ju viktigt, att en pojke vars föräldrar flytt från ett krig skildras i ungdomslitteratur är ju viktigt, för representationen. Så många av trådarna i spindelnätet som utgör Finns det björkar i Sarajevo? är liksom najs bara för att det är nytt att man ens får läsa om det. På det viset kanske det faktiskt var Lindströms mening att inte riktigt gå in på allting på djupet, för då förloras pointen - pointen är ju att det är Kevins vardag. Att han blir kär i Amanda är inte direkt vardagligt, det är något häftigt, för Kevin, så därför kanske det är meningen att det ska bli huvudgrejen?

Oavsett ändrar ju inte det på att jag vill läsa mer om allting. Mer om Amanda och Kevins relation, för alltså nu kände jag inte den fullt ut, mer om Charlie och Kevin, mer om allt. Jag älskar att läsa Christina Lindströms berättelser, och kanske var det de enorma förväntningarna som gjorde att jag inte kände mig klar då jag avslutat boken. För jag kan ju inte få nog.

Finns det björkar i Sarajevo? når aldrig riktigt upp till det Jack är för mig, men det är fortfarande en fantastisk berättelse. Läs och njut!

| Finns det björkar i Sarajevo? | Christina Lindström 2018 | B. Wahlströms | 270 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jack

Hugo och kepskampen

Hälsningar från havets botten

Mitt år i böcker

Goodreads Year in Books släpps ju redan någon gång i mitten av december, men eftersom jag läste två böcker till efter det så kommer mitt inägg om året nu! Trots att jag har läst rätt få böcker tänker jag också fylla i samma långa lista som jag nu fyllt i x antal år. I "Årets ..?"-kategorin har jag dock tagit bort några för finns ärligt talat inte så mycket att välja på om en läst 26 böcker för att det ska bli en intressant lista. Årsbästa kommer på slutet så scrolla ner om du bara vill veta det!

STATS

Hur många böcker lästes? Klarade mitt mål på 26 böcker! Är mycket glad över detta såg nämligen rätt mörkt ut där ett tag + läste inte ut en enda bok i januari eller februari.

Antal sidor? 6 999 st - hahaha vilket roligt tal! - vilket är 3 000 färre än ifjol, men hade ändå högra average-length på böckerna!

Average rating: 3,9, vilket känns typ konstigt högt för ärligt talat känns det inte som om jag läst särskilt många bra, alls? Hade 4,1 förra året så en liten säkning är det ju, men den är ju pytteliten.

Antal rec-ex? 4 st vilket ju är ... knappt några alls :-) Men har heller inte bett om några rec-ex i år! Tror jag fått ett som jag bett om, och den boken håller jag på med för tillfället! Dock MÅSTE 2019 bli olästa rec-exens år, för alltså ... jamen det är inte bra att ha så många olästa ju.
Antal bibbalån? 9 stycken, vilket lämnar oss med 13 lästa egna böcker, och alltså tycker faktiskt det är najs att jag tillåtit mig själv att läsa precis det jag haft lust med då - är ju då det blir bäst, ändå.

ÅRETS ...

... gråtfest? Jellicoe Road - världens bästa bok seriöst. & ja jag har tydligen ett hjärta av sten pga grät ej till Så mycket kärlek kan inte dö???? Försökte dock typ supermycket att inte tänka på hur det faktiskt skulle vara ifall jag var Lea pga thade blivit alldeles för ledsen då kan liksom knappt tänka tanken.

... käftsmäll? Läste ut The Hate U Give i år, som jag påbörjade 2017 - nämnde den alltså förra året, och den får stå kvar. Om någon bok kan kallas käftsmäll är det den.

... språk? En till som är samma som ifjol! Elin Bengtsson med Rosenregimen.

... kärlekspar? Fortfarande de i The Raven Cycle av Maggie Stiefvater, läste ju ut den kvartetten i år! Också Peter och Lara Jean.

... vänskap? Gänget i Jellicoe Road och gänget i Finns det björkar i Sarajevo? <3

... graphic? Tydligen endast läst ett seriealbum i år, så får bli det: Vi kommer snart hem igen.

