Uppföljare är superdupersvåra att recensera. Tycker jag. Eller alltså: en kan ju inte direkt kommentera karaktärer eller språk eller världar eller sådant för det är typ samma? Men ändå kan en uppföljare ju vara väldigt annorlunda i kvalitet. Sen är det ju det här med att jag läste dessa för i medeltal kanske fyra månader sedan ... vissa börjar det nästa närma sig ett år. Whoopsie. :-))) Så nu tänker jag faktiskt frångå principen "rec-ex = lång och utförlig recension" och istället skriva rätt kort om dessa. Kan tänka mig att folk föredrar kortare reccar ibland? Eller rätt ofta. Beror väll på.
Dock blev det tydligen rätt medellångt för det. Kan uppenbarligen ej hålla mig kort? Så vi delar upp dem! Här kommer de två första. Tänker att jag summerar första bokens plot (eller liksom början) och sedan skriver vad jag tyckte om just denna del.
Eldmärkt av Sabaa Tahir
original: A Torch Against the Night 2016 | B Wahlströms 2017 | översättning: Ylva Kempe | 500 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |
Handlar om: Dystopisk fantasyvärld om Laia - fattig slav - och Elias - priviligierad, skräckinjagande soldat -, som båda inser hur sjuk världen de lever i är och bestämmer sig för att försöka bekämpa systemet. Av en slump hjälper de varann och så blir de liksom "stuck with each other". Typ.
Jag tycker: ÄLSKADE ju verkligen ettan, och då är ju tvåan ofta dömd till besvikelse. Och ja, det hände nog här. Blev rätt besviken för hamnade aldrig i samma rush som med ettan. Till stor del kan det ha att göra med förväntningarna - var ju helt oförberedd första gången -, men också att denna verkligen börjar direkt efter ettan och jag mindes ingenting så var nog rätt så förvirrad en stor del av tiden.
Men förutom det vet jag inte helt varför jag ej älskade lika mycket? Kan delvis ha att göra med att jag inte läste i ett svep utan pausade med andra - hade liksom meeegalånga pauser emellan. Kanske också för the lack of romance - tyckte det fanns alldeles för lite. Snackades bara om en massa sexuell spänning eller attraktion eller whatever men inget hände!?! Mycket irriterande. Och "triangeldrmat" som finns är mest obehagligt. Och jobbigt blir bara ytterst irriterad ... på de flesta inblandade.
Ääälskar dock hur brutal den är (är sjuk sorry), Helene, alla miljöer, hur den känns alldeles för verklig, alla konstiga mystiska väsen (mycket MYCKET originell fantasy!!), Shaeva, Tas ... och SÅ spännande och full av action. Glömde typ bara bort detta mellan läsningarna? Vissa partier kändes dock lite väl utdragna, typ hela resan ärligt *vilket är största delen av boken hahah*. Och ibland var det way too metaforiskt och dramatiskt SNÄLLA människor! Men för det mesta höll det och var superbra. Och! Det Tahir gör bäst är nog ändå att förmedla känslor - blir superäcklad och förskräckt osv rätt ofta. Var nog även mycket detta i ettan: älskade hur romansen utvecklades, det motstridiga kring hedern och relationen till Helena osv.
Aja. Fantastisk serie är mycket pepp på trean dock rätt förvirrad. 4.5/5!
Askfödd
Uppstigningens brunn (1+2) av Brandon Sanderson
original: The Well of Ascension 2007 | Modernista 2016 | översättning: Lottie Eriksson | 900 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: del ett: Adlibris, Bokus, del två: Adlibris, Bokus |
Handlar om: en fantastisk värld med allomantiker som alltså har olika förmågor då de bränner metaller de svalt, med en överstehärskare som är grym och ett klassuppdelat folk med adel och superfattiga och tjuvar och sådant. Våra huvudkaraktärer vill motverka systemet! Surprise surprise never seen that before.
Jag tycker: Alltså jag FATTAR EJ hur han gör!?! Sanderson måste vara ett geni typ. Den här boken är 900 sidor lång och fantastisk rakt igenom. HUR???
Dock var den ju uppdelad i två och jag läste dem nästan som två böcker - eller alltså delvis, för pausade inte emellan för det. I alla fall: första delen är fantastisk pga en ÄLSKAR karaktärerna. Eller jag gör det. Varenda himla en av dem! Eller blir lite irriterad på Vin ibland. ÄLSKAR nämligen Elend kan hon skärpa sig. :'))) Hursom: Breeze! Denna karaktär är 100% min favvo. Eller var det största delen av boken och bli så fascinerad över hur komplex Sanderson fått honom och ändå så likeable?
Första delen läste jag superlångsamt - säkert under flera månader med rätt långa pauser emellanåt. Det här berodde alltså dock inte på att den var dålig - bara på att jag mest lästa kring läggdags och då bara läste något kapitel, för kapitlen är rätt långa och jag ska upp tidigt varje dag. Så det blev liksom inte av att jag skulle ha sträckläst eller så. Men när jag läste! Då älskade jag precis hela tiden oavsett hur länge det gått emellan, en blir liksom omfamnad av världen bara en läser Sandersons ord och det är som om en aldrig lämnat. Hahaha cringe men sant. Sen var också första delen rätt långsam, ärligt, men jag störde mig som sagt inte på detta utan lät det ta sin tid och sen kom andra delen och BOOM vilken actionstorm!?! Folk dör eller nästan dör till höger och vänster, det är twist på twist på twist och på slutet förstår jag ärligt inte supermycket vet bara att jag behöver trean prick nu helst igår.
5 av 5 såklart.
Sista riket
Dock blev det tydligen rätt medellångt för det. Kan uppenbarligen ej hålla mig kort? Så vi delar upp dem! Här kommer de två första. Tänker att jag summerar första bokens plot (eller liksom början) och sedan skriver vad jag tyckte om just denna del.
original: A Torch Against the Night 2016 | B Wahlströms 2017 | översättning: Ylva Kempe | 500 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |
Handlar om: Dystopisk fantasyvärld om Laia - fattig slav - och Elias - priviligierad, skräckinjagande soldat -, som båda inser hur sjuk världen de lever i är och bestämmer sig för att försöka bekämpa systemet. Av en slump hjälper de varann och så blir de liksom "stuck with each other". Typ.
Jag tycker: ÄLSKADE ju verkligen ettan, och då är ju tvåan ofta dömd till besvikelse. Och ja, det hände nog här. Blev rätt besviken för hamnade aldrig i samma rush som med ettan. Till stor del kan det ha att göra med förväntningarna - var ju helt oförberedd första gången -, men också att denna verkligen börjar direkt efter ettan och jag mindes ingenting så var nog rätt så förvirrad en stor del av tiden.
Men förutom det vet jag inte helt varför jag ej älskade lika mycket? Kan delvis ha att göra med att jag inte läste i ett svep utan pausade med andra - hade liksom meeegalånga pauser emellan. Kanske också för the lack of romance - tyckte det fanns alldeles för lite. Snackades bara om en massa sexuell spänning eller attraktion eller whatever men inget hände!?! Mycket irriterande. Och "triangeldrmat" som finns är mest obehagligt. Och jobbigt blir bara ytterst irriterad ... på de flesta inblandade.
Ääälskar dock hur brutal den är (är sjuk sorry), Helene, alla miljöer, hur den känns alldeles för verklig, alla konstiga mystiska väsen (mycket MYCKET originell fantasy!!), Shaeva, Tas ... och SÅ spännande och full av action. Glömde typ bara bort detta mellan läsningarna? Vissa partier kändes dock lite väl utdragna, typ hela resan ärligt *vilket är största delen av boken hahah*. Och ibland var det way too metaforiskt och dramatiskt SNÄLLA människor! Men för det mesta höll det och var superbra. Och! Det Tahir gör bäst är nog ändå att förmedla känslor - blir superäcklad och förskräckt osv rätt ofta. Var nog även mycket detta i ettan: älskade hur romansen utvecklades, det motstridiga kring hedern och relationen till Helena osv.
Aja. Fantastisk serie är mycket pepp på trean dock rätt förvirrad. 4.5/5!
Askfödd
original: The Well of Ascension 2007 | Modernista 2016 | översättning: Lottie Eriksson | 900 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: del ett: Adlibris, Bokus, del två: Adlibris, Bokus |
Handlar om: en fantastisk värld med allomantiker som alltså har olika förmågor då de bränner metaller de svalt, med en överstehärskare som är grym och ett klassuppdelat folk med adel och superfattiga och tjuvar och sådant. Våra huvudkaraktärer vill motverka systemet! Surprise surprise never seen that before.
Jag tycker: Alltså jag FATTAR EJ hur han gör!?! Sanderson måste vara ett geni typ. Den här boken är 900 sidor lång och fantastisk rakt igenom. HUR???
Dock var den ju uppdelad i två och jag läste dem nästan som två böcker - eller alltså delvis, för pausade inte emellan för det. I alla fall: första delen är fantastisk pga en ÄLSKAR karaktärerna. Eller jag gör det. Varenda himla en av dem! Eller blir lite irriterad på Vin ibland. ÄLSKAR nämligen Elend kan hon skärpa sig. :'))) Hursom: Breeze! Denna karaktär är 100% min favvo. Eller var det största delen av boken och bli så fascinerad över hur komplex Sanderson fått honom och ändå så likeable?
Första delen läste jag superlångsamt - säkert under flera månader med rätt långa pauser emellanåt. Det här berodde alltså dock inte på att den var dålig - bara på att jag mest lästa kring läggdags och då bara läste något kapitel, för kapitlen är rätt långa och jag ska upp tidigt varje dag. Så det blev liksom inte av att jag skulle ha sträckläst eller så. Men när jag läste! Då älskade jag precis hela tiden oavsett hur länge det gått emellan, en blir liksom omfamnad av världen bara en läser Sandersons ord och det är som om en aldrig lämnat. Hahaha cringe men sant. Sen var också första delen rätt långsam, ärligt, men jag störde mig som sagt inte på detta utan lät det ta sin tid och sen kom andra delen och BOOM vilken actionstorm!?! Folk dör eller nästan dör till höger och vänster, det är twist på twist på twist och på slutet förstår jag ärligt inte supermycket vet bara att jag behöver trean prick nu helst igår.
5 av 5 såklart.
Sista riket
Oj, blir så pepp på att läsa Uppstigningens brunn nu, verkar ju helt fantastisk!! Ända problemet är att det var ca två år sedan jag läste Sista riket så har glömt typ det mesta och är ju ganska mastigt att läsa om en bok på 700 sidor bara för att kunna ta sig an uppföljaren... så får se hur jag löser det hehe :P
SvaraRadera