Om böcker och ålder

Idag fyller jag nitton år. Och vad är väl mer passande än att skriva lite om böcker och ålder då? Det här har nämligen länge varit ett kärt ämne för mig - att böcker saknar åldersgränser, hur liten eller ung man än är kan man njuta av en bra bok. Eller tja, minimiålder kanske det ändå typ finns för det mesta ...

Jag läste böcker som klassas som 15+ när jag var elva. Jag ÄLSKADE dem och hade nog inte varit den bokälskare jag är idag om det inte var för de böckerna. Det är ju så himla, himla kul att läsa om nya, spännande saker längre fram i livet! Och nya, spännande saker som jag aldrig kommer möta på jorden för de finns bara i våra huvuden.

Människan har ju någon form av sjukligt behov att kategorisera världen. Allting ska ha sin egen etikett. Lika så med böcker - eller ja, böcker för under vuxna-åringar. Efter det saknar böckerna ålderskategori. Det är ju ändå logiskt i och med att det finns som mest skillnad mellan olika åldrar just då man är under 20-ish, och det finns ju inget problem i att böcker har en ungefärlig målgrupp.

Men det är just det - målgruppen är ungefärlig. As in: inte en allmän lag. Att en bok går under 9-12 hindrar liksom verkligen inte mig från att läsa och älska den. Nu var det i och för sig inte just precis den här aspekten jag skulle snöa in mig på, även om jag också finner den jätteintressant. Jag menar, det är så himla individuellt vilka böcker en gillar! Och böcker som är på rätt nivå språkmässigt kan vara på helt fel nivå innehållsmässigt - för okej, det är kanske inte sådär jättekul att försöka relatera till en 30-årig trebarnsmammas vardag som tolvåring.

Okej, kort om den här grejen ännu: jag tänker bara att kategorisering som "9-12" ger en så HIMLA snäv bild av vem som kan läsa boken. För både en 7-åring och en 16-åring kan helt säkert gilla vissa böcker lika mycket trots åldersskillnaden. Jag slukade t.ex. Semlan och Gordon som 12-13-åring och PAX som 15-plussare. Båda de klassas som 9-12. Och Harry Potter då? Också mellanåldern, men alltså de sista böckerna är precis lika mörka som vilken 15+-bok som helst. Men det här stoppar ju inte 12-åringar från att älska dem.

OCH: VUXNA KAN LÄSA BÖCKER FÖR UNGDOMAR OCKSÅ!!!

Okej ni som läser den här bloggen vet ju antagligen redan allt det här. Men just det också! Trots att ett barn är skitbra på att läsa behöver det inte nödvändigtvis betyda att en 9-åring ska börja läsa 15+. För läsning behöver inte alltid vara utmanande och språkligt utvecklande etc., det kan helt enkelt bara vara njutningsfullt. Hen hinner läsa Ondskan och vilka andra urgamla klassiker lärare nu alltid prackar på elever senare. Sen är det ju inte farligt för en 11-åring att läsa om folk som dricker och har sex osv., så länge hen fattar vad som händer. Om du är en vuxen i ett läsande barns omgivning, se till att det finns en öppen konversation och aldrig något tvång i läsandet - varken vad gäller vad barnet borde läsa eller inte borde.

Grejen jag egentligen skulle skriva om, från allra första början, var: ålder har ju faktiskt skillnad, också. Jag läste nämligen om Flora Wiströms Stanna för någon vecka sedan och FY F*N vad mycket bättre jag tyckte om den nu. Trots att det är en rätt typiskt 15+-bok utan större konstigheter fattade jag den liksom inte när jag läste den för första gången som 16-åring. Hajade helt enkelt inte grejen, förstod inte livet Ester och hennes gäng lever, valen Ester gör, hennes och Elis relation, jamen det mesta. Och nu gör jag det plötsligt. För det här livet är liksom precis runt hörnet för min del, nästa höst bor jag kanske i en egen lägenhet, studerar, har inga pengar men går ut och klubbar för det. Och det är liksom en tid jag längtar efter och ser framemot, därmed kändes den här berättelsen om 20-nånting-åringarna så himla mycket relevantare för mig när jag läste den nu, som nästan 19-åring.

Felet då jag läste Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson kanske var lite lika - jag kan inte relatera till karaktärerna!! Eller typ någonting alls överhuvudtaget. Kanske jag kan det om något år, kanske inte. Det har inte så stor skillnad, men alltså just det här är ju anledningen till att vi ser på böcker så HIMLA subjektivt hur objektiva vi än vill låtsas vara: vi har totalt olika referensramar.

För det viktigaste för mig då jag läser är ändå sist och slutligen att kunna relatera, på någon nivå. Antingen så att jag känner igen mig i precis vad de gör, eller bara någon karaktär, i tankarna de har, önskningarna. Eller så läser jag en fantasybok och jag vill ju verkligen uppleva äventyr (och magi ...) i mitt liv, så klart jag älskar fantasy och övernaturligheter. Simpelt lagt handlar det ju bara om ens intressen, är man noll procent intresserad av varken karaktärer eller ämne är det ju kört. Speciellt om en inte bryr sig om språk/språket är tråkigt.

Jag slår nog in en massa öppna dörrar med det här inlägget men vad då, okej att det kan te sig självklart men samtidigt: nej? För jag har ju typ inte insett det här förut. Jag har bara inte fattat varför jag inte gillar böcker som andra älskar. Om jag börjar analysera mina bästa böcker någonsin är det ju egentligen självklart att det är såhär (och OKEJ det ÄR ju självklart att man gillar det man är intresserad av/känner till JAJA), det finns ju mönster liksom. Jag har ALLTID älskat böcker jag känner igen mig i därför är Moni Nilssons ungdomsböcker perfektion enligt mig.

Det är liksom saker som det här jag tänker på, för sällan är ju böcker helt igenom dåliga. De har ju gillats av någon på förlaget liksom! Och ofta fattar jag liksom varför man kan gilla boken, men den _doesn't do it for me_ och då kan jag aldrig sätta fingret på vad problemet är. Nu kan jag! Kanske.

Alltså: läs av hjärtans lust! Men också: vissa böcker passar ju helt enkelt bäst vid en viss tidpunkt i livet. Stanna var tydligen perfekt att läsa strax innan högskolelivet, så det kan jag rekommendera! :-)

Och nu får ni ju som vanligt SUPERGÄRNA kommentera vad ni tycker och tänker osv! Är ju mycket tråkigt att föra en diskussion alldeles ensam även om jag tydligen kan göra det x antal rader.