Det vet jag nog ännu mindre idag, men what to do imorgon har det gått ännu längre tid sedan jag läste slut!
Var hursom megapepp då jag började läsa Norra Latin pga övernaturligheter på en gammal teaterskola + världens snyggaste omslag vad kan gå fel!!? Inte mycket, visade det sig: stämningen finns där, det är spännande och kusligt och snygga miljöer och trevliga karaktärer och supersnygg story med en massa legender om Puck invävt i alltihopa. Och så en del kärlek och tonåringsangst på det.
Norra Latin är Tamar och Cleas berättelse. Tamar kommer från en liten ort långt från Stockholm medan Clea har en känd skådespelarmamma och därmed har fått växa upp på scenen. Att Tamar kommer in på Norra Latin är för henne något fantastiskt, medan det för Clea är en självklarhet. Clea har redan sin klick då hon börjar på skolan, ett sammanhang där Tim ingår, son till en skådespelare Cleas mamma haft en flört med i unga dar. Tim och Clea har ett destruktivt på och av-förhållande - för sådan ska ju kärleken vara, den ska vara krånglig och ta ont.
Tamar har inget sammanhang på skolan, och hittar det inte heller. Till kompisarna och familjen där hemma ljuger hon om hur bra Stockholm är medan hon i själva verket undrar vad hon egentligen gör på Norra Latin - inget blir som hon vill. Och Clea som är så vacker och fantastisk märker henne knappt. Men så börjar konstiga saker hända Tamar - eller kanske det redan hände något på hennes provspelning? -, någon verkar vilja kontakta henne och försöker hjälpa henne på skolan, men på vilka villkor?
Jag gillar det mesta - jag gillar verkligen den övernaturliga delen, även om jag faktiskt tycker det hade fått vara bra mycket skräckigare jag menar folk sa att den gjort dem rädda så var ju beredd på det, men det hände ej? Aja det här är liksom inte skräck, enligt mig, det är någon form av hybrid mellan urban fantasy och skräck, väldigt mycket i samma stil som Engelsfors-trilogin skulle jag våga påstå. Jag älskar verkligen den mixen oavsett, och ja så är det ju en hel del vardag emellan allting också. Och det är najs!
*Keep in mind då ni läser följande att ALLT RUNTOM faktiskt är bra det är bara jag som är sämre på att peka ut bra än dåliga saker och jag måste bara få utlopp för min besvikelse någonstans, samt att jag hade rätt klara antaganden kring vad detta skulle vara och hur kan något någonsin vara precis vad en tror?*
Men det är något som inte riktigt klickar: jag fastnar inte riktigt för karaktärerna. De känns lite tråkiga och stereotypa på något sätt, samtidigt märks det att Sara B. Elfgren verkligen inte velat göra dem stereotypa, för det finns fräscha drag också. Men oavsett det känns själva kärleksstoryn rätt gjord: en begåvad outsider blir intresserad av skolans populäraste kid, som har ett fånigt förhållande med en skitstövel och på slutet inser detta, samt får upp ögonen för den faktiskt supersmarta, supertrevliga outsidern. Jag menar är inte detta Grease och High School Musical och allt vad det heter???
Det nya är ju att Clea är öppet bi och Tamar och Clea är tjejer. Och det är såklart fint och superbra av representationsmässiga skäl, men äääähh det håller inte riktigt hela vägen, jag KÖPER liksom inte deras förhållande. Är så ledsen för detta för på pappret hade det faktiskt kunnat vara SÅ BRA!!! Jag menar att det är Grease 2017 är ju verkligen inte en dålig sak, det är en bra ramhandling faktiskt, det funkar och är klassiskt osv. Men. Jag fastnar varken för Clea eller Tamar och VET liksom inte varför de börjar gilla varandra. :-(((
Sen menar jag inte att kärlekshistorien är helt igenom dålig, den bara funkar inte för just mig - många andra har ju älska! Men som tur så är den sist och slutligen inte en superstor del av boken. Fast: är det tur, egentligen? Kanske jag hade fastnat mer för den om den fått en större roll? Jag tror faktiskt kanske det, för hela boken igenom förväntade jag mig att det där relationsspelet som var en så himla bra del av Engelsfors-trilogin skulle ta fart. Jag menar: typ alltid då jag blir beroende av en bok är det pga spänning i relationerna, ytterst sällan bara pga action. Och här hääändeeer det iiingeeentiiing mellan typ någon på så lääängeee. Eller alltså okej lite mellan Tim och Clea men de är SÅ TRÅKIGA.
Okej verkligen inte min mening att såga denna vad håller jag på med???
Blev bara lite besviken hade förväntat mig en femma jag inte skulle kunna slita mig från och som skulle få mig att gråta blod då den var slut men nee det hände ej. Trots detta är den faktiskt mycket mycket bra - den övernaturliga delen är liksom tillräckligt bra för att cover up för vad jag tyckte fattades i det vardagliga.
Att det är en drygt 550-sidig bok som inte kändes som en 550-sidig bok säger ju också en del. Det går liksom snabbt att läsa, det finns ett flyt i Saras berättande som få behärskar. Saras språk är rätt enkelt, det finns liksom inget utmärkande med det men ändå är det så smidigt? Och det liksom väver in en i Stockholm - stämningen är så himla bra! Pga alla frågetecken ang. vad som egentligen händer Tamar finns det ett driv som får en att vilja läsa framåt hela tiden.
Jag har antagligen skrivit det lika många gånger som jag skrivit en recension, men since karaktärerna är det allra viktigaste i en bok enligt mig så nådde inte denna hela vägen fram. Det är en väldigt väldigt bra bok, men ingenting jag känner passionerat för. Ser ändå supermycket framemot den fristående uppföljaren och hoppas så att relationerna är åtminstone lite mer åt Engelsfors-hållet i den!
 |
| Foto: Henric Lindsten (källa) |
| Norra Latin | Sara Bergmark Elfgren 2017 | rabén&sjögren | 577 sidor | 13+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar