2 slukböcker

Har SÅ. HIMLA. MÅNGA. BÖCKER. ATT. RECENSERA. Så därför blir några kortare recar! Tänkte att jag börjar med några sådana så att jag kommer igång, så får de längre komma efter hand. Vi börjar med en megaefterlängtad och en omläsning!

Hade längtat efter denna i hundra år typ? Eller kändes så. Läste hennes debut Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag i slutet av 2012, läste om den i början av 2014. Tyckte nog bättre om den andra gången, även om jag faktiskt inte älskade vid någon dera läsning. Minns den dock som slukläsning med fantastiskt språk, så hade ändå enorma förväntningar på denna - som 100% är bättre känner jag nu.

Ingen normal står i regnet och sjunger är hurom berättelsen om Ella och Charlie och Niki som hamnar emellan. De går i gymnasie, Ella är rätt vilsen och känner att hon inte riktigt funkar med någon medan Charlie plötsligt får andra vänner än henne.

Språket är det bästa med den här boken - språket är nämligen helt himla perfekt. Det är vackert men också fullt av humor och bara ... så väldigt smart! Det här är en contemporary med mycket driv, mycket känslor, den känns ärlig och går väldigt snabbt att läsa. Gillar karaktärerna men ingen av dem stannade kvar hos mig särskilt länge. Ville att det här skulle vara en femma men det blev det nog ändå inte - jag kände helt enkelt inte tillräckligt mycket. Blev ändå rätt ledsen när den tog slut ... Ett riktigt lyckopiller till bok med en hel del feminism inbakat mellan raderna, en av de finaste vänskapskildringarna jag läst och en väldigt söt romans. Ja och låtreferenser i böcker tacker jag aldrig nej till - vilket det finns ett antal av här!

Ja och både titeln och omslaget är perfektion!

| Ingen normal står i regnet och sjunger | Sara Ohlsson 2016 | Gilla böcker | 216 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Detta var en omläsning! Himla efterlängtad sådan. Har läst om Allt jag säger är sant för något år sedan, men aldrig denna. Läste även denna på hösten 2012 första gången! Gillade mycket då, gillade nog ungefär lika mycket nu.

Det är så logiskt alla fattar utom du handlar hursom om Ester och Johan som varit bästisar för alltid. Nästan lika länge har Johan också varit kär i Ester, men aldrig sagt något. Ester vet ingenting utan berättar glatt för Johan om den mörkhåriga esteten hon drömmer om. Men Johan börjar få nog av att bara vara Esters granne och bästa vän sedan alltid.

Bashistorien här är ju inte megaspeciell, men det är utförandet som gör det fräscht. Lisa Bjärbo tillhör absolut en av de skarpaste ungdomsförfattarna enligt mig, hennes böcker är likt Sara Ohlssons alltid väldigt snyggt skrivna, med glimten i ögat och fina karaktärer.

Det är så logiskt alla fattar utom du går väldigt snabbt att läsa, och likt Ingen normal (...) så är nog det typ bokens enda svaghet - jag läser och njuter men sen är det gjort och då tänker jag inte så mycket på saken mer. Aja, gillar både Johan och Ester men kanske Johan lite mer. Han är superfin men absolut inte perfekt vilket är skönt. Den här boken är liksom inte en dans på rosor på något vis utan rätt hjärtskärande faktiskt. Blir lite irriterad på vissa av karaktärernas ageranden, men samtidigt känns det väldigt realistiskt. Älskar, älskar slutet. Superglad att jag läste om och "återupptäckte" - tycker alla ska läsa Lisa Bjärbo!

| Det är så logiskt alla fattar utom du | Lisa Bjärbo 2010 | rabén&sjögren | 250 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Djupa Ro

Jag LOVADE att jag skulle skriva idag så då måste jag väll åtminstone försöka. Även om klockan nästan är nio redan nu och jag är både sjuk och trött. Jag har dock "skisser" till den här recensionen, så något borde jag kunna få ur mig ...

De brukade vara fem. David, Ludde, Paula, Tove och så Jonte, ett år yngre men ändå oftast med. Efter gymnasiet lämnade Paula, Ludde och David Ingelstad men Jonte hade ett år kvar. Och Tove valde att stanna. Ludde och David befinner sig i en husvagn i Norge när de nås av beskedet: Jonathan är död. Han drunknade, hade fastnat under bryggan vid Djupa Ro. Så allihopa åker tillbaka till barndomshålan. När de ses är inget som förut - hur skulle det kunna vara? De påstår att de är tillbaka på grund av begravningen, men det är nog inte hela sanningen. Vad i helvete gör man när någon som alltid funnits där plötsligt inte gör det mer?

