Resten får du ta reda på själv



fick nya ljusröda gummistövlar idag. älskar älskar älskar så himla mycket! nu saknas bara en gul regnrock ...

 

 En av skolans populäraste tjejer dör på väg från en fest. Men dagen efter vaknar hon igen - och det är samma datum som det var då hon dog! Om och om igen tvingas Sam återuppleva sin dödsdag. Varför, är hon ens död, och när slutar det?

Frågorna är många när den dag som skulle bli en av de bästa i Sam Kingstons liv visar sig bli den sista.

En sak jag verkligen älskar med Lauren Olivers böcker är hur tänkvärda de är. På vissa sätt tycker jag Delirium-trilogin är mycket djupare än den här, men samtidigt har den här ett mer tydligt budskap. Vem är man egentligen och varför blir man den man är?

 

Även om man tydligt märker att det är Lauren Oliver som styr händelseförloppet så är det helt tvärtemot vad jag läst av henne innan. För det första är det ju det att den här i princip utspelar sig i nutid, vardag, i vem som helsts liv. Dessutom så känns hennes språk väldigt annorlunda här. Det är fortfarande vackert men det är liksom inte lika speciellt som i Delirium-trilogin.

Sams utveckling är helt underbar att följa. Jag älskar hela hennes historia - som egentligen är väldigt typisk men som Oliver får att verka ny. Och så tycker jag hemskt mycket om att den kanske egentligen inte riktigt finns där? Utan att det liksom istället är så att hon alltid varit så under ytan, men att vissa händelser får henne att liksom ... våga mera?

 

Samantha Kingston är alltså en fjärdedel av hennes skolas populäraste tjejgäng - så förstås har hon en pojkvän. Rob, som i grundskolan bara var en onåbar nörds dagdröm. För det var Sam då - en nörd, en utomstående, lite av ett freak. Men så "räddade" Lindsay henne. Och här är hon idag - har förkörsrätt till alla coola saker och går på fest oavsett om det är måndag eller lördag. Det är bara så saker är, vissa lyckas och vissa lyckas mindre bra. Det har Sam accepterat för länge sedan.

 

Någon som lyckats mindra bra är Juliet Sykes. Henne hatar Lindsay, och därmed även resten av tjejgänget. Men ingen har någonsin ifrågasagt varför Lindsay hatar henne så? Och Juliet "Pshycho" Sykes visar sig ha en dold historia hon med - och anledningen till att människor undviker varandra är kanske inte alltid bara att de inte gillar varandra.

 

Okej jag hamnade på sidospår här. Vad jag skulle komma fram till var alltså Sams pojkvän, som då tills alldeles nyligen varit alldeles för cool för någon som Sam, Rob, är ett svin. Alltså jag cirka hatade honom på första sidan han nämndes. Eller jag tyckte bara han var obehaglig - och jag vet inte ens riktigt varför eftersom han var helt "normal" då! Och snygg och sådant enligt Sam. Men jag såg bara en falsk och snuskig typ framför mig. Och redan i början lägger man märka till små notiser om att Sam kanske egentligen inte gillar honom så mycket? Till att hon bara är kär i någon som egentligen inte finns?

Och det kommer ju ett nytt kärleksintresse, och vem det är är ju så klyschigt så det är inte sant (alltså Oliver leker verkligen med klyschor här), men så himla vackert också!

 

Det är precis så här det är. (Nej, kan vara. Det här är liksom lite övertydligt kan man tycka.) Men ändå känns det så nytt när Oliver skriver om det på det här sättet. Hur hon i princip ifrågasätter hela det sociala system ungdomar idag lever efter. Okej, det är kanske lite att överdriva - i skolan där jag går är det inte såhär på minsta lilla vis egentligen. Men visst finns dragen där - och någonstans kan det vara såhär. Och där tycker jag Oliver har gjort något otroligt fint och viktigt när hon skriver den här boken. För den är inte som vilket kärlekshistoria som helst - som den faktiskt också kan ses som - utan den är en roman som genom att låta huvudkaraktären tänka hänvisar läsaren till att göra samma sak. Och det lyckas så himla bra - för jag börjar ju faktiskt reflektera över både mitt och andras beteende.

Det här är ett sådant himla genidrag av Oliver! Hur hon skriver om världens mest klyschiga samhälle, men får det att bli så himla djupt och smart. Hur hon säkerligen lockar vissa läsare som annars helst läser böcker med övernaturliga drag eftersom Sam på sätt och vis "återvänder från det döda".

 

Den är hemskt lättläst även om texten kan kännas liten och sidamtalet låta högt (närmare 500 sidor). Och eftersom jag har en förkärlek för böcker om helt vanliga ungdomar (även om jag älskar fantasy är det liksom vardagsböckerna jag väljer när jag inte har så stor lust att läsa alls. Det är de böckerna jag oftast fastnar för. Eller egentligen inte - när jag någon  gång skärper mig och läser en dystopi eller fantasy så gillar jag det oftast. Tröskeln till att läsa det är liksom bara högre för mig, om någon förstår vart jag vill komma), så kändes den här enklare att plocka upp när min läslust sög än en dystopi på 300 sidor. 

Nåja, Resten får du ta reda på själv  är hursomhelst i grund och botten en såndär bok om "vanligt" ungdomsliv. Det är kärlek, att hitta sig själv, kompiskonflikter och Oliver lyckas imponera på mig som en mycket varierad och skicklig författare - om hon inte redan hade gjort det, vill säga.

Karaktärerna - speciellt Sams bästa vänner - tycker jag så mycket om! De är alla så djupa, unika, färggranna ... även om jag kanske inte gillar dem alla så är de verkligt snyggt förverkligade. (Utom Rob då som jag inte ens kan se som en skickligt mejslad karaktär - även om det kanske är just det han är.)
Boken lyckas vara både sorglig, hoppfull, relaterbar och otroligt vacker på samma gång. Jag älska all kärlek, jag älskar allt boken ifrågasätter och hur den får mig att börja tänka. Jag avgudar slutet och den blir något av en favorit. Men inte riktigt.

Ibland blir den lite långsam, språket är inte lika utstickande som i de andra böckerna jag läst av författaren och trots att grundidén är smart och unik så blir den inte lika unik när den förverkligas. Men det gör inte så mycket heller, för jag älskar språket för det, jag tycker om att läsa hela tiden och jag älskar ju som sagt hur ... typ filosofisk den är.

Foto: Mike Holliday

Låt er inte avskräckas av det höga sidantalet utan ta tag i denna fina bok och njut av Olivers mästerliga berättarteknik!

| Resten får du ta reda på själv orig. If I Fall | Lauren Oliver 2010 övers. Jessica Hallén 2012 | Månpocket 2013 (Bonnier Carlsen 2012) | 475 sidor | 13+ |

 

Boktyckes läsutmaning #7 Läs en bok vars titel består av 7 ord - avklarad!

Delirium - vi har ett pilotavsnitt! Eller wait ... what?

Jag kollade igenom mina gamla utkast och där fanns ett inlägg där jag skrivit upp vilka filmer jag vill se, och där med fanns Delirium. Ni minns kanske att det för rätt länge sen talades om att den skulle komma som serie? Med Emma Roberts i huvudrollen som Lena. Men efter det har jag inte hört något om det, så idag sökte jag lite på det och som jag förstår det så har FOX, som väl från början skulle visa serien, typ ... struntat/kasserat serien. Eller nåt. Men de ska alltså inte göra den mer. Som jag förstår de så gjorde de ett pilotavsnitt men det var det med det. Men nu har väl hulu/wigs tagit upp det här igen och från och med 20 juni kunde de som bor i USA se pilotavsnitten här.

Men jag kan alltså inte se det. (buuhuuu) Trits at de nu visar pilotavsnittet så verkar det inte som att den ska bli en riktig serie för det? Nån måste väl pick it up eller något och påbörja filmatiseringen av hela serien, men det har då väl inte hänt än. Men några fler avsnitt verkar det som att vi/de får.

Hoppas hoppas någon nappar på den här serien för jag skulle verkligen bli glad om det hände!

Skulle någon kunna vara så vänlig och förklara det här för mig? (haha)

Vad tycker ni om att Delirium kanske blir en hel serie? Tumme upp eller ner?

Traileeern ^^

Här finns artiklar angående det.

Rekviem

Läs min recension av andra delen här.

Jag vet inte varför, men känner att jag inte riktigt kunnat skriva ordentliga recensioner på länge. Jag kan liksom inte bilda konkreta tankar kring boken, jag får inte något fast grepp om hur jag tänker. Därför blir det svårt att förklara för er också. Och jag kanske borde sluta tänka så mycket på vad jag läser - för det förstör för mig. Då njuter jag inte lika mycket. Men nu ska jag försöka skriva en recension.
Var ett tag sen jag läste slut Rekviem och eftersom jag har den som e-bok är det lite svårt att bläddra i och försöka minnas. Men jag ska göra mitt bästa.

SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE LÄST TIDIGARE DELAR, läs på egen risk!

Pandemoniuem slutar med att Alex är tillbaka, livslevande. Och jag avslutar den i förtvivlad chock och förbannar Lauren Oliver för vad hon gör mot mig. Då ville jag läsa Rekviem precis genast, men iallafall räckte det ett tag innan jag slutligen läste den. Men nu har jag gjort det. Och jag kan väl börja med att säga med att enligt mig funkar den som slut. Jag gillar den. Jag hade inte så höga förväntningar då många blivit besvikna så jag gillade. Väldigt mycket till och med.

I Rekviem får vi följa vad som händer från både Hanas och Lenas perspektiv, det är dock först på slutet som de flätas samman, innan det är deras historier helt separata.
Jag har alltid gillat Hana, hon har alltid känts som en så solig och glad, ungdomlig person. I Rekviem ifrågasätter hon själv varför hon och Lena var vänner, men sånt finns det inte alltid svar på, man bara är. Och man lär sig gilla den person man spenderar mes tid med, lita på den, älska. I Rekviem har Hana blivit botad, och hon förbereder sig för att gifta sig med den blivande borgmästaren, Fred Hargrove. Hanas mamma är eld och lågor över det, men Hana själv försöker se det fina med det, men funderar också en helt del över systemet. Är Fred verkligen den rätta för henne? Vad hände hans första fru?
Hon tänker på en massa saker, och eftersom hon tänker blir hon rädd att hon är en avvikelse, ett misslyckande i regeringens försök att utrota Amor Deliria Nervosa, kärlek.
Lena igen lever i vildmarken. Alex är tillbaka, men han är inte hennes Alex. Han är kall och hård och säger knappt ett ord. Lena har Julian, men hon blir iallafall svartsjuk när det kommer en ny flicka till gruppen som Alex visar mer och mer intresse för.
Lenas känslor är virriga, hon förstår sig inte på Alex och stannar hos den vänliga Julian. Ingen i vildmarken har det lätt, de blir aggressiva och trötta utan mat och vila. Och Lena börjar ifrågasätta sitt val. Är vildmarken sistoslutligen bättre? Är frihet så bra när allt kommer omkring? Och kärleken skadar ju bara?

Det är definitivt mer än bara spännande och bra läsning det här, det är även intressant och tänkvärt! Även om allting utspelar sig i framtiden är många tankar såna man kan ta till sig och tänka över även idag. Det är så himla skickligt gjort.

Olivers skrivsätt är bara så bra! Genast då jag börjar läsa är jag fast, inte på grund av fart i berättelsen utan mer för att språket är så himla fascinerande! Jag älskar det något fruktansvärt. Så himla vackert och ja liksom - bra helt enkelt.

Karaktärerna är många och bra. Alltså det är en konst att få till intressanta och bra huvudkaraktärer, men då alla karaktärer känns intressant och väl uttänkta, då är det verkligen bra! Alla känns så himla mänskliga, trovärdiga. jag betvivlar inte hur de handlar typ nånsin. Utom då att Lena inte förstår varför Alex beter sig som han gör. Det är så uppenbart så snälla förstå! Men okej, hon har ju liksom inte allmänbildats i kärlek och hur man beter sig då såsom vi har. Men iallafall. Och jag stör mig på henne annars också, för om hon inte förstår, varför inte försöka få reda på det då? Och när hon försöker det, så fattar hon faktiskt inte vinken?! Så tycker jag också att hon inte beter sig särskilt sjyst gentemot Julian. Det är faktiskt inte rättvist mot nåndera av dem att låtsas som att Lena är kär i honom. Eller (liten/stor spoiler, beror på hur man ser på saken ;D) hon älskar honom, men hon kommer aldrig kunna älska någon så mycket som hon älskar/älskade Alex. (slut på spoilern) Samtidigt förstår jag henne. Medan jag läste tänkte jag liksom typ hela tiden såhär: varför fattar hon inte? Är hon TRÖG?! Men alltså jag fattar ju. Jag skulle väl kanske också göra så.

Så kommer vi (eller jag, whatever) då till den del av boken som jag hade mest problem med. Eller inte egentligen medan jag läste, inte på det viset, men när jag tänker på boken kommer jag fram till det, och jag tänker ta upp det.
Farten, takten i hur allt hände. Och själva händelserna! Eller bristen på händelser. Under hela boken så finns det egentligen nästan inget som är så spännande att jag bara måste läsa vidare. Det skulle då vara riktigt på slutet i så fall. Ni vet det där man säger om mellanböcker, att de bara är en bro till slutet, till något större? Jag tyckte att Pandemonium var den bron, men jag gillade för det hemskt mycket. Det hade gärna fått sluta där, överraskande händelser hade fått regna över mig när jag öppnade Rekviem. Men istället så kommer en fortsättning av den där bron, och det tar igen typ halva boken innan något verkligen händer.

Hanas berättelse är intressant, men den är inte direkt mer än det. Det händer inte speciellt mycket där. Lenas berättelse är ju "huvudberättelsen", och där händer det mera, men ändå inte tillräckligt. Trots bristen på händelser (alltså verkligen krash-boom händelser då) så funkar det för mig. Olivers språk tar tag i mig och släpper mig inte. Jag längtar efter att läsa, och sista gången jag läser sitter jag länge och bara sträckläser. tar upp allt hon skriver om och älskar det.

JÄTTEmånga - alltså verkligen många, verkar det som - har varit besviken över slutet. Att det är alltför öppet, vad är det här, hallåååå alltså?! Men inte jag. Jag var ju beredd på det värsta, men fick istället ett jättebra slut som jag typ älskar mest med hela boken det är påriktigt så himla bra och mästerligt och blablabla skrivet!!! Alltså jag älskar slutet. Så fint. Det är ju rätt öppet, det medges, men alltså jag fick iallafall ett så tillräckligt slut som jag nånsin kunnat önska mig! För jag kan ju tänka mig hur det fortsätter, och det kan väl ni med? Okej, man kan inte vara helt säkert på nånting. Men jag gillar slutet. Mycket.

Foto: Jonathan Alpeyrie

Enligt mig var det ett värdigt slut till en himla bra serie. Pandemonium gillade jag nog snäppet mer, och Delirium minns jag knapp. Ska nog ta och läsa om genast när jag har ork och tid.

~ riv murarna ~

Hittade förresten den här recensionen som jag tycker är väldigt fin! Det finns ju dessutom nån annan än jag som gillade slutet då! ;D (Och här finns en till recension! Och här! (Okej vet inte varför jag länkar till alla men råkade läsa de recensionerna nyligen och gillar dem! Dessutom tackar väl ingen nej till gratis reklam? ;D)

Lauren Oliver | Originaltitel: Requiem | Bonnier Carlsen 2013 | 307 sidor | 12+ | tack för e-boken!

Månadsrapport - Juli

Hjääääääääääääääääälp, det är augusti! Skolan börjar-månaden! (Iallafall för mig)

I juli har jag hunnit skriva hela 23 inlägg - fyra inlägg om min bokhylla, två inlägg om omslag, fem recensioner och tolv inlägg om nånting annat - vilket jag är riktigt nöjd med! Det har alltså blivit uppdatering nästan varje dag då! Och dessutom så har det blivit rekord av besökare per månad, i juli hade jag 863 sivisningar, förra rekordet (maj) var 745, så tack alla ni som läser! (Och jag vet att det egentligen inte är så många, gemförst med många andras bloggar iallafall, men jag är glad för det!:)Jaja, men till månadsrapporten nu då...

 

Pandemonium - Lauren Oliver

Manne gräver ett hål - Kalle Carmback

Jellicoe Road - Melina Marchetta

Ibland vill man inte gå in fast regent öser ner - Malin Stehn

Som om jag frågat - Johanna Lindbäck

Himlen börjar här - Jandy Nelson (Omläsning)

Galoppmysteriet - Martin Widmark (Omläsning, högläsning för min lillebror)

Farlig förmåga - Jessica Spotswood

Francesca - Melina Marchetta

Stad av skuggor - Cassandra Clare

Divergent - Veronica Roth

Jag vill bara att du gillar mig - Ingrid Olsson

 

Antal lästa böcker: 12 st
Antal lästa sidor: 3500 st 
Omläsningar: 2 st 
Antal manliga författare: 2
Antal kvinnliga författare: 9  
Kvar i olästhögen: 18 st (den krymper!!) (förra gången var det 22 (+ 6 - 10))  
Övernaturliga inslag: 2 (för dystopier räknas väl inte som övernaturliga?)
Inga övernaturliga inslag: 10
Antal recenserade böcker: 2/12 fyra borde komma, och fyra kanske kommer...
Fådda/köpta böcker denna månad: 6 st, Iron Fey 1-4, Carlstensveckan och Mitt perfekta liv Lästa recensionsex: 2 st (Pandemonium och Stad av skuggor)
Finaste omslag: Eeeem.... Francesca och Jellicoe Road och Farlig förmåga och Himlen börjar här och ibland vill man inte gärna gå in fast regent öser ner har alla sjuuuukt fina omslag! Så de alla.


Bästa bok: Och vad faaan är det meningen att jag ska skriva här då?!?! Jag menar, jag har läst JELICOE ROAD, FRANCESCA, PANDEMONIUM, STAD AV SKUGGOR och FARLIG FÖRMÅGA (om vi inte tar med omläsningen på Himlen börjar här) denna månad, alltså en stooor mängd underbara böcker! Meen, om jag nu måste så... Kanske det blir Stad av skuggor och Jellicoe Road då. De var helt underbara!

Största överraskning: Pandemonium, kanske? För jag hade trott att den kanske skulle vara seeeeg, men nehej.

Sämsta bok: Ibland vill man inte gå in fast regnet öser ner eller Som om jag frågat kanske...för de var båda riktigt tråkiga. Men kanske den förstnämnda iallafall, den gillade jag nog inte just alls.

Största besvikelse: Ovannämnda antagligen...

 

Spännande saker som hänt i juli: Jag har varit på ett tredagars tältläger, vilket var väldigt roligt! Och så var det ju den där lilla misslyckade trippen till Åland... Sen så har jag läst väldigt många verkligen BRA böcker, tre av mina syskon har haft födelsedag, min cykel har varit sönder och lagats, jag har varit på tall ships races med familjen och en vår kusin har varit och hälsat på. Och jag har deltagit i Albas tävling! Och den vann jag ju, så det var ju roligt, haha. :D Men hörni, skulle det vara roligt om jag gjorde ett inlägg med bilder om vad jag lite gjort i juli? Okej, ni behöver inte svara, jag kommer antagligen göra det iallafall... :) Och jag har fått brev från min brevvän också! (och varit sjuk...mindre roligt)

 

Och så har jag uptäckt lite nya sånger... ^^

 

Kommentar: Okej, vi säger såhär: jag mååååste skriva fler recensioner i nästa månad. Men med läsningen gick det ju rätt bra.

Hur det gick med planeringen: Det här ver mitt mål: Jag har redan hunnit med tre böcker, Pandemonium, Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner och Jellicoe Road, och om jag inte läst dem skulle jag ha haft att läsa dem som mål, men nu är det då andra böcker. Först och främst vill jag hinna läsa fler böcker, jag ska försöka med tio, och dessa vill jag läsa: Stad av skuggor av Cassandra Clare, Himlen börjar här av Jandy Nelson (omläsning), Francesca av Melina Marchetta, Tobi Lolness: Elishan silmät av Timothée De Fombelle (den är på finska, och kommer antagligen att ta rätt länge att läsa, men jag läste första delen på våren, och den var rätt bra!), Som om jag frågat av Johanna Lindbäck, Farlig förmåga av Jessica Spotswood och Divergent av Veronica Roth. Får se hur det går...

Och det gick ju riktigt bra! Jag läste tio böcker (+ två böcker som jag läste högt..), alltså alla jag skulle, men utom en, och det var Tobi Lolness: Elishan Silmät, jag hade lånat den från bibban, och lånetiden gick ut tjugoåttonde, men jag tod aldrig tag i den, för jag visste att den skulle ta så länge att läsa, och jag minns inget från första boken, så jag tror att det får bli till nån helt annan gång...

Planer inför juli: Att läsa dessa skulle definitivt göra min sommarläsning komplett: Mitt perfekta liv av Sarah Dessen, Cirkoli av Patrik Stigsson, Carlstensveckan av Johanna Schreiber och helst hela Iron Fey serien. Men det är ju mindre än två veckor kvar tills skolan börjar (hjälp! Och ja, jag kommer skriva ett blödigt inlägg om hur hemskt det är just innan den börjar.), så, får de hur det går. Skulle också vilja läsa slut Semlan & Gordon serien (eller så långt som den finns).

Vad har ni för planer inför augusti och hur var er läsmånad?

Pandemonium

 

Av Lauren Oliver

Översättare: Helena Ridelberg

Serie: Delirium-trilogin #2

Originaltitel: Pandemonium

Förlag: Bonnier Carlsen

Genre: Kärlek, Dystopi, Familjen

Ålder (enligt mig): 12+

Sidantal: 387

Övrigt: Rec-ex från Bonnier Carlsen, tack så väldigt mycket!

 

Spoilervarning för handlingen om man inte läst Delirium, men mitt omdöme borde gå att läsa!

Handling (adlibris): Hon offrade allt för kärleken. Nu har hon förlorat den för alltid.

Lena ger sig av på en livsfarlig resa genom Vildmarken, till den växande motståndsrörelsens fäste. Samtidigt som det börjar viskas om revolution dras Lena in i ett livsfarlig spel. Här är äntligen den gastkramande uppföljaren till "Delirium". Den gamla Lena är död. Hon lämnades kvar med Alex blodiga kropp bakom en mur av eld och rök, när de tillsammans försökte fly till vildmarken. Den nya Lena lever från dag till dag. I Vildmarken finns inget förflutet. Det enda som spelar någon roll är nuet, och vad som kommer att hända i framtiden. Och i framtiden finns en möjlighet att motarbeta regimen. I framtiden finns hopp. Den andra delen i Lauren Olivers dystopiska trilogi tar vid direkt efter den dramatiska upplösningen i "Delirium". Lenas uppvaknande till sanningen bakom den värld hon levde i var bara början.

Mitt omdöme: Jag tänkte att jag skulle börja från slutet. Eller borde jag börja från början? Gå igenom mina iakttagelser bit för bit? Kanske det. Men när jag kommer till slutet så...

När jag öppnade boken var jag lite rädd. Jag mindes att jag tyckt att Delirium var seg och tråkig. Men när jag väl började läsa blev jag istället positivt överraskad. Genast! För den var inte alls seg och gick lätt att läsa. Jag gillade genast språket och karaktärerna och det gjorde inte så mycket att jag inte mindes just nåt från ettan. Men slutet mindes jag, och det var ju tur. Och det mesta andra började jag minnas medan jag läste.

Boken är skriven så att varannat kapitel är liksom "nutid" och vartannat "dåtid", men dåtiden är den tid som är mellan Delirium och Pandemonium egentligen. I dåtiden befinner sig Lena i vildmarken, och i nutiden innanför gränserna. Detta var väldigt förvirrande men höjde spänningen och nyfikenheten mycket då jag ville veta hur hon hamnat innanför gränsen plötsligt. Läsningen gick också mycket snabbare framåt på grund av det (kan jag tänka mig iallafall) då det alltid var nåt spännande på gång antingen innanför stängslet eller i vildmarken, och man läste ju liksom dubbelt så mycket för att komma till fortsättningen. Okej, vet inte om ni fattade nåt nu, det blev väldigt virrig förklaring men nåt kanske ni fattar?
Jag gillade både dåtiden och nutiden, dock kanske nutiden lite mer, där hände det liksom mer, eller jag vet inte...näe, jag gillar nog båda lika mycket!

Karaktärerna gillar jag väldigt mycket, Raven och Julian är nog favoriterna. Men karaktärerna är ändå inte det bästa med boken, de sticker liksom inte ut. Men språket. Språket! Jag vet faktiskt inte varför jag egentligen älskar det så mycket. Det är sådär på pricken rätt mängd detaljerat och otroligt vackert. Det tar tag i mig och släpper mig inte. Helt perfekt, helt enkelt. Och jag tror att det är berättarsättet jag gillar bäst med boken. Men jag gillar historien också. Och hela freakin' paketet! Jag vet inte varför jag gillar den så mycket, men min lillasyster fick iallafall stå ut med att jag hela tiden utbrast saker som "Pandemonium är SÅ bra! Jag tror faktiskt att den är bättre än Delirium" och som svar fick jag: "Du tyckte att Delirium var JÄTTEbra" och jag liksom bara: "Jaha? Gjorde jag?" men det gjorde jag då tydligen. Minns man liksom bara det dåliga?! För alltså, jag gillar den här boken.

Handlingen i Pandemonium kändes sådär. Det hände liksom inte så mycket. Det gick faktiskt rätt långsamt framåt (även om det kunde vara väldigt spännande också) och enligt mig kunde det bra ha varit a lot more love med i bilden. Det var liksom en sån där typisk mellanbok känns det som, det som hände leder liksom bara till nåt större. Och vad det är får vi antagligen veta i den sista delen.

Och nu tycker jag att jag är framme vid slutet. För slutet är bäst. Eller sämst. Det vill säga, det allra sista ordet är bäst. För det ändrar meningen med hela boken. Så ja, man kunde ju kalla det för det där som allt ledde till. Jag tror att det nog är en cliffhanger, för en cliffhanger är väl så att nåt händer och man vill veta vad som händer efter det? Men ååå vad jag hatar den cliffhangern! Faktaiskt mer än jag hatar den som fanns i ettan. Jag sov över hos mommo när jag läste slut den, och när jag läst det där sista ordet, herregud jag blev helt hysterisk! Jag började liksom sparka i sängen och mommo kom rusande och frågade vad det var. Och jag sa att jag läst slut boken och att den slutade helt dumt och ge mig sista delen NU! Nä, men allvarligt. Jag blev hysterisk när jag läst den. Men jag hade faktiskt tänkt att nåt liknande kunde hända. (UNIVERSUMS STÖRSTA SPOILER, så sluta läsa NU om du inte läst Pandemonium!! Markera för att läsa) För jag var aldrig riktigt säker på att Alex faktiskt dött i slutet av Delirium, jag hade tänkt att det kunde vara så att han bara blivit bortförd. Och just när jag börjat gilla Julian så var han tvungen att komma och förstöra allt. Så ja, det blev ju ännu ett dystopiskt triangeldrama (såsom i Hungerspelen, Juliette-trilogin, Matchad-trilogin...) (SLUT PÅ SPOILERN PUUUNKT)

Men jag gillade. Himla mycket. Älskade! En nygammal favorit! Och snääälla Bonnier Carlsen, jag kan väl få Rekviem som recensionsexemplar också? Jag dööör här i väntan på den!
Och jag älskade även om det mest kändes som en mellanbok, vad säger inte det? Och herregud, man får läsa om Hana i Rekviem! *dör* Saknat henne!

Fint citat:

 

"Sorg är som att sjunka, som att bli begravd. Jag befinner mig i vatten med samma gulbruna färg som uppsparkad jord. Varje andetag kväver mig. Det finns ingenting att hålla fast vid, inga sidoväggar, inga sätt att mödosamt dra sig upp. Jag har inget annat val än att släppa taget.

Släppa taget. Känna tyngden runt omkring, känna hur lungorna pressas ihop, det långsamma, svaga trycket. Sjunka allt djupare. Det finns ingenting förutom botten. Det finns ingenting förutom smak av metall och ekon av sådant som är gammalt, och dagar som liknar mörker."

 

(Jag sa ju att språket är vackert. Sjukt vackert.)

 

Favoritkaraktär/er:

 

Julian, Raven, Lena