Uppföljare jag läst men inte bloggat om #2

Idag är det sista dagen på sportlovet - ett lov jag rätt gärna hade lagt på att läsa, men istället glodde jag orimligt mycket på How I met your mother och nu på lördag + söndag spelade jag sjukt mycket Stranger Things mobilspel??!? I curse människan som tipsade om det i 925-gruppen. Eller ej. Gillar det nämligen superdupermycket obvi eftersom jag lägger all min himla tid på det ..! Eh.

Lovar att jag gjort annat än glo på skärm också. Men läsa annat än samhällslära har ej blivit av.

Aja! En gång i tiden läste jag ju i alla fall och alla de böckerna har jag inte skrivit om än! Så fortfarande finns det content att komma med ... även om det är rätt sparsamt av det. :-)) Vi fortsätter hursom på samma tema som förra gången: uppföljare! Är ju väldigt tryggt att läsa uppföljare; en vet att en gillar karaktärerna och språket och allt det, sen är det bara storyn det kan falla på.

Maran av Åsa Larsson & Ingela Korsell
illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2017 | 197 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus 

Handlar om: Nionde delen av tio i denna urban fantasy-serie för mellanåldern och uppåt. Handlar om brorsorna Alrik och Viggo som bor hos en fosterfamilj i Mariefred. Alrik och Viggo är lite speciella, visar det sig och ska tillsammans med det magiska bibliotekets väktare hjälpa till att skydda Mariefred från Svarthäxan och hennes monster. I denna del är det maran som ställer till med problem!

Jag tycker: Kopierar typ rakt av min goodreads sorry alla som är vänner med mig där men tyckte det säger rätt klart vad jag tycker så: SHIT vad bra! Jag fattar inte hur det kan vara så himla spännande - är som ett serieavsnitt ju, sitter på helspänn hela tiden. Konstant spänning liksom + över alldeles för fort. Och det slutet!?! SÅ elakt.

Aja mer konkret detta är bra: Viggo och Alrik och relationen dem emellan - tycker så väldigt väldigt mycket om dem och de känns så otroligt verkliga. Kemin mellan alla karaktärer överlag! Alla cliffhangers. Hur himla mörkt det är. Humorn som ändå tillåts finnas där och gnistrar till ibland! Vill verkligen inte att den här serien ska vara slut efter endast en del till. Tycker det PRECIS blev genialt liksom!?! Eller lyfte liksom till en helt ny nivå i denna.

Men i vår händer det ju tydligen ändå.

5 av 5.

PAX 1-4, Gasten, Näcken, Pestan, Vitormen 

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund
Annorlunda förlag 2016 | 410 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus
Handlar om: Det där som de flesta dystopier handlar om: kampen mot systemet. Här är det faktiskt just Systemet det heter, och det känns som om det är typ Norden i framtiden. Huvudkaraktärerna är både killar och tjejer och i lite olika åldrar och med rätt olika bakgrunder och det är en del framtida droger men mest rätt mycket revolution och teknik och spionerande och framtida politik och RELATIONER. (som är värt caps pga AJL gör det så väldigt väldigt bra. Vill understryka osv.) Och nu är vi framme vid slutet!!

Jag tycker: Det känns ju alltid rätt bitterljuvt att avsluta en serie. Speciellt mycket om det är en serie en verkligen verkligen gillar. Speciellt supermycket om en bara fått tre böcker.(!!!) Jag lärde ju nyss känna alla! Jag vill inte säga hejdå än! Och världen. Världen Anna Jakobsson Lund skapat i sin Systemet-trilogi är så otroligt smart och komplex och ändå trovärdig att jag faktiskt inte vill inse att det här är allt vi kommer få läsa från den. Aja jag får väll läsa om gång på gång och äntligen ta tag i Equilibrium påriktigt och njuta av hennes världsbygge som påstås vara fantastiskt i den med ... (men det är den enda boken som kommer om den världen!?!) Okej kom på en lösning: kan alla aspirerande författare börja skriva fanfiction i den här världen? Hade varit så väldigt spännande läsning yes please do någon som kan.

Nu när vi har rett ut att jag är lite ledsen över att det är slut ska vi kanske gå vidare till VARFÖR jag är ledsen. Kom förövrigt på att jag verkligen är ovan vid det här med att avsluta serier ... kommer liksom bara nu snabbt på att jag har åtminstone fyra serier som jag bara har sista delen kvar i eh ...

Kan börja med att säga att even though det suger att jag inte kommer få träffa Ava, Leymah och Levi nåt mer så var det här ju ett värdig slut. Jag fick inte veta allt jag ville om den här världen och alla relationer utvecklades inte så mycket som jag hade hoppats på men det är okej. För det känns rätt att det slutade såhär, det känns rätt att de betedde sig så trovärdigt att det inte blev något ordentligt fairytale-slut där alla loose ends knöts ihop för livet funkar ju inte så. Det finns inte en början och ett slut någonstans. (hej sparka in öppna dörrar)

Let's move on to vad jag skrev precis efter på goodreads: Hade kanske önskat mig mer relationer och mindre datahackning men när det är bra avsett var det handlar om är det egentligen inte ett problem. Älskar dock hur relationerna finns där och pockar hela tiden mitt i kampen! Så snyggt. Förövrigt måster det här vara den smartaste dystopin jag läst ever pga ALLA DETALJER. Känns självklart att det är så här framtiden ser ut. Eller det känns åtminstone som ett ytterst rimligt alternativ. Att teknologin skulle fungera som AJL beskriver den, att man skulle äta näringsgele och använda olika färgers kapslar för att slippa sitt sinne - eller annars bara allt jobbigt som finns. Så väldigt väldigt mörkt, men också obehagligt nära vår egen värld. Jag är så imponerad.

Också 5 av 5!

Tredje principen, Enda vägen 

Sovarna av Maggie Stiefvater
original: Blue Lily, Lily Blue 2014 | B Wahlströms 2015 | översättning: Carina Jansson | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: tredje delen om Blue och hennes Korppojkar som följer leylinjer och letar efter greywaren och försöker undvika sina öden. En himla massa konstigheter som en släkt av sierskor, personer som kan drömma fram saker, gamla kungar som sover men också, och det är det jag älskar mest: kärlek och framförallt JOBBIG, OMÖJLIG kärlek. En lider rätt mycket men det är typ värt det för de få ack-så-härliga stunderna?

Jag tycker: Jag älskar den här serien och alltså vet typ ej vad mer jag ska säga? Också: minns inte var Drömtjuvarna slutar och denna tar vid så kan ej kommentera storyn liksom, allt har blandats i mitt huvud. MEN: älskade Blue och Mr Gary mest i denna - Mr Gray seriöst! Så typ rolig karaktär alltså can't handle. Och Gansey såklart men det har varit han och jag sedan ettan.

Jag älskar Stiefvaters språk, humor och fantasi men det vet ni säkert. Allt är superflummigt och drömmigt och hjärtskärande och alla karaktärer känner så mycket och deras relationer till varandra är megastarka men samtidigt supersköra och jag ÄLSKAR hur hetsiga och intensiva de är - men alla på olika sätt. Ah, det här är helt enkelt en mycket underbar serie alla måste ge den en chans! För älskar är den är det seriöst bara ... mycket mycket bra. Ord räcker liksom ej till längre? Dessa karaktärer kommer för alltid finnas i mitt hjärtaaaa. Åh, måste läsa sista delen typ nu ... blev så sugen!

Även denna var en fullpott vad trodde du.

Kretsen, Drömtjuvarna

Nu har jag endast en bok kvar att recensera sen måste jag börja läsa igen! Gillade förövrigt mycket att recensera i detta format kanske fortsätter med det. Men då att varje bok får enskilda inlägg! Tänker att det kan vara rätt mastigt att läsa tre recensioner efter varann nu när de ändå blev relativt långa - trots långtifrån vad mina brukar vara.

2 x vänskap & kamp i ett dystopiskt Norden

Jag har ju redan nämnt Anna Jakobsson Lunds verk både en och två gånger, men nu är det dags för en lite längre text där de får all uppmärksamhet och inte bara nämns sådär lite i förbifarten.

Tredje principen påbörjar denna svenska trilogi. Berättarperspektiv är Levi och Ava, vars vägar kommer korsas. Leymah finns också med, men det är främst från Ava och Levis perspektiv allting sker. Ava är rebell, hennes mamma är död och Ava lever under systemet. Hon har lyckats hålla sig undan TeBUS radar hela sitt liv tack vare falska identiter hon skapat genom proffsiga ansiktsjobb och hackande av personlighetschip. Hon jobbar för motståndet, är ung men väldigt skicklig och betydelsefull tack vare sitt sinne och sin starka relation till moståndets ledarfigurer.

Levis föräldrar är också döda, de dog för motståndet och efter deras död blev hans syster Lo en stark figur inom cellen på deras hemort. Levi slutade tro på att motståndet var den rätta vägen när han förlorade sina föräldrar. Nej, han går på kärlekens väg och har en drake tatuerad på armen.

