När jag skulle fundera ut vilken titel jag skulle skriva om i Sofies bloggstafett var det först helt tomt i huvudet. Vilken bok har JAG läst som kan anses viktig? Jag tänkte mig böcker om depression, ätstörningar, död, historien, tabubelagda ämnen ... men allt jag kom på kändes som så himla typiska böcker, böcker som ÄR viktiga, men kanske inte för mig. Så jag tänkte på böcker som varit viktiga för MIG, på ett rent personligt plan. Först tänkte jag såklart på Harry Potter – duh -, men vem känner INTE till Harry? Så det kunde jag ju inte heller skriva om, tyckte jag. Sedan tänkte jag på älvböckerna, de där som startade alltihop. Så tänkte jag på Moni, hur det alltid verkar leda till hennes verk.
Så även denna gång.
Jag VET att jag skrivit hundraen inlägg om Moni Nilssons böcker – Semlan & Gordon, Tsatsiki, Malin + Rasmus ... jag har läst det mesta hon gett ut och älskat alltihop. Så, trots att ni redan vet hur mycket jag gillar hennes böcker väljer jag att skriva om en av dem än en gång, en jag kanske glömt bort lite grann, för att det var ett tag sedan jag läste den, helt enkelt.
Men nu har jag läst om den. Och vet ni? Den var precis lika bra som jag mindes, ja, bättre tror jag faktiskt.
Jag talar alltså om Klassresan, en bok skriven ur en hel klass perspektiv, men ändå med Malin som främsta huvudperson. Personerna i Klassresan går på sexan, men inte så länge mer. Alla har alltid sagt att de är en så bra klass, ingen blir mobbad, alla hänger ihop. De är en sådan klass de som inte riktigt klarat sig i en annan klass av en eller annan anledning byter till. Men efter sommaren kommer de ha splittras, då börjar de i högstadiet, i en ny skola, med nya elever och lärare och regler. Fast innan det ska de få ett sista minne tillsammans, en klassresa på tre dagar och två nätter. En resa som kommer att bli ett minne för livet.
Okej, ja, det här låter ju inte direkt som en *viktig* bok, för den handlar ju inte om något speciellt, direkt. Den handlar om personer på gränsen till vuxenvärlden, personer som inte är helt färdiga, som tar sina första steg in i förhållandenas värld, som är osäkra och kaxiga och rädda och snälla. Vissa är barnsliga och vill inte alls bli stora, andra tycker de redan är mycket mognare än de andra och kan inte vänta på att få flytta hemifrån. Men det är just precis det som, för mig åtminstone, gjorde – och gör – den här boken så otroligt viktig. Pga dens brutala ärlighet.
För det är precis så här det är. Var, för mig åtminstone. Det tar nästan sjukt i mig att läsa om dem, läsa om deras tankar, känslor, hur de såras och blir glada om vartannat och hur jag verkligen VERKLIGEN känner igen mig i dem, i klassen, i rollerna, i gemenskapen och den där rädslan om att snart, snart är det över. Snart kanske vi aldrig pratar med varandra mer.
Moni skriver om mens, om föräldrar som aldrig är hemma, om föräldrar som inte har pengar, om första kyssen, om snatteri och rädsla för droger men att ändå inte kunna låta bli att röka. Och jag köper alltihop. det är så här det är och jag tror att det kan vara en otroligt befriande känsla för alla 12/13-åringar att få veta det, att inse att de inte är ensamma eller konstiga utan att det finns andra och att alla egentligen är samma. Det var så det var för mig, med böckerna. Det är det som är det allra finaste med att läsa – att inse att en inte är ensam, att en inte är ett freak och att ens tråkiga liv kanske egentligen kan vara magiskt.
Hmm, nu vet jag inte riktigt om ni förstår vart jag vill komma men kort och gott: det här är en ärligt skriven historia om en klass som växer upp tillsammans, om allt vad det innebär och inte innebär och hur himla missförstånd en kan känna sig trots att det kanske inte är så. Det är en bok jag tycker är viktigaste i just 12/13-årsåldern men som jag också tror att man absolut kan njuta av även som äldre, just pga igenkänningen. När jag nu läste om den, det var ... en häftig upplevelse. Jag blev alldeles inne i det men upplevde inte bara Malins klassresa utan även min egen. Och efteråt var jag alldeles skakad. Om en bok kan göra det med en ... då är den väl ändå viktig?
Igår fick ni läsa Bokskåpets inlägg och imorgon är det Gabriellas tur!
 |
| Foto: Karl Gabor |
Malin + Rasmus = sant | Klassresan (originalrecension)
