Bokiga nyheter

Hallå, hej jag har håltimme!

Igår läste jag i en timme utan avbrott. Vet ärligt talat inte när det hände senast? Har påbörjat SÅ många böcker men inte avslutat någon på väldigt länge. I förrgår påbörjade jag To all the boys I've lovet before för att jag vill se filmen och den har så korta kapitel att jag omöjligt kan sluta läsa?? Egetligen tycker jag inte ens den är superbra - den är alldeles för sockersöt och långsam för min smak, egentligen. Men den är mysig. Och jag vill komma igenom den för jag vill faktiskt se filmen. Och jag vill att hon ska bli kär i Peter för det är väl det hon kommer bli? Orkar verkligen inte med den här Josh-grejen.

Okej! Ej det jag skulle prata om. Tänkte prata om litteraturiga grejer jag är pepp på.

Nummer ett:
Promotionfilmen för filmatiseringen av Du, bara! LOOK AT THIS MAGIC!! Den är så fin så fin ÅHH. Men ja alltså det är med denna film de marknadsför projekt filmatisera-Du, bara - detta är ju inte trailern för den riktiga filmen. Ärligt hade jag nog inte haft särskilt mycket emot om det varit det ... aja, ser så bra ut är så otroligt pepp på att detta kan hända! HÄR finns deras sida en kan swisha bidrag där om en har swish. Det kan inte jag ha för jag bor i Finland. :-(

Nummer två! Är att skådisarna för filmversionen av en av mina bästa böcker har tillkännagetts:

Gillar Elle Fanning väldigt mycket, men hon är nog ändå inte riktigt den jag hade sett framför mig som Violet. Justice Smith har jag tydligen sett i Paper Towns men eh minns honom ej helt därifrån ... Aja han ser nog inte heller ut som den Finch jag har i huvudet, men kul ändå! Hoppas det blir bra! Här finns min recension på Som stjärnor i natten ifall någon inte läst och vill veta varför hen borde.

Grej nummer tre är att filmversione av The hate u give tydligen haft premiär?!? Den verkar inte gå på bio här i Finland, så blir väl att jag ser då den kommit upp någon annanstans. Faktiskt inte sett trailern själv pga brukar undvika dem rätt långt, men här är den ifall någon annan är nyfiken:
Har ju inte publicerat någon recension på The hate u give *än* men den är verkligen otroligt värd. Och så viktigt! Känns lite avigt att den inte visas på bio just därför, så viktig story, den borde verkligen få den marknadsföringen, men ja. Läs och se!!

Och gårdagens grej! Augustpriset! De nominerade i barn- och ungdom är *ifall någon mot förmodan missat*:

• Gropen av Emma Adbåge (bilderbok 3-6)
• Vi kommer snart hem igen av Peter Bergting och Jessica Bab Bonde (seriealbum 9-12)
• Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg (bilderbok 3-6)
• Rymlingarna av Ulf Stark och Kitty Crowther (roman 6-9)
• Regn av Anders Holmer (bilderbok)
• Comedy Queen av Jenny Jägerfeld (roman 9-12)

Så ... jaha? Om vi säger såhär: en måste ju inse hur JÄVLA dumt det är att trycka in alla barn- och ungdomsböcker i en och samma kategori då en ser på detta. Tre bilderböcker, inte en enda ungdoms?? Vägrar tro att det liksom inte fanns böcker värda en nominering i årets ugiving. Sen så, klart det blir såhär liksom. Med en så omfattande kategori kommer det ju aldrig kännas rättvist. Men okej, om jag ska kommentera vidare då: jag kände till de flesta från förut, Regn och Hemma hos Harald Henriksson har jag max skymtat omslaget av någon gång. Har faktiskt inte läst en enda surprise surprise men jag har ju knappt läst något alls ur årets utgivning såatteh. Kan tycka att PAX VERKLIGEN hade förtjänat en nominering, någon skrev att kanske hela serien skulle nomineras men nehhej.

Men alla böckerna verkar fina! Och som typiska August-böcker, de är ju egentligen väldigt förutsägbara en borde ju fatta vilka böcker som kommer bli nominerade bara genom att kolla igenom utgivningen, men klart en för det tycker att sina personliga favoriter borde nomineras. Och det borde de ju.

Comedy Queen känns spontant som den jag håller på. Har som sagt inte läst en enda men har läst så många omdömen på den så jag typ vet vad jag antagligen skulle tycka. Den verkar så viktig och bra!! Rymlingarna verkar också superfin, egentligen. Vi kommer snart hem igen också för den delen.

Okej sista: Yrsa Keysendals debut Friläge går att bevaka hos nätbokhandlarna och kommer ut i mars!! Så pepp. Egentligen bara för att jag följt henne via Flora och sedan på hennes instagram vet inte alls vad den handlar om. Men! Ändå! Coolt! Roligt! Kul!

Kom på en till grej så det blev inte sista: Feministfällan av Nina Åkestam verkar otrolig! Hon delar utdrag på sin instagram och allt är så bra. Åh. Vill läsa den mycket mycket. Nu finns den dessutom att köpa som signerad!

Ska fortsätta gå i skolan nu. Hejsvejs!

Innan jag dör - Now is good

OBS rätt detaljerad jämförelse - försökt ta bort de största spolersen och onödigaste delarna, men vill du gå in i den här historien utan att veta något - läs inte mitt inlägg!

”Moments. This is one. This, right here, right now, is definitely – a moment.”

Så börjar filmversionen av Jenny Downhams bok Innan jag dör (orig. Before I Die 2007). Filmen, Now is good, är från 2012 och redan i öppningsscenen blir jag förvirrad. Det här var ju inte hur det började? Boken börjar med listan, som utvecklas från Tessas önskan att ”känna en killes tyngd ovanpå min kropp”, medan filmen börjar med en natt ute, Tessa i peruk och röd klänning. Hon och Zoey har hamnat hos två killar och det är i natt det ska hända, i natt ska Tessa ha sex.

 "Så, vem av dem vill du ha?" frågar Zoey. "För jag har verkligen ingen skillnad."

”Den blonde” svarar Tessa och Zoey blir förvånad: ”Den blonde, är du säker?”

"Du vill ha den blonde."

”Jag har verkligen ingen skillnad men –”

”Du kan ta den blonde”

”Bara om du är säker.”

Innan det säger Zoey att Tessa ska göra en lista, att det är en stor natt, ”nummer ett på listan”. Så Tessa skriver SEX i imman på spegeln och så börjar det.

Men så är det inte i boken. I boken börjar det med en längtan efter en pojkvän, fortsätter med en utekväll Tessas pappa först vägrar gå med på men sedan ger han efter – bara Tessa är hemma senast tolv. Men i bilen på väg till baren säger Zoey att det egentligen inte har någon skillnad, för han kan ju inte direkt bestraffa Tessa. Tessa har nämligen leukemi, hon har slutat med cellbehandlingarna så hon mår helt okej för det mesta men har inte länge kvar för det. Då finns det inte så mycket kvar att vara rädd för.
Redan på filmens titel ser man ju att det är annorlunda – Innan jag dör har blivit (fritt översatt) Nu är bra. Listan är inte alls lika närvarande i filmen som den är i boken, så jag kan delvis förstå titelbytet. Samtidigt irriterar jag ihjäl mig på det – Nu är bra är inte på långa vägar lika bra som Innan jag dör. Innan jag dör är mycket mer träffande, mer direkt, mer uppseendeväckande och intressant. Nu är bra är bara ologiskt tills man ser filmen, och inte ens då tycker jag titeln känns särskilt träffande. Den enda gången i filmversionen som orden ens sägs är då Tessa svarar på Adams erbjudande om en dejt att det passar precis då: ”Nu, är bra”. Det är varken en särskilt avgörande eller laddad scen – ändå bytte de originaltiteln för den.

