Efter Augustpris och hyllningsrop från diverse bokbloggare var mina förväntningar omåttligt höga på Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Den lyckades inte införliva alla, men kom riktigt nära!
Tio över ett handlar om Maja som drömmer att bli författare, eller möjligen recensent som Yukiko. Maja bor i Kiruna, Kiruna som snart inte är hennes Kiruna mer – stora områden ska rivas eller flyttas, centrum kommer bli på en helt annan plats, staden kommer bli som ny. Tio över ett varje natt spelar en harpa på Majas mobil. Varje natt vaknar Maja, kollar väskan under sängen, skälver till när mullret kommer. Väntar tyst som en mus på sirenerna.
Rädslan för att gruvan där Majas pappa jobbar ska rasa är det centralaste temat, det genomsyrar allt Maja gör. Ändå blir det aldrig för mörkt i Tio över ett, eller för ensidigt för den delen. För trots att Maja snart måste flytta så fortsätter livet runt omkring henne – Albin kanske märker henne, nu när han börjat i samma bokklubb, det ska ordnas en novelltävling om stadens flyttning – Majas chans! Dessutom har Julias mamma träffat en man på nätet och nu vill hon flytta och ta Julia med sig, till Luleå. Av alla ställen.
Jag tycker Ann-Helén Laestadius prickar många rätt i den här boken. Tonen, Maja, relationerna, rädslan för gruvan och att allt som är bekant ska försvinna – allting känns väldigt verkligt. Dessutom är kapitlen korta och det skapar ett trevligt driv som får en att tänka ”ett kapitel till” x antal gånger.
Jag tror inte Majas ålder nämns en enda gång men jag gissar på att hon går på nian – gymnasiet nämns nämligen som en byggnad hon inte är familjär med och programmet, stämningen, i skolan känns som den på högstadiet. Dessutom känns Maja precis som en vilsen femtonåring, med framtidsdrömmar, en allra bästa vän, rädsla för att någon annan än Julia ska få veta om galningen hon blir på natten och sina oändliga försök att fånga Albin på bild i bussen.
Det känns skönt med en karaktär som Maja, som bryr sig rätt mycket om vad alla tänker om henne, som vill vara till lags men samtidigt vägrar när det gäller mormor, som glömmer alla andra när saker plötsligt börjar rämna i hennes liv. Hon tillåts vara osäker och självcentrerad och det får konsekvenser, men det betyder inte att hon är en dålig person, bara mänsklig.
Konsekvenserna, förresten, de blir aldrig särskilt stora, ändå. Överlag så är nog det jag gillar minst med Tio över ett - hur lätt det mesta går för Maja. Hur Albin plötsligt börjar intressera sig, hur bra hennes modersmålslärare tycker hon är, ja, till och med att komma över skräcken hon har för gruvan går sist och slutligen väldigt enkelt. Dessutom känns det lite väl klyschigt att det ska vara en pojke som får henne att våga ...
På grund av att det mesta löser sig rätt så lätt blir boken också ganska förutsägbar. Det här suckade jag åt en del då jag läste, men samtidigt var det lite charmigt med förutsägbarheten. Hur relationen mellan Albin och Maja utvecklas är supersött och jag smälter lite vid varje scen dem emellan. Albin är gullig, en rätt typisk kärleksintresse-i-svensk-ungdomsbok-kille. Jag gillar honom, men han känns inte vidare speciell och jag har absolut läst om intressantare kärleksintressen. Att jag dessutom glömmer hans namn hela tiden säger kanske också en del.
En karaktär jag gillar desto mer – eller åtminstone finner intressantare – är Majas mormor. Sist och slutligen är hennes roll rätt så liten men hon finns med i bilden lite hela tiden. Relationen mellan henne och Majas mamma verkar vara komplicerad, och Majas pappa har hon då verkligen inte mycket till övers för. Hon är kommunfullmäktiges ordförande, en stram kvinna som hela tiden måste tänka på att hon är en offentlig person som inte kan bete sig hur som helst. Hon visar inte mycket känslor på ytan, men jag får en känsla av att mycket gömmer sig inuti – kärlek till dottern, till Maja, till Kiruna. Kiruna är hela hennes liv, det måste ju göra ont att det snart kommer se helt annorlunda ut.
Det som särskiljer Tio över ett från andra ungdomsromaner är en sak jag inte nämnt mer än i förbifarten hittills – Kiruna. Det är en väldigt speciell miljö att läsa om, hemvan endast för dem som faktiskt bor där. Det är intressant att få veta mer om livet där, om att Kiruna är rätt så stort, att de flesta jobbar i gruvan, att sprängningarna kan nå markytan. Årstiderna är annorlunda, vad de flesta gör på fritiden är annat – papporna gillar att åka skoter medans killarna spelar hockey och tjejerna konståker. Att Kiruna ska flyttas hade jag ingen aning om, en sak som ändå känns rätt viktig att känna till. Att överhuvudtaget känna till hur de lever i norr, hur de sliter och hur det ändå är mångas vardag, känns som en sak en borde veta. Då är det bra att böcker som Tio över ett finns.
Att gruvan, som är allt för Kirunaborna, är offer för Majas rädsla blir väldigt intressant. Hon borde uppskatta den lika mycket som alla andra, förstå att den ger jobb, att hennes familj har det bra p.g.a. den och att pappa gillar de där lediga veckorna. Men det gör hon inte, för hon är rädd för att det ska rasa och att hon inte ska hinna rädda alla. Hon vaknar varje natt, för vem annan gör det? Det får konsekvenser till slut och efter att ha lidit igenom en panikattack i omklädningsrummet måste Maja ta tag i sin rädsla, något hon till en början är väldigt motsträvig till. Hon vill inte bli ett BUP-barn, ett psykfall. Mest är hon rädd för att Albin ska få veta.
Psykologen hon sedan får gå till är fin. Maja gillar honom alltmer med tiden och han blir tillochmed rätt så viktig för henne, men han blir ändå aldrig så mycket mer än just psykologen. Det är en sak jag överhuvudtaget hade velat ha, hos alla karaktärer – mer komplexitet. Nu har de sina roller: bästa vännen, kärleksintresset, lillasystern, stränga mormor, snälla modersmålsläraren, hektiska mamma och pappa som inte riktigt förstår sig på sin flicka. Jag vill att karaktärerna ska bli personer som kliver ut ur pappret, inte bara är några rader text.
Relationerna Maja har till alla dessa karaktärer är ändå något av det finaste med boken. Stängslet som plötsligt verkar finnas mellan Julia och Maja får jag ont i magen av, scenerna mellan Maja och Albin får det att pirra i mig och relationen mellan Maja och hennes pappa gör mig nästan lite tårögd. Så visst, Ann-Helén Laestadius lyckas beröra på många plan trots inte så väldigt mångfacetterade karaktärer.
Ann-Helén Laestadius har själv växt upp i Kiruna, vilket märks. Besk rivningen av staden är detaljrik och kärleksfull, ger Kiruna liv mellan pärmarna. Tankarna kring flytten, gruvan, livet där, känns alla väldigt ärliga och trots att det ibland går lite för enkelt för att vara realistiskt får ärligheten historien att kännas verklig. Som läsare gillar en Maja, förstår hennes tankar och även om vi andra kanske inte ställer klockan på tio över ett varenda natt har vi andra sorters rädslor. Det här är en bok jag tycker alla ska läsa, främst på grund av beskrivningen av Kiruna och Maja, för finare än så här kan nog inte kärleken till en stad skildras.
 |
| Foto: Stefan Tell |
