Vitormen

- Ahaaa, du lurade Estrid! utbrister Viggo lågt. Magnar, du är en riktig K.O.R.G. Klurig. Och. Rolig. Gubbe.

Den åttonde delen i serien om Viggo, Alrik och Iris som försöker besegra Svarthäxan är precis som de andra - fullspäckad action från sida ett, väldigt mörk och rätt skrämmande men också med glimtar av humor. Det som kanske gör att den sticker ut från föregångarna är att det bara är en dag det handlar om här - julafton - och att det då känns som om det verkligen går otroligt snabbt. Ändå hinner så väldigt mycket hända.

Vitormen tar vid där Pestan slutade och det tar ett tag för mig att orientera mig och hänga med. För självklart slutade Pestan med en cliffhanger - och nu får vi äntligen veta hur det fortsätter. Men vad gäller nya cliffhangers har författarna ingen nåd utan de bara haglar över en - att vi i princip följer tre personers perspektiv gör heller inte saken bättre. Så man är typ tvungen att flyga igenom. Fast på sätt och vis var det onödigt pga slutet är inte rättvist någonstans HUR ska jag klara av väntan!?!

Att skriva skilda recensioner för varje del i en serie tycker jag är rätt svårt - speciellt en serie som PAX, där varje del är en direkt fortsättning på den förra och alla äventyr leder upp till ett enda. Då flyter de ihop, karaktärerna är samma hela tiden och då kan jag inte se på dem skilt i bara en bok, eftersom jag ju redan har sju andra böckers erfarenhet av dem. (SJU!?!) Därför vet jag heller inte riktigt vad jag ska skriva om specifikt Vitormen, eftersom den helt enkelt inte fungerar enskilt utan är en bit av en större helhet, som jag redan skrivit om många gånger förut. Min åsikt har liksom inte förändrats: PAX är fantastiska slukarböcker, med fantasy och äventyr, spänning, lite skräck och underbara, gotiska illustrationer som förhöjer upplevelsen ytterligare. PAX är precis så brutalt det kan vara utan att bli för mycket och jag är såå glad att de låter det vara såpass rått. Älskar också hur väldigt 2010-tal det är! Lite tråkigt att tidstypiska grejer så snabbt ändras och att kommande generationer då kanske inte hänger med på allt - men kan heller inte låta bli att älska hur de sätter serien i tiden så fullkomligt.

Karaktärerna är alla underbara och växer verkligen på en. Sagt detta förut men: älskar Alrik och Viggo bara mer och mer för varje bok, samma sak med karaktärerna som kom med lite senare. Älskar också Alrik och Viggos förkortningar och deras humor som alltid kommer på exakt rätt ställe. Ärligt är nog humorn något av det bästa med PAX, och hela värmen som liksom skimrar runt Laylah och Anders hus. Det här fick dock lida lite i den här delen, eftersom det verkligen var 100% full on action hela tiden - en fick knappt tid att andas. Ändå rätt intressant att i den del med kortast tidspann får äventyret störst roll? I de andra har det liksom också varit trubbel med Simon osv men här är det bara Svarthäxan Svarthäxan Svarthäxan. Så skickligt gjort ändå - HUR kan de få det så snyggt och invecklat och spännande? Är amazed.

Foto: Thron Ullberg

PAX är helt enkelt en fantastisk mix som passar alla äventyrslystna läsare - och andra med, eftersom vardagen med alla sina små och stora problem är lika närvarande som det övernaturliga (oftast). Jag ÄLSKAR den här serien och det enda jag vill klaga på är att varje bok är alldeles för kort - att vi bara har två böcker kvar i antagligen samma längd!? Makes me sad. En kan ju alltid hoppas på att de växer till sig lite nu på slutet ...

| Vitormen (PAX #8) | text: Åsa Larsson, Ingela Korsell illustrationer: Henrik Jonsson 2017 | Bonnier Carlsen | 192 sidor | 9+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

PAX 1-4

Gasten

Näcken

Pestan

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks är en fantastisk, genialisk historia alla som kan borde ta del av. Så! Nu var huvudgrejen sagd. Nu kan du i princip skippa resten av recensionen och bara lita på mig. Men den som behöver mer för att övertygas - fortsätt läsa!

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks handlar alltså om Frankie som börjar på en internatskola. Här träffar hon Matthew Livingston, som är något år äldre och hör till de populäraste, mest bortskämda killarna på skolan men som ändå är rätt charmig och rätt som det är blir de tillsammans. Rätt snart förstår Frankie att Matthew är med i ett hemligt sällskap för killar, samma sällskap hennes pappa ibland råkar nämna då han tagit ett glas extra. Frankie inser att Matthew undanhåller saker för henne och börjar nysta upp mysteriet kring den hemliga klubben, mycket för att hon vägrar bli sedd "bara" som en kvinna utan vill bli sedd för den människa hon är, för de åsikter hon har, för sina idéer och sin personlighet. Så hon kommer på ett sätt att visa dem, en gång för alla: hon är ingen att leka med.

Haha gud vad fånig beskrivning. Har svårt att få ihop något vettigt men alltså det där är egentligen grundpremissen^^: Frankie börjar på skolan, blir ihop med poppis kille, vill vara med - tar till drastiska åtgärder. Var ärligt talat inte alls dessa jag hade väntat mig - trodde jag skulle få något i stil med en coming-of-age i internatskolemiljö med drag av feminism och antagligen någon love-story. Men E Lockhart knockar mig igen! För det här var tydligen allt jag ville ha av en bok.

Alltså: hemligt sällskap, rika, borskämda kids, internatskola, feminism, färgstarka karaktärer, intressant syster i bakgrunden, HEMLIGT SÄLLSKAP, en kärleksrelation som aldrig är i main-fokus och som verkligen inte blir som de brukar bli i YA. Detta känns bara så himla FRÄSCHT och är så otroligt SNYGGT och INTRESSANT och SPÄNNANDE och ROLIGT!!! Är precis min humor. Och älskar Frankie, såklart - för hennes feminism, ifp:s (även om jag tänker att det blir ännu bättre i original), hennes kampvilja, hennes glöd, hur hon dras mellan att vara alla till lags eller vara den hon verkligen är. Hur hon analyserar allting, är knivskarp och en strateg in i det sista. Feminismen genomsyrar allt utan att bli härskande - det blir liksom ett perfekt hopkok humor, feminism, kärlek, relationer överlag och internatskolemiljön som extra krydda. Detta är en HEEEELT amazing bok kanske framförallt för att Frankie faktiskt går över styr - och för att hon gör det på ett så trovärdigt sätt; hennes handlingar känns liksom faktiskt helt logiska i stunden.

Annars är jag ju också en sucker för internatskolor (Jellicoe Road, Harry Potter, _läs detta inlägg_) och hemliga sällskap efter kanske framförallt Gilmore Girls - jag tillhör dem som älskar Logan-Rory och då framförallt i början (inte alls i A year in the life ... ugh) - ÄLSKAR grejen med Life & Death Brigade där och Dumbledores armé i Harry Potter. Det är ju dock inte helt samma här och jag skulle nog ärligt talat gärna velat ha lite mer hemligt sällskap-grejs, men det vi får räcker ändå långt och det tillsammans med internatskolan är egentligen typ det enda som behövs för att få mig på fall.

Ja och en av de viktigaste grejerna: språket. E Lockhart är en fantastisk skribent, det såg vi i Kanske är det allt du behöver veta, det ser vi här. Det här är ju faktiskt en av hennes äldre böcker - men även här är språket fantastiskt, vattentätt, fullt av humor och ironi och FRANKIE + så himla smart hela tiden för Frankie tillhör 100% en av de smartaste karaktärerna jag läst om. Jag var fast vid första sidan och tvungen att läsa läsa läsa i ett svep tills den var slut trots provvecka. Trots provvecka! När den väl var slut kan jag ju dock ha ångrat mig lite för då fanns den ju inte kvar mer ... En av mina absolut bästa läsupplevelser in a while - läs läs läs!!! Tur ändå att en ny bok av Lockhart släpps av Lavender Lit så snart som i höst! *insert hundra hjärtögonemojis*

Foto: Heather Weston

| Den ökända historien om Frankie Landau-Banks orig. The Disreputable History of Framkie Landau-Banks | E Lockhart 2008 övers. Carina Jansson 2015 | Lavender Lit | 289 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Kanske är det alt du behöver veta

Hugo & dinosaurierna

Dags för två kortare recensioner igen! Denna gång två böcker med rätt ung målgrupp men som ändå passade mig superbra - läs vidare för att förstå varför.

Handlar om Hugo som går på sexan och inte riktigt passa in någonstans. Han går med shorts mitt i vintern - som Tarzan, spelar hellre Minecraft än World of Warcraft och har Rea, Lilla Aktuellt och Miljöhjältarna som favoritprogram på tv. Han har ofta svårt att sittä stilla på timmarna och säger ofta saker andra helst låtit bli att höra. Helst stannar han inne på rasten och hjälper läraren vattna blommorna. Men så vill ingen bli elevrådsrepresant så Hugo erbjuder sig - och nu blir han plötsligt något värd för de andra, nu kan han göra skillnad - nu kan han kanske få lärarna att tillåta keps inomhus. Just det där med huvudbonader blir rätt viktigt för Hugo - för om han inte klarar det, då kanske allting går tillbaka till som det var igen. Då när han åt ensam och Klara knappt ägnade honom en blick.

Det gör så väldigt väldigt ont att läsa om Hugo - om hur han vägrar ändra på sig, hur han nästan tänjer på gränserna med flit bara för att det är sådan han är - han känner mycket och säger precis vad han känner. Han vill vara hjälpsam och snäll mot alla och bjuda dem på russin för då kanske, kanske han kan gå med dem till butiken någon gång. Jag älskar Hugo - älskar hans naivitet, hur kluven han känner sig, hur han ger efter för fel saker, hans humor, hans russin, hur han pratar med sin mormor ... han känns så väldigt väldigt äkta och jag köper honom rakt av. För det är ju verkligen så här det är - att en egentligen föredrar någonting men ger efter, låtsas ändra sig bara för att passa in, en lär sig passa in helt enkelt och då blir det kanske inte alltid helt rätt för barn i den åldern är inte alltid snälla.

Alla andra känns också så väldigt verkliga - Hampus, Edin och speciellt Alexander. De känns mitt i prick sin ålder och tonen boken har är också precis rätt. Jag tänker att den här boken är fantastisk, välbehövlig läsning för barn i samma ålder, men alltså inte bara för budskapet för det här är ändå en väldigt varm, glad, underhållande bok - inte bara mörk och realistisk. Christina Lindström levererar som vanligt. Hoppas det kommer mer om Hugo!

| Hugo och kepskampen | Chritina Lindström 2017 | B Wahlströms | 139 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Alla tiders dinosaurier är en faktabok om dinosaurier med stora bilder i färg och korta texter om de utvalda dinosaurierna till. Den är indelad efter tidsålder - Trias, Jura och Krita och börjar med en definition av vad en dinosaurie egentligen är, förklaring av släktträdet och några korta texter om andra sorters djur som levde ungefär samtidigt. Jag ÄLSKAR den här utformningen - den var helt perfekt för mig som läste boken för en skoluppgift. Jag älskar också tjockleken på boken - den är nämligen inte särskilt tjock och helt fantastisk för yngre dinosauriefantaster och wannabe-fantaster. Lite lite tunn ändå kan jag personligen tycka, som skulle vilja ha allas släktband uppritade och beskrivna i detalj - vill få en större helhet liksom. Texterna är intressanta och allting är grundligt förklarat - det är verkligen lätt att ta till sig informationen.

Jag älskade denna! Jag menar: bok som får en att vilja veta mer, diskutera det en läst och berätta för andra om det en läst = bra bok. Egerkrans har dinosaurierna på koll vilket märks då han jämför dem med varandra och förklarar varifrån de härstammar osv. Bilderna är grymma, som alltid, trots att det här är mycket mer modernt än jag är van vid.

Men - hade väldigt gärna sett att deras familjer/släkten/vad det nu är fanns med vid varje enskild dinosaurie + dessa begrepp hade kunnat benats ut. Och FLER dinos skulle heller inte ha skadat! Jag blev definitivt dino-fantast nu - pga HUR COOLT att dessa jättar gått på samma planet som jag, att det flugit varelser med vingspann på tio meter på denna himmel?!? SÅ COOLT. Det här vinner ju nästan seriöst alla fantasyvarelser. För det här är pår iktigt - och hörni, ibland verkar verkligheten faktiskt övervinna dikten.

| Alla tiders dinosaurier | Johan Egerkrans 2017 | B Wahlströms | 63 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Dagbok för utvalda: Jennas första

Mitt namn är Jenna och mitt skinn är för trångt. Skinnet måste ha krympt eller nåt, för allt under huden som muskler, blodomlopp, hjärta och såna där viktiga saker skriker att de vill hoppa ut. Det känns som om nån hällt loppor över hela kroppen och jag kan bara inte sitta still.

Så börjar Jennas första av Pernilla Gesén, som är första delen i vad jag antar ska bli en serie i och

med titeln. Och redan där har hon mig, Jenna, med sin beskrivning på hur det kryper i hela kroppen - vem kan inte förstå den känslan?

Jennas första handlar om Jenna, tolv år, med en rätt frånvarande mamma, hopplöst förälskad pappa, tre bästa bästisar med varsin charmig personlighet och drömmar om att starta ett eget punkband.

Jag gillar Jenna. Hon klagar och undrar och beskriver vardagen omkring sig på ett sätt som blir väldigt humoristiskt för läsaren. Ibland kan jag undra om en tolvåring faktiskt skulle skriva så klockrent, men jaa ... varför inte? En var ju ändå rätt stor då. Tyckte en.

Ni vet ju att jag ofta gillar mellanåldernböcker, böcker som handlar om karaktärer i gränslandet mellan barn och nästan vuxen. Konflikterna som uppstår mellan ungdom-förälder, ungdom-annan ungdom och ungdom-resten av världen är så himla spännande. En känner så mycket då, både bra och dåligt och om det görs rätt kan det bli riktigt underhållande böcker. Det görs det, i Jennas första. Karaktärerna är fina och jag gillar att läsa om Jenna som vägrar passa in i mallen världen satt för henne. Jenna som har svårt att sittä still, får små utbrott ibland, gillar att se på snälla program som My Little Pony och ska bli lika cool som tjejerna i Crucified Barbara en dag. Jag älskar hur hon har en glöd inom sig trots sin gråa vardag, trots mamma som dragit till Thailand, en bästa vän som sluter sig och slokande pappa.

Inte om det ska kännas som man kan läsa om i böcker, eller som det är på teve, eller som Svante kände sig när han blev kär i en av Vill-vara-Vanessa-tjejerna. Då kunde han inte tänka på något annat. Vad vi andra i gänget än sa, så betedde han sig som om han tappat hjärnan i hennes knä och kvar hade vi bara ett tomt Svante-skal. Jag tror inte jag kan känna så för nån. Det verkar mest krångligt och jobbigt att vara kär, alla som är kära förvandlas till idioter (här vinner min pappa ligan, mer om det senare). Vem vill vara en idiot? Inte för att jag är känslokall eller så, jag känner för mycket hela tiden och det är så rörigt att jag måste göra listor.