När Lo blir tillfångatagen på ett uppdrag måste Levi ändå göra något, så han tar sig till huvudstaden. Där träffar han Ava som tar honom under sina vingar då hon sett draken och fått veta vem hans föräldrar är.

Handlingen låter ju väldigt typisk för den här genren, men de här böckerna har visat sig vara så mycket mer än en typisk, action- och instalove-fylld dystopi.

För det första är världsuppbyggnaden så nära man kan komma magnifik. Systemet, alla termer, historien till varför världen ser ut som den gör och HUR den ser ut, är otroligt grundligt uttänkt och jag tvivlar inte på att det skulle kunna gå precis såhär. Dessutom har Jakobsson Lund ett språk och en berättarstil som hela tiden ger en fler pusselbitar att sätta ihop till en väldigt mångfacetterad värld. Visst finns det saker jag kan undra över hur de kunnat överleva krigen, men dem kan jag förlåta då jag förstår att inte precis allting kan vara nytt. Vi måste ju kunna känna igen oss i NÅGOT åtminstone.

Dessutom förklaras alla saker på ett sätt som får mig att tro på dem - t. ex. ansiktsjobben låter helt övernaturliga men förklaringen till hur de funkar köper jag. Och sinnespersoner! Det tycker jag är mycket intressant och vissa drag av det är sådant jag själv funderat på - att vi alla egentligen sitter ihop. Hur det funkar tycker jag är väldigt kul och gör det mer påtagligt. Jag måste dock ärligt erkänna att jag fortfarande har lite svårt att greppa hur det fungerar.

Jakobsson Lund underskattar aldrig sin läsare utan låter allting vara precis så komplicerat och uttänkt som det behöver vara. Ibland har jag lite svårt att hänga med men jag gillar det också väldigt mycket och tycker allting är ytterst intressant även om det inte är klara fakta ...

Det andra jag gillar riktigt mycket är alla karaktärers bakgrund, som också sätts ihop bit för bit. De har alla en lite trasslig eller sorglig historia och att vi får ta del av den ger dem så mycket mer djup än om vi bara fick veta hurdana de är nu.

Karaktärerna var annars en sak jag hade lite svårt med i första boken. Jag hade problem med att hålla isär Leymah och Ava och fastnade inte riktigt för någon av dem. Men samtidigt som de här böckerna är riktigt actionpackade så är karaktärerna och deras relationer till varandra en sak som långsamt och varligt byggs upp. Det resulterar i att jag efter den andra boken gillar dem alla mycket och faktiskt känner himla starkt för allihop. Speciellt Levi, som jag tycker känns väldigt realistisk. Men även Ava, som jag gillar pga henner ilska och skicklighet. Leymah har jag lite svårt att få ett tag om, hon känns lite trasig men väldigt omtänksam. Ibland gillar jag henne supermycket men ibland förstår jag henne inte alls.

Och relationerna de utvecklar är ju bara för fina. Att de lär sig lita på varandra, luta sig mot varandra och dela sina innersta rädslor med varann. Att det så småningom blir självklart att de är vänner, att de finns där för varandra hela tiden, alltid, aldrig ensamma. Kemin mellan vissa och den varma, genuina vänskapen mellan andra. Historien som står som ett avgrudsdjupt helvetesgap mellan vissa, omöjligt att ta sig över. Jag älskar hur helt igenom verkliga de känns, men både skavanker och talanger. De lär känna varandra i en lugn och realistisk takt, vilket gör deras relationer starkare och renare. Vänskapen är faktiskt nästan det som gör dessa böcker så otroligt starka.

En sak jag hade små problem med var dock att veta när vem sa vad. Det är hemskt ofta så att det inte står vem exakt som säger vad, det är meningen att man ska förstå det av sammanhanget. Men antingen är jag lite dum eller så var det fakiskt inte så tydligt alla gånger. Deras talestätt skulle antingen få skilja sig tydligare från varandra eller så borde det helt enkelt stå vem som säger vad oftare, tycker jag. Visst, det är mycket smidigare att läsa om det inte finns en massa "sa Ava" etc hela tiden men om en inte förstår vem som säger vad utan det så blir det ju inte smidigare i längden.

Det finns en tydlig skillnad mellan den första och andra delen. Den första delen är en rätt så hastig introduktion till världen, äventyret och karaktärerna. Det är mycket som behöver förklaring och karaktärerna är inte så vana vid varandra. Uppdraget i första delen är bara början på något mycket större, så också själva boken. Den andra delen fokuserar mycket mer på relationerna och äventyret blir mer komplicerat. Den känns mycket modigare och mognare. Den är lugnare vad gäller händelser men det kompenseras stort av relationsdraman.

Jag gillar den första delen riktigt mycket, den är en snygg början på en smart och nytänkade dystopi. Men den känns liksom mest som en etta. Jag blev aldrig riktigt fäst varken i handling eller karaktärer och den kändes lite långsam.

Den andra delen har mer av allting förutom konkreta händelser som för "uppdraget" framåt. Aldrig ensamma kan jag knappt slita mig ifrån när jag väl börjat läsa. Varje kapitel slutar olidligt spännande och det är så kul att få veta mer om världen efter krigen. Jag älskar ALLT med uppföljaren! Aldrig ensamma är mörkare, sexigare, större och jag kan inte få nog. Och man kan inte lite på NÅGON! Jag hoppas på ännu mer av alltihopa i den tredje och, tyvärr, avslutande delen.

Och JA! Att ingen karaktärs sexualitet ifrågasätts utan bara får vara? Tror jag typ ALDRIG stött på det förut. SÅ glad att det är skitsamma om man gillar en tjej eller kille i denna. En bra sak med den nya världen iallafall. ;-D

Det här är i klass med Legend-trilogin av Marie Lu och Brandon Sandersons Mistborn. Det är helt eget men har ändå starka, igenkännande drag för genren. Den här trilogin vill du absolut inte missa.

Foto: Petre Berggren

| Tredje principen | Anna Jakobsson Lund 2015 | Annorlunda förlag | 324 sidor | 15+ | tusen tack för rec-exet, Anna (Annorlunda förlag)! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Aldrig ensamma | Anna Jakobsson Lund 2015 | Annorlunda förlag | 358 sidor | 15+ | tack så himla mycket för rec-exet, Annorlunda förlag! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

I min brevlåda #44 Nu har jag fått paket igen ...

Hej och god morgon!

Egentligen är det sent och jag borde sova - men jag tänker att jag istället kan dra mig lite längre i sängen imorgon - bra va'? När du läser det här är det dock kanske morgon, så god morgon passar nog ändå bättre än god natt, tycker ni inte? ("Tycker ni inte?" är förresten ett himla konstigt uttryck - är det ens korrekt att säga så? Nu när jag fastnade vid det tycker jag det låte superkonstigt ... vaddå "tycker ni INTE?", det är liksom som: jag utmanar dig att tycka annorlunda.) (Okej, sidospår, jag vet. Nu slutar vi!)

I november fick jag hem "bara" tre böcker. Är väldigt nöjd över att det inte var fler, men är lite orolig över att det kommer bli långt fler än så i december ehe ... ÖVER TILL BÖCKERNA!

Nu har jag ingen koll på exakt NÄR jag fick dem, men någon gång i november fick jag iallafall hem ett superfint paket som innehöll ett signerat ex av Lina + Rymden = Tobbe av Gustaf Lingmark. Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den rätt så snart, tror dock att jag råkat spoila twisten på slutet för mig själv så det är ju lite tråkigt ... eller, jag har mest bara lite föraningar. Egentligen är det ju ändå vägen dit som är det viktiga med en bok, den tror jag kan vara riktigt bra! Stort tack, Gustaf och Kikkuli förlag! 

En annan bok jag fått i bevlådan är Aldrig ensamma av Anna Jacobsson Lund. Jag måste bara säga det här: omslaget. Jag ÄLSKAR omslaget på både den här och första boken, så jäkla snyggah!! Håller ju *typ* på med Tredje principen för tillfälelt och den är faktiskt hemskt bra. När jag väl tar mig tid att läsa ... Stort tack, Annorlunda förlag!

En annan bok med fantastiskt snyggt omslag är Miniatyrmakaren av Jessie Burton. Tråkigt nog har min iver att läsa den börjat svalna något, så den får nog vänta ett tag innan jag plockar upp den, men läst ska den bli! Tusen tack för den, Modernista!

Så vill jag också visa en liten grej som faktiskt inte är någon bok:

I oktober deltog Natalia Batista i #inktober och postade alltså varje dag i oktober en liten bläckskapelse på sin instagram. Den som kommenterade som första fick hem bilden på posten! Flera gånger försökte jag, men utan lycka. Så en natt när jag låg sjuk i en skola långt hemifrån lyckades jag kommentera allra först. Det var del allra sista bilden, jag var rätt så nere just då och alltså ... det gjorde verkligen min dag, som varit lite dyster tills dess. Nu stoltserar den lilla bilden på min anslagstavla, så himla fin är den! Så himla många tack, Natalia!!!

Har du kanske också fått hem något fint på sista tiden?