... fantasy? Alltså som förra året: älskar fantasy så j*vla mycket men läser det så sällan. Aja: Midnattsstjärnan var underbar.

... roligaste? Böckerna om Lara Jean skrattar SÅ MYCKET när jag läser dem.

... hajp? Men kanske Draugen då? Gjorde mig inte besviken.

... förtjänar-mer-uppmärksamhet? Jellicoe Road hahahha för jag FATTAR EJ varför folk slutat prata om den??? Finns ju så många som fortfarande inte läst!!!

... överraskning? Karta för förälskade och andra vilsna.

... besvikelse? Känns som om jag blivit besviken på allt i år? Rosenregimen, Allt det där jag sa till dig var sant, Norra Latin och kanske Renegades också litegrann?

... sämsta? Allt det där jag sa till dig var sant. Sorry alla som älskar den.

... vackraste omslag?

Årets recensioner:
Eldmärkt & Uppstigningens brunn
Maran, Enda vägen & Sovarna
Under odjurspälsen
Kärleken
Karta för förälskade och andra vilsna
Midnattsstjärnan
Fuckboy
Jellicoe Road
To All the Boys I've Loved & PS. I Still Love You
Norra Latin
Antiloper, Allt det där jag sa till dig var sant & Rosenregimen
Rymlingarna & Vi kommer snart hem igen

NÄSTA ÅR

Fem böcker jag ser framemot nästa år: Yrsa Keysendals bok, Flora Wiströms nya, tror Sandra Beijer kanske också släpper nytt? Och kanske Anna Ahlund? Och just det en ny bok av Sabaa Tahir kommer ut på svenska!!

En bok som kom ut i år och jag ville läsa, men inte hann: Har faktiskt läst typ supermånga 2018-böcker redan? Eller liksom har verkligen prioriterat dem av någon anledning. Men finns ju fortfarande kvar några! Exempelvis Inuti huvudet är jag kul, Sömnernas sömn och Czentes Omega.

Och nu! Bästa böckerna jag läste 2018! Först när jag tänkte på vad jag läst tyckte jag att jag inte hade läst något alls som var liksom BÄST bäst, men sen kom jag på en:

Midnattsstjärnan av Marie Lu var min allra bästa läsupplevelse i år. (Förutom Jellicoe Road som var omläs.) Tyckte så så mycket om den och är så glad för det, hade nämligen läst en del negativt sedan innan men jag älskade den verkligen. Läs min recension här! Marie Lu är verkligen en av mina absoluta favoriter, och 2019 SKA jag läsa både Champion och Warcross och uppföljaren till Warcross!

Men okej, det finns några till väl värda sina femmor:

Temat verkar ju vara avslut typ? The Raven King var inte riktigt lika bra som sina föregångare, men heller inte så dålig som många verkar tycka. Draugen slutade på ett helt SJUKT sätt jag fattar inte??? Den är fantastisk men också av dem hade jag kanske hoppats på lite mer, lite större i sista boken. Men vilken känslostorm ändå! Och Karta för förälskade och andra vilsna är en av de allra bästa sommarböckerna jag någonsin läst, så otroligt varmoch mysig men också jobbig och skavande och ÄKTA.

Vill också nämna The Hate U Give och Vi kommer snart hem igen som båda är superviktiga, men framförallt väldigt väldigt bra. Karaktärerna i The Hate U Give är fantastiska. Trilogin om Lara Jean tyckte jag också väldigt mycket om, även om den är något av det klistrigaste jag läst. Njöt till 100% av att läsa de böckerna!

Vill också skriva ett inlägg om serier och filmer jag sett, men inte precis nu. Här kan ni se hela mitt år i böcker! Och vill ni lägga till mig på Goodreads är det fritt fram, är nämligen lite aktivare där vad gäller att kommentera böckerna jag läst och uppdatera med vad jag läser och så. Länk till min Goodreadsprofil finns under headern!

Och GOTT NYTT ÅR 2019 hörni!

Vad var det bästa du läste 2018? Och vad ser du framemot 2019?