Kvartetten om Nelli & Steffi (perfekt sista minutens julklapp!)

I somras läste(/lyssnade) jag klart Annika Thors kvartett om systrarna Nelli och Steffi. Serien börjar med boken En ö i havet och fortsätter alltså i tre böcker till: Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. 2017 gav Sara Edström böckerna nytt liv då böckerna gavs ut på nytt i ny kostym. Jag kunde verkligen inte motstå de omslagen - SÅ snygga!!! - så jag köpte den första delen. Ångrar mig noll!

En ö i havet utspelar sig under det andra världskriget. Nelli och Steffi flyr tyskarna i Wien och hamnar i Göteborgs skärgård. Kvar i Wien blir mamma och pappa. När de kommer till ön får de veta att de ska bo i skilda familjer - hur ska de klara det här?

Sen handlar hela serien om hur svårt det är att lära sig ett nytt språk, en ny kultur, en ny familj. Om hur svårt det är att försöka hålla kvar vid sin historia när allt det nya tränger sig på. Om kriget, som hela tiden finns i bakgrunden, och oron för mamma och pappa. Men allra mest handlar böckerna om alldeles vanliga saker som alla ungdomar går igenom. Steffi är tolv och Nelli sju när de flyttar till Sverige, vi får följa dem tills Steffi tar studenten så det hinner ju hända en hel del. Steffi blir kär och får fantastiska vänner, men hon träffar också människor som inte vill henne särskilt väl. Åh, det händer så hiiimla mycket och jag älskar älskar ÄLSKAR varenda sida som vi får följa systrarnas liv.

Böckerna är inte särskilt långa, men ändå lyckas Annika Thor få med så otroligt mycket. Trots att böckerna utspelar sig i en helt annan tid än mitt liv finns det så mycket jag känner igen mig i. Och fy, vad mycket jobbiga saker Steffi och Nelli måste gå igenom. Men det som liksom är finast med den här kvartetten är nog ändå all kärlek, som finns där hela hela tiden. Alla bryr sig så mycket om varandra, allt ordnar sig på något sätt. Pengar är superofta ett problem, och klassfrågan är starkt närvarande genom serien - på ett så bra sätt!

Att läsa om Nelli och Steffi är som en hård, varm kram. Men också som en konstant klump i halsen för det händer så mycket hemskt och jobbigt. Men mycket är också varmt och trevligt! Åh, är bara väldigt kär i dessa böcker - och superledsen över att det inte finns mer att läsa om dem. Finns nog också något lite romantiskt i att läsa om en svunnen tid, det är så fascinerande hur människor var precis likadana - såklart! - och vardagen ändå påminner om vår samtidigt som den är HELT annorlunda.

Äh, vet typ inte vad jag ska skriva riktigt, mer än: LÄS (eller lyssna, det gjorde jag typ hälften av tiderna pga sommarjobb). Och lär dig om vad det innebär att vara människa, känns faktiskt nästan som att det är vad En ö i havet-serien handlar om? Om livet.

Kan köpas hos bl.a. Adlibris! Länkade redan första boken, så andra, tredje och fjärde finns på respektive ord!

Norra Latin

Var ett bra tag sedan jag läste Norra Latin, Sara Bergmark Elfgrens return till ungdomsboken! Ensam denna gång! Var så så pepp på denna och fick den i posten på den tiden då jag fortfarande täcktes fråga om rec-ex pga hade en aktiv blogg. Läste den ändå relativt snabbt efter detta, men sedan blev det ingen recension??? Vet ej 100% varför. Men alltså delvis var det nog pga att jag hade sådana SKYHÖGA förväntingar och att de nog inte nåddes riktigt. Så då ... visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva.

Det vet jag nog ännu mindre idag, men what to do imorgon har det gått ännu längre tid sedan jag läste slut!

Var hursom megapepp då jag började läsa Norra Latin pga övernaturligheter på en gammal teaterskola + världens snyggaste omslag vad kan gå fel!!? Inte mycket, visade det sig: stämningen finns där, det är spännande och kusligt och snygga miljöer och trevliga karaktärer och supersnygg story med en massa legender om Puck invävt i alltihopa. Och så en del kärlek och tonåringsangst på det.

Norra Latin är Tamar och Cleas berättelse. Tamar kommer från en liten ort långt från Stockholm medan Clea har en känd skådespelarmamma och därmed har fått växa upp på scenen. Att Tamar kommer in på Norra Latin är för henne något fantastiskt, medan det för Clea är en självklarhet. Clea har redan sin klick då hon börjar på skolan, ett sammanhang där Tim ingår, son till en skådespelare Cleas mamma haft en flört med i unga dar. Tim och Clea har ett destruktivt på och av-förhållande - för sådan ska ju kärleken vara, den ska vara krånglig och ta ont.

Tamar har inget sammanhang på skolan, och hittar det inte heller. Till kompisarna och familjen där hemma ljuger hon om hur bra Stockholm är medan hon i själva verket undrar vad hon egentligen gör på Norra Latin - inget blir som hon vill. Och Clea som är så vacker och fantastisk märker henne knappt. Men så börjar konstiga saker hända Tamar - eller kanske det redan hände något på hennes provspelning? -, någon verkar vilja kontakta henne och försöker hjälpa henne på skolan, men på vilka villkor?

Jag gillar det mesta - jag gillar verkligen den övernaturliga delen, även om jag faktiskt tycker det hade fått vara bra mycket skräckigare jag menar folk sa att den gjort dem rädda så var ju beredd på det, men det hände ej? Aja det här är liksom inte skräck, enligt mig, det är någon form av hybrid mellan urban fantasy och skräck, väldigt mycket i samma stil som Engelsfors-trilogin skulle jag våga påstå. Jag älskar verkligen den mixen oavsett, och ja så är det ju en hel del vardag emellan allting också. Och det är najs!

*Keep in mind då ni läser följande att ALLT RUNTOM faktiskt är bra det är bara jag som är sämre på att peka ut bra än dåliga saker och jag måste bara få utlopp för min besvikelse någonstans, samt att jag hade rätt klara antaganden kring vad detta skulle vara och hur kan något någonsin vara precis vad en tror?*

Jellicoe Road

Läste om min allra bästa bok för tredje gången i början av sommaren. Har egentligen inte supermycket att tillägga till de två redan existerande recensionerna, men äh, vill skriva om den ändå för alltså faktiskt: ALLA borde läsa den här boken. Den är ett jävla mästerverk och jag kommer aldrig sluta sjunga Jellicoe Roads lovsång.

För den som inte hört om denna bok, så är det berättelsen om Taylor och hennes mamma. Taylors mamma lämnade Taylor på en 7-eleven nära Jellicoe School då Taylor var elva år gammal, Hannah hämtade henne och sedan dess har Jellicoe varit Taylors hem. Jellicoe är ett fiktivt samhälle i Australien (damn it!), med en skola i centrum och en internatskola mer på landet. Några veckor varje år sätter kadetterna upp sina tält och territoriekriget är igång.

I kursiverat får vi också följa en annan berättelse - en berättelse som till en början kan verka onödig och flummig men som på slutet känns självklar och sättet allt vävs ihop på är helt genialiskt. Så håll ut! Överlag är Jellicoe Road typ mer en mysterieroman än något annat - varför lämnade Taylors mamma henne? Vem är egentligen Hannah? Vem var eremiten som Taylor såg ta livet av sig? Och vad var det egentligen han viskade i Taylors öra? Rent dramaturgiskt och handlingsmässigt är den här boken helt fenomenal - vilket jag faktiskt inte säger särskilt ofta, jag brukar inte bli imponerad av handlingar per se - oftast är det karaktärer eller språk eller miljöer eller liknande som är det bästa i böckerna jag läser. Här är allt det OCKSÅ fantastiskt, men hur Jellicoe Road är uppbyggd är det som verkligen gör det unik och helt, liksom ... alltså fattar knappt att en människa skrivit detta?

Sen är ju karaktärerna såklart underbara med. Jonah är typ min bästa karaktär - okej säger så rätt ofta men han är definitivt topp fem - och Hannah, Raffy, Chaz ... ALLA i den här boken och kanske framförallt gänget de bildar är så fint så fint gråter typ bara av tanken.

Såhär skrev jag andra gången jag läste:

Jellicoe Road är som en gåva från Gud. Jag älskar precis allt med den, jag älskar den hundra gånger mer nu än jag gjorde när jag läste den första gången. Jag älskar den sjukt mycket och tårarna rinner i princip hela tiden, för att ibland störas av hysteriska fnissatacker. Den här boken är så bra som en bok bara kan vara och jag känner att jag inte vill läsa något annat mer för vad är det för mening, om det inte är bra?

Och det tycker jag ju igen. Dessutom tycker jag ju att jag den här gången tyckte om den ännu hundra gånger mer, men det kanske bara handlar om att jag glömt hur bra den är?

Så skrev jag också:

Jellicoe Road är så himla mycket över det vanliga. Den är en deckare, en familjehistora, en skildring av internatskolelivet för ungdomar, en kärleksroman, men kanske allra mest en berättelse om vänskap - i alla sorter som vänskap kan existera.

 För ändå är det vänskapen som rör mig mest, som känns påtaglig i den här boken, och kärleken överlag som genomsyrar relationerna mellan så många i den här boken. På många sätt känns den som den dröm, ett påhitt, den här boken. Men ändå inte? Att de i den kursiverade historien skulle ha träffats som de gjorde känns så himla romantiskt och filmiskt och hela grejen med territoriekrig känns också som en fantasi. Trots det känns varenda sida verklig. Varje person hade kunnat finnas, varje dike, stig och träd tror jag på. Hur gör Marchetta?

Jag vill så mycket att varje bok jag läser ska vara som denna - men då skulle ju inte diamanterna skina lika starkt. Läs den här.

Första gången jag läste skrev jag såhär.

| Jellicoe Road orig. On the Jellicoe Road | Melina Marchetta övers. | X Publishing (Gilla böcker ger ut nu) | sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Saker ingen ser

En dag fick jag ett guldglittrigt paket i posten som innehöll en av årets mest efterlängtade böcker. Tog inte många dagar men rätt många tekoppar innan den var utläst. Idag har den rec-dag!

Saker ingen ser skildrar sex 18-åringars liv under ett år på Sibylla Allmänestetiska läroverk. Sebastians nyårskyss säger ”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, vilket får honom att tänka: så himla många chanser en aldrig tar! Så mycket en går miste om eftersom en inte bara gör, inte går fram till den där skitsnygga killen som helt klart spanade in en med, så många samtal som aldrig blir, bara för att det inte hör till. Så hans nyårslöfte blir att kyssa en ny varje månad, att ta chanser.

I Sebastians kompisgäng finns också Fride som är superkär i Miriam och bara vill pussa varje del av henne hela tiden, Johannes som får en skaparblock men hittar en låda med Karin Boye-citat som kanske kan hjälpa. Här finns Yodit som är den nyaste i gänget, som analyserar allting och skapar färgexplosioner på målardukarna. Utanför gänget finns också Linn, som inte har så många vänner, älskar second hand och spelar piano hela, hela tiden. Och Aron, Linns tvillingbror, som går natur och gillar svår musik men plötsligt fastnar för en av esteterna.

Anna Ahlund har skapat en värld där kön saknar betydelse, där en kan hångla i kostymförråd en helt vanlig dag, där man dricker rooibos och har filmkväll, delar på jackor och går på glitterfest. För mig känns det på många sätt som en idyll – men verkligen inte bara för samtidigt har de alla precis samma funderingar och tankar och känslor som jag, och antagligen alla mina vänner med.

Tänker börja med att citera min egen recension på Du bara pga sammanfattade tydligen himla bra:

Den här boken har allt. Den har explicita sexscener, ett fantastiskt språk och underbara karaktärer. Och musikreferenser.

Det stämmer nämligen vad gäller Saker ingen ser också. Men om någon vill veta vad detta är mer i detalj - fortsätt läsa!

Anna skriver på ett så, jag vet inte, skimrande sätt att det liksom inte går att sluta läsa. Boken är indelad i alla tolv månader och så i datum, tid och plats – varje scen är rätt kort vilket gör att det känns som om en flyger fram då en läser – vips har det gått 100 sidor liksom. Jag fattar egentligen inte hur hon gör, men det är verkligen så det är och på Saker ingen ser stämmer verkligen vad Agnes skrev att AJL sa på Annas releasefest: böcker är som en drog. Saker ingen ser kvalar 100% in bland top fem-listan på mest beroendeframkallande böcker jag läst, och alltså jag läser en del. Men det här ... jag vet inte varför, men en läser som i ett rosaorangegult brus och sen när det är slut är det svinjobbigt att komma upp till ytan och jag fick ju verkligen abstinens och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Mycket är det ju innehållets fel, såklart. För det händer så mycket och det är så mycket känslor och jag bara KÄNNER hela boken i hela mig hela tiden. De är ledsna och arga och frustrerade och kära och glada och förvirrade och trånande och kåta och förväntansfulla om vartannat och det är liksom psykiskt rätt uttömmande att läsa. Jag känner mig som en urvriden disktrasa när jag är klar.

Och alla scener: jag ser dem så tydligt. Väggarna, golven och trapporna på Byllis. Yodits lägenhet och trappuppgång, bron, konstsalen ... Bilderna är så väldigt verkliga och så estetiskt snygga *haha* att jag ryser litegrann.

Samtidigt: det här känns inte 100% som verkligheten. Det känns inte som mitt liv, eller någon jag känners liv. Det känns möjligen som personerna på Byllis liv, men jag vet inte? På riktigt då? Är det så här underbart? Kan det vara så annorlunda? För det är inte särskilt mycket skit, det är rätt rosaskimrigt. Samtidigt: det är det ju visst det. De är svinledsna och trasiga och igenbommade, vissa av dem. Och det händer någon tråkig grej också, faktiskt. Så jag vet inte ... kanske är det bara jag som tycker att det är så mycket bättre än det jag har, men så kanske det faktiskt inte är? Jag kanske helt enkelt ser på det annorlunda i skrift? Och det är ju en bok, det är dramaturgi, det måste vara en fungerande berättelse som håller intresset upp och KAN inte vara mitt liv.

Okej ska sluta vara så jävla personlig men jag visste att den här recensionen skulle bli så, visste att det inte skulle gå att göra på ett annat sätt för det gör den här boken med mig, den gör mig ärlig och för alla känslor upp till ytan och jag vill inte känna mig så blottad! Trots att det ju bara är en bok. *bara och bara* Och trots allt detta: längtar så väldigt väldigt mycket efter mer, är så himla abstinensig GUD haha.

Så, mer exakt VAD är så superbra? Varför ska alla läsa detta? Vill mest svara för att det SPRAKAR och SKIMRAR och GLITTRAR och GLIMRAR om denna pärla men alltså – jaha? Men till exempel karaktärerna, då alltså. För det första är de helt himla underbara och borde kliva ut ur boken och bli mina bästisar var hittar man så här många härliga personer?!? De är alla så himla modiga, lojala, roliga och fina med varandra men också väldigt sårbara och osäkra då det gäller vissa saker – de har alla sin passion och alla sina rädslor och det är ju sådana grejer som gör att karaktärer i text plötsligt blir tredimensionella. Jag gillar dem alla väldigt väldigt mycket och vill mest krama om dem ibland för trots att de kan verka mogna och gamla och erfarna vad gäller vissa grejer är de ju fortfarande typ lika gamla som jag och supervilsna. Tycker Anna Ahlund fångar det så bra!

Tänker att jag själv kanske mest är en Yodit, eller Johannes, lite Sebastian också och en del Linn och kanske lite Fride också? Fride är dock en sol känner mig lite väl egenkär som skriver att jag kanske liknar henne lite. Fast shit så skulle Fride ALDRIG skriva hon skulle bara vara stolt. Gillar verkligen Yodits karaktärsutveckling, för trots att den är tydlig är den inte övertydlig och orealistisk. Gillar också Johannes supermycket, som känner en massa men vägrar släppa det utanför sig, älskar också relationen mellan honom och Sebastian som är så självklar! Sebastian gillar jag kanske minst, faktiskt, ändå är han en väldigt snygg karaktär pga känner att han sist och slutligen är rätt osäker trots sin kaxiga yta och ibland är han lite oförskämd men oftast rätt gullig med sitt överentusiastiska Håkan-fanboyande. VARFÖR säger en förresten bara ”fanGIRLa”? Eller liksom – vad ska en säga då det gäller en kille? Fanboy låter så himla fånigt typ manboy.

Älskar också: titeln (KLOCKREN tänkte så himla många gånger på att det liksom inte är stora grejer som sker men ändå sånt som betyder mest), målningen på Yodit, alla referenser till andra verk (dock: haha sponsored by Gilla böcker? ;D Jag menar minst tre böcker som tipsades om har getts ut av dem.), hur stämningen för varje årstid fås till med så få medel men ändå blir perfekt (typ julen och hösten speciellt! <3 Och nyår.) och hur det slutar rätt öppet, mångas historier blir liksom på hälft – såklart – och vi har ingen aning om vad som kommer hända till näst. Vill dock gärna ha en uppföljare tack saknar ju allt och alla!

Det finns böcker en aldrig kan sluta skriva om när en väl börjat. Det här är en av dem - vill säga så mycket mer men ingen kommer orka läsa så tvingas hålla mig. Så: detta är min intensivaste läsupplevelse i år vill du ha en känslostorm snälla läs. Och vem vill inte?

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

| Saker ingen ser | Anna Ahlund 2017 | rabén&sjögren | 412 sidor | 15+ | rec-ex - tack! <3 | köp hos: Adlibris, Bokus |

Du bara

Elva skolskildringar

Veckans top ten tuesday är en "back to school-freebie" och eftersom jag tycker grejer som "vad jag läst i skolan", "böcker som borde läsas i skolan" osv är tråkigt (eller orkar åtminstone ej lista nu) så tänker jag lista: topp elva skolskildringar! Finns rätt många böcker där skolan verkligen har stor roll, obviously Harry Potter t.ex, och jag tycker skolan är en mycket intressant och smart och bra miljö för berättelser! Sen är det ju självklart så att karaktärerna nästan alltid går i någon form av skola oavsett vilken sorts bok det är jag läser eftersom det oftast är fråga om YA/middle grade, men tänkte nu främst lista böcker där skolmiljön faktiskt är central, nästan sin egen karaktär:

• Malin + Rasmus = sant av Moni Nilsson - kommer fortsätta tipsa om denna tills alla läst. Att de börjat högstadiet är här nästan lika centralt som kärleksstoryn! Ni vet ju att jag älskar den här. MEN gud, att den handlar om sjuan?!? Och att jag går på tvåan nu? Vart har tiden försvunnit var ju NYSS jag läste och grät?!
• Wallflower av Stephen Chbosky - handlar om Charlie som börjar ettan på High School och pretty much hatar det. Den här boken var en megasnackis för några år sedan, tänker att det kanske är tid att tipsa om den igen! ÄLSKAR denna bok, karaktärerna blev typ mina bästisar ett tag.
• Jellicoe Road av Melina Marchetta - även denna var ENORM för några år sedan! Och funkar såklart än idag. Inte supermycket skola, pga utspelar sig på ett sommarlov men det är ändå skolmiljö och karaktärerna kommer från olika skolor och bildar gäng på så sätt. Fantastisk bok som är måsteläsning för alla från 13 och uppåt!

• Gudarna av Elin Cullhed - okej så den här var jag ej megaimpad av, men språket är snyggt och den är rapp och det är mycket skola. Scenen jag minns tydligast utspelar sig ex. på skolan.
• Släppa taget av Katarina von Bredow - enda von Bredowen jag läst, men tänker att de flesta av henens titlar nog är fina skolskildringar. Viktigaste grejerna händer på skolan här åtminstone, t.ex. på musiktimmen. Den här boken är så fin och söt!
• Hälsningar från havets botten av Christina Lindström - handlar om Fille som börjar ettan på gymnasiet och plötsligt ser henne igen, flickan som försvann och som han aldrig glömt. Himla rolig, varm men också mörk och djup bok! Känner att det börjar vara dags för omläsning.
• Efter Alaska av John Green - utspelar sig på min favvoskoltyp att läsa om, ett internat! Bästa John Greenen tycker jag också just nu, dock KAN det ju hända att jag skulle falla handlöst för TFioS igen ifall jag läste om ... aja, handlar om en kille som är kär i en tjej med gröna ögon men är rätt långt ifrån henne som person. Är indelad i före och efter.

