För ett tag sedan läste jag en bok som heter Lina + Rymden = Tobbe. Den har ett riktigt fint omslag och en intressant titel - får en intresserad ju.
Lina + Rymden = Tobbe handlar hursom om Tobbe som börjat i en ny skola, igen. Han funkar inte riktigt med någon, är riktigt nördig vad gäller rymden och bästa vän med Lina, som är nåt år äldre och supercool men som inte går i samma skola.
Trots att det här är en rätt så kort bok är den väldigt mörk - Tobbe blir mobbad och plötsligt finns inte Lina heller där sådär som hon brukar. Och jag blir lite motstridig nu, för jag tycker ju det är bra med böcker som behandlar svåra ämnen men samtidigt känner jag ofta att det kan bli rätt så tråkigt, speciellt om en inte känner så mycket för karaktären annars. Vilket jag nu inte gör helt och hållet, för även om Tobbe har sina egenheter - rymden, den lilla besattheten av Lina, tecknandet, scouterna - så får jag aldrig något ordentligt tag om honom. Jag förstår honom inte, jag blir less på att han inte säger vad han tycker eller gör som han vill utan mest följer med strömmen.
Samtidigt är felet här absolut inte att jag inte skulle känna någonting när jag läser - för det gjorde jag. Jag blev väldigt frustrerad och ilsken på vissa personers handlande och till och med - orättvist nog - lite irriterad på Tobbes handlingslöshet utan Lina. Och trots att det får mig frustrerad är det nog ändå det bästa med historien - hur fel karaktärerna tillåts göra, hur mycket som far åt pipsvängen, att Lina är komplicerad men Tobbes bästa vän för det, att Tobbe är en rätt så grå mus utan Lina och inte har så mycket att sätta emot mobbarna.
Även om Lina + Rymden = Tobbe är en rätt så kort bok så ryms här väldigt mycket. Det är något av en uppväxtroman i miniformat, både vad gäller Lina och Tobbe. Mest är det en bok om vänkskapen mellan Lina och Tobbe, om Tobbes längtan efter mer än vänskap. Deras vänskap är inte okomplicerad men den är fin och känns väldigt ärlig, jag gillar skildringen av den riktigt mycket.
Det som kanske mest får mig att tycka lite mindre om den här boken är hur karaktärernas ålder och deras ageranden inte passar ihop. Jag tycker absolut inte Tobbe känns som 13-snart-14, Lina känns också mer som en vilsen 18-åring. Samtidigt beter de sig rätt så barnsligt gång på gång, så alltså jag vet inte ... men här var jag bor känns inte 14-åringarna som Lina, de kanske skulle kunna göra som hon men inte tala som henne, vara på det sätt hon är. Kanske har jag glömt att jag kände mig rätt stor redan som trettonåring, kanske var det inte så. Men när jag läser nu känns deras åldrar faktiskt inte helt realistiska.
Språket, speciellt dialogen, är en annan sak jag inte fastnade för till 100%. Det här har ju egentligen mycket att göra med hur de verkar som karaktärer också, men alltså dialogen tyckte jag kändes väldigt krystad upprepade gånger. Och SMS-konversationerna ...
Twisten på slutet vet jag inte riktigt vad den har med allting annat att göra, för tycker inte någons agerande tyder på det. Den gör boken ändå intressantare och att den möjligtvis kan växa med en omläsning.
Trots vissa mindre bra saker tycker jag ändå det här är en läsvärd bok. Den tar upp en himla massa *svåra* ämnen - föräldrar som inte bryr sig, alkoholism, destruktiva förhållanden, mobbning ... allt det hade dock kunnats göra grundligare, eller så hade författaren kunnat välja att lägga fokus på färre saker. Här ryms mycket och en kan säkert ha den som underlag för en hel del viktiga och bra diskussioner. Lina + Rymden = Tobbe är en ärlig bok som kanske hade gynnats av att vara längre men funkar fint som den är också, säkert speciellt bra för dem som kan känna igen sig.
| Lina + Rymden = Tobbe | Gustaf Lingmark 2014 | Kikkuli förlag | 152 sidor | 13+ | tack så mycket för rec-exet, Gustaf Lingmark! | köp hos: Adlibris, Bokus |