Innan jag såg filmen skrev jag en lista på vad jag tyckte var viktigt att de tog med och gjorde rätt. Jag skrev till exempel: ”Den påtagliga kärleken mellan Tessa och Cal”. Cal är Tessas 11-åriga lillebror, men i filmen är han plötsligt nio. Relationen dem emellan märks främst under dagen då Tessa ska säga ja till allting, men hela den scenen blev helt förstörd i filmen och fick inte alls samma värde som i boken. I boken kom Zoey och förstörde deras gemensamma dag, Tessa blev sur på Zoeys beteende och gick ut i det smutsiga vattnet tillsammans med en tokig gubbe, i bara underkläderna. I filmen vill Cal flyga, så Tessa tar honom till ett ställe med en flygmaskin. När de som fixar flygningen frågar om inte Tessa ska prova, säger Cal att Tessa nog inte får, att hon är sjuk. Såklart väcker det Tessas trotsighet – klart hon flyger. På sätt och vis har nog dessa två scener lite samma meddelande – att Tessa sätter emot alla andra, att hon struntar i sin sjukdom, gör revolt. Men jag tycker ändå att scenen i boken var så mycket mer laddad. Där utspelade den sig mitt bland alla människor, nära torget, så att alla såg. Nu var det en mycket mer tystlåten revolt, som endast de som jobbade vid flygmaskinen vittnade.

En annan scen som blev mycket konstig i filmen och 100% fel, är den då Tessas pappa tar henne till radion för att prata om sin cancer. I boken gör han detta för att Tessa vill bli känd, för att hon vill lämna efter sig något i världen. Det är hans sätt att försöka vara en del av hennes lista, men även i boken blir det väldigt fel. Tessa vill inte prata om sin snyftiga historia utan istället börjar hon berätta om listan på saker hon vill göra innan hon dör, om att ha sex och testa droger osv. I boken blir intervjuaren intresserad av detta, medan han väldigt snabbt sätter tyst på hennes prat i filmen och mest ser obekväm ut. Han blir även obekväm till slut i boken, men där börjar Tessa inte babbla utan anledning p.g.a. ilska utan för att hon blir tillfrågad. Dessutom gjorde pappan det som ett försök att hjälpa Tessa med punkten ”berömmelse” i boken – i filmen känns scenen alldeles malplacerad då den kommer mycket tidigare än i boken och utan orsak.

Men det finns scener jag tycker de har lyckats med i filmversionen ändå – ett exempel är Tessas död, som både i filmen och boken är väldigt fragmentarisk, med delar av samtal som Tessa uppfattar innan hon faller in i dvalan igen – där önskedrömmar om ett liv som hade kunnat bli finns. De sista orden i filmen är dessutom precis samma som i boken – ”Ögonblick. Alla leder de fram till detta enda.”/”Moments. All gathering – towards this one.” På det här sättet förstår jag ändå någonstans deras val av öppningsscen, eftersom den knyts ihop på ett snyggt sätt med slutorden. Tessas dödsscen tycker jag faktiskt är den absolut snyggaste i hela filmen och jag blir imponerad av hur smidig och vacker de fick den.

En stor del av boken är bara Tessas tankar – tankar kring döden, kring personerna runt henne. Ofta är hon arg, men det brukar hon inte uttrycka i ord så att människorna omkring henne hör. I filmen hade ju en hel del av handlingen gått förlorad om de inte hittat ett sätt att få in Tessas tankar på – vilket de gör. De låter Tessa säga mycket rakt ut, vilket skapar lite annorlunda konflikter än vad som finns i boken och ibland blir smått komiskt, men det funkar. Jag föredrar nog den här lösningen framför att Tessas röst utan kropp skulle ha berättat vad hon kände för tittarna.

Tessa och Adams relation då? Den romantiska delen av boken och filmen? Hur blev den i bild? Helt okej, tycker jag. Jag tycker varken Adam eller Tessa ser särskilt fula ut – vilket de flera gånger beskrevs som i boken utan faktiskt tvärtom är alldeles för snygga. Vissa saker speciellt Adam gjorde tyckte jag inte matchade hans personlighet i boken, men antar att det hade att göra med dramaturgin i filmen eller något ...

Som filmatisering tycker jag Now is good är medioker och då är det främst karaktärernas flyttning till filmduken som inte blev som jag ville. Bara som film tycker jag dock den är riktigt fin – lite väl långsam kanske, och med ingen verklig kemi mellan Tessa och Adam, men rörande, vacker och känslosam. Boken å sin sida fann jag väldigt bra för stunden, men inte som någon överväldigande läsupplevelse jag kommer återkomma till många gånger. Kanske någon gång ändå – för språket och resan Tessa gör är ändå riktigt bra.

Foto: Marion Scott

| Innan jag dör orig. Before I Die | Jenny Downham 2007 övers. Helena Ridelberg 2008 | Brombergs | 305 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Now Is Good (2012) | regissör: Ol Parker | i rollerna: Dakota Fanning, Josef Altin, Jeremy Irvine | rating: 7.2/10 (IMDb 9.5.2017) |

Bokbloggsjerka 2-5 september

Igår öste regnet ner. Alltså himlen bara RANN. Älskar det. Idag är det nästan soligt så jag ska nog försöka ta mig ut något tag. Fick nyss undan lite läxläsning så det är ju skönt - känns bra att redan ha fått något gjort ju!

Veckans bokbloggsjerka är superkul, såhär skriver Annika: Personligen är jag inte så intresserad av att se filmatiseringar av böcker jag har tyckt om, eftersom jag med få undantag har blivit riktigt besviken på hur någon kan ”slakta” en bok och göra en skitfilm av den. Hur är det med dig? Har du sett en film som kanske till och med var bättre än boken (eller lika bra), eller har du läst en bok som du tycker ska bli film?

Jag ÄLSKAR faktiskt att se filmatiseringen av en bok. Eller okej - älskhatar. För det kan ju faktiskt bli bara skit av det och då plågas en ju nästan lite. Ett exempel är ju Shadowhunters där jag tycker att de gjort typ allting fel ... ändå kan jag inte låta bli att titta, så något måste den ju kanske ha. ;-D

En bok där filmen var bättre, enligt mig, är The Notebook. Älskar älskar älskar filmen och känslan den ger medan boken sedan kändes helt tvärtom. Hatade skrivsättet och tyckte inte Noah och Allies kärlekshistoria kändes äkta alls i den. Nej usch, vill inte ens tänka på boken.

Där såg jag alltså filmen före, vilket jag annars brukar dra mig för att göra. Ett annat exempel där jag gjort så är med Game of Thrones där böckerna skrämde mig så mycket att jag tillslut var tvungen att ge efter för frestelsen att se på den megahypade tv-serien. Har verkligen inte ångrat mig, men läser första boken just nu och känns som att boken och serieversionen drar ganska jämnt här.

En till lyckad filmatisering är The Hungergames. Älskade böckerna men filmerna är verkligen episka och faktiskt nästan bättre, tycker jag. Nu var det dock ett tag sedan jag läste böckerna så vet inte riktigt - förra året läste jag om Revolt och då var den fantastisk åtminstone, så kanske bok och film även här är på rätt så samma nivå.

Nu kom jag på ännu en! The Perks of Being a Wallflower filmatiserades 2013 och jag hade läst och älskat boken just precis innan. Här handlar det inte om att någon dera skulle vara bättre - nej, de två medierna kompletterar helt enkelt varandra och berättelsen blir bäst om man både läser och tittar.

Måste även nämna Stand by Me/Höstgärning där både film och novell är fantastiska.

Just det ja - andra frågan handlade ju om böcker jag skulle vilja se som film. En definitiv är Malin + Ramus = sant som kunde bli underbar - samtidigt skulle jag nog vara väldigt rädd för en filmatisering av den boken pga betyder så mycket för mig. En annan - som faktiskt håller på att bli verklighet - är Jellicoe Road. Melina Marchetta skriver manus till denna så tror det kan bli magiskt. Det är nog de jag kommer på nu såhär snabbt.

Och nu får jag hålla resten för mig själv, så att det här inte blir alldeles för långt. Älskar filmatiseringar helt enkelt!

Stand by Me - Höstgärning

Jag såg Stand by Me, filmatiseringen på Stephen Kings längre novell The Body/Höstgärning i maj i år och blev golvad. Hade verkligen inte väntat mig det när jag hittade den på Netflix och tänkte att den kanske kunde funka för hela familjen. Det gjorde den - jag tror att alla njöt. Fast kanske ändå allra mest jag.

Så det blev som med The Notebook, en film som jag - om någon missat det - också blev besatt av och därför var tvungen att läsa bokversionen av. I det fallet blev jag väldigt, väldigt besviken på boken (tänkte så sent som idag på att det antagligen berodde på att det är en sådan stor skillnad på KÄNSLAN de olika medierna väljer att förmedla - i filmen är det romantiskt och hjärtskärande vackert medan det mest är platt och sexigt i boken. Vilket känns helt fel.). Vilket inte alls var fallet den här gången - jag älskade vart enda ord av den ca 70 sidor långa texten.

Stand by Me/The Body/Höstgärning handlar alltså om ett kompisgäng 12-åringar som beger sig ut på vandring. Vern råkade ligga under terassen då hans bror kom tillbaka med en kompis från en körtur. I panik pratade de två killarna om en ung pojke de sett ligga nära järnvägen. Död. Så snart Verns bror försvunnit från synhåll springar han till trädkojan och beättar för de andra och det blir en sorts besatthet för dem att hitta pojken.

Det här är inte någon spökhistoria, som Kings böcker brukar vara. Den har onekligen vissa scener som är lite kusliga, men främst är det en uppväxtskildring, skildrad ur den vuxna Gordies ögon. Den är till viss del självbiografisk, men av det jag fick fram när jag googlade vet jag inte till hur stor del. Gordie skriver - så det stämmer ju åtminstone in - sedan så tror jag den här grejen med kroppen är en sak King tagit inspiration till från sin egen barndom, men inte upplevt just på det här sättet.

Då jag läser Höstgärning, får jag samma känsla som då jag såg filmen. En lite melankolisk känsla, men också kärleksfylld och äventyrslysten. Pojkarna har en hel del djupa konversationer med varandra, men det känns aldrig krystat. Det känns rätt och fint och verkligt där de går i skogen och funderar på var de ska börja i college.

I filmen är färgerna, miljön och skådespelarinsatserna något av det mesta, medan delarna som inte kom med där, eller ändrats på lite, är de som gör novellen till en pärla. Jag älskar Gordies korta historier vi får läsa emellanåt, som är oerhört brutala och som jag inte alltid förstår, men som är väldigt intressanta. Jag älskar språket - och tror att det är ännu bättre i original.

Relationen karaktärerna har till varandra älskar jag också. Den är skildrad med sådan kärlek och sådan ärlighet att en inte kan låta bli att falla för dessa udda personer. De kommer alla från familjer som är trasiga på olika sätt och har alla sina egenheter - Teddy är inte rädd för något och utmanar döden jämt och ständigt. Chris är misstrodd av alla, bara för att hans familj har dåligt rykte om sig. Vern har en jobbig bror och är lite feg, men samtidigt vill han gärna vara med. Gordie ... Gordie har en död storebror har inte kände särskilt bra och som alla tycker var så mycket bättre än honom. Hemma är han nästan osynlig och hans föräldrar har helt och hålelt tappat gnistan. Hur Gordies relation och tankar kring sin bror skildrar fastnar jag också för - det är så himla hjärtskärande hur motstridiga känslor han har inom sig och jag tror verkligen på det.

Men de har varandra och det är inte så lite. För det är ju verkligen karaktärerna som för storyn framåt, med sina små äventyr och samtal om allt och inget. Ja, River Phoenix i rollen som Chris Chambers stal lite av mitt hjärta. En så himla fin karaktär, en så himla fin insats av en så ung skådespelare. (Men rätt så erfaren var han ju ...)

Det är svårt att med ord och meningar försöka förklara vad det är jag fastnar för i den här historien som egentligen bara handlar om en vandring på två dagar. Det blir helt enkelt briljant med kombinationen av att hitta den döda kroppen, pojken i deras ålder som varit försvunnen och de hela tiden pratar om på radio, funderingarna kring vad som kommer hända då de byter skola - kommer de fortfarande förbli vänner? -, hotet av storebrorsorna som kan hinna före till kroppen, om de vill och Gordies korta berättelser. Dessutom vill jag citera cirka allt de säger och hänga upp på väggen.

Höstgärning (ugh - gillar verkligen inte den svenska titeln) är inte lång, men den rymmer så mycket. På Goodreads skriver de att den är något av det bästa King skrivit, och det kan jag inte svara på för jag har inte läst något annat. Jag kan bara säga att Carrie, Det och Jurtjyrkogården måste vara hiskeligt bra böcker om de övervinner det här.

Och så verkar jag ju falla för den här tidsperioden - 1960-talet - om och om igen.

| Ingår i novellsamlingen Årstider orig. Different Seasons | Stephen King 1982 övers. Jimmy Hofsö & Mårten Edlund i version från 2015 | ca 70 sidor (om jag minns rätt ... kan ha varit 140 haha) | 15+ (är kluven. De är ju 12. Men jag betvivlar att jag hade gillat den lika mycket som 13-åring. Trots att jag tycker jag är precis likadan nu som då.) | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

The Notebook - Dagboken

Aka Elvira gör sitt första försök till en sågning.

Filmen The Notebook är en av de finaste filmerna jag sett - både estetiskt och handlingsmässigt. Efter att jag sett den en första gång gick det inte många dagar så låg jag och lipade igen. Det är något med blandningen av lantlig 50-tals idyll, kemin mellan Gosling & McAdams och den romantiska, episka historien som får det att krypa i mig av välbehag.

Därför vad förväntningarna höga då jag tog mig an den omtalade bokversionen. Därför var besvikelsen stor då jag och Sparks skrivsätt inte gick ihop över huvudtaget.

Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta handlar om sommarförälskelsen mellan Allie och Noah som aldrig glömdes bort. Relationen dömdes till misslyckande av Allies föräldrar, som inte gillade tanken att deras dotter kanske skulle gifta sig med en pojke som Noah. En pojke med inget annat än sig själv att erbjuda.

Efter den där ena sommaren hör de ingenting från den andre på flera år. Noah skriver brev efter brev men får aldrig något svar. Så han ger upp. Tills Allie ska gifta sig och plötsligt ser Noah i tidningen. Och hon vet att hon måste träffa honom igen. Åtminstone en sista gång. Annars kommer hon undre för alltid.

Berättelsen skildras av ett 80-årigt jag som läser upp den för en tant som inte verkar minnas så mycket. Han skriver att han tror på mirakel - men vilket miraklet är få vi veta först på slutet.

Boken är alltså skriven både i nu- och dåtid, vilket jag både gillar och ogillar. På film tyckte jag det funkade bra men här funkar det inte alls. Jag står helt enkelt knappt ut med språket i nutidsdelen. Sparks vill vara poetisk och romantisk men det faller bara platt och blir sliskigt. Dessutom är det mycket stakigt och dialogen känns vädigt väldigt krystad. Språket är inte det bästa i dåtiden heller, men det funkar helt enkelt inte alls i nu-berättelsen och gör att hela boken känns ostabil.

I båda paralellberättelserna dumförklarar Sparks läsaren gång på gång. Han vägrar gestalta någonting utan ska säga precis som det är gång på gång. Noah och Allie är SÅ attraherade av varandra men vi får aldrig märka det. Han säger bara till oss att det är SÅ DET ÄR OCH DÄR MED BASTA. De är otroligt kära i varandra men jag fattar inte varför för jag tycker de har noll personlighet i filmen. Eller tydligen är Allie mycket passionerad och hetlevrad och Noah lugn men stark. Inte för att jag märkte det, men Nicholas Sparks säger att det är så.

Ja, jag är bitter över att boken inte ens var nära det filmen är. Ja, det är orättvist då jag kanske hade fel sorts förväntningar och det här ju faktiskt är originalet. Men jag gillade helt enkelt filmberättelsen mer - där fick en lära KÄNNA Noah och Allie och där var det mycket trevligare att se hur de blev kära. För jag gillar ju berättelsen, som är klassisk och vacker - det är bara utförandet det är fel på.

Fast ärligt talat tror jag att jag gillade boken mer nu än jag kanske hade gjort om jag inte hade sett filmen innan. Nu hade jag ju liksom Noah och Allie från filmen i huvudet och kunde lägga till de grejer som inte var med. Och jag ska inte ljuga - boken har någon sorts driv ändå, jag läste rätt så gärna ett kapitel till och så ...

Det är lite hatkärlek det här hörni. För jag ogillar språket starkt och karaktärerna är ju bara sina vackra kroppar. Men jag gillar berättelsen. Dock skulle jag faktiskt inte rekommendera boken till någon, för det blir alldeles för mycket, samtidigt som det är alldeles för simpelt skrivet:

Kvällen gick, de kom varandra allt närmare både fysiskt och själsligt, och den natten sov de i varandras famn. Ibland vaknade Noah till, betraktade Allies vackta, utmattade gestalt, och kände att allt äntligen hade blivit som han drömt om. s. 131

Alltså ARGH det är så KLYSCHIGT!!! Står knappt ut. Vet inte hur jag kunde läsa ut den ens. Jag hade verkligen inte väntat mig det, men den här gången föredrar jag faktiskt filmen långt mycket mer.

*Nej, jag vet inte varför den fick två stjänor på Goodreads direkt efter att jag läst den. Nu läste jag liksom om lite delar och vill typ spy?!? Vad ÄR ens detta?*

| Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta orig. The Notebook | Nicholas Sparks 1996 övers. Lena Torndahl 2012 | Fenix romantik | 214 sidor | 15+ | slutsåld |

Mockingjay part 2 & omläsning av Revolt

I november såg jag, som så många andra, den avslutande delen i Hungergames-kvartetten. För det blev ju en kvartett på bio ... Innan jag såg filmen hann jag faktiskt läsa om boken, så nu tänkte jag både skriva lite vad jag tyckte om omläsningen och överföringen av text till bild.

Trots att jag då läste om boken lagom till att jag såg den på bio, kan jag nu tyvärr inte innan de saker som hade ändrats på osv ... tyvärr. Var ju liksom lite meningen med att läsa om boken, men aja.

Jag marathonläste hela trilogin en sommar, kanske var det 2012. Jag minns att jag gillade dem otroligt mycket, men ju mer tid det gått sedan jag läste desto mer har de bleknat i mitt minne. Jag har blivit osäker kring om böckerna faktiskt är särskilt bra och min kärlek för filmerna har då istället varit större.

Både för att det var sista filmen och för att jag ville se om böckerna var något för mig tog jag mig då an att läsa Revolt. Jag var faktiskt rätt så orolig inför det - tänk om den skulle vara långsam, tänk om jag nu skulle börja ogilla serien?

Jag hade verkligen inte behövt oroa mig så.

Åh, som jag tyckte om att läsa om Katniss igen! Så spännande det var! Så himla smart och snyggt och BRA alltihopa! Jag gick omkring och sa till alla som ville lyssna hur bra Revolt var.

De flesta är säkert bekanta med Hungerspelen-franchisen, om inte, det här är vad första boken går ut på: Varje år håller huvudstaden, Panem, i en sorts tävling där två tävlande, en flicka och en pojke, från var och ett av de tolv distrikten väljs ut för att tävla mot varandra i en främmande miljö. Till döden. Då Katniss 12-åriga systers namn ropas ut i distrikt 12 anmäler sig Katniss som frivillig att ta Prims plats.

Hungerspelen följer samma mall som många andra dystopier i den mån att en eller flera personer gör uppror mot ett orättvist, förfärligt samhälle.

FÖLJANDE STYCKEN KAN INNEHÅLLA SMÅ SPOILERS

I Revolt är då upproret i full gång, Fatta eld avslutas med att Katniss skjuter en pil genom spelarenans tak och räddas till distrikt 13. Peeta är fånge i huvudstaden men har räddats av rebellerna i Mockingjay part 2. Hans minnen har dock blivit lekta med, så nu tror han att Katniss är fienden.

För det första: jag var alldeles överväldigad när jag kom från bion efter att ha sett Mockingjay part 1. Catching fire och The Hunger Games var också riktigt bra, men Mockingjay part 1 grabbade liksom tag i mig på ett mäktigare sätt. Förväntningarna var definitivt höga då jag gick för att se del två, både pga att ettan var så fantastisk och för att jag nyligen läst boken och var full av återupptäckt kärlek till serien. Höll den då måttet?

Ja men, det gjorde den ju. Men den blev inte så mycket mer än så. Slutet blev inte alls så mäktigt och tårfyllt som jag hoppats, händelseförloppet var lite rörigt ibland och den höll sig liksom rätt så lugn. Ingenting extravagant hände, den höll sig på samma godkännbara nivå hela tiden. När jag gick från bion var jag nöjd, men faktiskt inte så mycket mer än det, tyvärr.

Revolt är ju också den del där det är mest krig, så man kan ju egentligen inte förvänta sig så mycket mer. Bröllopet mellan Finnick och Annie gillade jag, men det hade också gärna fått ta mer plats. Nu hände det lite i skymundan, jag hade velat KÄNNA hur det gav invånarna i tretton ett litet hopp i allt det mörka.

Men gud vad SNYGGA de här filmerna ändå är, det måste jag säga! Så himla snygga kläder, miljöer etc. Och musiken är det ju heller ingent fel på.

Lite tråkigt att den avslutande delen antagligen kommer stanna som den jag tyckte minst om av de fyra filmerna, men så blev det iallafall. En riktigt bra film är det ju fortfarande, bara lite blek i jämförelse med de andra.

Så, faktiskt - del två gillade jag ändå bättre i bokform. De är ju riktigt bra, de här böckerna. Måste ta och försöka läsa om Hungerspelen och Fatta eld snart nu också!

Foto: Charles Pryor

| Revolt orig. Mockingjay | Suzanne Collins 2010 övers. Lena Jonsson & Emma Jonsson Sandström | Bonnier Carlsen | 335 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Bildkälla

| The Hunger Games: Mockingjay - part 2 | 2015 | regi: Francis Lawrence | manus: Peter Craig, Danny Strong & Suzanne Collins | stora roller: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth & Woody Harrelson | köp hos: Cdon |

Shadowhunters och veckans bokbloggsfråga

Hej på er vänner!

Här kommer ett inlägget komponerat av det ena och det andra jag tänker på just nu.

Idag har jag varit hemma pga förbannad snuva som inte vill ge med sig. Jag har sett på första avsnittet Shadowhunters! För det finns på Netflix!!! Det produceras ju (?) för i helsike av Netflix, så HUR jag har lyckats missa detta fram till idag, då första avsnittet släpptes, är en gåta. Nu kommer vi alltså få ett nytt avsnitt i veckan fram till ... vet ej när. Är iallafall rätt så lycklig över det, även om jag inte varit överpepp på serien pga den verkade ju inte så bra. Hur var första avsnittet då?

Bildkälla

Precis som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Specialeffekterna var förfärliga och handlingen var väldigt rörig och skiljde sig en hel del från (vad jag minns) bokens. Men! Skådespelarna passade sina roller förvånansvärt bra. Jag hade faktiskt inte väntat mig det, har varit rätt så skeptiskt till skådisarna från första början, så det var en kul överraskning. Den verkar väldigt moderniserad, första boken kom ju ändå ut 2007 så en del har hänt. Och väldigt klyschig och överdramatisk. 

Summan av kardemumman: typ vad jag tyckte om första avsnittet av Vampire Diaries. Alltså kommer jag fortsätta titta. (Duh) Har dock inga förhoppningar, tar det bara som en rolig grej och hoppas på att den är underhållande iallafall. :-))) Har ni tittat? Eller ska ni se? Jag diskuterar gärna vidare i kommentarerna, men varna om du spoilar något! (För alla andras skull, inte min)

Över till nästa grej --> veckans bokbloggsfråga! Carola håller i den på Barnboksbloggen och det är alltså en grej som påminner om bokbloggsjerkan, men pågor hela veckan. Jag tänkte ju innan att jag skulle köra både jerka och denna på söndagar, men eftersom det här svaret kommer rätt så sent isåfall och onsdag är en dag då jag sällan orkar blogga så tror jag det blir onsdag istället. Eller vilken dag i veckan som helst då jag har bloggtorka.

Denna vecka undrar Carola alltså: Finns din blogg med i sociala medier, så som Facebook, instagram eller twitter? Vad använder du de sociala medierna till, att göra reklam för bloggen, skaffa nya läsare eller interagera med läsarna genom diskussioner, tävlingar eller annat?

Rätt så nyligen startade jag ju instagramkontot @theworldilivein_books som fungerar som ett komplement till bloggen. Där kan jag lägga upp bilder på vad jag läser, fråga er om råd kring vad jag ska läsa till näst el. dyl., tipsa om tävlingar så att jag inte "behöver" skriva ett eget inlägg om dem och kanske tipsa om vad som kommer upp på bloggen ibland (är dock väldigt dålig på just det - borde jag bli bättre). En facebooksida har jag inte *än* för tror inte jag någonsin skulle minnas att länka där. Tror inte heller att det skulel ha så stor nytta - men jag vet ju inte, har ju inte provat - vad tycke ni som faktiskt HAR det?

Instagramkontot startade jag för att ha ett instagramkonto med böcker ... haha. Nej men jag tycker det är lättare att "nå" er på instagram och där kan jag snabbt berätta om små saker som kan ta en vecka innan de når bloggen. (Typ vad jag fått i brevlådan.)

Just nu är det dock mörkt ute ca alltid då jag får lust att lägga upp en bild ... så det blir inte så ofta. Hur gör ni då? Och vad tycker ni om det här med att ha flera plattformar?

Annan kul grej: jag har kommit halvvägs i Sabaa Tahirs Askfödd. (Har förövrigt lite glömt bort Blod & stjärnstoft ... did't see that one coming!) Jag älskar den SÅ SÅ mycket!!! Är typ addicted. Karaktärerna är inte de bästa jag stött på, både Elias och Laia tycker jag är lite väl gnälliga. Men annars! Så otroligt bra. Njuter till 100% för var Så Länge sedan jag läste en bok jag tänkte på precis hela tiden.

Ord är överflödiga

*en himla massa vokaler*

Lite länkar och nyheter och sådant

Alltså - allt fint vi för tillfället bombaderas av i bokbloggosfären!?! Nu kommer här lite *mycket* länkkärlek lastat, några länkar är rätt så gamla och mycket har andra skrivit om - men what the heck, jag kör ändå!

• Först, tre författarintervjuer jag gillade! OARYA intervjuar Marta Söderberg, Sagan om sagorna intervjuar Leigh Bardugo och Bokhuset har fått prata med ingen mindre än George R R Martin.
• Sveriges (SVTs) julkalender i år - SÅ COOL!!! Måste se. Alltså: den görs av Historieätarna och en familj ska ta sig från 1015 till 2015. Vi får alltså se hur julen har sett ut under tusen år! Typ så?
• Jag var här har ju bytt omslag! Vilket föredrar ni? (Jag föredrar faktiskt nästan det gamla ... även om det nya är rätt så mysigt det med.)
  
• B Wahlströms ska ge ut Sabaa Tahirs omtalade bok An Ember in the Ashes med titeln Askfödd och ett inte så snyggt omslag. Jag vill läsa iallafall, så det gör inte så värst mycket för MIG.
• Bonnier Carlsen ska ge ut Alice i underlandet med illustrationer av Tove Jansson pånytt!
• Jag, En fick ju tidigare i höst en "uppföljare": Another Day. I vår ska Gilla böker (Lilla Pirat) ge ut den under titeln En annan!
• Jag nämde det ju lite snabbt i onsdagens TTT, men His Dark Materials ska göras till TV-serie av BBC!!!
• Jag har inte läst den, men The Selection ska bli film! Jag hoppas på att böckerna kommer översättas till svenska, lagom till filmen.
• Norska Odinsbarn ska också bli film! Hipphipp hurraa!
• Och detta. Alltså ugh.
• Tillslut: Paris. Först tänkte jag låta bli att skriva något alls, för jag kan inte formulera något själv. Men nu har Sandra lagt ord på allt jag tycker så då kan jag ju länka iallafall.

Trevlig läsning! Och ha en fortsatt mysig söndag/vilken dag det nu är när du läser.

Top Ten Book Book-To-Movie-Adaptations I'm Looking Forward To

Hallå!

Nu är det inte tisdag, så även denna vecka blir det en Top Ten Wednesday. Men det gör väll kanske inte så mycket? Veckans tema var än en gång halvt valfritt och jag har valt att lista topp tio bok-till-film-adaptations jag ser framemot. Dessa ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning!

• Beauty and the Beast med EMMA WATSON OCH DAN STEVENS!!!!!!!!!!!!!!!!!!
• Looking For Alaska verkar ju bli av nu igen. Eller? Har för mig att man pratat om den innan också, men det blev det inget av. Men nu när John Greens andra böcker blivit sådana succéer som film måste man ju testa den här med.
• The 5th Wave med Chloë Grace Moretz är det inte länge kvar till nu! Storgillade ju boken så ser framemot denna.
• Legend - ska detta bli av eller ej? Ingen vet. Har ju pratats om sedan första delen kom ut på svenska (2013), minst! Skulle så himla gärna se det hända, men samtidigt - vilka är oddsen för att filmatiseringar blir lika bra som Hungerspelen? (Rätt så låga - I'm looking at you, Divergent.)
• Shadowhunters är jag faktiskt superpepp på! Även om det verkar som att de inte kommer följa böckerna så bra ... nåja, addictive serier är jag aldrig den som säger nej till.
• Miss Peregrine's Home for Peculiar Children har jag inte läst men hört väldigt mycket gått om. Den ska produceras av TIM BURTON!! Blir antingen superbt eller ... not so much superbt.
• His Dark Materials-tv-serien, javisst, Philip Pullmans mästerverk ska bli tv-serie den med efter att ha floppat som film! (Verkar trendigt, detta ..?) Och jag är så pepp jag vill dö.
• NÄSTA VECKA SMÄLLER DET! MOCKINGJAY PART 2!!!!! Och jag har inte vågat kolla trailern ordentligt än.
• Är. Så. Himla. Glad. Över att Fantastic Beasts and Where To Find Them händer. Allt som levandegör den världen lite mer är välkommet i mitt liv.
• Slutligen: Jellicoe Road. Jag är superrädd och jättepepp. Tror den kan bli fantastisk som film - men OM INTE?!?!

