*OBS! att jag först skrev om denna som en litteraturanalys till skolan - alltså verkligen försökte analysera saker som miljö och dramaturgi typ och sådant, så det här är skrivet på ett rätt annorlunda sätt än hur jag vanligtvis skriver, mer sakligt och så hahah. :-) Och kanske kan kännas hoppigt? Pga originaltexten är ju full av spoilers ... okej skitsamma jag orkar inte skriva en ny text så nu är det detta som publiceras här woo enjoy!*
Kärleken är den första
boken i Jonas Gardells trilogi om homosexuella i 80-talets Sverige. Trilogin
handlar om ett kompisgäng där alla är bögar och hur HIV-epidemin drabbar dem. Mer specifikt handlar den om två unga men som förälskar sig i varandra, trots sina olikheter. Kärleken är mest en upptrappning till
detta, historien bakom hur Rasmus och Benjamin kommer in i gänget och träffar
varann.
Till
en början förstod jag inte hela trilogins titel alls: Torka aldrig tårar utan
handskar. Det lät underligt, som en sensmoral eller någonting. Men redan i
inledningen får vi förklaringen till titeln, och nu finner jag den oerhört
passande, och liksom både tragisk och lite komiskt för det ligger något fåfängt
över de orden; som om det skulle hjälpa, liksom. Och också: så otroligt hemskt
att inte kunna röra någon i ansiktet utan vara tvungen att bära handskar på
grund av smittorisken.
Just
den här delens individuella titel, Kärleken,
finner jag kanske mindre slående, även om jag ser symboliken och det periodiska
i att böckerna heter Kärleken, Sjukdomen och
Döden. För samtidigt som den här
boken inte hinner handla om kärleken särskilt mycket, så är den början på den
och därmed början på allt som ska komma: sjukdomen och till sist döden.
Genom
hela boken hade jag det lite svårt att ta till mig berättelsen om Rasmus och
Benjamin och senare deras gäng. Kanske för att både tiden och handlingen känns
så avlägsen för mig. Rasmus och Benjamin är inte långt ifrån mig i ålder, men
annars är deras liv drastiskt annorlunda mitt. Jag känner inte igen mig i vare
sig familjekonstellationer, livet som Jehovas vittne, ett så enormt utanförskap
eller att vara homosexuell i en tid då homosexualitet fortfarande förknippades
med sjukdom.
Samtidigt
är ämnet såpass viktigt, så stort och så okänt för mig i 2010-talets Finland
att en bok som denna känns rentav allmänbildande, och ja, viktig. Och
fortfarande obehagligt aktuell, då fallet fortfarande kan vara liknande på
andra håll i världen. Det är hemsk läsning, och jag ser det som ren
barmhärtighet till läsaren att Gardell inte skrivit det på ett hemskare sätt.
Samtidigt händer ju ingenting än, inte egentligen. Det är i de två följande
böckerna jag antar att det kommer hända och då finns det nog inget språk i
världen som kan stoppa den här historien från att drabba den mest empatilösa
person.
Att
det är först på slutet som saker börjar hända påverkar nog också vad jag tyckte
om läsningen. Först på slutet börjar man som läsare lära känna karaktärerna,
Paul kommer in i bilden och är allt annat än blek, miljön blir intressantare
och interaktionen mellan Rasmus och Benjamin och omvärlden blir större.
Händelserna i början av boken skildras även väldigt kort och vagt, med stora
tidshopp och det finns liksom ingen klar handling förrän på slutet. Det känns
som en summering av Benjamin och Rasmus liv egentligen ända framtill de möter
Paul, för Rasmus del då han möter Paul för andra gången.
Summeringen
av huvudpersonernas liv behövs dock för att resten ska gå att förstå, så jag
ser idén med att skriva det såhär. Dramaturgiskt funkade det inte superbra för
mig, inte om man ska se det här som nöjesläsning. Men jag antar att det kommer
ändras då berättelsen om Rasmus och Benjamin, som jag antar är trilogins kärna,
äntligen kommer igång.
Miljön
har Gardell lyckats med, och att verkligen få det att kännas som 80-tal och
inte nutid – eller, det kan egentligen inte jag uttala mig om då jag saknar erfarenhet
av denna tidsperiod, men det stämmer åtminstone överens med den bild jag fått.
Miljön sätter ofta stämningen i scenerna, istället för språket.
Rätt
ofta irriterar jag mig på karaktärerna, men de känns också väldigt verkliga –
kanske för att de delvis är (var) det. Samtidigt kändes det inte som att jag lärde
känna varken Rasmus eller Benjamin vidare väl förrän lite grann alldeles på
slutet. De mest gjorde saker och jag förstod inte varför och ibland kändes det
totalt emot den personlighet min hjärna gett dem. Paul gillar jag mest, kanske
för att han är färgstarkast och trots att han inte är med supermycket hinner
han på något vis få mest dimension av dem alla.
Det
känns svårt att ha åsikter om något som så tydligt är bara en del av en större
helhet – den är inte färdig som ensam bok. Jag kan ju säga att jag högst
antagligen kommer läsa vidare, för det blev så på hälft och för att jag på
något vis ändå saknar Rasmus och Benjamins Stockholm och livet de påbörjat där.
Och för att jag antagligen någon gång kommer vilja läsa något megasorglig,
vilket människor – jag inräknad – konstigt nog ofta verkar vilja.
| Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken | Jonas Gardell 2012 | Norstedts | 291 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar