Du springer - novellsamling

Som helhet tycker jag Du springer är rätt bra. Inte superbra, och novellerna/serierna/dikterna håller varierande kvalitet - jag älskar inte en enda berättelse ohämmat, här finns ingenting jag tycker är HELT OTROLIGT. Men mycket som är bra! Vissa noveller har delar som glimrar till, andra är intressanta pga själva konceptet, vissa lyckas fånga ungdomen alldeles precis. Andra är rätt tråkiga. Tycker noveller som koncept överlag är SKITsvårt. Så svårt att skapa något najs på så få tecken, liksom. Tänker också att det måste vara rätt svårt att redigera? Hur ska man liksom ändra på något som från början är så lite? Man kan liksom inte addera saker hur som helst. Eller ta bort, för då ändras så mycket. Säkert är det lätt att överredigera också. Kanske är det därför jag inte har läst särskilt många noveller som känns ... fulländade. Eller så är det bara det att jag inte hinner fastna.

Skriver lite kort om alla här nu då:

Visklekar av Flora Wiström: så spännande twist! Även om det kändes lite ... jaha, efteråt. Älskar språket, älskar det fula, älskar ärligheten. 4 av 5!

Du springer av Elin Bengtsson: Tycker verkligen om hur Elin Bengtsson skriver, men den här berättelsen kändes bara väldigt ... typisk. Tycker ändå om hur den är uppbyggd, att den har en tydlig början och ett slut osv.  Sen är jag inte ett superfan av att Bengtssons karaktärer ALLTID ska vara så himla _speciella_. Men ähh. 3 av 5 ändå, fin berättelse med fin tematik osv, men ingenting överfantastiskt.

A-brunn av Yrsa Walldén: Kan ändå förstå att någon recensent skrev att novellerna känns väldigt skoliga, eller var antagligen inte det ordet hen använde, men de flesta har alltså ett tydligt budskap - var dig själv, lev livet, strunta i andra osv. Denna aswell. Men det är också en supersöt kärlekshistoria, så det gör inte supermycket. och Yrsa Walldén skriver väldigt snyggt och passande för den här typen av historia - lite Lisa Bjärboiskt, liksom. 3.5 av 5.

Krulla systemet av Bim Eriksson: Den här är en av mina favoriter! Blev positivt överraskad för gillar egentligen inte teckningsstilen överdrivet mycket, men gillar verkligen allt bilderna uttrycker, och allt som händer. Tycker Bim Eriksson fångar tonårslivet MITT I PRICK. Känns som en liten film. 4.5 av 5 faktiskt!

Man pratar ändå aldrig om något som känns av Amanda Jonsson: Tycker denna var lite intetsägande, några formuleringar och tankar är snygga och exakta (såndärna JA SÅ ÄR DET ni vet) men det händer liksom för litet. Det som händer händer liksom utanför det vi får läsa, det känns bara som en introduktion eller mittendel. Men ofta är väl noveller sådana. Tycker heller inte supermycket om personerna det handlar om, meneh. 2.5 av 5, alltså it was ok/I liked it enligt Goodreadsrating.

Sorgens fem faser av Ruhani Islam: Den här rörde mig inte så mycket någonstans och kändes inte särskilt intressant eller nytänkande alls, faktiskt. Och tyckte inte supermycket om tecknarstilen heller :/. 2 av 5 för den var ju inte dålig heller. Bara typ ... inte så mycket?

En fucking fot Mattias Edvarsson: Ugh, språket är lite för grabbigt i den här enligt mina preferenser. Tycker om sensmoralen, men tycker inte vi får tillräckligt med bakgrund för att händelseförloppet ska kännas motiverat. 2.5 av 5

Städa av Iman Talabani: Är antagligen för dum för denna, bara. Men fattar noll och orkar verkligen inte försöka analysera. Tror kanske andra kan fatta? Eller såklart. Men för mig var det bara ord, typ. Äh. Eller jag fattar ju vad det står men inte egentligen? Vad händer? Varför? Vad då dagis?? Hänger ej med. Känns inte som att jag kan rate:a den ens? För då blir det liksom 1 av 5. För att jag är dum i huvudet. (HATAR att läsa sånt som får mig att känna så) En ska ju antagligen bara tolka det hur fan man vill och bara typ kännaaa & go with it men jag är för logisk för sånt.

Jag vet inte vad jag är utan dig Karl Modig: Det finns liksom inget jag kan peka på i den här som är dåligt, den är liksom inte det. Den är snyggt skriven och storyn håller - MEN den känns inte särskilt ny. Det finns liksom en massa storys om barn som tar hand om sina föräldrar som mår skit redan, och okej att den sista berättelsen aldrig kommer skrivas, det GÅR att göra samma sak om och om igen. Men det kändes inte som om den här novellen tillförde särskilt mycket? Säkert kan unga som känner igen sig få ut någonting av den, och visst finns det delar som gör den intressant, men mig berörde den helt enkelt inte alls, typ. 2 av 5. (har antagligen ett hjärta av sten)

Agnes? av Saga Miketinac: Tycker så mycket om denna! Tillhör definitivt toppen av berättelserna. Älskar att det ser ut som en dikt men egentligen är prosa och att radbytena bara påverkar läsrytmen. Blir så behagligt att läsa. Tycker också själva berättelsen är geni och så fin men rätt sorglig samtidigt. 5 av 5 faktiskt (trots att jag har svårt att ÄLSKA en novell, men den här förtjänar det.) (förresten! Googlade typ alla författare för det står ingenstans på www vem som skrivit vilken novell? Har alltså ej boken här nu. Och då ramlade jag över denna! Novellen Saga vann Lilla Augustpriset för, den är fantastisk. HELT fantastisk. Läs.)

När jag räknar somrar av Klara Krantz: Så hjärtskärande handling! Men tycker inte helt 100% om hur den är skriven, som ett långt brev, typ. Det är liksom bara jaget som berättar det är inte yttre dialog alls bara inre. Eller okej, lite yttre dialog men den är utan citationstecken/franska streck (kommer ej på vad fan det heter påriktigt nu?). Annars är det här en väldigt snygg novell, som trycker på precis rätt knappar och har ett otroligt starkt avslut. 3 av 5 för berördes av någon anledning inte supermycket, fattade nog inte relationen mellan jaget och duet tillräckligt bra.

Så då landar det genomsnittliga betyget på: en trea! Exakt, faktiskt. Kan ju också summera lite: finns ett gäng riktiga pärlooor, gillar hur blandat det är, tror det kan finnas något för alla. Sen känns den rätt riktad för icke-läsare,  av någon anledning? Kanske bara är det korta formatet och just det att det är så blandat ... Tycker om hur flera av novellerna skildrar grejer som är viktiga just i ungdomen och hur små saker får ta plats.

| Du springer | diverse författare 2019 | Vox by Opal | 205 sidor | 13+ | Adlibris (rea nu!), Bokus |

Stanna

Jag har skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp på att skriva om Flora Wiströms debut Stanna. Varför det? Jamen, det vanliga: den var inte vad jag förväntade mig, jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska skriva, vad exakt jag tyckte, vad som var fel. Plus att jag verkligen verkligen ville gilla pga Flora är fantastisk och då ... då vill jag ju inte skriva att jag inte direkt gillade hennes bok.

Eller vaddå inte gillade, egentligen tyckte jag ju om den, bara inte så mycket som jag hade velat.

Stanna handlar om Ester som jobbar på antikvariat, bor tillsammans med sin bästa vän och drömmer om att jobba på förlag. En dag kommer en kille in i bokhandeln och köper en bok om Frida Kahlo. Eli, med mörk röst, gänglig kropp och händer fläckade av målfärg. Trots att de knappt ser på varann har Ester sedan svårt att glömma honom och det blir början på det kanske mest omvälvande - på gott och ont - året i Esters liv.

Men Stanna handlar om så mycket mer än bara Ester och Eli, den handlar om Elis mamma som blir svårt sjuk men också en väldigt viktgi person för Ester, om att orka finnas kvar vid någon trots att denne inte mår särskilt bra, om en mamma och pappa som har skilt sig och relationen mellan lillebror-storesyster, om vänskapen mellan Hanin och Ester, som inte alltid är den enklaste. Det verkar som om Flora vill få allt allt med i sin roman, och kanske är det bra att sträva efter eftersom allt det där finns i mångas liv - men jag tycker det blir för spretigt, det blir lite av allting och ingenting får tillräckligt med fokus.

Det jag gillar mest är skildringen av Esters relation till sin familj och främst lillebror, samt den mellan Hanin och Ester som jag tycker Flora har lyckats med superbra - det är ju verkligen så där den är, vänskapen. Den mellan Ester och Eli igen ... fastnade jag aldrig riktigt för. Vilket ju känns lite tråkigt, eftersom den är mest i fokus. Lotta-Ester-relationen tycker jag också är fin som idé, men förverkligandet blir liksom lite halvt. Jag bryr mig inte så mycket som jag skulle vija, helt enkelt.

En del av besvikelsen kan ju också vara att jag aldrig fastnade för Ester. Hon känns realistisk och så men jag tycker ändå inte om henne och jag bryr mig inte så mycket om hur det går för henne. Jag tycker det är bra att hon får vara självisk, att hon inte är perfekt, men samtidigt ... någonting måste där ju finnas som får en att första henne, vilket jag nu inte hittar. SPOILER (markera för att läsa) Då hon går bakom Elis rygg med Gabriel ... alltså jag förstår verkligen inte hur hon kan göra det? Jag förstår att det är jobbigt med Eli osv men varför inte bara prata om det? Varför ... och GABRIEL?! For real? Han var så inte värd det. SLUT PÅ SPOILER Eli är den i deras relation jag gillar, och då det blir fel pga Ester så ... jag gillar henne helt enkelt inte då. Fine, att man inte alltid måste gilla huvudkaraktären, men här förstår jag henne inte ens, och vad finns kvar då?

Språket hade jag nog störst förväntningar, men det ... föll lite platt. Det känns inte speciellt alls utan finns mest bara där. Ibland är det små stycken som glittrar lite extra, men överlag så hade språket verkligen kunnat jobbats med. Ibland känns styckena dessutom lite halva, vilket inte blir snyggt. Med det sagt tycker jag inte språket är dåligt, det stör mig aldrig, men det lyfter inte heller.

Nu låter jag ju oerhört negativ, vilket jag egentligen inte är haha. För vet ni? Jag gav den en fyra på goodreads efter att ha läst den. Nu tänker jag dock mer på den som en trea, men jag minns att direkt efter att ha läst den gillade jag den verkligen. Slutet tycker jag är snyggt, det är rätt så öppet och sorgligt och kanske lite för kort men det är också hoppfullt och ja, då gillade jag Stanna som mest. Kan ju SPOILER ha att göra med att det vittnade om att Eli och Ester ändå kunde ha en framtid tillsammans, vilket jag gärna ser, men ja ... SLUT PÅ SPOILER. Slutet är heller inte vad åtminstone jag hade väntat mig, vilket jag tycke är bra och gör det intressant. Som jag sa förut, så finns här så väldigt mycket annat än Ester och Elis relation, vilket blir väldigt tydligt på slutet, då andra saker är viktigare.

Till en början hade jag också väldigt svårt att komma in i boken, i Esters liv och hurdan hon var. Ska jag vara ärlig kom jag nog aldrig fram till vem Ester är, men handlingen kom jag nog ändå in i någon gång kring mitten och det tog inte länge för mig att läsa ut. Ett problem jag länge hade var att jag mest bara läste, utan att känna någonting, men på slutet var jag nog lite tårögd, så någonting lyckades Flora ändå beröra hos mig.

Jag tycker att Stanna har potential, det finns mycket i storyn som är bra och så, men ingenting når ändå fram för mig. En del kan också vara att jag nog inte riktigt känner igen mig - varken i Ester själv, hennes situation, staden, åldern ... Plus hade gärna sett en mer koncentrerad story, där en verkligen är MED. Jag kommer läsa om Flora ger ut fler böcker, men den här boken var inte mer än helt okej, för mig.

Ochochoch! Omslaget är SJUUUUKT. Kan sittä och glo på det hur länge som helst. Tycker dock en kan ifrågasätta motivet, pga det hade inte en vidare stor del i storyn, men aja. Fin att se på är den här boken verkliiiigen. Ja och titeln är ju också snygg och slagkraftig.

Foto: Thron Ullberg

| Stanna | Flora Wiström 2016 | Bonnier Carlsen | 375 sidor | 15+ | tack så mycket för den oerhört snygga boken, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |