Recension: Jaga vatten - Ellen Strömberg

Jag har läst Ellen Strömbergs debut från 2018, Jaga vatten. Om Rakel och Hanna och pappan och mamman och pojkvännen och alla Hannas ex. Allra mest om en skavig kompisrelation.

Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.

Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.

Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.

Jaga vatten känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.

| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |

Omläsning: Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg

En bok hände mig.

Så påbörjade Flora Wiström sitt inlägg om serien We are who we are, eller ja, teveserie istället för bok då, och jag känner verkligen att det passar in här också. Boken i fråga är Katarina Sandbergs debut från 2013 som, hands down, är det bästa jag läst 2020. Nej men jag är så lycklig för att @boksamtal skrev ett inlägg om henne på sin insta och jag därmed påmindes om den här bokens existens! För ärligt talat har jag varit lite ledsen på litteraturen på sistone, eller mer på just den litteratur jag råkat välja att konsumera. Och kanske allra främst: vuxenlitteraturen, för jag har ju bestämt mig för att bli en _sofistikerad_ läsare, men jag tror inte det går??? Jag har det nog inte i mig. Jag föredrar en klyschig romantisk historia med banal handling framför ett kaosigt tankeflöde som vill _beskriva samtiden_ ALLA DAGAR I VECKAN.

Sån är jag.

Och Cassiopeja och Casper är sådana som inte får varandra i slutet.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar alltså om Cassiopeja Svensson som blev till en stjärnklar natt i Paris för 20 år sedan. Nu pluggar hon juridik i Stockholm och försöker få sitt CSN att räcka till mat och fest och vinterjackor. Cassiopeja har sedan länge dömt ut kärleken som inget mer än ett mänskligt påfund, tills kärleken plötsligt slår ner i henne som en blixt från klar himmel i form av Casper. Casper som bor två trappor upp, med pianofingrar och som ler med ett utropstecken efter. Det finns ingenting för Cassiopeja att säga till om, plötsligt är han allt hon tänker på.

Nejmen. Jag läste första kapitlet för någon vecka sedan och sedan glömde jag lite bort att jag påbörjade den här boken men sen plockade jag upp den igen, en natt. Läste till tre på natten och tror det tog två lässessioner till och boken var utläst. Att jag tycker att Vi är inte sådana som i slutet får varandra är så otroligt bra beror nog dels på att jag befinner mig i väldigt samma livsskede som Cassiopeja, jag tänker på väldigt samma saker som Cassiopeja, jag har också (liten indirekt spoiler) många gånger varit hopplöst kär i upptagna killar (nej men det verkar vara min lott i livet????) (slut på spoiler) - och - OCH! - nej men språket är så roligt och bra och nu när jag redan sagt det så är det ju lätt sjukt att säga detta men: det hade kunnat vara jag som skrivit? Sandberg skriver alltså typ exakt som jag. Eller kanske snarare: jag skriver om henne. Hur Cassiopeja märker ord, hennes obsession med siffror, användning av och i början av meningar ... ja okej det är kanske egentligen ett rätt generiskt svensk-ungdomsspråk, mest, men jag tycker typ inte det ändå? Det känns bara helt enkelt som om Sandberg skrivit min bok. Så mystiska detaljer som känns alldeles på pricken? Jag gav absolut kanske möjligen ifrån mig x antal fåniga tjut under läsningen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra följer en rätt basic mall - det finns få överraskningsmoment (fast jo) och Cassiopeja som karaktär är rätt klyschig - men det gör liksom ingenting, för Sandberg är medveten om det här och gör det bara SUPERSNYGGT. Det är så roligt och dramaturgiskt engagerande och nej men bara helt enkelt stiligt gjort. Hur Sandberg beskriver otrohet är också helt otroligt, fy vad obehagligt det blir, vad nära inpå det kommer. På många sätt känns Vi är inte sådana ... som en omvänd Stanna - vilket ju är lite kul. Det var bara en kommentar, såhär, jag ämnar ej utveckla.

Ibland känns det att stora saker bara svishas förbi - rent fysiskt är det få sidor som behandlar vissa stora saker - t.ex. jättegrejen på slutet sker under de sista 50 sidorna, det är liksom inte lång tid i en bok och jag blev ärligt talat lite orolig - hur ska Sandberg hinna knyta ihop det här? Hinner alla känslor som måste gås igenom gås igenom? Men på något sätt skriver Sandberg så effektivt att det inte behövs mer än de sidor hon ger enstaka händelser? Cassiopejas känslor går rakt in på en gång, kärnan förmedlas till läsaren varje gång. För det händer ändå en del dramatiska saker, det är inte bara kärlekshistorien som står i fokus - nej Cassiopejas familj och vänner är också högst närvarande, och till och med studerandet skymtas ibland!

Ärligt talat hade jag gott och väl klarat mig utan de sista femtio sidorna, jag tyckte det gjorde det hela lite väl snyggt och tillplattat - jag hade ju kanske - som den romantiker jag nu råkar vara då det gäller litterära berättelser - önskat mig ett annat slut. Men det är också snyggt som det är nu, det funkar och skaver lite och lämnar mig suktandes efter mer av detta författarskap (nej men det har vilat i SJU ÅR nu?????), precis som det ska vara.

Läs den här boken. Jag älskade den då jag läste den första gången, som 14-årig romantiker utan några som helst referensramar då det kommer till att festa eller bo själv eller studera för den delen, och jag älskar den ännu mer nu, då jag faktiskt befinner mig i Cassiopejas värld. 

Nu vill jag läsa om med penna i handen. Nej men jag tror inte ni FÖRSTÅR hur mycket jag önskar att jag skrivit den här boken själv?

| Vi är inte sådana som i slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Kvartetten om Nelli & Steffi (perfekt sista minutens julklapp!)

I somras läste(/lyssnade) jag klart Annika Thors kvartett om systrarna Nelli och Steffi. Serien börjar med boken En ö i havet och fortsätter alltså i tre böcker till: Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. 2017 gav Sara Edström böckerna nytt liv då böckerna gavs ut på nytt i ny kostym. Jag kunde verkligen inte motstå de omslagen - SÅ snygga!!! - så jag köpte den första delen. Ångrar mig noll!

En ö i havet utspelar sig under det andra världskriget. Nelli och Steffi flyr tyskarna i Wien och hamnar i Göteborgs skärgård. Kvar i Wien blir mamma och pappa. När de kommer till ön får de veta att de ska bo i skilda familjer - hur ska de klara det här?

Sen handlar hela serien om hur svårt det är att lära sig ett nytt språk, en ny kultur, en ny familj. Om hur svårt det är att försöka hålla kvar vid sin historia när allt det nya tränger sig på. Om kriget, som hela tiden finns i bakgrunden, och oron för mamma och pappa. Men allra mest handlar böckerna om alldeles vanliga saker som alla ungdomar går igenom. Steffi är tolv och Nelli sju när de flyttar till Sverige, vi får följa dem tills Steffi tar studenten så det hinner ju hända en hel del. Steffi blir kär och får fantastiska vänner, men hon träffar också människor som inte vill henne särskilt väl. Åh, det händer så hiiimla mycket och jag älskar älskar ÄLSKAR varenda sida som vi får följa systrarnas liv.

Böckerna är inte särskilt långa, men ändå lyckas Annika Thor få med så otroligt mycket. Trots att böckerna utspelar sig i en helt annan tid än mitt liv finns det så mycket jag känner igen mig i. Och fy, vad mycket jobbiga saker Steffi och Nelli måste gå igenom. Men det som liksom är finast med den här kvartetten är nog ändå all kärlek, som finns där hela hela tiden. Alla bryr sig så mycket om varandra, allt ordnar sig på något sätt. Pengar är superofta ett problem, och klassfrågan är starkt närvarande genom serien - på ett så bra sätt!

Att läsa om Nelli och Steffi är som en hård, varm kram. Men också som en konstant klump i halsen för det händer så mycket hemskt och jobbigt. Men mycket är också varmt och trevligt! Åh, är bara väldigt kär i dessa böcker - och superledsen över att det inte finns mer att läsa om dem. Finns nog också något lite romantiskt i att läsa om en svunnen tid, det är så fascinerande hur människor var precis likadana - såklart! - och vardagen ändå påminner om vår samtidigt som den är HELT annorlunda.

Äh, vet typ inte vad jag ska skriva riktigt, mer än: LÄS (eller lyssna, det gjorde jag typ hälften av tiderna pga sommarjobb). Och lär dig om vad det innebär att vara människa, känns faktiskt nästan som att det är vad En ö i havet-serien handlar om? Om livet.

Kan köpas hos bl.a. Adlibris! Länkade redan första boken, så andra, tredje och fjärde finns på respektive ord!

The Hate U Give

The Hate U Give av Angie Thomas var en av förra - och då förra - årets mest omtalade ungdomsböcker på media. Boken har tagit inspiration från Black Lives Matter-rörelsen och börjar med att en ung, svart kille blir skjuten av en polis. Bokens huvudperson är enda vittne till händelsen, och sedan fortsätter handlingen med hur händelsen påverkar hennes liv och hur hon allt mer börjar ifrågasätta sig själv och sitt handlande.

Starr kommer från ett ”ghetto”, enligt henne själv. Ett område med gäng, slang, droger och fester som ofta urartar till bråk. Så var det även natten då Starrs barndomsvän Khalil blev skjuten – de var på väg hem från en fest där folk börjat skjuta, då polisen stannade Khalil.

Men trots att Starr bor i ghettot – eller kanske just därför – har hennes föräldrar betalat stora summor för att hon ska gå på en snobbig, till största delen vit, skola. Starrs pojkvän är vit, hennes bästa vänner på skolan är vita. Men när Hailey, Starrs bästa vän, börjar använda rasistiska uttryck frågar sig Starr: sviker jag mig själv då jag umgås med Hailey?

The Hate U Give är en bok med många lager – här finns rasismen, som på många sätt genomsyrar det mesta som händer, men också bara Starrs vardag med familjestrul, kärleksproblem, kompisar, basket osv. Att det här tillåts vara en bok full av referenser till populärkultur, en bok som oftare gör mig glad än arg, gör att jag verkligen tycker det är en fantastisk berättelse. Dock påverkas ju kompisbråken, kärleken och ja, det mesta faktiskt, av att Starr ser på det på ett annat sätt som svart – speciellt efter att Khalil skjutits av den vita polisen. Då media och polisen inte verkar ha något intresse av att få fram sanningen, utan istället sprider rykten om att Khalil var droglangare och hade vapen i bilen inser Starr att det faktiskt finns ett vi och dem, bara pga hudfärgen.

Jag antar att det författaren främst vill med sin berättelse är att belysa förtrycket svarta fortfarande blir utsatta för i USA, och hon lyckas verkligen, tycker jag som vit flicka i Finland åtminstone; för jag blir ju arg, då Khalil skjuts vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen för det känns bara fel fel fel. Rasismen och klyftorna fortsätter sedan dyka upp boken igenom och varje gång känns det som en käftsmäll – hur vrickat det är. Och hur sant. The Hate U Give är som en politiskt demonstration, som Angie Thomas version av Starrs tal i boken. Hela boken känns så HIMLA viktig för dne blir aldrig peka med handen det här är rasism-ig, utan den är också fylld av Starrs LIV. Och just därför blir den nog så drabbande, det kommer liksom så nära läsaren då. Så mycket närmare än okända människors ansikten i tidningen. För trots att Starr och gänget är fiktiva blir de ju verkliga under några hundra sidor.

Karaktärerna är mångbottnade, åldern på ungdomarna känns alldeles rätt – Angie Thomas har med rätt sorts referenser, Starrs kompisgäng har en kemi jag köper, Starrs osäkerhet kring förhållandet till Hailey, som länge varit hennes bästa vän, och Chris, hennes pojkvän sedan ett år, känns äkta. Jag tror på Thomas karaktärer – allt från granntanten till rektorn till Khalil till polisen som skjöt. Vissa finns bara med i en mening, men det gör dem inte mindre verkliga. Samhället Thomas byggt upp – för åtminstone Garden Heights, Starrs bostadsområde, är fiktivt – känns tredimensionellt och vattentätt.

Flera gånger under läsningen tänkte jag på hur filmisk The Hate U Give känns – det är mycket amerikansk slang, som känns förvånansvärt naturlig i den svenska översättningen. Men jag tror inte det bara var därför, utan mer en kombination av språket, jargongen som är tydlig speciellt i Starrs familj, miljöbeskrivningarna som naturligt vävs in i berättelsen och skapar färgstarka bilder i mitt huvud men säkert också till stor del själva dispositionen som känns väldigt filmisk. Det börjar med en fest och plötsligt sitter Starr och hulkar vid Khalils döda kropp, för att sedan fortsätta med att folk beklagar sorgen, begravning, förhör, nyhetsreportrar som vill fråga ut Starr, Starrs försök att återvända till vardagen, posttraumatisk stress ... det är både en styrka och en svaghet hos boken att den egentligen inte är särskilt unik. En styrka eftersom Thomas gör det till sitt eget och åtminstone jag faktiskt inte stött på den här typens berättelse i just bokform förut. En svaghet av den självklara anledningen att det inte känns vidare originellt – det är ingen handlingsutveckling vi aldrig sett förut, liksom. Men som jag sa: Thomas gör det till sin styrka.

Jag tyckte så SÅ mycket om den här boken. Karaktärerna känns som mina vänner, och jag är DÄR med Starr hela tiden. Det är en riktig berg- och dalbana av känslor att läsa, det gör så ont men samtidigt finns dryper The Hate U Give av värme och kärlek. Precis alla borde läsa den här boken. Nej - måste. Såklart främst för att den är så sjukt viktig och för att Angie Thomas faktiskt för fram sitt politiska budskap på ett sätt som borde få alla med en hjärna att fatta, men också bara helt enkelt därför att det här är en bra bok. Med fina karaktärer och en engagerande handling och så alldeles full av livsglädje och kämpaglöd. Jag har inte sett filmen än, och vågar knappt, men ska nog ändå. Och om du nu verkligen inte orkar läsa boken - se filmen!! Säger jag som inte sett än. Nejmen för att det här Är Så Viktigt!! Hoppas så att den här boken kommer fortsätta spridas.

| The Hate U Give | Angie Thomas 2017 övers. Amanda Svensson 2017 | Natur & Kultur | 446 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Finns det björkar i Sarajevo?

Finns det björkar i Sarajevo? marknadsförs väldigt långt som en kärlekshistoria - det står så på omslaget och på baksidan handlar utdraget högst upp också om kärlekshistorien. Men jag tycker främst det är en berättelse om vänskap, för relationen mellan Hannes och Kevin är den som växer mest på mig. Det är också en historia om att ha föräldrar som varit tvugna att fly ett krig och om att försöka hitta sin storebror som försvunnit på Göteborgs gator - något som absolut inte skulle få hände, speciellt inte när mamma och pappa är i Sarajevo och Charlie är under Kevins ansvar.

Som jag sagt förut: det är lite svårt att recensera böcker av författare man läst förut, för ofta tycker man rätt samma. Ni som hängt här ett tag vet ju t.ex. antagligen vid det här laget att Jack tillhör mina absoluta favoritböcker någonsin. Alltså är det mesta bra på samma sätt som i Jack och Hälsningar från havets botten i Finns det björkar i Sarajevo?; språket är helt fantastiskt med all sin värme, humor och rapphet, karaktärerna är älskvärda och mångbottnade och relationerna likväl tredimensionella.

Historien är också fin - med Charlie som försvinner, kriget i bakgrunden, vänskapen mellan Hannes och Kevin och kärleken som växer fram, lite vid sidan av, mellan Kevin och Amanda. Men faktum är att det blir lite för mycket av det goda. Ingenting blir liksom kärnan i berättelsen, istället spretar det åt alla håll - Lindström vill berätta så mycket, vilket slutar med att ingenting blir berättat till 100%. Tråkigt nog. Jag tycker om alla element så, så mycket, och förstår verkligen tanken med dem men jag vill ha en kärlekshistoria till 120%! Om den nu ska vara med, liksom. Då vill jag konstant heja på dem! Eller så vill jag ha en jakt på en brorsa till 120%, samtidigt som vänskapen mellan Kevin och Hannes hade djupnat och nyanserats hela tiden. Nu fastnar jag aldrig riktigt för Kevin och Amanda-grejen, vilket nog förvånar mig själv mest av alla - jag ÄLSKAR kärlek. Jack och Freja är typ det finaste jag läst om. Ofta tycker jag böcker är urtråkiga om de saknar romantisk kärlek, sådan är jag liksom. Men här - ja, alltså, Amanda och Kevin-grejen känns rakt ut sagt alldeles onödig för det finns ju STOFF! Här finns en MASSA annat som istället hade kunnat ta plats.

