Kvartetten om Nelli & Steffi (perfekt sista minutens julklapp!)

I somras läste(/lyssnade) jag klart Annika Thors kvartett om systrarna Nelli och Steffi. Serien börjar med boken En ö i havet och fortsätter alltså i tre böcker till: Näckrosdammen, Havets djup och Öppet hav. 2017 gav Sara Edström böckerna nytt liv då böckerna gavs ut på nytt i ny kostym. Jag kunde verkligen inte motstå de omslagen - SÅ snygga!!! - så jag köpte den första delen. Ångrar mig noll!

En ö i havet utspelar sig under det andra världskriget. Nelli och Steffi flyr tyskarna i Wien och hamnar i Göteborgs skärgård. Kvar i Wien blir mamma och pappa. När de kommer till ön får de veta att de ska bo i skilda familjer - hur ska de klara det här?

Sen handlar hela serien om hur svårt det är att lära sig ett nytt språk, en ny kultur, en ny familj. Om hur svårt det är att försöka hålla kvar vid sin historia när allt det nya tränger sig på. Om kriget, som hela tiden finns i bakgrunden, och oron för mamma och pappa. Men allra mest handlar böckerna om alldeles vanliga saker som alla ungdomar går igenom. Steffi är tolv och Nelli sju när de flyttar till Sverige, vi får följa dem tills Steffi tar studenten så det hinner ju hända en hel del. Steffi blir kär och får fantastiska vänner, men hon träffar också människor som inte vill henne särskilt väl. Åh, det händer så hiiimla mycket och jag älskar älskar ÄLSKAR varenda sida som vi får följa systrarnas liv.

Böckerna är inte särskilt långa, men ändå lyckas Annika Thor få med så otroligt mycket. Trots att böckerna utspelar sig i en helt annan tid än mitt liv finns det så mycket jag känner igen mig i. Och fy, vad mycket jobbiga saker Steffi och Nelli måste gå igenom. Men det som liksom är finast med den här kvartetten är nog ändå all kärlek, som finns där hela hela tiden. Alla bryr sig så mycket om varandra, allt ordnar sig på något sätt. Pengar är superofta ett problem, och klassfrågan är starkt närvarande genom serien - på ett så bra sätt!

Att läsa om Nelli och Steffi är som en hård, varm kram. Men också som en konstant klump i halsen för det händer så mycket hemskt och jobbigt. Men mycket är också varmt och trevligt! Åh, är bara väldigt kär i dessa böcker - och superledsen över att det inte finns mer att läsa om dem. Finns nog också något lite romantiskt i att läsa om en svunnen tid, det är så fascinerande hur människor var precis likadana - såklart! - och vardagen ändå påminner om vår samtidigt som den är HELT annorlunda.

Äh, vet typ inte vad jag ska skriva riktigt, mer än: LÄS (eller lyssna, det gjorde jag typ hälften av tiderna pga sommarjobb). Och lär dig om vad det innebär att vara människa, känns faktiskt nästan som att det är vad En ö i havet-serien handlar om? Om livet.

Kan köpas hos bl.a. Adlibris! Länkade redan första boken, så andra, tredje och fjärde finns på respektive ord!

The Raven King

Tänkte försöka mig på ett nytt format i mina recensioner! Eller nytt och nytt, det är väl egentligen såhär recensioner har sett ut sedan urminnes tider - så även mina "minirecensioner" på senare tid. Har märkt att något liksom släpper när jag ska hålla mig kort och delar upp det i en kort handling-del och en lite längre reflekterande del. Hoppas ni också tycker det är trevligt med lite kortare, men förhoppningsvis tydligare, recensioner! Sen kan jag ju inte lova att det inte blir romanrecensioner någon gång ibland för det. :-)

*Den här recensionen är spoilerfri trots avslutande del!*

The Raven King av Maggie Stiefvater

Scholastic 2016 | 438 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: I The Raven Cycle är egentligen karaktärerna det enda viktiga - det finns inte supermycket annat som har särskilt stor skillnad. Okej, språket är också poesi och handlingen är som en dröm men karaktärerna lyckas av någon anledning vara tusen gånger bättre ensamma en allt det där omkringliggande tillsammans. Och fortfarande är handlingen (eller bristen därpå ...) något av det coolaste och mest fascinerande jag läst.

Jaha okej Elvira du tycker inte det där var lite väl kryptiskt? Okej men alltså: Blue lär känna fyra Korppojkar, som går på den prestigefyllda pojkskolan Aglionby. På ytan kunde de inte vara mer olika, men deras öden visar sig vara sammanflätade.

The Raven Cycle är en kvartett om döda kungar, leylinjer, spådamer, en torped, trasiga familjer och omöjlig kärlek.

Jag tycker: Såhär: minns inte särskilt mycket av den här boken för det är lite som att befinna sig i en dröm hela tiden. Jag vet liksom ungefär vad jag läst men samtidigt kan jag inte få något grepp om det? Men det gör inte så mycket för jag minns det här: jag älskade den här boken, också.

Karaktärerna är det finaste någonsin. Jag älskar precis varenda Korppojke och alla Blues mostrar och hennes mamma och den döde kungen med. Jag ville verkligen inte att den här boken skulle ta slut för jag ville inte sluta läsa om Blue, Gansey, Ronan och Adam. (Men Maggie Stiefvater håller på med en spin-off!!!) Och den förbjudna kärleken (_de_ förbjudna kärlekarna?) är också något av det bästa jag läst om.

Jag älskar också den här världen och det här magisystemet så väldigt mycket. Det är fullständigt ologiskt och flummigt men det är så vackert och obehagligt och spökligt och urgammalt så jag älskar det ändå. Jag älskar hur Maggie Stiefvater väver in legender, älskar Ganseys besatthet, älskar allt som kommer fram om deras familjer. De har alla en något trasig bakgrund, liksom, vilket ofta skapar himla komplexa karaktärer (om författaren gör det bra, såklart). Så är det här - alla är så mångfacetterade och jaja jag har sagt det hundra gånger men jag ÄLSKAR dem. Speciellt Ronan och Gansey. Kanske mest Gansey, är kär i honom.

Sen är ju Maggie Stiefvaters språk magi i all sin finurlighet och poetiskhet. Slutet kanske inte var precis allt jag hade velat ha, och på ett sätt var det rätt så antiklimatiskt, men det var också supervackert och hjärtskärande och jag kommer sakna dem. (Också: egentligen kan nog Maggie Stiefvater skriva vilken bullshit som helst bara Ronan, Gansey, Blue, Adam och Noah finns med och jag kommer älska det ...) Det finns ett antal som blivit väldigt besvikna på den här avslutande delen, men som tur hör jag inte till dem!

Kretsen | Drömtjuvarna | Sovarna

Två augustnominerade pärlor

Trots att jag har x antal olästa rec-ex från x antal år tillbaka hemma kan jag inte riktigt låta bli att reservera nya, spännande titlar på bibban och sedan läsa dem istället för att avsluta någon av mina miljontals påbörjade serier. Hade tänkt läsa alla Augustnomineringar i barn- och ungdomskategorin i år, eller okej - inte bilderböckerna, men Comedy Queen har jag inte hunnit påbörja än. Tänkte ändå skriva lite om Rymlingarna och Vi kommer snart hem igen. Nu gick ju Gropen och vann redan, så den får jag väl också läsa någon gång.

Rymlingarna av Ulf Stark med illustrationer av Kitty Crowther
| 2018 | Lilla Piratförlaget | 135 sidor | 6+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Ett barnbarn hjälper sin farfar att rymma från sjukhuset för att göra en sista resa till platsen farfarn älskar mest.

Jag tycker: Åh, den här är väldigt väldigt fin. Relationen mellan farfar och pojken känns så ärlig och rak, helt utan krångel liksom. Trots att farfadern kan uttrycka sig lite hårt gör det liksom ingenting - Lill-Gottfrid förstår. Deras jargong är så kärleksfull och hela berättelsen full av symbolik och vemodiga ögonblick.

Trots att boken är kort ryms här en hel del funderingar kring livet och döden och det känns så väldigt fint och sorgligt att just denna blev Ulf Starks sista bok, hans avsked. Rymlingarna är skriven på ett sätt jag tror passar barn - lite uppstudsigt, rakt men samtidigt väldigt förklarande. Bilderna tycker jag både om och inte om - de passar historien, men de är liksom inte den typens bilder jag personligen gillar. Men visst är hon duktig, Crowther.

Något fattades för att jag skulle falla pladask för den här berättelsen, kanske den ändå känns lite tunn? Men väldigt fin är den och även om jag personligen kanske hade nominerat någon annan bok så kan jag se varför den fick en nominering.

Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde med illustrationer av Peter Bergting
| 2018 | Natur & Kultur | 95 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Handlar om: Sex personers historia under andra världskriget - hur de överlevde Förintelsen.

Jag tycker: Den här är helt fantastisk - både på sättet den är berättad och för att det helt enkelt är en så viktig sak. I kombination skapar Peter Bergtings bilder och de hjärtskärande berättelserna någonting otroligt starkt och viktigt. Allting berättas på ett iskallt sätt som nästan slår luften ur mig som läsare - att det här varit människors verklighet, pga andra människor, ja, det gör mig förlamad.

Nu är ju inte det här ett fiktivt verk, vilket gör det än förfärligare - och viktigare. Jag tycker det är ett genidrag att Jessica Bab Bonde valt att berätta i just det här formatet, för det blir så lättillgängligt för alla, samtidigt som det ryms så mycket i så få ord genom bilderna. Peter Bergting är en mästare på att skapa atmosfär och detalj med enkla medel - man kan nästan ta på kylan, lukterna, hopplösheten.

Som så många andra tycker jag också att den här absolut borde användas inom undervisning, för barn i skolan får ju inte den här skildringen av vad som hände - de får kalla fakta, siffror på hur många som dog var osv men de får inte den mänskliga delen, det verkliga. För de flesta är ju andra världskriget och alla dess sjuka händelsern bara något avlägset, något som inte påverkar dem, trots att det egentligen inte ens är särskilt länge sedan - och fortfarande påverkar människor, både pga allt det ledde till och iom att så många fortfarande lever med vad som hände då. Därför är det så sjukt, sjukt viktigt att folk får veta och inser och ... ja.

Så ge den här till alla nioplussare ni känner - alla orkar läsa den här boken. Och alla måste läsa den.

Kärleken

*OBS! att jag först skrev om denna som en litteraturanalys till skolan - alltså verkligen försökte analysera saker som miljö och dramaturgi typ och sådant, så det här är skrivet på ett rätt annorlunda sätt än hur jag vanligtvis skriver, mer sakligt och så hahah. :-) Och kanske kan kännas hoppigt? Pga originaltexten är ju full av spoilers ... okej skitsamma jag orkar inte skriva en ny text så nu är det detta som publiceras här woo enjoy!*

Kärleken är den första boken i Jonas Gardells trilogi om homosexuella i 80-talets Sverige. Trilogin handlar om ett kompisgäng där alla är bögar och hur HIV-epidemin drabbar dem. Mer specifikt handlar den om två unga men som förälskar sig i varandra, trots sina olikheter. Kärleken är mest en upptrappning till detta, historien bakom hur Rasmus och Benjamin kommer in i gänget och träffar varann.

Till en början förstod jag inte hela trilogins titel alls: Torka aldrig tårar utan handskar. Det lät underligt, som en sensmoral eller någonting. Men redan i inledningen får vi förklaringen till titeln, och nu finner jag den oerhört passande, och liksom både tragisk och lite komiskt för det ligger något fåfängt över de orden; som om det skulle hjälpa, liksom. Och också: så otroligt hemskt att inte kunna röra någon i ansiktet utan vara tvungen att bära handskar på grund av smittorisken.

Just den här delens individuella titel, Kärleken, finner jag kanske mindre slående, även om jag ser symboliken och det periodiska i att böckerna heter Kärleken, Sjukdomen och Döden. För samtidigt som den här boken inte hinner handla om kärleken särskilt mycket, så är den början på den och därmed början på allt som ska komma: sjukdomen och till sist döden.

Genom hela boken hade jag det lite svårt att ta till mig berättelsen om Rasmus och Benjamin och senare deras gäng. Kanske för att både tiden och handlingen känns så avlägsen för mig. Rasmus och Benjamin är inte långt ifrån mig i ålder, men annars är deras liv drastiskt annorlunda mitt. Jag känner inte igen mig i vare sig familjekonstellationer, livet som Jehovas vittne, ett så enormt utanförskap eller att vara homosexuell i en tid då homosexualitet fortfarande förknippades med sjukdom.

Samtidigt är ämnet såpass viktigt, så stort och så okänt för mig i 2010-talets Finland att en bok som denna känns rentav allmänbildande, och ja, viktig. Och fortfarande obehagligt aktuell, då fallet fortfarande kan vara liknande på andra håll i världen. Det är hemsk läsning, och jag ser det som ren barmhärtighet till läsaren att Gardell inte skrivit det på ett hemskare sätt. Samtidigt händer ju ingenting än, inte egentligen. Det är i de två följande böckerna jag antar att det kommer hända och då finns det nog inget språk i världen som kan stoppa den här historien från att drabba den mest empatilösa person.

Att det är först på slutet som saker börjar hända påverkar nog också vad jag tyckte om läsningen. Först på slutet börjar man som läsare lära känna karaktärerna, Paul kommer in i bilden och är allt annat än blek, miljön blir intressantare och interaktionen mellan Rasmus och Benjamin och omvärlden blir större. Händelserna i början av boken skildras även väldigt kort och vagt, med stora tidshopp och det finns liksom ingen klar handling förrän på slutet. Det känns som en summering av Benjamin och Rasmus liv egentligen ända framtill de möter Paul, för Rasmus del då han möter Paul för andra gången.

Summeringen av huvudpersonernas liv behövs dock för att resten ska gå att förstå, så jag ser idén med att skriva det såhär. Dramaturgiskt funkade det inte superbra för mig, inte om man ska se det här som nöjesläsning. Men jag antar att det kommer ändras då berättelsen om Rasmus och Benjamin, som jag antar är trilogins kärna, äntligen kommer igång.

Miljön har Gardell lyckats med, och att verkligen få det att kännas som 80-tal och inte nutid – eller, det kan egentligen inte jag uttala mig om då jag saknar erfarenhet av denna tidsperiod, men det stämmer åtminstone överens med den bild jag fått. Miljön sätter ofta stämningen i scenerna, istället för språket.

Rätt ofta irriterar jag mig på karaktärerna, men de känns också väldigt verkliga – kanske för att de delvis är (var) det. Samtidigt kändes det inte som att jag lärde känna varken Rasmus eller Benjamin vidare väl förrän lite grann alldeles på slutet. De mest gjorde saker och jag förstod inte varför och ibland kändes det totalt emot den personlighet min hjärna gett dem. Paul gillar jag mest, kanske för att han är färgstarkast och trots att han inte är med supermycket hinner han på något vis få mest dimension av dem alla.

Det känns svårt att ha åsikter om något som så tydligt är bara en del av en större helhet – den är inte färdig som ensam bok. Jag kan ju säga att jag högst antagligen kommer läsa vidare, för det blev så på hälft och för att jag på något vis ändå saknar Rasmus och Benjamins Stockholm och livet de påbörjat där. Och för att jag antagligen någon gång kommer vilja läsa något megasorglig, vilket människor – jag inräknad – konstigt nog ofta verkar vilja.

Foto: Stellan Herner

| Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken | Jonas Gardell 2012 | Norstedts | 291 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Lögnernas träd

Det fanns en hunger i henne, och flickor skulle inte vara hungriga. - Lögnernas träd kap 1 av Frances Hardinge

Faith är 14 år då hennes föräldrar drar med henne till en ö. Hennes far pastorn behövs i en undersökning där, påstår de, men Faith anar att något inte är riktigt rätt - hon tror de flyr från skandalen hennes far blivit. Men vad är det han egentligen gjort?

På ön är människorna välsinnade till en början, men rykten sprider sig snabbt. Så dör Faiths far, faller neför en klippa. Folket på ön stämplar det genast som självmord, vilket drar än mer skam över Faiths familj. Men Faith vägrar tro på det - hon tror han blivit mördad. Så hon börjar undersöka saken och samtidigt undersöka det konstiga träd hennes far lämnat efter sig. Ett träd som måste forslas över vattnet i skydd av mörkret och med pistol i fickan, som brinner upp vid kontakt med ljus och som hennes far refererar till som "lögnernas träd" i sina anteckningar.

Lögnernas träd är först och främst en mysterieroman, huvudgrejen är liksom "vem dödade Faiths far och varför?" - och ärligt, mysterieromaner är typ inte min grej. Men DENNA. För det är ju samtidigt så mycket mer, också - det är lite fantasy, det är evolutionsteori, viktorianska England och ett feminisitiskt manifest allt i ett. Sist och slutligen är den typ inte alls deckarig, utan mer som en Harry Potter eller något - fast tja, mest är den ändå helt unik jämfört med typ allt jag läst förut - har liksom noll aning om vad jag ska tagga den med? Vad ÄR kärnan? Det är så himla mycket som ryms med och en kunde ju tro att det skulle bli rörigt men det blir det aldrig.

Jag erkänner: det tog rätt länge för mig att komma in i boken, till en början känns kapitlen för långa, personerna ointressanta och det händer helt enkelt inte så mycket. Men när jag väl kom in i allting så bara BOOM det här är fantastiskt. Jag tänker liksom på den som något av det bästa jag läst i år, och jag har ändå läst mycket bra. Jag ÄLSKAR hur smart den är, hur vetenskaplig trots vissa övrnaturliga element. Jag älskar skildringen av 1800-talets England med kjolar, uppstoppade gubbstruttar och långsam informationsspridning där kyrkan och hedern kommer först.

"Lyssna nu, Faith. En flicka kan inte vara modig, eller intelligent, eller skicklig som en pojke. Om hon inte är lydig är hon ingenting. Förstår du?" - Lögnernas träd kap 9 av Frances Hardinge

Faith är alltså 14 år och fantastisk. Jag älskar hennes glöd, hennes ifrågasättande, hennes kunskapstörst och hennes sätt med sin yngre bror. Jag älskar hur smart hon är, hela tiden, och sättet hon pratar med alla vuxna och vägrar låta dem se ner på henne. Så älskar jag verkligen relationen mellan henne och Paul, den är så fin och rolig och känns så väldigt realistisk. Det känns förresten Faith också - hon känns verkligen som en 14-åring, hennes känslor och tankar känns rätt och hur hon gång på gång tvingas kämpa mot patriarkatet känns också så klockrent skrivet. Det är förövrigt också en av alla de grejer jag älskar med den här boken - hur den tacklar patriarkatet, hurdana Faiths tankar är och överlag hur kvinnorna och männen är i berättelsen känns realistiskt - det finns liksom av alla sorter.

Ärligt är jag lite förvånad att jag tyckte om den här boken så mycket, för när jag nu tänker på handlingen låter det inte som något jag skulle falla pladask för. För det är seriöst barabara en lösa-ett-mysterium-bok, det är 0% kärlek eller vänskap eller så. Äventyrs-/mysterieböcker är liksom ej det första jag plockar upp. Men det beror kanske på att trots att det inte är "in the spotlight" så pratar ju Faith med folk och det bara bakas in på ett så smidigt sätt att även om det vid en första anblick inte verkar finnas himla mycket relationer så finns de där ändå. Massor av dem. Och de gestaltas så himla bra! Faiths mostridiga känslor gentemot alla familjemedlemmar och senare även flera av dem hon lär känns på ön, dialogen mellan Faith och hennes mor, mellan Faith och Paul ...

Människor var djur, och djur var inget annat än tänder. Man bet först, och man bet ofta. Det var enda sättet att överleva. - Lögnernas träd kap 27 av Frances Hardinge

Johanna Lindbäck skrev om Lögnernas träd på Bladen brinners instagram som en perfekt bok för dem som verkligen ÄLSKAR att läsa. Och jag förstår precis vad hon menar - för den är ju så. Den kräver en hel del av sin läsare, den är inte superlätt att ta sig in i - men då en väl är där är det helt fantastiskt magisk läsning med alla ingredienser en 12-årig bokslukare kan önska sig. Tror att jag hade fallit ännu lite hårdare om jag läst som 12-åring, faktiskt.

Det är något med den helt unika blandningen av viktorianska England, kristendom och ett himla snyggt och lekfullt språk som blir helt perfekt - det blir en så maffig berättelse, en RIKTIG historia, om ni förstår vad jag menar? Allting är så himla smart och genialiskt och en blir lurad gång på gång ÅH! Sååå spännande, så fascinerande, så snygg upplösning och så snygga personporträtt och på tal om porträttering! 1800-talets England. Jag bara: läser och njuuuuter av denna fascinerande tidsperiod.

Foto: David Levenson

| Lögneras träd orig. The Lie Tree | Frances Hardinge 2015 övers. Ylva Kempe 2017 | B Wahlströms | 401 sidor | 11+ | rec-ex | Adlibris (obs! superbra pris just nu!), Bokus |

Tårar i havet

Förlåt så väldigt för att mitt inlägg är lite sent men skyller på provvecka och enarmad och sådär. Det här är ett inlägg i B Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet av Ruta Sepetys som Just nu - Just här skrev om igår.

Så - jag hetsläste slut den här igår och tänker på den hela tiden. HELA tiden. Så fantastisk bok? Samtidigt tyckte jag typ det inte hände saker största delen av tiden men ändå har den ett konstigt bra driv? Och uppbyggnaden är genialisk. Vi kommer till varför.

Tårar i havet berättar fyra ungas livsöden under andra världskriget. Året är 1945, Tyskland håller på att förlora, det finns ryssar överallt. Det är vinter och alla bär de på en hemlighet - något som hela tiden hotar dra ned dem, som om inte det faktum att de är på flykt, fryser och har ont om mat vore tillräckligt.

De har alla olika bakgrund, alla olika orsaker till flykten och alla olika mål, men när den slutar har deras öden sammanflätats (who saw that one coming). Boken kulminerar i historiens största fartygskatastrof och det är typ olidligt att läsa om. Tänk Titanic. Fast värre.

Jag vet inte var jag ska börja, men alltså: den här boken drabbade mig så himla hårt. Personporträtten är fantastiska, språket dramatiskt men poetiskt, kapitlen korta och laddade och uppbyggnaden himla snygg. Vi får ledtrådar till vad det är för hemligheter de bär på, men det dröjer, oj vad det dröjer!, innan vi får veta något rakt ut. En sitter som på nålar och hela tiden väntar jag mig den där fartygskatastrofen, men den kommer aldrig.

Eller klart den kommer, men det är först på slutet och jag känner mig väldigt lurad. På ett bra sätt. Pga det Ruta Sepetys gjorde där var: hon lät oss lära känna karaktärerna först och försätter dem sedan i enorm fara. Efteråt känns det så himla självklart. Klart en gör så liksom. Nu var jag ju inte alls helt darrig för hur det skulle sluta och satt inte alls med gråtiga kinder alldeles ensam hemma och bläddrade inte alls frenetiskt fast långsamt *för det tar snart slut!* fast mest frenetiskt ändå.

Usch, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte spoila. Finns nämligen många många händelser jag har lust att diskutera och kommentera och allmänt reagera i text till. För Tårar i havet är en bok som väcker känslor - både lyckliga och arga och förvirrade och sorgsna. Arg blir jag för det däringa kriget som pågick i sex djävla år och förstörde deras liv. Glad blir jag pga gemenskapen som skapas i flyktinggruppen och för Florian. Och Joana och Emilia. Alfred står för förvirringen. Och frustrationen. Vill bara skaka om honom så att alla dumma tankar faller ur honom. Sorgsen blir jag pga händelser för visst finns det sorgsna händelser och minnen.

Älskar karaktärerna. Älskar speciellt skopoeten och den vilsekomne pojken och Eva och Florian. Kan känna igen mig i Joana och gillar henne med och Emilia är så fantastiskt gestaltad. Hennes skam och hennes betraktelser av de andra och hennes förtvivlan. Så stark. Alfred vet jag inte vad jag ska göra med. Han gör mig ledsen och frustrerad, samtidigt är han en sådan klockren karaktär - varifrån får hon dem, Ruta? Dessa helt verkliga personer?  

Sedan finns det ju rent objektiva orsaker till att den här boken är amaze: den ger oss en bild av kriget som jag tror är rätt trovärdig (jag menar Sepetys har gjort en hel del research även om hon inte var med själv) och det är sjukt. Det är så förfärligt förfärligt och rått och alltså ... det här är ju inye direkt en kul bok på det sättet. Men viktig. (Och kul tycker jag ändå för karaktärerna i mitt hjärta! Och språket. Och och och! Att den lite smått binds ihop med Strimmor av hopp.) Sedan så älskar en ju alltid böcker som får en att vilja veta mer om något.

Jag ska vara ärlig. Jag var inte helt övertygad om att den här boken passade mig när jag hade läst kanske 50 sidor. Det gick snabbt och så men jag fick varken grepp om karaktärerna eller historien. Den första delen är rätt så händelselös och huvudpersonerna rätt så kryptiska pga de förklara ju inte saker de själva redan vet. Men det tar sig och är värt hela den långa startsträckan för sedan känner man dem plötsligt och så swishar sidorna förbi och så var den utläst och då är det såhär: en vill ha mer.

Imorgon kan ni läsa om samma bok hos Aldrig bara ord!

Foto: Michael Smith

| Tårar i havet orig. Salt to the sea | Ruta Sepetys 2016 övers. Lina Erkelius | B Wahlströms | 415 sidor | 15+ | tusen tack för boken och chansen att delta i stafetten, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Den jag var

Den jag var blev hastigt en väldigt efterlängtad nyutgåva då jag läste dens handling på förlagets hemsida. Och, som vi alla vet, har höga förväntningar en tendens att krossas. Trots att jag inte gillade Den jag var så mycket som jag kanske hade velat, var den bra på ett helt annat sätt än jag trott, då historien berättas på ett så noggrant, försiktigt sett att jag inte kunde låta bli att hänföras och rita lite stjärnor här som var.

"För att inte nämna ensamheten. Och samtidigt trängseln. Att aldrig vara riktigt ensam, bara för att tänka, eller vila eller göra något privat - vad som helst som är privat. Man kan inte ens på på toaletten ifred. Och vill man ha sällskap, riktigt sällskap, inte bara folk som väsnas, det är då man inser hur ensam man är." s. 69

Den jag var är alltså berättelsen om en annorlunda vänskap mellan en 16-årig internatskolepojke och Finn, som bor ensam i en fiskebod. Platsen är kusten på 1960-talets England och berättarjaget är nästan hundra år då han skriver ner sin berättelse. Han har flyttat rån internat till internat men aldrig trivats och aldrig klarat av studierna - eller kanske mest bara inte orkat bry sig. Men då han träffar Finn, under ännu en olidlig joggingtur på den nya skolan, med Reese flåasande efter sig, hittar han plötsligt en mening med att försöka stanna kvar i tegelröda skolan med den gråa maten. Det finns något så avundsvärt i sättet Finn lever på - alldeles ensam, med en kajak, en katt och sina nät fulla av skaldjur. Så han fortsätter vänta in tidvattnet, fortsätter berätta om den hemska vardagen på skolan och fortsätter försöka förstå varför Finn lever som han gör, alldeles ensam. Vilket inte är särskilt lätt, för det är inte ofta Finn ger någon som helst gensvar.

Den här boken är speciell och jag förstår verkligen att den inte är för alla. Den är väldigt långsam och tungläst för att vara så kort - 189 sidor - och tog mig ett bra tag att komma in i. Men jag gav den den tiden, jag läste ett kapitel nu som då och på slutet kunde jag inte släppa den och läste de sista, kanske 80, sidorna i ett svep för plötsligt var berättelsen spännande och plötsligt var jag ju intresserad av hur det skulle gå för Finn och berättarjaget, som jag ju faktiskt inte ens gillade. Eller?

Dessutom kommer det en twist. En inte helt oväntad eller överväldigande en, men en lite långsökt en, kan jag tycka. Det är intressant hur den förklarar och samtidigt förvirrar. Hur berättarjaget blir påverkat av det. Det är inte en twist som gör hela berättelsen bättre, för när den väl kommer har en ju redan läst ca 150 sidor av boken och då finns det ju inget att göra mer om de sidorna varit dåliga. Men det var de ju inte, enligt mig. På sätt och vis är det skönt att den inte är så stor, twisten. Den tar liksom inte över berättelsen och är inte det väsentliga. Det var liksom bara så det var och nu går vi vidare med våra liv.

Den här boken är inte fylld av spännande vändningar, passionerade samtal eller svindlande spänning. Den är lågmäld och historien är inte särkilt speciell - samtidigt som den är det. Den är vardaglig och lugn men också väldigt konstig. För visst är det konstigt att en pojkan i 16-års åldern bor ensam utan några som helst släktingar och utan någon som helst ny teknik. Det är konstigt att en annan pojke vägrar sålla sig till skolsystemet och bara skiter i det. Inte pga av dumhet, mer för att skolan känns ... onödig, tror jag. Den här blandingen av vanligt och konstigt känns unik, trots att den ju egentligen inte är det alls.

Meg Rosoffs språk är speciellt. Det är målande och fullt av utsvevningar med lite dialog och mycket tankar. Det beror ju också på själv historien, men det är speciellt att läsa då det händer så lite. Det här kan leda till att många finner den svårläst och svårtillgänglig, men jag tyckte mest det var mysigt att vara inne i berättarjagets huvud, berättarjaget som jag finner lätt irriterande och som jag inte känner igen mig i till särskilt stor del. Som är lite lillgammalt och inte tror så mycket om sig själv även om han vill det. Han är inte särskilt snäll eller intressant, men han är annorlunda och det är trevligt att läsa om hans funderingar kring den mörka medeltiden och hur pojkar helt enkelt ÄR. Och han känns äkta. Personer som känns äkta har jag rätt så lätt att tycka om, ändå.

Det som kanske hindrade mig från att ÄLSKA den här boken var ju delvis tempot, delvis den opassionerade storyn och delvis att jag inte föll för någon av karaktärerna särskilt hårt. Men den är fin, den här boken. Miljöerna är fina, berättelsen är fin. Språket är fantastiskt i sitt okonstlade, lågmälda sätt med meningar och betydelser gömda överallt. Tack vare det här tror jag starkt på att den kan växa ännu mer efter en omläsning.

Den jag var är som en hård karamell som är god då en börjar suga på den, rätt så tråkig i mitten men sedan är det ändå värt det för inuti hade den världens godaste pulver. Läs den.

Foto: Joan Goldsmith

| Den jag var orig. What I Was | Meg Rosoff 2007 övers. Helena Ridelberg 2016 | Gilla böcker | 189 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Gilla böcker! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

2 x rec - mörkt, mörkt, mörkt

Nu tänkte jag köra några minirecensioner så att jag kommer ikapp lite igen. Är ju pinsamt länge sedan dessa böcker lästes ...

| Työmiehen vaimo | Minna Canth 1885 | nytryck i Minna Canth - Valitut teokset 1973 Arvi A Karisto Osakeyhtiö Hämeenlinna | ca 100 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Först ut är denna finska klassiker! Som faktiskt är en pjäs. Behandlar arbetarklassens kvinnor på slutet av 1800-talet och deras brist på rättigheter. Det här var väldigt jobbig läsning. Minna Canth skrev pjäser och noveller med att påverka som huvudsakliga orsak, inte att skapa konstverk. Det märks i den här, för det är verkligen inte trevlig läsning.

Samtidigt är den händelserik och spännande på ett vardagligt sätt. Jag ekommenderar den kanske inte som nöjesläsning, utan mer att läsa i undervisande/forskande syfte. Men som pjäs att titta på tror jag den hade varit riktigt fartfylld och mer känsloframkallande med rätt skådespelare!

3 av 5.

| Synvilla | Karina Berg Johansson 2010 | rabén&sjögren | 238 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Det här var en riktigt positiv överraskning! Hade inte läst den om det inte varit så att vi i skolan skulle välja mellan ett antal titlar varav jag läst en, en verkade superdålig och en tredje for innan jag hann välja. Så det blev denna. Som jag faktiskt lånat någon gång men inte tagit mig för att läsa.

Handlingen är relativt typisk och förutsägbar, men tillräckligt välberättad för att hålla mig i sitt grepp. Jag fastnar inte riktigt för någon av karaktärerna och en del lösa trådar binds aldrig riktigt ihop. Men trevlig läsning så länge det varar med en del halvfilosofiska tankar och en riktigt spännande handling.

3.5 av 5.

Jane Eyre

Men VAAA??? En RECENSION?!? JAA! Jag publicerar en recension!!! Det är inte varje dag det händer, hörrni. För en gångs skull kom faktiskt orden till mig på rätt så löpande band och det var svårt att inte skriva mer än det här. Som redan är mycket. Men - bra bok! Mycket att diskutera! Jag har faktiskt supermånga saker kvar som jag vill nämna - typ Rochesters och Janes relation, som ju faktiskt är FEL på många sätt, men som samtidigt känns så rätt när man läser om den? Okej, nu gjorde jag ju det ändå ... ni är välkomna att fundera vidare med mig i kommentarsfältet, som alltid. Hoppas ni gillar resten av recensionen! :-)

Jag har läst en klassiker! En supertjock, långsam klassiker! Om en föräldralös flicka som blir kär i sin arbetsgivare. Hon blir väldigt dåligt behandlad av sin moster som barn och betraktas som en lögnaktig och elak person för att hon sätter emot då hon blir orättvist behandlad och är rätt så livlig. Dessutom ser hon inte typiskt vacker ut, så hon kommer inte undan något tack vare hur hon ser ut. När mostern (som alltså är hennes döda morbrors fru, inte hennes riktiga moster) tillslut får nog och skickar henne till en fattigskola blir livet både bättre och sämre. Jane får vänner för första gången men förhållandena på skolan är HEMSKA. När hon får nog av att skola sig och lära ut på skolan söker hon plats som guvernant, och det får hon. Hos Mr Rochester, som sällan syns till men har en fransk liten flicka som skyddsling.

Jane Eyre handlar om i princip hela Jane Eyres liv och är en delvis självbiografisk bok av Charlotte Brontë. Språket känns väldigt gammalmodigt och Janes och Rochesters konversationer väldigt pretentiösa och nästan stolpiga. Till en början fann jag hela boken sådan - stolpig och alltför pretentiös. Språket är väldigt svårt och historien rätt så vardagig och tråkig. Men jag kämpade på, och ska jag vara ärlig var det nog främst de första hundra sidorna jag hade svårt med, även om jag även efter det hade lust att skratta rakt ut åt de enligt mig fåniga samtalen mellan Jane och Rochester. (Även om de antagligen är rätt så normala för den tiden.)

För sedan var det något som klickade på plats - jag upptäckte att jag brydde mig om Jane, om hennes relationer och om hur i all världen hon skulle klara sig, alldeles ensam och utlämnad i världen. Jag gillar hur normbrytande hon är, hur hon ser på världen och ifrågasätter systemet samtidigt som hon delvis underkuvar sig det. Jag gillar hur hennes och Rochesters relation växer fram, hennes vördnad gentemot Adèle och tjänsteflickan hon hade som liten. Det är Jane och hennes sätt att se på saker som för mig är bokens kärna, samt de varma och realistiska personporträtten.

Till en början känns Jane Eyre väldigt långsam. Jag läste enbart för att jag var tvungen (jag läste den till skolan) och det enda nöje jag hade var hur absurt de pratade. Jag fattade cirka noll och kände mig lite dum, haha. Som sagt, så blev det bättre efter ett tag - jag vande mig vid den lunkande takten och språket och började bry mig allt mer om vad som hände. På slutet var jag riktigt sorgsen över att den var slut, för det är ju en riktigt vacker historia ändå. Rätt så mörk och lite gotisk på sina ställen, men lycklig på slutet.

Språket är alltså VÄLDIGT svårt, ibland. Men när man väl har valt sig är det faktiskt väldigt vackert och om något, väldigt BRA, rent tekniskt. Jag fann det lite torrt till en början, men det släppar alltså. När man väl kommer igång med läsningen flyter det på och är faktiskt riktigt njutningsfullt. På ett ställe blev jag dessutom väldigt berörd och lite tårögd, vilket ju defintivt mycket beror på språket och det är enligt mig ett väldigt högt betyg!

Det är intressant att få en inblick i hur livet kunde se ut på den här tiden, för det är ju faktiskt väldigt olikt mitt. Samtidigt är de viktigaste sakerna lika - att kärleken och personerna i en människas närhet är det som sist och slutligen gör hen lycklig. Jag fascineras och förundras av hur hårt livet var, hur mycket tron genomsyrar allting och att det är en ovanlighet att INTE ha någon som uppassar på en. Jag ÄLSKAR att lära mig om olika tidsperioder - speciellt i England, Skotland, Frankrike etc - och endast det är ju en anledning att läsa den här och andra klassiker.

Sammanfattningsvis får jag nog säga att jag blev lite besviken. Jag hade hoppats på en stormande förälskelse mellan mig och den här boken, istället blev det en långsam en, men väldigt stark på slutet. För jag tycker verkligen den här boken är otroligt bra, jag känner dock att jag antagligen skulle gilla den ännu mer om jag läste den som lite äldre och hade mer tid att ge den.

Nu har jag ju ändå jobbat med den ett tag, i och med skolan. Jag märkte redan av det hur gärna jag pratar om den här historien, hur stor och mångbottnad den är. Jag ser fram emot att läsa om den och fundera på den under resten av mitt liv!

Det här är inte på långa vägar allt jag har att säga om denna uppväxtskildring från mitten av 1800-talet, men jag tror det får räcka så kanske jag läser om den någon gång och skriver ett kompletterande inlägg. :-)

| Jane Eyre | Charlotte Brontë 1847 övers. Ingegärd von Tell 1943/Gun-Britt Sundström 1999 (jag läste två upplagor, den ena hemma, den andra kunde jag ta med mig överallt, då den var i pocket - det var superintressant att jämföra dem!) | Modernista 2014/Bonnier Pocket | 574/538 sidor | 15+/vuxen | tack så mycket för den lyxiga boken, Modernista! | köp hos: Adlibris; inb. pocket, Bokus; inb. pocket, Cdon; inb. pocket |

Om a current obsession of mine

Alldeles nyss reserverade jag fem böcker via mitt biblioteks webbsida. De heter såhär:

• Maria Stuart: till svenska av Hugo Hultenberg av Stefan Zweig (nej, titeln är nog inte helt korrekt men det är det den står som)
• Elisabet I: historien om drottningen och hennes förtrogna av Anna Whitelock
• Maria Stuart: drottning utan krona av Richard Herrmann
• Maria Stuart: en levnadsteckning av Beth Hennings
• Den vita drottningen av Philippa Gregory

Jag undrar seriöst om jag är riktigt frisk. Det här är INTE likt mig, nämligen. Jag brukar ALDRIG reservera historiska faktaböcker bara för min egen skull. Aldrig. Fram till typ en månad sedan ansåg jag mig själv vara en person som inte är särskilt förtjust i historia över huvud taget. Sedan kom Reign in i mitt liv.

Maria Stuart är alltså Mary Stuart, Queen of Scots, huvudperson i Reign. Elisabet I är hennes ärkefiende. Personerna i Den vita drottningen styrde England innan Elisabet, om jag inte är helt ute och cyklar ... (Den vita drottningen är förövrigt den enda på listan som är historisk SKÖNlitteratur, ej fack) jag är tydligen lite besatt av deras historia. För tillfället, iallafall. Av Scotland och England, av drottningar och kungar och knivar i ryggen. Så himla intressant! Så himla långt bort från min egen verklighet! Så sjukt fascinerande! Det måste ju ha varit det här som var felet med hissan i skolan: vi pratade om atombomber, krig, Finland, Sverige och Ryssland. Men aldrig att vi skulle talat om 1500-talets England. Som är en helt annan sak.

Bildkälla

Det är lite knäppt hur tv-serier eller filmer kan grabba tag i en. Jag kunde inte tänka på annat än vad 5D riktigt var efter att ha sett Interstellar. Nu vill jag veta allt som går att veta om Mary Stuart, Elisabet I och kanske släkten Boleyn också. Jag blir bara så himla till mig av alla dessa klänningar, slott och klassklyftor! Egentligen var ju den här tiden antagligen helt fruktansvärd, men samtidigt ... jag skulle nästan ge vad som helst för att få uppleva det. Eller alltså, då skulle jag ju minst vilja vara en kammarjungfru åt Mary eller nåt, men jaa ... man kan ju drömma.

Samtidigt vill jag ju inte spoila Reign. Det är ju inte som om det är slut. Men visst kan det bli väldigt intressant också att se den när man vet vad om EGENTLIGEN hände? Jag vill typ inte läsa om något annat än Scotland, England och Frankrike just nu. Helst under en period då kungar och drottningar regerade och syntes, då folket var kuvat och svagt men kungar och drottningar och adel festade hela nätterna långa. Så himla hemskt och så himla främmande, för mig.

Typiskt att jag ska gå och bli intresserad av historia när jag inte ens har det i skolan mer ...

Vilka säregna intressen har ni som hjärtat bankar lite extra för?

Kungadottern

Kungadottern är en berättelse från en svunnen tid, då mytologi, kungar som gifter bort sina 15-åriga döttrar, tjuveri och vikingar inte alls var sagor, utan ren och skär verklighet. Vår hjältinna, Turid, är just dotter till en kung. En gång i tiden var Turids far en mäktig bärsärk som drog hem en enorm skatt. Nu finns inte mycket kvar av saktten, därför är det av högsta vikt att Turid ska få en bra make som kan återliva byns forna glans. Vikingalivet är hårt och Turid förstår att hon måste gifta sig, för byns välstånds skull. Men hon vill ju inte, hon är inte redo! Isället vill hon hjälpa sitt folk genom att lära sig om den trollkonst hennes döda mor utförde och bli den völva henne styvmor Ingeborg skolar henne till.

Frustrationen i Turid blir påtaglig genom texten som är stakig och hård. Språket var något jag i början störde mig väldigt på, men mot slutet lärde mig uppskatta. Jag lyssnade på Elisabeth Östnäs på bokmässan och då berättade hon faktiskt om hur hon utformat språket. Turid är ju en vikingaflicka, så vem kan förvänta sig att hon ska ha ett perfekt utvecklat språk? Boken är alltså skriven ur Turids perspektiv, det är hennes tankar och hennes skildrande av personer kring henne. Det tycker jag också används på ett hemskt bra sätt, för man märker på hur hon skriver om karaktärerna om hon älskar, respekterar eller föraktar dem osv. Trots att jag till en början inte gillade språket alls, inser jag nu hur snyggt utformat det är och tycker det är riktigt träffande.

Det som främst gör den här boken intressant för mig är den medeltida känslan som vilar över hela boken och läran om deras nordiska tro. Det här är nog den första boken jag läst om vikingar - vilken fascinerande tid, säger jag bara! Jag minns att vi hade vikingavecka när jag gick på ... säg ettan, och det var så himla kul! Rätt så nära här var jag bor brukar det också ordnas medeltidsmarknad och i konstskolan jag förut gick på gjorde vi vikingasmycken, så visst har jag fått en liten dos vikingar i mitt liv. Men här! Här finns det så det räcker och blir över och jag ÄLSKAR att lära mig mer om den här tiden. Östnäs har då verkligen gjort sin research, känns de som, för allting känns historiskt korrekt och väldigt verkligt. Det  får en att undra - fanns verkligen den trolldom de utövar då, eller är det ens trolldom - är det kanske någon sorts drog/örter/svampar ..? Åå, att inte veta ..!

På slutet finns dessutom ett minilexikon som förklarar alla ord och namn vi från 2000-talet kanske inte är så bekanta med. Jag gillar det supermycket, och det triggar min forskarlust ännu mer.

Jag lyssnade som sagt på författaren under årets bokmässa och då berättade hon om vad hon velat uppnå med boken och vad hon velat ha med. En sak hon tog upp var att hon är trött på att hennes son bara läser om manliga hjältar, så hon ville skapa en kvinnlig. En annan viktigt grej var att hon inte ville skapa en "typisk" kvinnlig karaktär. Hon skulle vara arg, och hon skulle vara självständig. Dessa punkter har hon enligt mig absolut lyckats med! Och än viktigare - gjort det BRA. Turid är ilsken mest hela tiden, men det hindrar en då rakt inte från att sympatisera med henne. Man hejar på henne och känner med henne, finns i hennes smärta.

Visst känner jag att här finns en del att önska. Ingen av karaktärerna hann direkt ta fäste hos mig och läsningen kändes trög. Men visst blev jag lite rörd på slutet och visst saknar jag världen. Ser med gjädje fram emot vart Elisabeth kommer föra Turid näst!

| Sagan om Turid #1 Kungadottern | Elisabeth Östnäs 2015 | Berghs | 252 sidor | 11/13+ | Tack så mycket till Berghs för läsexet! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Den unga eliten

Jag älskar böcker. Jag älskar bra böcker som i underbara läsupplevelser som i vad jag lever för. Okej, jag vet inte vad jag menade där riktigt men nu får det vara så.

 Hursomhelst, så kvalar Den unga eliten direkt in under kategorin "bra böcker". Jag blir handlöst förälskad redan på första sidan, jag faller och faller genom hela boken och har inte slutat än. Den här berättelsen har allt.

 

Vi får följa Adelina Amouteru, ett malfetto, alltså någon som överlevt blodfebern som gick hårt fram i Kenettra för några år sedan. Malfettona har allt annat än hög status i Kenettra, men det går rykten om att vissa av dem har särskilda förmågor. Den unga eliten går det vilda rykten om, ett sälskap av malfettoungdomar som upptäckt sina krafter och använder dem för att motverka regeringen.

Adelinas far är nära konkurs och går därför med på att sälja Adelina som älskare till en handelsman för en summa som kan täcka alla hans skulder. Då får Adelina nog, hon bestämmer sig för att fly från fadern som aldrig bemött henne väl och den perfekta systern. Men hennes far upptäcker rymningsförsöket och kommer efter Adelina i natten. I sina försök att undslippa faderns klor väcks någonting inom Adelina, plötsligt är hon och hennes far inte ensamma på den mörka gatan mer, utan omringade av svarta, ilskna skuggor ...

Jag vet inte var jag ska börja, de böcker man älskar mest är alltid svårast att recensera! (Och jag har märkt att jag inte är den enda som tycker så, efter att ha läst om andra bloggar i och med Bokbloggskärlek.) Det är de recensionerna man vill få till bäst, dessutom kan man inte riktigt alltid lägga fingret på exakt vad som är så himla bra.

 

Men det är klart att jag ska försöka, också denna gång.

 

Jag hade enorma förväntingar på den här boken, jag älskar ju Marie Lu. Men den lyckades överskina dem! Med råge. Jag är så lycklig för det.

 

(Nu känns det som om allt jag skriver blir helt fel, för krystat, för ... som om jag försöker för mycket? *helt tydligt*)

 

Framör allt är det väll kanske karaktärerna. Jag älskar varenda en av dem! Till och med Teren tror jag kan ha något gott inom sig, iallafall lite, men mest hatar jag nog honom. Kanske han kommer utvecklas till en sådan jag "älskar att hata"? Vem vet, mycket finns det iallafall kvar att utforska, det är då ett som är säkert. (Men vem har ens sagt att vi får läsa mer om Teren i framtiden?) Enzo älskar jag oerhört mycket, han är bara alldeles, alldeles underbar. Samtidigt känns han ganska typisk - och vem SPOILER (markera för att läsa) såg det inte komma att det skulle bli han och Adelina? Men usch när man fick veta att hon ser ut som någon han älskade förut (ack så typsikt) blev jag faktiskt lite besviken ... deras relation falnade liksom lite för mig då. SLUT PÅ SPOILER. - men japp. I love him. Och Marie Lu krossar mitt hjärta gång på gång.

 

Så finns ju Adelina! Vår huvudperson. Hon är en riktigt snyggt utmejslad karaktär, hon med. Jag älskar att hon har det där mörkret inom sig, jag älskar SPOILER (markera för att läsa) att mörkret får en förklaring? SLUT PÅ SPOILER och att hon är så himla sårbar, samtidigt som hon är hård. Förresten, så har Lu lyckas fantastiskt bra med hennes berättarröst! Det känns nästan som om jag är Adelina när jag läser, så himla inlevelsefullt är det.

 Rafaelle kan man ju inte heller annat än älska, men det är faktiskt lite hate-love mellan oss med. Han påminner förresten om Magnus Bane, tycker jag. Någon annan som drog den paralellen?

 

Något jag gång på gång fascinerades av är miljön, världen som Lu bygger upp. Jag ser allting helt klart och tydligt framför mig och som jag tycker om det jag ser! Kenettra måste vara vackert, det säger jag bara. Främst Estenzia (såg ju inte mycket av något annat ställe heller, men whatevs.) med sina hamnar och ståtliga byggnader. (See? Told you man lever sig in i det.)

Det här är alltså fantasy, och jag måste säga att jag var lite orolig över hur Lu skulle tackla det - det hade jag absolut inte behövt vara. Jag måste säga att jag kanske till och med tycker hon lyckas bättre med att gestalta denna icke-existerande fantasy-värld än hon lyckades gestalta ett dystopiskt USA - men nja, kan ju också ha att göra med att jag läste ut denna mer nyss, då känner jag ju liksom genuint mer kärlek för den än för Legend-böckerna, just nu iallafall.
Samtidigt är det här ju också en dystopi - det är ett efter katastrofen -scenario och jag älskar det koncept de två genrerna skapar - det blir alldeles magiskt.
 

Det är riktigt spännande hela tiden och jag vill aldrig sluta läsa. Det här är verkligen en bok jag älskade lite mer än vanligt (jag veeet. Jag säger det hela tiden.), för jag längtade efter den och tänkte på den hela tiden. Jag kunde bara inte sluta läsa och när den var slut var jag helt förkrossad för hallååå, jag kommer antagligen få vänta i minst ett år innan nästa del kommer ut på svenska! Ett år är så långt borta.

Det är över en vecka sedan jag avslutade denna fantastiska bok. Jag har inte slutat tänka på den för det. Jag kan fortfarande återvända till känslan den framkallar i tanken, jag tänker fortfarande på det jobbiga slut vi får, på den underbara värld Lu skapat, på hennes målande, djupa språk och trovärdiga karaktärer. Jag kan helt enkelt inte släppa den - utan har lust att läsa om den igen och igen och igen tills jag kan läsa nästa del; The Rose Society. Jag kan inte vänta på att få utforska världen utanför Kenettra tillsammans med Adelina! Det enda jag antagligen kommer sörja är att vi nog inte kommer se så mycket av andra älskade karaktärer ...

Den här recensionen är flummig, spoilrig och kanske helt meningslös. Men den här boken knockar mig, den här boken får mig att känna allt på samma gång och då är det svårt att pränta ner något konkret. Dessutom tror jag inte det kommer lugna sig på ett tag, så det här är vad jag kan skapa.



Foto: Paul Gregory

Hoppas iallafall inte detta blev oklart: Jag älskar den här boken sanslöst mycket och jag tycker du ska låna/köpa/be om den prick nu om du inte redan läst. Eller läsa om den. Det är den ju onekligen värd.

| Den unga eliten (Den unga eliten #1) orig. The Young Elites | Marie Lu 2014 övers. Katarina Falk 2015 | Modernista | 306 sidor | 13/15+ | Tusen tack till Modernista för det fina recensionsexemplaret! | Köp den hos: CDon, Bokus, Adlibris |

Prodigy | Legend

Och det här är väll ändå episk fantasy tycker jag, är det inte? Isåfall passar den in på Janas och Hannahs läsutmaning #39
Om den här inte inte utspelar sig i Europe eller USA så vet jag inte vilken bok som passar under Kaosutmaningens punkt 7, där väljer jag också den här.

Systrars öde

OBS! Handlingsdelen *kursiverad* innehåller spoilers från tdigare delar - läs på egen risk!

Tre systrar. Tre häxor. En profetia om att en av dem är ett orakel och en annan ska bli en tredjes död.

Systrarna Cahill befinner sig under systrarskapets - som visat sig bestå av bara häxor - vingar. Bröderna straffar fler och fler oskyldiga flickor för häxeri och en feberepidemi hotar hela Nya Englands befolkning. Bland systrarskapets häxor finns många läkekunniga som skulle kunna hjälpa de sjuka - men de kan inte riskera att avslöja sig, och kanske därmed hela systrarskapet.

Som om inte det vore tillräckligt så har dessutom Maura, Cates egen syster, som hon tidigare hade kunnat ge sitt liv för, raderat Finns, Cates stora kärleks, minnen. Hela hans och Cates kärlekshistoria är raderad från hans huvud och Cate är förkrossad. Finns det någon chans att deras kärlek, och Nya England, ska kunna räddas?

I periferin finns också det ständiga hotet i profetian om att en av systrarna ska komma att döda en annan - vilket inte känns helt omöjligt mer.

 

Den avslutande delen om Systrarna Cahill är lika full av magi, kärlek och rivalitet som de tidigare två. Det känns hemvant och trevligt att återvända till 1800-talets England i Spotswoods tolkning. Systrars öde är ett riktigt värdigt slut till en mysig serie. Men jag kan inte säga att jag är riktigt överväldigad.

 

Det här är helt enkelt rätt så stillsam fantasy, på många plan. Det hettar aldrig riktigt till mellan någon av karaktererna - varken av ilska eller passion - samtidigt som ingredienserna till det faktiskt finns där. Det känns liksom som om berättelsen inte riktigt lever fullt ut, och riktigt spännande, rörande och actionpackat blir det först på slutet.

Som personer gillar jag egentligen aldrig riktigt någon annan än Tess och Rilla - men jag känner med Cate, jag kan på vissa sätt förstå Maura för att Spotswood skildrar allting så trovärdigt och twistar till varenda relation på alla sätt som går. Som bokkaraktärer gillar jag dem. De har så många lager, så djupa och egna personligheter och jag känner sympati på vissa plan för dem alla.

Det är svårt att skriva en recension på den här boken utan att avslöja för mycket, känner jag. Men det är en mysig, men samtidigt riktigt mörk, gestaltning av 1800-talets England. Det är stundtals spännande och jag älskar twisterna och magin. Det är på många vis feministiskt också - vilket jag älskar!

Spotswood får många känslor att blossa upp inom mig - hat mot bröderna, förakt gentemot vissa häxors beslut och egoism, kärlek gentemot karaktärer och sorg över det som är förlorat för allting. Systrars öde krossar faktiskt mitt hjärta lite grann flera gånger - men inte så mycket att jag inte överlever.

Miljöbeskrivningarna gillar jag förresten riktigt mycket! jag ser allting väldigt tydligt framför mig och nu efteråt känns det nästan som om jag sett en film. All eld, det gamla England, klänningarna, klostrat och hospitalet. Författaren flikar in beskrivningarna här och där och de är bara roliga att läsa - de ger berättelsen mer liv och djup och jag vill kalla den här trilogin .. utsökt. För den är sådan - som något som passar finsmakare, men som aldrig blir särskilgt JÄTTEspeciellt ellet superspännande. Men jag är nöjd. Jag är ytterst nöjd med det här slutet som faktiskt känns som ett slut. Trilogin är avslutad, helt och hållet. Men vet ni vad - jag skulle gärna se dessa böcker bli film! Eller kanske en tv-serie? Det skulle vara mysigt!



Foto: Anne Chan

Jag njuter fullt ut av läsningen och är faktiskt lite ledsen över att trilogin nu är slut. Denna trilogi med helt fantastiska (!!!) omslag, häxor, bröder och England. Jag är absolut inte besviken, tvärtom nästan överraskad över hur bra slutet blev och beredd att gå ut i världen och tipsa alla om dessa fina böcker.

| Systrars öde (Systrarna Cahill #3) orig. Sisters' Fate | Jessica Spotswood 2014 övers. Jan Risheden 2015 | rabén&sjögren | 360 sidor | 13+ | Tack för det superfina rec-exet, rabén&sjögren! |

Farlig förmåga | Stjärnmärkt

Kaosutmaningen #2 Läs en bok vari det inte finns någin telefon - avklarad!
Janas & Hannahs läsutmaning #58 Läs en bok med en blomma på omslaget - avklarad!

Boktjuven

 

Det är i Tyskland 1939 och nioåriga Liesel hamnar hos Hans och Rosa Hubermann på Himmel StraBe i Molching. Hon åker tåg dit och det är sista gången hon ser sin mamma och lillebror. 

Ingen vill hamna hos fosterföräldrar, ingen vill hamna hos okända människor alldeles ensam. Men det gör Liesel. Och genom Dödens ord får vi läsa Liesels berättelse. En berättelse om att växa upp i Nazi-Tyskland, om att lära sig läsa, om att äta smaklös soppa varje dag, bli skolans bråkmakare, få en bästa vän. Och om kärlek. Det är liksom det jag tycker är finast - kärleken mellan alla som bor på Himmel StraBe, för den är så himla maffig.

 

Okej så jag vet inte riktigt vad jag känner för den här boken. Eller jag känner lite såhär: gud vilket mästerverk. Men så känner jag också lite såhär: men så sjukt tröööög i början och inte lika WOW som jag tänkt och varför tog jag mig ens igenom den? Men alltså jag håller ändå fast i det där första. När man väl läst ut den och allt är över så ser jag det verkliga värdet i allting. Alla karaktärer, själva berättelsen, kärleken, ondskan, rädslan ... och Markus Zusak kan ju verkligen berätta.

 

Men den första hälften var jag faktiskt inte direkt imponerad. Om jag läst snabbt, om jag haft tid, så visst. Då hade allt gått snabbare och då hade det känts som om det hänt mer. Men nu läste jag den låååångsamt och ja, jag tyckte om den när jag läste. Men jag tycker fortfarande inte det hände så mycket. Samtidigt är det rätt fint. Att allting berättas i ett så långsamt tempo, att vissa detaljer tas i beaktande, att allting hör ihop men ändå är helt skilda berättelser. Det blir liksom verkligt då, påriktigt. Och väldigt berörande.

 

Det är ju även väldigt speciellt det här med att Döden berättar - han/hon (får man nånsin veta vilket det är? Eller ja, egentligen kanske döden mest är ingendera?) kan vara rätt ... sarkastisk ibland. Det är liksom lite svart humor. Och vissa saker som berättas rätt upp och ner kan man också lite le åt eftersom det är rätt roligt att det berättas just så. Utan kringelikrokar. Som det är. Och döden återberättar ju egentligen bara något som hen aldrig varit med om - vissa scener har han sett men inte riktigt noterat då. Men egentligen är det Liesls, vår "hjältinnas", berättelse hon skrev i en bok hon kallar Boktjuven hen återberättar. Boken om hennes liv och alla andras.

 

Det gör liksom alltid lite ont i mig när jag läser om den här tidsperioden. För det är så himla hemskt så jag vill bara lipa och det är så obehagligt att liknande saker faktiskt hänt. Så man har ju liksom ett färdigt äss i rockärmen när man väljer att skriva om Nazi-Tyskland - det kan liksom inte lämna läsaren helt oberörd.

 

När man tänker på det så gör också det faktum att döden berättar historien annorlunda - för döden känner inga känslor. Men ändå hen kanske gör det, för hen brydde sig ju så mycket om Liesl att hen tyckte det var värt att skriva ner hennes berättelse. På sitt eget sätt.

 

En sak jag dock stör mig på - och som också beror på det här med att Döden berättar - är dehär "Små faktumen"/listorna/notiserna som kommer ibland i texten.

För det första stoppar det upp läsningen, vilket stör mig lite (boken är ju färdigt rätt svår att läsa, känns lite onödigt att göra det svårare), och för det andra förvarnas läsaren om kommande händelser. Som t.ex. karaktärers död eller att någon snart kommer råka ut för ett slagsmål. Och att bli spoilad gillar ju inte så många. Men det här gör också boken speciell, så så hemskt farligt tycker jag inte det är. Men väldigt utstickande.

 

Säkert hälften av boken gillade jag inte sådär jättemycket. Jag kunde uppskatta mästerligheten med det hela - men behöver jag tycka om det för det? Det var liksom bara inte känslosamt engagerande för mig.

 

Men den sista delen. Jag blev tårögd. Jag började inse fantastiskheten och kärleken som fanns mellan alla karaktärer. Jag började sakna alla i förväg, jag blev liksom lite hysterisk för att det snart var slut - och vi blev ju i princip redan på första sidan förvarnade om att det här inte kunde sluta bra. Men jag hoppades ju.

 

Och när sista meningen kom så älskade jag nog den här historien om boktjuven Liesel Meminger rätt mycket. Jag saknade Rudy, Hans och Rosa som jag faktiskt tycker så hemskt mycket om för att hon är så mångbottnad och det känns som om hon har en egen historia det är synd att Döden inte hade intresse att berätta. Det slutar så himla tragiskt för alla i Himmel StraBe som nog inte riktigt var en himmel när allt kom omkring. Men det var människors hem, Hitler var hemsk och Markus Zusak lyckas beröra mig mer än en gång. Jag tycker verkligen det här är en bok de flesta som läser borde läsa. Ett riktigt mästerverk.



Markus Zusak

 

(Och nu måste jag se filmen.)

 

| Boktjuven orig. The Book Thief | Markus Zusak 2005 övers. Anna Strandberg 2008 | B. Wahlströms | 13+/vuxen | 584 sidor |
 
Boktyckes läsutmaning #44 Läs en bok som även finns som film eller tv - avklarad!