• Lite ihop (& Kanske ihop) av Johanna Lindbäck - Johanna har skrivit ett antal skolskildringar, men dessa för mellanåldern är de jag gillar mest. Roliga, megapirriga och fulla av fina skolscener.
• Fangirl av Rainbow Rowell - handlar om tvillingarna Cath och Wren som börjar på college tillsammans. Wren vill vidga sina vyer medan Wren och Simon Snow-fanfiction är hela Caths värld. SUPERfin bok om kärleken till att skriva och att vara ett fan, att växa ifrån sin syster och uppleva helt nya saker.
• Alena av Kim W Anderson - en lite brutalare, men mycket skicklig, skildring av ett internat.
• Engelsfors-trilogin av Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg - även denna trilogi tycker jag blivit lite bortglömd på sistone! Eller så har alla bara läst och gått vidare. Aja, handlar om ett gäng personer med noll koppling till varandra som alla blir kallade till en park under en blodröd. Ondskan har kommit till Engelsfors, de har blivit utvalda för att bemästra den. Också mycket om livet som *vanlig* gymnasietonåring! Mycket bra och slukvänliga.

Grej jag insåg medan jag skrev den här listan: jag älskar verkligen skolskildringar! har hlgst antagligen en del att göra med att jag kan känna igen mig, men det där liksom lite sagolika internatskolelivet älskar jag ju typ ännu mer ... aja, har skrivit om det förr tror jag men har säkert mycket att göra med att det är ungdomarnas eget lilla samhälle typ! Nu har jag inte tagit med en enda magiskola, men sådana finns ju också och de är ofta rätt najsiga att läsa om. Kanske blir en annan gång!

Vilka är dina bästa skolskildringar?

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks är en fantastisk, genialisk historia alla som kan borde ta del av. Så! Nu var huvudgrejen sagd. Nu kan du i princip skippa resten av recensionen och bara lita på mig. Men den som behöver mer för att övertygas - fortsätt läsa!

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks handlar alltså om Frankie som börjar på en internatskola. Här träffar hon Matthew Livingston, som är något år äldre och hör till de populäraste, mest bortskämda killarna på skolan men som ändå är rätt charmig och rätt som det är blir de tillsammans. Rätt snart förstår Frankie att Matthew är med i ett hemligt sällskap för killar, samma sällskap hennes pappa ibland råkar nämna då han tagit ett glas extra. Frankie inser att Matthew undanhåller saker för henne och börjar nysta upp mysteriet kring den hemliga klubben, mycket för att hon vägrar bli sedd "bara" som en kvinna utan vill bli sedd för den människa hon är, för de åsikter hon har, för sina idéer och sin personlighet. Så hon kommer på ett sätt att visa dem, en gång för alla: hon är ingen att leka med.

Haha gud vad fånig beskrivning. Har svårt att få ihop något vettigt men alltså det där är egentligen grundpremissen^^: Frankie börjar på skolan, blir ihop med poppis kille, vill vara med - tar till drastiska åtgärder. Var ärligt talat inte alls dessa jag hade väntat mig - trodde jag skulle få något i stil med en coming-of-age i internatskolemiljö med drag av feminism och antagligen någon love-story. Men E Lockhart knockar mig igen! För det här var tydligen allt jag ville ha av en bok.

Alltså: hemligt sällskap, rika, borskämda kids, internatskola, feminism, färgstarka karaktärer, intressant syster i bakgrunden, HEMLIGT SÄLLSKAP, en kärleksrelation som aldrig är i main-fokus och som verkligen inte blir som de brukar bli i YA. Detta känns bara så himla FRÄSCHT och är så otroligt SNYGGT och INTRESSANT och SPÄNNANDE och ROLIGT!!! Är precis min humor. Och älskar Frankie, såklart - för hennes feminism, ifp:s (även om jag tänker att det blir ännu bättre i original), hennes kampvilja, hennes glöd, hur hon dras mellan att vara alla till lags eller vara den hon verkligen är. Hur hon analyserar allting, är knivskarp och en strateg in i det sista. Feminismen genomsyrar allt utan att bli härskande - det blir liksom ett perfekt hopkok humor, feminism, kärlek, relationer överlag och internatskolemiljön som extra krydda. Detta är en HEEEELT amazing bok kanske framförallt för att Frankie faktiskt går över styr - och för att hon gör det på ett så trovärdigt sätt; hennes handlingar känns liksom faktiskt helt logiska i stunden.

Annars är jag ju också en sucker för internatskolor (Jellicoe Road, Harry Potter, _läs detta inlägg_) och hemliga sällskap efter kanske framförallt Gilmore Girls - jag tillhör dem som älskar Logan-Rory och då framförallt i början (inte alls i A year in the life ... ugh) - ÄLSKAR grejen med Life & Death Brigade där och Dumbledores armé i Harry Potter. Det är ju dock inte helt samma här och jag skulle nog ärligt talat gärna velat ha lite mer hemligt sällskap-grejs, men det vi får räcker ändå långt och det tillsammans med internatskolan är egentligen typ det enda som behövs för att få mig på fall.

Ja och en av de viktigaste grejerna: språket. E Lockhart är en fantastisk skribent, det såg vi i Kanske är det allt du behöver veta, det ser vi här. Det här är ju faktiskt en av hennes äldre böcker - men även här är språket fantastiskt, vattentätt, fullt av humor och ironi och FRANKIE + så himla smart hela tiden för Frankie tillhör 100% en av de smartaste karaktärerna jag läst om. Jag var fast vid första sidan och tvungen att läsa läsa läsa i ett svep tills den var slut trots provvecka. Trots provvecka! När den väl var slut kan jag ju dock ha ångrat mig lite för då fanns den ju inte kvar mer ... En av mina absolut bästa läsupplevelser in a while - läs läs läs!!! Tur ändå att en ny bok av Lockhart släpps av Lavender Lit så snart som i höst! *insert hundra hjärtögonemojis*

Foto: Heather Weston

| Den ökända historien om Frankie Landau-Banks orig. The Disreputable History of Framkie Landau-Banks | E Lockhart 2008 övers. Carina Jansson 2015 | Lavender Lit | 289 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Kanske är det alt du behöver veta

Tsatsiki x 7

Nu tänkte jag recensera en hel rätt så lång serie i ett och samma inlägg. Istället för att göra som med t ex Semlan & Gordon, dvs skriva hundra enskilda recensioner där jag upprepar samma saker om och om igen.

Serien om Tsatsiki är inte direkt ny - förutom de två senaste böckerna, som faktiskt kom ut så sent som på hösten 2015. Alla böckerna har fått uppdaterade omslag, inlageillustrationer och tydligen har vissa saker ändrats i handlingen också för att passa den nuvarande generationen. Jag har läst originalen, förutom i första bokens fall. Reagerade dock inte på att den skulle ha varit särskilt modern?

Den första boken, Tsatsiki & morsan kom hur som helst ut för första gången 1995. Tsatsiki börjar ettan och träffar Per Hammar, vars mamma ser helt annorlunda ut än morsan. De blir bästa vänner rätt så snabbt och deras vänskap räcker hela serien ut och är typ finaste vänskapen jag läst om.

Jag sträckläste den här serien på några dagar när jag var sjuk - det är en sådan serie. En serie en inte blir trött på och som är så lättläst att den funkar trots att tankarna är slöa. Dessutom får den en på gott humör, vilket ju alltid kan behövas.

Karaktärerna och humorn är det som gör dessa böcker så himla härliga. Alla personbeskrivningar är väldigt färggranna och originella, samtidigt som de känns trovärdiga. Vissa saker är kanske lite överdrivna, men det hålls på en sådan nivå att det bara blir roligt, inte störande. Beskrivs liksom ändå så realistiskt så en köper allt.

