2 x Maria Gripe

Jag har läst två böcker skrivna av Maria Gripe! Var så väldigt nyfiken på vem denna omtalade författarinna var - nu har jag äntligen skrivit vad jag tycker!

Den första jag läste heter Glasblåsarns barn och blev utgiven första gången 1964 med illustartioner av Harald Gripe. Glasblåsarns barn är berättelsen om syskonen Klas och Klara som blir bortrövade på en marknad och tvingas leva ett eländigt liv hos Härskaren och Härskarinnan i deras stenslott.

Glasblåsarns barn är en väldigt mörk berättelse, där alla är fattiga och de godhjärtade ständigt har otur. Egentligen är det nog en väldigt bra bok, med alla ingredienser en saga ska ha - hjälten som verkar i skymundan, en vis korp, en ledare som verkar fel i sin blindhet, elakheten själv och så de godhjärtade, hårt jobbande föräldrarna. Språket är gammalmodigt - såklart - men också tidlöst och enkelt. Det skapar en kvav, dimmig stämning kring varenda scen. Vissa saker är väldigt flummiga men också sådana att de går att diskutera: hur hänger det här ihop? Varför händer det här? Vad står Härskarinnan för, vem är Flaxa?

Den trolska stämningen förhöjs av namn som Glömminneån och Flaxa Mildväder och det är det här jag gillar mest - allt får vara precis lagom skruvat och ologiskt, samtidigt som mycket egentligen bara är diffusa saker i verkligheten förkroppsligade. Glasblåsarns barn är en väldigt klassisk, egentligen rätt enkel, saga som Maria Gripe berättar på ett mästerligt sätt, med känsla för barnen. Jag gillade den inte supermycket då jag läste - takten är inte särskilt rapp och jag bryr mig inte så mycket om personerna. Nu i efterhand känns den dock väldigt vacker och tidlös och jag tänker att det nog finns mycket att begrunda och analysera. Samtidigt undrar jag: är det här verkligen en berättelse för barn? Men det är väll lite det som är grejen, den funkar på så många nivåer.

Pappa Pellerins dotter är från 1963 och även den är illustrerad av Harald Gripe. Loella skiljs från sina småbröder och måste bo på barnhem medan hennes mamma söker lyckan i Amerika. Loella har alltid drömt om sin pappa, som blev tvungen att lämna henne och är precis som hon, som kanske är sjökapten. På barnhemmet och i skola är tanken på honom det enda som håller henne uppe, hon hittar på berättelser om honom, säger att han skriver brev från alla världens hörn och tecknar ett farsdagskort till honom, köper en julklapp. Loella hatar att bo i stan, där alla går förbi varann utan att egentligen se, men mitt i eländet finns plötsligt en oväntad vänskap.

Efter att ha läst två verk av Gripe tycker jag mig kunna säga detta: 1. hon skriver väldigt olika berättelser 2. de är oftast rätt klassiska, med elände i början och lyckligt slut 3. människorna är det viktigaste. Speciellt trean gäller för Pappa Pellerins dotter - det är relationerna och Loellas tankar och känslor kring andra personer som är viktga, handlingen står förövrigt ganska långt stilla. Jag har lite svårt för Loella som person, och blir ganska irriterar när saker börjar gå över styr, men jag uppskattar också att det är den här sortens person Gripe skriver om och inte någon tråkig, perfekt människa.

Ibland är det svårt att hänga med i dialekten som speciellt finns i breven, men det är inte så farligt och egentligen mest intressant eftersom det ger berättelsen mer dimension. Förövrigt är språket mindre trolskt i denna än i Glasblåsarns barn och mer typ, torrt? Rätt så rakt på sak liksom, som Loella. Jag älskar hur Loella jämför staden och landet och hur jag får veta hur livet var i Sverige för typ 60 år sedan. Jag älskar relationen som sakta byggs upp mellan Loella och hennes rumskamrat och den som redan finns till tant Adina och småbröderna.

Pappa Pellerins dotter är till stor del väldigt väldigt mörk och dyster, men ljusglimtarna finns och de är desto finare. Varken denna eller Glasblåsarns barn är något jag är megaimponerad av eller kommer minnas för alltid, men jag är glad att ha läst och kommer nog läsa fler titlar av Maria Gripe ändå. Tror fortfarande att någon av hennes berättelser kan trollbinda mig som de trollbundit andra.

Förresten: dessa nyutgåvor som Modernista ger ut är sjukt fina och lyxiga, perfekta presenter tänker jag! Går att köpa till precis vem som helst också.

| Glasblåsarns barn | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1964 | Modernista 2016 | 151 sidor | 6+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Pappa Pellerins dotter | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1963 | Modernista 2016 | 187 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Amaltea x 2

De flesta känner säkert till Amaltea - svärdprinsessan som ska rädda en prins för att vinna ett drottningadöme i Natalia Batistas genialiska serie där könsrollerna är omvända.

Nu har jag alltså läst slut den - ettan läste jag för ett år sedan och gillade mycket. Gillade tvåan och trean ännu mer! Tror det har mycket att göra med att jag kommit in i "grejen" nu samt vant mig + börjat gilla karaktärerna mer. Eller liksom känner dem bättre - för det är nog ofta något jag kan sakna i seriealbum: komplexa, personliga, välgjorda karaktärer. Här finns de ju definitivt, men eftersom det sist och slutligen inte kan hända så mycket på 200 sidor manga så hinner en ändå inte fastna för dem - efter en volym. Nu, efter tre stycken, kan jag glatt meddela att här finns många att gilla men nästan fler att ogilla lite kärleksfullt - typ min favorittyp av karaktärer pga känns mest äkta!

Annars älskar jag konceptet som förut - älskar hur grundligt alla ord också är utbytta och hur sorgligt mitt i prick det ofta är. Älskar Amaltea och Ossian som revolterar emot vad som väntas av dem, älskar hur deras relation växer fram och hur de inte är övermogna för sin ålder utan precis rätt. Älskar också den komplicerade relationen mellan Amaltea och hennes syster samt hur samhällskritisk den är - trilogins budskap kommer verkligen fram utan att vara övertydligt.

Något jag hade lite problem med var actionscenerna som är otroligt snygga men väldigt röriga - fattade noll av vad som hände. I och för sig är det i princip samma sak då jag läser en detaljerad beskrivning av en strid i Mistborn så det kan ju vara att det bara är mig det är fel på ... En annan sak jag lite vill påpeka är att språket inte är helt hundra hela tiden utan ibland lite stakigt. Sen hade jag nog gärna också velat att seriens namn var på svenska men det är ju småsaker ...

Gillar magin och världen väldigt mycket - teckningarna är fantastiska och man verkligen är i Amalteas värld då en läser. Batista berättar liksom lite filmiskt - genom att stegvis närma sin scenerna och liksom därmed beskriva miljön runtom. Det är väldigt spännande hela tiden och jag läste snabbt inte bara för att det är snabbläst iom serie utan mest för att jag verkligen ville vata hur det gick. Stämningen som svävar över bilderna och storyn är fantastisk och jag är väldigt väldigt imponerad över Batistas jobb. Slutet ger mig tillfredsställelse, är rätt oväntat, väldigt spännande och snyggt och fint. Ögonen fuktades tom lite.

Natalia Batista by Natalia Batista (bildkälla)

Okej så: fyra för hela den här trilogin, gillar den verkligen himla mycket - egentligen är inte själva storyn särskilt unik om en bortser från de switchade könsrollerna, men karaktärerna, teckningarna och själva könsrollstwisten gör att det här verkligen blir underbar läsning - och tittning!

| Sword Princess Amaltea #3 | Natalia Batista 2015 | Kolik förlag | 204 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Sword Princess Amlatea #2 | Natalia Batista 2014 | Kolik förlag | 171 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

detta gillar jag inte: actionscenerna som är supersnyggt ritade men som jag fattar noll av, Batistas språk är inte alltid helt hundra, fortfarande de där "slarvigt ritade känsloyttringarna", att seriens namn är på engelska. detta gillar jag: twisten på slutet, Ossian och Amalteas relation som tillåts växa fram med tiden, att de inte är övermogna för sin ålder, Doris och Amalteas komplicerade relation, hur samhällskritisk den är, teckningarna som är sjukligt snygga aaah, hur Batis

Hugo & dinosaurierna

Dags för två kortare recensioner igen! Denna gång två böcker med rätt ung målgrupp men som ändå passade mig superbra - läs vidare för att förstå varför.

Handlar om Hugo som går på sexan och inte riktigt passa in någonstans. Han går med shorts mitt i vintern - som Tarzan, spelar hellre Minecraft än World of Warcraft och har Rea, Lilla Aktuellt och Miljöhjältarna som favoritprogram på tv. Han har ofta svårt att sittä stilla på timmarna och säger ofta saker andra helst låtit bli att höra. Helst stannar han inne på rasten och hjälper läraren vattna blommorna. Men så vill ingen bli elevrådsrepresant så Hugo erbjuder sig - och nu blir han plötsligt något värd för de andra, nu kan han göra skillnad - nu kan han kanske få lärarna att tillåta keps inomhus. Just det där med huvudbonader blir rätt viktigt för Hugo - för om han inte klarar det, då kanske allting går tillbaka till som det var igen. Då när han åt ensam och Klara knappt ägnade honom en blick.

Det gör så väldigt väldigt ont att läsa om Hugo - om hur han vägrar ändra på sig, hur han nästan tänjer på gränserna med flit bara för att det är sådan han är - han känner mycket och säger precis vad han känner. Han vill vara hjälpsam och snäll mot alla och bjuda dem på russin för då kanske, kanske han kan gå med dem till butiken någon gång. Jag älskar Hugo - älskar hans naivitet, hur kluven han känner sig, hur han ger efter för fel saker, hans humor, hans russin, hur han pratar med sin mormor ... han känns så väldigt väldigt äkta och jag köper honom rakt av. För det är ju verkligen så här det är - att en egentligen föredrar någonting men ger efter, låtsas ändra sig bara för att passa in, en lär sig passa in helt enkelt och då blir det kanske inte alltid helt rätt för barn i den åldern är inte alltid snälla.

Alla andra känns också så väldigt verkliga - Hampus, Edin och speciellt Alexander. De känns mitt i prick sin ålder och tonen boken har är också precis rätt. Jag tänker att den här boken är fantastisk, välbehövlig läsning för barn i samma ålder, men alltså inte bara för budskapet för det här är ändå en väldigt varm, glad, underhållande bok - inte bara mörk och realistisk. Christina Lindström levererar som vanligt. Hoppas det kommer mer om Hugo!

| Hugo och kepskampen | Chritina Lindström 2017 | B Wahlströms | 139 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Alla tiders dinosaurier är en faktabok om dinosaurier med stora bilder i färg och korta texter om de utvalda dinosaurierna till. Den är indelad efter tidsålder - Trias, Jura och Krita och börjar med en definition av vad en dinosaurie egentligen är, förklaring av släktträdet och några korta texter om andra sorters djur som levde ungefär samtidigt. Jag ÄLSKAR den här utformningen - den var helt perfekt för mig som läste boken för en skoluppgift. Jag älskar också tjockleken på boken - den är nämligen inte särskilt tjock och helt fantastisk för yngre dinosauriefantaster och wannabe-fantaster. Lite lite tunn ändå kan jag personligen tycka, som skulle vilja ha allas släktband uppritade och beskrivna i detalj - vill få en större helhet liksom. Texterna är intressanta och allting är grundligt förklarat - det är verkligen lätt att ta till sig informationen.

Jag älskade denna! Jag menar: bok som får en att vilja veta mer, diskutera det en läst och berätta för andra om det en läst = bra bok. Egerkrans har dinosaurierna på koll vilket märks då han jämför dem med varandra och förklarar varifrån de härstammar osv. Bilderna är grymma, som alltid, trots att det här är mycket mer modernt än jag är van vid.

Men - hade väldigt gärna sett att deras familjer/släkten/vad det nu är fanns med vid varje enskild dinosaurie + dessa begrepp hade kunnat benats ut. Och FLER dinos skulle heller inte ha skadat! Jag blev definitivt dino-fantast nu - pga HUR COOLT att dessa jättar gått på samma planet som jag, att det flugit varelser med vingspann på tio meter på denna himmel?!? SÅ COOLT. Det här vinner ju nästan seriöst alla fantasyvarelser. För det här är pår iktigt - och hörni, ibland verkar verkligheten faktiskt övervinna dikten.

| Alla tiders dinosaurier | Johan Egerkrans 2017 | B Wahlströms | 63 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Nordiska gudar

Nordiska gudar är ett himla mästerverk till bok. Och ärligt talat vet jag inte riktigt vad mer jag ska säga?

Aja, det här är något av en uppföljning på 2013s Nordiska väsen, men nu är det gudarna i den nordiska mytologin som fokuset är på. Eller egentligen den nordiska mytologin i stort - vi får lära oss hur världens skapades, vad olika naturfenomen beror på och hur världen en dag ska gå under. Allt enligt hur man tänkte kring de här sakerna i det medeltida Norden.

Egerkrans börjar boken med att berätta om skapelsen - om hur de första gudarna, Oden, Ve och Vile dräper urjätten Ymer och sedan skapar världen av honom -, han presenterar därefter de nio världarna - sammankopplade av världsträdet Yggdrasil - och de viktigaste gudarna. Sedan går han djupare in på gudarnas roll i världsalltet och återberättar enskilda legender om hur de fick sina laster och vapen. Varge gud/gudinna illustreras också med minst en färgbild på Egerkrans tolkning av dem.

Efter att systematiskt ha gått igenom gudarna presenteras vi för olika jättar och monster som finns i de olika världarna för att sedan slutligen få läsa om Ragnarök, det oifrånkomliga slutet på världen.

För det första vill jag applådera kronologin Egerkrans valt - en förstår verkligen allting och får en riktigt omfattande bild av den nordiska världssynen genom hans texter och bilder. Skapelseberättelsen är riktigt absurd och fångar inte den en läsares intresse vet jag inte vad som gör det. Det funkar bra att få en grund att stå på för att sedan förstå hur allting hör ihop - även om förklaringarna inte alltid är logiska. Det känns lite svindlande att tänka på att det här verkligen var - ungefär - hur nordborna en gång i tiden såg på världen och att dessa sägner, myter och legender berättades vidare från generation till generation och säkerligen kändes väldigt verkliga för dem.

Och det är ju det - en bok om det här ämnet kan nog inte bli ointressant för mig, för jag tycker det är sjukt coolt och fascinerande och på alla sätt och vis intressant. Det låter ju som fånigt ihopkok för mig, men för dem var det religion. Det står i så stark konstrast mot vår tids sekulariserade samhälle. Att det känns som just berättelser för mig - och inte studielitteratur - gör också att jag njuter väldigt mycket av det, på samma sätt som jag gör av en Harry Potter-bok, i princip, trots att Nordiska gudar är uppbygd som en fackbok.

Sedan finns ju bilderna, som höjer Egerkrans grundliga bakgrundsforskning till en helt ny nivå. Det är inte nog med att Egerkrans verkligen verkar kunna sitt ämne och gör det lättillgängligt för den mindre insatta - han illustrerar också texten med otroliga mästerverk till bilder. Mörka, skarpa bilder som ändå känns tidlösa och trolska. Blandningen av genomarbetade målningar och tunna skisser passar historierna som "hand i handske" - jag kan inte tänka mig en snyggare förpackning för de här berättelserna.

Det här är verkligen en otroligt vacker bok - alla kanske inte är lika fascinerad av myterna som jag, men en person som inte gillar Egerkrans illustrationer kan nog inte finnas. Det här är ett riktigt lyxigt bakverk till bok - snyggt på utsidan och himla smaskigt inuti. Läs! Ge bort! Beundra!

Foto: Åsa Liffner

| Nordiska gudar | Johan Egerkrans 2016 | B Wahlströms | 159 sidor | alla åldrar | köp hos: Adlibris, Bokus |

Videorec x 2 Den sovande, sländan & de underjordiska

Tjoo!

Jag var nyss och skrinnade för första gången i år! Det var vingligt. Men gick ändå helt okej till slut! Dagens inlägg är någonting jag aldrig gjort förut - nämligen videorecensioner! Jag kör två i en och samma video, därav rätt lång video ... är inte helt säker på vad jag tycker om det här formatet, kände att det blev lite babbligt och så men kan hända att jag gör det igen om jag inte orkar sätta mig ner för att skriva - det var nämligen ändå lättare att sätta mig ner och babbla, tyckte jag då.

Men alltså: här får ni! Videorecension på Den sovande och sländan samt Maan alaiset.

Den sovande och sländan går att köpa här och här, Maan alaiset här och här.

Ja och förresten: tänkte att det här ska vara starten på min recensionsvecka, så nu blir det recensioner framtills nästa söndag! Tror jag. Ska verkligen försöka, men får se hur det blir i praktiken ...

2 x feminism

Runt augusti/september råkade jag läsa hela två böcker om feminism. Jag som läser faktaböcker typ aldrig? Men okej. Dessa var ju lite speciella iom att de var korta och rikligt illustrerade --> lättläst. Nu tänkte jag tipsa om dem!

Den första jag läste var alltså Feminismens ABC, en bok där kvinnor valts ut för hela alfabetet. Moa Hoff har illustrerat porträtt och Lisa Mattisson skrivit korta faktatexter om kvinnan i fråga. Jag älskar idén och tycker den funkar rätt så långt - vi får en övergripande bild av många stora kvinnor genom lite text och det väcker ju intresse till att själv läsa vidare om dem.

Men. Det boken faller på för mig är kvaliteten på bilderna - de är väldigt suddiga, helt enkelt. Vilket inte är jättesnyggt. Rent tekniskt sätt tycker jag de är fina och kreativa, men färgerna och suddigheten sänker ju detta. Tråkigt, för annars känns det här som en perfekt presentbok. Kanske det bara ärlig som är kinkig och den funkar ändå. Pappret är ju trevligt och så även fonten.

Den andra boken heter Feminism pågår och för det första är det en riktigt slagkraftig titel. För det andra älskar jag kombinationen av text och illustrationer i denna. Många av illustrationerna har humoristiska pratbubblor också, och jag kunde relatera till många av dem.

I Feminism pågår benas begreppet "feminism" ut på ett tydligt och lättillgängligt sätt. Rätt så enkelt och ytligt, ja, men det funkar som en perfekt introduktion och överblicksbild. Språket är personligt och inte alls så torrt som facktext har en tendens att bli. Fakta förs tydligt fram, förklaras och det blir precis så slagkraftigt som titeln antyder. De historiska texterna och begreppsförklaringarna blandas upp av texter från verkliga livet, som 12-13-åringar varit med om. Det är ironiskt, infospäckat och estetiskt tilltalande. Det är såhär jag tycker att alla läroböcker borde vara, för det är när det görs såhär som det verkligen når fram.

| Feminismens ABC | Lisa Mattisson illust. Moa Hoff 2016 | Leopard förlag | 33 sidor | alla åldrar | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Feminism pågår | Sassa Buregren & Elin Lindell 2015 | Natur & Kultur | 75 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Astrid Lindgren

För en gång skull tänkte jag vara i tid och läste Astrid Lindgren innan rec-datum. Tänkte att jag hade gott om tid på mig att sedan faktiskt skriva recensionen. Men så plötsligt en dag dök det upp recension efter recension av denna vackra bok och se där! Än en gång hade jag missat rec-datumet.

Låt oss inte sörja detta. För nu skriver jag ju och som någon så snällt påpekade så sent som igår så är jag alltid sen - why break a pattern? Och better late than ever osv haha.

Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand med akvarellillustrationer av Lisa Aisato är hursomhelst något så fint som en biografi om Sveriges antagligen kändaste författare - Astrid Lingren. För barn! Med fantastiska helsidesillus! Med ett språk som påminner om Astrids berättar Bjorvand Astrids egen berättelse. Boken inleds med en presentation av boken och fortsätter sedan med en genomgång av Astrid Lindgrens liv från tillkomst till död. Bjorvand berättar ingående men det blir aldrig långradigt - hon får ihop det viktigaste och intressantaste på ett tydligt sätt och med ett nära språk som gör det till en fröjd att läsa.

Astrid Lindgren har varit - och är - en stor del av mitt liv. Jag har sett på Madicken, Kalle Blomkvist, Saltkråkan, Ronja osv otaliga gånger och kan i princip de flesta repliker utantill. Ärligt talat har böckerna varit en lite mindre del, men visst har jag fått Rasmus på luffen, Bröderna Lejonhjärta, Sunnanäng, Nils Karlsson pyssling, Pippi med flera upplästa för mig flera gånger om. Astrid Lingren är trygghet och äventyr, barndom och vishet allt på samma gång och absolut en av mina favoritförfattare.

Dessutom har hon en så himla intressant och delvis mörk historia. Mycket av det Bjorvand berättar för mig visste jag från förut, eftersom jag sett på någon dokumentär och så, men mycket hade jag glömt och speciellt berättelserna om resten av hennes familj är nya för mig. Älskar att läsa om hennes föräldrar!

På varje uppslag finns också något citat av eller om Astrid, dem gillade jag verkligen. Om man efter att ha läst den här boken inte är övertygad vilken fantastiskt vis, snäll och stark kvinna Astrid var är det verkligen konstigt, helt enkelt.

En annan sak jag gillar är att få veta vad som inspirerat Astrids skrivande - för det är verkligen många delar i hennes historier som har en verklig förlaga. Det är så fint hur små händelser/personer/djur kan bli något mycket större i Astrids huvud och hur hon minns så mycket av allt hon upplever och ser och hur det berör henne.

Nu har jag skrivit nästan hela recensionen och knappt ens NÄMNT illustrationerna. De fantastiska. De verkligen otroliga och passar biografin perfekt - de är färggranna utan att bli skrikiga och helt enkelt otroligt vackra. Färgen flyter ut i kanterna och det skapar en väldigt fin effekt. Vet inte riktigt vad annat jag ska skriva om dem men om vi säger såhär: de gör verkligen halva boken, hjälper med stämningen och kompletterar helt enkelt texten väldigt bra.

Om det är oklart skriver jág nu i klartext: jag älskar den här biografin. Så mysigt att läsa, så lyxig bok, så mycket fakta om en fantastisk kvinna. Astrid Lindgrens liv och verk berör mig som inga andra - det blev en väldigt känslosam läsning för mig, det här. Läs själv, läs tillsammans och ge i present!

| Astrid Lindgren | Agnes-Margrethe Bjorvand illust. Lisa Aisato 2015 övers. Elisabet Fredholm 2016 | Modernista | 106 sidor | 6+ | tack så mycket för den vackra boken, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Harry Potter och de vises sten - illustrerad

Jag tänkte börja ta tag i den enorma hög böcker som ska recenseras lite försiktigt - med en omläsningsrec. Nu såg jag att jag tydligen inte ens recenserat originlet på denna?

Harry Potter och de vises sten tror jag de flesta är bekanta med. Harry är föräldralös och bor hos sin moster och morbror och hans jämnåriga kusin Dudley. Hans liv är inte särskilt trevligt - moster Petunia och morbror Vernon tycker av någon anledning väldigt illa om honom och han blir mobbad både i skolan och hemma av Dudley. Han har inga vänner heller, för ingen vågar så mycket som prata med honom av rädsla för Dudley.

En dag kommer ett brev på posten, precist adresserat till Mr H. Potter, skrubben under trappan, Privet Drive 4, Little Whinging, Surrey. Men Harrys morbror vägrar låta Harry läsa brevet och tar till alla konster för att få slut på dem. För breven bara fortsätter komma och bli fler och fler.

Till sist får Harry sitt brev, personligen levererat till sig av Hagrid, nyckelväktare på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Och det visar sig att Harry är så mycket mer än bara en föräldralös pojke med ärvda kläder.

Själva storyn har jag ju inte så mycket att säga om - den är som den alltid varit. Den första boken är mer mysig än spännande och slutstriden är rätt enkel. Startsträckan är lång - nästan halva boken har gått innan vi är på Hogwarts men det funkar ju ändå. Jag gillar hur Dursleys får bli ordentliga karaktärer och man får veta hurdant Harrys liv var innan Hogwarts. Den där långa startsträckan fungerar som en introduktion till Rowlings enorma värld och den är både nödvändig och charmig.

Jag har läst den här boken ... jag vet inte ens hur många gånger. Kanske fem. Eller något åt det hållet åtminstone. Det är helt enkelt en av mina mest omlästa böcker och jag kan den nästan utantill. Det säger ju lite. Men alltså ... samtidigt har jag inte så mycket att säga om den. Det är början på min favoritserie genom tiderna och jag avgudar Rowlings språk och fantasi. Jag blir liksom invaggad i en sorts trygghetskänsla av detta välkända men samtidigt är det lite spännande att läsa varje gång.

Jag läste den ju - än en gång - som sjukling. Det här är en sjuk-bok för mig, även om det ju kanske inte är världens vackraste benämning ... den får mig på bättre humör och är liksom lite trösterik. Det finns så himla många mysiga scener - som den på tåget, då Harry och Ron träffas, eller juldagsmorgonen, eller då Hagrid räcker fram sin tårta, eller sorteringsceremonin ...

Det här är ju klassikernas klassiker bland middle grade-fantasy och följer ju en viss mall - en utvald pojke som ska slåss mot ondskan. Men det är ju inte bara det Harry Potter är. Det som gör den här serien så himla magisk tycker jag framför allt är allt det där som finns på sidan om. Vänskapen, Harrys saknad efter att höra till, alla fester på Hogwarts, Hogsmeade, Snape och hans bakgrund osv osv. Det är humorn och allvaret, omgivningarna och bakgrundsberättelserna som gör de här böckerna så episka.

Källa

Sedan så har vi ju Jim Kays illustrationer som är ett kapitel för sig. De är fantastiska. Deras färgvärld är underbart magisk och ger verkligen liv åt Rowlings ord. Hans illustrationer är unika och hans teknik underbart precis och slarvig. Jag älskar hur lyxig boken blir med sin färgsättning och hur STOR!

Och de skolaffishliknande bilderna gillar jag särskilt. På troll och drakägg. SÅ fina!!!

Det här är en verkligt fin utgåva, inget snack om saken. Och Harry Potter-böckerna blir aldrig omoderna.

| Harry Potter och De vises sten orig. Harry Potter and the Philosopher's Stone | J K Rowling 1997 illust. Jim Kay 2015 övers. Lena Fries-Gedin 1999 | rabén&sjögren | 245 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka

Nu har jag äntligen läst uppföljaren till Boken om Mademoiselle Oiseau. När jag väl tog tag i det gick det riktigt snabbt och Mademiselle Oiseau kommer tillbaka var utläst på kring en timme!

I den andra delen om Isabella i Paris är inte Mademoiselle Oiseau särskilt närvarande. Isabella och Isis vet inte alls var hon är eller när hon kommer tillbaka. En dag ringer den gamla telefonen i Juliettes (aka Mademoiselle Oiseau) lägenhet, Isabella svarar också någon väser "Det går bara inte längre". Personen nämner också en lägenhet, äventyret börjar. Isabella och Isisn ger sig ut på Paris slingriga gator för att hitta den mystiska lägenheten och kanske få kontakt med Juliette. Det är katter, duvor, gamla damer, dockhus och hemliga trädgårdar. Alltså riktigt himla underbart! De här böckerna är magi i bokform.

Den första boken blev jag kanske lite besviken på, men nu var ju förväntningarna mycket lägre och det resulterade i att jag gillade den här riktigt mycket. Det finns en tydlig röd tråd och är precis lagom magiskt och flummigt. Jag gillar relationen mellan Isis och Isabella, miljöerna och hur man bit får bit får veta vem Juliette riktigt är.

Bilderna är fortfarande otroligt vackra, men medan jag i första boken tyckte att de var det bästa så gillar jag faktiskt själva storyn mest i den här. I första boken hände det liksom mest en massa konstiga saker men här är det en tydlig story och det gillar jag verkligen, då det ändå blandas med en hel del magiska och diffusa saker. Det känns faktiskt som om det är mer krut lagt på texten än bilderna den här gången. Jag får intrycket av att de är både färre och mindre. 

Att jag föll för storyn betyder ju ändå inte att jag inte skulle gilla bilderna, nej, klart jag älskar dem fortfarande! Färgskalorna är otroliga och Burfitts teknik känns väldigt egen men också självklar. Jag vill ha fler heluppslag med färggranna bilder!

Det här är en riktig bilderbokspärla med en filosofisk, spännande och fantasifull historia. Jag tror många kan känna igen sig i Isabella och Isis känns lite som den äventyrige storasystern. Det här är ett underbart, tokigt äventyr i Frankrike jag tycker du ska bjuda dig själv/ditt barn/ditt syskon/dina barnbarn osv på omedelbums!

Foto: Nicho Södling

| Mademoiselle Oiseau kommer tillbaka | Andrea de La Barre de Nanteuil illustratiner Lovisa Burfitt 2015 | rabén&sjögren | 136 sidor | alla åldrar | tack så mycket för den veckra boken, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Boken om Mademoiselle Oiseau

Isdraken

Isdraken är en väldigt kort bok för att vara författad av George R R Martin. Den kom första gången ut år 1980, då endast i en samling berättelser, har jag för mig ..? Den handlar hur som helst om Adara, ett vintebarn som alla finner lite konstig. Hon leker inte som de andra barnen och skyggar inte för kyla. Varje vinter kommer isdraken till byn, isdraken är Adaras vän som hon rider på redan som femåring. Varje år blir vintern allt längre och kallare. Det pågår ett krig som snart kommer nå Adaras by. Adaras farbror råder familjen att flytta, men hon vill inte. Inte utan isdraken.

Illustrationerna i den här boken är magiska. De går i blåvitt och är väldigt skissiga med en hel del streck. De finns överallt i boken och gör boken väldigt snygg och ger den en lyxig känsla.

Det här är en barnbok, men jag skymtar en underliggande filosofisk mening som ger den ett större djup. Överlag är det en fåordig, rätt så ytlig barnbok där varken berättelse eller karaktärer hinna växa till sig särskilt mycket innan sagan är slut. Men handlingen är dubbelsidig, man måste läsa lite mellan raderna, tycker jag. Det i samband med de förtrollande bilderna gör det här till en riktig pärla.

Exempel på illustration från boken, dock i isblått i min version - källa

Historien hade dock fått vara fylligare, det är väldigt mycket bakgrumdsstory i början och först på slutet blir det lite spännande. Äventyret hade fått vara längre och jag hade gärna lärt känna Adara bättre. Det här kunde definitivt bli en mysig serie. :-) Förutom att den inte kan det om det inte redan är det ... jag gillar den tidlösa världen med drakryttare och krig. Jag tolkar det som en första idé till vad som blev Westeros, och det är ju kul.

Jag rekommenderar den här gärna till mindre erfarna läsare, men även fantasyälskare i alla åldrar eller någon som helt enkelt söker efter en söt men spännande bok som går snabbt att läsa. Bilderna är dessutom helt fantastiska så jag kunde nästan rekommendera den bara pga dem. Det var roligt att läsa något av George R R Martin även om den här boken har några år på nacken - jag gillade hans språk och händelsförlopp väldigt mycket i denna och läser gärna något annat av honom. (Även om hans språk i Sagan om is och eld högst antagligen är väldigt annorlunda för annars förstår jag inte hur de kan vara så förbannat långa ...)

| Isdraken orig. The Ice Dragon | George R R Martin 1980 illustrationer Luis Royo 2014 övers. Jan Risheden 2016 | Natur & Kultur | 120 sidor | 6/9+ | tack så mycket för rec-exet, Natur & kultur! | köp hos: Adlibris, Cdon, Bokus |

3 x rec - Från feel good till nattsvart

Men HEJ!

Vet ni vad jag tänker göra nu? Ta ikapp på recensionsskrivandet! Det gör jag nu först i form av minis på några böcker jag inte har enormt mycket att skriva om. Men en del, as usual. Sedan kommer jag förhoppningsvis ta tag i att skriva längre, mer seriöööösa recensioner. Och förlåt för ingen Top Ten igår, men tyckte ämnet var tråkigt och så - ska dock skriva en grej som lite har att göra med veckans ämne, så håll utkik!

UPDATE när det här inlägget är skivet: GUD vad jag har saknad att skriva recensioner!!! (OBS på att jag tänkte skriva missat istället för saknat ... missed, ni vet, ni vet va'? Ingen svengelska här inteee.)

| Dash & Lilys utmaningsbok orig. Dash & Lily's Book of Dares | David Levithan & Rachel Cohn 2010 övers. Helena Hansson 2011 | X publishing | 305 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon (<-- erbjudande! Äldre versionen!) |

Jag blev både besviken och överraskad av den här boken. Jag blev besviken för att: 1. himla orealistisk 2. lite för pretentiös Dash ibland 3. inte så himla julig och 4. blev uttråkad på slutet.

Överraskad, då? Jo: 1. det var den enda bok jag själv läste ut i december och 2. den var rätt så beroendeframkallande när jag väl läste, åtminstone till en början.

Det här är alltså en historia i juletid om Dash som hittar Lilys anteckningsbok gömd bredvid hans favoritförfattare i hans favoritbokhandel. I antackningen finns det uppdrag Dash ska utföra, sedan ger han Lily uppdrag osv. Och så kanske de ses?

Alltså: den här boken är väldigt söt, boknördig, New Yorki:ig och förutsägbar. Alltså en blandning av både bra och mindre bra saker, mitt omdöme landar någonstans mellan att himla på ögonen och ivrigt vända blad. För den är ändå rätt så charmig i sin typiskhet.

3 av 5.

| Att vara jag | Anna Höglund 2015 | Lilla Piratförlaget | 80 sidor | 11+ | köp hos: Adlibris, Bokus. Cdon |

Anna Höglunds andra bok för tonår+ gillar jag bättre än den första. Det passar mig bättre med funderingar kring pubertet, feminism, sexism, sexualitet, kompisar etc. Jag känner igen mig i i 13-åriga Rosas funderingar till viss del och den känns personlig. Enda problemet jag hade var kanske att den hade kunnat gå lite längre, det hade kunnat vara djupare och mer av typ allt.

Dessutom har jag lite svårt för Höglunds färgval, trots att jag överlag tycker hennes teknik är väldigt cool.

4 av 5.

| Kort kjol | Christina Wahldén 1998 (e-bok 2011) | rabén&sjögren | 144 sidor |

13/15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Jag förstår verkligen varför Kort kjol väckte sådana debatter då den första gången kom ut, 1998 och numera är något av en modern svenk klassiker.

Jag blir rent av illamående av att läsa om Myran och det hemska som händer henne. Illamående, illa till mods, vet inte vart jag ska ta vägen. Det skildras naket och rått och ingenstans kan man rymma. För samtidigt skriver hon ju himla snyggt. 

Kort kjol överraskade mig faktiskt. Jag hade tänkt att den skulle vara väldigt tråkig och undervisande, men det tycker jag slutligen inte att den blev. Ja, visst är den väldigt tydlig och den känns som ett typiskt exempel, både lite överdriven och  kanske förmildrande till viss del. Men det var väldigt obehagligt att läsa och kändes hemskt verkligt, även om man förstår att det självklart är väldigt olika från fall till fall.

Jag överraskades också av Wahldėns språk, som känns lite poetiskt. Myrans berättelse berättas heller inte kronologiskt utan på ett effektfullt sätt.

Visst finns det saker jag stör mig på och inte föll jag direkt pladask för den här berättelsen - hur skulle man egentligen kunna det? Men en väldigt bra läsupplevelse tycker jag det ändå det var, både vad gäller förståelsen för vad som händer efter en våldtäkt och som skönlitterär bok.

3.5 av 5.

2 x rec - Amaltea & Eric

Hmm, här var lite tyst igår, visst? Jag HADE tänkt skriva en Top Ten Tuesday men när jag såg vad veckans ämne var så struntade jag i det för jag hade ju redan skrivit om årets bokiga utmaningar ... Så här blev tomt istället, men det är helt okej ibland, visst? Ni har ju fått typ tre inlägg i dagen nu några dagar så lite läsning borde det ju finnas. Okej, men idag tänkte jag skriva om ett seriealbum och en liten novell/bilderbok. Jag har inte hemskt mycket att säga om någon dera så därför blir det små recensioner. Under resten av veckan kommer ni FÖRHOPPNINGSVIS få en recension i dagen, men jag lovar ingenting ... (av någon anledning är recensioner liksom det jag har svårast för att skriva ..?)

| Sword Princess Amaltea #1 | Natalia Batista 2013 | Kolik förlag | 169 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Nu har jag läst den första delen i den väldigt väldigt omtalade Sword Princess Amaltea-trilogin. Det här är svensk fantasy-manga där de som BRUKAR vara män, nu är kvinnor. Prinsessorna i tornen vaktade av drakar är prinsar i Batistas värld och prinsessan som räddar prinsen får halva drottningadömet. Det är helt enkelt rätt så fantastiskt.

Jag är inte van med manga aaaalls och kunde störa mig ibland på när det är såhär typ "slarvigt" ritat. Det hör väll till manga att miner ska "över"ritas och att det inte ska se precis likadant uta hela tiden ... okej, jag vet inte om någon förstår mig nu, men ... ja.

Jag har inte läst särskilt många seriealbum. De få jag läst har jag gillat men inte ÄLSKAT - det når mig liksom inte, det blir inte tillräckligt djupt enligt mig när det bara är dialog och bilder?! Okej, så, nej. Jag tyckte inte att den här var fantastisk. Jag ÄLSKAR konceptet och hur grundligt det är gjort. Storyn är typisk men mysig pga meheartfantasy. Tecknarstilen är faktiskt väldigt fin och detaljrik, oftast, så den gillar jag. Men så finns de där tydliga mangagrejerna ...

4 av 5

| Eric | Shaun Tan 2008 övers. Ulla Roseen 2010 (i Berättelser från yttre förorten) | Kabusa böcker 2015 | 41 sidor | alla åldrar | tack så mycket för rec-exet, Kabusa! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Jag hade egentligen läst den här förut i Berättelser från yttre förorten men när jag såg att Eric skulle få en egen bok ville jag ha den iallafall. Pga bra. Och för att jag trodde att den skulle vara längre än historien vi får i Berättelser från ... ?!? Tyckte jag hade läst det någonstans. Men det var det alltså inte, vilket gjorde mig lite besviken.

Eric är alltså skriven av Shaun Tan vilket betyder = surrealistiskt af. Men bra! Älskar hur bilderna står i konflikt med texten men också fyller ut den. Eh? Okej, så det är rätt så magiskt och man får tolka det preciiiis som man vill. Mysig, superfin historia med underbara bilder. Skulle vara himla bra present I think! *så som alla Shaun Tans böcker*

4 av 5

2 x rec - Bilder för mellanåldern

Nu ska här tas ikapp recensioner! Jag har ... sju orecenserade böcker. Men nu tänkte jag ju beta av två och kanske någon till om det känns smidigt! Då kan ju högen minska rätt så snabbt.

Egentligen borde jag läsa på ett finskaförhör jag har imorgon och alldeles nyss kom på att jag inte övat ett sk*t inför. Men jag fick en tia idag i en inlämningsuppgift om skomodet genom tiderna jag jobbade med i år och dar (kändes det som - egentligen jobbade jag på den i typ ... två? dagar. Men det tog på min nattsömn. Och var stressigt och jobbigt. Så nog jobbade jag ändå. Totally värt det nu i efterhand ju.) så jag KAN faktiskt få unna mig lite trevligheter en stund.

Idag är det mellanåldern-fantasy som står på shemat! Imorgon kanske jag skriver om två böcker där bilderna får ännu större plats. Det vet man inte. På veckoslutet kanske jag orkar ta tag i det där med att skriva om Mockingjay part 2 och boken den baseras på. Och så har vi ju det där förbaskade omdömet kring Half Bad: ondskans son ... Men nu! Illusrerad fantasy för mellanåldern! Och mig, tydligen.

Först tänkte jag snicksnacka om senaste tillskottet i PAX-världen. Gasten heter den och handlar om hur en oskyldig lek leder till att en flicka blir gastkramad. Gastarna är inga trevliga typer, och de blir starkare ju fler de lyckas gastkrama ... än en gång blir det Viggo och Alrik som ska rädda Mariefred, trots att nästan ingen i staden gillar dem.

Och mer än så minns jag ärligt talat inte, eller det jag minns är iallafall inte sådant jag tycker jag kan avslöja utan att det blir för mycket spoiler alert! över det hela. Det här är då fantasy/skräck för mellanåldern. Huvudpersoner är två bröder, Alrik och Viggo som rätt så nyligen kommit nya till Mariefred för att flytta till nya fosterföräldrarna Laylah och Anders. (Som visar sig vara rätt så fantastiska.) Viggo och Alrik visar sig vara de utvalda som ska skydda Mariefreds bibliotek från svarthäxan, som återupptväcker och skapar en massa oknytt som ska hjälpa henne att få makten över biblioteket.

Gasten är superspännande. Det har alla böcker varit hittills, men när jag läste Gasten kände jag för första gången att precis allt med den här serien klatchar så himla bra. Det kändes lite som att komma hem, att läsa om de här två pojkarna som inte har det lätt i den nya staden. Men de är så himla coola för det! Berättelsen känns väldigt rätt i tiden, jag älskar slangorden och jag älskar mixen mellan serierutor och prosa. Att de vuxna får ta väldigt mycket plats och blir riktiga karaktärer gillar jag också starkt. Dessutom är det spännande något jävulskt, vilket inte direkt är ett minus i min bok. Snälla ge mig mer NU!

Den andra, liiite liknande bok jag läst under kort tid heter Splods öga - ett galaktiskt äventyr. Egentligen kunde inte de här två böckerna vara mer olika och fortfarande ha likheter. Den ena är fullständigt orealistisk medan den andra kanske inte heller är det, men ändå får en att tro på alltihop. Den ena behandlar också vardagliga bekymmer, medan den andra tar sin början mitt i vardagen men sedan inte bryr sig ett skvatt om vad som är verkligt. Den ena svensk, den andra genombrittisk.

Splods öga ..., eller Fortunately, the Milk är en historia som förklarar varför det tog så länge för pappan att hämta mjölk. Pappan förklarar alltså för sina barn vad han varit med om, som tog så länge och äventyret han upplevt är långt ifrån vad man gör en vanlig dag. Han möter bland annat på vumpyrer, ett folk som tillber en enögd staty och några rymdvarelser. Det är tidshopp och allting berättas väldigt chamigt, lite roligt och ingenting behöver en logisk förklaring. Väldigt Gaimaenskt, om ni frågar mig som innan bara läst en bok och sedan baserar mina antagen på vad andra skrivit.

Jag blev väll varken överväldigad eller besviken, det är ingen ryck-på-axlarna-bok, men heller inte en bok jag pratar om med tindrande ögon. Den är snabbläst, småcharmig och himla sprudlande. Riddells illustrationer är underbara (okej, vem försöker jag lura?! Illustrationerna är fullkomligt fantastiska och gör hela boken snygg något förfärligt!) och historien tror jag passar fenomenalt som högläsning.

Förresten - det där med att det här passar mellanåldern är inte hela sanningen. För ja, visst tycker jag det. Men det passar ju faktiskt en något år yngre åldersgrupp med! Typ 5+ kanske. Men det hindrar ju absolut inte 9-12-åringar från att låta sig charmeras.

| Gasten (PAX #5) | Åsa Larsson & Ingela Korsell med illustratiner av Henrik Jonsson 2015 | Bonnier Carlsen | 195 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

PAX #1-4

Foto: Sophia Quach

| Splods öga - ett galaktiskt äventyr orig. Fortunately, the Milk | Neil Gaiman med illustartioner av Chris Riddell 2013 övers. Kristoffer Leandoer 2015 | Bonnier Carlsen | 145 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Oceanen vid vägens slut

4 x rec - Franskt & kort

| Den lille prinsen orig. Le Petit Prince | Antoine de Saint-Exupéry 1943 övers. Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen 2015 | Modernista | 93 sidor | alla åldrar | Tack så mycket för läs-exet till Modernista! | köpt här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Den lille prinsen är en filosofisk liten saga, som handlar om en vuxen mans möte med en liten prins. Prinsen kommer från en annan planet och berättar historier om sitt ensamma liv där, med en ros som enda sällskap. Prinsen kommer att betyda väldigt mycket för berättaren, som berättar om mötet i öknen med kärlek.

 

Jag tycker mycket om den här lilla - men samtidigt enorma - berättelsen som tar upp många intressanta tankar och som utmanar både mig och barnet att tänka till. Boken har bilder i färg och formgivningen känns väldigt lyxig. Jag känner inte sådär väldigt mycket när jag läser, det är mer lite kufiskt och roligt och liksom mysigt, tycker jag. Jag läste boken högt för mina småbröder, nio, sju och fyra år gamla. Fyra-åringen tror jag faktiskt uppskattade läsningen mest, även om sagans alla lager kanske inte nådde fram till honom. Det är också fint med den här boken - den kan upplevas så olika av alla läsare. En mycket fin liten bok, med mycket mellan raderna men också en underhållande berättelse som "skal". Jag kommer definitivt läsa den många gånger, och bara bläddra i den ännu fler.

Nu såg jag också att den BLIR FILM I HÖST!!! Trailern ser uh-mazing ut. Får ju typ rysningar. Jätteroligt!

 

4 av 5.

| Livet före Legend (Legend #0.5) orig. Life Before Legend: Stories | Marie Lu 2015 övers. Katarina Falk 2015 | Modernista | 50 sidor (i e-boken) | 13+ | Tack för e-boken, Modernista! | köp här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Livet före Legend består av två små noveller om Junes och Days liv innan händelserna i Legend. Vi får svaret på när och hur Day fick sin första kyss och en inblick i Junes liv på Drake-universitet.

 

Jag tycker om Lus skrivsätt och om June och Day som karaktärer så trots att dessa noveller inte tillför mycket till historien så kan jag inte låta bli att tycka om dem väldigt mycket. Allting som har något att göra med Legend-trilogin är bra, helt enkelt! På sätt och vis är det ju faktiskt bra att de inte tillför allt för mycket - då är de ju absolut inget måste för att få ut det mesta möjliga av huvudböckerna. Men för mig är det trevligt att få följa med två karaktärer jag bryr mig mycket om i deras liv innan de mötte varandra. De är båda i lite av ett underläge i dessa historier men de är ändå väldigt coola i det. Kanske mer June, då, men hur Day är tycker jag också är väldigt gulligt haha. Annars så känns de väldigt mycket som de personer de är i resten av trilogin, alltså lite äldre än tolv år ..? Trevlig läsning var det iallafall!

 

Förresten OBS om det här med när den ska läsas! Jag läste den alltså efter att ha läst Legend och Prodigy, men efter Legend kanske också funkar? Jag tycker iallafall att man ska ha läst någon av "huvudböckerna" innan, för att känna karaktärerna bättre. Men den spoilrar inget som ska komma i trilogin.

 

4 av 5.

 

| Hedda ... och den bästa presenten (Hedda #5) | Åsa Hofverberg 2014 | Rosa Huset Förlag | 142 sidor | 9+ | köp här: Bokus, Adlibris, Cdon |

 

Också den här Hedda-boken är riktigt mysig att läsa - jag känner igen mig i en hel del och tycker om personerna man får läsa om. Det tar dock ett tag för mig att komma in i berättelsen den här gången - jag gillar alltså inte genast. Men som förut blir det bättre och bättre och när jag stänger boken är jag bara väldigt glad. Det är absolut det bästa med de här böckerna - man blir så glad av dem!

 

Mycket mer än så har jag väll inte att säga, jag har ju redan skrivit om dessa böcker flera gånger. Det är inte helt freaking amazing och språket är lite konstigt här och var, men samtidigt passar det Hedda så bra, känner jag. För stunden riktigtriktigt trevligt att läsa, men ingenting man minns så mycket efteråt.

 

4 av 5. (Iallafall precis efteråt.)

 

| Mamette 1: änglar och duvor orig. Mamette 1: Anges et pigeons | Nob 2006 övers. Lotta Riad 2012 | Wibom Books | 47 sidor | alla åldrar | köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |

 

Nu har jag också fått läsa detta bakverk till seriealbum! Så Himla Söt historia. Jag älskar Mamette, jag älskar den där pojken (som jag inte minns namnet på) hon lär känna, deras realtion är bara För Fin. Jag älskar alla andra tanter det handlar om, men främst Mamette då ... för HUR COOL är hon inte!? Tecknarstilen är också supermysig, färgerna är jättefina och albumet känns liksom hemskt franskt. Rutorna är dock lite små - hade varit ännu bättre om bilderna varit större så man såg mer. Det här är faktiskt det *typ* först seriealbumet jag verkligen gillar, som jag känner något för. De flesta andra jag läst (ja, jag har nämt det här förut) har jag liksom känt mig ganska likgiltig för. Men här är det supermys och massa kärlek och bara åh!

 

Det finns ju förresten en massa fortsättningar! Snäääälla Wibom books översätt!?

 

5 av 5!

3 x små rec - Bilder

Jag har inte så mycket att säga om något av dessa tre verk. Det är något med mig och bilder jag inte riktigt förstå mig på: jag ÄLSKAR bilder och tycker utseende är viktigt för hur en bok uppfattas, men trots att jag gillar bilderna väldigt mycket i alla de här verken blir jag inte berörd på något djupare plan. Jag läser och så var det det med det. Men lite vill jag ju ändå kommentera! Som alltid. (Jag vet inte om ni märkt det - men det verkar vara böcker som får medelbetyg jag ofta väljer att "bara" recensera kort.)

| Alena | Kim W. Andersson 2011 | Kolik förlag | 115 sidor | 13/15+ (för väldigt rå, faktiskt) |

Jag hade väll kanske lite för höga förväntningar på det här seriealbumet - jag ville att det skulle bli albumet som förde mig över kanten till gänget av serieälskare. Men näe, jag är faktiskt inte riktigt där än. Det här är som en nytolkning av Stephen Kings Carrie, och jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara så lika. Det gör kanske att upplevelsen blir lite mindre extrem eftersom jag redan sett (i stort sett) den här historien på TV-rutan. Men jag gillar Kim W. Anderssons tecknarstil HEMSKT mycket och älskar albumets utseende och formgivning! Historien är väldigt ... rå och rätt så extrem, och nej den är ju faktiskt inte rakt av en rip off på Carrie, men lika är det. (Det finns ju faktiskt en rätt så avgörande grej som skiljer dem åt ...)

Nu när jag skriver om den får jag faktiskt lust att läsa om den, kanske mer noggrannt den här gången ... var ju ändå i januari jag läste den.

 

När jag läst ut den kände jag enligt Goodreads att det var en fyra, men just nu tycker jag den är en 3½ av 5.

| Selma Lagerlöfs Bortbytingen | tolkad av Emelie Östergren 2014 | Kolik förlag | 112 sidor | ganska mycket alla åldrar, tycker jag |

Det här albumet har jag varit riktigt nyfiken på efter att ha sett det på ett flertal bloggar, så blev ganska överlycklig när mitt bibliotek, som annars har ett rätt så skralt utbud av seriealbum, hade köpt in den. Jag tycker om hur pappret känns - men av någon anledning hade typ häften av sidorna fallit av redan när jag lånade den, och jag är typ säker på att jag var först? Var ju mindre bra det.

Hursomhelst.

Jag kände inte till Semla Lagerlöfs Bortbytingen sedan tidigare - eller jag hade kanske hört om det, men var inte bekant med det. Histoien var iallafall rätt så likadan som jag hade tänkt att den kanske skulle vara. Tecknarstilen är väldigt (väldigt) fin och speciell, men jag tycker det blir lite tråkigt med de likadana färgerna efter ett tag ...

Jag läste det här albumet väldigt snabbt och utan någon större eftertanke - jag har helt enkelt inte tålamodet att sitta och inspektera varenda millimeter konst och analysera allting som sker och skrivs. Jag tror att man får en långt mycket mer maxad och liksom mäktig upplevelse om man tar sig den tid jag anser det här albumet egentligen behöver. Efterordet flummade jag mig också bara igenom - okej, det kanske inte är så viktigt, men det kändes också hemskt tråkigt och handlade om berättelsen, som för mig inte blev alls så stor som den verkar ha blivit för Andreas Berg som skrev det.

Jag tycker ändå sist och slutligen om historien och utförandet väldigt mycket, bild och text kompletterar varandra fint och jag känner att jag faktiskt kanske ändå någonstans snuddar det där med vad seriealbum går ut på när jag läser det här.

Nu märker jag att jag ju faktiskt har rätt så mycket att berätta om den här, men jag tror vi lämnar denna bildberättelse om en mor vars barn blir kvar i skogen och som istället får med sig en trollunge hem, som allt eftersom får kärleken som var ämnad moderns egen son, nu. Resten lämnar jag till er att upptäcka.

 

Den här fick också en fyra på Goodreads, men just nu känner jag faktiskt också att den här bara får 3½ av 5, för den har inte direkt levt vidare i mig. (Det kan, även här, vara så att den blir bättre för mig efter en omläsning.)

 

| Fristaden (Varelserna #3) | Magnus Nordin 2014 med bilder av Lars Gabel | Berghs | 99 sidor | 11+ |

Jag kan ju heller inte skriva så hemskt mycket om den här för att inte spoila er totalt som inte läst de föregående delarna. Men det finns ju en orsak till att jag fortsätter läsa om detta Zombie-härjade Gotland. Vi får följa med karaktärerna några dagar per bok och Nordin skildrar skickligt de blandade känslorna som kommer upp till ytan i deras situation. Jag hinner inte lära känna dem tillräckligt för att känna någon störra koppling till dem, men jag kan ändå sympatisera med dem. Bilderna och texten samspelar fint och dessa böcker är riktigt snygga med sina svartvitröda bilder på glansigt papper. Rekommenderas som lite slöläsning så man vill ha något bra som inte kräver så mycket tid och tankeverksamhet.

 

3½ av 5.