Jag har läst alla Lisa Bjärbos tidigare ungdomsromaner - Vi måste sluta ses på det här sättet (2013, med Johanna Lindbäck), Allt jag säger är sant (2012) och Det är så logiskt alla fattar utom du (2010). Att säga att jag var pepp på hennes nya bok är en grov underdrift. Jag var alldeles lyrisk. Så förväntningarna var dunderhöga - och de både överstegs och gick inte i uppfyllelse - eh?

För det första: Djupa Ro är vääääldigt mycket mörkare än Bjärbos tidigare verk som typ varit feel good. Det här är inte feel good. Det här är sorg och djup och språket skiljer sig hemskt mycket från de andra - den humoristiska undertonen saknas och har ersatts av en mycket allvarligare. Det är det här som rör omkring i huvudet på mig - för samtidigt som jag nu inser att Lisa Bjärbo är en helt freakin' amazin' författare som kan göra vad som helst hon tar sig an i bokväg perfekt så saknar jag det där roliga, som jag tycker är lite av Lisas signum.

Språket här är faktiskt sjukt himla magiskt iallafall. Det känns precis som David och det passar storyn och det är bara helt fantastiskt.

Men karaktärerna är ändå precis sådär Lisa Bjärboiga som jag vill ha dem. De är virriga och känslosamma och unika och de känner varandra utan och innan samtidigt som gruppdynamiken fått en rejäl smäll av att Jonte gått bort. David, som är berättarjaget, fastnar jag inte mest för, men han är ändå en fin karaktär och han känns Så Himla Äkta. Paulas och Davids relation irriterar jag mig lite på, Ludde gillar jag nog mest och Tove tycker jag synd om. De är alla väldigt fina, men jag fastnar aldrig riktigt för någon av dem ensam. Som grupp dock - då tycker jag de är himla härliga. De är så sammansvetsade! Men de vet ju inte hur de ska vara för de har inte setts allihop på flera månader och Jonte har ju dött. Vilket leder till --> mycket intressant. Älskar att läsa om hur människor reagerar på olika situationer.

En sak jag reflekterade över rätt så ofta är att så många viktiga tankar och känslor ryms i denna 250-sidiga bok. Allting gestaltas med utmärkt precision och blir aldrig krystat utan bara verkligt och ÄRLIGT. Det går rakt in i mig och trots att det ger mig ett visst obehag att läsa kan jag inte låta bli för jag vill veta hur det går, vad de känner, hur de tänker. Allt är precis mitt i prick hela tiden och känns otroligt ... fulländat.

Det som gör att jag känner mig litelite besviken på den här boken är nog att jag inte riktigt lever mig in. Jag menar - jag tycker allting är perfekt skrivet men det når inte ända fram, som korta stycken gör det det, men inte som en helhet. Jag känner igen mig i det pyttelilla samhället, jag känner igen mig i rollerna de har i sin lilla grupp, jag känner igen mig i familjeskildringarna men jag känner inte igen mig i deras ålder. Eller att en vän dött. Och någonting hindrar mig från att ens lura mig själv att känna igen mig. Jag känner ett visst avstånd till berättelsen hela tiden och gråter inte en enda gång. Men ändå. Ändå är det här en av de mest perfekta böcker jag läst. Någonsin. För även om jag inte blir direkt berörd blir jag grymt imponerad.

Det här var det andra boken Skype-bokcirkeln pratade om - och det tyckte jag var väldigt roligt. För det här är en bok som faktiskt GÅR att diskutera, då den tar upp så väldigt mycket. Vi hade förresten rätt så spridda åsikter - samtidigt som vi ganska långt tänkte lika. Läs du med och se hur du känner!

Foto: Petter Cohen

| Djupa Ro | Lisa Bjärbo 2015 | rabén&sjögren | 265 sidor | 15+ | Tusen tack för den otroligt fina boken, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

De där som får mig att känna mig lite mindre ensam

Som jag skrev innan, så är det kvinnodygn på gång. Nu är det min tur. Jag har valt att skriva om både fiktiva och verkliga - och de flesta känner ni absolut igen.

Illustartion:  Jim Kay

Hon kommer nog alltid vara den största. Besserwissern med yvigt hår och stora, välskötta framtänder; Hermione Granger. Jag är säker på att hon kommer nämnas i andra bloggars inlägg, för många av oss bokläsare kan nog känna igen oss i hennes läsintresse. Men det är ju kanske inte bara det att man känner igen sig som gör henne till en förebild; det är mer det där att hon får mig att känna mig mindre ensam. Dessutom är hon en lojal och omtänksam vän, modig och tuff. Jag känner igen mig i besserwissern, utanförskapet i början, faktiskt i de flesta känslor och skeden hon går igenom i bokserien. Om jag var tvingades välja bara en, skulle det vara Hermione. Hon kommer alltid, alltid finnas i mitt hjärta. Hon hjälper mig inse att man kan vara coolast trots att man är lite allvetande ibland, man kan vara en fantastisk vän trots att man älskar att sjunka in i böckernas värld, då när det känns som om jag är alltför annorlunda och borta från omvärlden.



 Personen som fick äran att spela henne på bioduken, är också en stor förebild för mig. Under det senaste året växte hon till en ännu större.

Med sitt tal för #heforshe växte Emma Watson upp i mina ögon. Hon var en fantastisk Hermione och en perfekt Sam i The Perks of Being a Wallflower för två år sedan. Hon är så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen och det kommer alltid vara en önskan för mig att någon dag kunna göra saker hon gör.

 

Nu blir det väll ganska naturligt att gå över till den enda författare jag tänker ha med. Kvinnan som på en tågresa skrev de allra första orden till det som skulle bli att mästerverk jag aldrig kommer släppa taget om; Joanne Kathleen Rowling (eller Joanne Murray, om man så vill). Hon skapade något extraordinärt och alldeles fantastiskt. Hon skapade böckerna jag kan återvända till om och om igen och ändå sakna. Det är min dröm och önskan att någon gång kunna skapa något ens lite så bra. Jag vet att det aldrig kommer lyckas - iallafall jag kommer inte känna så starkt för det som för böckerna om Harry Potter. (Eller? Kanske jag till och med känner mer för dem - om det blir något, vill säga - eftersom de är mina egna skapelser? *okej off topic*)

Jag tycker om Harry Potter så mycket så det gör ont, och jag kommer vara dess skapare evigt tacksam.

 

Förutom Hermione, så finns det faktiskt andra fiktiva kvinnor/flickor jag kan återvända till gång på gång, och som på något vis får mig att känna mig mindre ensam.

 

Lennie med all sin sorg och vilsenhet och sina kreativa ambitioner. Som växer så mycket i den lilla roman vi får läsa om henne och som jag känner igen mig i på många sätt. Som övervinner allt.

Alicia som är överkaxig, översjälvsäker men som ändå inte har en så himla bra självkänsla, känner jag. Som också växer genom boken, som är vilsen och färgglad och ytterst ordinär. Och hennes mormor, som jag älskar nästan lika mycket som Alicia gör.

Och så finns de där flickorna Moni Nilsson skrivit om. Semlan och Malin som är varandras raka motsatser men som jag ändå känner igen mig i så mycket. De är båda mina förebilder på olika sätt. Båda för att de är sig själva.

 

Och så finns min mamma, orsaken att jag lever. Som är så smart och fin och bra och som alltid alltid finns där trots att jag kan vara riktigt otrevlig. Till just henne. Som jag ju älskar mest, egentligen. Som tröstar och peppar och stöder och förstår. Jag älskar dig.

 

Det finns fler. Min syster, till exempel, för hon är så cool och snäll och bra så jag förstår inte hur hon orkar. Haha. Så finns det skådespelerskor; Anne Hathaway, Jennifer Lawrence, Shailene Woodley. Det finns otroligt många coola kvinnor i den här världen. Och i böckerna, för den delen. De är alla värda all den kärlek de kan få: inte idag, alla dagar.

*de har alla kort hår haha*

Lite samma tema har jag skrivit om här.

Nästa inlägg i stafetten hittas hos Endast E-böcker.

3 x små rec - Gilla böcker

 

 

Vi är inte sådana som på slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 13+ |

 

Jag vet inte vad det är med den här berättelsen, men iallafall var den alldeles på pricken perfekt för mig då. Den handlar om Cassiopeja, och hon är en såndär underbar, vilsen, kaxig, kvinnlig karaktär som inte riktigt tänker så långt efter alla gånger. Det är riktigt underbart att läsa om henne, jag tycker så mycket om henne. Hon är lite naiv och dum ibland, och jag känner egentligen inte igen mig alls i henne, men hon är en så himla realistisk och bra karaktär så alltså älskar. 

Det som också gör att den här inte egentligen särskilt originella eller speciella berättelsen känns originell är hur Sandberg leker med klyschorna - samtidigt som Cassiopeja föraktar det klyschiga och författaren driver med det så är historien en enda stor klyscha. Men det är liksom lite det som gör att den är så fin och liksom unik.

Om jag ska säga en sak jag inte är så förtjust i med den här berättelsen så är det slutet. Överhuvudtaget Christer Fuglesangs del i berättelsen förstod jag inte alls - dessutom tycker jag Cassiopeja var värd ett annat slut. Men den är fin, den här boken. Den är fylld till bredden av vänskap, kärlek, ont i hjärtat och vacker text. Jag skulle inte kalla den ett mästerverk, men det är på gränsen.

Jag tror att den kanske inte passar alla, men mig passade den som handen i handsken och jag tycker ni alla ska ge den en chans, bara för språket, om ni så tycker!

 

5 av 5.

 

Vi måste sluta ses på det här sättet | Johanna Lindbäck & Lisa Bjärbo 2013 | Gilla böcker | 334 sidor | 13+ |

 

Lite för långsam för mig. Men klassisk och mysig och åh-så-bra språk! Slutet gillar jag hemskt mycket, först blev jag ju besviken men sen räddade epilogen allting och jag tycker hemskt mycket om det. Jens beter sig riktigt dumt ibland och ärligt är han inte riktigt en karaktär jag fastnar för. Hanna är roligare men inte så speciell hon heller. Men jag tycker definitivt hon hanterar allting bättre än Jens, vilket är typ dumt eftersom Jens är äldre - även om det faktiskt kan vara så påriktigt.

Historien är definitivt lite för långsam för mig men jag tycker om det iallafall. Både Bjärbo och Lidbäck är duktiga berättare så det är en fröjd att läsa. Det är väldigt realistiskt och inte så excentriskt men väldigt bra för det.

 

3 av 5.

 

Här ligger jag och blöder | Jenny Jägerfeld 2010 (pocket 2011) | Gilla böcker | 251 sidor | 13+ |

 

Efter den här är jag definitivt kär i Jägerfelds texter. Hon skriver så rappt, svart och ärligt om precis allt, verkar det som. Det är i stora drag texten och huvudkaraktären Maja Müller som gör berättelsen bra och speciell, men storyn är också den hemskt originell och vardagliga saker blandas med lite mindre vanliga saker. Det är så himla kärleksfullt, så himla naket och så himla BRA skriver om Majas vardag med en pappa som inte riktigt fattar att hans dotter faktiskt inte vill skada sig själv utan att det är ett misstag när tumspetsar flyger. Med en mamma som försvinner och som dottern blir orolig för istället för tvärtom. Med en pojke som heter Justin Case och en bästis som retas. Humorn är svart och mitt i prick och det är liksom hela boken. Jag tycker om det så fruktansvärt mycket, det är de här böckerna jag läser för, det är här jag hör hemma.

 

5 av 5.

juli.

 

~

De odödligas regler - Julie Kagawa

Frost - Maggie Stiefvater

Heddabloggen ... och allt det här med mamma - Åsa Hofverberg

Dödsknäpp - Håkan Jaensson

Varelserna: Emmas bok - Magnus Nordin

Den femte vågen - Rick Yancey

Ninja Timmy och resan från Sansoria - Henrik Tamm

Zelda - Lina Neidestam

Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

En sekund i taget - Sofia Nordin

~

Antal lästa böcker: 10 st

Antal lästa sidor: 2202 st

Omläsningar: inga

Antal manliga författare: fyra

Antal kvinnliga författare: sju

Kvar i olästhögen: 30 st (hur rätt det nu sen är egentligen ...)

Övernaturliga inslag: fem, räknar då Den femte vågen som övernaturlig eftersom det bara är fantasier ... men egentligen "verkligt" :P

Påbörjade serier: fem *skamsen smiley*

Fortsättningar på serier (varken första eller sista delen): två
Avslutade serier: Heddabloggen tror jag är sista Hedda-boken

Antal recenserade böcker: 6 publicerade recensioner på böcker varav tre mindre och endast tre av dem har jag faktiskt läst i juli, men skrivit recensioner på böcker det är lääänge sen jag läst och skjutit upp på så är stolt! + 2 filmrecensioner.

Fådda/köpta böcker denna månad: noll (olästhögen krympte verkligen påriktigt den här månaden!)

Lästa recensionsex: 4 st

Lästa bibliotekslån: 6 st
e-böcker: -
Noveller/seriealbum/bilderböcker: 3, eller Ninja Timmy och Varelserna är böcker med bilder mer än bilderböcker ...

Böcker som påbörjades i juli men inte lästes ut: Ingen

Månadens finaste: 



Åh - tecknade omslag!

Bästa bok: Den femte vågen, faktiskt överlägsen vinnare den här gången. Längesen jag gillat något så mycket! <3

Största överraskning: Ovannämnda, En sekund i taget, Dödsknäpp och Hedda överraskade alla på olika sätt.

Sämsta bok: Många har fått tre stjärnor men jag tror det blir Varelserna - Emmas bok som tyvärr blir botten. Den lyckades liksom inte överraska mig och jag kände inte direkt så mycket när jag läste. Men bilderna är fina och berättelsen bra så dålig är den inte.

Största besvikelse: Vi måste sluta ses på det här sättet. Jag blev nog inte besviken, för så många andra har tyckt som jag om den innan, jag blev väl liksom mer besviken på att den inte överraskade. Den hade liksom gärna fått vara mer än jag hoppats på, men språket är felfritt och underbart så jag tycker om den mycket iallafall.
Och De odödligas regler som jag hört så mycket bra om men som inte nådda ända fram hos mig. Den är bra men jag blev inte överväldigad eller tycker att den är fantastisk.

Spännande saker som hänt i junl: Inte så mycket. Faktiskt. Många bra böcker har fått sina utgivningsdatum och så men njae, inte direkt något jag kommer på att skriva här. (Konstigt! Brukar alltid vara något!)
Eller jo! Var i Helsningfors med la familia en dag och det var roligt. Och så har jag skrivit och tecknat rätt mycket.

Kommentar: Hemskt nöjd med antalet och månaden var definitivt en sommarmånad. Tycker även att jag uppdaterad bloggen relativt ofta. *stolt*

 Hur det gick med planeringen: TIO BÖCKER! Wihoooo jag gjorde det! Ändrade målet till sju när jag ångrade mig, men klarade av det ursprungluga "i misstag" istället! Väldigt glad och antagligen bästa månaden 2014 hittills i läsväg.
Planer inför juni: Skolan börjar igen. Men ska recensera så mycket som möjligt och läsa så mycket jag hinner. Sätter inga mål utan försöker komma in i skolvardagen bara.
TBR-bok i augusti: Fyra dagar - fyra nätter av Morgan Matson. Ser hemskt mycket fram emot den och tror den är perfekt nu på "sommaren"! (Eller nja ... tidiga hösten ... även om det är varmt som i en bastu ...)

Vad har ni för planer för augusti? Och hur gick juli för er? Har för mig att det ofta är i juli man läser mycket - har iallafall varit så för mig innan också! :-)

Bokbloggsjerka 25-28 oktober: Halloween-läsning

I veckans jerka undrar Annika följande:

Ska du läsa någonting som lämpar sig väl för Halloween och i så fall vad?

Och njaa, det tror jag inte. Ska nog bara läsa det jag håller på med och om jag hinner läsa slut den så blir det nån av de andra rec-exen. Men nej, jag är ingen skräck-älskare och kommer antagligen heller aldrig bli en. Så det blir inget direkt Halloween-relaterat denna vecka. säg dock gärna till om ni har några fina tips på bra skräck-böcker!

Missade förra veckans jerka (tycker det är konstigt svårt att svara på de här frågorna faktiskt..:P), så tar den nu..:

Finns det några författare som du tycker sticker ut (eller som du beundrar mer än andra) när det gäller deras sätt att skriva?

Åh gud! Hade ju inte ens sett denna fråga, men vilken rolig en! För JA!, det finns det verkligen.

• För det första, så äääälskar jag Lisa Bjärbos sätt att skriva på. Och jag tycker hon verkar rätt fin som person också. Älskar hennes blogg, podcast och ja - stil!
• Förstås beundrar jag ju även Joanne Kathleen Rowling. More than anyone. She's the one and she will be forever. Bara faktum, liksom.
• En ny favorit är Sara Beischer, läste ju nyligen hennes Det finns råttor överallt utom på Antrktis och blev helt kär i språket PUNKT.
• Och...Melina Marchetta, gud vad jag älskar hennes språk med!
• Och John Green och Stephen Chbosky. Får ju inte glömmas.

Sen kommer jag inte på fler, men detta var de som jag just nu kom på att jag tycker sticker ut i mängden med sitt sätt att skriva. Och ja, jag hade då verkligen inte haft något emot att kunna skriva som en blandning av Bjärbo och Beischer. Nejdå.

Ni då? Beundrar ni vissa författares språk så där mycket att ni bara läser på grund av det? (Okej, i dessa fall var ju nog även böckerna bra, men JA, språket hade enorm inverkan!)

 

Av nån anledning tycker jag att den här bilden passar här. Kärlek.

♥

Allt jag säger är sant

Av Lisa Bjärbo

Serie: -

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 233

Ålder: 12+

Genre: Kärlek, familjen, livet, döden, verklighet, vänskap

Övrigt: Omläsning

"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen."

Boken börjar med att Alicia är kissnödig, väldigt kissnödig. När hon äntligen slipper på toa går dörren i baklås och hon börjar fundera på om det verkligen är det hon vill göra med sitt liv. Hon kommer fram till att det verkligen inte är det. Hon vill uträtta stordåd, och inte sitta i skolan och mögla. Så hon hoppar av gymnasiet.

Alicia är en väldigt självsäker och färgstark karaktär. Alltså hon är verkligen självsäker, och verkligen färgstark. Hennes relation till sina föräldrar blir trasig på grund av att hon hoppas av gymnasiet, hon tycker inte att de ger henne det stöd hon behöver. Så fon flyttar till sin mormor, som är världens äldsta och världens coolaste.

Efter att hon förklarat för skolan (ja eller, lärarna där då) att hon tänker hoppa av, så är hon tvungen att tänka ut en konkret plan för vad hon ska göra i framtiden.

Och jag tror att det räcker med handling nu va'? Gör det det? För jag vill ju inte avslöja vad hon kommer fram till (förutom att uträtta stordåd), eller vad som händer sen. Men det kommer kärlek med i bilden, och kompiskonflikt. (Bilderna med citat läser ni med egen risk. Men de jag har tagit med spoilar nog inte så farligt. Inte så mycket alls faktiskt. Ni får bara lite provsmaka på Lisas språk!)

Men till vad jag tyckte;

Jag älskar Lisas språk. Jag typ avgudar det. Det är så fixt, eller nåt. Så ... klokt? Nej men, det jag vill komma fram till är att jag tycker att det är väldigt ... äsch, jag kommer inte på. Men typ finurligt. För det är liksom småroligt hela tiden samtidigt som det går rakt in i hjärtat också.

Och Alicia. Jag typ avgudar henne med. Jag vet att många stör sig på hennes kaxighet (och kanske tänker lite whaaat?! när hon gör lite underliga saker), men jag ör inte en av dem. Jag tycker det är riktigt roligt att läsa om en så självsäker och kaxig tjej. Och hennes klädstil! Rosetter, en massa färger, kjolar och strumpbyxor. Påminner ju lite om min stil! :) Tycker det är jätteroligt att läsa om den.

 

Titeln förresten, den kommer från att Alicia säger rätt ofta att Allt hon säger är sant. Jag tycker det är rätt fixt. Lite som hennes mantra liksom.

 

Handlingen är också väldigt bra, för den är faktiskt inte bara nån ... meningslös-historia-om-en-tjej-som-hoppar-av-gymnasiet-bok. Nämen, den har djup.

Lisa Bjärbo är nog typ min idol. För hennes språk! Hennes humor! Hennes blogg, podcast, böcker!!! Jag vill ju bli sån jag med.

Allt jag säger är sant är absolut en favorit. Var andra gången jag läste den och jag gillade den mer än första gången. Är hemskt sugen på att läsa om Det är så logiskt alla fattar utom du också, men jag har ju Vi måste sluta ses på det här sättet, yey! (Eller inte, programmet jag läser den på så strular. Funkar inte. Så kan antagligen inte läsa den. Nu iallafall.)

Månadsrapport - september

Lite sent, yep, men bättre sent än aldrig, eller hur?

 

Mitt bultande hjärta av Alf Kjetil Walgermo

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling

Född till hjälte av Rick Riordan

Inte på riktigt, inte på låtsas av Maja-Maria Henriksson

Semlan och Gordon: Två steg fram och ett tillbaka av Moni Nilsson

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo (omläsning)

Familjen Sömnläsning av Karina Wolf med illustrationer av Bröderna Hilts

The red tree & Det röda trädet av Shaun Tan

The lost thing av Shaun Tan

 

Antal lästa böcker: 10 st

Antal lästa sidor: 1356 st

Omläsningar: 1

Antal manliga författare: 2

Antal kvinnliga författare: 6

Kvar i olästhögen: 40 st (whaaaat?! Åmengud...måste skärpa mig!!!) (förra gången var det 28 (+ 12)  

Övernaturliga inslag: 4 (eller 3, nu tog jag The red tree två gånger)

Inga övernaturliga inslag: 6

Påbörjade serier: 1

Fortsättningar på serier: 1

Antal recenserade böcker: 3 (det kommer på någre till iallafall)

Fådda/köpta böcker denna månad: 13 (men en av dem hade jag redan)

Lästa recensionsex: 1 (inte bra, det heller...)

Lästa bibliotekslån: 9 st

Böcker som påbörjades i september men inte lästes ut: Peter Pan & Wendy, Nordiska väsen, Det finns råttor överallt, Antiloper och Valoa valoa valoa.

Månadens finaste:



 

Bästa bok: Två steg fram och ett tillbaka kanske...och Allt jag säger är sant, men den räknas kanske inte då den var en omläsning. Född till hjälte var också väldigt bra, men ännu ingen favorit.

 

Största överraskning: Familjen Sömnlösning kanske? Såg den bara på bibban och tänkte att jaha, den ser ju fin ut, och det var den. Himla fin.

Sämsta bok: Det här var faktiskt en riktigt tråkig månad. Inga väldigt dåliga och inga toppenbra (utom Semlan och Gordon) :( Men om jag måste välja, så kanske Inte på riktigt, inte på låtsas, bara inte min grej liksom.

Största besvikelse: Kapitulera omedelbart eller dö och Mitt bultande hjärta var inte alls så bra som jag tänkt mig. Eller Kapitulera omedelbart.... så var ganska bra nog, men jag förstod den inte riktigt.

Spännande saker som hänt i september: En massa böcker har kommit ut! Bl.a. Rekviem (sista delen i Delirium-trilogin!) av Lauren Oliver, Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeldt som jag har fått som rec-ex, Johanna Lindbäcks och Lisa Bjärbos gemensamma bokprojekt Vi måste sluta ses på det här sätter (har jag fått som E-bok) och Flyt som en fjäril stick som ett bi av Elin Nilsson som jag också fått som rec-ex.

 

Sen så har ju mindre spännande saker varit en massa prov. Och för vissa så var det ju BOKMÄSSA I GÖTEBORG. Gud vad jag också hade velat vara där!

 

Kommentar: Förra månadens kommetar var denna: Jag har faktiskt inte haft nån stor läslust denna månad. Har bara läst "verklighetstrogna" böcker, väldigt korta böcker, och bara ett recensionsexemplar! Fy skäms på mig! Och dessutom har jag beställt hem böcker för glatta livet, haha....men alltså, det kommer ju ut en massa finingar just nu, och man måste ju passa på! ;D (även om man inte har världens största läslust...) och den håller än. jag får ju säkert dubbelt fler än jag hinner läsa!

Hur det gick med planeringen: Ööm...sådär. Planeringen var denna: Cirkoli och Iron fey ska försöka läsas, iallafall första delen i Iron fey. Och min bibbalån. Kanske Chanslös och Enders spel också. Och möjligtvis Berövad och Nordiska väsen. Får se! men ska iallafall försöka få fyr på min läslust igen! (Och ska även försöka skriva recension på Stad av skuggor, och kanske även se den på bio! (Villvillvillse!!!)) Och det gick ju faktiskt inte sådär jättebra.

Planer inför oktober: Antiloper tror jag jag skippar, men de andra påbörjade ska jag läsa slut (har faktiskt redan läst två av dem). Ska även läsa första Iron Fey (Har börjat!), men jag ska försöka att inte ha så stor press, och mest läsa det jag vill läsa.

 

Vad har ni läst i september och vilka planer har ni inför oktober? Och just det, ni som var på bokmässan, hur var det?!