Pernilla Gesén lyckas sätta fingret på de där tankarna jag tänker att många av oss hade, i Jennas ålder. Tankar kring hur hon inte förstår sig själv, om kärlek, om hur hon hatar Vanessa, om idiotlärare och snälla lärare. Jag gillar att det här är en bok som vänner och familj och ingen kärlekshistoria, som författare så ofta verkar vilja klämma in. Jag har ju mina aningar om att det kanske kommer, men det hör ju också till, någon gång i livet.

Det här är en riktigt bra bok - en blir glad av den, känner med Jenna, gillar dem hon gillar, den är lättläst och det ska komma mer. Jag satt med ett leende på läpparna hela tiden, det gillar en ju. Jag tycker alla från kanske åtta/nio och uppåt ska läsa! Och oj! vad jag ser framemot fortsättningen.

Foto: Peder Lingdén

| Dagbok för utvalda #1 Jennas första | Pernilla Gesén 2016 | B Wahlströms | 126 sidor (e-bok) | (8) 9+ | tack så mycket för recensionsexet, B Wahlströms! |  köp hos: Adlibris, Bokus |

M varken mer eller mindre

Idag skulle egentligen svaret på veckans Bokbloggsfråga komma upp, men då vi inte verkar få någon fråga idag så får ni en recesion istället som egentligen skulle dyka upp först imorgon. Då kanske ni får en video istället, om tekniken är på min sida!

Ni kanske minns när jag hela tiden nämnde M varken mer eller mindre? Ni vet ju typ vad jag tycker redan, men nu är det iallafall dags för en traditionell recension.

Jag blev väldigt överraskad av den här - positivt överraskad! Hade inte särskilt höga förhoppningar, vet inte riktigt varför men det var väll kanske en kombination av helt ny författare och rätt så intetsägande handling. Handlingen är väldigt rapp, ja, men inte riktigt vad jag söker efter hos en bok, ni vet? Nu i efterhand tycker jag dock den är en av de bättre baksidestexterna och tror faktiskt att den kan locka många, även om den inte riktigt fångade mig till den början.

Vi har exet som jag fortfarande ligger med

vi har stalkern som aldrg ger sig

vi har kompisens pappa som stöter på mig

och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för.

Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i dom andre tre?

Men man vet ju så lite inna allt har hänt.

Står det alltså på baksidan. Och ärligt talat vet jag inte riktigt nu varför inte den här beskrivningen lockade mig? Nu tycker jag den är väldigt, VÄLDIGT bra.

Och det är alltså typ det den handlar om. Maj som hänger med den ena och den andra killen, ligger med någon men gillar egentligen ingen. Hon räknar upp för- och nackdelar med typ, allt? Maj är väldigt sarkastisk och trött på livet. Hon har ingen aning om vad hon ska göra med sitt liv och bråkar lite med sin styvmamma när pappan är i ett annat land. Typ så.

Men om handlingen inte riktigt nappade tag i mig direkt finns det något annat som fångade mig på en gång och inte släppte taget - själva boken.

Jag gillar det här SÅ mycket! Det är korta kapitel, handlingen hoppar lite hit och dit, det är superkul inne i Majs huvud och berättelsen har ett driv man faktiskt sällan stöter på. Och dialogen! Åå, vad jag tycker den är bra. (Både den mellan flera personer och den som sker i Majs huvud.;-) Men det är inte nog - den har världens finaste slut (som jag dock såg komma men fint ändå), humorn är svart och genomsyrar hela boken och DET ÄR EN DEBUT.

Språket, eller Maj då, är absolut bokens kärna. Språket och handlingen rör sig än hit, än dit. Det är roligt, svart och uttråkat. Maj ifrågasätter sig själv men har samtidigt svårt att ge upp sina teorier, hon hänger med helt fel killar och vet inte hur hon ska ta sig ur det. Om hon nu vill ta sig ur det. Hennes sexualitet känns fri men samtidigt känns hon rätt så osäker. Och hon är så OTROLIGT uttråkad och rätt så bortskämd. Men alltså: jag gillar att läsa om henne, för samtidigt som själva handlingen är rätt så tråkig så har berättelsen ett fantastiskt driv tack vare språket, Majs ironi och att Backström faktiskt vågar hoppa över vissa passager.

Jag kan ju faktiskt inte känna igen mig i särskilt mycket, för mitt liv är ju rätt så långt från Majs. Jag kan ju delvis känna igen mig i rastlösheten och vilsenheten. Och till viss del i Maj som person. Men i händelseförloppet finns det ingenting jag har upplevt, vilket både är bra och dåligt. Bra, för då underhåller det mig kanske desto mer. Dåligt, för att jag blir lite distanserad från berättelsen och känner inte lika mycket som jag kanske hade kunnat. Över huvudtaget känns inte riktigt Maj som en person man sympatiserar mer - hon får liksom lite skylla sig själv. Men det är väldigt underhållande att läsa om hennes upptåg och intresset hålls hela tiden då problemen aldrig verkar ta slut.

M varken mer eller mindre är brutal och ärlig, men verklighetstrogen vet jag inte riktigt om den är. Majs situation känns ju realistisk men att hon ska hamna med alla dessa ouppnåeliga/dåliga killar känns väll inte helt troligt. Dock så kan jag ju acceptera det i och med att det faktiskt är en skönlitterär bok och det gör storyn intressant.

Jag njöt verkligen av att läsa den här. Den fick mig i ett underbart läsflow och jag underhölls hela tiden. Jag rekommenderar den till alla som gillar böcker man blir glad av. Eller böcker med käckt språk. Eller böcker om unga, vilsna människor i Stockholm. Eller typ alla?

Alltså - jag tycker inte den är ett MÄSTERverk, direkt, men riktigt riktigt bra är den faktiskt. Min läsupplevelse var top notch - och det är ju faktiskt det viktigaste! Tusen tack för denna pärla till bok, Petra Backström!

Foto: Maria Östlin

| M varken mer eller mindre | Petra Backström 2016 | rabén&sjögren | 269 sidor | 13/15+ | tack så mycket för rec-exet, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Top Ten Books I Think you'd Like if you Liked M varken mer eller mindre

*hmm ... inte alls onödigt att ha rubriken på engelska, faktiskt. Och NEJ MAN KAN INTE SKRIVA NINE (eller eleven för den delen ...) TROTS ATT  DET ÄR NÄRMARE SANNINGEN*

Prokrastinering - jag? Jag har faktiskt inte ett slutarbete som ska lämnas in på fredag, eller ett tal som ska hållas samma dag. Eller en presentation att göra till nästa vecka.

Eller så har jag det - men jag tycker uppenbarligen att jag ÄNDÅ har tid att skriva ett litet inlägg, så ja, who am I to say no?

Denna vecka är det sk Freebie-week på The Broke & the Bookish Top Ten Tuesday. Jag har egentligen noll inspiration. Förutom till att skriva om bra bok som damp ner i brevlådan igår och som jag kommit halvvägs i idag. Så DÅ GÖR JAG DET! Bra bok är alltså i detta fall: M varken mer eller mindre av Petra Backman. Bra pga: rolig, skitkorta kapitel, mycket händer samtidigt som typ inget gör det (?) samt ... rolig. Det här är så himla Lisa Bjärbo:iskt! Och fantastiskt! Hittills, dåe.

Hursom - tycker ni inte att svensk "contemporary" är en helt egen klass i sig? Det är regnigt, vardagligt, en hel del festande/alkoholdrickande, sex och liksom VANLIGA saker. Jag tycker att tex amerikansk contemporary har en tendens att var lite väl snäll, filmiskt och klyschigt i jämförelse. Nu gäller det här ju absolut inte alla amerikanska eller alla svenska contemporarys, men rent generellt. Svenska vardagsskildringar är liksom helt enkelt mer brutala - eller vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar nu?

Iallafall - jag ÄLSKAR svenska contemporarys (använder jag ens rätt genre-namn nu ..?). Därav tänker jag idag göra en lista på himla bra svenska contemporarys, som dessutom på ett eller annat sätt påminner lite om M varken mer eller mindre.

• Allt jag säger är sant & Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Björbo - både stilistiskt och innehållsmässigt påminner Bjärbos och Backströms verk om varandra. Ja och så är dessa SJUKT bra.
• Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson - den här minns jag att ska vara rätt så lik speciellt till innehållet, kanske språkligt med men det minns jag inte säkert ... förresten - SORGEN över att Sara inte skrivit något sedan sin medverkan i Het!
• Här ligger jag och blöder & Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld - alltså, när Jenny skriver är det power och svart humor. Såärebara.
• Född fenomenal av Josephine Bournebusch - eh, nej. Jag har INTE slutat tipsa om den här än. Superrolig, peppig bok.
• Lex bok av Sara Kadefors - jag börjar se ett mönster här ... det är visst det här med att huvudpersonen inte vill låtsas om att hen bryr sig som gör hen så sarkastiska ..? Dvs roliga. Här har vi en till.
• Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av Emma Abrahamsson - var ett tag sedan jag läste den här och den har nog bleknat lite i minnet men minns den ändå som rolig och "käck". :-)
• Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell - har läst denna två gånger (så också med JÄTDOKIKTSI <-- seriöst längsta titeln EVER!?!) och minns den som tonårsångestig, kärlekstrulig och lite sarkastisk. Jamen det ser man ju redan på titeln. (Samtidigt som den är heartbreaking ...)
• Gudarna av Elin Cullhed - den här läste jag alldeles nyss också, men den har alltså en powerig trio och huvudkaraktären innehar också det där jagbryrmiginte-draget.
• Det handlar om dig av Sandra Beijer - egentligen är den här inte särskilt lik M, men den får vara med iallafall för ja, svensk ungdomsbok, fest och kärlek och skola osv. Dock inte särskilt, liksom, brutal.

Och har ni tips: HIT ME! Det här är typ min bästa kategori efter fantasy och internat för tillfället, så vill supergärna ha tips för har ju sist och slutligen inte läst allt för mycket av den här sortens. 

Något ni läst och/eller har en åsikt om?

Jag & Earl & tjejen som dör

Igår kunde ni läsa ett inlägg om Jag och Earl och tjejen som dör hos Old Adult Reads Young Adult, idag är det min tur att skriva om den lysande (gula) boken!

Igår hade jag en bokpresentation i moddan om boken ifråga. Jag pratade lååångt över tiden, i runt femton minuter, ändå hann jag inte säga allt jag hade planerat. Det finns så mycket att kommentera kring den här boken! Men ändå ... har jag inte kunnat ge den ett betyg på Goodreads.

Greg är berättare och huvudperson, han går sista året på High School och är väldigt tillfreds med tillvaron under den första dagen på sista året. Hans livsmål är nämligen att vara vagt bekant med alla på High School, att kunna ansluta sig till vilken klick som helst utan att det anses konstigt. Men han får aldrig bli för tajt med någon grupp, då märker en annan klick det direkt. Han är väldigt nöjd med sin strategi och tycker att han lyckas hemskt bra, målet är ju att inte heller ha några fiender. Följden är dock att han inte har en enda riktig vän. Earl finns ju, som han gör filmer med, men de är mest arbetskamrater. Tills Rachel, en tjej Greg kände på Hebreiska skolan, får leukemi och Gregs mamma tycker att det är en fantastisk idé att just Greg ska försöka muntra upp henne. Och plötsligt finns det en person Greg spenderar mycket tid med.

Greg är hemskt speciell. Han brinner för filmskapande och konstiga filmer, börjar skämta om allt han kommer att tänka på när han känner sig det minsta obekväm, och ja, så var det ju det där med att han känner sig nöjd med att inte ha några verkliga vänner. Hans berättande är följaktligen också väldigt utstickande - det finns ständig en lite ironisk underton och vanlig prosa luftas upp av dialoger skrivna som filmmanus och listor skrivna i punktform. Jag gillar det, det känns intressant och man kommer liksom helt in i Gregs huvud. Berättelsen kommer en väldigt nära och det funkar helt enkelt mycket bra.

Jag gillar att läsa om Earl och Greg. Trots deras rätt så extrema personligheter känns de äkta. Speciellt Earl tycker jag hemskt mycket om. På något vis känns det faktiskt som att jag kan relatera med honom, även om jag inte alls kan komma på på vilket sätt. Kanske det då mest är att jag sympatiserar med honom och förstår honom? Earl kommer från en väldigt trasig familj och är nog rätt så trasig själv. Men han försöker hålla i sitt liv böst det går och uttrycker sin ilska över allt och alla. Han är också snäll, det är han verkligen. Att vart annat ord han säger är en svordom har faktiskt inte med det att göra.

Svordomarna, förresten! De förekommer väldigt ofta. Det är nog främst när Earl är med som de förekommer, men Greg tar ju efter sin korte vän. Så språket är väldigt brutalt och rakt på, vilket jag ärligt talat tröttnar på efter ett tag. Det blir bara så ... fantasilöst? Hela historien tycker jag tappar lite på slutet, men mer om det senare. Samtidigt är det lite kul med en massa svordomar. Jaa, jag tycker konversationen mellan Earl och Greg när Greg ligger på sjukhuset är ytterst rolig. Annars är språket väldigt pratigt och yvigt. Greg irrar hit och dit och det KÄNNS verkligen som att det är han som berättar, det känns som om han bara skriver precis vad han tänker och tycker och känner och jag gillar det mycket.

Det här ska alltså vara en rolig "cancer-bok". Den är rolig. Den är inte sorglig. Jag går absolut med på det. MEN. Blir den ändå inte liiite djup? Inte så att jag blir alldeles tårögd eller nåt, men lite fin tycker jag definitivt den är. Vänskapen som växer mellan dessa tre udda personer är så himla härlig, även om den är ödesbestämd och inte på lika villkor. Det här med att Greg hela tiden skriver att han är en så himla dålig människa tycker jag också är rätt så kul - för det är han ju faktiskt inte. Inte enligt mig iallafall. Han försöker och försöker och försöker och ger ju aldrig upp - om man inte är en bra människa då vet jg inte vem som är det.

Det var lite av en berg-och-dal-bana att läsa Jag och Earl och tjejen som dör fö min del. Jag börjar och tänker att ja, det kan bli bra. Men så tycker jag inte det verkar så heller. Jag är visst hemskt kritisk i början och lyfter på ögonbrynen lite nu som då för att REALLYYY - du ger mig den amerikanskt-tonårsliv-klyschan OCKSÅ? men det släpper efter han och lite före hälften av boken tycker jag det är riktigt bra och underhållande. Men på slutet ... tappar det lite. Humorn blir lite mer allvar och handlingen trampar lite på stället - ge mig något NYTT. Ett klimax som aldrig kommer byggs upp och slutet känns lite meh. Men ändå. Tycker jag himla mycket om den här boken med DE FANTASTISKA sista orden:

Ärligt talat? Jag vet inte vad jag pratar om.

Så, Jag och Earl och tjejen som dör är:

• gul
• gjord till film
• himla bra faktiskt, när man lär sig att ta den för vad den är
• rolig - det ÄR ju faktiskt en himla prestation att lyckas med konststycket ROLIG CANCERBOK. För en viktigt person DÖR ju! Ändå: rolig hela tiden.
• relativt kort, faktiskt. Men passligt kort, tycker jag - den här historien passade bra att berättas på 280 sidor.
• en snygg titel! VEM stannar inte upp på den?

Om jag tycker du ska läsa? Jamenvisst. Om jag tycker du ska strunta i den för roliga böcker är inte din grej? Nä-hä du. Den här roliga boken tror jag de flesta kan gilla. Ärligt talat. (På tal om ingenting - bara jag som gjorde kopplingen Greg - Colin från Katherine-teorin?)

Imorgon kan ni läsa ett nytt inlägg om samma bok hos Anna på Sagan om sagorna!

Foto: Tamara Reichberg

| Jag och Earl och tjejen som dör orig. Me and Earl and the Dying Girl | Jesse Andrews 2012 övers. Carina Jansson 2015 | B Wahlströms | 280 sidor | 13+ | tack så mycket för recensionsexemplaret och möjligheten att medverka i eran bloggstafett, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |  

Hälsningar från havets botten

Om känslan när jag läst ut Som eld mestadels kan beskrivas som fin, så är känslan efter att ha läst ut Hälsningar från havets botten rätt så annorlunda. Jag är överraskad men också hemskt glad! Titeln tycker jag känns rätt så mörk, men efter de här lässtunderna känner jag främst ... hopp. Glädje.

Jag läste även denna som e-bok, så jag tänkte bjuda på lite citat igen. Den här gången HAR jag faktiskt inte mycket att säga, så därför blir det mest citat. Hoppas de räcker för att få er att läsa den här boken, för det tycker jag faktiskt ni ska.

"När jag vaknar tjugo minuter senare av att mobiltelefonen ringer, badar rummet i ljus och den där respekten farmor pratar om ligger hopskrynklad bredvid jeansen på golvet."

Hälsningar från havets botten är något så sorgligt ovanligt som en renodlad tonårsförälskelse berättad ur en killes perspektiv.

Fille ska börja på musikgymnasium. På uppropet nämns hennes namn och Fille får en chock, kan det vara hon? Nu plötsligt, efter så många år? Han har ju inte tänkt aktivt på henne under alla dessa år, men när hon plötsligt är där är hon allt han kan tänka på. Som om det inte gått någon tid alls.

"Vi rinner och väller in i campingstugorna och paxar våningssängar, packar upp chipspåsar och gräver i väskorna efter badbrallor, munspel och kortlekar."

Ettorna ska campa för att lära känna varandra, spela musik vid lägerelden och sådant. Världens chans, tycker Fille. 

"Antingen menar hon att det är lugnt att jag hjälper henne eller så menar hon att hon klarar sig bra själv och att jag kan dra till varmare breddgrader där det finns bra grogrund för pepparodling. Jag väljer att tolka det som att hon verkligen, verkligen tigger om att jag ska gå bredvid henne och att hon är tacksam över min blyertspenna även om det är tydligt att hon inte vill snacka med mig eftersom hon har ansiktet vänt bort från mig medan vi går."

Men Hanna verkar inte så himla intresserad. Det är hon som har övertaget, han som trånar. De har båda det rätt så tufft hemma, hon lite värre. Hon är van vid att isolera sig, att klara sig själv, att inte låta någon komma för nära.

"Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra."

Och även om han märker att hon inte behandlar honom schysst, kan han inta låta bli att vilja vara med henne och bli lyrisk de få gånger hon inte struntar i honom.

"Det är en gammal stuga och hundratals människor måste ha legat i den här våningssängen före mig och tittat på britsen ovanför. En del av dem har ristat in namn, hjärtan, könsord och mejladresser i virket. Jag grips av en impuls att skriva Hanna , men inser att det är ocoolt och att jag måste skärpa till mig. Vara sval och cool och andas rätt och fan inte klottra hennes namn på britsen ovanför."

Språket är väldigt intressant, miljöerna beskrivs som levande varelser och jag vill kunna skriva och gestalta som Christina Lindström. Jag vill kunna blanda svärta och humor hejvilt och få läsarna att tro på det jag skriver. Hon lyckas så himla bra, för samtidigt som historiern inte saknar djup och vemod så tycker jag den är himla härlig.

"Jag ser hur Matilda och hon visar varandra något på en mobiltelefon och jag kan höra henne skratta lågt. Men hon tittar inte på mig mer den morgonen och vi är inte i samma grupp under förmiddagens aktiviteter. I bussen på vägen hem sätter hon sig långt från mig. Som om ingenting hänt. Det skaver i min hals och trycker i min bröstkorg."

Alltså! Sista meningen här ovanför - fattar ni att det känns precis som Fille och inte krystat alls! Och inte fånigt heller. Bara jättebra.

"”Jag gillar nya årstider. Mest av allt gillar jag faktiskt när det blir höst. När allt är levande och dött på samma gång. Man står på en tröskel mellan liv och död, och så måste man välja.”"

Hon låter karaktärerna vara PERSONER. Alltså, klart de är personer. Men de har sådana klara, färggranna, utspridda persnligheter som passar perfekt! De är varken tråkiga eller extraordinära, men de är VERKLIGA. Hanna kan slänga ur sig saker som citatet här ovan och farmorn kan slänga ur sig sarkastiska kommentarer helt plötsligt.

"”Vi har helt vansinnigt mycket att göra så vi hinner tyvärr inte komma ”, säger jag till farmor i telefonen. ”Jag kan inte ens räkna upp allt eftersom det skulle ta hela eftermiddagen att bara räkna upp det. Men någon annan dag kanske vi kommer.” ”Jag förstår”, säger farmor och ställer in glas i ett skåp. Jag hör hur det klirrar och hur skåpet glider igen. ”Vi kanske kan komma på söndag”, säger jag. ”Jag kan hjälpa till att laga mat.” ”Du är ju så bra på att värma mat i mikron”, säger farmor beskt. Jag sitter tyst någon sekund. ”Herregud farmor, man skulle nästan kunna tro att du var ironisk.” ”Du skulle ju kunna laga mjölk med cornflakes annars”, säger farmor som har kommit igång ordentligt nu tydligen. ”Mjölk med chokladpuffar är en underskattad söndagsmiddag. Det skulle jag kunna bjuda på. Du behöver inte tacka än.” ”Vi får väl se om ni över huvud taget kommer på söndag”, säger farmor och låter inte retsam längre."

Farmorn förresten. Och pappan för den delen. Och kanske mest mamman. De har precis så stor roll i 16-åriga Filles liv som de borde ha. De kanske inte finns där precis alltid, men de är viktiga. Det blir liksom en alldeles egen historia det här med relationen till farmorn och pappan, var mamman är, vems sida Fille ska vara på. Vem han ska tro på.

"”Och kolatårta till efterrätt.” ”Den är sjukt god. Jag har aldrig ätit något godare i hela mitt liv. Jag brukar säga till alla att du borde ha ett eget matlagningsprogram på teve.” Min röst låter desperat. Jag hör det själv. Det dåliga samvetet sipprar igenom mina ord, som svettlukt. Omöjligt att inte uppfatta. ”Då sparar jag lite till dig om du vill komma en annan dag i stället.” ”Tack.” ”Jag sparar lite till Martin också. Hälsa honom det.” ”Han hälsar grattis. Han säger det här i bakgrunden.” ”Hälsa och säg att han inte behöver säga grattis i bakgrunden. Han kanske överanstränger sig.” Oj. Jag hade glömt att farmor har gått och blivit sarkastisk. Det är lite kul."

Foto: Therese Sandell

Alltså, Christina Lindström aktar sig inte för mörkret, men det är långt ifrån för mörkt och jag känner mig mest glad och bekymmerlös när jag stänger boken. Himla trevligt sådant är ibland.

| Hälsningar från havets botten | Christina Lindström 2015 | B Wahlströms | 159 sidor (e-boken) | 13+ | Tack så mycket för e-boken, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Förretsen OBS texten som är både kursiverad och tjock är INTE skriven av mig, utan av Christina Lindström (copyright och sådant - men man får väll ändå ta citat så här va'?)

Outtalat

 Jag är så kär i den här boken. I allting med den. Jag älskar karaktärerna, språket, handlingen, Sorry-In-The-Vale, Kami och Jareds "telepati", de övernaturliga elementen ... jag älskar varenda ord i den här boken och jag tycker egentligen det låter fånigt men den var en riktig njutning att läsa. Alltså verkligen. Jag njöt hela tiden då jag läste.

 

Så, i Outtalat slängs vi in i Kami Glas värld: en liten brittisk stad vid namn Sorry-In-The-Vale med mörka hemligheter ingen vill tala högt om. Kamis farmor flyttade till Vale från Japan med Kamis farfar och sedan dess har familjen Glas bott där.

Kami har en "låtsas"kompis, en pojke som heter Jared som hon talar med i huvudet. Han har alltid funnits där och hon har ingen aning om varför. Nicola var Kamis bästa vän i många år, tills hon tyvkte att Kami blev för konstig för hennes rykte och lämnade Kami.

Nu heter Kamis bästa vän Angela, hon är rätt så nyinflyttad och vet därför inte mycket om staden och dens hemligheter. Angela är underskön men hatar människor.

Boken börjar med en artikel Kami skrivit. Kami vill bli en fantastisk journalist någon dag och tyvker det är ett utmärkt sätt att lära sig gräva i skvaller att försöka fråga ut familjen Lynburn - lorderna över Vale som kommit tillbaka efter flera år i Amerika. Märkliga saker börjar hända genast efter Lynburns återkomst och det visar sig vara farligare än Kami nånsin kunnat tänka sig att gräva i stadens mörka hemligheter ...

 

Ni skulle egentligen bara kunna fråga mig vad jag tycker om t.ex. kapiteltypsnittet i boken och jag ba' LOVE IT! Kunde inte ha gjorts bättre! Men nu tror inte jag att ni vill läsa den bara för att jag skiver om hur fint typsnittet är i hundra år. Så jag skriver om de där sakerna man brukar tänka på så ni vet vad jag tycker om dem. Eller så struntar ni i denhär recensionen och nappar tag i den här boken nästa gång ni ser den. På biblioteket, i bokhandeln, var som helst.

 

Jag bara älskar Kamis berättarröst - man slängs genast in i hennes huvud och jag ville absolut inte komma därifrån så fort som jag gjorde. Jag ville aldrig lämna transen Outtalat försatte mig i. Det var lite som en drog att läsa, det var helt underbart och jag ville hela tiden fortsätta. Jag tänkte på Kami, Ash, Jared och Angela när jag inte läste om dem.

 

Karaktärerna är kanske det jag tycker om mest - eller nej jag omöjligt bestämma mig för vad jag gillar bäst för tycker om allt. Karaktärerna ger ett sådant liv till berättelsen, de är stereotypa, överdrivna, underbara och originella. Allt på samma gång. Jag känner sympati för dem alla, mest för Jared som påminner mig om Jonah i Jellicoe Road. Åh, älskar Jared! Han är en så djup och trovärdig karaktär, tycker jag. Älskar hur han både har en riktigt mörk och en mer kramis sida.

 

Kami är typ the perfect huvudroll - hon är kaxig utan att vara elak, står på sig, tror på sig själv, är sarkastisk mest hela tiden och bara helt underbar. Angela gillar jag också hemskt mycket. Och det där man får veta om henne lite längre in i boken kunde jag faktiskt förutspå. ;D

 

Holly är också hon riktigt rolig - jag har läst recensioner där man tyckt att hon är rätt så typisk ändå - om man jämför med Angela och Kami som är långt i från det. Men jag kan faktiskt inte hålla med till 100%, jag tycker inte hon känns stereotyp, utan mer verklig, djup och cool trots att hon kanske är mer mottaglig för smicker än de andra. Egentligen gör det henne faktiskt inte heller mindra cool - utan mer självsäker. Är ju bra att folk gillar och tar emot komplimanger! Och tar vara på sina tillgångar, ni vet.

 

Så karaktärerna är underbara, right. And then ..? Allt. Men okej, så språket tycker jag är himla fantastiskt det med, sättet Sarah Rees Brennan berättar på är väldigt härligt. Det har en humoristisk underton även i de mest allvarsamma scener, sprudlar av berättarglädje och fantasi. Det här är en sådan bok då man börjar tänka att författaren antagligen har haft väldigt roligt medan hen skrev.

 

Outtalat är spännande så man ryser i vissa partier. Den är lite gotisk liksom, rätt så rå ibland. Inte alls vad jag hade tänkt mig! Det är fantasy på ett sätt jag inte sett det förut, vänskap, inbördes känslostormar ochunderbar humor. Outtalat är liksom en perfekt kompott av allt jag gillar.

 

Relationen Kami har med pojken i sitt huvud, med Angela och sin familj och de hon bygger upp under bokens gång tycker jag är så fina. Realtionen mellan två individer tycker jag är något som är hemskt intressant att läsa om och fundera kring. I Outtlat tycker jag de får mycket utrymme, känslostormarna, de inre intrigerna och konflikterna som ibland blossar upp. Realtionerna mellan allihop - staden och männskorna, Lynburn och resten av Vales invånare, naturen och djuren, alla de hundratals relationer som finns, de är så fina och viktiga. Här lyckas Sarah Rees Brennan väldigt bra med att gestalta dem, föra fram dem till läsaren. Jag förstår varje känsla, även om de inte är utskrivna rakt ut. Det är för det här jag läser, vet ni. (Är glad att jag relativt ofta faktiskt skriver det om en bok.)

 

Alla de där känslorna på slutet, den där konflikten som sker, den krossar mitt hjärta. Det är så himla sorgligt och hemskt och nästa bok kan inte översättas snabbt nog, känner jag. Jag vill ha den NU!

 

Romansen är inte utskriven i ord, men det faktum att den inte finns där trots att den liksom borde, gör det hela än mer romantiskt och pirrigt. De går som katt och råtta kring varandra, det är så vemodigt och sorgligt. Men det gör det liksom bara bättre! Bara nåt mer händer med den snart ...

 

Staden, miljön och alla scenarion Rees Brennan målar upp för läsaren är helt magiska. Det är en blandning av skymning i lummiga trollskogar och uråldriga spökslott med gnälliga gångjärn och spetsiga torn. Det är som en spännande saga för äldre. Och jag älskar det.

 

Foto: Middleton Mann

Enligt mig finns det faktiskt ingenting negativt med den här boken. Men den känns som en sådan bok man antingen hatar eller älskar, då den är rätt maffig och kanske överdriven enligt vissa. Så om du inte gillar humoristiska berättelser eller extra-allting romaner, så kanske det inte är för dig. Alla ni andra: bara LÄS.

 

Förresten, hur ska Modernista göra med omslagen till resten av serien? Kan inte hitta några engelska matchande till uppföljarna..!

 

| Outtalat (Lynburn Legacy #1) orig. Unspoken | Sarah Rees Brennan 2012 övers. Helena Stedman 2014 | Modernista | 332 sidor | 13+ | Tusen tack för recensionsexemplaret, Modernista! (Och med det privilegiet att ha haft möjlighet att läsa denna fantastiska roman såpass fort!) |

Boktyckes läsutmaning #59 Läs en bok där omslaget visar en eller flera siluetter - avklarad!
 

Chanslös

 

Handling från förlagets hemsida:

Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmatta. Samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt.

På order av drottningen fattar Alexia sitt parasoll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda!

 

Alltså jag älskar karaktärerna så himla mycket och Alexia är så himla COOL! Så är hon och Conall så himla gulliga tillsammans också ..:') Känns lite som en deckare men det är ju övernaturliga varelser och kärlek också så nej. 

Rätt humor det där med att det pratas om hur "fel vampyrer gestaltas i romaner", haha.

Men språket är på topp och hela historien både spännande och bra (och logisk! Eller ... så logisk en sån här berättelse nu kan vara ...), även om jag när vi äntligen fick veta vad allting berodde på kände mig lätt besviken på att det var så "enkelt". Men en väldigt duktigt skriven berättelse med både humor, kärlek, luftskepp och te inblandat. Ivy och Akeldama var som vanligt förtjusande och Lyall ... alltså han är bara för trevlig. Det är med blandade känslor jag stänger Chanslös och jag ser verkligen framemot att få läsa en minst lika bra fortsättning! (Och slutet! Åh slutet ... bara för störande. Hoppas allting ordnar upp sig i följande bok!)

Läsningen gick ju rätt långsamt med första boken, och så var det stundvis med den här också - jag kände mig liksom inte lockad att fortsätta läsa. Jag tror de är de relativt långa kapitlen som avskräcker mig, men när jag till slut läser så tycker jag det är otroligt bra och vill inte sluta. Och alltså jag ville absolut inte sluta när jag läst ut den! Sista hundra sidorna läste jag i en sittning och även om slutet var ett tydligt slut så är det ju också en tydlig början på problemen vi kommer stöta på i nästa bok.

Jag är helt enkelt kär i de här böckerna. De är så roliga och unika och helt enkelt BRA så jag kommer gråta blod när jag läst slut den här serien. Gillas verkligen! (och rekommenderar till ALLA att åtminstone prova!)

Chanslös (Parasollprotektoratet #2) orig. Changeless | Gail Carringer 2010 övers. Lena Karlin 2012 | Styxx fantasy | 375 sidor | 13+/vuxen | tusen tack för rec-exet till Styxx fantasy! |

Recension på första delen.

Boktyckes läsutmaning #36 Läs en bok ur genren steampunk - avklarad!

Minirecensioner x 5

Semlan och Gordon - kärlek, kyssar och rekord & Semlan och Gordon - Svarta hål och brustna strängar

Av Moni Nilsson

(11+)

Ååå, guuuud vad jag älskar Semlan och Gordon serien! Helt underbar. Jag är faktiskt riktigt kär i den. Böckerna är lättlästa, mysiga, roliga och innehåller kärlek. Och helt enkelt rätt perfekta enligt mig. Semlan och Gordon är underbara karaktärer, och de är sjukt coola. De kommer på all världens galna ideér och vågar göra typ vad som helst verkar det som. Och ja, lite överdrivna kanske, eller rätt "sådär kan det ju faktiskt inte vara på riktigt", men underbara. Sen älskar jag Monis språk. Så ärligt och bra skrivet. Och just det! De är väldigt ärligt skrivna. De går liksom en tonåring in på djupet. Och Moni verkar verkligen inte ha glömt hur det är att vara ung. En massa saker man funderar på tas upp! Det som ju förstås är rätt dåligt är att de är så sjuttons korta!! Går liksom på nån timme att läsa. Men egentligen gör det inte så himla mycket. Och en sak som var rätt perfekt när jag läste dessa var att jag snart skulle börja sjuan, och det skulle Semlan och Gordon också! Så även om de är korta och väldigt lättlästa tycker jag inte de passar lika perfekt för de som går på femman och under som de passar till just trettonåringar. Äääääälskar denna serie! Så sjuuukt underhållande och mysig och bra!

Den första boken gav jag 4½, tror jag, den andra fick 4, då jag var liiite besviken, men dessa två får faktiskt båda starka femmor, ny favorit!!! Funderar faktiskt på att köpa dem till egna, då jag säkert kunde tänka mig att läsa dem några hundra gånger till...i november kommer del sex! Hur beställer man rec-ex från natur & Kultur???

 

5 av 5, OF COURSE!!

 

 

Jag finns & Inte påriktigt inte på låtsas

Av Maja-Maria Henriksson

(13+)

 

Handlar om Johanna 14 år som blir misshandlad av två pojkar i skolan och hemma av sin mamma. I andra delen (som är rätt fristående) är Johanna äldre och kär i Jens, men det är nåt med Jens som Johanna inte ser, något trasigt och hemskt.

 

Alltså gud, världens hemskaste böcker. hur kan det vara sådär hemskt för vissa människor?! Språket är väldigt vackert men förfärligt och passar bra till böckerna. Johanna tycker jag är en rätt jobbig karaktär men samtidigt förstår man henne. Men alltså, viktiga böcker, men känns helt hemskt att tänka på att detta är författarens egna upplevelser. Väldigt äkta och bra skrivet, känns inpå bara huden!

 

3 ½ av 5 får den, då jag faktiskt inte kan älska en bok som den här men den var riktigt bra skriven. (Nästan fyra!!!)

Tredje tecknet

Av Ingelin Angerborn

(9+)

Har läst två böcker av Ingelin innan. och jag har tyckt att de varit sådär. Jag är inte dirket något stort fan av skräck/spök böcker, så det kanske är därför.

Jag gillade inte språket så himla mycket. Inte karaktärerna heller. Både språket var tråkigt och karaktärerna platta. Men sen gilade jag att Olivia (huvudpersonen) är kär i sin bästa kompis pojkvän. (Surprise, surprise gillade jag det!;) Alltså, det var verkligen kärleken som höjde boken. Sen gjorde ju det att huvudpersonen är adopterad av en anledning att mysteriet blev intressantare. Men den var inte särskilt skrämmande alls. Men lite spännande, nog ville jag ju veta hur allt hängde ihop. Men jag fattar faktiskt inte varför Olivia tycker det är konstigt att det finns så många nyckelpigor, liksom, det skulle jag ju inte precis tänka på...

Den var faktiskt mer mysig än skrämmade, och jag gillade den bättre än jag gillat de tidigare delarna, eller, jag tror det... Men den överträffade iallafall mina förväntningar, då de jag hade var väldigt små.

Den är ju också menad för yngre läsare än jag, så det har antagligen nog skillnad.

3 av 5 får den.

Själlös

Av Gail Carringer
Översättare: Lena Karlin
Originaltitel: Soulless
Serie: Parasollprotektoratet #1
Utgivningsår: 2012 (engelska 2009, pocket 2013)
Förlag: Styxx fantasy (tusen tack för boken!!
Sidantal: 364
Passar åldern (enligt mig): 13+
Genre: Krälek, Steampunk, 1800-tal

Nu har jag då äntligen knopat ihop en recension på Själlös - min första steampunkroman!

Handling (adlibriiis): Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser.

Omdöme: När jag började läsa Själlös var mina förväntningar höga, men när jag läst cirka sextio sidor så kändes det som om de lite krasats sönder. Jag hängde inte riktigt med i handlingen och den kändes tråkig. jag tänkte till och med att den kanske var alltför överdriven för min smak, att det var det jag inte gillade. Jag hann läsa både Jag går dit du går och Mycket mer än så innan jag fortsatte läsa (från sidan sextio då, typ). Jag tänkte att jag kanske bara inte varit på humör för den och ville ge den en ny chans, nu läste jag med en ny glöd. Och jag fick rätt. Det var inte boken det varit fel på, utan mig.

När jag väl kom in i boken och språket så gillade jag den. Väldigt mycket. Nu tycker jag inte mer att karaktärerna är alltför överdrivna (de är ju överdrivna, men det gör absolut ingenting), utan jag älskar dem istället! Jag tycker att det är jätteroligt när Alexia som säger precis vad hon tycker, och jag älskar hennes sarkastiska kommentarer! Och Lord Akeldama - som visserligen är väldigt överdriven med alla sina betoningar och kallnamn på Alexia - kan jag heller inte låta bli att älska! Och det är jätteroligt att ibland få ta del av den trögtänkte Lord Maccons tankar, ibland kunde jag absolut inte hålla mig för skratt. Älskar!

Relationerna i boken tycker jag också mycket om, hur de utväcklas och så. Och tidsåldern är helt perfekt, har börjat älska 1800-talet! Alla klänningar, droskor, hattar, korsetter och middagsbjudningar, så annorlunda hur det är i dag! Och så underbart att läsa om!

Språket lärde jag mig också älska, efter de där första besvikna sidorna var allt perfekt. Jag gillar Alexia, som känns väldigt äkta och är en underbar huvudkaraktär, och alla andra karaktärer också, från Alexias vän Ivy (heter hon så?? Minns inte!) till professor Lyall och Alexias familj. Jag gillar te-drickandet och jag älskar Alexias och Conalls relation.

Den här boken är speciell. Väldigt speciell. Den känns iallafall så. Det var ingen vanlig paranormal  romance där flickan trånar efter killen (okej, det är inte paranormal romance alls egentligen..) Och det var ingen vanlig fantasy-roman, för vampyrerna och varulvarna var en del av samhället, det var alltför normalt för det. Det kallas tydligen steampunk, och jag älskar det!

Omslaget är ju också väldigt snyggt, så plus i kanten för det! Och trots att Alexia är 26 och Maccon typ 200 så passar den bra för tonåringar. Den är så lättsam och påminner så mycket om en ungdomsroman att jag nästan tror att den passar bättre för ungdomar än för vuxna.

Kort sagt: Från att ha tyckt att den var tråkig så avgudar jag den nu (det kan ju mycket väl hända att jag började älska den när kärleken kom in i bilden, men man vet aldrig;) och rekommenderar den varmt till alla som är 13 eller äldre!!!

Fyra pytterecensioner

Jag har läst några korta men bra böcker här på sistone och tänkte skriva lite om dem. Då de är så korta så skriver jag inget om handlingen, utan bara lite kort om vad jag tyckte och så poängsätter jag dem, då man kanske kan få en lite bättre uppfattning av vad jag tyckte då än om jag bara skriver, speciellt när jag skriver så lite.

Semlan och Gordon: Pappan med de stora skorna
Av Moni Nilsson

Tidigare har jag läst Klassresan av Moni Nilsson (recension finns här), och den tyckte jag alldeles fruktansvärt mycket om. Men för det var förväntningarna inte höga när jag började läsa den här, tvärtom var de rätt låga av nån anledning. Men jag lånade iallafall ettan och tvåan från bibban och började läsa. Och som jag blev positivt överraskad! Moni skriver på ett så ärligt sätt om alla tonårens bekymmer och tankar. Semlan och Gordon och alla andra känns så verkliga. Och den är så lättläst! Och så rolig! Skrattade många gånger rakt ut när jag läste. Jag tyckte verkligen om den. Jättemycket.

Den får....4½ av 5, då den var lite för kort för att vara fantastisk, och lite för lättsam också.

Semlan och Gordon: Sommar och hemliga härligheter
Av Moni Nilsson

Direkt efter att ha läst och älskat den första boken började jag på andra. Nu hade ju förväntningarna växt lite så jag blev tyvärr lite besvken. Jag tycker inte att den här var lika rolig som den första. Men språket och handlingen var fortfarande underbara. Semlans och Gordons liv är rätt ovanliga men jag följer spänt med och önskar att det var jag. Trots att de känns ovanliga känns de inte overkliga. Sen så är det lite första kärleken och pirr i magen också. Och det är så bra. Jag fortsätter att älska Monis böcker!

Den får bara 4 av 5, tyvärr, då jag blev liiite besviken. Men fortfarande en bok jag rekommenderar varmt!



Äventyrsveckan
Av Sofia Nordin

Jag har tidigare läst Natthimmel och Det händer nu av Sofia, men det här är hennes först bok.
Det är en mörk bok. I början. Man får veta att Amanda är mobbad och inta har nån vän alls. Hon kallas skogsmulle för att hon brukar gå till skogen med sin mamma, pappa och lillebror. Hon ska på klassresa. På klassresan händer det en olycka och Amanda kommer bort från klassen tillsammans Philip, som mobbar henne mest. De tvingas försöka överleva tillsammans, hur ska det gå?

Okej, nu blev det handling, men ni kanske klarar er? Jag tyckte nämligen att den behövdes i det här fallet, för att ni ska förstå nåt av vad jag tycker om den.
För det första så är det väldigt spännande och intressant att få följa med hur det går för Amanda och Philip i skogen. Jag fick nämligen veta namnen på vissa ätliga växter. För det andra så tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Språket är bra, personerna och miljöerna känns verkliga. Och de ger hopp. Hopp om att saker kan lösa sig. För om den i början var svart, så blev den ljusare hela tiden. Jättebra men alltför mörk för att bli en favorit.

Den får 4 av 5. 

Ge mig arsenik
Av Klara Krantz

En debut. En väldans bra debut också. Den påminde lite om Allt jag säger är sant, i det att huvudpersonen känner sig självsäker då den säger en viss sak om och om igen. Här är det Geni-författare-superhjälte i Allt jag säger är sant är det Allt jag säger är sant. Men annars är berättelserna helt olika. Huvudpersonens bästa vän är inte mera hennes bästa vän, och då boken börjar är huvdpersonen påväg för att köpa en ny dagbok. Då ser hon den, panterboken, glänsande och fin. Och pantern ser på henne, säger: Ta mig! och hon tar den. Sen kommer hon på det, hon heter inte Elisabeth, för hon är ett geni och ett geni kan inte heta så. Hon är Elsa.

Den verkligen berörde, den här boken. Jag älskar språket, jag älskar att allting inte förklaras helt och man lite får anta saker. Jag älskar karaktärerna och miljön och jag tycker att man ska läsa den här boken. Den var urbra!!! LÄS-LÄS-LÄS! Och så kan ni lyssna på vad Lisa Bjärbo, som faktiskt skrivit Allt jag säger är sant, tycker om den i sin och Per Bengtssons podcast. Länk: http://www.alltvisager.se/2013/03/avsnitt-3-boktitlar.html

5 av 5, absolut.

De tre första böckerna passar förresten bäst till mellanåldern (9-12), eller såna som jag, och den sista är 13+.