Det är hög igenkänning i den här serien, galna upptåg, normbrytande figurer och fina funderingar. Tsatsiki växer och är ju rätt så stor i den senaste, Tsatsiki & olivkriget. Jag föredrar dock att läsa om den yngre Tsatsiki, då kärleken var oskyldig, morsan viktigast och fantasin enorm. Dessutom vågar Moni blanda in svartare, tyngre saker i Tsatsikis liv, som alkoholism, rasism osv. Resultatet blir trevliga böcker som ändå får en att tänka och tar upp grejer som barn verkligen borde bli medvetna om, på ett sätt en förstår, genom Tsatsikis ögon.

Jag gillar som sagt böckerna där Tsatsiki är yngre mer - vilket jag tror till viss del kan bero på moderniserngen av de nyare. Eller alltså: Tsatsiki & olivkriget och Tsatsiki & Hammarn kom ju ut för bara ett år sedan, så de är ju helt enkelt nyare. Då blir det ju av sig självt smartphone-generation över det hela, vilket jag är lite trött på. Dessutom känns Tsatsiki & olivkriget väldigt mycket som en typisk, svensk familjefilm (vilket den ju också blivit) och jag vet inte ... det funkar inte riktigt för mig.

Förstå mig rätt nu: jag gillar fortfarande boken, jag älskar Tsatsiki och Hammarn och morsan men Tsatsiki & olivkriget blir på något vis lite avskild från resten av serien, då jag tycker vissa saker motsäger vad som hänt innan. Dessutom är Hammarn med rätt så lite och han är typ min favorit ... och så händer det en supertråkig, onödig sak på slutet av Tsatsiki & olivkriget. Främst tycker jag väll det är tråkigt VARFÖR det händer ... och att det händer. Känns alldeles för tråktypiskt.

Summan av kardemumman: de här böckerna är otroligt njutningsfylld läsning som innehåller både skratt och tårar, äventyr och missöden. Karaktärerna är härliga och berättelsen skrivs med glimten i ögat. Jag föredrar de äldre böckerna, men allt som allt är den här serien definitivt en fullpott.

| Tsatsiki & morsan | Moni Nilsson 1995 illust. Pija Lindenbaum 1995/Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 172 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & farsan | Moni Nilsson 1996 illust. Pija Lindenbaum 1996/Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 150 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Bara Tsatsiki | Moni Nilsson 1997 illust. Pija Lindenbaum 1997/Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 139 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & kärleken | Moni Nilsson 1999 illus. Pija Lindenbaum 1999/Sarah Sheppard 2016 | Natur & Kultur | 134 sidor | 6/9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & Retzina | Moni Nilsson 2001 illust. Pija Lindenbaum 2001/Sarah Sheppard 2016 | Natur & Kultur | 150 sidor | 6/9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & Hammarn | Moni Nilsson 2015 illust. Sarah Sheppard | Natur & Kultur 205 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

| Tsatsiki & olivkriget | Moni Nilsson 2015 illust. Sarah Sheppard 2015 | Natur & Kultur | 229 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon | tusen tack för rec-exet, Natur & Kultur! |

Bokbloggsjerka 19-22 augusti

Idag tänkte jag besvara veckans jerka! Som jag ju någon gång tänkte skulle vara planen för varje söndag ... jag har förresten läst ut en bok idag! Den där boken jag fick på posten och tänkte läsa ut nu i helgen ni vet? Det var ju (M)ornitologen förstås. Recensionsdatum är dock först 17 september, så den får ni vänta på ett tag.

Annat jag haft för mig är lagat typ stekt zucchini + tomat med svampsås och nötparmesan. Det var rätt så saltigt men gott! Blev faktiskt nöjd med resultatet. :-)

Annikas fråga den här veckan är hursomhelst: Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?

Jag vet väll snarare FÖR många böcker som utspelar sig i skolmiljö och är mycket läsvärda. Eller för är kanske att ta i ... men låt oss lista.

• Harry Potter är ju det självklaraste och första svaret jag kom på. Älskar hur skolmiljön gör så mycket för storyn, älskar lärarna och lektionera och quidditchen. Här om i någon bok alls tas det verkligen tillvara på möjligheterna en story i internatskolemiljö kan ge.
• Den andra jag kom att tänka på är Jellicoe Road av Melina Marchetta. Underbar, underbar bok. Här är också internatskolan en stor del, i och med att det råder krig mellan de olika skolorna och skolan i princip är Taylors hem.
• Engelsfors-trilogin är en annan serie där mycket av händelserna sker på skolan. Skolan är lite som det ondas högkvarter, utan att spoila alltför mycket.
• Fangirl av Rainbow Rowell är också en otrolig bok, där Cath måste luska ut hur hon ska klara sig utan sin syster ständigt närvarande.

Sedan så har jag verkligen lärt mig en hel del av böcker, allmänbildande saker men också grejer som kanske är lite speciella. Nu komemr jag inte på något på rak ärm - men vet att jag många gånger kunnat säga "det läste jag i en bok" om jag vet något lite udda! :')

Den jag var

Den jag var blev hastigt en väldigt efterlängtad nyutgåva då jag läste dens handling på förlagets hemsida. Och, som vi alla vet, har höga förväntningar en tendens att krossas. Trots att jag inte gillade Den jag var så mycket som jag kanske hade velat, var den bra på ett helt annat sätt än jag trott, då historien berättas på ett så noggrant, försiktigt sett att jag inte kunde låta bli att hänföras och rita lite stjärnor här som var.

"För att inte nämna ensamheten. Och samtidigt trängseln. Att aldrig vara riktigt ensam, bara för att tänka, eller vila eller göra något privat - vad som helst som är privat. Man kan inte ens på på toaletten ifred. Och vill man ha sällskap, riktigt sällskap, inte bara folk som väsnas, det är då man inser hur ensam man är." s. 69

Den jag var är alltså berättelsen om en annorlunda vänskap mellan en 16-årig internatskolepojke och Finn, som bor ensam i en fiskebod. Platsen är kusten på 1960-talets England och berättarjaget är nästan hundra år då han skriver ner sin berättelse. Han har flyttat rån internat till internat men aldrig trivats och aldrig klarat av studierna - eller kanske mest bara inte orkat bry sig. Men då han träffar Finn, under ännu en olidlig joggingtur på den nya skolan, med Reese flåasande efter sig, hittar han plötsligt en mening med att försöka stanna kvar i tegelröda skolan med den gråa maten. Det finns något så avundsvärt i sättet Finn lever på - alldeles ensam, med en kajak, en katt och sina nät fulla av skaldjur. Så han fortsätter vänta in tidvattnet, fortsätter berätta om den hemska vardagen på skolan och fortsätter försöka förstå varför Finn lever som han gör, alldeles ensam. Vilket inte är särskilt lätt, för det är inte ofta Finn ger någon som helst gensvar.

Den här boken är speciell och jag förstår verkligen att den inte är för alla. Den är väldigt långsam och tungläst för att vara så kort - 189 sidor - och tog mig ett bra tag att komma in i. Men jag gav den den tiden, jag läste ett kapitel nu som då och på slutet kunde jag inte släppa den och läste de sista, kanske 80, sidorna i ett svep för plötsligt var berättelsen spännande och plötsligt var jag ju intresserad av hur det skulle gå för Finn och berättarjaget, som jag ju faktiskt inte ens gillade. Eller?

Dessutom kommer det en twist. En inte helt oväntad eller överväldigande en, men en lite långsökt en, kan jag tycka. Det är intressant hur den förklarar och samtidigt förvirrar. Hur berättarjaget blir påverkat av det. Det är inte en twist som gör hela berättelsen bättre, för när den väl kommer har en ju redan läst ca 150 sidor av boken och då finns det ju inget att göra mer om de sidorna varit dåliga. Men det var de ju inte, enligt mig. På sätt och vis är det skönt att den inte är så stor, twisten. Den tar liksom inte över berättelsen och är inte det väsentliga. Det var liksom bara så det var och nu går vi vidare med våra liv.

Den här boken är inte fylld av spännande vändningar, passionerade samtal eller svindlande spänning. Den är lågmäld och historien är inte särkilt speciell - samtidigt som den är det. Den är vardaglig och lugn men också väldigt konstig. För visst är det konstigt att en pojkan i 16-års åldern bor ensam utan några som helst släktingar och utan någon som helst ny teknik. Det är konstigt att en annan pojke vägrar sålla sig till skolsystemet och bara skiter i det. Inte pga av dumhet, mer för att skolan känns ... onödig, tror jag. Den här blandingen av vanligt och konstigt känns unik, trots att den ju egentligen inte är det alls.

Meg Rosoffs språk är speciellt. Det är målande och fullt av utsvevningar med lite dialog och mycket tankar. Det beror ju också på själv historien, men det är speciellt att läsa då det händer så lite. Det här kan leda till att många finner den svårläst och svårtillgänglig, men jag tyckte mest det var mysigt att vara inne i berättarjagets huvud, berättarjaget som jag finner lätt irriterande och som jag inte känner igen mig i till särskilt stor del. Som är lite lillgammalt och inte tror så mycket om sig själv även om han vill det. Han är inte särskilt snäll eller intressant, men han är annorlunda och det är trevligt att läsa om hans funderingar kring den mörka medeltiden och hur pojkar helt enkelt ÄR. Och han känns äkta. Personer som känns äkta har jag rätt så lätt att tycka om, ändå.

Det som kanske hindrade mig från att ÄLSKA den här boken var ju delvis tempot, delvis den opassionerade storyn och delvis att jag inte föll för någon av karaktärerna särskilt hårt. Men den är fin, den här boken. Miljöerna är fina, berättelsen är fin. Språket är fantastiskt i sitt okonstlade, lågmälda sätt med meningar och betydelser gömda överallt. Tack vare det här tror jag starkt på att den kan växa ännu mer efter en omläsning.

Den jag var är som en hård karamell som är god då en börjar suga på den, rätt så tråkig i mitten men sedan är det ändå värt det för inuti hade den världens godaste pulver. Läs den.

Foto: Joan Goldsmith

| Den jag var orig. What I Was | Meg Rosoff 2007 övers. Helena Ridelberg 2016 | Gilla böcker | 189 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Gilla böcker! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

2 x rec - mörkt, mörkt, mörkt

Nu tänkte jag köra några minirecensioner så att jag kommer ikapp lite igen. Är ju pinsamt länge sedan dessa böcker lästes ...

| Työmiehen vaimo | Minna Canth 1885 | nytryck i Minna Canth - Valitut teokset 1973 Arvi A Karisto Osakeyhtiö Hämeenlinna | ca 100 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Först ut är denna finska klassiker! Som faktiskt är en pjäs. Behandlar arbetarklassens kvinnor på slutet av 1800-talet och deras brist på rättigheter. Det här var väldigt jobbig läsning. Minna Canth skrev pjäser och noveller med att påverka som huvudsakliga orsak, inte att skapa konstverk. Det märks i den här, för det är verkligen inte trevlig läsning.

Samtidigt är den händelserik och spännande på ett vardagligt sätt. Jag ekommenderar den kanske inte som nöjesläsning, utan mer att läsa i undervisande/forskande syfte. Men som pjäs att titta på tror jag den hade varit riktigt fartfylld och mer känsloframkallande med rätt skådespelare!

3 av 5.

| Synvilla | Karina Berg Johansson 2010 | rabén&sjögren | 238 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här var en riktigt positiv överraskning! Hade inte läst den om det inte varit så att vi i skolan skulle välja mellan ett antal titlar varav jag läst en, en verkade superdålig och en tredje for innan jag hann välja. Så det blev denna. Som jag faktiskt lånat någon gång men inte tagit mig för att läsa.

Handlingen är relativt typisk och förutsägbar, men tillräckligt välberättad för att hålla mig i sitt grepp. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna och en del lösa trådar binds aldrig riktigt ihop. Men trevlig läsning så länge det varar med en del halvfilosofiska tankar och en riktigt spännande handling.

3.5 av 5.

Efter Alaska

Jag har läst alla böcker skrivna av John Green! Utom Den andre Will Grayson, men den har han skrivit tillsammans med David Levithan så den räknas typ inte.

Tag i akt att jag läst i princip alla författarens andra verk (men just det! Let it snow finns ju också!), det kan leda till att jag låter lite väl ... allvetande ibland. Ursäkta isåfall!

Efter Alaska alltså. Gillar jag faktiskt nästan mer än Förr eller senare exploderar jag! Eller inte mer än jag gjorde när jag läste den, för då gillade jag FESEJ otroooligt mycket och till den nivån nådde aldrig Alaska. Men nu när jag tänker på dem gillar jag faktiskt Alaska typ mer. För den var så fin. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om FESEJ NU, jag har liksom den här konstiga misstanken att jag kanske skulle tycka att den är lite väl ... pretto? Snofsig? Vi säger att ni fattar okej. Nu blev det visst lite off topic också - let's move on!

Efter Alaska handlar om Miles Halter som börjar på internatskolan Culver Creek. Han får Chip Martin som rumskompis och redan under Miles första dag som internatskole-elev blir han presenterad för Alaska Young. Alaska har ett rum fullt med böcker, vilda, gröna ögon, är pinnsmal, älskad av Höken och röker. Hon är inte direkt världens bästa sällskap, om man säger så, men Miles faller direkt.

Jag vill inte säga så mycket mer än det - det är internatskola, vänskap och en ouppnelig kärlek. Konceptet överraskar nog ingen som läst Green förr, lite nördig, udda kille faller för oemotståndlig, trasig tjej. Men den här boken skiljer sig ändå från Pappersstäder och Katherine-teorin rätt så mycket eftersom berättelsen är indelad i ett efter- och ett före Alaska. Den börjar 136 dagar före "den stora händelsen" och slutar 136 dagar efter. Det skapar en stämning och är ett väldigt intressant sätt att berätta berättelsen på, det betyder också att varje "kapitel" bara är typ en dag och att det ibland hoppar stora stycken dåman bara får anta lite vad som hände.

Jag gillar den första delen mer, tror jag, delvis pga spänningen men också SPOILER pga att Alaska ju bara är med i den delen. SLUT PÅ SPOILER. Delen efter är lite tråkig men också djupare än före-delen. Jag grät faktiskt lite och blev chockad över vad "den stora händelsen" är även om det inte direkt kom som en överraskning. Jag menar: kolla titeln.

Jag tyckte hemskt mycket om Efter Alaska, men jag vet inte riktigt hur mycket. Jag gav den en fyra på Goodreads, och det håller jag fast vid, men det är inte som om jag har gått och tänkt på den i flera dagar efter att den var utläst, faktum är att jag inte direkt tänkte så mycket på den under läsningen heller. Jag minns liksom bara fragment av handlingen och blandar ihop den med andra böcker av honom och Anna och den franska kyssen nu när jag tänker på den. Men när jag läste den gillade jag den väldigt mycket, och när den var slut var jag lite förkrossad och saknade den ypperligt. Det enda som fattades var liksom den där WOW-känslan, jag sögs liksom aldrig helt in i historien och LEVDE den. Ärligt talat krävdes det lite av mig för att jag inte skulle börja fulgråta, men det finns väll en anledning till att jag inte ville fulgråta tänker jag. Och den tror jag är att jag liksom kände mig alltför mycket som den åskådare jag är.

Grejen jag gillar med John Greens böcker är nog mest det där lite udda, ingen karaktär är särskilt vanlig, alla har de någon utstickande egenskap eller vana och jag ÄLSKAR det. Bara det inte blir för överdrivet. Vilket det faktiskt lite haft en tendens att bli, men här tycker jag det överdrivna och den råa verkligheten existerar i en perfekt balans. Därför känns Efter Alaska som den mest fulländade romanen av Green, den känns genomtänkt och så himla verklig. För IBLAND känner jag ändå att jag ÄR där, vissa scener ser jag klart och tydligt framför mig och speciellt Alaska. Jag faller precis som Miles för henne, jag hatar henne också pga hennes egoism och självcentrering och hennes SPEL. Men ändå. Tycker jag hon är en sjukt spännande person.

Miles tycker jag sådär om, han påminner hemskt mycket om Quentin och Colin och alltså jag HATAR att de alltid ska falla för fel flicka!? Och göra allt för henne? Trots att hon bara ignorerar dem!? Jag tycker det är ytterst fånigt, men samtidigt förstår jag ju att det finns sådana mänskor. Och jag mer eller mindre älskar ju alla Greens böcker trots det här. Mer eller mindre. Nu är jag väldigt pepp på filmen! (Men åååh - jag skulle vilja spela Alaska! Fattar ni hur cool roll det skulle vara!?) Och på vad Green skriver till nästa! För han har väll ändå inte slutat efter sin megasuccé? (Jag skulle egentligen förstå honom - HERREGUD vilken press!)

Och det är internatskole-miljö. Åh, vad jag älskar internatskolor! Och Alaskas rum fullt med böcker! Och religionsläraren! och hur allting är gestaltat. Den här boken är så FIN, det är liksom främst det ordet jag vill beskriva den med. Den är också miserabel, rolig och rätt så spännande. Men mest fin.

Foto: Tom Keone

| Efter Alaska orig. Looking for Alaska | John Green 2005 övers. Maggie Andersson 2015 | Bonnier Carlsen | Tidigare utgiven på svenska av Berghs 2007, då som Var är Alaska? | 224 sidor (e-bok) | 13+ | Tack så mycket för e-boken, Bonnier Carlsen! | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Förr eller senare exploderar jag | Pappersstäder | Katherine-teorin

Kaosutmaningen #3 Läs en bok som utspelar sig under vintern - avklarad! (Eller räknas den här? För den utspelar sig i princip över ett helt läsår.)

Analys #1 Internatskolan i boken

Hejhej! Jag har en hel del mer ehem DJUPgående "analyser" av barn- och undomslitteratur på lager som jag skulle vilja slänga ut i cyberrymden, så why don't make a serieinlägg av det?! Först ut är internatskolor, vi börjar lite grunt tycker jag.

Foto: http://www.ukboardingschools.com/schools/loretto-school/

Föregående bok jag läste ut var Efter Alaska, den svenska översättningen av nästa års John Green-filmatisering, Looking for Alaska. Jag tyckte om den, men mina mer specifika tankar kring den tänker jag låta vara tills vidare, för idag vill jag skriva om en annan sak, en sak jag började tänka på när jag läste den.

I Efter Alaska börjar huvudkaraktären, vars namn jag pinsamt nog hade glömt (det är Miles), på en internatskola. Eftersom han bor på skolan finns där inga övervakande föräldrar, berättelsens fokus kan läggas på vänskapsrelationer, bus och elaka lärare. Att placera en historia i internatskolemiljö ger uppenbara fördelar, och är också något jag faller lika extra hårt för.

Jag älskar att vara på läger. Jag älskar att bara vara med en viss grupp människor och bli riktigt sammansvetsad med dem under kort tid. Det är lite det som händer på en internatskola, men under längre tid. Och jag ÄLSKAR att läsa om det.

Jag har inte läst supermånga böcker där huvudpersonen går på internatskola, men några: Harry Potter, Jellicoe Road, Anna & den franska kyssen och nu Efter Alaska. Förutom nternatskole-grejen har dess böcker en annan sak gemensamt - jag mer eller mindre Ä-L-S-K-A-R dem alla. Därför har jag kommit fram till detta: internatskolan är den perfekta bokmiljön, där allt kan händ utan att hela världen märker det. Karaktärerna kan hitta på hyss, upptäcka nya världar och bilda staaaarka vänskapsband utan att behöva tänka på hemkomsttider, skjutsar etc. Det blir lite som en ilusion av att de lever i en bubbla, där allting kan hända.

Först tänkte jag skriva att internatskolan är som contemporaryns överklass (baler, kungar och prinsessor, det jag faller lite extra för inom high fantasy.) men det stämmer ju inte riktigt. Contemporary-genren har ju faktiskt inte monopol på internat, inom t. ex. middle grade-fantasyn finns ju många trollkarlsskolor. Vad heter förresten den subgenren av fantasy som Harry Potter tillhör? För urban fantasy är det ju inte ..? Och inte direkt portal och absolut inte high ..?

Jag tycker det är väldigt, väldigt intressant det här med särskilda grejer i böcker det börjar tindra i ögonen av, för det är ju olika för alla. Jag gillar klass- och internatskole-skildringar. Vad gillar ni?

Homecoming queen

Av Moa Herngren
Översättare: -
Originaltitel: -
Serie: -
Utgivningsår: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen (tack för boken!)
Sidantal: 351
Ålder: 13+
Genre: Kärlek, livet, vänskap, familjen, High School

My är nästan 16 år när hon åker som ujtbytesstudent till Ownsville, Missouri, USA. Hennes värdmamma sminkar sig med kladdig maskara, blå ögonskugga och rosa läppstift. Hon bor på landet och har en man som heter Dan men han är nästan aldrig hemma. My ska kalla dem mom och dad.
I USA blir My snabbt populär och hon får snart en bra vän, Jamie Jo. Jamie Jo har en bror, och han fattar snart tycke för My.
Men allting är inte en dans på rosor i Owensville, verkligen inte!  Ronda är väldigt gudtroende och blir alldeles beströt när hon får veta att My inte är det. My blir tvungen att välja en kyrka som hon går till så att hon ska hinna "räddas" och inte hamna i helvetet. Hon väljer den kyrka Jamie Jo går till, protestanterna. Hon börjar sjunga i kyrkokören men hon är livrädd för att bli tvungen att sjunga solo. I Sverige kunde hon inte sjunga framför publik för då invaderades hon av ett monster och inga toner nådde ut.
Homecoming queen handlar om en resa som kanske inte riktigt blev som förväntat, om hur My försöker anpassa sig i en värld som inte är hennes, om att hitta sig själv, om att växa ifrån varann och om kärlek.
Jag förväntade mig något bra. Mågot Sarah Dessen likt. Men jag tänker inte hålla inne med domen: jag blev så. Himla. Besviken. Och jag är så ledsen över det! Jag försökte verkligen gilla den, men jag typ hatar My. Fattar inte hur hon tänker! Jag typ hatar Elly, men hon är ju Mys bästis så de är väl likadana. Elly har också åkt som utbytesstudent till USA men till ett annat ställe och de mailar.  hatar rasismen, Mys önskan am att bli av med oskulden (ingen skillnad till vem den går), språket känns platt och konstlat. Det syns helt igenom att det är en vuxen som försöker imitera hur en tonåring tänker. Hatar Mys värdmamma. Och jag kan bara inte fatta att My blir så populär i Owensville. Det där om att hon har ett monster inom sig känns även hemskt överdrivet. Liksom om hon nu sjunger så himla bra så borde hon ju inte vara rädd för att visa det?! För hon vet själv om att hon sjunger bra.  Jamie Jo är min favorit, tills den punkt då även hon går och blir korkad som en flaska. Sen fattar jag inte Mys relation till en äldre man (eller, typ 25 åring) på slutet.
Det som trots alla dessa hatar hit och hatar dit gjord att jag fortsatte läsa var nog handlingen. Det händer mycket och jag tycker at det mesta absolut är onödigt - dåligt. Men lite spännande är det. Jag hatade inte helt och hållet, det fanns nåt i boken som fick mig att verkligen vilja läsa vidare. Jag till och med längtade efter det ibland! (Kan dock vara att det var för att vardagen kändes sjukt tråkig...) Men språket, landet, ilskan, My och resten av karaktärerna gjorde mig ändå hemskt besviken.
Så snälla Moa Herngren, skriv inte fler ungdomsböcker! Eller snälla förlag...publicera inte dåliga böcker.
Men om du är en rätt bitcig tjej som kan känna igen sig i My, en mycket osäker tjeje som beter sig rätt vidrigt ibland och bara tycker synd om sig själv, så kanske du skulle kunna gilla den. Den var inte direkt suuuuperdålig men när man har det jag har att jämföre med så...
Rätt ort recension men orkar inte lägga ner tid på att skriva om ( enligt mig) dåliga böcker...

Två grejer med tre böcker

Hej på er! Vad har ni haft för er idag?
Jag har gått i skolan, där skidade vi på jumppan, först några varv runt en bana, och sen fritt. Jag och några kompisar åkte lite ner för en backe, det var roligt!

Jag fick ett plötsligt infall, för en stund sen. Jag satt och läste bokbloggar, och läste en recension på The fault in our stars (nån som inte vet vilken bok det är? Den svenska översättningen heter Förr eller senare exploderar jag, läs den nu, tack. Språket har ingen skillnad för mig), efter att jag läst den ville jag skriva om min recension på den. Jag tyckte att den recensionen jag läste var myyycket bättre än min, att jag inte fått med hur bra den var o.s.v. Sen läste jag min recension, och upptäckte att jag egentligen fått med det jag älskade med den, att den inte behövde omskrivas. Det var den här recensionen jag läste, förresten. Och jag fylls nog också av en sådan sorg när jag läser den, som hon beskriver. Efter att ha läst den har jag ibland kunnat ta den från bokhyllan, bläddra fram ett slumpartat (kan man säga så i det här sammanhanget?) stycke, och fyllas av boken. Av Augustus och Hazel, av språket, av cancern, av sorgen och lyckan. Den här boken innehåller så väldigt mycket. Den har allt en bra bok ska ha, utom fantasy. Men det behövs inte. Jag älskar den. (nu blev det här inlägget ett litet kärleksbrev till The fault in our stars (trots att jag läst den på svenska gillar jag faktiskt engelska titeln mer, den är så fin, har en så fin betydelse.), jag måste ju verkligen gilla den, så som jag hyllade den i min recension, måste jag göra det här också?)

En annan dag, innan idag, läste jag också en recension på Matchad, den här recensionen. Hon som skrev recensionen gillade ju boken. Och berättade om vad hon gillade med den. Och hon skrev sånt som jag inte alls hade skrivit. Så då blev jag lite orolig, måste jag skriva Matchad recensionen igen? Men efter det så läste jag den här recensionen, och hon tycker ju rätt så lika som jag, eller hur? Men idag när jag läste den där TFIOS recensionen, så kollade jag både Matchad och Förr eller senare exploderar jag recensionerna, och tyckte att de var bra, båda två. Jag hade fått med det jag ville. (Även om det i Matchad blev väldigt mycket prat om språket och så...)

Nu kanske det verkar som om jag har världens press på vad jag skriver i mina recensioner. Att jag är rädd för vad andra ska tycka, men det är inte det. Utan det är det att jag vill göra böckerna rättvisa i mina recensioner. Därför dubbelkollade jag. Därför blev jag orolig. För jag var rädd att jag inte skrivit om Förr eller senare exploderar jag´s fantastiskhet. Att jag inte skrivit om allt det som var bra i Matchad, om det som var mindre bra. Så det var det här inläggets mening.

Sen till en lite annan sak, som jag passar på att skriva om. The perks of being a wallflower och The fault in our stars är ju båda böcker som jättemånga bokbloggare skrivit om och hyllat till skyarna på sina bloggar. Jag vet inte hur andra tycker, men jag tycker att det känns som om man liksom lite gemför dem två? Eller, egentligen har jag nog inte läst det nånstans men... de känns som liknande böcker, som om de liksom lite hör ihop. Så nu ska jag skriva min gemförelse.
Ingendera har jag ju läst på originalspråket, utan på andra språk. Men jag gillade båda. Nej, fel, jag älskade båda. Men nu, efter att jag läst båda, tycker jag att de inte borde gemföras. Om de nu gör det. För jag tycker att de båda är så olika. TFIOS är en himlastormande kärlekshistoria. TPOBAW är en historia om en pojke i tånåren, en pojke som tänker mycket, som älskar en vacker flicka, en wallflower. Så, jag älskar dem båda. Men jag tycker inte att de är särskilt lika eller så.
Ska The fault in our stars filmatiserats förresten? Läst det nånstans, men nån som vet säkert?:)