Vilka kommande filmer, baserade på böcker, ser ni framemot?

Bok-till-film: Cirkeln & The Maze Runner

Halloj vänner!

 

Nu ska jag försöka tänka på annat än Downton Abbey en liten stund och skriva om två filmatiseringar jag sett: Cirkeln och The Maze Runner. Jag har velat se dem ända sedan de hade premiär och långt före men det har liksom inte blivit av, nu blev det!

 

Jag tycker faktiskt rätt så lika om båda filmerna: helt okej. Eller rätt så bra. Jag har för mig att jag tyckte någon av dem var lite bättre men nu kommer jag inte på vilken, så det får väll vara då ...

 

OBS att jag inte alls är van vid att skriva om filmer, så det blir rätt så rörigt och vagt, dessutom är det ett tag sedan jag såg ...

Vi börjar med Cirkeln! En svensk fantasy bok som blev film, har det någonsin hänt förut? Jag gillade den! Den var faktiskt över förväntan då jag hört en del rätt så ... inte direkt negativa, men svala, omdömen. Samtidigt var den lite av en besvikelse, för jag tycker helt enkelt alltid (typ) svensk ungdomsfilm är väldigt stel. Här var det också väldigt stelt. Men samtidigt så spelade alla flickorna sina roller väldigt bra! Jag kom inte ihåg mycket från boken, så små detaljer kan jag inte klaga på, men alltså - dör SPOILER Rebecka så tidigt?! Okej att det känns snabbare i en två timmars film än i en 500 sidors bok, men ändå. Hon var ju knappt med?! SLUT PÅ SPOILER Det blev jag lite besviken över, att alla paralellaberättelser blev så himla små, de fick inte den plats som de får i böckerna och som gör dem så bra. Det fanns liksom skymtar av allas liv med, och därför blev också "huvudberättelsen" hemskt liten på något vis.

 

Musiken tyckte jag var lite överdramatisk på vissa ställen och specialeffekterna inte direkt fantastiska, om inte helt kassa. En grej som jag blev rätt så förvånad över är hur hima SKRÄMMANDE det blev!? Det var det här med korridoren Minoo ser och sådant som gjorde att stämningen kändes väldigt hotfull, vilket jag faktiskt gillade. Miljön känns trovärdig och alla skådespelare passade verkligen i sina roller. Jag gillar ju storyn, så även om jag kanske låter rätt så negativ nu så gillade jag den i grund och botten rätt så mycket och kommer kanske se igen.

Den andra filmatiseringen jag sett hade premiär i september förra året, och uppföljaren har USA-premiär 18 september i år. Tvärtemot bokversionen av Cirkeln så hör inte I dödens labyrint som den svenska titeln är till mina favoriter. Jag tyckte den var spännande och lättläst, men rätt så platt. Filmen är spännande och går snabbt fram, men väldigt rörig. Om man inte läst böckerna är det mycket man missar och därför blir filmen nästan ännu plattare än boken, eftersom nästan ingenting får en konkret förklaring. Saker som har stor betydelse i boken inser man knappt grejen med i filmen, vilket ju inte är så lyckat. Jag förstår ju att det inte går att förklara allting i en bra film, men jag hade hellre sett att vissa saker fick en ordentlig förklaring och betydelse än att allt slängdes ihop till en röra där man inte förstår nånting.

 

Hur de slutligen SPOILER (tyyyp) slipper ut från labyrinten var ju också helt annorlunda, och jag gillar bokens sätt myyyycket mer. SLUT PÅ SPOILER Skådespelarna gjorde alla ett bra jobb, tycker jag men O'Brien kunde jag aldrig riktigt uppskatta eftersom jag stör mig på hans karaktär så mycket - Thomas är såååå irriterande, faktiskt mer i filmen än i boken. Newt var förresten mera med i filmen än i boken, var han inte? Det gillade jag, Newt är absolut min favoritkaraktär! (Liiite pga så söt ...)

 

Miljön tyckte jag var snyggt gjord, färgerna var i fin harmoni och husen var hyddliknande grejer, vilket jag inte hade väntat mig även om det kanske är så i boken ..? Klagarna (för de heter väll så, monstren?) såg inte aaaaalls ut som jag tänkt mig dem, jag hade tänkte dem mer klumiga och liksom slemmiga och mycket äckligare än de var. (Nog för att de var tillräckligt äckliga nu ...)

 Ehe ... det kan hända att jag håller med den här videon rätt så mycket^^, men samtidigt gillade jag ju filmen .... :S
 

Godkänt, men jag vet inte om det blev så mycket mer än det. (Men ja, jag ska definitivt se uppföljaren.) Kanske det ändå var Cirkeln jag gillade bättre?

Har någon av er sett? Vad tyckte ni?

Alltså. Detta.

Får en så pepp på filmen. Och Nat Wolff är så söt!  Och han sjunger?! Med sin bror?!?!

Jag är suuuper-ex-cited. Är ni?

Top Ten Books I'd Love To See As Movies/TV-shows

Top Ten Tuesday har inte sommarlov trots att jag har det - så här är vi igen! Tisdagens tema är topp tio böcker jag skulle älska att se som filmer/TV-serier. Många favoriter har/ska ju redan filmats/s, men tio ska jag väll ändå kunna få ihop ..:

10. Klassresan & Malin + Rasmus = sant av Moni Nilsson tror jag skulle bli toppen svenska ungdomsfilmer! Snälla, gör så att det händer. I lite Eva & Adam-anda ni vet, snälla?

9. Sista riket eller Mistborn-serien av Brandon Sanderson tror jag skulle bli en episk miniserie. Men det kan ju också gå riktigt fel ...

8. Frida kom med den fina idén att Salla Simukkas trilogi om Lumikki Anderson skulle kunna bli en bra film med spänning rakt igenom - jag instämmer! (och snygg skulle den kunna bli också!)

7. Gail Carringers serie om Alexia Tarabotti. Som serie. Mycket viktigt! Skulle bli en supersnygg serie tror jag! Åh! (Men jag vet inte, nåt kanske redan händer med den?)

6. Alltså Jag går dit du går av Nina LaCour SKA väll typ bli film - men eftersom jag inte hört något mer om det så tar jag med den. Detta måste hända. Skulle kunna bli Så Bra.

5. Systrarna Cahill-trilogin av Jessica Spotswood skulle också kunna bli så bra filmer/TV-serie!! Det mesta vill jag tydligen ska bli TV-serier ... hm ... (Men alltså - tänk er klänningarna!)

4. De Utvalda-trilogin av Kristin Cashore skulle jag också vilja se i någon form. Kanske de går som film? Men alltså det är ju det här att de är så LÅNGA, då är det lite jobbigt att få allt inknycklat i en 2 timmars film.

3. Daughter of Smoke and Bone-trilogin av Laini Taylor vill jag se som filmer, tack!

2. Den unga eliten av Marie Lu, eller ja, hela serien sen då. Jag vill tydligen att väldigt många frasiga klänningar-böcker ska bli film, gör jag inte? Men sånt gillar jag ju i böcker, så varför inte i bild också?!

1. Harry Potter-serien av J.K.Rowling som TV-SERIE MED EN SÄSONG FÖR VARJE BOK. Behöver jag säga mer?

Vilka böcker vill ni se på vita duken? (Alt. TV-skärmen.)

Harry Potter och dödsrelikerna

Nu har jag igen läst om en Harry Potter! Den sista delen slukade jag för andra gången när jag var sjuk för någon vecka sedan, hela sjukledigheten blev faktiskt Harry Potter-relaterad: jag lekte på pottermore (för första gången på ... superlänge.) (om ni är där får ni gärna lägga till mig - jag heter FeatherHallow25710!), såg båda Deathly Hallows-filmerna och läste då förstås sjuan. Det var mys och kärlek deluxe. Älskar denna värld så orimligt mycket.

SPOILERVARNING OM NI INTE LÄST/SETT HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA

Snabb summering på början: Harry, Ron och Hermione ska dra iväg på jakt efter horrokruxerna, ministeriet är intaget av Voldemorts dödsätare men ändå vägrar trollkarlsvärlden inse att han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka. Snape är rektor på Hogwarts och systrarna Carrow, två dödsätare, lär eleverna om hur olika mugglarna är jämfört med trollkarlar.

När Harry fyller 17 kommer skyddet som Dursleys hus tidigare haft att försvinna, eller när Harry slutar kalla det för sitt hem. Så nu ska fenixorden spräcka skyddet innan Harry fyller 17, som en fint mot dödsätarna som tror att Harry komemr förflyttas därifrån först den 31:a. Men Snape berättar för dem när förflyttningen egentligen sker och de sju Harrysarna som flyger bort från Privet Drive 4 tillsammans med varsin beskyddare har blivit förrådda. George blir av med ett öra och så händer lite annat otäckt och ja, ni vet ju.

Fleurs och Bills bröllop blir stört av en attack från dödsätare efter att ministeriet fallit och Ron, Hermione och Harry drar iväg på sin resa. I år ska de inte till Hogwarts.

Jag hoppas verkligen att jag nu inte blandade med filmen, har för mig att det där om hur bröllopet blir attackerat etc är lite annorlunda där ... Jag kommer inte skriva vidare mycket, dels för att jag inte har så mycket annat att säga än att den här boken är SÅ SJUKT FANTASTISK SÅ JAG FÖRSTÅR INTE (så som också alla andra böcker i serien) och dels för att jag nu glömt bort vad som skilde sig mellan film och bok, vilket egentligen skulle vara typ grejen med det här inlägget. Eh.

Liiite kommer jag dock ihåg! Detta saknar i jag i filmen:

• Radio-grejen! Hade varit roligt om det varit mer med i boken också (var ju bara typ en gång!? Mindes det som större grej.) - för älskar deras radioprat! ÄLSKAR det när de hör vilka som lever, när de känner igen bekantas röster efter så lång tid och bara åh. Den scenen är Så Himla Underbar. Lite med det här att Ron lyssnar på radio syns ju vagt i filmen, men inte så att man ens noterar det om man inte läst boken och vet att det är *ganska* viktigt.
• När de hör Griphook, Gornuk, Ted Tonks, Dean Thomas och Dirk Creswell (?) och får information från trollkarlsvärlden om det ena och det andra. Lite lika som den förra ju, så tycker väll om den "scenen" av samma anledning - man tycker att de hade kunnat haft med nån av dessa iallafall?
• En hel del andra små detaljer som lämnats bort till fördel för en konstig slutstrid och andra grejer som inte alls är lika intressant.

Annars är ju de två sista filmerna riktigt bra, om än hemskt mörka. Men det blir de ju eftersom boken är det haha. Och jaaa, jag stör mig fortfarande lite på Daniel Radcliffe. Så stelt på nåt vis! Men han är ju ändå Harry, så det är okej. Och den här scenen när han och Hermione dansar i filmen? Förut gillade jag den, jag tyckte det var fint att de liksom, hade det roligt emallan allt det mörka och att den visar hur mycket de tycker om varandra och så. Men nu tyckte jag den blev lite fel, ron har nyss rymt iväg för att han tycker de lämnar honom utanför och så dansar de! Hur har man tänkt där!? Det blir ju precis som om filmskaparna försöker vinka att ja, det kan bli något mellan dem. Vi förstår ju att det inte är så, men tycker ändå det blir lite ... fel. Julscenen tycker jag då på ett mycket bättre sätt visar hur mycket de tycker om varandra.

Det finns ju alltid småsaker man inte kan låta bli att lägga märke till när man nyss läst boken - som att det är Ron som upptäcker RAB i filmen, medan Harry går uppe och kollar i Sirius rum i boken (som förövrigt inte är vidare Gryffindorigt alls i filmen, tråkigt att de skippat den detaljen tycker jag ...).

Att jag skriver om det här är förresten inte att klaga - det är bara att "diskutera", med mig själv ... nej men för jag tycker det är så intressant att se vad de valt bort och lämnat kvar och lagt till och så! Det är superroligt! Med det här inlägget vill jag ju kanske också öppna lite till en diskussion i kommentarerna om den här - och alla andra - boken, där man får spoila helt fritt, för om det är något jag älskar att diskutera är det Harry Potter. Tyvärr finns det typ ingen i min närhet som jag kan göra det med.

Harry Potter är Harry Potter, det är som att komma hem för mig, det är som Hogwarts är för Harry. Jag kommer aldrig sluta vänta på mitt brev.

Harry Potter och den flammande bägaren

Nu börjar det faktiskt vara ett tag sedan jag läste om denna över 700 sidor långa bok. Lite vill jag ju kommentera och fundera för det. Så: flum kommer lastat om fjärde delen i bästaste serien som ngonsin funnit och kommer finnas!

 

Om du inte läst boken/sett filmen rekommenderar jag att du slutar här, för jag är så insatt i det här så inser nog inte själv så bra när jag spoilar ...

 Än en gång blir jag förvånad över hur himla fort Harry Potter går att läsa - den är 700 sidor for someone´s sake! men snabbt som vinden går det för det, och bra och underbart roligt är det.

Att läsa Harry Potter känns för mig som att komma hem. Allting är så himla hemvant, ändå uppskattar jag allting mer och mer varje gång. Harry Potter är berättelser som fungerar i de flesta åldrar, samtidigt tror jag att man uppskattar det mer som äldre om man älskat det som yngre - då är det varm och uråldrig kärlek liksom.

 

Harry Potter och den flammande bägaren anser nog många vara den bok där Harry och gänget "växer upp". I filmen kan man nästan precis peka på scenen där Hermione stiger ner för trappan till julbalen och konstatera att då, då växer de upp. Då är de inte barn mer, då byts leken ut, blir djupare, mer allvarlig. Jag lider något otroligt med Ron i den scenen, samtidigt som jag småler lite åt hur fånigt det är. Men ack, så charmigt! Det är Ron och Hermione för mig för alltid oavsett vad Rowling själv säger om att de egentligen inte hade passat ihop sist och slutligen ... (<--- DO NOT cklick on that link om du inte vill få det hjärta atampat sönder och samman (so why the heck länkar jag? Gud vet.))

 

Rowlings språk är underbart, det vet vi alla, och jag faller in i hennes värld lättare än jag somnar. Men samtidigt kändes den här boken inte riktigt lika fantastisk som den föregående jag läste, Harry Potter och fången från Azkaban? Javisst är den bra, men jag känner liksom inte lika mycket, helt enkelt. Och jag saknar Quidditch, jag hör till den skaran som faktiskt njuter av spelscenerna. Så gillar jag ju kanske inte heller det här med Krum och Hermione sååå himla mycket ...

Ja förresten! Som med trean, så kollade jag också på filmen strax efteråt. Såklart är ju boken bättre, men Harry Potter and the Goblet of Fire tycker jag hör till en av de bästa filmerna. För på film älskar jag trekampstemat! (Jaja, jag gör ju det i boken också, men där så har det att göra med vissa saker som jag ogillar att saknar/finns med så ja ... blir råddigt det här.) Men labyrinten tycker jag är myyyycket roligare i boken och i boken märks också Hermiones och Krums relation mycket mer. I filmen är det mer ögonkast och så ...

 

Något jag faktiskt inte märkt innan (kalla mig en dålig HP-nörd om du vill, men jag märker ju nu!) är att Ludo Bagman helt saknas i filmen?! Han tycker jag medför mycket i boken, eller har iallafall del i mycket, så tycker det är en ganska stor karaktär att ta bort ... Tvillingarna Weasley är helt underbara, och scenen där någon av dem (eh?) frågar Angelina om hon vill bli hans dejt till balen tycker jag är såååå braaa. <3

 

Jag älskar Harry Potter. Harry Potter är den bästa serie som någonsin har skrivits tro inget annat oavsett vad jag skriver! Jag älskar dem alla så mycket och jag har så mycket kärlek till den här världen så jag skulle kunna skriva en hel blogg om det. Eller kanske inte, skulle nog bli lite enformigt i längden.

Förresten! Jag är på skriftskoleläger det här veckoslutet så därav spartansk (om ens någon) uppdatering. Vet att det varit det hela veckan, men iallafall ... har ju en ursäkt nu liksom.

 

Har ni sett?!

Det har jag. Och jag antar att ni flesta säkert också gkort det vid det här laget. Hursomhelst: trailern för Papertowns är ju ute! Förra torsdagen (har jag för mig ..?) såg jag den, men jag har liksom inte kommit mig för att skriva om det trots att jag ända från början tänkte det.

Hursomhelst. Jag tror att den kan vara hemskt bra. Men: den verkade liksom lite ... typisk? Tycker jag. För filmig. För lite John Greenig. Men jag vet inte, kanske bara var hur tailerna var gjord ... men en annan sak: hur Cara Delevigne pratar. Hon har så himla mysko röst? Jag vet, så får man inte säga. Men jag stör mig faktiskt lite på det ehem ... Samtidigt så är ju Margo ganska mystisk, så passar ju på det viset.

 

Men fint gjord verkar den vara! Ser väldigt mycket fram emot den faktiskt, är alltid jätteroligt att se en bok omgöras till bioduk.

 

Hur tycker ni det verkar? Är ni peppade?

Harry Potter och fången från Azkaban

 

Jag kommer inte skriva någon ordentlig recension på den här omläsningen för att 1 - hallå omläsning 2 - alla vet vad Harry Potter är, alla vet att jag älskar det och 3 - det går bara inte. Jag kan inte. Jag kan inte skriva om den här boken som får mig att vilja ge alla böcker som innan varit femmor fyror för INGENTING JAG LÄST I MITT LIV har varit så himla bra som Harry Potter nånsin för att den ... det går inte. Jag är inte värdig - eh, haha ...

 

Men här kommer lite tankar lastat, iallafall.

 

Som jag älskade den här boken - det var verkligen som att upptäcka min kärlek för Harry Potter igen. Alltså, SÅ himla bra. Jag gick omkring helt glädjerusig de dagar jag läste för all kärlek, alla skratt, all spänning ... allt denna bok ger mig är bara så åh. Jag kan inte förstå hur någon människa kan skriva sånt här. Själv. Ur sitt eget huvud. J.K.Rowling är ett geni, jag har sagt det förut och ni kommer få höra det igen.

 

Om någon där ute ändå inte skulle ha nån aning om vad jag babblar om, så börjar Harry på sitt tredje Hogwarts-år i Fången från Azkaban. En man som varit Voldemorts trogna tjänare och dödat tretton personer mitt på gatan (ish? Är inte säker men tror *usch nu känner jag mig så inte-nördig*) har flytt trollkarlsfängelset Azkaban - det vaktas av dementorer, fasanfulla varelser som suger all glädje ur folk och sprider kyla kring sig, och befinner sig på en ö mitt i havet - som ingen lyckats rymma ifrån förut. Men nu vill jag inte berätta mer för vill inte spoila; I leave all the magic for you to find out.

 

Den här boken är så fin. Jag älskar Harry-Hermione-Ron, jag älskar deras små bråk, jag älskar Hagrid, Dumbledore som fixar allt, LUPIN ... jag vill bara gråta mitt i allt utan orsak hela tiden för det är så mycket kärlek. För att jag älskar ALLT DET HÄR så mycket så det gör ont nåt förfärligt att det inte är sant.

 

Jag kan tydligen inte skriva ordentligt om den här boken ... men hur som helst. Det var helt underbart att återvända till den här världen, till en historia jag kan utan och innan men ändå glömt vissa detaljer av (alltså - till och med jag glömmer efter över fyra år), till dessa karaktärer och gångar och klassrum. Till Diagongränden, Godisbaronen, Spökande stugan ... jag bara log och log och log medan jag läste, jag skrattade, jag snyftade, jag spände mig trots att jag visste hur det skulle gå. Det här är så bra - och I see a book-hangover on it's way ... vill ju inte läsa annat än Harry nu, vill inte veta av några andra skämt än dem tvillingarna slänger. Överväger faktiskt *nästan* på allvar att sluta läsa andra böcker och bara läsa Harry Potter i resten av mitt liv. För bättre än så här kan det ju inte vara - kan det?

  Samma dag jag läste slut den såg vi också filmatiseringen. Ja, min syster blev irriterad på mig efter ett tag när jag hela tiden påpekade vad som fattades, vad som var annorlunda, vad som var helt fel. Men jag förstod också filmskaparna hemskt bra - jag såg hur de lade ihop två scener till en - för att få med lite av bådadera. Genialiskt ju! För filmen är verkligen hemskt bra gjord, men inte på långa vägar lika bra som boken. Dessutom insåg jag att jag inte alls gillar Daniel Radcliffe så hemskt mycket - min Harry i huvudet beter sig faktiskt inte riktigt som han gör. Han känns för stel, för oäkta ... det störde mig faktiskt lite, men samtidigt är jag ju van vid honom, så någon annan skulle ju ändå vara helt fel.

 

Och som jag älskar Fred och George - bästa karaktärerna nånsin, helt ärligt. Och Ron och Hermione ååh! Och Hagriiiid <333 Okej jag ska sluta fangirla. Iallafall försöka minska på det ... Visst är det konstig, förresten, att jag såg vissa miljöer helt på ett annat sätt i mitt huvud trots att jag sett filmen flera gånger?! T.ex. Den läckande kitteln är annorlunda i mitt huvud, såsom också Professor Trelawneys rum och Spökande stugan. Det om något säger ju nåt om hur bra Rowling berättar (och beskriver!). *eller så har jag bara en livlig fantasi höhö*

 

Vill bara läsa Flammande bägaren direkt! Aaargh vad det stör mig att den är slut överallt! *bibbabesök asap*

 

Tack för mig det var allt för nu, nu ska jag läsa i Page to screen - kan inte få nog av det här gänget.