Två juliga

Har läst Lavender Lits båda nya julböcker. Eller nej nu ljög jag - lyssnat har jag ju gjort! Testade Storytel i en månad så passade på att göra det då, tänkte att det kunde vara mysigt och julstämningshöjande. Tänker skriva om dem nu! Två hjärtans karameller av Sofia Fritzson och Dan före dan av Felicia Welander är alltså båda nya för i år - skulle antagligen klassas som jul chic lit eller någonting och är utgivna på Lavender Lit!

Dan före dan handlar om Sigrid som varit utomlands rätt länge och tänker överraska sin familj med att komma hem till jul - men det blir inte riktigt som hon tänkt sig, för ingen trodde Sigrid skulle komma så de har ju fixat andra planer. Men Sigrid är fast besluten att fira jul i stugan i Hälsingland, som hon alltid har gjort. Hon måste bara hitta någon att fira den med, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort - såklart.

Jag såg Netflix nya Hjem til jul alldeles nyss och ploten är ändå relativt lik - både Sigrid och Johanne vill hitta en kille till julen och går på massor av jobbiga dejter men vännerna finns alltid där. Vilket är fint! Gillar det budskapet mycket. Men. Där jag gillade Johanne så tycker jag Sigrid är rätt jobbig, och trots att Hjem til jul är rätt klyschig och förutsägbar så är Dan före dan next level förutsägbar - visste i princip hur det skulle gå så fort huvudpersonerna var presenterade. Storyn är väldigt snäll, den puttrar liksom på och ingenting superdramatiskt händer. Helt okej julig, men Sigrid var ändå lite för mycket i Stockholm för att något riktigt mys skulle infinna sig hos mig. Erkänner att jag gillar Sigrid och Stoffe tillsammans men annars är persongalleriet rätt .. mjäh. Blev inte särskilt imponerad, men funkade som sällskap medan jag sysslade med lite annat.

Två hjärtans karameller då? Alltsåååå ... den tyckte jag nästan ännu mindre om? Är antagligen alldeles för hård och att lyssna är faktiskt inte att ge en bok en 100%-ig chans men ändå. Handlar om Ellinor som efter att hennes far har dött märker att hon - tillsammans med sina systrar - är delägare i Karlssons konfektyr, ett företag som enligt hennes syster inte går vidare bra. Systern är rätt ordentlig och liksom effektiv - allt ska löna sig - så naturligtvis måste någon av dem åka upp till den lilla byn där Karlsson påstås bo, vilket råkar bli Ellinor, för systers är sjuk.

Ellinor är egentligen väldigt motvillig till att åka, men vet att hon är skyldig systern det så hon gör vad hon måste. Och det visar sig att Karlsson inte alls är någon gammal enstöring till gubbe som Ellinor först trodde, utan en rätt snygg man i Ellinors egen ålder. Det uppstår gnistror! Såklart. Men motvilliga sådana, för det är inte mycket som Ellinor och Micke Karlsson delar åsikt i ...

Så det är brååk och gnabb och MEN VARFÖR ÄR HAN SÅ HET och hennes blooonda hår och alltså såhär: I'm all for romance jag kan verkligen uppskatta fåniga, sexiga, trånande böcker men här funkade det inte för mig för de bråkade liksom bara. Och båda två var svinjobbiga. Och den här fudgegrejen kändes så slapp? Uppstod alltså tyvärr aldrig något supermyz med denna heller :( Gillar att den utspelar sig mycket i en pytteliten by, gillar systern-och-Micke-relationen, ogillar Mickes bakgrund det kändes så GJORT, språket är inget särskilt.

Men ändå: jag rekommenderar både Dan före dan och Två hjärtans karameller om du vill läsa utan att behöva vara särskilt uppmärksam och liksom bara följa med. De funkar som en helt ok godispåse då man är godissugen - det är gott för att det är sött och det stillar kanske begäret men är inte mycket mer än så.

| Dan före dan | Felicia Welander 2019 | Lavender Lit | 250 sidor | vuxen |

| Två hjärtans karameller | Sofia Fritzon 2019 | Lavender Lit | 240 sidor | vuxen | 

Kanske ihop

Den första boken i den här serien/duologin (?) hamnade på 23:e plats på min topplista 2014. Om jag skulle göra om listan nu skulle den åtminstone vara 19:e - i mitt minne gillar jag Lite ihop mycket mer än de som på listan hamnat före. Hm - lustigt det där med hur tiden inverkar ...

Med det sagt var mina förväntningar höga inför uppföljaren, Kanske ihop. Jag var också lite beredd på att bli besviken, kunde den faktiskt ha varit så bra bra som jag mindes? All min oro var helt onödig, för Kanske ihop överträffar faktiskt nästan ettan.

I första boken skulle Majken och Ivan låtsas vara ihop eftersom Majken ville visa för sina vänner att hon inte bara är en fiolspelande tönt. Nu är överenskommelsen över och Majken och Tessans relation är spänd. Men Ivan och Majken - de hann bli superbra vänner. Bara vänner. Faktiskt. Eller?

Karaktärerna går på sexan och det är kompistrubbel och de första (inte så stora) trevande stegen in i en värld av hångel och fester och sådant. Jag ÄLSKAR att läsa om den här åldern. (Semlan & Gordon, Den första flickan skogen möter etc) Allting är nytt och oskyldigt. Kanske för att min egen tid som ca 12 var rätt så jobbig. Eller jag vet inte - var den kanske också lite spännande?

Det här är väldigt lättläst och kort och går att läsa på någon timme - men ÅH som jag gillade den lilla tid det tog! Jag blir alldeles lyckorusig i hela kroppen och vill bara ha mer. Dumma, dumma bok som var så kort ... (Samtidigt älskar jag att den är så luftig - känns som om jag läser supersnabbt haha. Nej men det är bra för dem som den kanske främst är menad för - 9-12. Passar lite ovanare läsare väldigt bra.)

Jag gillar Majken massor och känner igen mig i henne minst lika mycket. (= jag gillar mig själv! ;) Vilket jag egentligen inte känner att jag gör. Men ibland, kanske?) Hon står på sig, men är också lite blyg ibland. Hon är inte riktigt som alla andra och dras mellan att vilja smälta in och ha en plats och att våga vara precis sig själv. Hon är supercool och väldigt befriande att läsa om, på något vis. Ivan gillar jag ju också mycket, men en karaktär jag inte ALLS lade märke vid förra året är PONTUS!!!! Majkens storebror. Pontus är u-n-d-e-r-b-a-r. Påriktigt. Han är nog den första killen i en svensk ungdomsbok jag crushat så på. Varje gång han är med - the pirr i magen. Snällaaaa Johanna Lindbäck, en bok om honom tack? MINST några till böcker om Majken, om det inte blir något av den briljanta Pontus-idén.

Allting skildras hemskt mitt i prick, även om jag faktiskt skulle vilja påstå att det verkliga livet inte är så här härligt. Nu ljög jag egentligen - för det ÄR ju inte bara härligheter hela tiden i Majkens liv. Det är väldigt jobbiga kompisar och sådant också, vilket trycker på ömma igenkänningspunkter hos mig. Kompiskonstellationerna är beskivna Så Bra - jag vill bara skrika JA! Precis! hela tiden, för det känns så påriktigt. Påstår du något annat ljuger du BIIIG TIME.

