Hälsningar från havets botten

Om känslan när jag läst ut Som eld mestadels kan beskrivas som fin, så är känslan efter att ha läst ut Hälsningar från havets botten rätt så annorlunda. Jag är överraskad men också hemskt glad! Titeln tycker jag känns rätt så mörk, men efter de här lässtunderna känner jag främst ... hopp. Glädje.

Jag läste även denna som e-bok, så jag tänkte bjuda på lite citat igen. Den här gången HAR jag faktiskt inte mycket att säga, så därför blir det mest citat. Hoppas de räcker för att få er att läsa den här boken, för det tycker jag faktiskt ni ska.

"När jag vaknar tjugo minuter senare av att mobiltelefonen ringer, badar rummet i ljus och den där respekten farmor pratar om ligger hopskrynklad bredvid jeansen på golvet."

Hälsningar från havets botten är något så sorgligt ovanligt som en renodlad tonårsförälskelse berättad ur en killes perspektiv.

Fille ska börja på musikgymnasium. På uppropet nämns hennes namn och Fille får en chock, kan det vara hon? Nu plötsligt, efter så många år? Han har ju inte tänkt aktivt på henne under alla dessa år, men när hon plötsligt är där är hon allt han kan tänka på. Som om det inte gått någon tid alls.

"Vi rinner och väller in i campingstugorna och paxar våningssängar, packar upp chipspåsar och gräver i väskorna efter badbrallor, munspel och kortlekar."

Ettorna ska campa för att lära känna varandra, spela musik vid lägerelden och sådant. Världens chans, tycker Fille. 

"Antingen menar hon att det är lugnt att jag hjälper henne eller så menar hon att hon klarar sig bra själv och att jag kan dra till varmare breddgrader där det finns bra grogrund för pepparodling. Jag väljer att tolka det som att hon verkligen, verkligen tigger om att jag ska gå bredvid henne och att hon är tacksam över min blyertspenna även om det är tydligt att hon inte vill snacka med mig eftersom hon har ansiktet vänt bort från mig medan vi går."

Men Hanna verkar inte så himla intresserad. Det är hon som har övertaget, han som trånar. De har båda det rätt så tufft hemma, hon lite värre. Hon är van vid att isolera sig, att klara sig själv, att inte låta någon komma för nära.

"Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra."

Och även om han märker att hon inte behandlar honom schysst, kan han inta låta bli att vilja vara med henne och bli lyrisk de få gånger hon inte struntar i honom.

"Det är en gammal stuga och hundratals människor måste ha legat i den här våningssängen före mig och tittat på britsen ovanför. En del av dem har ristat in namn, hjärtan, könsord och mejladresser i virket. Jag grips av en impuls att skriva Hanna , men inser att det är ocoolt och att jag måste skärpa till mig. Vara sval och cool och andas rätt och fan inte klottra hennes namn på britsen ovanför."

Språket är väldigt intressant, miljöerna beskrivs som levande varelser och jag vill kunna skriva och gestalta som Christina Lindström. Jag vill kunna blanda svärta och humor hejvilt och få läsarna att tro på det jag skriver. Hon lyckas så himla bra, för samtidigt som historiern inte saknar djup och vemod så tycker jag den är himla härlig.

"Jag ser hur Matilda och hon visar varandra något på en mobiltelefon och jag kan höra henne skratta lågt. Men hon tittar inte på mig mer den morgonen och vi är inte i samma grupp under förmiddagens aktiviteter. I bussen på vägen hem sätter hon sig långt från mig. Som om ingenting hänt. Det skaver i min hals och trycker i min bröstkorg."

Alltså! Sista meningen här ovanför - fattar ni att det känns precis som Fille och inte krystat alls! Och inte fånigt heller. Bara jättebra.

"”Jag gillar nya årstider. Mest av allt gillar jag faktiskt när det blir höst. När allt är levande och dött på samma gång. Man står på en tröskel mellan liv och död, och så måste man välja.”"

Hon låter karaktärerna vara PERSONER. Alltså, klart de är personer. Men de har sådana klara, färggranna, utspridda persnligheter som passar perfekt! De är varken tråkiga eller extraordinära, men de är VERKLIGA. Hanna kan slänga ur sig saker som citatet här ovan och farmorn kan slänga ur sig sarkastiska kommentarer helt plötsligt.

"”Vi har helt vansinnigt mycket att göra så vi hinner tyvärr inte komma ”, säger jag till farmor i telefonen. ”Jag kan inte ens räkna upp allt eftersom det skulle ta hela eftermiddagen att bara räkna upp det. Men någon annan dag kanske vi kommer.” ”Jag förstår”, säger farmor och ställer in glas i ett skåp. Jag hör hur det klirrar och hur skåpet glider igen. ”Vi kanske kan komma på söndag”, säger jag. ”Jag kan hjälpa till att laga mat.” ”Du är ju så bra på att värma mat i mikron”, säger farmor beskt. Jag sitter tyst någon sekund. ”Herregud farmor, man skulle nästan kunna tro att du var ironisk.” ”Du skulle ju kunna laga mjölk med cornflakes annars”, säger farmor som har kommit igång ordentligt nu tydligen. ”Mjölk med chokladpuffar är en underskattad söndagsmiddag. Det skulle jag kunna bjuda på. Du behöver inte tacka än.” ”Vi får väl se om ni över huvud taget kommer på söndag”, säger farmor och låter inte retsam längre."

Farmorn förresten. Och pappan för den delen. Och kanske mest mamman. De har precis så stor roll i 16-åriga Filles liv som de borde ha. De kanske inte finns där precis alltid, men de är viktiga. Det blir liksom en alldeles egen historia det här med relationen till farmorn och pappan, var mamman är, vems sida Fille ska vara på. Vem han ska tro på.

"”Och kolatårta till efterrätt.” ”Den är sjukt god. Jag har aldrig ätit något godare i hela mitt liv. Jag brukar säga till alla att du borde ha ett eget matlagningsprogram på teve.” Min röst låter desperat. Jag hör det själv. Det dåliga samvetet sipprar igenom mina ord, som svettlukt. Omöjligt att inte uppfatta. ”Då sparar jag lite till dig om du vill komma en annan dag i stället.” ”Tack.” ”Jag sparar lite till Martin också. Hälsa honom det.” ”Han hälsar grattis. Han säger det här i bakgrunden.” ”Hälsa och säg att han inte behöver säga grattis i bakgrunden. Han kanske överanstränger sig.” Oj. Jag hade glömt att farmor har gått och blivit sarkastisk. Det är lite kul."

Foto: Therese Sandell

Alltså, Christina Lindström aktar sig inte för mörkret, men det är långt ifrån för mörkt och jag känner mig mest glad och bekymmerlös när jag stänger boken. Himla trevligt sådant är ibland.

| Hälsningar från havets botten | Christina Lindström 2015 | B Wahlströms | 159 sidor (e-boken) | 13+ | Tack så mycket för e-boken, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Förretsen OBS texten som är både kursiverad och tjock är INTE skriven av mig, utan av Christina Lindström (copyright och sådant - men man får väll ändå ta citat så här va'?)