Världarna jag lever i: Djur

Visar inlägg med etikett Djur. Visa alla inlägg

lördag 16 maj 2015

Vild

Näe, jag hann tydligen inte med inlägget om Harry Potter och dödsrelikerna igår. Om jag kommer skriva det idag? Mycket tveksamt. Men! Ett omdöme om Vild tänkte jag iallafall knåpa ihop, här kommer det:

Vild, den första delen i Spirit Animals-serien, är ett mycket typiskt exempel på middle grade-fantasy. Vi har fyra huvudpersoner som alla är i samma ålder. Världen är påhittad men väldigt lik vår egen: Vi har Amaya (Amerika), Eura (Europa), Zhong (Asien) och Nilo (Afrika). Människorna där är mycket stereotypiskt uppmålade, alltså är människorna som bor på dessa kontinenter sådana man fördomligt tror att de är. Våra huvudpersoner heter Conor, Abeke, Meilin och Rollan och också de är ganska typiska. Hursomhelst, framnar de alla ett andedjur, men inte vilekt som helst andedjur, utan De Fallna vidunderliga. En panda, en varg, en falk och en leopard. Det finns "goda", grönrockar, och onda. Abeke hittas av de onda först och resten hittas av grönrockarna. Man får inte veta mycket om varför de är viktiga, vad det är de ska uträtta, vad hotet är, men något är det.

Så ja, mycket förutsägbart och typiskt och så, men även ganska mysig läsning. Jag fastnar inte för någon av karaktärerna för jag tycker inte de är så lätta att tycka om. Okej, Conor kanske jag gillar mest då, men samtidigt är han typ gråast. Och flickorna är så himla hårda? Vilket på sätt och vis inte är stereotypt, men samtidigt är det ganska så mycket det. Det är ju skillnad på vilket sätt de är hårda. För jag tycker de är väldigt högdragna, båda två. Men också Rollan! Men nej, de retar inte gallfeber på mig någon av dem, de är okej att läsa om, men varken superintressanta eller ens trevliga.

Förresten så funkar det såhär i Erdas, världen de lever i: när man fyllt elva (tror jag ..?) år så tar man en näktar, för att det ska gå lättare att få ett andedjur om man ska få det. Andedjur: lite som i Den mörka materian men inte riktigt. Personen som har ett andedjur kan typ använda sig av sitt djurs krafter och se geneom dens ögon. Andedjuren kan också "vila" på någon del av ens kropp som en tatuering. Om man inte tar näktarn är det mycket smärtsamt att framna ett andedjur.

Men nog om karaktärerna och storyn eftersom vi inte kommer någonstans! Låt oss prata om Brandon Mulls skrivsätt. Han skriver ... mysigt. Det är trevligt att läsa men samtidigt så mest bara är hans text. Om jag inte skulle tänka på hurdan den är skulle jag inte alls tänka på den - för det är varken överdrivet fantastiskt eller dåligt på något vis. Det bara är. Så språket bidrar inte till mycket, förutom en lite mysig känsla som finns där genom hela boken.

Det är småspännande hela tiden, man vill gärna läsa vidare men kan också lägga ner den när som helst. Jag skulle inte säga att den är tråkig eller långsam, det händer en del hela tiden med det som händer har liksom inte så stor skillnad. Och så är det ju det där att det är ganska så väldigt förutsägbart, för okej: jag tillhör ju inte den tilltänkte målgruppen. Därför han jag också hunnit läsa det här förut. Om man jämför det här med fantasy för eh ... min ålder? YA då eller? så är det ju många gånger snällare, det här. Det är inte lika mycket att hålla reda på, grejer upprepas och ingen viktig person kommer dö. Händelserna sker inte heller lika snabbt och invecklat och ja, resultatet är ju enkelt. Vilket gör att jag inte hinner fatta tycke för varken karaktärer eller berättelse jättemycket och då blir man inte heller så berörd. Jag bara läser, tänker lite på vad jag läser (för det gör jag nuförtiden när det är meningen att jag sedan ska skriva ner vad jag tänkte på) och ja, jag tycker det är stundvis ganska roligt att läsa om dem. Och Rollan är ganska rolig. Att det är så himla typiskt blir ju faktiskt riktigt roligt för någon som innan vet precis hur det ska vara, haha.

Det här är alltså den första delen av sju, i ett "projekt" där olika författare skriver varje bok. Nästa bok har Maggie Stiefvater skrivit! (Kommer ut nu i maj.) Och den sista har Marie Lu skrivit! Att det här är första delen i ett långt äventyr är också väldigt tydligt, om man tänker på hur handlingen är uppbygd, hur det slutar och hur karaktärerna sakta lär känna varandra. Jag tror verkligen att jag kan ha börjat gilla dem alla väldigt mycket om jag läser till slutet, jag är faktiskt väldigt positivt inställd till det här om det fortsätter lite som nu (men kanske lite mera ... action? På alla sätt?), lite mysläsning sådär. Om jag lär känna karaktärerna ordentligt och gillar dem så räcker det ju typ bara att läsa om dem till slut.

Jag tror jag ska försöka få min 9-åriga lillebror att läsa den (efter att vi läst klart Glasbarnen, mycket mysrysig hittills!) och sedan återkomma med vad han tycker. Den tilltänkta målgruppen tycker ju förhoppningsvis helt annorlunda!

söndag 15 februari 2015

Legenden om Sally Jones

För någon vecka sedan missade jag min busshållplats och åkte ända ner till byn från skolan istället, Jag gick till biblioteket, efter att ha köpt lite ätbart. Jag skulle vänta tills pappa slutade, vilket blev någongång kring sex-sju, för han skulle göra något efter jobbet tror jag.

Hursomhelst, så älskar jag biblioteket. Jag tycker faktiskt nästan mest om det när jag är ensam. Jag plockade på mig bok efter bok, bläddrade i serieambum, lyssnade på en podd med hörlurar. Jag hittade en bok jag hade för mig att jag påbörjat, men insett att jag inte skulle gilla. Men nu var jag nyfiken igen, och jag tror faktiskt jag mindes fel. Riktigt fel.

Legenden om Sally Jones tar sin början en stormig natt i regnskogen, natten då en gorillaunge föds, gorillaungen som ska bli vår hjälte. Apor som föds när det stormar spås få en olycklig framtid, ett liv fyllt av sorg och missöden.

Början av gorillans liv är fridfullt. Hon leker och lever i regnskogen tillsammans med resten av gorillorna, helt ovetandes om vad komma skall. Tills en dag, då ett par tjuvjägare från belgien anfallar gorillaflocken och ungen blir fångad.

Ungen hamnar på marknaden i Léopoldville, där en turkisk handlare köper apan. Han ger apan sitt namn; Sally Jones. Så säljs hon vidare några gånger, hamnar hos Frau Schultz som lär Sally Jones en massa saker, på zoo, på en båt, hos en cirkus.

Wegelius tecknarstil är brickig och färgerna bleka; ljusblå, beige, blekröd. Ansiktena är avlånga, hans stil är onekligen väldigt personlig och unik. Den passar berättelsen bra, den passar det vemodiga och orientaliska. Jag tycker om den väldigt mycket, trots att färgerna inte riktigt faller i min smak.

Wegelius skriver så vackert och med så mycket kärlek om Sally Jones liv och äventyr. Om alla känslor den här lilla gorillan har, om ledsamhet, längtan, hopp, kärlek. han får så mycket att rymas på så få sidor. Jag är väldigt imponerad.

Sally Jones får jobba i maskinutrymmet på en båt, blir vän med en orangutang, lär sig om maskineriet av en finsk sjöman. Den här boken är fylld av kärlek och livet, den är spännande, sagolik och berör mig djupt. Den är sorglig och vemodig på många sätt, samtidigt som den är fylld av hopp. Jag tycker om den något förfärligt, jag gråter faktiskt på slutet, inte för att det är sorgligt - utan för att det är så hjärtbristande vackert, fint, bra.

Nu har jag läst den två gånger - en gång för mig själv där på biblioteket, med musik i öronen och böcker omkring mig, en gång hemma i soffan, när jag lånat hem den, för mina småbröder. Som satt tysta och lyssnade igenom hela den 107-sidiga boken. Som sa att den nog var bra, lite konstig, men faktiskt väldigt bra, när den var slut och mina ögon fulla av tårar igen.

Fotograf: Lena Sjöberg

Den här boken är ett litet mästerverk, Jakob Wegelius är otroligt duktig och jag vill slänga mig över Mördarens apa direkt. Jag saknar dig redan, Sally Jones.

Kaosutmaningen #1 Läs en bok med ett sjur på omslaget - avklarad!

söndag 30 juni 2013

Dårfinkar och Dönickar

Igår när jag var hos mommo så nappade jag åt mig den här innan jag for, för jag fick plötsligt lust att läsa den.

Men mitt omslag ser faktiskt inte ut så här

Av Ulf Stark
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 1994, tidigare utgiven 1984 och nu utgiven som E-bok
Sidantal: 123
Genre: Kärlek, Döden, Livet, Vänner, Hundar
Ålder: 11+

Nu har jag läst Dårfinkar & Dönickar av Ulf Stark tre gånger. Jag tror jag läste den första gången för typ två år sen, förra året läste jag den igen för att jag inte mindes den så bra, och nu läste jag den igen. Men nu var det inte för att jag inte mindes hurdan den är, utan för att jag mindes. Och den är underbar.

"- Då får vi hälsa den nya pojken, Simon Kroll, välkommen till klassen, sa lärarinnan.
Den nya pojken! Simon! Plötsligt gick det upp för mig att det var mig hon talade om. Det var det där konstiga namnet jag hade, Simone, som ställt till det för mig. Skulle jag säga som det var? Ursäkta men jag är faktiskt en flicka.
Jag kände försiktigt över de korta lockarna. Håret var nog tillräckligt kort. Tur att man inte börjat få bröst! Eller att man inte dragit på sig en klänning!
- Tack, sa jag så skrovligt och pojkaktigt jag kunde. Jag tror säkert att jag kommer trivas."

Trots att huvudtemat i boken är det att Simone förvandlas till en pojke på sin nya skola och sen får olika problem med det och så, så finns det en väldig massa mycket mer innanför pärmarna. Det finns till exempel en morfar som gått hela vägen från sjukhuset till Simones och hennes Morsas nya lägenhet i svarta tantstövlar för att han inte vill dö på sjukhuset. Det finns en lite tokig Morsa som är kär i en hattfjant som heter Yngve utan att veta varför. Och det finns en idiot som heter Isak som blir Simones bänkkamrat.

Jag älskar språket i boken. Så klockrent! Så exakt! Ta tillexempel det här citatet (okej, jag vet inte vad som är så exakt med det men jag tycker det är väldigt roligt iallafall..):

"När mörkret sänkte sig över de såpluktande golven befallde hon (Morsan) Yngve att hänga upp kristallkronan i taket. Så fort han hade klivit upp på en ranglig stol med lampan i bägge händerna, blev han gröngul i ansiktet och knäna började skaka och hoppa. Kristallkronan skallrade som tusen små klockor och stolen dansade fram över golvet med små klapprande steg.
"Vad gör du?" sa Morsan och stirrade förundrad på Yngve. Jag var alldeles förstummad. Jag hade ingen aning om att den där tråkmånsen var en sån balanskonstnär."

Och karaktärerna! Simones syn på saker och ting tycker jag är så rolig, hon har såna galna idéer och hon älskar dem hon älskar så mycket. Hon är väldigt tuff! Och Isak och Katti och Morsan och allihop man får känna lite så gillar jag. (Eller kanske inte direkt gillar, men de är bra karaktärer.)

Dårfinkar och dönickar är en berättelse där allvar och sorg samsas med galenskap och humor. Flera gånger skrattar man högt samtidigt som tårarna är nära. - Så står det i handlingen på Adlibris.

Dårfinkar & Dönickar är verkligen mysig läsning! Jag ler glatt åt Simones sarkastiska språk och på slutet får jag nåt vått i ögat. Det är ung kärlek och galna upptåg. En underbar historia som tål att läsas om (jag har ju läst de tre gånger nu, så...). Den har nog en plats bland mina favoritböcker nu. Det handlar om de största sakerna en mänska upplever i livet: döden och kärleken. Och det är så vackert och roligt och smart skrivet att jag antagligen kommer att läsa om den. Igen. En fjärde gång.

tisdag 7 maj 2013

Hemlös

Av Sarah Lean
Översättning: Carla Wiberg
Originaltitel: A dog called Homeless
Förlag: B. Wahlströms
Utgivningår: 2013 (engelska 2012)
Ålder: 9-12
Genre: Vänner, Familjen, Hundar
Övrigt: Recensionsexemplar från B.Wahlströms, tack tack så mycket! :) Sarah Leans debut.

Skippar baksidan, berättar lite kort själv bara:
Boken handlar om vänskap, familjerelationer, svek, en hund och en död mamma. I stort sätt. Sen finns det en hemlös människa också. Cally sluta helt och hållet tala i boken, för hon är så sur på allt och alla. Mest av allt på sin pappa, som vägrar prata om mamma när hon är död. Cally vill prata, hon tycker att det känns som om mamma är där då de pratar om gamla minnen. Jag hade faktiskt helt missat det där med att hon slutar och prata innan. Jag tror inte att jag typ alls läst basidan...:) Men det gjorde inget, och var nog bara positivt. Borde kanske testa det nån annan gång, att typ inte veta nåt om boken? :)

Hemlös, var verkligen väldigt bra. Bättre än jag hoppas på! Och den påminde om Kate DiCamillos böcker, som jag hade tänkt. Jag tyckte jättemycket om att hunden som hade en stor roll i den, var just en Irländsk varghund. För jag tycker de är så fina, och jag älskar stora hundar!
Språket var bra, personbeskrivningarna var bra, men inte så speciella. Den var sorlig, och riktigt passlig till barn i typ 9-12 års åldern, men den funkade ännu för mig. Sen tror jag att vuxna skulle tycka om den. Kapitlena var rätt korta, vilket gjorde att det var lätt att läsa vidar då man kunde tänka "bara ett kapitel till" då de var så korta. Annars blir det ju lätt "men usch, tio sidor!".
Sammanfattningsvis var den jättebra, fin, sorlig, vacker, rörande och hade fint omslag, men kanske ändå inte en favorit. Det var nåt som fattades. Den kanske var alltför kort bara?

Förlåt för denna korta recension, men boken var kort, kom faktiskt int på mer att skriva, och det är en vecka sen jag läste den, så... Förlåt iallafall!

tisdag 12 februari 2013

Tigertrubbel - En riktigt mysig bok!

Jag vet att jag skrev att jag skulle recensera den här igår, men jag hann inte, tyvärr!

Författare: Lucy Courtenay
Serie: Vilda #1
Originaltitel: Tiger Trouble
Översättare: Annika Sundberg
Sidantal: 207
Utgivningsår: 2012
Förlag: B. Wahlströms, tack super mycket för rec-exet!
Passar åldern: 10-13 ungefär, jag vet inte riktigt?

Handling: Från Adlibris:
Tori och Taya är tvillingar, fast olika i allt förutom sitt identiska yttre. Men de har en sak gemensamt de är båda inbitna djurvänner. Tur är det väl då att tvillingarnas mamma agerar fodervärd till en mängd olika exotiska djur. Just nu delar de sitt hem med bland annat två tigerungar som blivit vanvårdade av sin tidigare ägare. Att ha tigrar i huset är fantastiskt, men livet för Tori och Taya är allt annat än fridfullt. Det är inte helt lätt att börja en ny skola, samtidigt som en ondskefull miljonär försöker få tillbaka tigrarna han nästan svultit ihjäl. När systrarnas pappa dessutom blir allvarligt sjuk och måste sluta jobba, så kanske familjen inte längre har råd att ta hand om sina lurviga gäster. Kan lösningen på alla problem vara att starta en modellagentur för vilda djur?

Vad jag tyckte om boken: När jag först läste på baksidan att "Tori och Taya är olika i allt..." så tog jag inte så stor notis av det, jag tänkte: de är säkert jättebra vänner, what ever typ. Men. De har faktiskt inte en så bra relation till varandral, visar det sig. Och på sidan av huvudämnet (tigrar) så handlar det rätt mycket om deras relation och kompisrelationer. Om vardagsliv och så. Om utanförskap, lite grann.
Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den här boken. Den var stört mysig. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men inte var det att den skulle vara så bra som den var. Jag menar, den är rätt så kort, huvudpersonerna är elva (ja, och? Men de flesta huvudpersoner jag nuförtiden läser om är runt 15 så...), den handlar om tigrar (usch vad tråkigt, hur kan det vara intressant?! Det var faktiskt rätt intressant) jag hade helt enkelt inga höga förhoppningar av den, samtidigt som jag tänkte att den måste vara bra, då Barnens bokklubb hade den som huvudbok. Så egentligen var det lätt för den att fullgöra mina förhoppningar. Samtidigt som det inte var det. Iallafall tycker jag att den fullgjorde dem, den var bättre än jag förväntat mig.
Kärleken till tigrarna känns väldigt äkta, och det verkar underbart att ha tigrar! Jag skulle verkligen inte ha något emot att ha en Chips eller Dipp här hemma.:) Jag tycker att i många sånhärna böcker där det är yngre huvudpersoner, så brukar inte karaktärerna vara så bra. Alltingen får man inte grepp om dem alls, eller så är de alldeles överdrivna. Och okej, de var faktiskt egentligen rätt överdrivna, typiska stereotyper; den typiska nörden, idioten och den tjejiga tjejen som gör allt för att passa in. Samtidigt tyckte jag jättemycket om dem. Joe gillade jag jättemycket, men det blev lite att amn tyckte synd om honom hela tiden. Taya känns alldeles patetisk. Hon känns lite yr, som om hon inte vet hur hon ska vara. Tori igen, verkar alltid ha koll på allt, och säger alltid vad hon tycker. Det tycker jag egentligen är en väldigt bra egenskap. Jag tycker att personerna blir rätt lätt arga på varandra, eller irriterade.
Den här historien med tigrarna, känns lite allt för "filmisk" eller nåt. Lite alltför typisk. Lite sådär Alltså, sääääkert gick det till sådär. Sääääkert har de råkat ut för det. Deras familj är liksom rätt speciell, om man säger så. Mamman: Har varit supermodell, men sköter nu om hemlösa djur hemma. Pappan: Djungelmannen. Fotar djur i djungeln och reser hela tiden, då man inte kan fota apor i Surrey, det finns inga.
Kort sagt, var detta en väldigt mysig och bra bok, om man inte väntar sig för mycket. Man ska nog inte vara en sån som stör sig lätt på karaktärer för att gilla den. (Emmelanåt störde jag mig verkligen på Taya, tror den skulle ha varit bättre om det varit Tori som skrev. Känns liksom som om jag liknar henne mer..:) Jag kommer absolut läsa följande delar i serien, det skulle vara väldigt trevligt om det här blev en såndärn serie som aldrig tar slut. Skulle vara mysigt!

Den här, Motståndarna och Förföljda var förresten några av de där recensionsexemplaren jag la in en bild på!:D

måndag 4 juni 2012

Min syster är i tusen bitar

Min syster är i tusen bitar

Annabel Pitcher
Den finaste, mest fantastiska bok jag läst på länge. Den var sorlig, hemsk, vacker och rolig. Jag förstår inte hur författaren har fått det så bra. Jag typ grät mig igenom boken på slutet. Jag hatade det, men samtidigt älskade jag det. Om du ska läsa en bok i sommar, då ska den boken vara den här. För alla borde läsa den.
Min beskrivning: Jamies syster dog för fem år sen. Hon gick i tusen bitar av en bomb. Men Jamie kan inte gråta. Han minns knappt henne. Jamies pappa hatar muslimer, eftersom det var de som hade arrangerat terror atacken där Jamies syster, Rose dog. Men när familjen flyttar från London, eftersom deras mamma lämnde dem, så träffar Jamie en flicka. En flicka som är muslim och har ögon som glittrar som dammar i solskenet.
En bok om att släppa det som inte finns mer, om kärlek, döden och familjeband. Du kommer älska den.

Bokens baksida: Min syster Rose bor på spiselkransen. I alla fall delar av henne. Tre av hennes fingrar, högra armbågen och ena knäskålen är begravda på en kyrkogård i London.
Rose är död. Alla tycker att Jamie borde sörja, men han minns ju knappt sin syster. Han bryr sig mer om sin katt Roger, sin spindelmannentröja och att bli lika bra på fotboll som Wayne Rooney. Och om Sunya förstås, som har ögon som dammar i solskenet.

"En av de där berättelserna som kommer stanna hos mig för alltid." Philip Ardagh, The Guardian
"Imponerande debut som lyckas vara både hjärtskärande, gripande, hysteriskt rolig och fullständigt omöjlig att lägga ifrån sig." The Bookseller

Och lova mig nu att ni läser den. Okej? För den var faktiskt nästan bättre än Harry Potter. Men man kan inte jämföra böcker, för de är bra på olika sätt. Om man nu ända ska jämföra, så tycker jag att man ska lägga dem i olika teman. Harry Potter typ i Härlig berättelse och den här i Fantastisk berättelse. Eller sorlig. Men Harry Potter kanske i Härlig fantasi berättelse. Men det är inte min sak att jämföra. Det får bokklubbarna sköta om. Jag skriver om böcker. Om bra böcker, utan att jämföra.

♥Elvira♥

fredag 30 december 2011

Den nya medlemmen i vår familj

Vi har fåtten hund! Den heter Theo. (uttalas T-e-o)

lördag 3 december 2011

Jag gör "comeback"

Nä, men ja ha ju vari borta rätt länge...

..och nu e de snart jul! Just va de halloween, o nu e de advent!

De e faktist jätteskönt o mysit me advent. I dag tände vi 21 st ljus.. Så drack vi glögg o åt mascarponeglass. Mmm.... Mamma o pappa bakar kaka nu. Va gjorde ni på lillajul? Vi åt lite julmat och va ute. På kvällen hade bastutomten lämnat tre filmer i bastun; Harry Potter 7 del 2 (!:) och "Bilar" (vi säger Autot eller Salama Mcqueen) två o ett. Vi hade ettan från tidigare men den funkar inte så bra...

Tack bastutomten!

I går var ja på en kompis födiskalas. De va jätte roligt!! Tack F.