Sen då? Ärligt talat har jag inte mycket nytt att komma med, för det är ju fortfarande bra på samma sätt som Lite ihop var. Men det är roligt, jag minns inte riktigt om jag skrattade rakt ut någon gång men det kan ha hänt. Och det är VERKLIGEN feel good - för jag blir så himela glad av att läsa. Jag vill bo i den här boken och vara Pontus flickvän. Alternativt bli lika gammal som Majken och vara henne istället. Superbra bok. På alla sätt. Alltså - att en bok som i princip inte handlar om något annat en helt normalt LIV kan vara så jäkla bra är faktiskt imponerande. Djupt. (Men SLUTA läsa det här och läs Kanske ihop nu då!!) (Eller första boken, om du missat den.)

Jag kommer hålla fast i mellanåldern tills ålders"bestämmelserna" suddas ut och alla läser allting. Jag älskar de här böckerna. Jag kommer nog göra det tills jag dör. Hoppas jag! En annan sak jag hoppas: att du läser den här boken. Typ nu.

Foto: Stefan Tell

| Kanske ihop | Johanna Lindbäck 2014 | Lilla Piratförlaget | 187 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Du glömde säga hej då

Sen McLeans föräldrar skilde sig har McLean bott ensam med sin pappa. Hennes pappa jobbar med att rusta upp restauranger och därför flyttar de väldigt ofta, på varje nytt ställe byter McLean både namn och personlighet - hon vet knappt vem hon själv, innerst inne, är mer. Relationen mellan henne och hennes mamma har varit rostig sen skilsmässan eftersom Mclean skyller den helt och hållet på mamman - för det var mamman som var otrogen med pappans favoritbasketlags nya coach och det kallas otrohet, i allra högsta grad. 

Så kommer McLean till Lakeview. En ny stad, ny skola och en ny restaurang som pappan ska rusta upp. Som vanligt. Men när McLean och hennes pappa kommer till Lakeview blir allt annorlunda. Hon hinner inte tänka ut en ny personlighet och plötsligt vet hon inte vem hon är, hur hon ska vara. För vem är egentligen den  verkliga McLean?

Karaktärerna är underbara och språket fantastiskt. Jag läser för att jag vill och gillar och det är så himla viktigt när man läser. 

Jag gillar hur det finns en orsak som makes sense till varför McLean gjort som hon gjort på varje ställe. Man (eller jag) tycker inte hon är helt störd när hon gjort så.

Jag tycker att det är så himla bra gjort hur hon helt plötsligt bara omges av människor hon gillar utan att hålla en viss, innan bestämd roll. Människor som lär henne att älska, som hon börjar bry sig om och öppna sig till. Mycket mer än hon gjorde på ställena dessförinnan. Åh, vad jag älskar alla Dessen-böckers djup!

I Sarah Dessens böcker finns det ofta en särskild plats där mycket av bokens handling utspelas. Eller ett ställe där huvudpersonens vänner träffas. Det finns alltid något som utmärker just den bokens karaktärer! Eller så är det för varje enskild karaktär Dessen skapar - de har alla sina små skavanker, sina begåvningar och olika karaktärsdrag. De är alla som små, noggrant täljda dockor. 

Den där speciella platsen, då var i en av de andra catering, en annan bröllop och i en tredje en klädbutik. I denna är det Luna Blu, restaurangen som McLeans pappa ska försöka få på fötter igen. 

Ofta har dessutom föräldrarna en stor roll, det gillas verkligen! I vissa böcker syns föräldrarna knappt till, men i Dessens böcker har de en stor roll i hela bokens handling och för huvudkaraktärens utveckling. (För i de flesta hennes böcker sker det en sådan.) Det gör det hela väldigt realistiskt, för föräldrar har ju oftast både en stor roll och ett stort inflytande i tonåringars liv i verkligheten.

Underbara karaktärer finns det gott om, ja, i princip alla är underbara! Mina personliga favoriter är nog Dave (of course ..) och Deb. Men Opal är också underbar, såsom även Tracey och alla Daves vänner. I love 'em all.

Även om McLean har sina egna unika karaktärsdrag så påminner hon om andra Dessens flickor också, litet minus där. Men jag tycker ändå om henne.

Trots det höga sidantalet känns boken aldrig farligt lång utan bara mysig. Språket är väldigt beskrivande och det händer inte så mycket hela tiden men det blir inte långtråkigt för det. (Att skriva så, det är en konst det!) Det är lättsamt och mysigt och man måste inte vara helt på alerten för att hänga med. 

Ibland får man läsa om något som redan hänt och de tillbakablickarna blir lite röriga och fungerar inte till fullo. T.ex. kan ett kapitel börja efter en händelse man inte läst om och sen helt plötsligt läser man igen om just den händelsen. Man förstår inte alltid hur allt hänger ihop och när allting händer men det brukar klarna efter ett tag. 

Boken är übermysig och lättläst, ibland rolig och full av härliga karaktärer. Den hamnar i mitten av de tidigare Dessen-böckerna jag läst. Den är bättre än Blunda och hoppa men sämre än Mitt perfekt liv och Mycket mer än så där jag bättre kunde reflektera till huvudkaraktärerna. 

Men helt enkelt underbar är den ju! 

Colby var med här också!!

| Du glömde säga hej då orig. What happened to goodbye | Sarah Dessen 2011 | övers. Gudrun Samuelsson | svenska 2012 pocket 2013 på rabén&sjögren | 11+ |

Boktyckes läsutmaning #5 Läs en bok vars titel består av 5 ord - avklarad!

Blunda och hoppa

Av Sarah Dessen
Översättare: Johanna Lindbäck
Originaltitel: This Lullaby
Utgivningsår: 2013 (engelska 2002)
Serie:-
Förlag: Rabén & Sjögren
Sidantal: 364
Genre: Feel good, Kärlek, Vänner, Familjen, Livet, Verklighet
Ålder: 12+
Övrigt: Ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren, tack så väldigt mycket!!

Remy är en cynisk, lite bitchig tjej som för länge sedan har slutat tro på evig kärlek. Kanske har det nåt att göra med att hennes mamma är inne på sitt femte äktenskap (som hon är helt säker på att kommer hålla!) och att hennes pappa stack innan hon föddes. Det enda hon har efter sin pappa är en låt, This Lullaby, som han skrev till henne. Efter sommaren ska hon börja på Stanford, det prestigefyllda colleget som hon har jobbat hårt för att komma in till.
Sommaren innan college ska hon bara ha roligt med sina vänner, möjligtvis hittar hon en sommarflirt, men det är också allt hon kommer låta det bli. Hon vill inte ha nåt extra med sig när hon börjar sitt nya liv på Stanford, iallafall inte någon klängig pojkvän. Eller, det var iallafall hon planerat det. Men så träffar hon Dexter; klumpig, slarvig och impulsiv. Han är allt det där Remy ogillar, och han vägrara spela efter Remys regler.

Vilken underbar bok! det säger jag bara. Perfekt sommarläsning, absolut, såsom även Mycket mer än så var. Det finns en hel del likheter med Mycket mer än så och Blunda och hoppa. Men det gör inte så värst mycket, för ändå är de skilda berättelser.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Och det är inte för att jag inte minns den. När jag först tänkte att jag skulle skriva den här recensionen och inte visste vad jag skulle skriva så trodde jag det var för att jag inte mindes, men så läste jag stycken lite här och där och upptäckte tt visst mindes jag. Rätt så väldigt bra också. Så jag vet inte alls vad jag ska skriva, men jag ska försöka, det ska jag.

Så, karaktärerna tycker jag att jag kan börja med. Dem tycker jag att jag vet var jag har. Jag gillar dem, vääääldigt mycket. Speciellt Dexter och Remy (finns det en enda bok där inte den manliga huvudpersonen är min favorit?!:). Jag gillar också alla deras vänner, speciellt John Miller och Jess. Men jag tänkte att jag kunde ju berätta lite om varför Dexter är så underbar; joo, han är...väldigt optimistisk. Och väldigt impulsiv. Jag älskar hur ärlig han är med sina känslor, han påminner faktiskt smått om Joe i Himlen börjar här, men är ändå inte riktigt lika färgstark som Joe. Ingen av karaktärerna är så himla speciell, men de känns väldigt verkliga, kanske just för att de inte är så väldigt extraextra, men de är ändå olika, har nån viss grej som liksom är de.

Själva historien gillar jag väldigt mycket, även om den kanske inte är så originell. Jag gillar hur normalt allting är. Och jag älskar att det är i Amerika, för då är det High School och College som gäller, och de får redan köra bil när de är sexton, och så vidare. Jag gillar hur bra den skildrar livet, eller, okej, jag kan ju inte veta hur det är, men den handlar liksom om en massa saker, inte bara om Dexter och Remys lovestory. Man får liksom också ta del av hur Remy har det med sina kompisar och familjen. Sen så älskar jag att Remy och hennes kompisar har vissa saker de alltid gör tillsammans. Som att åka till Quik Zip och köper Zip Diets och försöker pricka saker, och att åka till en trampolin på en tom tomt. Det är såndärna fina små detaljer, och de gör att berättelsen blir alldeles underbar.

Språket gillar jag också. Väldigt mycket. Det är inte särskilt speciellt egentligen, men det är riktigt mysigt och Dessen slänger in detaljer i texten utan att låta berättelsen stanna upp. Och det är ju ingen action-bok vi talar om, så det är ju även okej med små tillbaka blickar och tankar.

Dexter och Remys lovestory påminner mycket om Auden och Elis i Mycket mer än så, och när jag läst slut boken störde det mig, det störde mig att de var så lika. men nu när jag har börjat tänka efter lite, så känns de inte lika lika mer. För karaktärerna är annorlunda, föräldrarna och vännerna är annorlunda. Och så mycket skulle det ju inte göra om de var typ helt lika, för jag ser inte Sarah Dessens böcker som mästerverk, även om de är underbara. Och de är mycket djupare än man tror. De behandlar mycket svårare saker än man kanske förväntar sig. Och ärligt talat (SPOILER!!!) så hade jag nog lust att gråta när Remy och Dexters relation krachade. precis som med Eli och Auden. Men det löste ju sig (som alltid när det handlar om böcker, inte livet), och då blev jag ju glad! (SLUT PÅ SPOILERN.)

Namnet och omslaget. This Lullaby, tycker jag att skulle ha varit en underbar titel också till den svenska översättningen, för så heter ju låten som Remys pappa skrivit till henne, men Blunda och hoppa. GUD vilken perfekt titel! För det är verkligen det boken sist och slutligen handlar om, att våga! Att blunda och våga hoppa ner i det iskalla vattnet, där man inte vet vad som väntar. Jag älskar verkligen titeln, underbar. Omslaget tycker jag är väldigt vackert, men det har inte så mycket att göra med boken, så det är lite tråkigt. Alla Sarah Dessen böcker som är översatta till svenska går i en liknanade omslagsserie, alla ar såndärna fina krumelurer på omslaget, och det gillar jag, för då påminner de lite om en serie i bokhyllan, trots att de inte är det! :)



Och sen ännu en sak. Mamman. Först tyckte jag hon var rätt självisk och så, jag menar, hon lagar ju inte ens mat till sina barn! Och hon bryr sig typ inte om nåt annat än sitt skrivande och sin nya man. Men hon är okej, hon är faktiskt inte så farlig tycker jag.

Så, kort sagt en helt underbar bok. Väldigt somrig och väldigt perfekt för mig. Jag tror verkligen inte att Dessen-fans blir besvikna. Älskar!

The Carrie Diaries

Av Candace Bushnell
Översättare: Ylva Kempe
Originaltitel: The Carrie diaries
Förlag: Rabén & Sjögren
Sidantal: 395
Genre: Kärlek, Livet, Verklighet, Feel good
Ålder: 13+

Handling: (adlibris) Möt världens mest kända Carrie som tonåring. Hennes uppväxt har hittills varit ett stort frågetecken. Nu får vi äntligen veta allt!

The Carrie Diaries är den första boken av två om Carrie Bradshaw, känd för miljoner människor som huvudpersonen i Sex and the City. Carrie - en småstadstjej som längtar till New York - ska just börja andra året på high school. Tills nu har hon varit supertajt med sina tjejkompisar, men så gör Sebastian Kydd entré och allt ställs på ända.

Med karaktärer som sätter sig direkt är The Carrie Diaries historien om hur en helt vanlig tjej blir självständig och hur hon utvecklas till en skarp skribent. Vi får träffa hennes familj, lära känna hennes bakgrund och vi får veta hur det gick till när hon började skriva.

Omdöme: Jag har aldrig sett på Sex and the City. Nånsin. Så jag har ingen aning om hurdan hon är där. Men av nån anledning trodde jag hurdan hon är. Jag gissade hurdan hon skulle vara i The Carrie diaries innan jag läst en sida. Men så fel jag hade! För, jag hade tänkt att hon skulle vara glammig. Men nej! Jag gillar henne jättemycket i The Carrie diaries. Hon är lite virrig, rolig och galen. Och hon vill bli författare. Hon har läst typ Stolthet och fördom och gillar den sortens böcker. Hon gillar mode. Hennes trettonåriga lillasyster är alldeles upprorisk och stjäl hennes saker. Hennes mamma är död och hennes pappa ensamförsörjare. Men hon är inte alls glammig. Inte alls sån man (jag) tänker att hon ska vara om man tittar på pärmen. Så jag gillar inte omslaget. Först gillade jag det, just för att det var s glammigt och jag tänkte att det säkert passade. Men nu, när jag fått lära känna Carrie och hennen vänner, fått ta del av hennes liv, så tycker jag inte alls att det passar. Jag tycker faktiskt att det nästan är fult.

Jag trodde inte att den skulle vara det den är. Jag trodde att den skulle vara tråkig, vanlig och handla om nån bitchig tjej som tror att hon är nån. Och visst, Carrie tror att hon är nån, men gör inte vi alla det? Och hon är absolut inte bitchig. Hon gör misstag och hon har drömmar och hon blir sviken och hon inser inte saker innan det är försent. Hon är ingen perfekt mänska, men jag tycker hon är mänsklig. Ibland kanske lite överdriven, men en riktigt underbar huvudkaraktär. Jag började verkligen tycka om henne. Jag kände med henne. Jag hatade och var arg och ledsen och jag älskade.

Språket. Jag gillar det verkligen. Det påminner lite om Meg Cabots språk i Allie Finkle. Carrie påminner faktiskt lite om Allie. Hon är sån jag skulle kunna tänka mig att Allie blir när hon blir äldre. De är båda rätt bestämda och har lite udda kläder. Annars påminde sättet hon skrev på också, den var lite humoristisk ibland men kunde vara riktigt kolsvart. Det är så bra  och allvarligt och det känns så på riktigt. Så äkta.

Alla tonårstjejer borde läsa den. Den är sjukt bra. Ibland var den lite mellanbra, och ibland fattade jag inte alls vad Carrie tänkte med. Ingen fantastisk bok (som Förr eller senare exploderar jag, Wallflower, Jellicoe Road, Harry Potter...m.fl), men väldigt läsvärd. Jag njöt av att läsa den, jag gillade Carrie och hennes tankar, jag gillade hennes vänner, jag gillade Sebastian och det var riktigt lätt läsning. Lite i Sarah Dessen anda. Och jag vill läsa uppföljaren väldigt mycket!

(Förresten, vad är Chic-lit? Kan denna bok klassas i Chic-lit genren? Och vilka andra är det isf? :)