En del av mig tänker alltså såhär, medan en annan del säger: men vaddå? Livet är ju så. Allting händer på en gång det är ju fullt realitiskt att det här kunde hända typ såhär. Och det för ju berättelsen framåt att Linn, Amanda, Hannes och Kevin blir ett tight gäng. Men kanske det är det som är grejen, också - det hade kunnat stanna där. De hade kunnat bli bästisar genom det här äventyret, det hade varit skitnajs. Att det står En kärlekshistoria som undertitel på framsidan är jag också lätt förvirrad över - för det är ju inte huvudgrejen. Om nu något är det så är det väl ändå att hitta Charlie och att Linn, Amanda, Hannes och Kevin i och med det blir väldigt bra vänner. Att Amanda och Kevin sen blir kära därpå är ju på ett sätt kul för handlingen, men ... ja. Det är ju liksom inte dem jag tar med mig när jag läst slut.

Med det sagt så tycker jag ändå verkligen, verkligen om den här boken. Jag älskar att Christina Lindström skildrar sådant som inte direkt har skildrats i svensk ungdomslitteratur, att hon lyckas bryta normer trots att hon egentligen bara skildrar en tonårings vardag. Hon är helt fantastisk på att ta sig in i tonåringarnas huvuden, att härma deras talsätt och få till kemin mellan killbästisar. Trots att många av sidoberättelserna kanske hade kunnat utvecklas mer så tycker jag om att de finns där, för redan att de finns är ju viktigt, att en pojke vars föräldrar flytt från ett krig skildras i ungdomslitteratur är ju viktigt, för representationen. Så många av trådarna i spindelnätet som utgör Finns det björkar i Sarajevo? är liksom najs bara för att det är nytt att man ens får läsa om det. På det viset kanske det faktiskt var Lindströms mening att inte riktigt gå in på allting på djupet, för då förloras pointen - pointen är ju att det är Kevins vardag. Att han blir kär i Amanda är inte direkt vardagligt, det är något häftigt, för Kevin, så därför kanske det är meningen att det ska bli huvudgrejen?

Oavsett ändrar ju inte det på att jag vill läsa mer om allting. Mer om Amanda och Kevins relation, för alltså nu kände jag inte den fullt ut, mer om Charlie och Kevin, mer om allt. Jag älskar att läsa Christina Lindströms berättelser, och kanske var det de enorma förväntningarna som gjorde att jag inte kände mig klar då jag avslutat boken. För jag kan ju inte få nog.

Finns det björkar i Sarajevo? når aldrig riktigt upp till det Jack är för mig, men det är fortfarande en fantastisk berättelse. Läs och njut!

| Finns det björkar i Sarajevo? | Christina Lindström 2018 | B. Wahlströms | 270 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Jack

Hugo och kepskampen

Hälsningar från havets botten

Två augustnominerade pärlor

Trots att jag har x antal olästa rec-ex från x antal år tillbaka hemma kan jag inte riktigt låta bli att reservera nya, spännande titlar på bibban och sedan läsa dem istället för att avsluta någon av mina miljontals påbörjade serier. Hade tänkt läsa alla Augustnomineringar i barn- och ungdomskategorin i år, eller okej - inte bilderböckerna, men Comedy Queen har jag inte hunnit påbörja än. Tänkte ändå skriva lite om Rymlingarna och Vi kommer snart hem igen. Nu gick ju Gropen och vann redan, så den får jag väl också läsa någon gång.

Rymlingarna av Ulf Stark med illustrationer av Kitty Crowther
| 2018 | Lilla Piratförlaget | 135 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Ett barnbarn hjälper sin farfar att rymma från sjukhuset för att göra en sista resa till platsen farfarn älskar mest.

Jag tycker: Åh, den här är väldigt väldigt fin. Relationen mellan farfar och pojken känns så ärlig och rak, helt utan krångel liksom. Trots att farfadern kan uttrycka sig lite hårt gör det liksom ingenting - Lill-Gottfrid förstår. Deras jargong är så kärleksfull och hela berättelsen full av symbolik och vemodiga ögonblick.

Trots att boken är kort ryms här en hel del funderingar kring livet och döden och det känns så väldigt fint och sorgligt att just denna blev Ulf Starks sista bok, hans avsked. Rymlingarna är skriven på ett sätt jag tror passar barn - lite uppstudsigt, rakt men samtidigt väldigt förklarande. Bilderna tycker jag både om och inte om - de passar historien, men de är liksom inte den typens bilder jag personligen gillar. Men visst är hon duktig, Crowther.

Något fattades för att jag skulle falla pladask för den här berättelsen, kanske den ändå känns lite tunn? Men väldigt fin är den och även om jag personligen kanske hade nominerat någon annan bok så kan jag se varför den fick en nominering.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde med illustrationer av Peter Bergting
| 2018 | Natur & Kultur | 95 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Sex personers historia under andra världskriget - hur de överlevde Förintelsen.

Jag tycker: Den här är helt fantastisk - både på sättet den är berättad och för att det helt enkelt är en så viktig sak. I kombination skapar Peter Bergtings bilder och de hjärtskärande berättelserna någonting otroligt starkt och viktigt. Allting berättas på ett iskallt sätt som nästan slår luften ur mig som läsare - att det här varit människors verklighet, pga andra människor, ja, det gör mig förlamad.

Nu är ju inte det här ett fiktivt verk, vilket gör det än förfärligare - och viktigare. Jag tycker det är ett genidrag att Jessica Bab Bonde valt att berätta i just det här formatet, för det blir så lättillgängligt för alla, samtidigt som det ryms så mycket i så få ord genom bilderna. Peter Bergting är en mästare på att skapa atmosfär och detalj med enkla medel - man kan nästan ta på kylan, lukterna, hopplösheten.

Som så många andra tycker jag också att den här absolut borde användas inom undervisning, för barn i skolan får ju inte den här skildringen av vad som hände - de får kalla fakta, siffror på hur många som dog var osv men de får inte den mänskliga delen, det verkliga. För de flesta är ju andra världskriget och alla dess sjuka händelsern bara något avlägset, något som inte påverkar dem, trots att det egentligen inte ens är särskilt länge sedan - och fortfarande påverkar människor, både pga allt det ledde till och iom att så många fortfarande lever med vad som hände då. Därför är det så sjukt, sjukt viktigt att folk får veta och inser och ... ja.

Så ge den här till alla nioplussare ni känner - alla orkar läsa den här boken. Och alla måste läsa den.

Lara Jean x2

Lånade To all the boys I've loved before och P.S. I still love you på bibban eftersom jag ville se filmen - men läsa böckerna innan, såklart. Hade hört så mycket gott om dem så ville see for myself!

Jag har tidigare läst Jenny Hans Sommaren jag blev vacker-trilogi, som jag inte var särskilt förtjust i. Problemen jag hade med de böckerna återstår i dessa, men gör inte lika mycket för det finns så mycket annat jag faktiskt gillar. Supermycket.

I To all the boys I've loved before blir Lara Jeans allra privataste, allra hemligaste, skickat på posten: kärleksbreven hon skrivit till alla hon någonsin älskat. Men det är inga direkt traditionella kärleksbrev det handlar om, nej, dessa har hon skrivit för att komma över pojkarna - antingen genom att hälla ut alla sina känslor på pappret (vet egentligen inte om en kan skriva så på svenska det är kanske en ful anglicism men jag är helt inne i engelskan nu p.g.a. läst dessa böcker. Hur GÖR folk som recenserar engelska böcker på svenska typ, alltid??) eller genom att försöka hitta alla fel med killen.

Hursom - på något vis blir de fem breven postade och det här skapar en del ... problem. Ett av breven var nämligen till Lara Jeans systers pojkvän, och i sin panik över detta ljuger Lara Jean och påstår att hon dejtar Peter, en av skolans populäraste killar - som innan detta dejtat Lara Jeans före detta bästa vän, numera ärkefiende.

Så det är ... struligt. Och mycket high school-igt. Rätt stereotypiskt och förutsägbart och Lara Jean är _ärketypen_ av en "wholesome familygirl". Typ alla har en etickett från jock och fantasynörd till hora. Egentligen är jag rätt trött på sådant, och på triangeldraman som amerikanska författare inte tycks veta hur en håller sig undan? Men det är någonting som ändå får mig att fortsätta läsa, att vända blad efter blad, tänka "ett kapitel till" gång på gång. Allt är så sockersött och klistrigt att det får mig att grimasera men det är också ... superbra?

Det här var liksom precis vad jag behövde i stunden: en mycket enkel historia, som egentligen bara förs framåt av allt drama mellan karaktärerna. Men med så fina karaktärer! För ja, once again är det karaktärerna som vinner mitt hjärta. Speciellt Lara Jeans pappa och syster, Kitty. Dessutom är jag rätt så förtjust i Chris, Lucas och Stormy. Och John, får jag väl erkänna. Och okejdå Peter också, till viss del.

Jag recenserar alltså båda böckerna på en gång, för det är inte mycket som skiljer dem åt - förutom det här med att jag ofta gillar tvåor bättre eftersom jag lärt känna karaktärerna bättre då. Egentligen gillar jag ploten mindre i tvåan, men Jenny Han gör allting så gulligt romantiskt att jag mest bara ler trots att det är skitjobbigt med karatärer som velar mellan killar.

För det är det som är grejen: jag ler konstant. Och skrattar. Och ler lite till. Spärrar upp ögonen av förvåning eller som en "you didn't!"-reaktion. Det är så lätt att leva sig in i Jenny Hans värld! Dessutom: trots att Lara Jean och Peter och allihop är stereotyper, så köper jag dem. Jag tror på deras historia. Jenny Han använder sig av världens enklaste knep för att få en att gilla de här böckerna - romantisa miljöer, härliga sidokaraktärer, världens mest typiska YA-handling med en före detta bästis och gammal kärlek som aldrig riktigt slocknat. Jag tänker att vem som helst hade kunnat skriva de här böckerna, men det är ju inte sant. Även om jag faktiskt inte ser dem som några mästerverk måste jag erkänna att det krävs något speciellt för att få mig att läsa med sådan läsglädje, få mig att längta till att läsa så som jag gjorde nu, för att få 150 sidor att kännas som en halvtimme. Jenny Han är definitivt en begåvad författare, även om jag nog hade föredragit en mer nytänkande handling. Sen så finns det faktiskt en del feminism inbakat också, t.ex. snack om slut-shaming och överlag tacklas tjejers sexualitet på ett respektfullt och mångsidigt sätt. Vilket är superbra!

Nu har jag inte läst den avslutande delen än, men jag vill ändå säga såhär: trilogin om Lara Jean är världens bästa böcker för att ta sig ur en lässvacka. Eller bara börja läsa mer istället för att se på Netflix. Ja, faktiskt, jag som typ inte gjort annat än glott på Netflix i år valde Lara Jean framför New Girl gång på gång. Tänker också att böckernas amerikanskhet kan ha fungerat till deras fördel i mitt fall - de kändes som en tv-serie. Vill läsa fler böcker som känns så!

To all the boys I've lovet before och P.S. I still love you är världens klyschigaste böcker men jag älskar dem för det. Blev så sugen på Sarah Dessen nu också! Hon har dock inte lika korta kapitel ... som, såklart, också är en enorm bidragande faktor till att jag gillade dessa så mycket; suuperkorta kapitel! Om du som jag försöker visa upp en hård yta men egentligen är en hopplös romantiker, vilket, let's be honest, är vad det här inlägget egentligen säger - LÄS Lara Jean! Och bli så glad så glad så glaaad.

Jenny Han (källa)

| To all the boys I've loved before | Jenny Han 2014 | Simon & Schuster | 355 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus | finns ju på svenska! |

| P.S. I still love you | Jenny Han 2015 | Simon & Schuster | 337 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus | finns ju också på svenska! |

Karta för förälskade och andra vilsna

Läste en så mysig bok i sommar! En bok jag egentligen tänkt läsa i närmare ett år och faktiskt haft i e-boksformat typ lika länge men det har inte blivit av? I sommar tog jag äntligen tag i det och läste ut Karta för förälskade och andra vilsna på några dagar.

Karta för förälskade och andra vilsna handlar om Julia och Rasmus som bor grannar i några veckor sommarlovet efter nian. Julia i stugan de åker till varje år, men utan Karin den här gången. Rasmus i en stuga han och mamma hyr i tre veckor. På Dalarö, som Julia känner som sin egen ficka men Rasmus inte vet något om. Så visar det sig att Rasmus mamma och Julias pappa är bekanta från ungdomen, så de börjar prata och umgås och så gör Julia och Rasmus det också. Mer och mer, hela tiden, samtalen bara flyter på och han har så fina ögon och ... Julia är tillsammans med Isak.

Vem är du? ville han fråga. Var kommer du ifrån, vad gör du, hur kan du vara så här bra? s. 43

Den här boken är först och främst urgullig. Och så somrig! Julia och Rasmus är supersöta - till och med deras föräldrar är det! Miljön är supercharmig och alltså Rasmus kartor?!? Och Julias läsande?!? SÅ fint gillar very much. Uppskattar definitivt att de faktiskt är så gulliga, och inte liksom coola som bokkaraktärer ändå ofta är. Och de känns precis som sin ålder! Mycket bra. Och hur Rasmus tänker på Julia konstant? SÅ fint.

Sen finns det ju en hel del grejer som är rätt djupa - som det här krånglet mellan Julia och hennes bästis som gör rätt ont att läsa om. Att ingen av dem har vidare mycket pengar, funderingar kring framtiden och vem en vill vara och vem en kan vara den här personen med. Så många formuleringar som är precis mitt i prick! Tycker även ytterst mycket om relationerna de har till sina föräldrar.

Sen är det ju kul rätt ofta med, är ju ändå Johanna Lindbäck som skriver hon har ju ett sådant sätt - formuleringarna får en att le konstant och skratta till ibland. Allt är himla vardagligt och vanligt men just precis det gör allt så fint. Genuint, liksom. Den här boken är typ som vågor på vattnet som glimmar till i solskenet. Sen är den en kärleksförklaring till böcker och bibliotek också, vilket jag som läsande person ÄLSKAR. Även detta känns väldigt naturligt, det har liksom en roll i berättelsen men inte en huvudroll - att det tillåts vara en så pass liten del känns liksom skönt, för oftast då bibliotek är inblandade tycker jag de är en så mäktig del av handlingen, på något vis? Här är det inte något en säljer in boken med, utan bara en hobby som vilket som helst. Vilket det ju är för så många! Så ytterst logiskt att biblioteket får vara med på det viset for once. Okej vet ej om någon förstår min point men eeh.

Sen blir det här aldrig en fantastisk, omvälvande läsupplevelse för mig på något sätt men ärligt gör liksom inte det särskilt mycket. Det här är en riktig karamell i stunden liksom, och det är allt den behöver vara. Njöt så himla mycket av läsningen - av Dalarö, av dialogen mellan Rasmus och Julia, av hur fint och genuint och bra den här boken är. Skulle då verkligen inte ha något emot att fortsätta läsa om dessa två!

Foto: Stefan Tell

| Karta för förälskade och andra vilsna | Johanna Lindbäck 2017 | Gilla böcker | 256 sidor (fysisk bok) | 11+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Visheten vaknar

Hejhopp! Dags att recensera en av årets allra mest efterlängatde böcker. Kan ej säga årets efterlängtade pga kommit helt OTROLIGT många jag längtat massor efter. Men ej dem det här inlägget ska handla om. Nej, jag ska äntligen recensera uppföljaren till förra årets överraskare En väktares bekännelser av Elin Säfström.

Det är alla hjärtans dag och Tilda och Hakim har nyss varit på bio. Men vad som skulle ha varit en romantisk promenad slutar tvärt när ett gäng skränande troll krossar ett fönster och Plikten kallar på Tilda. Och det blir inte enda gången något sådant händer - trollen blir bråkigare hela tiden och tillslut börjar Tilda nysta i vad det är som händer. Vishetens dag, pratar de om, men vad är det?

Och såklart är inte trollen det enda problemet Tilda har - plötsligt behöver vittre hjälp att hitta sin son, uråldriga Dumpe blir sjuk och mammas kille vill dra Tilda på överlevnadshelg.

Och det är precis lika bra som jag mindes det - om inte bättre. För det här är bra och spännande från början till slut, vilket jag inte minns En väktares bekännelser som. Sen gör det ju alltid sitt att jag nu känner karaktärerna och redan färdigt hejar på dem, väktaryrket och rådarna behöver ine presenteras så noga osv. Dessutom har Säfström nog blivit helt "varm i sitt språk" nu och det är roligt och gnistrande rakt igenom.

Annars så älskar jag fortfarande blandningen på vardag och äventyr, som verkar vara vägd på någon magisk våg eftersom det balanserar så fint. Jag älskar att läsa om Tildas relationstrubbel - det känns så väldigt verkligt och gör så ont. Tycker SÅ mycket om när bokkaraktärer inte slipper undan så lätt! För Tilda trasslar ju in sig, lite grann, mycket pga sitt arma yrke, men ändå. Och det är så snyggt hur det faktiskt påverkar allting i Tildas liv!

Att språket faktiskt är så roligt och dagboksaktigt tror jag är viktigt för att storyn ska funka och läsarens intresse hållas uppe - annars finns det nog en risk för att de vardagliga sakerna ska bli alldeles för grå för vissa. Jag personligen älskar iofs att läsa om alldeles vanliga tonåringar och deras problem, men den som föredrar action hade nog lätt blivit uttråkad om språket varit platt. Vilket det ej är! Så tänker att de flesta nog hålls med.

Har ju redan babblat en del om relationerna, men låt mig göra det lite till: gillar relationen mellan Tilda och hennes mamma så mycket! Deras dialog och kemi är bra så *wait for it* realistisk! Vilket jag nu egntligen bara kan säga att allting gör trots rådare så har vi det överstökat: allting känns så verkligt fattar ej hur hon gör det.

En väktares bekännelser tyckte jag var skitspännande på slutet, här är spänningen mycket mer utspädd - eller inte så att det inte blir lika spännande, mer att det oftare är spännande än vad det var i första delen. På tal om spännande så är det ju egentligen ett huvud"fall" som hela boken går ut på - som titeln redan avslöjar. Det är liksom att Visheten vaknar som hela premissen är - men sedan händer en himla massa runtom. Som överlevnadshelgen, kompistrubbel, Vide (!!! <333), den där vitran, farmor, Dumpe ... på det viset är det här en väldigt klassisk mysterie-ishroman men med det där lilla extra strösslat överallt så att det ändå känns nytänkande.

Allting känns väldigt genomtänkt - Tildas vardag och verklighet, mysteriet och alla villospår vi hamnar på tillsammans med Tilda, läsaren underskattas allting utan allt tillåts vara smart och komplicerat och spårkligt snyggt. Det här resulterar i en blommande, sprudlande story med både mörker och ljus och ilska och himla massa spänning. Jag älskar och rekommenderar till alla 12 eller äldre.

Foto: Ola Kjelbye

| Visheten vaknar | Elin Säfström 2017 | Gilla böcker | 318 sidor | 11/12+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Vända världen rätt

Handlar om: Jack som är ansiktsblind i hemlighet och försöker kompensera detta genom att vara världens douche. Libby som en gång blev framröstad till Amerikas största tonåring och rätt länge inte gått i skolan. Nu ska hon göra det igen. Och där finns Jack.

Jag tycker: Alltså var rätt länge sedan jag läste denna och minns ej superbra vad jag tyckte - vilket kanske säger en del. Jag blev iallafall besviken, det här är inte på långa vägar lika bra som Som stjärnor i natten. Grejen är typ denna: Niven vill för mycket. Det är liksom inte nog med att den ena är ansiktsblind, utan den andra måste vara överviktig. Och det känns som om dessa grejer slängs in bara för att skapa konflikt, inte för att det är viktiga ämnen att skriva om.

Eller - antagligen är det ju inte så. Jag antar att Nivens intentioner är rätt, men hon snubblar lite på mållinjen och jag köper det inte helt. Då jag läste "författarens tack" visade det sig ju dock att Libby basically är Jennifer och det känns ju bättre och hon har verkligen researchat kring ansiktsblindhet osv så allt borde ju vara autentiskt. Men trots detta känns det inte särskilt verklighetstroget utan bitvis rätt överdrivet - hon borde liksom ha delat upp Libby och Jack till två olika böcker.

Också: kärlekshistorien är inget som får mig på fall. Och jag brukar verkligen i 99% av fallen bli kär i killen men det blir jag inte här, Jack gör liksom noll för mig haha. Hade verkligen verkligen hellre sett att de bara blev vänner, för den där elektriciteten de påstår finns där känner jag aldrig. Startsträckan är rätt lång och sedan när något väl händer händer allt supersnabbt och det blir lite insta-love varning faktiskt. Hela alltet känns bara mycket framtvingat.

Samtidigt fattar jag ju att de kanske skulle bli kära i varann pga JAG som läsare lär ju känna dem båda och gillar dem rätt bra men tycker ej de lär känna varann särskilt bra innan de börjar prata om hur den andra doftar och men gud Jack Masselin är en KILLE. Blir lite trött, bara.

Annars tycker jag språket är amaze, Libby och Jack är rätt fina karaktärer, Dusty med och superintressant att läsa om ansiktsblindhet pga det var helt främmande för mig. Tycker också Niven lyckas skildra Libby bra, vad nu jag kan bedöma.

Sidokaraktärerna blir dock aldrig särskilt levande och jag blandar mest ihop dem, samt var det VERKLIGEN nödvändigt att göra precis ALLT i både Libbys och Jacks liv helt miserabelt?!? Det är cancer och död och mobbning och trasiga äktenskap vart man än ser. Okej att det kan vara så, men BÅDA?! I princip det jag nämnde innan: tycker Niven hade kunnat spara på krutet lite vad gäller sorglighet, nu tappade det lite effekt liksom.

Gav den ändå 3/5 stjärnor, för alla grejer som var bra. Bara rätt besviken över att det inte var en ny Som stjärnor i natten. Inte för mig åtminstone, sen har jag ju sett att många älskat också.

Foto: Lous Kapeleris

| Vända världen rätt orig. Holding Up the Universe | Jennifer Niven 2016 övers. Ylva Stålmarck 2017 | Gilla böcker | 455 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Som stjärnor i natten

Saker ingen ser

En dag fick jag ett guldglittrigt paket i posten som innehöll en av årets mest efterlängtade böcker. Tog inte många dagar men rätt många tekoppar innan den var utläst. Idag har den rec-dag!

Saker ingen ser skildrar sex 18-åringars liv under ett år på Sibylla Allmänestetiska läroverk. Sebastians nyårskyss säger ”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, vilket får honom att tänka: så himla många chanser en aldrig tar! Så mycket en går miste om eftersom en inte bara gör, inte går fram till den där skitsnygga killen som helt klart spanade in en med, så många samtal som aldrig blir, bara för att det inte hör till. Så hans nyårslöfte blir att kyssa en ny varje månad, att ta chanser.

I Sebastians kompisgäng finns också Fride som är superkär i Miriam och bara vill pussa varje del av henne hela tiden, Johannes som får en skaparblock men hittar en låda med Karin Boye-citat som kanske kan hjälpa. Här finns Yodit som är den nyaste i gänget, som analyserar allting och skapar färgexplosioner på målardukarna. Utanför gänget finns också Linn, som inte har så många vänner, älskar second hand och spelar piano hela, hela tiden. Och Aron, Linns tvillingbror, som går natur och gillar svår musik men plötsligt fastnar för en av esteterna.

Anna Ahlund har skapat en värld där kön saknar betydelse, där en kan hångla i kostymförråd en helt vanlig dag, där man dricker rooibos och har filmkväll, delar på jackor och går på glitterfest. För mig känns det på många sätt som en idyll – men verkligen inte bara för samtidigt har de alla precis samma funderingar och tankar och känslor som jag, och antagligen alla mina vänner med.

Tänker börja med att citera min egen recension på Du bara pga sammanfattade tydligen himla bra:

Den här boken har allt. Den har explicita sexscener, ett fantastiskt språk och underbara karaktärer. Och musikreferenser.

Det stämmer nämligen vad gäller Saker ingen ser också. Men om någon vill veta vad detta är mer i detalj - fortsätt läsa!

Anna skriver på ett så, jag vet inte, skimrande sätt att det liksom inte går att sluta läsa. Boken är indelad i alla tolv månader och så i datum, tid och plats – varje scen är rätt kort vilket gör att det känns som om en flyger fram då en läser – vips har det gått 100 sidor liksom. Jag fattar egentligen inte hur hon gör, men det är verkligen så det är och på Saker ingen ser stämmer verkligen vad Agnes skrev att AJL sa på Annas releasefest: böcker är som en drog. Saker ingen ser kvalar 100% in bland top fem-listan på mest beroendeframkallande böcker jag läst, och alltså jag läser en del. Men det här ... jag vet inte varför, men en läser som i ett rosaorangegult brus och sen när det är slut är det svinjobbigt att komma upp till ytan och jag fick ju verkligen abstinens och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Mycket är det ju innehållets fel, såklart. För det händer så mycket och det är så mycket känslor och jag bara KÄNNER hela boken i hela mig hela tiden. De är ledsna och arga och frustrerade och kära och glada och förvirrade och trånande och kåta och förväntansfulla om vartannat och det är liksom psykiskt rätt uttömmande att läsa. Jag känner mig som en urvriden disktrasa när jag är klar.

Och alla scener: jag ser dem så tydligt. Väggarna, golven och trapporna på Byllis. Yodits lägenhet och trappuppgång, bron, konstsalen ... Bilderna är så väldigt verkliga och så estetiskt snygga *haha* att jag ryser litegrann.

Samtidigt: det här känns inte 100% som verkligheten. Det känns inte som mitt liv, eller någon jag känners liv. Det känns möjligen som personerna på Byllis liv, men jag vet inte? På riktigt då? Är det så här underbart? Kan det vara så annorlunda? För det är inte särskilt mycket skit, det är rätt rosaskimrigt. Samtidigt: det är det ju visst det. De är svinledsna och trasiga och igenbommade, vissa av dem. Och det händer någon tråkig grej också, faktiskt. Så jag vet inte ... kanske är det bara jag som tycker att det är så mycket bättre än det jag har, men så kanske det faktiskt inte är? Jag kanske helt enkelt ser på det annorlunda i skrift? Och det är ju en bok, det är dramaturgi, det måste vara en fungerande berättelse som håller intresset upp och KAN inte vara mitt liv.

Okej ska sluta vara så jävla personlig men jag visste att den här recensionen skulle bli så, visste att det inte skulle gå att göra på ett annat sätt för det gör den här boken med mig, den gör mig ärlig och för alla känslor upp till ytan och jag vill inte känna mig så blottad! Trots att det ju bara är en bok. *bara och bara* Och trots allt detta: längtar så väldigt väldigt mycket efter mer, är så himla abstinensig GUD haha.

Så, mer exakt VAD är så superbra? Varför ska alla läsa detta? Vill mest svara för att det SPRAKAR och SKIMRAR och GLITTRAR och GLIMRAR om denna pärla men alltså – jaha? Men till exempel karaktärerna, då alltså. För det första är de helt himla underbara och borde kliva ut ur boken och bli mina bästisar var hittar man så här många härliga personer?!? De är alla så himla modiga, lojala, roliga och fina med varandra men också väldigt sårbara och osäkra då det gäller vissa saker – de har alla sin passion och alla sina rädslor och det är ju sådana grejer som gör att karaktärer i text plötsligt blir tredimensionella. Jag gillar dem alla väldigt väldigt mycket och vill mest krama om dem ibland för trots att de kan verka mogna och gamla och erfarna vad gäller vissa grejer är de ju fortfarande typ lika gamla som jag och supervilsna. Tycker Anna Ahlund fångar det så bra!

Tänker att jag själv kanske mest är en Yodit, eller Johannes, lite Sebastian också och en del Linn och kanske lite Fride också? Fride är dock en sol känner mig lite väl egenkär som skriver att jag kanske liknar henne lite. Fast shit så skulle Fride ALDRIG skriva hon skulle bara vara stolt. Gillar verkligen Yodits karaktärsutveckling, för trots att den är tydlig är den inte övertydlig och orealistisk. Gillar också Johannes supermycket, som känner en massa men vägrar släppa det utanför sig, älskar också relationen mellan honom och Sebastian som är så självklar! Sebastian gillar jag kanske minst, faktiskt, ändå är han en väldigt snygg karaktär pga känner att han sist och slutligen är rätt osäker trots sin kaxiga yta och ibland är han lite oförskämd men oftast rätt gullig med sitt överentusiastiska Håkan-fanboyande. VARFÖR säger en förresten bara ”fanGIRLa”? Eller liksom – vad ska en säga då det gäller en kille? Fanboy låter så himla fånigt typ manboy.

Älskar också: titeln (KLOCKREN tänkte så himla många gånger på att det liksom inte är stora grejer som sker men ändå sånt som betyder mest), målningen på Yodit, alla referenser till andra verk (dock: haha sponsored by Gilla böcker? ;D Jag menar minst tre böcker som tipsades om har getts ut av dem.), hur stämningen för varje årstid fås till med så få medel men ändå blir perfekt (typ julen och hösten speciellt! <3 Och nyår.) och hur det slutar rätt öppet, mångas historier blir liksom på hälft – såklart – och vi har ingen aning om vad som kommer hända till näst. Vill dock gärna ha en uppföljare tack saknar ju allt och alla!

Det finns böcker en aldrig kan sluta skriva om när en väl börjat. Det här är en av dem - vill säga så mycket mer men ingen kommer orka läsa så tvingas hålla mig. Så: detta är min intensivaste läsupplevelse i år vill du ha en känslostorm snälla läs. Och vem vill inte?

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

| Saker ingen ser | Anna Ahlund 2017 | rabén&sjögren | 412 sidor | 15+ | rec-ex - tack! <3 | köp hos: Adlibris, Bokus |

Du bara

2 x Maria Gripe

Jag har läst två böcker skrivna av Maria Gripe! Var så väldigt nyfiken på vem denna omtalade författarinna var - nu har jag äntligen skrivit vad jag tycker!

Den första jag läste heter Glasblåsarns barn och blev utgiven första gången 1964 med illustartioner av Harald Gripe. Glasblåsarns barn är berättelsen om syskonen Klas och Klara som blir bortrövade på en marknad och tvingas leva ett eländigt liv hos Härskaren och Härskarinnan i deras stenslott.

Glasblåsarns barn är en väldigt mörk berättelse, där alla är fattiga och de godhjärtade ständigt har otur. Egentligen är det nog en väldigt bra bok, med alla ingredienser en saga ska ha - hjälten som verkar i skymundan, en vis korp, en ledare som verkar fel i sin blindhet, elakheten själv och så de godhjärtade, hårt jobbande föräldrarna. Språket är gammalmodigt - såklart - men också tidlöst och enkelt. Det skapar en kvav, dimmig stämning kring varenda scen. Vissa saker är väldigt flummiga men också sådana att de går att diskutera: hur hänger det här ihop? Varför händer det här? Vad står Härskarinnan för, vem är Flaxa?

Den trolska stämningen förhöjs av namn som Glömminneån och Flaxa Mildväder och det är det här jag gillar mest - allt får vara precis lagom skruvat och ologiskt, samtidigt som mycket egentligen bara är diffusa saker i verkligheten förkroppsligade. Glasblåsarns barn är en väldigt klassisk, egentligen rätt enkel, saga som Maria Gripe berättar på ett mästerligt sätt, med känsla för barnen. Jag gillade den inte supermycket då jag läste - takten är inte särskilt rapp och jag bryr mig inte så mycket om personerna. Nu i efterhand känns den dock väldigt vacker och tidlös och jag tänker att det nog finns mycket att begrunda och analysera. Samtidigt undrar jag: är det här verkligen en berättelse för barn? Men det är väll lite det som är grejen, den funkar på så många nivåer.

Pappa Pellerins dotter är från 1963 och även den är illustrerad av Harald Gripe. Loella skiljs från sina småbröder och måste bo på barnhem medan hennes mamma söker lyckan i Amerika. Loella har alltid drömt om sin pappa, som blev tvungen att lämna henne och är precis som hon, som kanske är sjökapten. På barnhemmet och i skola är tanken på honom det enda som håller henne uppe, hon hittar på berättelser om honom, säger att han skriver brev från alla världens hörn och tecknar ett farsdagskort till honom, köper en julklapp. Loella hatar att bo i stan, där alla går förbi varann utan att egentligen se, men mitt i eländet finns plötsligt en oväntad vänskap.

Efter att ha läst två verk av Gripe tycker jag mig kunna säga detta: 1. hon skriver väldigt olika berättelser 2. de är oftast rätt klassiska, med elände i början och lyckligt slut 3. människorna är det viktigaste. Speciellt trean gäller för Pappa Pellerins dotter - det är relationerna och Loellas tankar och känslor kring andra personer som är viktga, handlingen står förövrigt ganska långt stilla. Jag har lite svårt för Loella som person, och blir ganska irriterar när saker börjar gå över styr, men jag uppskattar också att det är den här sortens person Gripe skriver om och inte någon tråkig, perfekt människa.

Ibland är det svårt att hänga med i dialekten som speciellt finns i breven, men det är inte så farligt och egentligen mest intressant eftersom det ger berättelsen mer dimension. Förövrigt är språket mindre trolskt i denna än i Glasblåsarns barn och mer typ, torrt? Rätt så rakt på sak liksom, som Loella. Jag älskar hur Loella jämför staden och landet och hur jag får veta hur livet var i Sverige för typ 60 år sedan. Jag älskar relationen som sakta byggs upp mellan Loella och hennes rumskamrat och den som redan finns till tant Adina och småbröderna.

Pappa Pellerins dotter är till stor del väldigt väldigt mörk och dyster, men ljusglimtarna finns och de är desto finare. Varken denna eller Glasblåsarns barn är något jag är megaimponerad av eller kommer minnas för alltid, men jag är glad att ha läst och kommer nog läsa fler titlar av Maria Gripe ändå. Tror fortfarande att någon av hennes berättelser kan trollbinda mig som de trollbundit andra.

Förresten: dessa nyutgåvor som Modernista ger ut är sjukt fina och lyxiga, perfekta presenter tänker jag! Går att köpa till precis vem som helst också.

| Glasblåsarns barn | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1964 | Modernista 2016 | 151 sidor | 6+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Pappa Pellerins dotter | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1963 | Modernista 2016 | 187 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Stanna

Jag har skjutit upp och skjutit upp och skjutit upp på att skriva om Flora Wiströms debut Stanna. Varför det? Jamen, det vanliga: den var inte vad jag förväntade mig, jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska skriva, vad exakt jag tyckte, vad som var fel. Plus att jag verkligen verkligen ville gilla pga Flora är fantastisk och då ... då vill jag ju inte skriva att jag inte direkt gillade hennes bok.

Eller vaddå inte gillade, egentligen tyckte jag ju om den, bara inte så mycket som jag hade velat.

Stanna handlar om Ester som jobbar på antikvariat, bor tillsammans med sin bästa vän och drömmer om att jobba på förlag. En dag kommer en kille in i bokhandeln och köper en bok om Frida Kahlo. Eli, med mörk röst, gänglig kropp och händer fläckade av målfärg. Trots att de knappt ser på varann har Ester sedan svårt att glömma honom och det blir början på det kanske mest omvälvande - på gott och ont - året i Esters liv.

Men Stanna handlar om så mycket mer än bara Ester och Eli, den handlar om Elis mamma som blir svårt sjuk men också en väldigt viktgi person för Ester, om att orka finnas kvar vid någon trots att denne inte mår särskilt bra, om en mamma och pappa som har skilt sig och relationen mellan lillebror-storesyster, om vänskapen mellan Hanin och Ester, som inte alltid är den enklaste. Det verkar som om Flora vill få allt allt med i sin roman, och kanske är det bra att sträva efter eftersom allt det där finns i mångas liv - men jag tycker det blir för spretigt, det blir lite av allting och ingenting får tillräckligt med fokus.

Det jag gillar mest är skildringen av Esters relation till sin familj och främst lillebror, samt den mellan Hanin och Ester som jag tycker Flora har lyckats med superbra - det är ju verkligen så där den är, vänskapen. Den mellan Ester och Eli igen ... fastnade jag aldrig riktigt för. Vilket ju känns lite tråkigt, eftersom den är mest i fokus. Lotta-Ester-relationen tycker jag också är fin som idé, men förverkligandet blir liksom lite halvt. Jag bryr mig inte så mycket som jag skulle vija, helt enkelt.

En del av besvikelsen kan ju också vara att jag aldrig fastnade för Ester. Hon känns realistisk och så men jag tycker ändå inte om henne och jag bryr mig inte så mycket om hur det går för henne. Jag tycker det är bra att hon får vara självisk, att hon inte är perfekt, men samtidigt ... någonting måste där ju finnas som får en att första henne, vilket jag nu inte hittar. SPOILER (markera för att läsa) Då hon går bakom Elis rygg med Gabriel ... alltså jag förstår verkligen inte hur hon kan göra det? Jag förstår att det är jobbigt med Eli osv men varför inte bara prata om det? Varför ... och GABRIEL?! For real? Han var så inte värd det. SLUT PÅ SPOILER Eli är den i deras relation jag gillar, och då det blir fel pga Ester så ... jag gillar henne helt enkelt inte då. Fine, att man inte alltid måste gilla huvudkaraktären, men här förstår jag henne inte ens, och vad finns kvar då?

Språket hade jag nog störst förväntningar, men det ... föll lite platt. Det känns inte speciellt alls utan finns mest bara där. Ibland är det små stycken som glittrar lite extra, men överlag så hade språket verkligen kunnat jobbats med. Ibland känns styckena dessutom lite halva, vilket inte blir snyggt. Med det sagt tycker jag inte språket är dåligt, det stör mig aldrig, men det lyfter inte heller.

Nu låter jag ju oerhört negativ, vilket jag egentligen inte är haha. För vet ni? Jag gav den en fyra på goodreads efter att ha läst den. Nu tänker jag dock mer på den som en trea, men jag minns att direkt efter att ha läst den gillade jag den verkligen. Slutet tycker jag är snyggt, det är rätt så öppet och sorgligt och kanske lite för kort men det är också hoppfullt och ja, då gillade jag Stanna som mest. Kan ju SPOILER ha att göra med att det vittnade om att Eli och Ester ändå kunde ha en framtid tillsammans, vilket jag gärna ser, men ja ... SLUT PÅ SPOILER. Slutet är heller inte vad åtminstone jag hade väntat mig, vilket jag tycke är bra och gör det intressant. Som jag sa förut, så finns här så väldigt mycket annat än Ester och Elis relation, vilket blir väldigt tydligt på slutet, då andra saker är viktigare.

Till en början hade jag också väldigt svårt att komma in i boken, i Esters liv och hurdan hon var. Ska jag vara ärlig kom jag nog aldrig fram till vem Ester är, men handlingen kom jag nog ändå in i någon gång kring mitten och det tog inte länge för mig att läsa ut. Ett problem jag länge hade var att jag mest bara läste, utan att känna någonting, men på slutet var jag nog lite tårögd, så någonting lyckades Flora ändå beröra hos mig.

Jag tycker att Stanna har potential, det finns mycket i storyn som är bra och så, men ingenting når ändå fram för mig. En del kan också vara att jag nog inte riktigt känner igen mig - varken i Ester själv, hennes situation, staden, åldern ... Plus hade gärna sett en mer koncentrerad story, där en verkligen är MED. Jag kommer läsa om Flora ger ut fler böcker, men den här boken var inte mer än helt okej, för mig.

Ochochoch! Omslaget är SJUUUUKT. Kan sittä och glo på det hur länge som helst. Tycker dock en kan ifrågasätta motivet, pga det hade inte en vidare stor del i storyn, men aja. Fin att se på är den här boken verkliiiigen. Ja och titeln är ju också snygg och slagkraftig.

Foto: Thron Ullberg

| Stanna | Flora Wiström 2016 | Bonnier Carlsen | 375 sidor | 15+ | tack så mycket för den oerhört snygga boken, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

Dagbok för utvalda: Jennas första

Mitt namn är Jenna och mitt skinn är för trångt. Skinnet måste ha krympt eller nåt, för allt under huden som muskler, blodomlopp, hjärta och såna där viktiga saker skriker att de vill hoppa ut. Det känns som om nån hällt loppor över hela kroppen och jag kan bara inte sitta still.

Så börjar Jennas första av Pernilla Gesén, som är första delen i vad jag antar ska bli en serie i och

med titeln. Och redan där har hon mig, Jenna, med sin beskrivning på hur det kryper i hela kroppen - vem kan inte förstå den känslan?

Jennas första handlar om Jenna, tolv år, med en rätt frånvarande mamma, hopplöst förälskad pappa, tre bästa bästisar med varsin charmig personlighet och drömmar om att starta ett eget punkband.

Jag gillar Jenna. Hon klagar och undrar och beskriver vardagen omkring sig på ett sätt som blir väldigt humoristiskt för läsaren. Ibland kan jag undra om en tolvåring faktiskt skulle skriva så klockrent, men jaa ... varför inte? En var ju ändå rätt stor då. Tyckte en.

Ni vet ju att jag ofta gillar mellanåldernböcker, böcker som handlar om karaktärer i gränslandet mellan barn och nästan vuxen. Konflikterna som uppstår mellan ungdom-förälder, ungdom-annan ungdom och ungdom-resten av världen är så himla spännande. En känner så mycket då, både bra och dåligt och om det görs rätt kan det bli riktigt underhållande böcker. Det görs det, i Jennas första. Karaktärerna är fina och jag gillar att läsa om Jenna som vägrar passa in i mallen världen satt för henne. Jenna som har svårt att sittä still, får små utbrott ibland, gillar att se på snälla program som My Little Pony och ska bli lika cool som tjejerna i Crucified Barbara en dag. Jag älskar hur hon har en glöd inom sig trots sin gråa vardag, trots mamma som dragit till Thailand, en bästa vän som sluter sig och slokande pappa.

Inte om det ska kännas som man kan läsa om i böcker, eller som det är på teve, eller som Svante kände sig när han blev kär i en av Vill-vara-Vanessa-tjejerna. Då kunde han inte tänka på något annat. Vad vi andra i gänget än sa, så betedde han sig som om han tappat hjärnan i hennes knä och kvar hade vi bara ett tomt Svante-skal. Jag tror inte jag kan känna så för nån. Det verkar mest krångligt och jobbigt att vara kär, alla som är kära förvandlas till idioter (här vinner min pappa ligan, mer om det senare). Vem vill vara en idiot? Inte för att jag är känslokall eller så, jag känner för mycket hela tiden och det är så rörigt att jag måste göra listor.

Pernilla Gesén lyckas sätta fingret på de där tankarna jag tänker att många av oss hade, i Jennas ålder. Tankar kring hur hon inte förstår sig själv, om kärlek, om hur hon hatar Vanessa, om idiotlärare och snälla lärare. Jag gillar att det här är en bok som vänner och familj och ingen kärlekshistoria, som författare så ofta verkar vilja klämma in. Jag har ju mina aningar om att det kanske kommer, men det hör ju också till, någon gång i livet.

Det här är en riktigt bra bok - en blir glad av den, känner med Jenna, gillar dem hon gillar, den är lättläst och det ska komma mer. Jag satt med ett leende på läpparna hela tiden, det gillar en ju. Jag tycker alla från kanske åtta/nio och uppåt ska läsa! Och oj! vad jag ser framemot fortsättningen.

Foto: Peder Lingdén

| Dagbok för utvalda #1 Jennas första | Pernilla Gesén 2016 | B Wahlströms | 126 sidor (e-bok) | (8) 9+ | tack så mycket för recensionsexet, B Wahlströms! |  köp hos: Adlibris, Bokus |

(M)ornitologen

Efter fem års långa väntan kom äntligen dagen då (M)ornitologen landade hos mig. Ville kasta mig över den direkt men ett litet tag fick den vänta. Med högaförväntningar började jag läsningen och i ett huj var den slut. Efter läsningen kände jag mest lite ... jaha? Det blev lite antiklimatiskt, sådär. En går och längtar och längtar och sedan är det en längtat till slut och sedan kände jag mest bara jaha?

(M)ornitologen handlar alltså om Moa vars mamma Hedvig stack när hon var liten. Nu har hon hunnit bli rätt van vid det, har en ny mamma och lillebror vill helst inte behöva tänka på att mamma lämnade. Men så en dag hör mamma ändå av sig. Hon vill träffa Moa.

Men varför skulle hon få det? Hon har inte haft något intresse av att veta av Moa på femton år men nu ska Moa plötsligt vilja mötas? Klart hon vägrar.

Otto, Moas bästis, tycker att hon ska träffa Hedvig. Ta chansen, kanske äntligen förstå? Pappa och Susanne tjatar också, säger att de stöder henne, att det är okej osv.

Och ... ja, kanske. Moa skulle ju få en chans att ställa Hedvig mot väggen en gång för alla och sedan glömma för all framtid. Så hon och Otto gör upp en plan ...

... som ger upphov till titeln. Älskar titeln! Så finurlig. Så också deras plan. Otto och Moa är superfina med varandra och deras vänskap får rätt så mycket rum men jag tycker den kunde fått mer. Gillar även bihistorien med Vispen, den hade dock också fått utvecklas lite till. Det hade i och för sig allt kunnat - vara lite mer. Historien spretar åt en massa håll och det finns storylines en kunde bygga mer på men Thydell lämnar dem bara. Då blir det lite tunt. Samtidigt gör det ju storyn mer äkta eftersom det finns en massa oavslutade storylines i verkliga livet med.

Äkta är vad jag vill kalla hela boken. Allting känns väldigt trovärdigt - människor är trasiga, mammor försvinner och en förstår inte alltid varför men det finns oftast så mycket mer till storyn. En gör saker en ångrar och blir ihop med personer en inte älskar och är rädd för att bli lämnad. Men de viktigaste sakerna finns kvar. Dessutom känns karaktärernas gestaltning väldigt on point, väldigt genomtänkt. Det finns en hel del färgglada typer och på dessa 200ish sidor får vi verkligen lära känna MOA - hennes humor, hennes prioriteringar, hur hon sköter om sina förhållanden, hennes ironiska synsätt på livet ... det här är en berättelse, men kanske framförallt ett porträtt av en flicka och hennes mamma. Ett porträtt Thydell gör jäkligt bra..

Den här mamma-dotter-relationen vi får kan jag dock inte riktigt känna igen mig i. Jag tror att det är det som står lite i vägen för att det här ska bli en bok jag attackälskar, det är mer en bok jag tycker är riktigt bra och som jag kanske främst vill sätta i mammors händer. Även andra, men det är kanske främst en "mamma-bok" (vad det nu är), tänker jag. Den blir liksom inte betydelsefull för mig på ett personligt plan.

Språket är sarkastiskt och vattentätt och det fullkomligt strålar om det. När en öppnar boken är det det första som möter en och där har hon en direkt. Moas röst grabbar tag i mig och vill inte släppa. Även om jag inte riktigt gillar yttrycket "väga orden på guldvåg" så passar det ju verkligen in här. Jag vet att Thydell jobbat med (M)ornitologen ett bra tag nu och det märks, för språket är verkligen starkt som diamant.

Den här boken lockar till slukläsning på många nivåer. En vill snabbt snabbt få veta varför och vad Vispen-grejen är. Dessutom är kapitlen rätt så korta och det är inte så mycket text per sida. En rusar igenom och sedan måste en processa allting och försöka förstå och kanske läsa om för - har jag missat något?

Det känns lite snopet, slutet. Jag tycker att jag inte fick så många svar. Samtidigt är det modigt och känns, ja, verkligt. En förstår som sagt inte alltid allt och får inte alla svar. Så funkar livet. Och det går vidare.

Jag hade gärna läst mer om vad som hände efteråt, men det hörde inte till den här historien. Jag kan ju önska mig en uppföljare men det blir nog ingen. Och samtidigt - det funkar så väldigt bra utan.

Foto: Magnus Liam Karlsson

| (M)ornitologen | Johanna Thydell 2016 | Alfabeta bokförlag | 222 sidor | 13+ | tack så väldigt mycket för det efterlängtade rec-exet, Alfabeta! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |