Tänkte försöka mig på ett nytt format i mina recensioner! Eller nytt och nytt, det är väl egentligen såhär recensioner har sett ut sedan urminnes tider - så även mina "minirecensioner" på senare tid. Har märkt att något liksom släpper när jag ska hålla mig kort och delar upp det i en kort handling-del och en lite längre reflekterande del. Hoppas ni också tycker det är trevligt med lite kortare, men förhoppningsvis tydligare, recensioner! Sen kan jag ju inte lova att det inte blir romanrecensioner någon gång ibland för det. :-)
*Den här recensionen är spoilerfri trots avslutande del!*
The Raven King av Maggie Stiefvater
Handlar om: I The Raven Cycle är egentligen karaktärerna det enda viktiga - det finns inte supermycket annat som har särskilt stor skillnad. Okej, språket är också poesi och handlingen är som en dröm men karaktärerna lyckas av någon anledning vara tusen gånger bättre ensamma en allt det där omkringliggande tillsammans. Och fortfarande är handlingen (eller bristen därpå ...) något av det coolaste och mest fascinerande jag läst.
Jaha okej Elvira du tycker inte det där var lite väl kryptiskt? Okej men alltså: Blue lär känna fyra Korppojkar, som går på den prestigefyllda pojkskolan Aglionby. På ytan kunde de inte vara mer olika, men deras öden visar sig vara sammanflätade.
The Raven Cycle är en kvartett om döda kungar, leylinjer, spådamer, en torped, trasiga familjer och omöjlig kärlek.
Jag tycker: Såhär: minns inte särskilt mycket av den här boken för det är lite som att befinna sig i en dröm hela tiden. Jag vet liksom ungefär vad jag läst men samtidigt kan jag inte få något grepp om det? Men det gör inte så mycket för jag minns det här: jag älskade den här boken, också.
Karaktärerna är det finaste någonsin. Jag älskar precis varenda Korppojke och alla Blues mostrar och hennes mamma och den döde kungen med. Jag ville verkligen inte att den här boken skulle ta slut för jag ville inte sluta läsa om Blue, Gansey, Ronan och Adam. (Men Maggie Stiefvater håller på med en spin-off!!!) Och den förbjudna kärleken (_de_ förbjudna kärlekarna?) är också något av det bästa jag läst om.
Jag älskar också den här världen och det här magisystemet så väldigt mycket. Det är fullständigt ologiskt och flummigt men det är så vackert och obehagligt och spökligt och urgammalt så jag älskar det ändå. Jag älskar hur Maggie Stiefvater väver in legender, älskar Ganseys besatthet, älskar allt som kommer fram om deras familjer. De har alla en något trasig bakgrund, liksom, vilket ofta skapar himla komplexa karaktärer (om författaren gör det bra, såklart). Så är det här - alla är så mångfacetterade och jaja jag har sagt det hundra gånger men jag ÄLSKAR dem. Speciellt Ronan och Gansey. Kanske mest Gansey, är kär i honom.
Sen är ju Maggie Stiefvaters språk magi i all sin finurlighet och poetiskhet. Slutet kanske inte var precis allt jag hade velat ha, och på ett sätt var det rätt så antiklimatiskt, men det var också supervackert och hjärtskärande och jag kommer sakna dem. (Också: egentligen kan nog Maggie Stiefvater skriva vilken bullshit som helst bara Ronan, Gansey, Blue, Adam och Noah finns med och jag kommer älska det ...) Det finns ett antal som blivit väldigt besvikna på den här avslutande delen, men som tur hör jag inte till dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar